torsdag 21 juni 2012

Det svarta paradiset

I sin bästsäljande bok Auschwitz: Den slutliga lösningen, beskriver historikern och journalisten Laurence Rees hur han intervjuade Wilfred von Oven, Josef Goebbels attaché i Hitlers kansli. Von Oven var en mycket intelligent man med djupa insikter. På frågan om han kunde sammanfatta sin erfarenhet av Nazityskland med ett enda ord, svarade den gamle mannen till sist: Paradiset. Rees häpnade, här samlade han material till en bok om nazismens brott mot mänskligheten och så kallade den här mannen det för ett paradis?

Vi tillåter oss fortfarande att förvånas över rop och ekon från denna fruktansvärda tid och det trots att intresset för nationalsocialismen aldrig varit större än idag. I skuggan av en accelererande nationalistisk extremism i Europa låter de gamla förklaringarna futtiga. Det är en dolkstötsteori, fördomar om ett undergivet folk och en despotisk mans vision. De gamla människornas röster är svåra att värja sig ifrån – Hitler var inte enbart ond, han utförde goda ting också. Visionen om Hitler som ett ekonomiskt mirakel är ännu stark. Så, för att förstå Wilfred von Ovens svar måste man titta på nationalsocialismens ekonomiska politik och framför allt erkänna att de faktiskt hade en.


Tyskland saknar en empirisk historia som förklarar nazisternas inledande framgångar. Tyskar är inte mer lämpade som diktaturens lakejer än något annat folk. Nationalsocialismens maktövertagande var en revolution. Summan av deras högtflygande politik var så radikal att man i efterhand sökt särskilja nazismens realpolitik från dess mördarkult. Det är fortfarande möjligt att beskriva tyskarnas hyllning av nazisternas framgångar, parallellt med deras judiska grannars förtvivlan, utan att förklara, eller ens acceptera kopplingen mellan dessa företeelser.

Dolkstötsteorin var i första hand ekonomiskt grundad. Första världskriget höll på i fyra år och i en skala ingen hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Det tyska kejsardömet hade fullständigt missbedömt situationen. Skatteuppbörden genom de ofullständiga federala transiteringssystemen i det unga Tyskland var otillräcklig. Försök med krigsobligationer misslyckades då levnadsstandarden under kriget sjönk med hela 65 %. Nästan en halv miljon tyskar svalt ihjäl mot slutet av kriget, vilket kom att utgöra det nationella trauma som blev nyckeln till nazisternas maktövertagande enbart femton år senare.

Andra världskriget startades ungefär två år för tidigt. Redan 1937 hade Hitler och hans generaler varit ense om att ett storkrig inte kunde ske tidigare än 1942. Generalerna var mycket bekymrade. Deras pansar var långt ifrån fulländat, artilleriet och underhållet drogs ännu med hästar, Luftwaffe saknade strategiskt bombflyg och amiral Dönitz hade endast 50 av de önskade 300 ubåtarna. Samtliga dessa brister skulle få långsiktig inverkan på krigslyckan. Det tyska övertaget på slagfälten åren 1939-1941, såsom det beskrivits i militärhistorien, var en chimär i syfte att dölja de allierades militära otillräcklighet.

Samma år som krigsbesluten formades, 1937, hade tysklands ekonomiminister avgått. Riksbankschefen Hjalmar Schacht hade tvingats lämna sin post efter att ha hamnat i dispyt med Hitler. Han menade på goda grunder att den ensidiga rustningspolitiken inverkade skadligt på ekonomin genom att den skapade en extrem överproduktion inom den offentliga sektorn. Hjalmar Schachts kvarlämnade ministerportfölj togs istället över av Hermann Göring, Hitlers förtrogne, vilket på sitt primitiva och mycket typiskt nazistiska vis tydligt visade hur viktig den ekonomiska politiken ändå var för Führern.

