torsdag 22 februari 2018

Bellum Americana


Amerika var den enda stridande nationen under andra världskriget som hade militära enheter på samtliga slagfält runt jorden. Amerikanska krigsmakten slogs i Europa, Stilla havet, Nordafrika och Asien. USA var den enda allierade parten som deltog i Kinas krig mot Japan, US Merchant Navy – som i krig är en militär enhet – seglade samtliga världshav. Amerikanska transportflyg flög materiell och personer till jordens alla hörn, inklusive Sydamerika. Föregångaren till CIA, d.v.s. OSS, hade folk stationerade i de svenska fjällen.

Sammanlagt 12.3 miljoner amerikanska män och kvinnor tjänstgjorde i militären under kriget. Det var den näst största krigsmakten efter Sovjetunionens 12.6 miljoner. Den röda krigsmakten var dock nästan enbart inriktad på strider till lands, eftersom tyska Wehrmacht fungerade likaledes. USA däremot, slogs lika aktivt i krigets samtliga dimensioner, till lands, till sjöss, i luften och under vattnet.

Samtidigt som USA var den mest krigförande nationen, engagerade de den minsta delen av sin befolkning till militären. Dessutom, trots detta totala, globala engagemang, förlorade USA minst antal stupade, tillsammans inte fullt en halv miljon människoliv.


USA gick in i andra världskriget med triumf på sin hand. De kunde förbereda sig på ett sätt ingen annan nation kunde. Den amerikanska militären studerade kriget och drog deras slutsatser baserade på gamla amerikanska traditioner. Man säger att USA vann andra världskriget på grund av överlägset antal, överlägsen hårdvara i stor myckenhet och det är sant, men endast till hälften. Det är så mycket mer än så. Man gick medvetet in i kriget för att segra och det med minsta antalet förluster, något annat var det aldrig tal om.

Jänkarna var otåliga, de var stöddiga, de var vetgiriga och laddade, man ville så mycket. Britterna både gladdes och förfasades över the American Way. Winston Churchill däremot, han bara log under lugg och nynnade vidare på sin trudelutt, väl medveten om vilken formidabel best han lockat fram från andra sidan havet.

Namn som William D. Leahy, Harold W. Stark, Thomas Holcombe och Henry H. Arnold är tämligen okända i dagens öron. Däremot är George C. Marshall för evigt inpräntat i historien som chef för den amerikanska armén under hela det andra världskriget. Amiralerna Leahy och Stark var chefer för US Navy. Leahy blev 1942 USA: s första egentliga Chairman of the Joint Chiefs of Staff. Generallöjtnanterna Holcombe och Arnold var var under de första kritiska åren kommendant för US Marine Corps respektive chef för US Army Air Force, USAAF. Samtliga dessa höga amiraler och generaler byggde den amerikanska krigsmakten 1939–1942. De är att betrakta som genier.


De skapade förutsättningarna för politikernas krav på seger så fort som möjligt och med så få förluster som möjligt. Politikerna kände amerikanernas otålighet, att de inte skulle acceptera annat än seger och det snabbt – and bring the boys back home. Vad de gemensamt åstadkom var den bäst utrustade, bäst gödda, bäst klädda, bäst underhållna krigsmakten som historien någonsin sett maken till. Den var tillräckligt väl tränad för att möta vilken fiende som helst, under vilka förhållanden som helst, över hela världen, utan att tveka ett ögonblick. Ingen krigsmakt har någonsin ens försökt komma i närheten av detta.

Det finns mycket paradoxer i detta konstaterande. Hur många vet, eller ens reflekterar över att amerikanska armén slogs med mindre antal infanteridivisioner än någon annan armé bland de huvudsakliga deltagarna. Man behöver inte ens räkna per capita, US Army hade aldrig mer än 64 infanteridivisioner i aktiv strid sammantaget på jordens yta under hela andra världskriget vid något tillfälle. Det är ingenting, britterna opererade med fler, Nazityskland och Röda armén men betydligt fler. Detta var grundbulten i amerikanernas doktrin – infanteri = höga förluster = sparsamhet. Så, hur löser man den ekvationen?

Svaret är undvik infanteristrid med eldkraft, rörelse och underhåll. Vad som skiljer de amerikanska infanteridivisionerna mot alla andras var att de som regel alltid var fullt utrustade och stridsredo. Nazityskland och Röda armén brydde sig föga om detta, antingen utav nödtvång eller perverterad ideologi. De amerikanska infanterisoldaterna var också de mest skyddade. De hade mer pansar (tillsammans med betänkligt få pansardivisioner), med betydligt mer artilleri och flygunderstöd än alla andra. Begreppet In the rear with the gear betydde verkligen någonting på den tiden. 80 procent av de 12.3 miljoner rekryterade männen och kvinnorna pysslade enbart med underhåll.


Den amerikanska krigsmakten var den första riktigt moderna i sitt slag. Den byggde helt och hållet på den amerikanska militära traditionen om rationalism, klara, slagkraftiga målsättningar och resultatdrivet genomförande. Därigenom hade amerikanerna funnit ut formeln för en resolut och snabb seger i det största kriget i världshistorien.

Man kan gå djupare än så i sökande efter amerikansk briljans under andra världskriget. Infanteridivisionen var stommen i den amerikanska armén vid den tiden. Divisionen samlade regementen och brigader, som regel den minsta enheten under generals ledarskap. Divisionen var så väsentlig att general Marshall skapade en helt ny doktrin för dess existens, helt unik bland arméer. Han erkände att det var omöjligt att ta ut lämpliga ledare på hans nivån, så han lät divisionscheferna bli ambulerande. I vanliga fall mycket svårt, men fullt möjligt i den gigantiska amerikanska armén.

Ingen armé bytte divisionschefer så ofta som den amerikanska. Andra allierade blev helt konfysa inför den formliga paraden av amerikanska generalmajorer de presenterades med. Målet var att vässa divisionerna så mycket som möjligt, hela tiden och det lyckades. Amerikanska divisioner, oavsett truppslag, levererade som regel alltid, fullt ut och med kraft. De var många, de pensionerade divisionscheferna efter andra världskriget. De flesta startade som reservofficerare, som bataljonschefer vikta för högre stridstjänst och de stöptes i blod, svett och tårar.


Det var alls inte enbart p.g.a. olämplighet som divisionschefer byttes ut. Tvärtom, ofta flyttades de mest kompetenta, eller befordrades, för att bereda plats för nya kandidater. Ett perfekt exempel på detta var generalmajor Terry de la Mesa Allen Sr.

Det finns en anekdot om honom som sätter hans personlighet i rätt sken. Tunisien, våren 1943, general de la Mesa Allen var den som tagit ut amerikanska arméns första division, Red Big One, 1st Infantry Divison, i strid. De hade på morgonen stormat och intagit sina primära positioner med all den äran. Generalen bestämde sig för att sträck ut sig på en grästuva med huvudet mot sin hjälm, klädd i sin svettiga undertröja. Hans sol skuggades plötsligt och han kisade upp mot en väldig profil i motljuset, hans chef, generallöjtnant George S. Patton. Patton var spelat förgrymmad och undrade – Din ”blipp”, varför i ”blipp” kan du inte lyda mina ”blipp” order och anfalla med alla de andra ”blipp”? Allen log upp mot honom och svarade – Mina män var ”blipp” och vem i ”blipp” är jag att hindra deras önskan, Sir?” Patton gjorde helt om och gick skrattande därifrån.

