onsdag 12 december 2012

Vietnamkriget


Sedan det andra världskriget har de större väpnade konflikterna på vårt klot blivit allt mer mytologiserade, ofta mer så än tidigare konflikter. Sanningar har avvisats till förmån mot urbana legender och orsakerna har huvudsakligen haft politisk karaktär. Det kanske största offret på sanningens taburett är Vietnamkriget, alltså det krig som utspelade sig mellan Syd- och Nordvietnam mellan 1954 och 1975.

Den huvudsakliga orsaken till att just detta krig ännu idag är höljt töcken, är Amerikas förenta stater, Som ett väsentligt led i det kalla kriget, deltog USA på Sydvietnams sida under större delen av krigets förlopp. I efterkrigstiden föredragna, västerländska opinionsbildning utgör USA roten till det onda, ett viktigt argument för att de folkmördande diktaturerna Sovjetunionen, Kina och Nordvietnam skulle ignoreras.


Ho Chi Minh
Man kan dra paralleller med det nära på bortglömda Koreakriget, 1950-1953. De båda konflikterna krokar i varandra tidsmässigt och förutsättningarna var exakt identiska: Ett aggressivt, kommunistiskt och expansionistiskt Nord attackerar ett passivt och västorienterat Syd. Nordkorea backades aktivt med vapen och ideologi av Sovjetunionen, med Kina inledningsvis avvaktande i bakgrunden. Sydkorea vinner stöd hos USA.

Skillnaden mellan Korea och Vietnam utgjordes av Förenta nationernas, FN: s, roll. Sydkorea stöddes av FN, genom USA: s försorg, Sverige deltog på Sydkoreas och världssamfundets sida med ett fältlasarett. USA hade initierat FN som en organisation för fria och demokratiska nationer, en idé som fortfarande gällde vid 1950-talets början.

Dwight D. Eisenhower
Ett decennium senare, Sovjetunionen och Kina hade tagit sina platser i FN: s säkerhetsråd, de aktiverade sina veton och försvaret av Sydvietnam blev en unilateral operation av USA och deras allierade i Sydostasien. Därmed blev dagens politiskt korrekta minne av de båda konflikterna etablerat: Vietnamkriget måste därför vara en amerikansk aggression, varför man sökt sopa Koreakriget under mattan, annars stämmer inte logiken i ekvationen: Kommunistisk aggression existerar inte och det får i vart fall inte bekämpas med militära medel.

Man kan dra ytterligare jämförelser med betydligt senare konflikter. Ställ det inledande, huvudsakligen positiva bemötandet av USA: s FN-backade invasion av Afghanistan 2001, mot USA: s identiska men nära på unilaterala Operation Iraqi Freedom 2003.

Ngo Dinh Diem
Ett första och mycket viktigt faktum gällande Vietnamkriget är att begreppen Syd och Nord är väl förankrat i den vietnamesiska historien. Det är ingalunda ett kolonialt påfund, utan en naturlig del i hur vietnameserna betraktar sig själva sedan århundraden tillbaka. Detta faktum ligger också bakom deras rykte om att vara fruktade krigare, något som även drabbat deras grannar genom historiens gång. Det är därför inget konstigt att Vietnam rörde sig mot splittring efter andra världskrigets japanska ockupation och franska kolonialism.

Vid fredsfördraget i Paris i juli 1954 accepterade Frankrike sitt tillbakadragande och en gräns utmed den 17: e breddgraden delade officiellt Vietnam i två delar. Med på fördraget var även grannstaterna Kambodja och Laos. USA skrev inte på resolutionen, delvis i protest mot att kommunistregimen i Nordvietnam erkändes av världssamfundet. President Dwight D. Eisenhower tvekade också ur ett kolonialistiskt perspektiv, han skulle senare slå både Storbritannien och Frankrike på fingrarna rörande deras ockupationsförsök av Egypten. Han var samtidigt mycket oroad för utvecklingen i Sydostasien efter det att han fått till ett eldupphör i Korea. Som den samvetsgranne general han var ville han inte engagera amerikanerna i ännu ett krig i Asien.

Brinnande munk i Saigon
USA var väl medvetna om att en ny väpnad konflikt var i antågande i Vietnam. Tillsammans med sin asiatiska koalition, innefattande Storbritannien, Australien, Nya Zeeland, Japan, Sydkorea, Filippinerna och Thailand, engagerade man sig i regionen mot den kommunistiska aggressionen. Eisenhowers s.k. Dominoteori var en realitet. Vad man fruktade var kommunistiska övertaganden av Malaysia, Singapore och Indonesien, vilket effektivt skulle hota handelsvägarna mellan Indiska oceanen och Stilla havet.

Ett andra faktum som helt ignoreras i modern historiebeskrivning är att Nordvietnam under den kommunistiske diktatorn Ho Chi Minh var den aggressiva parten. Redan under fredsförhandlingarna 1954 var Nordvietnam aktivt delaktig i den självständiga nationen Laos inbördeskrig. Efter fördragets undertecknande kom USA, som ett av sina första åtaganden i regionen, att stödja den antikommunistiska s.k. Hmongarmén i Laos, bl.a. genom flygunderhåll från Sydvietnamesiska Saigon.

John F. Kennedy
I Sydvietnam etablerades en regering 1955, under premiärministern Ngo Dinh Diem, efter ett knappast renhårigt val. Diem var katolik, väl skolad enligt fransk tradition. Han var ingen demokrat i västerländsk tappning, men däremot villig att ta till sig moderna grepp, till skillnad mot Ho Chi Minh i norr. Under Diems styre ökade sydvietnamesernas välstånd, medan kollektiviseringarna i norr renderade folket fattigt och beroende av främmande makt, d.v.s. Sovjetunionen och Kina. Ngo Dinh Diem var först och främst nationalist och alls ingen nickedocka åt USA, vilket snart kom att visa sig tydligt.

Ännu en parallell kan dras till dagens Burma, Helhetsbilden störs av det ofta rasistiskt grundade hatet mot muslimer i landet. Denna kampanj leds i stora delar av buddhistiska munkar. Man förvånas mycket av detta och världssamfundet känner stor oro inför utvecklingen. Buddhistiska munkar har dock alltid varit en viktig religiös maktfaktor i Sydostasien, något katoliken Diem fick erfara mot slutet av hans tid vid makten. Bilden av den brinnande munken Thic Quang Duc på en gata i Saigon 1963 förfasade världen och gav Sydvietnam en aura av fascism i västvärldens media. I dagens Burma lär vi oss ånyo om dessa munkars förmåga och det kan därmed, kanske vara enklare att förstå Nobels fredspristagare Aung San Suu Kyi, som inte vågar fördöma dem, eftersom hon antagligen känner Diems dilemma betydligt bättre än vi i väst.

Lyndon B. Johnson
Diems fall i omvärldens ögon var regisserad i stora drag av amerikansk liberal [vänster] media. Med John F. Kennedys seger i presidentvalet 1960 ändrades nämligen USA: s strategi i Vietnam ganska radikalt. Borta var nu det försiktiga agerande som Eisenhower borgat för. Fram till nu hade USA använt sig av lågintensiv krigföring, med i första hand understöd i form av finansiella och vapenteknologiska resurser. Vid Kennedys tillträde 1961 fanns det endast drygt 1 500 amerikanska militära rådgivare i Sydvietnam.

Den nya administrationen i Vita huset, samt de demokratiska stödtrupperna i kongressen, önskade kombinera det militära försvaret av Sydvietnam med en övergripande demokratisering av landet. Kennedy ogillade den gamla strategin, som mera drevs av CIA än från Pentagon. Dessa förhållningssätt ledde inledningsvis till en betydligt mer omfattande militär inblandning från USA: s sida, något Kennedy argumenterat emot tidigare. Diem vägrade acceptera detta. Han menade att USA nu lade sig i Sydvietnams inre angelägenheter, vilket var ett brott mot tidigare överenskommelser. Kennedy svarade med vad som kan kallas utpressning, d.v.s. det var Washingtons väg som gällde, eller acceptera minskat militärt understöd. Diem blev allt mer svårmanövrerad för Vita huset.

