söndag 22 april 2018

Kohima - österns Stalingrad


Andra världskriget och Kina blev för Japan vad Sovjetunionen var för Nazityskland, platsen där deras militära förmåga blöddes ut. Likheterna är slående, precis som i det väldiga Sovjetunionen kunde de kinesiska försvararna utnyttja sin nations storlek till att göra nödvändiga strategiska reträtter inom det egna territoriet. Japan kom att ha närmare 80 procent av sin armé i Kina, den främsta orsaken till varför USA engagerade sig så pass i kinesernas kamp.

Det lyckades. Stilla havet, som var japanska flottans ansvarsområde, hade enbart begränsade resurser till lands och i luften. Den japanska kejserliga armén kunde enbart upprätthålla 140 000 man, den lilla sjuttonde armén. I Burma stod femtonde armé med 350 000 man. Efter att man kämpat till sig Burma var man i början av 1944 helt utmattade. Underhållslinjerna var farligt uttänjda. De allierades tumskruvar hade börjat dras åt och vägen över Saigon i Vietnam förtvinade allt mer under trycket från fientliga flottstyrkor.

General Sato
Chefen för femtonde armén, generallöjtnant Renya Mutaguchi, var väl medveten om situationen. Hans styrkor var försvagade efter långa och hårda strider i den oländiga djungeln, med liten eller ingen avlösning. Han behövde tid för återhämtning innan de uppenbara hotbilderna utvecklade sig. Läget var trängt efter de tidigare framgångarna. Den brittiska fjortonde armén, under general William Slim, hade dragit sig bakåt i god ordning. Deras stora förluster kunde alltid ersättas av nya, friska trupper.

Från norr hotade en ny aktör, amerikanerna och kinesiska nationalistarmén, under general Joseph Stilwell. Japanerna stod en bit in i det mest nordöstra hörnet av Indien och de förstod att de måste förbereda sig för den förnyade styrkan i den huvudsakligen indiska armén. Japanernas chans var att deras närvaro skulle skapa den revolt som man utgick ifrån skulle inträffa i Indien, ett folkligt uppror mot kolonialmakten. Mutaguchi ämnade bita sig fast i djungeln, om han bara kunde lösa underhållsfrågan.

Japanskt infanteri
Goda råd var dyra och ett sätt att avstyra kommande offensiver från en fiende man visste skulle komma, var att utföra störande, begränsade anfall i syfte att förstöra och skära av motståndarens militära infrastrukturer. Mutaguchi presenterade sina planer, under namnet U-go, för sina generaler redan i december 1943. De gavs godkännande av kejserliga generalstaben i Tokyo den 7 januari 1944. Idén var att stöta hårt över floden Chindwin i riktningarna väster och nordväst, mot den regionala huvudstaden Imphal och in i dagens Nagaland. Det skulle på så vis gå att vinna den tid man så desperat krävde.

En av de aktuella förbandscheferna, chefen för 31: a infanteridivisionen, generallöjtnant Katoku Sato, var mycket missnöjd. Hans division på 13 000 man hade fortskaffning för enbart tre veckor och det var under vila. Nu skulle han behöva kasta in sitt folk i aggressiv attack. Han klagade och enligt vittnen, jämförde Mutaguchi med en idiot, men avvisades.


General Sato hade att med sin division avancera nordväst till byn Kohima och därigenom skära av Imphal norrifrån. Därifrån hoppades Mutaguchi att 31: a divisionen skulle avancera vidare till den viktiga järnvägsknuten Dimapur i Brahmaputradalen. Sato betvivlade att detta skulle fungera, såvida de inte stötte på betydande brittiska försörjningsdepåer. Dock, några sådana befann sig knappast vid så framskjutna positioner.

Den logistiska situationen var också svår för de allierade. Stridsområdet i fråga var kraftigt kuperat och djungelklätt. I dalgångarna rann bäckar och åar med otjänligt, malaria-infekterat vatten. Det var hett och fuktigt, bland de värsta tänkbara förhållandena för marsch och strid. Soldaterna var tvungna att hushålla med vatten eftersom underhållet inte kunde garantera friskt vatten fortlöpande. De allierades stora fördel gentemot japanerna var tillgången till försörjning via flygplan, tillhandahållet huvudsakligen av amerikanerna.

General Stopford

Kohima är fortfarande idag en obetydlig plats som domineras av ett stort krigsmonument, rest av den brittiska armén. Det är en glest belägen by, vars strategiska viktighet ligger i dess position på ryggen av en ås vid inledningen av en högt liggande passage, huvudvägen genom området, från Imphal och vidare in i Indien. Därför hade britternas ställföreträdande kommissionär i området, Charles Pawse, en bungalow med tennisbana i Kohima. Förlagd i denna by var vid den här tiden indiska förband, en bataljon infanteri ur Assam Regiment och några plutoner ur det paramilitära Assam Rifles, tillsammans kanske 600 man.

Hela regionen hölls av den indiska XXXIII armékåren under ledningen av generallöjtnant Montagu Stopford, en av general Slims närmaste män. När japanerna inledde sin offensiv den 15 mars 1944 kom deras 15: e infanteridivision, i Satos 31: a divisionens södra flank, att först nå stridskontakt i de norra förorterna till Imphal, där även Satos 58: e regemente fastnade. Decimerad i storlek marscherade 31: a divisionen norrut utmed den åsrygg som ledde till Kohima. Vis av händelseförloppet kastade general Stopford in delar av 161: a indiska brigaden som huvudsaklig styrka på platsen.

Tennisbanan
Brigadör Dermot Warren, chef för 161: e brigaden, kom dock att tvingas återta sina order rörande Kohima, vilket skulle få obehagliga resultat för utvecklingen. General Satos anfall mot Kohima startade den 1 april och de indiska trupperna förskansade sig omedelbart för det inkommande artilleribeskjutningen. Situationen såg inte bra ut för indierna och man bad desperat om förstärkningar och vatten. General Stopford kommenderade åter fram 161: a brigaden, men endast ett fåtal av brigadör Warrens styrkor nådde åsryggen, vilken japanerna nu snabbt inringade söderifrån under allt hårdare strider.

Den lilla garnisonen i Kohima skulle till sist bestå, förutom de indiska soldaterna från Assam, av 4: e bataljonen Queen’s Own Royal West Kent Regiment, delar av en alldeles nyskapad bataljon nepaleser, samt ett par kompanier chindits ur 23rd Long Penetration Brigade, som kom in springande genom kulregn just innan säcken knöts ihop den 4 april. Där fanns även en stor kontingent sjukvårdspersonal med patienter som flytt framför japanerna. Totalt var de ca 2 500 man, varav endast 1 500 var stridande trupp. Chef var överstelöjtnant John Laverty, Royal West Kent.

Indiskt infanteri

2013 röstade Royal British Army Museum i London fram slaget om Kohima till den mest heroiska i brittisk militärhistoria. Detta österns Stalingrad, som det också kallats, var en otrolig uppoffring för de fåtaliga kolonialtrupperna under de nästan tre månader slaget höll på. Tre månader i stekande hetta, minimalt med vatten, svårt med ammunition, under ständig granatbeskjutning och eviga anfall, strider man mot man. Monumentet över de fallna i Kohima listar över 1 400 namn, inkl. de som föll när de försökte bryta inringningen utifrån. Två Victoriakors förärades, talande nog var båda postuma.

Nu var situationen även mycket prekär för de 10 000 soldaterna i general Satos 31: a division. Med sina endast tre veckors fortskaffning tvingades de ransonera redan från start. Sato satsade allt på att bryta ställningskriget och ta Kohima så fort som möjligt och därmed nå sitt primärmål. Detta skapade en bisarr, taktisk position. I sina memoarer Defeat Into Victory (1956) ägnade fältmarskalk Slim ett helt kapitel till Kohima. Han ifrågasätter då Satos position efter det att han klagat på sina överordnade för att sända ut honom på detta uppdrag. Slim frågar i boken varför Sato stod kvar och slogs vid Kohima, när inget hindrade honom från att gå runt och vidare.