General de la Mesa Allen föddes som katolik in i armén, på Fort Douglas, Utah, där hans irländske far var överste och regementschef i kavalleriet. Hans mor var spansk adel, vars far varit överste i unionsarmén och hjälte från Gettysburg. Innan han äntrade West Point 1907 arbetade han två år som cowboy på prärien. Han var en sträv och hårdför yngling som stammade. Inget läshuvud, men med en mycket stark ledarkapacitet. Han blev relegerad från krigsakademin p.g.a. dåliga resultat, men första världskriget återförde honom till militären. Han blev antagen till officersutbildning och startade som plutonchef i 50: e infanteridivisionen.


Under den korta tiden den amerikanska armén aktivt slogs i första världskriget, knappt ett år, stred han sig till majorsgraden och ledarskapet över en infanteribataljon. Han fick nästan munnen bortskjuten och lämnade kriget med Silver Star och en förlorad stamning (!). Under mellankrigstiden visade sig de la Mesa Allen vara en superb officer, framför allt som förbandschef, men även i stab och på skola som instruktör. 1940 befordrade general Marshall honom från överstelöjtnant direkt till brigadgeneral, som en av hans mycket få handplockade divisionschefer. Allen var helt självgående, ledarskapet för infanteridivisionen var hans kall, hans naturliga väsen. Efter att Patton öst beröm över honom förflyttades han märkligt nog från 1: a infanteridivisionen på Sicilien för att lämna plats för en ny divisionschef.

Det var egentligen inte så märkligt. General Dwight Eisenhower placerade honom i sin stab som inspektör av infanteriet. I denna roll utvärderade han andra divisionschefer, han fungerade som mentor för många och hade en avgörande betydelse för det amerikanska infanteriets utformning inför 1944. Efter Operation Overlord, i oktober, tog han så åter befälet över en egen division, 104th Infantry Division i norra Frankrike. I den positionen kom han att utgöra en viktig kugge i tillbakapressandet av tyska armén efter Ardenneroffensiven. The 104th var en av de första över Rhen och bildade spjutspets i avancemanget genom Tyskland. Bilderna på amerikanska soldater skakande hand med ryska kollegor vid floden Elbe är som regel från 104: e divisionen.

General de la Mesa Allen lämnade armén 1946 som generalmajor och divisionschef i infanteriet, antagligen den bäste av dem alla. Hans son, överstelöjtnant Terry de la Mesa Allen Jr, stupade 1967 i Vietnam när han kommenderade en bataljon ur 1st US Infantry Division, The Big Red One.





måndag 25 december 2017

Orsaken till de andra världskrigen


Följande text är en reflektion på Victor Davis Hansons nya bok, The Second World Wars. Såsom saker och ting utvecklats sig detta 2017 – ett enastående bokår – så har samtidigt Stephen Kotkin kommit ut med den andra av hans tre böcker om Josef Stalin, Volume II: Waiting for Hitler 1929 – 1941. Två mastodontverk som visavi det andra världskriget drar likartade slutsatser. Hansons argument är medvetet ett helikopterperspektiv, Kotkins likartade resultat om andra världskriget är nödvändigt eftersom hans huvudperson är Stalin. Gemensamt har dessa två utan samarbete tagit ett mycket nyttigt steg tillbaka från de traditionella förklaringsmodellerna och erbjuder en ny, fräsch slutsats*.

Denna text kan inte enbart redovisa dessa två historiska giganters argument, utan kan även peka ut en övergripande skyldig faktor till andra världskriget bortom det uppenbara. Visst, kriget, eller krigen, startades av huvudsakligen tre aggressiva diktaturer, Nazityskland och de fascistiska Italien och Japan, men givetvis var det mer än så. Dock inte i enlighet med den föredragna tolkningen av idag, men jag återkommer till det.

Låt mig istället inleda med tre kontroversiella slutsatser som var och en speglar tonarterna i ovanstående historiska verk.

Hanson avfärdar bestämt Versailles som ett hårt straff för Tyskland efter första världskriget. Han tar ner detta traktat till jorden och betraktar det utifrån dess verkliga proportioner. I jämförelse med fredsfördraget i Brest-Litovsk mellan Tyskland och Sovjetunionen 1917, bleknar Versailles. Än värre blir det när Hanson jämför med vad tyskarna kallade Septemberprogramm 1914, d.v.s. deras krav på Frankrike och Belgien hade de besegrat dem det året. Det var drakoniskt och hade reducerat Västeuropa till Storbritannien enbart. Versailles tillhör Tysklands självömkande mytologi och den allmänt accepterade historiska beskrivningen av mellankrigstiden har tagit den till sig, kanske i brist på annat. Enkla förklaringsmodeller är ju så mycket mer attraktiva, men varför ta Hitler på orden?


Hanson slår fast att även om den aggressiva parten givetvis är nödvändig för att starta krig, så får man inte glömma passiviteten hos den andra sidan. Han pekar på att Storbritannien och Frankrike vaggade in Hitler och Mussolini i en falsk tro att vägen var öppen. Här spelar också västvärldens likgiltighet inför Japans framgångar i Asien en viktig roll. Oförståndet inför brute force var övergripande, vilket gjorde att nationer utan egentlig förmåga att starta, än mindre driva storkrig, läts hållas gående tills det var för sent. Tyskland, Italien och Japan såg inget världskrig framför sig, de planerade inom ramen för deras begränsade kapaciteter. 1939 hade de allierade rustat ikapp Tyskland. Storbritannien hade världens största flotta. Frankrike hade större pansarkapacitet än Tyskland och Italien tillsammans. Deras flygplansproduktioner matchade, eller övertog Tysklands, ändå gav man axelmakterna fri lejd de första två åren.

Det är nämligen så att mellan de aggressiva och de passiva fanns det en tredje, tidigare mestadels förbisedd part. Hanson kallar dem enablers, de som i eget intresse ger de aggressiva svängrum. Sovjetunionen under Stalin hade större militär styrka än axelmakterna, större än de allierades före 1941. Sovjetunionen var en gåta och en potentiellt farlig sådan. Stephen Kotkin slår fast att frånsett gränsjusteringar mot flertalet grannar, så saknade Stalin aggressiva ambitioner i ett större sammanhang. Man undertecknade Molotov-Ribbentroppakten för att nå begränsade, men för kommunisterna viktiga landvinster och därmed gav denna gigant fascismen fri lejd mot väst – vilket också var en tanke i sig. Sovjetunionen gav Japan samma respit, även efter ett kort gränskrig med dem 1939. På så vis spelade Stalin en betydligt större roll i andra världskrigets start än tidigare erkänt, men jag återkommer till detta.

Kotkin går vidare genom att ge Neville Chamberlain en olivkvist i efterhand. Oftast sedd som hopplöst naiv, vilket han var, så fanns det betydligt mer substans i Chamberlains argument för att blidka Hitler än man kanske vill förstå. Den gamle knarren tänkte längre än de flesta och hade en sylvass insikt i internationell politik. Han ville ha fred, han ville inte ha ett nytt storkrig. Alternativet till att resa till München och kohandla med Hitler var att få till ett avtal med Stalin, precis som med Ryssland under det förra kriget. I parlamentet fanns det starka krafter för ett närmande till öst, inte minst hos socialisterna i Labour. Det fanns också en massiv antikommunism. Till skillnad från Winston Churchill och hans motstånd från höger, så visade Chamberlain prov på en nära på kuslig insikt inför alternativet Stalin. Han lade fram för parlamentet följande fråga: Om vi samarbetar med Stalin mot Hitler, hur får vi då bort kommunisterna från Centraleuropa efteråt? Inget svar.