General Westmoreland
Det är nu som liberal, amerikansk media metodiskt började svartmåla Diems regim. Den amerikanska ambassaden i Saigon blev till en veritabel skvallercentral. 1963 utsattes Diem för en statskupp och han avrättades summariskt, tillsammans med sin bror, av den nya militärjuntan. Kennedy-administrationens inblandning har aldrig utretts tillräckligt.

Det är här viktigt att påpeka det faktum att USA befann sig i Vietnam inte utifrån en position som ockupationsmakt, utan enligt ett samarbetsavtal med Sydvietnam. Där fanns inget mandat för USA att invadera vare sig Nordvietnam, Kambodja eller Laos. Detta är en helt avgörande faktor för den resterande konflikten.


Det vi känner som Vietnamkriget, d.v.s. öppet krig mellan Sydvietnam/USA och Nordvietnam/FNL, startade 1964 med att marinkåren landsteg i norra Sydvietnam. Vid det här laget hade det kommuniststödda Viet Cong fått ordentligt fotfäste i Sydvietnam och terroriserade landsbygden, hotade och mördade bönder, brände deras land. Man kidnappade och mördade intelligentian, lärare, läkare och administratörer. Denna situation hade uppkommit i det vakuum som existerade i spåren av Kennedys ambivalens. Någon taktik att gemensamt med sydvietnameserna slå tillbaka hade ännu inte utarbetats. Detta ändrades efter mordet på Kennedy 1963. Där Kennedy varit en politisk centrist, var vicepresidenten och efterträdaren Lyndon B. Johnson en klassisk s.k. dixicrat, en progressiv demokrat från södern.

Johnsons stora politiska bålverk ”Great Society”, en fortsättning på FDR: s New Deal och föregångare till Barack Obamas Change, innefattade i högsta grad även Pentagon. Ett par hundra tusen soldater veks till Vietnam. Johnson var beredd att även pumpa in åtskilliga miljarder i infrastruktur och stöpning av det nya Vietnam. Med Diem borta från arenan var detta en enkel sak, den sittande militärjuntan tog gärna emot amerikanska dollar. Successivt korrumperade Johnsons demokratiska Goodwill ofrivilligt det sydvietnamesiska samhället. Kommunisterna i norr visste att utnyttja detta, för dem var ju korruption en del av vardagen. Först måste dock kriget vinnas.


I den traditionella, politiskt korrekta betraktelsen av Vietnamkriget analyseras aldrig den frustration som nordvietnameserna kände inför sin oförmåga att stöta ut de vita djävlarna ur Sydvietnam. Situationen var prekär för Hanoi, de var ett fattigt land, som till skillnad från sin sydliga granne var helt beroende av sina bidragsgivare, Sovjetunionen och Kina, senare även Sverige. Om USA offrade sin heder i Vietnam, så offrade Nordvietnam sitt folk i ett krig ingen av dem kunde vinna. Det är signifikativt att den nordvietnamesiska regimen bytte militär överbefälhavare hela 16 gånger mellan åren 1964 och 1975. USA gjorde samma sak endast en gång. Flera av de nordvietnamesiska generalerna fängslades, eller avrättades, några av dem flydde och dök senare upp i – just det – USA.

För att Nordvietnam skulle kunna vinna kriget krävdes att USA togs ut ur ekvationen, vilket inte skulle ske under överskådlig framtid. För att USA skulle kunna nå samma resultat behövde de ockupera Nordvietnam, Laos och Kambodja i syfte att dränera Nordvietnams och FNL: s distributionsvägar av vapen, materiell och soldater. Ett sådant mandat hade man inte från Saigon. Nordvietnam kunde inte slå USA på slagfältet, däremot åkte de på stryk av amerikanerna i djungeln. Den stora tragedin som är Vietnamkriget är i allt större sammanhang Hanois eviga beslut att låta slakta sin befolkning.


Den huvudsaklige, trendsättande amerikanske överbefälhavaren i Vietnam var general William C. Westmoreland. Som de flesta seniora militärerna vid denna tid var han veteran från både andra världskriget och Korea. Han hade ett rykte om sig att vara kompetent och en hård s.k. Task Master. Westmoreland ledde de amerikanska striderna i Vietnam under den kraftiga eskaleringen åren 1964 till 1968 (därefter blev han Army Chief of Staff i Pentagon). Han samlade strategin för krigsmakten under begreppet Search and Destroy. Westmoreland opererade under mycket begränsade omständigheter. Det här var inte det totala kriget, utan ett begränsat, närmast kirurgiskt krig, knutet till enbart vissa delar av landet, där försiktighet och förmåga att välja mål var nödvändiga.

Search and Destroy var en utnötningsstrategi som gick ut på att successivt söka igenom den sydvietnamesiska landsbygden efter fientlig, militär verksamhet och där förstöra denna. Man delade in landet i ett finsmaskigt rutsystem som därefter metodiskt söktes av med infanteri. Runt om i detta rutsystem etablerade man s.k. Artillery Bases, små öar av artilleribatterier, försvarade av Marinkåren eller luftburen trupp, som när som helst kunde svara på infanteriets behov av eldunderstöd. Dessa artilleribaser täckte huvuddelen av behovet, övrigt fullföljdes av ett framgångsrikt flygunderstöd. Taktiken var inte utan kritik, även inom Westmorelands stab, men under rådande omständigheter fungerade det ändå väl. Stressnivån på de nordvietnamesiska enheterna var så stor att de tvingades gräva ner sig i tunnlar för att undkomma.


Vardagen för den amerikanske infanteristen innebar oändliga marscher i stridsformering runt om på landsbygden. Man opererade som regel i plutoner, d.v.s. ganska begränsat antal. Det fanns de som gjorde sina tjänstgöringsperioder i Vietnam under dessa omständigheter, utan att råka i större strider med fienden. Ofta fann man dem dock och då hamnade de amerikanska soldaterna som regel i ett kraftigt numerärt underläge. I de flesta fall mötte man en fiende tio gånger så stor. Man klarade uppdragen därför att man var välutbildade, man hade eldunderstöd nära till hands och nordvietnameserna anammade i sin tur den klassiska kommunistiska taktiken, ärvd från Sovjetunionens stora fosterländska krig och det kinesiska inbördeskriget. Man mejades ner i djungeln i drivor, under storartade frontalanfall, mot en fiende som visste att gruppera sig, upprätta s.k. Killing Zones och som erhöll omedelbar och tungt eldunderstöd.

Den amerikanske soldaten i Vietnam var den bäste USA någonsin tagit fram vid den tidpunkten. Han opererade under svåra omständigheter med hårt hållna Rules of Engagement. De övergrepp mot civilbefolkningen som ändå hände, utreddes i laga ordning och de ansvariga fick sina straff. Det går inte alls att jämföra med den konstanta terror som kommunisterna utsatte det sydvietnamesiska folket för, en verksamhet som i mycket liknade folkmord. Mot detta ställs som regel de minst 2 miljoner dödade nordvietnameserna i kriget. De som av politiska skäl framhåller denna siffra som ett mått på mod och martyrskap, glömmer bort att siffran likväl ger en tydlig bild på hänsynslöshet och likgiltighet från en diktatur mot det egna folket.