Som vid alla belägringar fick Kohimas geografiska och arkitektoniska nyckelpositioner namn som för alltid svetsats in i historien.   Treasury Hill, Church Knoll, GPT Ridge och Aradura Spur. Mest känd – och den mest blodiga – är dock Tennis Court. Japanerna lyckades ta och hålla den ena långsidan av kommissionär Pawses tennisbana, de allierade höll den andra. Det blev det enda stället där japanerna kunde anfalla på plant underlag, annars alltid i uppförsbacke. Här ljöd Banzai-ropen som oftast, här måste de allierade hushålla med sin ammunition, så huvuddelen av anstormningarna tvingades mötas med bajonetter, spadar och knivar. Under tre långa månader.

Ibland bröt japanerna igenom mellan olika positioner och man lät dem komma ut på andra sidan, bara för att direkt efter täta linjen med egna motanfall. Britter, indier och nepaleser slogs för sina liv sida vid sida under helt olidliga förhållanden. Från luften släpptes vatten, förnödenheter och ammunition från flygplan, men det var aldrig tillräckligt eftersom mycket hamnade hos japanerna. Förutom egen artilleribeskjutning mot de japanska linjerna, försökte man även lösa upp belägringen med flyganfall. Många var de försök att nå kamraterna i häxkitteln, det var aldrig problem att motivera soldater till anfall, men japanerna vägrade släppa taget. Varje dag erhöll general Stopford från överstelöjtnant Laverty lägesrapport – vi håller våra positioner, begär tillskott av allting i arméns underhållslistor.

Banzai

Med tiden började japanernas baksida att visa sig för de inringade. Hur djävligt det än var för dem, så kom enskilda japanska soldater, ibland små grupper, över till dem, svårt utmärglade och be om hjälp. De fick hjälp, den lilla som fanns, men det var ändå bättre än i deras egna läger. Den 31: a divisionen svalt, kraften i anfallen mattades ut eftersom soldaterna i allt större grad inte orkade röra sig. Belägringen bröts den 22 juni i det att japanska armén totalt löstes upp och general Sato flydde tillbaka. Han återkom till de egna linjerna med endast 800 uthungrade trashankar. Han vägrade Sepuku, självmord, utan krävde krigsrätt för att klarera sitt namn. Istället renderades han mentalt sjuk och skickades hem. Han dog 1956 efter att ha försökt göra allt han kunde för sina få återstående män.

De officiella japanska förlusterna talade om 6–7 000 man, de totala siffrorna för de allierade var 4 064. Ett fåtal av garnisonens män var helt oskadda. En tredjedel av dem hade stupat. Vid japanernas tillbakadragande möttes de allierade förföljarna av svältdödens framfart. Man fann även tecken på självmord och kannibalism. Operation U-go blev en katastrof för japanerna och början på den stora tillbakamarschen i Burma.


Tennisbanan idag

Kohima markerar även det sista anfallet utfört av japanerna i syfte att invadera och ta territorier i andra världskriget.

söndag 18 mars 2018

Den siste kavalleristen


För att vara bortglömd i historien, har han också varit en av de mest hyllade amerikanska generalerna under andra världskriget. Han har ofta betraktats som den bäste generalen och det hör till saken att han tjänstgjorde som divisionschef under Patton. Gamle Blod och mod reste honom på en hög piedestal och begärde särskilt, när det blev dags för honom efter kriget att lämna ifrån sig sin så älskade tredje armé, att just han och ingen annan skulle ersätta honom.

Lucian King Truscott Jr var unik på många sätt. Han var en av enbart tre amerikanska generaler under andra världskriget som avancerade från divisionschef, via kårchef till arméchef. De övriga två var Alexander Patch och James Van Fleet. Han var också näst yngst som divisionschef, 48 år, dessutom yngst som både kår- och arméchef. Han hade alls inte gått på West Point och inte haft stridskommendering under första världskriget.

Det fanns stora likheter med Patton. Truscott var kavallerist ut i fingerspetsarna, en mycket skicklig ryttare och polospelare. Han bar ofta ridbyxor och ridstövlar i tjänst, men revolverhölstret var ersatt med rosa byxor – precis som en del brittiska officerare, fast de i manchestertyg – matchande till en nästan alltid förekommande skinnjacka, samt en vit scarf runt halsen, allt symptom på en pockande skrockfullhet.


Hans röst var onaturligt skrovlig, ett resultat av ett misslyckat experiement med syra i skolan som barn. Detta förstärkte hans rykte om sig att vara en riktig hårding, vilket var helt sant. Truscott är i historien anfader till US Ranger Division. Han ledde sina trupper från fronten, alltid nära sina mest utsatta trupper, vilket säger en hel del eftersom hans huvudsakliga ledarskap under kriget låg vid den särskilt svinaktiga italienska fronten.

Det mest utmärkande med general Truscott var den totala avsaknaden av svagheter som härledare. Vad som existerar i hans eftermäle är enbart absolut kompetens och närmast fulländat ledarskap i strid. Hans soldater avgudade honom och marscherade till helvetet och tillbaka för honom. Endast fiendens stridbarhet kunde sätta käppar i hjulet för Truscott. De brittiska militärhistorikerna John Keegan och Antony Beevor gick en gång samman i följande utlåtande:

A first-class professional soldier – as unflamboyant a leader as has appeared in the history of the US Army since Ulysses S Grant.

3rd Infantry Division

Lucian Truscott kom från Texas, född i Chatfield, Navarro County 1895. Enkla uppväxtförhållanden ledde till arméstipendium och reservofficersutbildning i kombination med college. Han blev under en kort tid skollärare, men då det stora kriget nådde USA 1917 sadlade han bokstavligen om och blev yrkesofficer och löjtnant efter tre månaders officersträning hos kavalleriet. Dock behövdes han inte i Europa, utan han placerades på Camp Harry J Jones i Arizona och 17th Cavalry Regiment.

Detta innebar träning och övning av rekryter. Alltid en mycket skicklig och enveten pedagog, hade han sin tjänstgöring under kriget utstakat för sig. Detta skulle återkomma som en mycket viktig del av hans karriär. Under mellankrigstiden fortsatte han i kavalleriet, kombinerande förbandschef med stabsuppgifter och skoluppdrag. Amerikanska armén var liten och han lärde snabbt känna Patton väl och de båda officerarna delade mycket av varandras åsikter om krigets utövande.

Sommaren 1941, under de stora armémanövrerna i södra USA, då generalstaben övade divisions och kårs strid, mejslade man också ut de blivande ledarna. Överstelöjtnant Truscott godkändes med beröm, men där tycktes det ta stopp, han fastnade liksom i flaskhalsen. Så sent som i maj 1942 befordrades han till överste och erhöll stabschefsposition för IX Corps, Fort Lewis, Washington, vikt för Stilla havet. Dock, någon drog i en tåt och Truscott packade kappsäcken, kysste familjen adjö och seglade istället till Storbritannien.


Amerikanska armén behövde specialtrupper, likt de brittiska Commandos under Special Operation Excecutive, SOE. Överste Truscott ansågs perfekt för detta uppdrag, vilket han också var. Han upprättade US Rangers från ingenting och satte upp träningsläger i Skottland. Han rekryterade frivilliga, drog samman officerare och inledde en träningsregim ingen sett maken till tidigare i amerikanska armén. Truscott klarade själv utbidlningen utan problem, det var ett krav han hade på sig själv. Karlen var 47 år gammal.

Han hade inget till övers för britternas individualitet inom Commandos. Hans Rangers var unga, motiverade, vältränade grabbar som jobbade som team i en arméenhet, något annat var det aldrig tal om. Samtidigt blev han befordrad till brigadgeneral och det var hög tid att gå vidare. Den första färdiga enheten, 1st Ranger Battalion, ställdes under den karismatiske majoren William Orlando Darby. Själv placerades han under Lord Louis Mountbatten och Allied Combined Staff. I augusti 1942 deltog Truscott i räden mot Dieppe som den primäre amerikanske observatören. Detta var både hans och US Rangers första erfarenhet av strid i Europa och det dessutom under extrema förhållanden. Ingen av dem tycktes ha haft några problem med det.

Inför november 1942 befordrades han igen, till generalmajor, och stoppades in i ett sjöflygplan för vidare transport ut i Atlanten. Där ute, ombord på en väldig konvoj, välkomnades han av sin välgörare, general Patton. Truscott fick befälet över en särskild stridstyrka, 9 000 man infanteri sammansatta ur regementena 60 och 66, ur 9: e respektive 2: a infanteridivisionerna. Under Pattons ledning stormade de Mehdia och Port Lyautey i Marocko och lade under sig de franska kolonialtrupperna.