Det står klart att de allierade hade kunnat stävja Hitlers krigshetsande utan att egentligen gå i krig med honom. Hade man rustat bara lite tidigare, eller inför Anschluss radat upp trupper utmed tyskarnas västgräns, något som var helt riktigt enligt Versailles, hade man sagt nej till Hitlers krav på Sudetenland, så hade Hitler backat, vis av sin militära underlägsenhet som han var. Hade USA i ett tidigt skeende sagt att de inte ämnade tolerera en repris i Europa, utan mönstra avsevärda styrkor till de allierades hjälp om axelmakterna morskade upp sig, då hade Hitler backat. Kotkin ger ett enastående exempel, glömt i historien. Engelbert Dolfuss, Österrikes fascistoida diktator redan när Hitler tog makten 1933, var nära vän med och beundrare av Benito Mussolini. Detta var innan Mussolini blev vän med Hitler och precis som Francisco Franco var Dolfuss inte nödvändigtvis en vän av nazisterna. Detta irriterade Hitler och de österrikiska nazisterna, med tyskarnas hjälp, genomförde 1934 ett lönnmord på Dolfuss. Dolfuss familj befann sig då i Rom och Mussolini blev topp tunnor rasande. Han kommenderade italiensk trupp till Österrikes gräns och Hitler backade. Anschluss fick vänta till 1938**.

Första världskriget lade grunden till det andra. Ut ur ruinerna av den gamla världsordningen kom fascismen, ett snabbt hopkok från den hoprafsade politiska verkstan. Nazityskland sökte revansch, medan Italien och Japan var missnöjda med att ha tillhört segrarmakterna. Det var progressiviteten, kallade kolonialism eller Lebensraum, som drev dessa nationer till stora ambitioner, erövringskrig, terror och folkmord. De hade bråttom och med förhållandevis små resurser kunde de besegra den betydligt svagare fienden inledningsvis, Japan mot ett sargat Kina, Italien mot Etiopien och Tyskland mot Polen, Danmark och Norge. Tyskland kunde slå de allierade i Frankrike därför att de var taktiskt smartare, inte för att de militärt var bättre rustade. Vi måste alltid dra oss till minnes att förklaringarna om överlägsen militär styrka enbart var en historisk ursäkt för de inledande motgångarna.

Tyskland ådrog sig sin första förlust redan sommaren och hösten 1940, då man blev helt utmanövrerade av det betydligt bättre brittiska flygvapnet i slaget om Storbritannien. Detta blev den satta trenden. Så fort axelmakterna mötte en tekniskt mer avancerad och ekonomiskt starkare fiende, så inleddes omedelbart kräftgången. Redan 1941 stod vändpunkten. Tyskarnas s.k. Bevegungskrieg, det vi annars envisas med att kalla Blixtkrig, kom till sitt korta i den ryska oceanen. Japan hade ingen aning om den gigantiska marina upprustning som den amerikanska kongressen redan klubbat igenom samma sommar, dussinet nya hangarfartyg, lika många slagskepp och hundratals kryssare, jagare och ubåtar. Operation Barabarossa var upptakten till slutet, Pearl Harbor slog in sista spiken i kistan. Det var nu enbart en fråga om hur länge Axelmakterna orkade hålla emot. Knappt fyra år tog det.


Axelmakterna var dessutom inte ens goda allierade med varandra. Molotov-Ribbentroppakten innebar att Sovjetunionen fick fria händer mot Japan 1939. Japan kontrade senare med en icke angreppspakt med Sovjetunionen, som möjliggjorde överförandet av 40 ryska divisioner från Sibirien till väst inför vintern 1941–42. Tyskland var oförmögna, men också viljelösa, till att bistå sina allierade Italien, Ungern och Rumänien med materiell och underhåll. Tysklands ockupationer av Norge och Nederländerna fick stora negativa resultat för Japan, en nation helt beroende av sjöfart. Efter Storbritannien hade Norge och Nederländerna världens största handelsflottor. Deras tidigare status som neutrala hade spelat japanerna väl i handen. Från sommaren 1940 blev Japan tvungna att klara sig med sin egen handelsflotta, något man misslyckades med.

Lägg märke till att Sovjetunionen hela tiden återkommer före och under upptakten till andra världskriget. Victor Davis Hanson beskriver andra världskriget i pluralis, det var de facto flera krig som utspelades över hela världen. Den enda medverkande som faktiskt hade gränser till båda de största konflikterna, Europa och Stilla havet, var Sovjetunionen. Stalins roll i inledningen av de världsomspännande konflikterna har alltid tonats ner i historiebeskrivningen. Detta har skett därför att Moskva har önskat det så. I själva verket spelade Stalin och Sovjetunionen huvudroller i krigens tillkomst. De spelade en aktiv roll i manipuleringen av samtliga parter och hoppades att kunna gå ut som segrare utan att aktivt medverka. Det blev inte så och det är intressant att de två nationer som förlorade mest folk, Sovjetunionen och Kina, gick båda ut som segrare och de var, eller strax blev, kommunistiska.

Kontentan man kan dra genom att ta ett steg tillbaka och betrakta världens största mänskliga katastrof, den är att oavsett fascism och kommunism, så är det socialismen som står som katalysator för krigen. Denna efter första världskriget så krisartade och ändå dominerande ideologi ligger som ett rött täcke över det hela. Socialismen var the enabler, möjliggöraren, inte bara för de smutsiga kusinerna kommunismen och fascismen, utan de intrigerade mycket i den fria, demokratiska västvärlden.

Socialismen var orsaken till andra världskriget, en förvånansvärt ny, tyvärr kontroversiell, men absolut nödvändig slutsats för att förstå vår samtid.



* De är båda på den politiska högerkanten, Hanson mer uttalande än Kotkin. Båda har svängt rätt kraftigt angående president Donald Trump. De var ganska skärrade från början och Kotkin är fortfarande misstänksam, men är också den mest ilskne under ytan. Kotkin drar sig inte för att offentligt förkasta CNN och han kallar MSNBC för Red Army TV, vilket i hans fall är en mycket tung anklagelse, något vi alla bör ta till oss.

** Anschluss var en sur promenadseger för Wehrmacht. Man hade nämligen inte kapacitet att med motoriserade styrkor inta Österrike. Det existerade inget motoriserat underhåll för de mekaniserade enheterna så sent som 1938. De var tvungna att använda sig av österrikiska bensinmackar för att ta sig fram, ett faktum som därefter nogsamt dolts i militärhistorien. Dock var det en erfarenhet de kunde använda sig av i Frankrike 1940, när man körde ifrån samma, huvudsakligen hästdragna underhåll.


*** Tysklands invasion av Nederländerna rimmade illa med den tyska folkviljan. Det blev en operation vid sidan av och Wehrmacht hade nästan inga resurser kvar för att utföra den. Man använde sig av de sista reserverna, överåriga reservister utan professionellt ledarskap, en första världskrigsarmé som transporterades med pråmar på kanalerna. Vore det inte för fallskärmsjägarna och små Waffen-SS förband, så var tyskarna i Nederländerna nästan jämställda med den sorgliga holländska armén. Initiativet kom från Luftwaffe och Hermann Göring, som ansåg sig behöva de holländska flygfälten, eftersom man saknade förmåga att bygga dem själva. 

måndag 18 september 2017

Lee


Om man kunde resa tillbaka i tiden och personligen få träffa general Robert E. Lee i högform, så skulle man möta en medelålders, mycket vänlig man i vitt skägg, som talade saktmodigt och eftertänksamt på släpig dialekt från Virginia. Man skulle antagligen fatta tycke för honom, som en gästvänlig värd och spännande samtalspartner. Man skulle finna honom både mycket intelligent och påfallande intellektuell, även starkt religiös. Lee svor aldrig, nyttjade inte rusdrycker mer än vin till maten och han brusade sällan, eller aldrig upp. Han avskydde sånt beteende, något hans omgivning hade att rätta sig efter. Lee var kort sagt, en snäll äldre herre.