Schacht var dock mer kritisk än så. Ända sedan Weimarrepubliken hade han förordat en Keynesiansk kur för den fallerande tyska ekonomin. Staten skulle kontrollera marknaden och subventionera större samhällsnyttiga projekt i syfte att stimulera ekonomin. John Maynard Keynes teorier var på modet och Schachts politik var påfallande lik den amerikanska New Deal under president Roosevelt. Tyska Autobahn var ingen nazistisk idé, utan ett arvegods från Weimarrepubliken. Men precis som i USA ville inte den tyska ekonomin låta sig stimuleras i den takt som var önskvärd. Bakom den majestätiskt vajande svastikan var situationen prekär och 1936 lät Schacht införa planekonomi. Det var emot hans instinkter, men helt i enlighet med de nationalsocialistiska idealen.

Planekonomins första målgrupp

Det tyska folket kände aldrig till den kris de levde under. Det var en förrädisk bild av ekonomisk framgång som de upplevde under nazismen, och som givetvis utnyttjades i den internationella propagandan. Hjulen rullade allt snabbare, det byggdes som aldrig förr, folk hade arbete, ändå räckte det inte till för att göda den tyska ekonomin, och folket visste ingenting. Vid nazisternas maktövertagande 1933 hade den mest avgörande åtgärden, vid sidan av den militära upprustningen, varit att kraftigt radikalisera fördelningspolitiken i Tyskland.

Man sänkte inkomstskatterna för arbetarna och merparten av medelklassen, samtidigt som man höjde dem för nationens välbärgade. Man belade näringslivet med högre arbetsgivaravgifter, höjde arbetslöshetsersättningen och gav familjerna rejäla barnbidrag. Familjer med riktigt många barn fick inte bara medalj, de fick även en statlig ersättning stor nog att leva på. Tillsammans med kraftigt arbetsstimulerande åtgärder innebar det att tyskarna vallades in i socialstatens skyddande kokong. Livsrummet – Lebensraum – stod centralt och det kunde enbart upprättas med krig. Man förberedde folket noggrant för den militära utvecklingen. Det var därför nödvändigt för Hitler att misstagen från första världskriget inte fick upprepas.

Den kraftiga uppbörden av skatter på samhällets rika och besuttna kunde dock inte på långa vägar kompensera de motsvarande lättnaderna och de generösa bidragen till den stora majoriteten av befolkningen. Underskottet i den tyska ekonomin växte oerhört snabbt. För nazisterna var ekonomi detsamma som nollsummespel, d.v.s. all ekonomisk tillväxt måste ske på någon annans bekostnad. Deras sätt att lösa bristerna i den tyska ekonomin blev därför lika radikala som de blev monstruösa. De som skulle bidra alldeles särskilt till nationens välbefinnande var judarna.

Förintelsens historia är också en ekonomisk historia. Nationalsocialisterna införde reformer som judeböter, soningsskatt samt flyktskatt. Detta följdes snabbt upp mot slutet av 1930-talet med konfiskering av tillgångar såsom fastigheter, företag och aktier. Därefter beslagtog man judarnas kapital, deras hem och personliga ägodelar. Till sist plockande man kläderna av dem, klippte av deras hår och bröt ut guldplomberna ur deras munnar, innan döden tog vid och de avskrevs i böckerna som en kostnad.

Happy Wehrmacht

Budgetåren 1937 till 1939 blev både signifikativa och danande. Under dessa år var den ekonomiska situationen för den nationalsocialistiska staten som sämst under fredstid. Judarnas pålagor bidrog under dessa år med att balansera det galopperande budgetunderskottet, om än bara tillfälligt. Parallellt med Hitlers nationalistiska tal var det framför allt av ekonomiska skäl som man återannekterade det industriellt starka Rhenlandet 1936, och ockuperade Österrike samt det tjeckiska Sudetenland 1938. Nollsummespelet krävde en breddning av den ekonomiska basen, eftersom ekonomisk tillväxt, enligt denna teori, inte kunde gödas av egen kraft. Detta var livsrummets verkliga innebörd.

Nazityskland delade den polska kakan med sin nye bundsförvant Sovjetunionen, en nation med en närmast identisk ekonomiskt doktrin. Den västra delen av Polen skulle på sikt införlivas i Tyskland, befolkningen fick flytta österut och deras tillgångar beslagtogs. Den korridor som bildades mellan väst och den ryska delen, kallades Protektoratet och styrdes av Hitlers f.d. advokat, Hans Frank. Här skulle polackerna leva som en slags plundringsreserv och här löste man även den judiska frågan, temporärt.