I mars 1943 fick general Truscott sitt första riktiga befäl över ett förband, 3rd Infantry Division, kallad The Marne Division eller The Rock of Marne. Det skedde naturligtvis under ledning av Pattons befäl över den sjunde armén. Man förberedde sig för Operation Husky och Sicilien. Truscott tränade sin division i den tunisiska öknen som reguljärt amerikanskt infanteri aldrig tränats tidigare. Soldaterna trodde att det var Boot Camp igen. Han lärde dem det som skulle komma att kallas Truscott Trot, en extrem marschform som innebar en hastighet av fem miles per timme under den första milen, därefter fyra miles per timme. Normal standard för amerikanska armén var 2.5 miles per timme.

Truscott delade helt Pattons åsikt att Montgomerys plan för Husky skulle stanna upp utmed Siciliens östra strand, i skuggan av vulkanen Etna. De, d.v.s. amerikanerna, skulle få göra jobbet själva och det inte dem emot. Patton förberedde under tystnad för en utbrytning och general Truscotts 3: e division skulle bli hans spjutspets. Tack och bock, hans division var mer än redo. Nu skulle de få se på gnistor, infanteri i rollen som kavalleri. De båda generalerna log slugt mot varandra.

Den amerikanska 3: e infanteridivisionens snabba avancemang utefter Siciliens västra och nordliga kust, deras tagande av både Palermo och Messina, huvudsakligen per fot, har gått till militärhistorien som en av de mest spektakulära infanteriframgångarna någonsin. Truscotts gossar utmarscherade både pansar och kavalleri. Det innebar inte enbart att marschera i medeltal fem mil per dygn under pågående strid, utan också några mycket vågade taktiska manövrer, innefattande kringgående rörelser medels amfibieoperationer.


Det gjordes möjligt därför att de hade Patton bakom ryggen, som gav det understöd de behövde. Både Patton och Truscott vågade sina liv under de hårda striderna, ofta manade de på sina trupper mitt i stridens hetta, med dragna vapen och med kulorna visslade omkring sig. Fältmarskalk Montgomery var ursinnig, han såg det som ett knivhugg i ryggen. General Omar Bradley, då kårchef under Patton, uttryckte sin chock och besvikelse över Pattons – vad han såg som – prima ballerinaroll på Sicilien, genom att hävda att han nått framgång genom att utnyttja Truscott. General Eisenhower vägrade lyssna till detta och Truscott bara ruskade på huvudet. De hade ett jobb att utföra och de gjorde exakt det, med råge.

Efter Sicilien separerades Patton och Truscotts vägar. Båda sörjde det. Patton flög till England och upprättandet av tredje armén. Sjunde armén övergick till ockupationstjänst på Sicilien och in på arenan kom istället den amerikanska femte armén från Nordafrika, under general Mark Clark. Rockaden var för invasionen av det italienska fastlandet. Truscotts 3: e division ansågs nu som den nya arméns främsta enhet. De stoppades in i VI Corps, under ett koppel mindre framgångsrika generaler, Ernest J Dawley och John P Lucas. Under detta ledarskap deltog 3: e divisionen i några av de hårdaste striderna i amerikansk krigshistoria, vid floden Volturna och så givetvis, Monte Cassino.

Truscotts män stred som djävlar, men man nådde aldrig riktigt fram i bergen och leran. Tyskarna, huvudsakligen fallskärmsjägare i infanteriposition, var rörligare och skickligare att utnyttja de taktiska förhållandena. Truscott var frustrerad och i slutet av 1943 drogs han och divisionen tillbaka för vila och reorganisation. I januari 1944 satte man sig i båtarna igen för att med VI Corps och britterna storma Anzio. Det hela hade kunnat bli ett fiasko om inte Mark Clark avsatt general Lucas som kårchef och istället placerat Truscott på posten.

VI Army Corps

Anzio var en amerikansk operation, VI Corps var det primära förbandet och Truscott kom därför att utgöra hela skillnaden för de allierades framgång. Det var som om han aldrig gjort något annat i sitt liv, när han mitt under pressade strider tog befälet över en organisation minst fyra gånger så stor som femton minuter tidigare. Han styrde upp hela striden och tog initiativet. Man pressade tillbaka tyskarna och kunde säkra ett ordentligt brohuvu varifrån man nu kunde stöta mot Rom, vilket var hela idén från början.

VI Corps drogs ut ur Italien direkt efter Rom för att ingå i Operation Dragoon, invasionen av södra Frankrike. Truscott ingick åter i den sjunde armén, Pattons gamla, nu under generallöjtnant Patch, som kommit ända från hårda strider i Stilla havet för detta tillfälle. Invasionen gick förhållandevis stilla tillväga och Truscotts kår avancerade stadigt norrut för att länka ihop med Pattons tredje armé. I detta sammanhang befordrades han till generallöjtnant och blev chef för en helt ny arméformation, den femtonde amerikanska armén, en rent administrativ ockupationsarmé bestående av helt gröna soldater. Befattningen var tillfällig, Truscott hade att sätta dem i funktion i Frankrike, skaffa dem lite råg i ryggen. I december flögs han tillbaka till Italien.

General Clark, en överreklamerad figur, men en favorit hos Eisenhower, skulle besätta ledarskapet för 15: e armégruppen i Italien, d.v.s. brittiska åttonde armén, under generallöjtnant Sir Oliver Leese och givetvis amerikanska femte armén, nu under Truscott. Som arméchef kom nu den gamle kavalleristen att styra över en hård och sur vinter innan en stor offensiv kunde genomföras på våren 1945 och tyskarna drevs upp i Alperna. Det var här han mötte kapitulationen och inledde arbetet med att befria det nu vunna Italien. Han tillhörde den lilla kader av ärrade fältgeneraler som Eisenhower valde att hålla kvar i Europa. För Truscott passade det bra, han hade ingen lust att åka hem och möta en fredstidsdegradering.


Så i oktober 1945 kom en skrivelse från Washington DC. General George S. Patton skulle lämna tredje armén för att istället axla femtonde ockupationsarmén i södra Tyskland. Patton har av armén fått förmånen att själv utnämna sin efterträdare och han har valt er, generallöjtnant Lucian K. Truscott, att göra honom den äran.

Truscott flög omedelbart över Alperna för att stötta sin vän i denna svåra stund. Den gamle generalen var grå och bedrövad, men evigt tacksam för att hans favorit och protegé var den som skulle ta hand om hans grabbar. För Truscott innebar tjänsten att parallellt med ockupationstjänst i västra Tyskland i princip marschera tredje armén hem. Han avrustade den i god ordning och introducerade nya trupper om vartannat. Själv kom han hem till USA och Texas 1947 med den fastställda rangen generallöjtnant. Som sådan lämnade han aktiv tjänst i armén.

Han var fortfarande i arbetsför ålder och påbörjade olika högre positioner i Washington DC. Han skrev samtidigt på sin bok, Command Missions, som kom ut 1954. Vi det här laget var han anställd av Central Intelligence Agency, CIA, med Tyskland som specialområde. 1953 blev han av president Eisenhower förordnad som ställföreträdande chef för CIA, under Allen Dulles. Han blev chef för den operationella verksamheten och ansvarade för flera av CIA: s framgångar vid den tiden. Han lämnade CIA 1958 och gick i pension. Han hade fyra år tidigare förärats den militära rangen av fyrstjärnig general.



Han slog sig ner i Alexandria, Virginia där han avled 1965. 1986 gavs en bok postumt ut i hans namn. Det var ett favoritprojekt han arbetat med under en stor del av sitt liv, The Twillight of the US Cavalry. Boken gavs ut av hans son, general Lucian Truscott III.

lördag 17 mars 2018

Hennes majestäts alla män


Brittiska armén ståtar idag med sju gardesregementen knutna till Londons garnison. De är fördelade på fem regementen infanteri (Foot Guard) och två regementen kavalleri (Horse Guard). Efter återkommande nedskärningar i försvarsbudgeten efter kalla krigets avslut, bär dessa förband, till skillnad från de s.k. linjeförbanden, sin regementsstatus endast i namn.

I själva verket är de idag bataljoner. Den 2: a bataljonen är för tre av Foot Guard Regiments försatta i s.k. Suspended Animation och representeras av varsitt Incremental Infantry Company, fristående kompanier, för högvakt i hennes majestät drottningens tjänst. Bataljonerna kan återinsättas vid behov.