Detta sagt, den amerikanska militärhistorien känner samtidigt Lee som en av de mest aggressiva, ja, rent av våghalsiga generaler som någonsin lett en armé i strid. Fältslaget skrämde honom knappast, han tvekade aldrig att gå i strid, ens mot en betydligt större och bättre rustad armé. Lee hade nästan alltid initiativet, åtminstone under de första två tredjedelarna av kriget. Få militära ledare har haft förmågan att översätta deras yrkeskunnande och intentioner till praktisk handling på slagfältet som general Lee. Han hade ett närmast magiskt förtroende bland inte enbart sina officerare, utan framför allt bland de enskilda soldaterna. Var än han visade sig hyllades han av männen med hurrarop. Allt detta sammantaget, det fanns knappast vid mitten av det nittonde århundradet en farligare militär motståndare än Robert E. Lee.


Det fanns en förklaring till hans agerande genom hela inbördeskriget. Det var något man länge har undertryckt i amerikansk militärhistoria, eftersom det lägger en viss skugga över hans minne. Som den ledande generalen i den konfederala krigsmakten*, med befälet över huvudarmén, Army of Northern Virginia, stred han mot klockan. Konfederationen hade, till skillnad från USA, inte alls råd med ett långdraget krig. Presidenten, Jefferson Davis, och Lee var överens om att kriget måste vinnas snabbt, att unionsarmén måste krossas medan man fortfarande hade styrka att göra det. Det var inte egentligen en fråga om militär seger, utan om att nöta ner stridsviljan hos det amerikanska medvetandet, politiskt, socialt och militärt. Man visste att man hade demokraterna i den amerikanska kongressen mycket i sin hand.

Ingen fältherre vid den tiden var bättre lämpad att utföra ett så stort, och för att inte säga blodigt strategiskt åtagande, som general Lee. Planen innebar i realiteten att Lee måste angripa fienden konstant, hela tiden. Att ständigt söka fältslag och segra vid varje tillfälle. Om fienden fick övertaget, måste det kosta dem maximala förluster. Det amerikanska inbördeskriget är Amerikas blodigaste krig någonsin, med förlustsiffror överstigande samtliga övriga krig sammantaget. Motorn i detta krigs framdrift utgjordes till stora delar av Lee. Den saktmodige, vänlige, djupt kristna generalen drog ut på fälttåg för att i grunden slakta sin fiende och i detta ha mycket överseende med sina egna förluster. Man frågar sig, var också personen Lee med på detta? Svaret på detta ligger kanske i de många svåra beslut han hade inför axlandet av sitt ansvar från början.


När det amerikanska inbördeskriget stod för dörren 1861 var överste Lee antagligen den högst aktade och skattade militären i USA. Han hade en fläckfri och storartad karriär bakom sig. Kursetta på West Point, med sedvanlig start vid ingenjörerna, en enastående prestation under kriget mot Mexiko, ett produktivt ledarskap av krigsakademin West Point. Lee var en uppskattad gestalt i Washington DC, en av de främsta debattörerna och naturligtvis ansedd som den mest briljanta militära hjärnan i nationen. Generalspositionen stod för dörren och då kom kriget. För Lee personligen var det en katastrof.

Robert Edward Lee föddes 1807, eller möjligtvis 1806, på Stratford Hall Plantation i Westmoreland County, Virginia, nästan ett stenkast från Washinton DC, på andra sidan Potomac River**. Fädernesledet var plantageägare och militärer. Farfar var general och hjälte under frihetskriget. Familjen var också en av de första Virginians tillbaka på 1600-talet, så de var praktiskt taget amerikansk adel. Mycket talar dock för att Lee barndom inte var enkel och han vidtalade den nästan aldrig för egen del. Det finns uppgifter om konkurser och en far i finanshäkte när han inte kunde betala sina skulder. Lee fick dock den bästa skolning som kunde erbjudas och valet av militäryrket föll säkert tillbaka på traditioner och framtida möjligheter.


När väl inbördeskriget var ett faktum och president Abraham Lincoln kommenderade 50 000 nya trupper att rekryteras, kallades överste Lee till Lincolns försvarsminister, Simon Cameron. Lee visste vad det handlade om, att han skulle erbjudas en mycket prominent roll i den amerikanska armén, kanske rent av befordran till generallöjtnant, den då högsta rangen. Det var förväntat av alla och eventuellt motstånd till detta i Washington DC var litet. Problemet för Lee var att han också visste vad han skulle svara. När Cameron presenterades med Lees respons, förstod han först inte vad han hörde. Överste Lee, iförd paraduniform, ursäktade sig på sitt vanliga, mycket vänliga sätt, men nej tack, han kunde inte anta ett sådant erbjudande. Han skulle slåss för sin hemstat Virginia, även om det innebar att han nu blev fiende till Cameron.

Faktiskt, när Lee lämnade den förstummade försvarsministern, var det plötsligt bråttom. Han kunde ju gripas. Lee tog av sig sin blå uniform och reste snabbt civilklädd ut ur huvudstaden, över Potomac och in i sitt hemland. Chocken lät inte vänta på sig. Lincoln var bestört, kongressen drog efter andan och det fanns flera höga militärer som defaitistiskt slog ut med armarna och deklarerade att allt nu var kört. I södern jublade man. Detta var ett järtecken, nu skulle man kunna freda sig från norr. Lee själv var inte glad. Hans beslut hade varit mycket svårt. Det hade tagits med hjärtat, inte med hjärnan. Alla kände väl till hans ståndpunkter i sakfrågorna för kriget. Lee var emot söderns separering från unionen, ansåg det stundande kriget som absolut fel. Han var tydligt emot slaveriet. Även om hans familj genom tiderna varit plantageägare och slavdrivare, så fanns det sedan revolutionen en stark ådra av motstånd bland dem. Lee ägde inga slavar, det hade aldrig kommit ifråga.


Lee kallades nu till Richmond och den nye presidenten för konfederationen, tidigare översten, försvarsministern och amerikanske senatorn från Mississippi, Jefferson Davis. Han befordrades till generallöjtnant och blev Davis närmaste militära rådgivare. Det var nu man lade ut strategin för kriget. Snart stod det klart att Lee behövdes där ute på fältet. Konfederationen blev 1862 överens om att samla huvudparten av alla förband till en armé under Lee, i Virginia, där krigets tyngdpunkt naturligtvis låg***. Det blir därmed så mycket enklare att förstå aggressiviteten och taktiken som Lee valde, när man inser hans dilemma. Han var tvungen att slå unionen upprepade gånger för att få dem att vika sig. Det var för sydstaterna aldrig tal om att erövra land, eller att ockupera Washington DC, något man var mycket nära att göra vid ett par tillfällen.

Kriget var istället mentalt och man kan med fördel jämföra med betydligt modernare David/Goliat-liknelser, som Afghanistan och Vietnam. Lee led brist på allt, trupper, vapen, ammunition, kläder, mat. Hans armé liknade en medeltida bondehär. Att soldater marscherade barfota, i trasor och utan mat i magen var vanligt. Det enda han hade tillgång till var en oproportionerlig stor andel dugliga officerare, om man jämför med unionens armé. Det hade existerat en tradition i södern, att liksom den forna brittiska adeln, sända åtminstone en son till krigsmakten. Lee hade därför ett relativt gott ledarskap under sig, vilket visades i ett beundransvärt brödraskap i deras gemensamma armé. Sydstaterna slogs helt enkelt bättre än norr, de marscherade snabbare och längre, de anföll betydligt hårdare, sköt bättre – och stupade oftare.