Den tyske värnpliktige soldaten var den bäst betalde under andra världskriget. Deras dagspenning beräknades utifrån procent på lönen, till skillnad från de flesta nationer där soldaterna ersattes enligt fasta tariffer. För en gift soldat i den tyska krigsmakten innebar det, tillsammans med familjeersättning och barnbidrag, en inkomstkompensation på i genomsnitt 73 %. Detta skall jämföras med den medelamerikanska familjen som fick ta ett inkomstbortfall på nästan 40 % under kriget, och då var skattehöjningarna och krigsobligationer inte inräknade.

Nazisterna gick till vägs ände för att truga sina soldater. Man hindrade kronofogden från att utmäta soldatfamiljer i krig och slog tullmyndigheten på fingrarna när de försökte beslagta soldaternas rövade gåvor till hemmen. Dessa gåvor var initierade av nazisterna och beskrevs ofta som en extra julafton för familjerna. Under de tre inledande månaderna 1943 skickade de tyska trupperna vid Leningrad hela tre miljoner paket hem. I jämförelse med detta var de amerikanska och brittiska soldaternas krigsbyten rena snatterierna.

Nationalsocialismens nollsummespel betalades av de ockuperade länderna. De tyska soldaterna fick sin dagspenning i främmande valuta. Deras kvinnor slapp samtidigt arbeta i industrin, istället utgjordes den kvalificerade arbetskraften av gästarbetare, vars ersättningar betalades av respektive hemland. Räkningen för judarna betalades enligt samma princip, medan intäkterna alltid tillföll den tyska staten. Riksbankerna i de olika staterna deltog i denna verksamhet, men allt styrdes från Reichbank i Berlin. Man införde även ockupationsvaluta, vilket öppnade möjligheten för nazisterna att bedriva valutaspekulation, penningtvätt och ren bedrägeri med växlingskurser.

Planekonomins andra målgrupp

När nazismen var besegrad och de allierade avancerade in i Tyskland, var det många amerikanska soldater som skrev hem och berättade om märkliga förhållanden i detta land. Man hade tidigare häpnat inför britternas tillstånd, där alla hade tvingats dra in några hål i livremmen efter ett par år av umbäranden. Man förfasades senare i Västeuropa hur folket visade klara tecken på undernäring. Däremot, i Tyskland fann man frodiga kvinnor och trinda barn med rosor på kinderna fortleva sina liv bland ruinerna. Fenomenet beskrevs i breven som en mycket bisarr upplevelse.

Detta var paradiset som Wilfred von Ovens försökt beskriva. Den nationalsocialistiska staten strävade ytterst efter en rasren rättvisa mellan klasserna. Nationalismen var ett utanpåverk framför en socialstat som direkt bidrog till andra världskriget och gav folket motivation att fortsätta mot det katastrofala slutet. För dagens Tyskland, som vant sig med den officiella historiken där det egna lidandet alltid kunnat jämställas med resten av Europas, är detta ett nationellt trauma och något man inte är redo för, ännu.

tisdag 19 juni 2012

Beria

Det var på en fest i Josef Stalins Kreml som frågan dryftades. Säkert var det på en av spritorgierna där Stalin fick sina närmaste män att dansa med varandra. Frågan kan ha ställts av Mikojan, eller kanske av Molotov, men där fanns flera vittnen: ”Hur kommer det sig, kamrat kommissarie, att vi som planerar allting ligger så långt efter USA, som inte har kontroll över någonting?”. Den kortväxte och numera rätt korpulente partikommissarien log sitt mest sardoniska leende och svarade. ”Enkelt, kamrat. De har tillgång och efterfrågan, det har inte vi”.