Saigons polischef avrättar en attentatsman
Däremot vann Nordvietnam propagandakriget. Det var en enkel sak eftersom Sovjetunionen kontrollerade västvärldens fredsrörelser och influerade pressens åsikter. Man lyckades över förväntan, förekomsten av s.k. nyttiga idioter i väst var omfattande under 1960- och 70-talen. Genom att beskriva konflikten som i första hand ett syd-nord problem, d.v.s. de rikas krig mot de fattiga i världen, sprang man Kremls ärenden för världsherraväldet. På så vis vann man ungdomen, studenterna och större delen av media. Den folkmördande kommunismen fick ett oersättligt stöd i väst och det skulle ta tre decennier innan någon form av balans uppnåddes i historiebeskrivningen – bara för att ett liknande förhållande uppkommit i Mellanöstern.

Även i fallet med USA: s bombningar av Nordvietnam är uppgifterna i populärhistorien mycket skeva. Någon terrorbombning skedde aldrig. USA använde sig av två taktiker för sina flygangrepp precisionsbombning och Carpet Bombing. Man var enkom ute efter militära installationer, så precision användes i urbana områden. Här anföll attackflyg, som under stora risker – Sovjetunionen hade parkerat duktigt med luftvärn i Nordvietnam – flög in över t.ex. Hanoi och sprängde militära baser, lager och infrastruktur. Ute i djungeln var situationen annorlunda. Detta var 1960-talet, långt innan dagens High-Tech och militära mål bombades med tunga B52: or, vars enorma bomblaster hamnade lite här och där inom stora områden. Denna taktik var inte uppskattad ens av den amerikanska militären, som visste att den var föga effektiv. Man skall dock komma ihåg att USA: s bombkampanjer var få till antalet, särskilt om man ser till krigets hela förlopp.

Notera: Samtliga bombningar var godkända av den amerikanska kongressen. Det pågick inga hemliga bombningar, inte ens i Kambodja, som media påstått.

Richard M. Nixon
Vietnamkriget gick i slutet av 1960-talet in i en Status Qua. Lyndon Johnsons administration hade misslyckats, både med kriget och med statsbyggandet i Vietnam. Något avgörande stod inte att finna. Nordvietnam var beredd att offra än mer befolkning för sin aggression. 1968 träder då republikanen Richard M. Nixon in i Vita huset och en ny, radikal förändring sker. Man kan säga att Nixon tog över där hans tidigare chef, Dwight D. Eisenhower, avslutat åtta år tidigare. Nixon fokuserade på att avsluta kriget med flaggan i topp. Nästan omedelbart startade han en stor tillbakadragning av amerikanska trupper från Vietnam, samtidigt som han trappade upp striderna mot fienden.

1970-talet inleddes med att det trötta Search and Destroy byttes mot en total angreppstaktik mot Nordvietnams intressen i Syd. Genom att slimma den amerikanska krigsmakten förbättrades ordervägarna och de taktiska förutsättningarna. USA började nu på allvar att jaga fienden i djungeln. Det är nu bombstrategin intensifieras. Samtidigt fulländade Nixon sin utrikespolitik genom att ta Kina ut ur konflikten. Det var ett snilledrag som fick Sovjetunionen att dra åt sig öronen. Dessa faktorer tvingade Nordvietnam att 1972, mot sin vilja, skriva ett nytt fredsavtal med Sydvietnam, åter i Paris. På så vis lyckades Nixon-administrationen nå ett avgörande och USA kunde lämna Vietnam - med heder, som han uttryckte det.

Vietnamkriget var en naturlig följd på kommunistisk aggression i Asien, det var en intim del av det kalla kriget. Västmakterna vann konflikten i Sydostasien eftersom kommunisternas militära ambitioner stoppades, utom i Vietnam. Priset man betalade var en aggressiv politisk vänster som gjorde livet surt i samhället, en politiskt partisk media som fortfarande inte kan kasta det unkna oket från 1900-talet ifrån sig, samt en fortsatt lögnaktig historiebeskrivning.

torsdag 29 november 2012

Fakta om Vietnamkriget



Totalt 9 087 000 militärer tjänstgjorde aktivt under det officiella Vietnamkriget, mellan den 5 augusti 1964 och den 7 maj 1975.

2 709 918 amerikaner tjänstgjorde i uniform under Vietnamkriget.

De flesta amerikaner tjänstgjorde ”In the Rear With the Gear”, endast ca 7 % av soldaterna deltog aktivt i strider.

Vietnamveteranerna representerar 9.7 % av deras generation.

58 148 amerikaner stupade i Vietnamkriget.

75 000 blev svårt skadade.

5 283 blev amputerade.

61 % av de döda var under 21 år.

11 465 var under 20.

97 % av veteranerna lämnade sina tjänster med godkända betyg.

91 % av dem säger att de var glada att tjänstgöra.

74 % säger att de skulle göra om det, även med likvärdigt resultat.

Vietnamveteraner har högre sysselsättningsgrad än de utan krigserfarenhet i USA.

Veteranerna har i genomsnitt 18 % högre löner än de som saknar deras erfarenhet.

87 % av amerikanerna uppskattar vad Vietnamveteranerna utfört.

Det råder ingen skillnad i drogmissbruk mellan veteraner och icke-veteraner i USA.

Endast en halv procent av veteranerna har avtjänat ett fängelsestraff.

Fyra utav fem som säger sig vara Vietnamveteraner är det inte. Detta faktum har lett till att de flesta uppgifter om stupade och döda genom självmord är mycket överdrivna.

Myt: De flesta Vietnamveteraner var värnpliktiga.

Fakta: 2/3 av Vietnamveteranerna var frivilliga. 2/3 av veteranerna från andra världskriget var värnpliktiga. 70 % av de stupade i Vietnamkriget var frivilliga.

Myt: En oproportionerlig andel av de stupade amerikanerna var svarta.

Fakta: 86 % av de stupade var vita, 12 % var svarta och 1.2 % var av andra etniciteter. Siffran 12 % svarta överensstämmer helt med USA: s befolkning som helhet.

Myt: Det var i första hand underutbildade och fattiga som tjänstgjorde i Vietnam.

Fakta: Soldater från ”bättre hem” renderade en högre risk att stupa i kriget eftersom de i många fall blev stridspiloter eller officerare i fält. 79 % av amerikanska soldater i Vietnamkriget hade High School eller högre i ryggen.

Myt: Medelåldern bland tjänstgörande amerikanska soldater i Vietnam var 19 år.

Fakta: Korrekt medelålder var 22.


Myt: ”Dominoeffekten” var en falsk förutsättning.

Fakta: Dominoeffekten, alltså teorin att kommunismen skulle plocka nation efter nation i Sydostasien, likt fallande dominobrickor, var ett korrekt antagande. Länder inom ASEAN (Association of East Asian Nations), Filippinerna, Thailand, Indonesien, Malaysia och Singapore, kunde besegra kommunismen tack vare USA: s ställningstagande i Vietnam. 1966 drev Indonesien ut de sovjetiska militära intressena ur sitt land. Om så inte skett hade kommunistkontrollerade nationer kunnat blockera t.ex. Malackasundet, som var – och är – av stor vikt för den fria världen.

Myt: Striderna under Vietnamkriget var inte så intensiva som under andra världskriget.

Fakta: Den amerikanske medelinfanteristen i södra Stilla havet under andra världskriget såg ungefär 40 stridsdagar under fyra år. Motsvarande siffra under ett år i Vietnam var 240 dagar. Differensen beror bl.a. på den mindre landytan i kombination med förekomsten av helikoptrar i Vietnam.

Myt: Medias nioåriga posterflicka i decennier, Kim Phuc, hon som naken och brännskadad flyr undan napalmbombningarna av Trang Bang den 8 juni 1972, var ett offer för ett amerikanskt anfall.


Fakta: De aktuella bombningarna utfördes av VNAF, det sydvietnamesiska flygvapnet. Inga amerikaner överhuvudtaget deltog i striderna om Trang Bang. Fotografen som tog den berömda bilden på den brännskadade flickan hette Nick Utt och var även han vietnames.

Myt: Nordvietnam och FNL segrade i Tet offensiven 1968.