Lee förstod att hans ekvation hotade att kantra. Hans enastående framgångar i början av kriget tappade mycket folk. I genomsnitt levde han igenom förlustsiffror motsvarande 25, ibland 30 procent, vid fältslagen. Under Ulysses Grant förlorade Army of Potomac som mest 10–15 procent, ändå var det han man har kallat för slaktaren i historieböckerna. Till detta kom sjukdomarna, som härjade mer frekvent i Lees fattiga läger än hos motståndaren. Frustrationen för Lee var att trots de häpnadsväckande segrarna i fältslag efter fältslag, så ansåg han att man aldrig fick utdelning. Hans motståndare var allt för försiktiga, allt för snabba att dra sig undan. Lee sökte aktivt efter förintelseslaget.

De enda i hans absoluta närhet som förstod detta var Thomas Stonewall Jackson, med entusiasm, och, men desto mer motvilligt, James Longstreet. Jackson skötte med bravur Lees många försök att kringränna fienden, medan Longstreet argumenterade att samma förödande effekt på fienden kunde nås med listig försvarsstrid. Det skulle dessutom spara de egna trupperna. Lee var dock av den meningen att utnötningskriget inte var den snabbaste vägen till ett fredsfördrag med Lincoln. Det var istället den mentala effekten på motståndarna han sökte, med maximal rörlighet och attack, attack, attack.


Brytpunkten mellan de två taktikerna kom med Gettysburg, sommaren 1863. Här lät Lee blända sig själv med en given hand. Det var absolut så att ännu en seger över unionen norr om Washington DC, på deras planhalva, skulle tvinga ett nu helt sargat politiskt läge för Lincoln till fred, på söderns premisser. För fösta gången missbedömde Lee fiendens intentioner och vilja. Den här gången stod nordstaterna kvar och slogs, men det var Lee som betalade The Butchers Bill. Senare, i slaget om Cold Harbor, sommaren 1864, lyckades han dock fullt ut med sin taktik, den här gången på Longstreets premisser. Unionsarmén blev överilad och gav Lee tillfället. I en fruktansvärd strid massakrerade sydstaterna 5 000 man på ett par timmar.

Mycket riktigt, i norr undrade man om inte detta vansinne skulle ta slut någon gång, men nu hade Lincoln en lika kallhamrad yrkessoldat i ledningen som Lee, i general Grant. Kriget gick i rätt riktning och nu var det verkligen inte dags att slå av på tempot. Man skall inte underskatta den hårda beslutsamhet Lincoln visade mot slutet av kriget. Han sökte obönhörligt en villkorslös kapitulation av södern, kosta vad det kosta ville. Initiativet hade vänts och det var inte förrän hela södern hotades med total inringning som Lee accepterade att fortsatt strid var meningslös och godkände en villkorslös kapitulation.


General Grant tillät aldrig någon så mycket som klyva ett hårstrå på Lees huvud. Respekten för honom var fortsatt mycket stor. Man förstod Lees dilemma och man accepterade att den gamle generalen först och främst var en professionell soldat som gjorde exakt det som förväntades av honom under rådande omständigheter. Lee återvände till sitt hem, där han levde en tid under ett slags husarrest, bevakad av amerikanska armén. Det var lika mycket ett skydd för honom som det var ett fängelse. För sin familjs överlevnad antog han arbetet som president för Washington College i Lexington, Virginia. Han stödde officiellt återanpassningen till unionen och han lät sitt namn pryda en del påbud att lägga ner vapnen. Lee var demokrat politiskt och motsatte sig allt för hårda straff mot olika potentater i södern. Så mycket mer blev det inte tid till.

General Robert E. Lee önskade aldrig kriget, men kom ändå att utgöra mer än hälften av det amerikanska inbördeskrigets massiva, destruktiva kraft. Han är en av de riktigt stora fältherrarna i militärhistorien, hans taktiska förmåga begrundas fortfarande världen över. För den amerikanska militären utgör han en lysande fyrbåk. Ända till våra dagar predikar West Point och Pentagon exakt den rationella beslutsamheten och aggressiviteten som var general Lee. Detta att iskallt greppa situationen och agera utifrån vad som måste göras, snarare än vad man hoppas, vilket är politikernas jobb, har varit amerikanska krigsmaktens legio sedan inbördeskriget.


General Lee avled 1870 efter ett antal hjärnblödningar. Han ligger begraven i Lee Chapel vid Washington and Lee University i Lexington.



* Eftersom Confederate States of America, CSA, var en konfederation och inte en federation, som USA, så saknade egentligen deras armé en central ledning. Varje delstat bidrog med sina styrkor, som sedan sattes samman efter behov.

** Arlington National Cemetary var tidigare, innan den federala staten beslagtog marken under kriget, ägd av Lees hustru, Mary Anna Custis. Familjen fick ingen kompensation för beslaget förrän långt efter generalens död.


*** Av samtliga involverade delstater var Virginia den som drabbades hårdast av kriget. Det var naturligt. Virginia gränsade direkt Washington DC, här låg också konfederationens huvudstad. Insikten att så skulle bli fallet inverkade starkt på Lee att slåss för sitt land, snarare än om ideologi och politik. 

fredag 15 september 2017

Bröderna Daltons sista räd


Coffeyville, Kansas, den 5 oktober 1892, var ett sömnigt litet samhälle, som morskat upp sig betydligt efter en långdragen, men till sist framgångsrik politisk strid med delstaten rörande deras legalitet som stad. Den hade allvarligt stukat medborgarnas självkänsla, men också sporrat dem till nya åtaganden. De hade börjat stenlägga gatorna och man var i färd med att dra en spårvagnslinje genom stadens centrum inför det nya sekelskiftet. Detta var en framgångsrik tid efter vad vi idag historiskt kallar den vilda västern (1865–1885), ett begrepp de på den tiden inte hade en aning om.

Dagen lovade kylslaget solsken och strax efter det att handeln startade på förmiddagen red fem män in i staden, klädda i vidbrättade hattar och långa rockar. De var uppdelade i två grupper om två och tre för att inte väcka uppmärksamhet. Tre av dem bar dessutom peruker och lösskägg för att inte bli igenkända, eftersom Coffeyville var deras hemstad. De var alls inte välkomna i staden, de representerade tvärtom de värsta rötägg den lilla staden någonsin producerat. De var elakartade män som de senaste två åren förpestat delstaten Oklahoma med återkommande rånförsök, de flesta resulterande i sparsamma byten, men desto fler mord.

De var de ökända bröderna Dalton, Bob och Emmett i par, samt Grat i ledning för kumpanerna Dick Broadwell och Bob Power. Deras mål var stadens två banker, First National och C. M. Condon, belägna mittemot varandra på High Street. Skurkarnas första missräkning var att de inte varit hemma på länge och blev överraskade av den omfattande ombyggnaden i staden. Eftersom man lade om gatorna, hade de traditionella räckena för hästarna utefter de upphöjda gångverandorna tagits bort. De kunde inte ställa hästarna framför bankerna, som planerat, utan man tvingades parkera dem i en närliggande gränd. Det skulle visa sig vara ett ödesmättat beslut.