De två Horse Guard Regiments delar på uppgiften att på reguljär basis upprätta en skvadron ryttare för ceremoniell tjänst i London och allestädes.

Regementena är:
1: a bataljonen, Royal Grenadier Guards + Nijmegen Company, Grenadier Guards.
1: a bataljonen, Royal Coldstream Guards + No 7 Company, Coldstream Guards.
1: a bataljonen, Royal Scots Guards + F Company, Scots Guards.
1: a bataljonen, Royal Irish Guards.
1: a bataljonen, Royal Welsh Guards.

Dessa fem infanteribataljoner utgör Royal Guards Division: s två brigader i krigsorganisationen. De två kavalleriregementena, Royal Horse Guards + 1st Dragoons (en skvadron), har renderat liknande öden som infanteriet och utgör idag vardera en bataljon. Tillsammans bildar de Royal British Household Cavalry, pansarspaning tillhörande Royal Armoured Corps.

Regementena är:
1: a bataljonen, Royal Life Guards.
1: a bataljonen, Blues and Royals.
1st Dragoons.

Reservenhet för Guards Division är Royal London Regiment, huvudstadens Territorial’s, TA (motsvarande hemvärnet), som även utför högvakt vid olika tillfällen. Samtliga gardesregementen håller sig med professionella orkestrar (civilanställda som kan marschera). Kavalleriet sätter upp en gemensam Music Troop under samma förutsättningar. Precis som i Sverige delar samtliga vapenslags olika förband på gardestjänsten över året, men endast ett regemente bär titeln First Guards, d.v.s. de finns alltid till hands till drottningens tjänst vid alla tillfällen. Royal Grenadier Guards utgör också London Garrison Reaction Force, senast brukade vid 9/11, då de upprätthöll tunga positioner kring bl.a. samtliga flygplatser.


Royal Grenadier Guards bildades 1656, men är inte arméns äldsta regemente och inte heller det äldsta gardet. Den äran tillfaller Royal Coldstream Guards, med baracker ute vid Windsor Castle. Tillsammans med Blues and Royals är de bildade 1650 och till skillnad från alla de andra är dessa två direkt knutna till republikanernas New Army under inbördeskriget. Grenadier Guards bildades av den flyende kungafamiljen på kontinenten – Bruges i dagens Belgien. Under tiden blev Grenadier Guards och Blues and Royals gardesförband i London med ansvar för ordningen i staden. Med restaureringen av monarkin 1660 fick Grenadier Guards status som First Guards av Charles II. Han litade naturligtvis inte på männen som nackat hans far, Charles I.

Coldstream Guards har officiellt aldrig accepterat denna skymf och relationen mellan de två regementena kan fortfarande idag beskrivas som hjärtligt förraktfull. Konkurrensen mellan dem är mycket hård och det tillhör traditionen att idrottsliga möten dem emellan alltid leder till blodvite. Det sägs också att det värsta som kan hände en fiende är att hamna framför dessa två gardesregementen tillsammans, eftersom de kommer att göra allt för att övertrumfa den andre i stridens hetta.


Royal Scots Guards har faktiskt sina rötter ända tillbaka till 1642, men i samband med monarkins restaurering och den följande reorganisationen av armén frlorade skottarna det försprånget. Dears officiella start börjar inte förrän 1805. Det engelska inbördeskriget har förkortat många gamla fina regementens historia. Royal Irish Guards har anor tillbaka till 1692 och irlänska trupper som följt Stuarts till Frankrike efter slaget vid Boyne. Det franska regementet 92e Régiment d’infanterie är faktiskt kusin till de irländska gardisterna. Deras  nuvarande formation skapades 1900. Irländarnas historia är naturligtvis starkt fläckad av Irlands historia. Deras rekrytering sker hemmavid i Nordirland. Stort arbete har utörts för att invitera katoliker i leden och det förekommer att gossar från den Irländska republiken hittar dit, trots att det utgör ett lagbrott hemma.

Royal Welsh Guards bildades 1915, mitt under brinnande världskrig, genom att man slog samman de sista fristående welsiska regementena. Welsiska regementen har givetvis existerat i den brittiska armén sedan 1600-talets slut. Kavalleriregementet Royal Life Guards har snarlik historia som Grenadier Guards. Den första plutonen sattes upp i Bruges 1658, men formationen som fullt gardesregemente skedde inte förrän 1788.


Varför bär de brittiska gardisterna pälsmössor? Denna mycket förekommande fråga kan enklast förklaras med slaget vid Waterloo, den 18 juni 1815.  Det väldiga slaget, som till sist satte stopp på Napoleons ambitioner för alltid, avslutades med en sista, mycket vågad spelinsatts av den lille kejsaren. Han satte in sitt garde i hopp om att bryta Wellingtons center. Detta var dömt att misslyckas, britterna var allt för starka. Det franska gardet vacklade och flydde. De förföljdes av bl.a. Grenadier Guards, vars soldater plockade upp de franska grenadjärernas pälsmössor och tog dem som troféer. Detta ledde till att brittiska armén lät göra pälsmössan till officiell trofé. De tillverkas idag för dyra pengar av svartbjörnsskinn från statliga uppfödare i Kanada.

Drottning Elizabeth II är Colonel-in-Chief för samtliga gardesregementen, med ordinarie överstar som väblar. Colonel of the Regiment för Blues and Royals är HRH Anne, Princess Royal. Blues and Royals har sitt namn och sina traditioner naglade från första stund, det enda gardesregementet i brittiska armén som bär blå vapenrock istället för röd. Det röda kommer från republikanernas New Army under inbördeskriget, så även Blues and Royals avvikelse och status.


Med dubbla funktioner, högvakt och strid, blir påfrestningen på i första hand Grenadier Guards och Household Cavalry mycket stor. Deras soldater skall både kunna föra sig med precission på paradgården, samtidigt som de skall utgöra elitförband. Under de år som brittiska armén slagits i Irak och Afghanistan har det visat sig vara en utmaning. Grenadier Guards är s.k. Light Infantry, d.v.s. spaning och framskjutna positioner, på samma sätt som kavalleristerna är pansarspaning, i Mellanöstern oftast som pansarunderstöd till infanteri. Bataljonernas kompanier roterar sina funktioner mellan fronten och London. Det påminner om amerikanska arméns 3rd Infantry Regiment, The Old Guard i Washington DC.

De tillhör de bästa soldaterna i världen och de är definitivt flotta att se på under högvakt. För den intresserade kan det rekomenderas Trooping the Colour i juni månad varje år. Det är då drottningen inspekterar hela sitt garde. Samtliga gardesregementen är på fötter, ca 1 500 man, och alla orkestrarna är på plats. Det är en paradorgie under två timmar som knappast existerar någon annanstans. Ledarskapet roterar mellan regementena från år till år, även om prinsessan Anne är ceremonimästare. Det sägs att man bör försöka passa in sitt besök det året då Coldstream Guards styr det hela. Då skall puts och precission vara som allra störst. Alla soldater hatar det, när Coldstream skall visa de övriga civilisterna i uniform hur en militär slipsten skall dras.




fredag 9 mars 2018

Tjurrusningen


Det var ett av dessa tillfällen i början av andra världskriget, när Adolf Hitler visade sig ha rätt och hans generaler, eller i det fallet; hans amiraler, hade fel. Det var något med hans intuition, hans politiska radikalism, eller också hade han bara tur som en dåre. Det startade dock med en negativ slutsats vintern 1941–42, medan Operation Barbarossa definitivt frusit fast borta i Ryssland och man lade ut den slutliga lösningen för Europas undermänniskor i förorten Wannsee, Berlin.

Tyska flottans, Kriegsmarine: s ursprungliga plan, att använda de stolta, tunga krigsfartygen, som man konstruerat med största noggrannhet och till enorma summor, för att på världshaven jaga fiendens underhållstonnage, den hade gått i baklås. Den strame chefen för Ubootwaffe, amiral Karl Dönitz, hade statistiken i svart på vitt. De stora ytfartygen producerade inte på långa vägar lika mycket förstörelse och undergång som hans betydligt billigare undervattensflotta. Haven hade helt enkelt blivit trängre för ytfartygen.