Det var den kittlande nyfikenheten hos de mäktiga männen, att lyssna till honom som visste mer än dem, som hade förmånen att tala klartext. Själva var de inlåsta i kommunistpartiets politbyrå, hopplöst oförmögna och bredvilligt ointresserade av mannen på gatan. Lavrentij Beria däremot, den mest legendomsusade av cheferna för den sovjetiska säkerhetstjänsten, han förstod vad det var som fick den väldiga nationen att snurra. Detta skrämde de andra, en sådan källa till information var farlig, mycket farlig.

Hans nyckel till makten var hans etniska tillhörighet. Född Lavrentij Pavlovitj Beria 1899, i Suchumi, i dagens Abchazien, var han liksom Stalin en georgier. Hans väg upp genom livet ledde från teknisk högskola i Baku och facklig verksamhet genom det azerbajdzjanska socialdemokratiska partiet. Beria deltog i revolutionskriget i Röda arméns underrättelsetjänst och kring 1921 enrollerades han i Tjekan, den sovjetiska säkerhetstjänsten. Vid endast 25 blev han chef för det nya OGPU i Georgien. Ungefär samtidigt träffade han för första gången Stalin, då en intrigerande politbyråmedlem i maktvakuumet efter Lenin.

Beria var känd som en mästare på intuition, rationalitet och absolut hänsynslöshet. Hans framgångar i OGPU byggde på hans vilja att arrestera regimmotståndare i stora svep. Alla kom med, skyldiga och oskyldiga, hela familjeträd och alla grannarna. Lagar var tänjbara i det allt hårdare socialistiska samhället. Berias blodiga utrensningar i Georgien blev legendariska. Det var Stalins upphöjning till diktator i början av 1930-talet, som gagnade män som Beria, de som snart skulle få epitetet: ”Den kaukasiska klicken”.

Han hade dock sin överman i Nikolaj Jezjov. Denne lille sadist blev kommissarie för inrikes säkerhet 1936, sedan chef för hela NKVD året därpå. Det var Jezjov som administrerade den ”stora utresningen” 1937-1938, i Ryssland känd som ”Jezjovsjtjina”. Gulag (”Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger”) nådde under ”Jezjovs tid” sin absoluta topp med nästan 2 miljoner fångar. Det var dock bara toppen på isberget. Sammantaget dödades 1.5 miljoner människor på drygt ett år. Men utrensningarna var inte enbart politiska, utan även etniska. Till denna siffra måste därför knytas minst 2 miljoner utsvultna ukrainare, när Stalin tog all deras jordbruksproduktion för Kominterns – den kommunistiska ”tredje internationalens” – räkning.

Berias förflyttning i augusti 1938 till Moskva och posten som vice chef för NKVD, kom som en överraskning för honom. Den stora utrensningen hade i Stalins paranoida hjärna varit nödvändig, men nu hade den försatt Sovjetunionen i ett masspsykotiskt vakuum, där ingen vågade göra någonting. Stalin sökte en väg ut och Jezjov tvingades lämna sin post i november 1938. Jezjov greps senare på order av sin efterträdare och ställdes inför hemlig domstol, anklagad för brott mot revolutionen, det sovjetiska folket och för homosexualitet. Han avrättades 1940.

Nikolaj Jezjov

1921 hade Beria gift sig med Nino Gegetjkori. Nino var vacker och beskrevs av dem som kände henne som varm och vänlig. De hade en son tillsammans, Sergo. Nino trivdes aldrig i Moskva, enligt många ett resultat av Berias allt mer utsvävande sexualitet. Han brukade låta sin amerikanska Packard glida fram på Moskvas gator. För sin livvakt pekat han ut unga flickor som de passerade. En efterföljande bil plockade upp de utpekade och förde dem till Berias datja utanför staden. Där bjöds flickorna på överdåd av mat och alkohol innan de fördes till ett avskilt rum. Om de inte accepterade Berias sexuella inviter, våldtog han dem brutalt. Som tack fick offren en bukett blommor av livvakterna.