En kort samling innan verket tog vid. Männen bar sina revolvrar i livremmarna, väl dolda under rockarna. Hölster hade nästan helt försvunnit i en amerikansk mellanvästern, som allt mer antog moderna former. De fem männen var redo för det största rånet i historien, två banker på en gång. De delade upp sig ånyo i den ursprungliga formeringen innan de beträdde huvudgatan. Bob och Emmett Dalton till First National och Grat Dalton, tillsammans med Groadwell och Power, till Condon Bank.

Det var dags för action.

De kända bröderna Dalton var fem till antalet, av totalt femton barn, och hade poppat ut i snabb takt mellan åren 1859 och 1871 i ordningen Frank, Gratton, William, Bob och Emmett. Deras far var bartendern Lewis Dalton från Jackson County, Missouri. Den strävsamma modern var Adeline Younger, även hon från Jackson County. Hon var syster till Henry Washington Younger och därmed faster till bröderna Cole och Jim Younger, de legendariska kriminella som ridit med Jesse James i det fruktade James-Younger Gang på 1870-talet. Familjen Dalton formades egentligen i Indian Territory, idag Oklahoma, men av olika anledningar slagit sig ner i Coffeyville mitten av 1880-talet. Bröderna hade gått i både skolan och kyrkan här. De kände de flesta människorna i deras generation i staden.

Condon Bank

Av de fem bröderna var det enbart William Marion, Bob, som från början tycktes ha bländats av moderns mustiga familjeband. Han försvann tidigt ut i kriminalitet och red vid tiden för vår berättelse med det stora bandet Wild Bunch. Han skulle dödas av en posse från Texas i hans hem i Pooleville, Oklahoma två år senare, 1894. Frank, den äldste av de fem, gick i motsats riktning och blev en av USA: s mest tuffa och respekterade Deputy US Marshalls. Han mördades i en eldstrid av en Will Towerly i Oklahoma 1887. Han var endast 28 år gammal och vilade under Coffeyvilles största gravsten, endast någon minut per fot från de båda bankerna på High Street.

De återstående tre bröderna, Grat, Bob och Emmett, försökte också att bli lagmän. Det fanns gott om jobb, framför allt där ute i det ännu oexploaterade USA, men organisationen var tunn, betalning låg, om ens existerande. Mötet med kriminella, deras egen familjebakgrund och brodern Bill, inspirerade de tre bröderna att 1890 bli outlaws. Det utmärkande med Dalton Gang var att de var flitiga i sina bank- och tågrån, men sällan riktigt framgångsrika mätt i pengar. De var inte väl organiserade, kanske inte allt för listiga heller, men de gav allt för ofta vakter och Pinkertons möjlighet att skjuta tillbaka. Därför blev deras härjande kända i historien som osedvanlig blodig, men många dödsfall på båda sidor.

De hade mycket tur och de var skickliga på att fly och gömma sig. I nästan två år hade de gäckat lagen i Oklahoma. Nu hade fått för sig, antagligen utifrån deras stärkta självförtroende, att de kunde rida hem till Kansas, där de ännu inte hade spridit sitt ovett, och råna Coffeyvilles båda banker, samtidigt. Det skulle bli något för den vakna pressen och populärkulturen, som vältrade sig i myten om den vilda västern mer än någonsin. De kände väl till staden, trodde de, de visste att bankerna var lastade med kontanter i den gryende industrialiseringen av området. Deras föräldrar hade båda avlidit, så de behövde inget se.

Det var dags.

First National Bank

Antagligen hade det hänt redan när de red in i Coffeyville. Bröderna Dalton blev igenkända av någon. Det var inte bara det att deras nunor prydde City Marshalls kontor, deras gamla klasskamrater och övriga vänner visste ju vilka de var, hur de såg ut. Denna någon skyndade sig att berätta för en kamrat och så var det hela igång. När andra insåg att de gick i riktningen bankerna, lade man enkelt ihop två och två. En stad som Coffeyville tog inte upp skatter, utan all kommunal verksamhet betalades med insamlingar genom organisationer, kommittéer och församlingar. Coffeyville hade därför ett finmaskigt civilt samhälle, där alla kände alla och allas bekymmer var alla andras. Likt en löpeld gick ordet i hemlighet genom staden.

De fem männen med onda avsikter anträdde sina mål nästan exakt samtidigt. Redan genom fönstret ut mot gatan hade någon i Condon Bank förstått att något var görningen, baserat på de tre männen som var på väg att anträda deras arbetsplats och deras utseende. Några sekunder räckte för att fatta ett lika modigt som klassiskt beslut. När revolvrarna kom fram och kommandona började ljuda, bestämde sig den ledande kassören på Condon att helt enkelt urskulda sig med armarna i vädret och revolvermynningarna i ansiktet. Condon hade inrättat ett modernt system med tidlås på bankens valv, vilket var en lögn. Låset hade ännu inte öppnats, förklarade han skrämt. Kanske anade kassören att mannen framför honom, Gratton Dalton, även känts igen ute på gatan och han försökte vinna tid åt dem.

Man kunde inte tro det om man tittade ut på gatan genom fönstren till banken, men staden var i uppror. Butiker, caféer, barberare, salooner, alla stängde i tysthet, kunder och anställda kutade hem på bakgator och gränder för att hämta sina vapen. Intressant nog varnades stadens Marshall, Charles Connelly, mycket sent i den fläta av meddelanden som spreds genom staden. Han fick snabbt på sig sitt pistolhölster, för han förstod vad som skulle hända och han hade för sig att hindra det – ett fatalt beslut för hans del. Runt i staden hördes rasslet från fingrar i ammunitionskartonger, de metalliska ljuden när patroner trycktes in i magasin och när mantelrörelser gjordes. Vanliga män på gatan vägde sina vapen i händerna.

De döda skurkarna

Coffeyville, Kansas gick den 5 oktober 1892 i strid för sina pengar, sitt levebröd, för friheten att slippa skurkars terror.

På First National Bank hade bröderna Bob och Emmett under vapenhot pressat anställda och kunder in i bankens kontor, där man skulle rafsa ihop pengarna som plockats fram ur valvet. De skulle aldrig hinna få det med sig. Det enda bytet blev de stackars 1 500 dollar av de kontanter som Grat Dalton lyckats utvinna ur Condon Banks dagskassa bakom disken. Det var när han och hans kumpaner försökte gå ut på gatan, som de såg Marshall Connelly med draget vapen där ute. Han skrek något åt dem, antagligen att slänga sina vapen och ge upp. Connelly hade ingen aningen aning om att båda bankerna var anfäktade. Rånarna kunde höra folk ropa från alla håll i försök att stoppa Connelly.

Marshall Connelly kan ha varit första offret bland stadens medborgare. Han sköts ihjäl där ute på gatan, men lyckades träffa en av rånarna med sitt vapen, osäkert vem, innan han föll. Det kan ha varit så många som sextio vapen riktade mot de båda bankerna. En eldöppning likt en explosion blåste helt ut fönstren på båda bankerna och rånarna tvingades snabbt backa, chockade och sårade. De haltade bakåt i fastigheterna för att nå bakgatorna och hästarna, som stod allt för långt borta. När de öppnade bakdörrarna möttes de av samma våldsamma eldgivning. De var omringade, men vägrade att ge upp. De besvarade elden bäst de kunde, medan de dumdristigt försökte fly. En efter en pepprades de ner med bly.