Amiralerna var därför försiktiga med dem. Man hade lärt sig mycket från sänkningen av Bismarck nästan ett år tidigare. Var de tyska krigsfartygens tekniska fulländning, dess hastighet i förhållande till deras tunga bestyckning, endast till för uppvisning, amiraler emellan? Man hade inga bra svar och nazismen hade mycket sig själva att skylla, som gjort flottan till Wehrmachts strykpojkar. Två av de stolta krigsfartygen hade gjort en räd över vintern nere vid Afrikas västkust, Operation Berlin, men nu hukade de sig i hamn i franska Brest efter att med nöd och näppe slunkit undan Royal Navy: s ilska.

Amiral Ciliax

Hitler var irriterad, samtidigt förstod han mycket väl en viktig faktor med hans stolta slagskeppsflotta. Britterna var helt besatta av den. Den var en blödande vagel i deras öga och det fanns definitivt propagandavinster att göra nu, särskilt med utvecklingen i Ryssland och därför Skandinavien ur ett örlogsperspektiv i baktanke. Man hade nyligen utsett en eskaderchef för den betydande närvaro av den tunga tyska flottan som samlats i Brest och Hitler kallade så till sig honom för konferens.

Amiral Otto Ciliax var Befehlshaber der Schlachtschiffe och hade en enastående styrka under sig. Två slagskepp, systerfartygen Scharnhorst och Gneisenau, samt nu senast tunga slagkryssaren Prinz Eugen*, plus jagareskort om sex fartyg. Till hans blandning av chock och entusiasm, kommenderades Ciliax av Hitler personligen i januari 1942, att med sin slagskeppseskader forcera Engelska kanalen och återföra fartygen till sina respektive hemmahamnar i Tyskland. Detta för vidare operationer i norra Atlanten tillsammans med slagskeppet Admiral Tirpitz** från norska hamnar.

Scharnhorst och Gneisenau

Hitler gav planen dess namn, Unternehmen Zerberus, Operation Cerberus, efter den flerhövdade besten till hund som vaktade de gamla grekernas Hades, så de döda inte skulle kunna återvända till de levande igen.

Amiralitetet var naturligtvis absolut emot detta och stackars amiral Erich Raeder fick nästan slaganfall. Kryssa genom Engelska kanalen, fullt synliga med blotta ögat från Dovers klippor, vad i hela världen var detta? Samtidigt hade amiral Ciliax talat med sina marina befälhavare, samt med kustartilleriet utmed franska kusten, Atlantvallen. Antagligen hade även Hitler sett deras rapporter. Britterna var verkligen besatta av tyska flottans stora krigsfartyg, mer så än med ubåtarna. Det var en fråga om gamla traditioner, om storartad prestige, om än bakåtsträvande, men fortfarande i högsta grad gällande. Royal Navy höll sig borta från kanalen med sina primära krafter, det var huvudsakligen RAF som förde deras talan i den smala passagen.

 Amiral Ciliax hade därmed ett krav för genomförandet av Cerberus. Med sitt Führerbefehl brännande i innerfickan på sin uniformskavaj mötte han upp i Paris med fältmarskalk Hugo Sperrle, chef för Luftflotte 3, det huvudsakliga Luftwaffe i Västeuropa. Han fick allt han pekade på, inklusive lånet från tyska flygvapnets stamstyrka, generalöverste Hubert Weises Luftflotte Reich och dennes högpotenta Jaktgrupp Galland, givetvis under ledning av det österrikiska flygaresset, överste Adolf Galland. Av Sperrle fick Ciliax även med sig en av flygmarskalkens bästa officerare, överste Max Ibel, en fanatisk seglare, som ny flygstridsadjutant ombord på Scharnhorst. Flygvapnets inblandning gick under namnet Unternehmen Donnerkeil.

Amiral Ramsay

Hitler och Ciliax var inne på rätt spår, hur otroligt det än kunde låta. Britterna hade vid det här laget, efter Bismarck, slaget om Storbritannien och amerikanernas inträde i kriget, lagt sin omedelbara närhet åt sidan. Idén att de tre stora krigsskeppen i Brest skulle göra en tjurrusning genom deras kanal, mitt framför näsan på dem, var absolut teoretiskt möjlig, men knappast trolig, ansåg de. Och om så ändå skulle ske, så måste det ske på natten – eller hur? Tyska flottan i Engelska kanalen, mestadels torpedbåtar, hade med tiden lärt sig britternas slöa arrogans, vilket också bekräftades av Luftwaffe. Ciliax tog vid sin återkomst till Brest kontakt med väderlekstjänsten och kunde den 10 februari meddela führern och amiralitetet att han hade för avsikt att lätta ankar strax innan gryningen den 11 februari 1942.

Samtidigt började minsvepare i hemlighet, nattetid, det svåra arbetet att röja väg för rusningen. Minor ansåg Ciliax vara det verkliga hotet. Britterna hade lagt ut hur mycket som helst. Ett formligen minkrig hade utväxlat mellan stormakterna i kanalen, där man lade ut och röjde om vartannat. Man aktade sig för att bruka ökad flygspaning för att inte röja intentionerna. Radiotystnad gällde, den viktigaste faktorn, med facit i hand. Utmed den brittiska kusten började en styrka av tyska ubåtar att under tystnad patrullera och agera lyssnarposter. Inte ens den franska motståndsrörelsen upptäckte att de tre stora bjässarna utmed den förhållandevis höga kustlinjen vid hamnen i Brest, avvecklade sina väldiga kamouflagenät och lättade ankar.

Prinz Eugen

Det var innan gryningen och Cerberus var ett faktum. Hela Kriegsmarine: s organisation utmed Atlantvallen hade satts i stridsberedskap. Amiral Ciliax: s eskader om två slagskepp, en slagkryssare och sex jagare, sammanlagt närmare 13 000 mans besättning, gick under strikt mörkerdisciplin ut från Brest. De rundade Bretagnes spets och med 30 knots hastighet satte man kurs norrut. Mannarna skulle tillbringa hela resan vid sina stridsstationer, kanonbesättningarna skulle äta och sova i sin flamsäkra skyddskläder invid sina laddade pjäser. Varenda kikare ombord samtliga fartyg spejade över himlen. Vinden var loj, men det viktigaste var att molnbanken var låg. Man skulle löpa en stafett mellan de tyska marinbaserna utefter de franska, belgiska och holländska kusterna, för minsveparnas och torpedbåtarnas skull. Dessa kunde inte förväntas hålla eskaderns högt uppskruvade hastighet i full högsjö.

Solen stod redan högt över molnbankarna den 11 februari och ingen britt hade setts röken av. Sperrles jaktflyg hälsade regelbundet på och brakade över dem med tjutande motorer. Det fanns alltid minst 250 av dem till eskaderns disposition inom någon minut utefter hela resan. Överste Ibel imponerade Ciliax med små demonstrationer av den enastående snabbheten i hans vapens kapacitet. Han pekade också ut kollegan Gallands överflygningar, vilket rapporterades till besättningarna över högtalare. Detta möttes med stort jubel. Tänka sig, en av Tysklands största superkändisar brydde sig om dem, vanliga däckssvepare.

Överste Ibel

Det var Luftwaffes närvaro som först efter flera timmars dagsljus väckte britternas intresse. RAF: s radar plockade upp dem som märkliga manövrer på andra sidan kanalen. Två Spitfires sändes ut för att diskret kontrollera på låg höjd. De upptäckte också Ciliax eskader, men eftersom de beordrats radiotystnad måste de först återvända hem innan de kunde rapportera utvecklingen. Nu befann sig tyskarna utanför Cherbourg med skummet yrande över deras bogar. Britterna slösade bort hela 11 februari med interna diskussioner om vad som var i görningen, ända tills premiärminister Winston Churchill blev varse och omedelbart insåg vad som höll på att hända. Hans order var lika ilsken som den var direkt: Sänk dem omedelbart!

I Dover satt Royal Navy: s direkt ansvarige för kanalen, amiral Sir Bertram Ramsay, hjälten från Dunkirk. Han slog hopplöst ut med armarna. Förutom attackflyg, torpedbåtar och några ubåtar så hade han ingenting att stoppa kollegan Ciliax med.  Home Fleet hade dragit tillbaka allting av tyngd norrut, antingen utefter den skotska kusten, eller i Scapa Flow. Om han gick ut på en av klipporna utanför hans bas skulle han snart kunna se fartygen passera förbi med fladdrande naziflaggor. Vad göra?