Fakta: Tet offensiven våren 1968 var en förödande förlust för Nordvietnam och FNL. General Vo Ngyen Giap designade strategin bakom offensiven som utnyttjade den traditionella stiltjen under den stora vietnamesiska helgen Tet. Planen hade två steg. Man skulle slå hårt mot alla sydvietnamesiska och amerikanska positioner för att, om möjligt, skapa en bättre utgångspunkt för förhandlingar. Samtidigt ville man lösa ett problem som man hade med FNL. De sydvietnamesiska kommunisterna var inte nödvändigtvis alltid lojala med sina nordliga kamrater. De hävdade sina egna ståndpunkter i allt högre grad, något som irriterade Nord mycket.

Tet offensiven hade framgångar under sina initiala stadier, man lyckades bl.a. inta delar av den amerikanska ambassaden i Saigon med självmordssoldater. Efter ett par veckor dock hade de allierade styrkorna i syd tagit tillbaka och i många fall utökat sina positioner. Offensiven var militärt fruktlöst i alla sammanhang. Åtminstone 45 000 nordvietnamesiska och framför allt FNL soldater stupade. Efter Tet 68 slutade FNL att fungera som organisation i Sydvietnam (deras närvaro fylldes ut av den nordvietnamesiska armén), vilket innebar att Nordvietnams kommunistparti lyckats åtminstone i ett avseende. Den känslomässiga propagandastriden i väst vanns givetvis, även om de många FNL flaggor som det viftades med under studentupproren 1968 representerade en icke existerande organisation.

Myt: USA förlorade Vietnamkriget.

Fakta: Det var Sydvietnam som förlorade kriget, inte USA. De amerikanska markstridstrupperna vann alla strider av taktiskt eller strategiskt värde. Strikt militärt, deras genomförande var utan jämförelse i tidigare amerikansk historia. USA kunde dra sig ur kriget med början 1972 efter att ha tvingat Nordvietnam till förhandlingsbordet i Paris. De sista amerikanska trupperna lämnade Sydvietnam den 29 mars 1973.

Den 30 april 1975 föll Saigon till den Nordvietnamesiska armén. Detta hade skett efter det att det Demokratiska partiet i den amerikanska kongressen successivt dragit ner på sitt understöd till Sydvietnam. USA evakuerade 140 000 vietnameser de sista dygnen, till sist skedde det i dramatiska scener, under beskjutning, från taket till den amerikanska ambassaden. Världspressen kablade samtidigt ut rubriken – ”USA flyr från Vietnam”.

Senare skulle ytterligare 2 miljoner vietnameser lämna landet, många av dem utvisade med våld som ”förrädare”. Ungefär en halv miljon blev båtflyktingar. De flesta ändade upp i USA, bittra mot den amerikanska kongressens svek.


Det falska martyrskapet


Bilden föreställer Roni De Joseph, såsom han presenterats i amerikansk media under två decennier och in på 2000-talet. En ångerfull och gråtande Vietnamveteran som kollapsat vid det långa Vietnammonumentet i Washington DC. De Joseph är komplett med långt hår, skägg och sin slitna gamla mundering från kriget. Dekalen på toppen av hans uniformsärm visar att han tillhört den tredje marinkårsdivisionen.


Detta är den klassiska bilden av den amerikanske Vietnamveteranen, såsom den är beskriven i press, litteratur och inte minst i film. En utslagen, drogmissbrukande lodis, ibland rullstolsbunden, utan förankring i samhället, ständigt sökande, evigt sörjande sina stupade kamrater.

Problemet för Roni De Joseph och för den generella bilden av Vietnamveteranen är att Roni De Joseph aldrig deltog i kriget. Han satte aldrig sin fot i Marinkåren. Roni De Joseph är en bedragare, om än en tragisk bedragare. Han tillhör den grupp som man i USA blivit allt mer uppmärksam på, nämligen de falska martyrerna.

Uppenbarligen blev antikrigsrörelsen för mycket för honom. Frustrationen blev så stor att han började identifiera sig med de veteraner som kom hem med inte bara sårade kroppar, utan även brustna själar. Någonstans på vägen började Roni De Joseph ikläda sig den klassiska rollen mer eller mindre på heltid, ständigt predikande USA: s skuld, USA: s splittring och ångest efter ett förlorat krig.

Roni De Joseph bidrog aktivt till att stärka den liberala medias och populärkulturens bild av Vietnamkriget. Denna bild skuggar verkligheten, en verklighet som i sig antagligen gör De Josephs vånda än mer påtaglig, nämligen den verklighet som visar att Vietnamveteranerna tillhör de mest framgångsrika i sin generation.

De siffror som Vietnamveteranernas organisationer tagit fram visar tydligt hur majoriteten, över 80 %, av deras medlemmar lyckats bättre än de generationsfränder som inte deltog i kriget. De har startat fler och mer framgångsrika företag, deras arbetsgivare har belönat dem mer. Den vanligaste uppfattningen om veteranerna hos den amerikanska allmänheten är positiv.

Vid förfrågan säger 73 % av Vietnamveteranerna att om de fick återleva sina liv, skulle de absolut ställa upp för Uncle Sam i Vietnam en gång till. Man skall då lägga märke till att den absoluta majoriteten av amerikaner som deltog i Vietnamkriget var frivilliga – inte värnpliktiga. En vanlig missuppfattning annars.

Den amerikanska vänstern har lyckats framställa Vietnamkriget som en motsats till andra världskriget, alltså ett orättfärdigt krig. Detta har lyckats enbart genom att premiera sådana som Roni De Joseph framför de miljoner av amerikanska män som faktiskt deltog under det dryga decennium som kriget pågick i sin mest aktiva fas.

Lögn och bedrägeri framför sanning och fakta    

torsdag 21 juni 2012

Det svarta paradiset

I sin bästsäljande bok Auschwitz: Den slutliga lösningen, beskriver historikern och journalisten Laurence Rees hur han intervjuade Wilfred von Oven, Josef Goebbels attaché i Hitlers kansli. Von Oven var en mycket intelligent man med djupa insikter. På frågan om han kunde sammanfatta sin erfarenhet av Nazityskland med ett enda ord, svarade den gamle mannen till sist: Paradiset. Rees häpnade, här samlade han material till en bok om nazismens brott mot mänskligheten och så kallade den här mannen det för ett paradis?

Vi tillåter oss fortfarande att förvånas över rop och ekon från denna fruktansvärda tid och det trots att intresset för nationalsocialismen aldrig varit större än idag. I skuggan av en accelererande nationalistisk extremism i Europa låter de gamla förklaringarna futtiga. Det är en dolkstötsteori, fördomar om ett undergivet folk och en despotisk mans vision. De gamla människornas röster är svåra att värja sig ifrån – Hitler var inte enbart ond, han utförde goda ting också. Visionen om Hitler som ett ekonomiskt mirakel är ännu stark. Så, för att förstå Wilfred von Ovens svar måste man titta på nationalsocialismens ekonomiska politik och framför allt erkänna att de faktiskt hade en.


Tyskland saknar en empirisk historia som förklarar nazisternas inledande framgångar. Tyskar är inte mer lämpade som diktaturens lakejer än något annat folk. Nationalsocialismens maktövertagande var en revolution. Summan av deras högtflygande politik var så radikal att man i efterhand sökt särskilja nazismens realpolitik från dess mördarkult. Det är fortfarande möjligt att beskriva tyskarnas hyllning av nazisternas framgångar, parallellt med deras judiska grannars förtvivlan, utan att förklara, eller ens acceptera kopplingen mellan dessa företeelser.

Dolkstötsteorin var i första hand ekonomiskt grundad. Första världskriget höll på i fyra år och i en skala ingen hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Det tyska kejsardömet hade fullständigt missbedömt situationen. Skatteuppbörden genom de ofullständiga federala transiteringssystemen i det unga Tyskland var otillräcklig. Försök med krigsobligationer misslyckades då levnadsstandarden under kriget sjönk med hela 65 %. Nästan en halv miljon tyskar svalt ihjäl mot slutet av kriget, vilket kom att utgöra det nationella trauma som blev nyckeln till nazisternas maktövertagande enbart femton år senare.