Walking dead

Isherhams järnaffär, från vilken man hade perfekt vy över bankerna, hade blivit till ett högkvarter för stadsborna, som leddes av stridserfaret folk från inbördeskriget. Isherham hade sponsrat obeväpnade stadsbor med vapen och ammunition. Man hade lokaliserat skurkarnas hästar och den gränden var bevakad av en styrka ledd av en hyrstallsägare och en barberare, båda veteraner från det forna kriget. Detta erfor unge Emmett Dalton när han, otroligt nog fortfarande oskadad, lyckades ta sig till gränden och gränsla sin häst. I en makaber dans träffades han och hans häst av en skur av kulor och hagel från alla håll. Än mer fantastiskt, han överlevde, träffad över tjugo gånger, mestadels i de yttre extremiteterna. Han hade en tvåpipig hagelsvärm över hela ryggen.

Till sist avslutades den mördande eldgivningen och krutlukten stod stark i hela staden. Fyra rånare var sönderskjutna till döds och ytterligare fyra stadsbor, inklusive Marshall Connelly, hade fått sätta livet till i den häftiga striden. Nyheterna gick snabbt ut i landet. Coffeyville hade utraderat Daltongänget. Otäcka bilder på de döda skurkarna sändes ut, det fanns de där County Sheriff med folk håller upp dem mellan sig, som vore de levande. De båda döda bröderna begravdes i Coffeyville, men en bit bort från Frank Dalton.

Emmett Dalton reparerades, trots sina svåra skador. Han ställdes inför rätta och slapp dödsstraff eftersom det inte gick att bevisa om han dödat någon. Han fick livstid, men kom ut ur fängelse efter fjorton år och slog sig ner i Kalifornien. Han blev en uppmärksammad affärsman och liksom Wyatt Earp en teknisk instruktör i Hollywood. Han avled 1937, en reformerad man.

Emmett Dalton på gamla dar

Eldstriden i Coffeyville räknas till en av de största i amerikansk kriminalhistoria. Händelsen blev ett starkt verktyg för det amerikanska civilsamhället och vikten av andra tillägget i konstitutionen vid sekelskiftet. Dock, när det väl var dags för Emmett Dalton att dö den naturliga vägen, hade det progressiva USA och dess Great Depression raderat ut Coffeyville-bornas meddelande till nationen. Banditer hade blivit hjältar på film, i litteratur och i media.

Kanske även Mr. Dalton rynkade på näsan åt den utvecklingen.


Frank Daltons grav

fredag 8 september 2017

Mattis vs Patton


När jag skrev titeln på denna text insåg jag att deras efternamn består av lika många bokstäver, sex stycken, Mattis och Patton. Det här skall handla om general James N Mattis, USMC, och general George S Patton Jr, US Army. Det skall bli en jämförelse, därför att så har man gjort det i både sociala media och i övriga media. Man har kallat Mattis för en modern Patton. Det ligger mycket bakom den föreställningen, men man bör också känna till motsatserna dem emellan.

Låt oss börja med det som sammanför dem. Bortsett från bokstäver, så påminner de om varandra i utseende. De är långa, stadiga, med ovala huvuden och förhållandevis sluttande, så kallade veka hakor, åtminstone i äldre år. De talar på samma sätt, det är direkt, det är hårt, iskallt – true grit. Det finns definitivt något irländskt över dem båda. Bortsett från detta, finns där två mycket väsentliga likheter.


1.      Mattis och Patton är och var båda mycket lärda generaler. Man har gjort en stor sak av att general Mattis bar med sig Marcus Aurelius texter i jobbet. Mattis hade i sanningen flera böcker med sig i tjänsten, säkert så även i jobbet som försvarsminister. General Patton hade med största sannolikhet inte enbart läst den gamle kejsarens skrifter, han skulle också ha hävdat att han mött honom i verkligheten. Patton var en av USA: s mest utbildade generaler någonsin och han var minst lika lärd som Mattis. Det här är två män med en påtaglig passion för sina yrken. De behärskade sina professioner utifrån samtliga aspekter, alla dimensioner, vilket är grunden till deras framgångar.


2.      Mattis och Patton är och var båda stridsgeneraler. De har blivit fyrstjärniga med en dominans av karriären förlagd i fält. Därmed inte sagt att de inte behärskade stabsarbete. Patton var en virtuos med sina staber, han var långt före sina samtida kollegor, på båda sidor av fronten. Mattis har aldrig lagt undan det faktum att han gått från grupp- och plutonchef ända till ledarskapet av Mellanöstern i CENTCOM, en av de helt ledande strategiska stabsfunktionerna i den amerikanska stridsmaskinen. Han behöll sitt fokus hela vägen. Han har fortfarande sin killer instinct. De har båda sökt striden, de har båda behärskat den och det gav dem fyra stjärnor på axeln, vilket är en sann bedrift i sig.


Där tar likheterna slut. Bortsett från att världen utvecklats mycket sedan andra världskriget, så även en amerikansk generals arbete, så finns där viktiga skillnader att peka ut mellan Mattis och Patton. På många sätt har de båda generalerna gjort helt motsatta karriärer. När Patton startade som ung löjtnant i början av 1900-talet, var US Army litet och spridd tunt över den väldiga nationens yta. Arméns traditioner och förväntningar vid den tiden var att utkämpa små, gerillakrigsliknande bataljer på hemmaplan, kanske mot indianer. Det stora vapenslaget var flottan och deras lilla infanteri, Marinkåren. Pattons första stridserfarenhet av vikt skedde 1916 i Mexiko, i jakten på banditgäng i öknen, utrustade med bilar. Han var mycket framgångsrik.

När Mattis beträdde US Marine Corps 1969 skedde det i en väldig krigsmakt byggt för världskrig mot Sovjetunionen, helt indelt i ett trångt gerillakrig i Vietnam. På ett sätt finns där en likhet mellan deras båda tidiga erfarenheter. Att Mattis valde Marinkåren innebar att han beträdde det vapenslag i US Military Forces som var bäst lämpad för deras uppdrag i Vietnam. USMC har en tradition sedan 1700-talet att slåss i småkrig världen över. De är ämnad att slåss lika bra i en tropp om 18 riflemen, som i en division om 18 000 man. I Marinkåren räknas varje man, varför deras stridsvärde, trots deras storlek, är så god.


Mattis deltog aldrig i Vietnamkriget, inte ens i den senaste delen. Han satt på skolbänken då. Hans stridserfarenhet kom sent, i hans högre positioner, men kom ihåg: Mattis gjorde sig alltid känd som en officer som ledde från fronten, vilket förväntas i USMC. En av hans biografer, en f.d. överste i Marinkåren, har berättat att han en gång fann brigadgeneral Mattis i ett fox hole i Afghanistan, där han bistod en sergeant med att förbinda en sårad korpral. General Mattis kan ses som en general Patton, en av de största stridskukarna USA någonsin producerat, och göra det i modern tid just därför att han kommer från US Marine Corps.

USMC är per definition general George S Patton Jr. Se på deras generaler, de ser ut som äldre versioner av sina unga jag. Här finns det anledning att påminna om att den amerikanska krigsmakten skiljer sig från de flesta motsvarigheter i världen, i synnerhet med tanke på deras storlek, i det att de har nästan helt kontinuerlig stridserfarenhet sedan andra världskriget. Amerikanska generaler och amiraler har alla, antingen personligen som soldater/officerare direkt erfarit, eller lett trupp i strid, någon gång under deras karriärer. Detta är en viktig och avgörande skillnad från dem som aldrig gjort det. Pentagon kan falla tillbaka på en enastående erfarenhet bland sina mest seniora officerare. General Mattis är en produkt av detta.