Vad som överraskade britterna mest var att de trott att de två stora bestarna, Scharnhorst och Gneisenau, varit allt för skadade efter Operation Berlin. Det hade Enigma övertygad amiralitetet i London. Det hade dock varit lättare skador, som snabbt reparerats. Det fanns en plan, framtagen av Ramsay och kallad Operation Fuller. Den kombinerade flygvapnets radar och spaningsflyg med flottans resurser av lättare stridsbåtar i kanalen. Det var 32 torpedbåtar ur Dover och Ramsgate, eskorterade av något tyngre kanonbåtar, samt flottans eget torpedflyg utmed kusten. Från baser i Kent fanns det en spärr av sex Harwich-jagare som kunde sättas in i kanalen. Det var i sammanhanget mycket tunt och, skulle det visa sig, för sent.

Under natten mot den 12 februari gick den nu kallade Brest-gruppen ohotat mot tryggheten i hemmahamn. På morgonen försökte RAF Fighter Command att göra sig märkbara, men motades omedelbart bort av överlägsna tyska luftstyrkor. Närmare lunch försökte RAF Bomber Command, men med fel bomber och återvände. Vid Dover, strax efteråt, sköt kustartilleriet, men missade – out of range. Attacker med torpedbåtar och jagare misslyckades också. Det var allt för sena och hann aldrig gruppera sig för strid. Det var som förbannat.


Vid 19:55 gick Gneisenau på en mina vid den holländska ön Terschelling. Hon fick tillfälligtvis göra stopp i maskin, men kunde fortsätta, nu i 25 knops hastighet. 21;34 gick Scharnhorst på en mina i samma fält och fick svårare skador. Hon linkade i hamn med förstört roder och endast en propeller i drift. Det var minorna som gjorde jobbet, men utan att hindra Operation Cerberus. Churchill var rasande och det brittiska amiralitetet var skymfat. Man hade helt missbedömt tyskarnas fräckhet.

Dock, ingenting av detta hade någon betydelse i kriget. Redan natten till den 27 februari bombades Gneisenau i sin torrdocka av RAF och skulle aldrig mer beträda havet. Prinz Eugen skadades svårt av torpeder vid Norge och förflyttades till Östersjön. Hon skulle sluta som mål för atombomber hos amerikanarna. Det mest kända ödet stod Scharnhorst för, sänkt av Royal Navy vid Nordkap den 26 december 1943, efter att ha gömts undan i norska fjordar.

Det var som med Graf Spee, Bismarck och Tirpitz, all bravur och teknik till trots, Kriegsmarines stolthet gick under ensamma och övermannade, utnötta och stukade, offer för en helt missriktad satsning av en galen ledare.



* Fältmarskalk Gerhardt von Scharnhorst (1755–1813) var bl.a. organisatör av den preussiska krigshögskolan i Berlin. Fältmarskalk August Neiderhardt von Gneisenau (1760–1831) var ännu en betydande organisatör av den preussiska armén, tillika rektor på krigshögskolan. Prinsen Eugen av Savojen (1663–1736) var en av den germanska historiens största härförare.

** Storamiral Alfred von Tirpitz (1849–1930) var de facto skaparen av den moderna tyska flottan såsom den framstod under de båda världskrigen.


måndag 5 mars 2018

Havets förbannelse


De steg ut ur 1800-talets industriella revolution, de europeiska nationalistiska uppvaknanden och kraftiga militära upprustningar, två nationers sjöstridskrafter som de stora konkurrenterna, Storbritannien och Tyskland. Vid 1900-talets inledning mättes militär teknisk utveckling och styrka i första hand genom deras marina kapaciteter. Det var den gamle giganten Royal Navy mot den nya, moderna Kaiserliche Marine. Brittiska flottan hade dominerat världshaven under åtminstone fyra hundra år och enbart dess Grand Fleet var större än tyskarnas hela flotta sammantaget, men de hade i sin tur rustat kraftigt och väl under de senaste decennierna.

I två legendariska sjöstridsdrabbningar övergripande båda världskrigen under 1900-talet drabbades brittiska flottan av så svåra taktiska bakslag att de drog kalla kårar utefter ryggraden på det brittiska lejonet. En förbannelse tycktes ligga tung över britternas slagskeppsstyrkor i förhållande till deras tyska motståndare. Det var något oförklarligt och inte så lite kusligt, som inte skulle släppa förrän den 27 maj 1941 och sänkningen av Bismarck.

Den svåraste dagen i Royal Navy: s långa historia inträffade mellan dagarna 31 maj och 1 juni 1916 med förlusten av fjorton krigsfartyg, inklusive tre slagkryssare och totalt nästan 7 000 man, varav 6 000 förlorade till havets djup. Detta var resultatet av det Skagerrakslaget, den största drabbningen mellan slagskepp någonsin i tonnage och eldkraft räknat. Slaget var en definitiv strategisk seger för britterna, som slutligen förseglade blockaden mot Tyskland och lade grunden för de politiska oroligheter som renderade kejsadömets krigsförmåga och fortsatta existens. Dock, ur ett strikt taktiskt perspektiv var Skagerrakslaget en katastrof för Royal Navy.


Vid halvtid 1916 hade sjökriget i Atlanten utvecklats till ett utnötningskrig rörande blockader. Tyskarna genomförde en förvånansvärt framgångsrik ubåtskampanj mot brittiska transportkonvojer från Kanada och USA, genom att skickligt slinka förbi britternas blockad av Nordsjön. Vid krigsstarten hade framförallt brittiska allmänheten förväntat sig ett enda avgörande sjöslag i Nordsjön, likt Spanska armadan eller Trafalgar, och sedan skulle kriget vara över, punkt och slut. Att så inte blev fallet berodde helt naturligt på att tyskarna inte var idioter, de insåg att en kraftmätning med Royal Navy var dömt att misslyckas, så man fortsatte med ubåtarna och lät den stora s.k. högsjöflottan ligga i hamn i väntan på bättre tider.

Det fanns dock en uppfattning hos högsjöflottan att det enda sättet att slå britternas Grand Fleet var att plocka dem i delar, att lura ut deras reaktionsstyrkor och sänka dem med överlägsen eldkraft. Britterna hade mycket större eldkraft totalt, men tyskarna var modernare och snabbare. Chefen för kejserliga flottan, amiral Hugo von Pohl, kommenderade ut högsjöflottan, under amiral Friedrich von Ingenohl,  i ett sådan operation i januari 1915. Det var ett försök att dra ut britternas slagkryssareskader, den huvudsakliga reaktionsstyrkan Grand Fleet förfogade över, och slå dem utanför Doggers bankar. Man angrep brittiska handelsfartyg nära kusten och flera hamnstäder utmed Nordsjökusten. Detta var slaget vid Doggers bankar och det var ett misslyckande från tyskt håll. Man förlorade bl.a. tunga kryssaren Blucher helt i onödan. Amiral von Pohl avsatte då von Ingenohl och placerade istället dennes värste kritiker på posten som chef för högsjöflottan.

Amiral Jellicoe

Viceamiral Reinhard Scheer var av ett helt annat virke, en sann representant av det tyska sjöstålet, iskall, hård och vass. Han stod beredd att satsa hela sin flotta för att dra ut britterna till havs. Målet var att förvirra i syfte att manövrera sönder Grand Fleet och slå valda bitar av dem. Därigenom skulle man vända på förhållandet och tvinga britterna i hamn, åtminstone tills ett totalt avgörande i kriget kunde nås. Planen godkändes av kejsaren och von Pohl. Nu inleddes ett år av stenhård träning och övning, framförallt i Östersjön. Man lärde sig att utnyttja sin snabbhet och bättre utrustning. I maj 1916 var man redo. Man visste att britterna hade koll på dem, det var ganska omöjligt att hålla något så stort hemligt. Natten till den 31 maj lättade man ankar. Scheer installerade sig ombord på hans flaggskepp, slagskeppet Friedrich der Grosse, i Wilhelmshaven. Han kastade tärningen och de gick ut.

De var totalt 99 krigsfartyg och 60 000 man, 16 slagskepp, 5 slagkryssare, 6 äldre typer av slagskepp, 11 lätta kryssare och 68 jagare, den största marina styrka i Tysklands historia någonsin. Sammanlagt 10 ubåtar låg i spaning utanför de viktigaste brittiska baserna. I täten för flottan gick viceamiral Franz Hipper ombord på slagkryssaren Lützow, som chef för de fem fartygen i den tyska slagkryssareskadern, havets snabba marodörer. Slagkryssarna var snäppet lättare än slagskeppen, varför de var snabbare utan att ge allt för mycket avkall på eldkraft. Hippers flagglöjtnant var en viss fregattenkapitän Erich Raeder. De visste att de hade hade övermakten mot sig, men inte i vilken skala.