Andra världskriget startades ungefär två år för tidigt. Redan 1937 hade Hitler och hans generaler varit ense om att ett storkrig inte kunde ske tidigare än 1942. Generalerna var mycket bekymrade. Deras pansar var långt ifrån fulländat, artilleriet och underhållet drogs ännu med hästar, Luftwaffe saknade strategiskt bombflyg och amiral Dönitz hade endast 50 av de önskade 300 ubåtarna. Samtliga dessa brister skulle få långsiktig inverkan på krigslyckan. Det tyska övertaget på slagfälten åren 1939-1941, såsom det beskrivits i militärhistorien, var en chimär i syfte att dölja de allierades militära otillräcklighet.

Samma år som krigsbesluten formades, 1937, hade tysklands ekonomiminister avgått. Riksbankschefen Hjalmar Schacht hade tvingats lämna sin post efter att ha hamnat i dispyt med Hitler. Han menade på goda grunder att den ensidiga rustningspolitiken inverkade skadligt på ekonomin genom att den skapade en extrem överproduktion inom den offentliga sektorn. Hjalmar Schachts kvarlämnade ministerportfölj togs istället över av Hermann Göring, Hitlers förtrogne, vilket på sitt primitiva och mycket typiskt nazistiska vis tydligt visade hur viktig den ekonomiska politiken ändå var för Führern.

Schacht var dock mer kritisk än så. Ända sedan Weimarrepubliken hade han förordat en Keynesiansk kur för den fallerande tyska ekonomin. Staten skulle kontrollera marknaden och subventionera större samhällsnyttiga projekt i syfte att stimulera ekonomin. John Maynard Keynes teorier var på modet och Schachts politik var påfallande lik den amerikanska New Deal under president Roosevelt. Tyska Autobahn var ingen nazistisk idé, utan ett arvegods från Weimarrepubliken. Men precis som i USA ville inte den tyska ekonomin låta sig stimuleras i den takt som var önskvärd. Bakom den majestätiskt vajande svastikan var situationen prekär och 1936 lät Schacht införa planekonomi. Det var emot hans instinkter, men helt i enlighet med de nationalsocialistiska idealen.

Planekonomins första målgrupp

Det tyska folket kände aldrig till den kris de levde under. Det var en förrädisk bild av ekonomisk framgång som de upplevde under nazismen, och som givetvis utnyttjades i den internationella propagandan. Hjulen rullade allt snabbare, det byggdes som aldrig förr, folk hade arbete, ändå räckte det inte till för att göda den tyska ekonomin, och folket visste ingenting. Vid nazisternas maktövertagande 1933 hade den mest avgörande åtgärden, vid sidan av den militära upprustningen, varit att kraftigt radikalisera fördelningspolitiken i Tyskland.

Man sänkte inkomstskatterna för arbetarna och merparten av medelklassen, samtidigt som man höjde dem för nationens välbärgade. Man belade näringslivet med högre arbetsgivaravgifter, höjde arbetslöshetsersättningen och gav familjerna rejäla barnbidrag. Familjer med riktigt många barn fick inte bara medalj, de fick även en statlig ersättning stor nog att leva på. Tillsammans med kraftigt arbetsstimulerande åtgärder innebar det att tyskarna vallades in i socialstatens skyddande kokong. Livsrummet – Lebensraum – stod centralt och det kunde enbart upprättas med krig. Man förberedde folket noggrant för den militära utvecklingen. Det var därför nödvändigt för Hitler att misstagen från första världskriget inte fick upprepas.

Den kraftiga uppbörden av skatter på samhällets rika och besuttna kunde dock inte på långa vägar kompensera de motsvarande lättnaderna och de generösa bidragen till den stora majoriteten av befolkningen. Underskottet i den tyska ekonomin växte oerhört snabbt. För nazisterna var ekonomi detsamma som nollsummespel, d.v.s. all ekonomisk tillväxt måste ske på någon annans bekostnad. Deras sätt att lösa bristerna i den tyska ekonomin blev därför lika radikala som de blev monstruösa. De som skulle bidra alldeles särskilt till nationens välbefinnande var judarna.

Förintelsens historia är också en ekonomisk historia. Nationalsocialisterna införde reformer som judeböter, soningsskatt samt flyktskatt. Detta följdes snabbt upp mot slutet av 1930-talet med konfiskering av tillgångar såsom fastigheter, företag och aktier. Därefter beslagtog man judarnas kapital, deras hem och personliga ägodelar. Till sist plockande man kläderna av dem, klippte av deras hår och bröt ut guldplomberna ur deras munnar, innan döden tog vid och de avskrevs i böckerna som en kostnad.

Happy Wehrmacht

Budgetåren 1937 till 1939 blev både signifikativa och danande. Under dessa år var den ekonomiska situationen för den nationalsocialistiska staten som sämst under fredstid. Judarnas pålagor bidrog under dessa år med att balansera det galopperande budgetunderskottet, om än bara tillfälligt. Parallellt med Hitlers nationalistiska tal var det framför allt av ekonomiska skäl som man återannekterade det industriellt starka Rhenlandet 1936, och ockuperade Österrike samt det tjeckiska Sudetenland 1938. Nollsummespelet krävde en breddning av den ekonomiska basen, eftersom ekonomisk tillväxt, enligt denna teori, inte kunde gödas av egen kraft. Detta var livsrummets verkliga innebörd.

Nazityskland delade den polska kakan med sin nye bundsförvant Sovjetunionen, en nation med en närmast identisk ekonomiskt doktrin. Den västra delen av Polen skulle på sikt införlivas i Tyskland, befolkningen fick flytta österut och deras tillgångar beslagtogs. Den korridor som bildades mellan väst och den ryska delen, kallades Protektoratet och styrdes av Hitlers f.d. advokat, Hans Frank. Här skulle polackerna leva som en slags plundringsreserv och här löste man även den judiska frågan, temporärt.

Den tyske värnpliktige soldaten var den bäst betalde under andra världskriget. Deras dagspenning beräknades utifrån procent på lönen, till skillnad från de flesta nationer där soldaterna ersattes enligt fasta tariffer. För en gift soldat i den tyska krigsmakten innebar det, tillsammans med familjeersättning och barnbidrag, en inkomstkompensation på i genomsnitt 73 %. Detta skall jämföras med den medelamerikanska familjen som fick ta ett inkomstbortfall på nästan 40 % under kriget, och då var skattehöjningarna och krigsobligationer inte inräknade.

Nazisterna gick till vägs ände för att truga sina soldater. Man hindrade kronofogden från att utmäta soldatfamiljer i krig och slog tullmyndigheten på fingrarna när de försökte beslagta soldaternas rövade gåvor till hemmen. Dessa gåvor var initierade av nazisterna och beskrevs ofta som en extra julafton för familjerna. Under de tre inledande månaderna 1943 skickade de tyska trupperna vid Leningrad hela tre miljoner paket hem. I jämförelse med detta var de amerikanska och brittiska soldaternas krigsbyten rena snatterierna.

Nationalsocialismens nollsummespel betalades av de ockuperade länderna. De tyska soldaterna fick sin dagspenning i främmande valuta. Deras kvinnor slapp samtidigt arbeta i industrin, istället utgjordes den kvalificerade arbetskraften av gästarbetare, vars ersättningar betalades av respektive hemland. Räkningen för judarna betalades enligt samma princip, medan intäkterna alltid tillföll den tyska staten. Riksbankerna i de olika staterna deltog i denna verksamhet, men allt styrdes från Reichbank i Berlin. Man införde även ockupationsvaluta, vilket öppnade möjligheten för nazisterna att bedriva valutaspekulation, penningtvätt och ren bedrägeri med växlingskurser.