Det finns väsentliga personliga skillnader mellan Mattis och Patton. Old Blood and Guts kom från en stenrik familj i Kalifornien. Han hade inga problem med att antas till både VMI, Virginia Military Institute och West Point. Patton var ovanlig på det viset, de flesta officerare kom från medelklassen, som bäst. Mad Dog Mattis, å sin sida, härstammar från mediokra förhållanden i Pullman, Washington. Pengar var det snålt med, så Mattis värvade sig som menig i Marinkåren för att på så vis få stipendium till högre utbildning genom ROTC, Reserv Officer Training Corps.

Mattis har ett bredare ledarskapsämne än vad Patton hade, baserat på intresse och vilja. Patton avfärdade politik som smutsigt och skulle aldrig ha blivit försvarsminister i någon regering överhuvudtaget. Antagligen stod de båda på samma plattform, den republikanska, men Patton avfärdade samtliga propåer från GOP under sin sista vistelse i USA, sommaren 1945. Det fanns inget office han sökte, det var armén eller inget alls. Mattis, däremot, har ett genuint intresse för politik, antagligen baserat på hans bakgrund. Att bli försvarsminister var för honom ett naturligt val. Patton hade antagligen fnyst åt detta och kallat honom förrädare mot yrkeskåren.


Hade de uppskattat varandra? Absolut, de hade blivit goda vänner, om än i konkurrens med varandras kunskaper. Patton hade aldrig mycket erfarenhet av Marinkåren, deras vägar korsade sällan, eller aldrig, varandra. Helt klart hade kårens officerare uppskattat den gamle generalen bättre än många av hans armékollegor, ungefär på samma sätt som hans brittiska kollegor hade lättare för honom än hans amerikanska landsmän.


Mattis och Patton, två av deras sort i militärhistorien.

onsdag 2 augusti 2017

Halt-ordern vid Dunkerque


Dunkerque 1940 blev den taktiska förnedringen som istället omvandlades till en strategisk seger för Storbritannien. Det var tack vare tyska arméns oväntade halt framför Dunkerques portar som räddade situationen och gjorde det möjligt för britterna att rädda nära på 350 000 man, varav 100 000 fransmän, i en heroisk räddningsmanöver över kanalen. Varför denna, en av de största tyska blundrarna under kriget skedde, det har stötts och blötts av historikerna sedan kriget. Med tiden har en klarare bild trätt fram och den visar på hur även i framgång svåra misstag kan ske när den mänskliga faktorn griper in.

Ordern gavs klockan 12:45 den 24 maj 1940, av general Gerd von Rundstedt, chef för Armégrupp A, på ett direkt Führer-befehl från Hitler personligen. Vi kan därmed radera ut tveksamheterna kring vem som gav ordern. Både von Rundstedt och Hitler gav den. Orderns direkta orsak var Hitlers besök vid von Rundstedts stabsplats, som då fortfarande låg i Tyskland. Han fann då att OKH, Oberkommando des Heeres, strippat von Rundstedt på hans fjärde pansararmé, eftersom arméstaben, under fältmarskalk Walther von Brauchitsch, kände att den gamle generalen agerade för långsamt. Detta var riktigt och orsaken till von Rundstedts tvekan var hans oförstående inför den snabba mekaniserade striden som spelades ut i norra Frankrike.

von Rundstedt

Von Rundstedt hade fått kalla fötter och han ville stanna och invänta infanteriet och artilleriet, hela dess hästdragna underhåll. Fjärde armén, under generalöverste Günther von Kluge, hade därför av OKH, helt inom deras befogenhet, flyttats till fältmarskalk Fedor von Bocks Armégrupp B.

Problemet för arméstaben var att Hitler aldrig hade informerats om detta och han gick i taket. När sedan von Brauchitsch käftade emot honom i telefonen, blev führern galen och godtog på stående fot von Rundstedts råd att stoppa allting för att reda ut saken.

Guderians fältstab i Frankrike

Gick utvecklingen för snabbt? Svaret är nej. Med facit i hand hade de tyska pansarförbanden kunnat slå Dunkirk och ändrat mycket av historien. Den i sammanhanget oväsentlige fältmarskalk Wilhelm Keitel, chef för OKW, Oberkommando das Wehrmacht, fick gå in och medla mellan generalerna, vilket ingen uppskattade. Reaktionen hos fältförbanden på kår- och divisionsnivå var mycket stark och negativ. Vad menades med detta, stoppa armén när den håller på att krossa fienden vid havet? Generallöjtnant Heinz Guderian fick dra sina tätförband tillbaka flera kilometer efter att han inledningsvis helt enkelt vägrat lyda ordern.

Det var således inte heller Hermann Göring som låg bakom ordern, som ofta påståtts. Visserligen skulle han komma att försöka kapitalisera på arméns situation, men han hade inget med ordern att göra. Även hans Luftwaffes fältförband klagade kraftigt, eftersom de var en intim del av arméns blixtkrig. Det var och förblev von Rundstedt som bestämde tidsplanen för arméns halt vid kusten och det skulle få förödande konsekvenser för tyskarna.

von Brauchitsch

Bakgrunden till denna situation kan finnas lite längre bak i historien, till planeringen för invasionen av Frankrike och Benelux. Det som från början var Fall Gelb No. 1, den högst traditionella anfallsplanen som OKH tog fram för anfallet mot Frankrike, genom Belgien. Den ifrågasattes starkt, på goda grunder, av Hitler. Några underliggande generaler, som Heinz Guderian och framför allt Erich von Manstein, slog upp en alternativ plan, Fall Gelb No. 2, som blev den som godtogs. Detta var den djärva mekaniserade manövern genom Ardennerna för att skära av tre franska arméer och hela BEF från den övriga franska armén i söder.

Därmed hade OKH blivit slagna på fingrarna och traditionalisterna inom armén, inkl. von Rundstedt, var inte glada. Vad som uppkom var en rivalitet inom den tyska armén rörande Fall Gul. Detta ledde tidigt till en konflikt rörande vad som skulle hända när man nådde kanalkusten. Detta hade inverkan på kommande operationer, som Fall Rot, det fortsatta anfallet söderut och ockupationen av Frankrike, även de tänkta framtida striderna mot, eller den eventuella invasionen av Storbritannien. Under hela Fall Gul, fram till den ödesdigra halt-ordern, d.v.s. perioden mellan den 10 och 24 maj, rök ideligen tyska generaler ihop i pinsamma, rytande sammandrabbningar, men nu hade till sist von Rundstedt kommit ut som segrare.


Halt-ordern skulle skapa ett vakuum i striden om Dunkirk. Britterna gavs en möjlighet att iscensätta sin räddningsaktion, Operation Dynamo, något tyskarna inte väntat sig, åtminstone inte i den skalan.  Luftwaffe, som tog över striden, inledningsvis, misslyckades med att slå sönder britternas aktiviteter, mycket p.g.a. RAF: s heroiska motstånd, en annan myt som därmed kan läggas åt sidan. Ordern gällde de ledande tyska pansarenheterna. Snart skulle det tyska infanteriet hinna ikapp utvecklingen, varpå de kastades in i striderna om Dunkirk, men då var det för sent.


Ordern skulle dessutom markera början till slutet för von Brauchitsch som chef för OKH. Han avgick strax innan Operation Barbarossa året därpå och ersättas av sin ställföreträdare, general Franz Halder. Händelsen skulle inte påverka von Rundstedts ställning i armén. Hans renome var ohotad som en stabiliserande faktor. Det skulle dock markera den första sprickan i relationen mellan Hitler och hans armé. Med Halder som stabschef skulle motsättningen öka, han tillhörde skeptikerna inom armén.