Amiral Scheer

Chef för Royal Navy Grand Fleet var Admiral and First Sea Lord, Sir John Rushworth Jellicoe, KCB, KCVO. Han satt i sitt flaggskepp, slagskeppet HMS Iron Duke, i Scapa Flow, Orkney Islands, och han hade väntat sig detta. Britterna hade förstått att det stora slaget skulle komma en dag. Tyskarna kunde inte sitta och trycka i evigheter, på sikt höll de på att förlora utmattningskriget om blockaderna. När amiralitetet i London meddelade tyskarnas utgång ur hamn, fick han direkt efter en kabel från Rosyth vid mynningen av Firth of Forth. Ombord på slagkryssaren HMS Lion meddelade chefen för slagkryssarflottans sex fartyg, viceamiral Sir David Richard Beatty, KCB, MVO, DSO, sin sprudlande entusiasm. Amiral Jellicoe gav omedelbart order om att lätta ankar och gå redo för strid ut på Nordsjön. Och så kom det sig att Royal Navy släppte ut sin största flotta någonsin i historien, 28 slagskepp, 9 slagkryssare, 8 tunga kryssare, 26 lätta kryssare, 71 jagare, ett förhistoriskt hangarfartyg och över 100 000 man.

Det blev fel redan från början. Brittiska flottan hade väl reda på tyskarnas förehavanden, tack vare Room 40 på amiraliteten i London. Detta var den plats där underrättelsen satt och tydde tyskarnas telegraftrafik. Problemet var att flottan hade börjat anställa civila kodknäckare och det gick inte hem hos militären. Ett missförstånd gjorde att britterna faktiskt missade nästan ett dygn i tyskarnas rörelser. De var gott och väl på väg på Nordsjön när britterna masade sig ut till havs. Amiral Jellicoe hade uppfattningen att man hade god tid på sig att gruppera inför drabbningen. Samtidigt gick viceamrial Beatty på med sina slagkryssare som om det inte existerade en morgondag. De splittrades och det skulle bli omöjligt för britterna att utnyttja sitt väldiga övertag. Så långt gick allt enligt tyskarnas planer.
 
HMS Hood

Det fanns knappast två befälhavare som var mer olika än Jellicoe och Beatty. Jellicoe var en tystlåten, vänlig och mycket god ledare av män, medan Beatty hade ett svårartat Nelson-komplex. Han var tuff och lynnig, men ingen vidare ledare av så stora enheter. Britterna gick på gammal rutin och var inte särskilt samövade. Skillnaden mot tyskarna var stor, de agerade som en kropp utan slitningar. Samtidigt som tyskarna upprätthöll förstklassig kommunikation efter dåtidens mått, hade britterna på något vis återvänt till signalflaggor, i synnerhet Beatty. Vid 14:00 den 31 maj befann sig de båda flottorna på kollisionskurs i Skagerack, rakt väster om norra Danmark och söder om Kristiansand i Norge. Tyskarna gick norrut med Hippers slagkryssare en timme framför Scheers huvudstyrka. Från väster kom britterna i två parallella kolonner med kanske två timmar emellan dem. Beatty i söder kom först i rakt ostlig riktning, medan Jellicoe styrde sin huvudstyrka en flack sydostlig riktning.

Klockan 15:30 siktar Beatty Hippers styrka och öppnar 18 minuter senare eld samtidigt som han går söderut utmed tyskarnas kolonn. Hipper gör helt om och tar upp striden söderut, medveten om att Scheer kommer efter honom. Britterna sköt snabbare, men tyskarna sköt bättre. Britterna var dåligt samordnade. Tanken med två engagerade kolonner var att man valde ut var sitt mål. Även om tyskarna befann sig i en skog av höga vattenplymer från brittiskt artilleri, så var några av deras fartyg aldrig utsatta för eldgivning. Britterna däremot fick samtliga sina fartyg beskjutna med välriktad eld. Man besköt varandra på mer än två kilometers avstånd, men fullt synliga i kikare och riktmedel. Man sköt med högt eleverade kanoner, droppande granater över varandra.

Amiral Beatty

Klockan 16:06 exploderade slagkryssaren HMS Indefatigable. Hon sprängdes helt i luften i en fruktansvärd explosion, bröts itu och sjönk i delar inom några minuter med besättning och allt. Endast två man överlevde av drygt tusen. Beatty trodde inte sina ögon, det gjorde heller inte Hipper. Klockan 16:26 gick HMS Queen Mary exakt samma öde, hon exploderade med nio överlevande. Beatty girar sin hårt utsatta styrka undan tyskarnas eld. 16:45 når Scheers huvudstyrka platsen för striden, Hipper gör åter helt om tillsammans med dem, medan Beatty tar upp jakten på behörigt avstånd. Desperat försöker han kontakta Jellicoe, som borde befinna sig någonstans norr därom.

Jellicoe och hans styrka visste vid det här laget att Beatty var engagerad på något vis söderut, för man kunde både höra och se effekterna av striden. Faktiskt, dansk befolkning utmed den norra jylländska västkusten kunde också höra mullret från väst och se ljusblixtarna i den låga, mulna molnbanken. Om något dygn skulle de få fiska upp tusentals vattenstinna lik i stora klungor utmed stränderna och de danska myndigheterna kontakta de tyska och brittiska ambassaderna för omhändertagande av deras fallna söner. Jellicoe manövrerade ytterligare något sydost, väl medveten om Scheers huvudstyrka där nere någonstans.


Den andra stridskontakten denna ödesdigra dag skedde vid ungefär 17:15, då Jellicoe siktade tyskarna kommandes rakt emot deras kolonn. Han hade också äntligen fått kontakt med Beatty fyrtiofem minuter tidigare. Jellicoe agerade lugnt och med stor skicklighet med sin väldiga styrka. Han engagerade Scheer i överlägsen stil, hela tiden bombarderande honom med samtliga granater, medan tyskarna tvingades manövrera utifrån mycket sämre positioner. Klockan 18:55 vände Scheer sin flotta och tog till flykten, fortfarande under mördande eldgivning från de överlägsna britterna. Världen hade aldrig sett något liknande i sjöstrid och skulle aldrig göra så heller i framtiden. Två stora flottor skjutande med sina s.k. svåra artilleri, pjäser med kalibrar på över 30 cm, granater tunga som gamla folkvagnar. Vattenplymer i havet höga som skyskrapor, rök från skorstenar och bränder. Det var Armageddon.

Lämna en tanke till de arma männen långt under däck. De stora slagskeppen gick för högsta maskin. Med nakna, sotiga överkroppar skyfflade dessa män kol i timmar utan uppehåll för att hålla farten. Ovanför dem rasade striden. De enda uppfattningar de hade om utkomsten var de vildögda minerna från deras befäl, som ofta tvingades hugga in dem själva för att upprätthålla moralen. Vid träffar skakades hela fartyget, men jobbet måste ändå fortgå så länge semaforen stod på Full Speed. På däck stupade män i drivor, sprängda i bitar. De togs om hans av räddningsgrupper bestående av kökspersonal, tekniker, marketenteriet, icke stridande män som drog de sårade i någon slags säkerhet och kämpade mot bränderna. Sjömännen, som arméerna ofta avfärdade som däckssopare, utsattes i strid för betydligt större faror än landkrabborna. Ett sänkt fartyg innebar som regel döden för de flesta. Sjöstrid är helvetet reinkarnerat, glöm aldrig det. All ära till dessa unga män.

Bismarck

Tyskarna drog sig undan den brittiska styrkan under amiral Jellicoe. Beatty återgick i striden med sin stukade slagstyrka. Det var dock Jellicoes dag, något som i historisk betraktelse är ytterst viktig. Förlusterna var förödande. Britterna förlorade 6 100 man i stupade efter en halv dags strid. Tre slagkryssare var förlorade, samtliga sprängda i luften och ytterligare tre tunga kryssare gick till botten. Sammanlagt förlorade man 113 000 ton fartyg denna dag. Tyskarna kom undan betydligt mildare med endast tre tyngre förlorade fartyg och 2 500 stupade. Deras mest sårade fartyg kunde bogseras hem till hamn, en viktig notering i detta sammanhang.