Planekonomins andra målgrupp

När nazismen var besegrad och de allierade avancerade in i Tyskland, var det många amerikanska soldater som skrev hem och berättade om märkliga förhållanden i detta land. Man hade tidigare häpnat inför britternas tillstånd, där alla hade tvingats dra in några hål i livremmen efter ett par år av umbäranden. Man förfasades senare i Västeuropa hur folket visade klara tecken på undernäring. Däremot, i Tyskland fann man frodiga kvinnor och trinda barn med rosor på kinderna fortleva sina liv bland ruinerna. Fenomenet beskrevs i breven som en mycket bisarr upplevelse.

Detta var paradiset som Wilfred von Ovens försökt beskriva. Den nationalsocialistiska staten strävade ytterst efter en rasren rättvisa mellan klasserna. Nationalismen var ett utanpåverk framför en socialstat som direkt bidrog till andra världskriget och gav folket motivation att fortsätta mot det katastrofala slutet. För dagens Tyskland, som vant sig med den officiella historiken där det egna lidandet alltid kunnat jämställas med resten av Europas, är detta ett nationellt trauma och något man inte är redo för, ännu.

tisdag 19 juni 2012

Beria

Det var på en fest i Josef Stalins Kreml som frågan dryftades. Säkert var det på en av spritorgierna där Stalin fick sina närmaste män att dansa med varandra. Frågan kan ha ställts av Mikojan, eller kanske av Molotov, men där fanns flera vittnen: ”Hur kommer det sig, kamrat kommissarie, att vi som planerar allting ligger så långt efter USA, som inte har kontroll över någonting?”. Den kortväxte och numera rätt korpulente partikommissarien log sitt mest sardoniska leende och svarade. ”Enkelt, kamrat. De har tillgång och efterfrågan, det har inte vi”.


Det var den kittlande nyfikenheten hos de mäktiga männen, att lyssna till honom som visste mer än dem, som hade förmånen att tala klartext. Själva var de inlåsta i kommunistpartiets politbyrå, hopplöst oförmögna och bredvilligt ointresserade av mannen på gatan. Lavrentij Beria däremot, den mest legendomsusade av cheferna för den sovjetiska säkerhetstjänsten, han förstod vad det var som fick den väldiga nationen att snurra. Detta skrämde de andra, en sådan källa till information var farlig, mycket farlig.

Hans nyckel till makten var hans etniska tillhörighet. Född Lavrentij Pavlovitj Beria 1899, i Suchumi, i dagens Abchazien, var han liksom Stalin en georgier. Hans väg upp genom livet ledde från teknisk högskola i Baku och facklig verksamhet genom det azerbajdzjanska socialdemokratiska partiet. Beria deltog i revolutionskriget i Röda arméns underrättelsetjänst och kring 1921 enrollerades han i Tjekan, den sovjetiska säkerhetstjänsten. Vid endast 25 blev han chef för det nya OGPU i Georgien. Ungefär samtidigt träffade han för första gången Stalin, då en intrigerande politbyråmedlem i maktvakuumet efter Lenin.

Beria var känd som en mästare på intuition, rationalitet och absolut hänsynslöshet. Hans framgångar i OGPU byggde på hans vilja att arrestera regimmotståndare i stora svep. Alla kom med, skyldiga och oskyldiga, hela familjeträd och alla grannarna. Lagar var tänjbara i det allt hårdare socialistiska samhället. Berias blodiga utrensningar i Georgien blev legendariska. Det var Stalins upphöjning till diktator i början av 1930-talet, som gagnade män som Beria, de som snart skulle få epitetet: ”Den kaukasiska klicken”.

Han hade dock sin överman i Nikolaj Jezjov. Denne lille sadist blev kommissarie för inrikes säkerhet 1936, sedan chef för hela NKVD året därpå. Det var Jezjov som administrerade den ”stora utresningen” 1937-1938, i Ryssland känd som ”Jezjovsjtjina”. Gulag (”Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger”) nådde under ”Jezjovs tid” sin absoluta topp med nästan 2 miljoner fångar. Det var dock bara toppen på isberget. Sammantaget dödades 1.5 miljoner människor på drygt ett år. Men utrensningarna var inte enbart politiska, utan även etniska. Till denna siffra måste därför knytas minst 2 miljoner utsvultna ukrainare, när Stalin tog all deras jordbruksproduktion för Kominterns – den kommunistiska ”tredje internationalens” – räkning.

Berias förflyttning i augusti 1938 till Moskva och posten som vice chef för NKVD, kom som en överraskning för honom. Den stora utrensningen hade i Stalins paranoida hjärna varit nödvändig, men nu hade den försatt Sovjetunionen i ett masspsykotiskt vakuum, där ingen vågade göra någonting. Stalin sökte en väg ut och Jezjov tvingades lämna sin post i november 1938. Jezjov greps senare på order av sin efterträdare och ställdes inför hemlig domstol, anklagad för brott mot revolutionen, det sovjetiska folket och för homosexualitet. Han avrättades 1940.

Nikolaj Jezjov

1921 hade Beria gift sig med Nino Gegetjkori. Nino var vacker och beskrevs av dem som kände henne som varm och vänlig. De hade en son tillsammans, Sergo. Nino trivdes aldrig i Moskva, enligt många ett resultat av Berias allt mer utsvävande sexualitet. Han brukade låta sin amerikanska Packard glida fram på Moskvas gator. För sin livvakt pekat han ut unga flickor som de passerade. En efterföljande bil plockade upp de utpekade och förde dem till Berias datja utanför staden. Där bjöds flickorna på överdåd av mat och alkohol innan de fördes till ett avskilt rum. Om de inte accepterade Berias sexuella inviter, våldtog han dem brutalt. Som tack fick offren en bukett blommor av livvakterna.

Berias tid som chef för NKVD innebar rationaliseringar. Hans anställdas arbetssituation förbättrades, vilket ledde till att ända bort i Sibirien kunde straffångarna känna en ilning av lättnad när Sovjetunionen väl pustade ut. Gulag minskade något i storlek, amnestier accepterades. Beria tog fasta på den gamla teorin att socialistisk planekonomi krävde tvångsarbete. Beria ville göra slavarbete lönsamt för staten och vid andra världskrigets start hade Gulag ökat sin produktion med 400 %. Detta var Stalins historiska storhetstid, när Beria sopade förtrycket under mattan och den stora utrensningen blev till viskande myter.

Andra världskriget startade tidigt för Beria. Inför 1939 rensade han ut ”Kommissariatet för utrikespolitik”, NKID. Orsaken var Stalins närmanden till Nazityskland och den kommande Molotov-Ribbentroppakten. Pakten med Tyskland var inte enbart geopolitisk, utan i allra högsta grad en bred, politisk överenskommelse. Det kittlade Beria, vars NKVD lade allt större beslag på den sovjetiska ekonomin. Det innebar också ett nära samarbete mellan NKVD och nazisternas Gestapo. De möttes i sammanlagt fyra hemliga konferenser, där bl.a. Adolf Eichmann ingick i den tyska delegationen. Ett signerat avtal mellan Beria och SS-Gruppenführer Heinrich Müller bekräftade att NKVD skulle bistå tyskarna i uppsamlingen av polacker och judar.


Beria såg inte nödvändigtvis nazismen som en fiende, utan snarare som en konkurrent. Han visste att ordet nationalsocialism betydde exakt som det stavades. Vänskapspakt eller krig, det spelade liten roll för honom. Kriget kostade Sovjetunionen 20 miljoner människoliv, ingen vet hur många av dem som dog av NKVD: s förtryck. Ungefär 1.5 miljoner ryska krigsfångar överlevde nazismens terror. De flesta av dessa hamnade i Gulag när de ”befriades” av Röda armén. Att tas till fånga av fienden var ett brott i Sovjetunionen.