Tyska flottan kom undan med blotta förskräckelsen den dagen, även om de vunnit dagen i frågan om volym. Den brittiska flottan var allt för stark, särskilt under skickliga amiraler som Jellicoe. Blockade mot Tyskland skulle fortsätta, den kejserliga högsjöflottan skulle aldrig våga sig ut igen och slaget om haven var därmed vunnet av Storbritannien. Nu var det inte så britterna nödvändigtvis såg på det. Flottan var skymfad, de stora förlusterna måste förklaras, tre stolta slagkryssare hade försvunnit i havet på några minuter, frågetecknen skulle rätas ut. Så sa alla, militärer som politiker. Amiralitetet genomförde en utredning som omedelbart hemlighetsstämplades till denna dag.

Amiral Lütjens

Jellicoe tog sitt ansvar, som den hederlige officer han var. Han entledigades från sin tjänst och tjänstgjorde som generalguvernör över Nya Zeeland efter kriget. Äran gick till Beatty, som nu tog hans tjänst, i vilken han tog emot tyskarnas kapitulation 1918. Slaget vid Skagerack fick stora inverkningar på brittiska flottan, särskilt i utformandet av kommande slagskepp. Den allmänna uppfattningen, utan amiralitetets hemliga rapport, var att däcken måste stärkas betydligt på bekostnad av pansaret på sidorna av fartygen. Det fientliga artilleriet hade slagit igenom däcken och träffat de stora krut och granatförråden där under. Den nya generationen Admiral-class slagkryssare, snabba och välbestyckade, försenades till efter kriget, vilket innebar att dess moderfartyg HMS Hood inte sjösattes förrän i augusti 1918. Dessutom skalades klassen ner betydligt under mellankrigstiden.

Idag vet vi vad amiralitetets rapport sa, vad som förorsakade britternas stora förluster den sista maj 1916 ute på Skagerack. Det var amiral Beattys fel. I sin pompösa framfart beordrade han besättningen att hålla samtliga skott öppnade mellan vapenförråd och kanontorn i syfte att upprätthålla maximal skjuthastighet. Han trodde i sin enfald att eldhastighet skulle vinna dagen. Ingen av tyskarnas fartyg, trots svåra skador, sprängdes i luften. Deras pricksäkerhet däremot utgjorde skillnaden. Man skjuter i första hand mot kanontornen. Vid träff gäller det att samtliga skott är väl stängda, annars sprider sig verkningarna av explosionen där upp på däck likt en lunta och når förråden under däck. Det var vad som hände britterna den dagen. Tusentals män offrades för en ensam amirals strålglans.

Läxan är att hederlighet och integritet sällan betalar sig när politik och den korrupta mänskliga faktorn griper in. Historien skulle dessutom upprepa sig med slaget om Danmarkssundet den 24 maj 1941.


Den 19 maj 1941 inleddes Unternehmen Rheinübung och det nya slagskeppet Bismarck lämnade Kiel tillsammans med tunga kryssaren Prinz Eugen. Syftet var att utföra räder mot brittiskt handelstonnage och i allmänhet skrämma förståndet ur den brittiska flottan. Chef för operationen var amiral Günther Lütjens, medan Bismarck fördes av kommendör Ernst Lindemann. Prinz Eugen fördes av kommendör Helmuth Brinkmann. De upptäcktes nästan genast av den svenska pansarkryssaren Gotland på kryssning i skydd av tyska vatten och svenska underrättelsetjänsten skvallrade för britterna. Senare skulle de siktas av norska motståndsrörelsen, men i verkligheten spelade det ingen roll, Enigma hade redan varnat den brittiska amiralitetet om vad som var i görningen.

Britterna var inte så mycket rädda som de var alarmerade. Det handlade inte bara om att slagskepp i det fria var betydligt farligare än ubåtar för den brittiska handeln, det var också en mycket stor prestigefråga. Det gick inte för sig att Bismarck, världens modernaste slagskepp skulle få härja fritt där ute. Problemet var att det som nu kallades Home Fleet var betydligare svagare i tonnage än vad gamla Grand Fleet någonsin varit under det första världskriget. Royal Air Force assisterade och kunde koncentrera tyskarnas väg ut i Atlanten till Danmarkssundet, mellan Island och Grönland. Det brittiska amiralitetet skickade sin starkaste enhet i den riktningen.

Amiral Leach

Det var slagskeppet HMS Hood, The Mighty Hood, Royal Navy: s stoltaste fartyg, under befäl av viceamiral Lancelot Holland, tillsammans med slagkryssaren HMS Prince of Wales, under kommendör John Leach. De hinner först till det aktuella sundet och tack vare radar kan de lokalisera Bismarck. De har fördelen av tidigt varsel och kan placera sig i slagordning. En kryssarenhet är på väg bakom dem, likaså en jagarskärm. Amiral Holland har sina order, att finna Bismarck och sänka henne utan omsvep. Han har det starkaste brittiska flottan har att tillgå och lite till. Kommendör Leach är med 100 procent, han skall stödja HMS Hood och angripa den svagare Prinz Eugen. Nu skall det slå gnistor om det tyska stålet.

Amiral Holland gör allt rätt, han lyckas närma sig Bismarck snett bakifrån från sydostlig riktning. I det ögonblick som tyskarna upptäckte dem öppnade de eld med det formidabla svåra artilleriet. Britterna lärde sig snabbt att kommendör Lindemann var första klassens artilleriofficer, granaterna slår ner farligt nära dem, men de forcerar vidare, vilt skjutande. Den avgörande skillnaden mellan den här striden och slaget om Skagerack 25 år tidigare är att avstånden är så mycket närmare. Befälhavarna kan se varandra med blotta ögat, något som i teorin är oönskat för artilleriofficerare. De föredrar avstånd de kan droppa granaterna från höjd. Nu måste de skjuta direkt mot fienden, likt tanks.


Strax efter 06:00 den 24 maj 1941 träffade en modern tyska granat i sidan på HMS Hood. Den var konstruerad att detonerad sekunderna efter det att dess topp penetrerat fiendens stål. Denna granat passerade inte bara höljet på Hood, utan ytterligare ett par skott, innan den exploderar i den brittiska helighetens allra innersta, dess främre ammunitionslager. HMS Hood gick i luften likt en gigantisk fyrverkeripjäs, felkonstruerad för ändamålet som hon var. Så när som på 9 stycken överlevande, som hämtades upp av jagare senare, gick samtliga 1 500 man till botten, befäl och allt.

Allt blev tyst på samtliga kommandobryggor. De flesta seniora befäl nu levande på plats hade tjänstgjort under första världskriget och detta var som ett kvitto på den gamla förbannelsen. Kommendör Leach kommenderade omedelbart reträtt av sitt fartyg och trots att de stävade med högsta fart och lade ut rök, träffades de av välriktad eld från den livsfarliga Bismarck.  Sårad, men fortfarande redo fortsatte Leach förföljandet av tyskarna, tills han senare tappade kontakten.


Amiral Beattys fåfänga och det brittiska amiralitets hemlighetsmakeri hade offrat den stolta HMS HoodBismarcks slaktbord, Hennes tjocka däck hade byggts på bekostnad av den svaga sidan. Ingen hade väl 25 år tidigare anat att Mighty Hood skulle slåss Point Blank i en otänkbar framtid. Chocken i Storbritannien var förlamande. Premiärminister Churchill skall ha tappat all färg i ansiktet och sjunkit ner i en stol. Han om någon förstod de historiska implikationerna. Sekunderna senare ringde han amiralitetet och beordrade klart skepp. Allt annat var nu oväsentligt, sänkandet av Bismarck var den högsta av alla prioriteter.

Naturligtvis gjorde Royal Navy jobbet. De hämtade krafter ända från Gibraltar i jakten på Bismarck. Detta var tyskarnas missräkning, britternas stora återhämtningsförmåga. Bismarck sänktes den 27 maj 1941 sydväst om Irland, i en kombination av sjöflygplan från hangarfartyget HMS Ark Royal, allt för otillräcklig artillerield från flera underdimensionerade, men tappra fartyg och i slutet, en ettrig jagarskärm som sänkte hennes med deras torpeder. Blott 400 man utav en besättning på 2 500 överlevde. Det sved i skinnet ordentligt för Hitler.


Förbannelsen var bruten, men slagskeppseran var för alltid över, vilket egentligen var den viktigaste orsaken.