I Washington DC var Roosevelt-administrationen hopplöst naiv i mötet med Stalin. USA bidrog med att bygga upp den sovjetiska krigsmaskinens infrastruktur. De uppförde nya fabriker bortom Ural för produktion av krigsmaterial. Det var amerikanska ingenjörer som byggde turbinerna till de stora kraftverken. Beria översåg allt detta. Samtidigt hade han kännedom om det amerikanska kärnvapenprogrammet. Redan 1944 tog han befälet över den sovjetiska motsvarigheten. Varje sovjetisk kärnfysiker förhördes, spionaget mot det amerikanska Manhattanprojektet intensifierades och Röda armén fick order om att prioritera sökandet efter de tyska programmen för kärn- och raketvapen. Gulag stod för uranet. 1949 briserade den första sovjetiska atombomben och det kalla kriget skruvades upp till högsta volym.

Gulag

Vid det här laget var Lavrentij Beria Marskalk av Sovjetunionen och full medlem av Politbyrån. Stalin var samtidigt en döende man. Beria började arbetet med att placera sig själv i Kreml. Hans svåraste motståndare var Nikita Chrusjtjov, en förrädiskt listig man bakom en förklädnad som rikspajas. När Stalin avled 1953 var Beria redo. Det var dock hans misslyckande med östtyskarnas spontana uppror samma vår som förseglade hans öde. Nikita Chrusjtjov fick förnyat förtroendet i politbyrån och Beria fick helt enkelt sparken.

Sovjetunionen under Beria hade kanske blivit lik Chrusjtjovs töväderspolitik i 1950-talets slut. Han ville liberalisera den stora kommunistiska nationen. Istället greps han av armén i juni 1953, tre månader efter Stalins bortgång, anklagad för stalinism. Dagen innan julaftonen 1953 skall han ha avrättats. Kanske var det ett uttryck för respekt att han sköts i pannan och inte bakhuvudet, dessutom av en general.

lördag 16 juni 2012

Mannen bakom Patton

När USA gick med i andra världskriget hade amerikanerna en sak klar för sig, den europeiska kontinenten måste invaderas snarast möjligt. Det var nödvändigt, ansåg man, att konfrontera de tyska styrkorna och besegra dem, antagligen i norra Frankrike och södra Belgien, exakt där första världskriget hade haft sitt avgörande drygt två decennier tidigare. Doktrinen stötte på patrull redan hos Winston Churchill, som ansåg tågordningen överambitiös, eller närmast naiv, dessutom hamnade den på kollisionskurs med britternas egna aspirationer i Medelhavsområdet. På så sätt introducerades den amerikanska armén i Nordafrika istället – och man var inte nöjda med det.

Men den aggressiva amerikanska inställningen ledde bl.a. till att general George S. Patton Jr. togs ut till aktiv stridstjänst, trots att han i själva verket var pensionsmässig. Han var 56 år och motsvarande kår- och arméchefer var 10 år yngre. Den här situationen förklarar även hur Patton kunde överleva sina uppenbara politiska fadäser och ändå få förtroendet att introducera en helt ny armé, den 3: e, på den europeiska arenan. Den amerikanska doktrinen förutsåg stora pansaroperationer på slättlandet mellan Paris och Bryssel, ett perspektiv som Patton var bäst lämpad att hantera. Så när den amerikanska 3: e armén bröt sig ut ur Normandie i augusti 1944, var den det närmaste en pansararmé de allierade hade till sitt förfogande.

Oscar Koch

Avsaknaden av starkare motstånd från Wehrmacht hela resten av hösten 1944 blottade svagheterna hos de västallierade styrkorna. Patton och den brittiske fältmarskalken Sir Bernard Montgomery blev legendariska rivaler därför att de båda delade samma vision om en koncentrerad stöt djupt in i Tysklands hjärta, vilket de såg som den snabbaste vägen till seger. Motståndet mot dessa båda stridhästar var formidabelt och utgjordes i första hand av de amerikanska generalerna Dwight Eisenhower och Omar Bradley – Pattons chef. Dessa båda var av den åsikten att man skulle vakta varandras flanker och flytta sig framåt på bred front, ett långsamt, men kanske säkrare sätt att föra krig med tanke på de ansträngda underhållslinjerna. Deras strategi passade också Washington och London väl, och så fick det bli.

Detta tillvägagångssätt öppnade upp ännu ett problem för de allierade, begreppet ”tyskarna flyr snabbare än vi avancerar” innehöll nämligen en paradox. Man frågade sig om inte den snabba reträtten, åtminstone i teorin, var ett sätt att vinna tid till att omgruppera för motangrepp? Ett sådant scenario rymdes inte i överbefälhavaren Dwight Eisenhowers vision och de allra flesta allierade militärer var av den meningen att tyskarnas motdrag utgjordes rent bokstavligen av Siegfriedlinjen, ”Fästning Rhen”, det sista, svåra hindret innan Berlin. General Patton förkastade kategoriskt den uppfattningen utifrån mycket goda anledningar – faktiskt de allra bästa.

Den amerikanska 3: e armén var kanske den främsta som man någonsin satt på krigsfot. Den var superbt ledd av den dynamiske, om än bombastiske general Patton, tillsammans med hans förstklassiga stab bestående av handplockade yrkesmän, snarare än en samling påläggskalvar. Patton lade stor vikt vid stabsarbetet och gav det stora befogenheter, en orsak till att 3: e arméns stab ofta kritiserades för att vara både excentrisk och arrogant. Pattons ”inre cirkel” var av den klara övertygelsen att tyskarna skulle vända sina vapen innan Rhen. Det var logiskt, påpekade Patton långt innan Normandie. Det var tyska arméns stolta traditioner, det kompetenta ledarskapet, deras hårda fördröjningsstrider på östfronten, utifrån dessa faktorer var det enkelt att dra slutsatsen att de skulle kunna göra exakt det man minst önskade. Patton pekade på nödvändigheten för tyskarna att agera innan Rhen, så att inte floden blev ett hinder även för deras motdrag.

Man lyssnade, för han var Patton, men man agerade inte, av ungefär samma skäl.

Det var förvånansvärt högt till tak i general Pattons stab, accepterade man hans kynne och stränga disciplin, visade han sig vara en betydligt mer lyhörd till sina underordnade än t.ex. Omar Bradley, som ändå gick under epitetet ”soldaternas general”. Den som mest av alla kapitaliserade på generalens generositet var hans brilliante underrättelsechef (G-2), den 47: årige, tyskfödde översten Oscar W. Koch. Han var en kortväxt och anspråkslös man med glasögon som lagt sig till med sitt extra ”W” för att slippa onödig diskriminering i karriären. Oscar Koch var givetvis kavallerist och hade känt Patton sedan början av 1930-talet. Han hade tidigt valt underrättelser som sitt gebit, trots – eller kanske tack vare – att den amerikanska arméns traditioner i denna färdighet var starkt eftersatta i början av kriget.

Den amerikanska armén hade länge påbjudit att generalstabscheferna skulle utgöras av generalspersoner, utom G-2, som skulle vara en överste. Detta ändrades senare av praktiska skäl i den nya miljonarmén, men G-2 fortsatte att vara underställd G-3, operationschefen. Patton ändrade detta förhållande i sin 3: e armé och gjorde tjänsterna likvärdiga under sin stabschef, brigadgeneral Hobart Gay. Oscar Koch var Pattons underrättelsechef under hela kriget, liksom hans G-3, överste Halley Maddox. Patton lutade sig tungt mot överste Koch, trots att han hade unik access till information från Enigma, ytterligare ett mått på hans betydelse för den allierade krigsledningen.

Kochs kommunikativa förmåga i kombination med kompetens och inte minst flit utgjorde grundplåten i deras produktiva samarbete. Det utmärkande draget hos honom var just den breda omfattning av underrättelseläget, han skannade inte enbart fronten framför den 3: e armén, han tog även uppgifter från andra frontavsnitt för att få en så fullständig bild av verkligheten som möjligt.  De allierade var mycket upptagna med de farliga tyska pansarförbanden och det var Koch som avslöjade deras listiga tillvägagångssätt att bogsera bort sina egna pansarvrak i syfte att förvirra uppskattningen av deras faktiska pansarstyrka. Han spelade också en avgörande roll i den största inringningen på västfronten, den s.k. Falaisfickan i augusti 1944, och han inspirerade till Pattons enkla, men framgångsrika ”koka soppa på en spik”, en nödtvungen budgetvariant på offensiv taktik baserad på aggressiv spaning och dynamiska manövrer ända nere på bataljons och kompaninivå.

Patton

Det var redan i oktober 1944 som ”Pattons inre cirkel” började producera uppgifter om att tyskarna samlade en omfattande reserv bakom fronten med trupper som uppenbarligen behövdes någon annanstans. Överste Koch hade identifierat en stor sammandragning av pansar, SS-elit och fallskärmsjägardivisioner till områdena rakt öster om Aachen, alltså direkt norr om 3: e arméns anfallsriktning. De egna förbanden rapporterade samtidigt om hur uttunnat försvaret blivit framför dem – och hur frustrerande det därför var att inte kunna stöta framåt p.g.a. brist på bränsle. När sedan tre tyska infanteridivisioner flyttades ner från Skandinavien och mer Volksturm förlades i frontavsnitten, samt att man avslöjade Joseph ”Sepp” Dietrich, SS-Liebstandartes gamle ledare, som chef för en helt ny SS-pansararmé i väst, då drog Koch i nödbromsen. Då var det fortfarande november 1944.

Patton argumenterade uppåt att det fanns en påfallande risk att tyskarna planerade ett större motanfall. Han bekymrade sig för att styrkeförhållandena vid Ardennerna uppgick till 2/1 i tyskarnas favör och visade på att av totalt femton listade pansardivisioner på västfronten var endast fem engagerade i strider. Man hade identifierat fyra elitpansardivisioner ur SS lurandes i Paderborn-området och vidare låg fem fallskärmsdivisioner i strategisk reserv, tre infanteridivisioner var under snabb reorganisation och omfattande bränsledepåer byggdes upp inom detta begränsade område, allt under största hemlighetsmakeri. Den amerikanska 1: a arméns åttonde kår, direkt norr om Pattons 3: e armé, meddelade att de tyska pansarstyrkorna framför dem drogs tillbaka. I slutet av november noterade 3: e armens flygspaning mycket omfattande tysk järnvägstrafik, med flera rangergårdar fyllda med tågset vända norrut. Den 21 november berättade en tysk desertör för överste Koch att man drog samman engelskspråkig personal till området kring Aachen – och så vidare. I kombination med ett allt sämre väder utgjorde allt detta goda skäl för bekymmer.

Men man talade för döva öron. General Omar Bradley lät sig inte hetsas av den bullrige Patton, istället uppmanade han bredvilligt sin favorit Courtney H. Hodges, chef för amerikanska 1: a armén, att använda de tysta skogarna i Ardennerna till övningsområde för nyanlända trupper. Enligt Koch var Eisenhowers och Bradleys staber allt för upptagna med att väga fiendens numerära styrka och inte deras intentioner, ”det var vanvett att lämna åttonde armékåren statisk i en så framskjuten position”. Under ett avgörande ledningsmöte i Nancy den 9 december 1944, fattade den 3: e armén ett viktigt principbeslut som innebar att ingenting fick störa deras eget avancemang över Rhen och mot Frankfurt. ”Vi måste vara redo att möta vad som än kommer”, sa Patton och initierade därmed planeringen av ett kraftfullt taktiskt motdrag i rak vinkelrät nordlig riktning. Han ville ha det klart väl innan månadens och årets slut.

Den 16 december 1944: Sammanlagt fyra tyska arméer, i första hand 6: e SS-pansararmén under Dietrich och 5: e pansararmén under Hasso von Manteuffel, en halv miljon man med 1 800 stridsvagnar, attackerar Courtney Hodges sömniga ställningar utmed Ardennermassivet. Det var ett hopplöst företag, men amerikanarna fick därmed till sist sitt länge förutsedda pansarslag och de värsta förlustsiffrorna under hela kriget. Lagom till jul och nyår mottog det redan krigströtta amerikanska folket totalt 77 000 sårade, saknade och stupade. Eisenhower var rasande, Bradley var ansvarig, men det var Patton som kom med råd.

Det kallas helt korrekt för hans finaste ögonblick. Grundförutsättningen utgjordes av den mycket samkörda amerikanska 3: e armén och deras förmåga att snabbt kasta om sin anfallsriktning. Eisenhower körde helt över Bradley och kommenderade personligen general Maxwell Taylor, chef för 101: a luftburna divisionen, att ensamt besätta staden Bastogne i Luxemburg, en avgörande trafikledare i Ardennerna och en nyckelposition i de kommande striderna. Han lät fältmarskalk Montgomery omgruppera sina styrkor i norr och slå söderut likt ett städ. Hammarslaget utgjordes av Pattons armé. Eisenhower förlitade sig i detta okaraktäristiska vågspel helt och hållet på förmågan hos ”Old Blood and Guts” och hans folk.

Att det skulle finnas en i stora delar färdig plan för ett motdrag var det ingen som hade räknat med utanför 3: e arméns generalstab. Men den 18 december, inför de stressade och uppenbart förvånade Eisenhower och Bradley, meddelade Patton att han var redo att sända tre divisioner, det 4: e pansar samt 26: e och 80: e infanteriet, norrut för att kapa tyskarnas södra flank, och det inte senare än den 23: e, på enbart fyra dygn. Bakom denna självsäkerhet låg handfast grundarbete. Snabbt måste man etablera nya depåer och uppmarschområden, rakt i vägen för den 400 000 man starka 3: e armén på väg i östlig riktning. Det innebar omdirigering av 65 000 ton förnödenheter var femte dygn och 4 500 ton ammunition per dag, transporterat på 4 500 km vägar, kommenderat via 32 000 km nylagd telefontråd. Bara massan av alla nya kartor vägde 57 ton. Detta arbete leddes av Pattons G-4, överste Walter Muller, logistikchefen, i sanningen en skapare av underverk.


Överste Oscar W. Koch fick rätt i allt, hans uppskattningar av fiendens styrka och positioner visade sig vara kusligt korrekta. General Patton kunde fatta sina avgörande beslut därför att han visste att hans G-2 var exakt så skicklig. Men även tyskarna hade rätt. Koch undersökte de operationskartor som tyskarna lämnat efter sig i Ardennerna, och lagda på 1: a arméns och åttonde kårens situationskartor överensstämde de nära på perfekt med de verkliga dispositionerna. Överste Koch hade aktivt deltagit i avvärjandet av Hitlers sista hasardspel på västfronten, från och med nu blev det en fråga om att sparka in dörren i det murkna gamla huset.

Man kan inte annat än att beundra modet hos de tuggummituggande amerikanska besättningarna ur den 4: e pansardivisionen, som i sina förhållandevis små Shermanstridsvagnar stod beredda att kasta sig över von Manteuffels tunga pansar i Ardennernas snöhöljda, mörka skogar. Klockan var sex redan den 22 december 1944, och i tornen noterade vagnscheferna i de allra främsta vagnarna en halvbandvagn som långsamt rullade upp intill dem på vägen. De såg den kända posen, stående likt en romersk Centurion, den blanka hjälmen med stjärnorna, den markerade örnnäsan, den stränga blicken, och snart fördes ett meddelande viskande ner i stridsvagnarnas innandömen – ”Patton är här”.