Berias tid som chef för NKVD innebar rationaliseringar. Hans anställdas arbetssituation förbättrades, vilket ledde till att ända bort i Sibirien kunde straffångarna känna en ilning av lättnad när Sovjetunionen väl pustade ut. Gulag minskade något i storlek, amnestier accepterades. Beria tog fasta på den gamla teorin att socialistisk planekonomi krävde tvångsarbete. Beria ville göra slavarbete lönsamt för staten och vid andra världskrigets start hade Gulag ökat sin produktion med 400 %. Detta var Stalins historiska storhetstid, när Beria sopade förtrycket under mattan och den stora utrensningen blev till viskande myter.

Andra världskriget startade tidigt för Beria. Inför 1939 rensade han ut ”Kommissariatet för utrikespolitik”, NKID. Orsaken var Stalins närmanden till Nazityskland och den kommande Molotov-Ribbentroppakten. Pakten med Tyskland var inte enbart geopolitisk, utan i allra högsta grad en bred, politisk överenskommelse. Det kittlade Beria, vars NKVD lade allt större beslag på den sovjetiska ekonomin. Det innebar också ett nära samarbete mellan NKVD och nazisternas Gestapo. De möttes i sammanlagt fyra hemliga konferenser, där bl.a. Adolf Eichmann ingick i den tyska delegationen. Ett signerat avtal mellan Beria och SS-Gruppenführer Heinrich Müller bekräftade att NKVD skulle bistå tyskarna i uppsamlingen av polacker och judar.


Beria såg inte nödvändigtvis nazismen som en fiende, utan snarare som en konkurrent. Han visste att ordet nationalsocialism betydde exakt som det stavades. Vänskapspakt eller krig, det spelade liten roll för honom. Kriget kostade Sovjetunionen 20 miljoner människoliv, ingen vet hur många av dem som dog av NKVD: s förtryck. Ungefär 1.5 miljoner ryska krigsfångar överlevde nazismens terror. De flesta av dessa hamnade i Gulag när de ”befriades” av Röda armén. Att tas till fånga av fienden var ett brott i Sovjetunionen.

I Washington DC var Roosevelt-administrationen hopplöst naiv i mötet med Stalin. USA bidrog med att bygga upp den sovjetiska krigsmaskinens infrastruktur. De uppförde nya fabriker bortom Ural för produktion av krigsmaterial. Det var amerikanska ingenjörer som byggde turbinerna till de stora kraftverken. Beria översåg allt detta. Samtidigt hade han kännedom om det amerikanska kärnvapenprogrammet. Redan 1944 tog han befälet över den sovjetiska motsvarigheten. Varje sovjetisk kärnfysiker förhördes, spionaget mot det amerikanska Manhattanprojektet intensifierades och Röda armén fick order om att prioritera sökandet efter de tyska programmen för kärn- och raketvapen. Gulag stod för uranet. 1949 briserade den första sovjetiska atombomben och det kalla kriget skruvades upp till högsta volym.

Gulag

Vid det här laget var Lavrentij Beria Marskalk av Sovjetunionen och full medlem av Politbyrån. Stalin var samtidigt en döende man. Beria började arbetet med att placera sig själv i Kreml. Hans svåraste motståndare var Nikita Chrusjtjov, en förrädiskt listig man bakom en förklädnad som rikspajas. När Stalin avled 1953 var Beria redo. Det var dock hans misslyckande med östtyskarnas spontana uppror samma vår som förseglade hans öde. Nikita Chrusjtjov fick förnyat förtroendet i politbyrån och Beria fick helt enkelt sparken.

Sovjetunionen under Beria hade kanske blivit lik Chrusjtjovs töväderspolitik i 1950-talets slut. Han ville liberalisera den stora kommunistiska nationen. Istället greps han av armén i juni 1953, tre månader efter Stalins bortgång, anklagad för stalinism. Dagen innan julaftonen 1953 skall han ha avrättats. Kanske var det ett uttryck för respekt att han sköts i pannan och inte bakhuvudet, dessutom av en general.

lördag 16 juni 2012

Mannen bakom Patton

När USA gick med i andra världskriget hade amerikanerna en sak klar för sig, den europeiska kontinenten måste invaderas snarast möjligt. Det var nödvändigt, ansåg man, att konfrontera de tyska styrkorna och besegra dem, antagligen i norra Frankrike och södra Belgien, exakt där första världskriget hade haft sitt avgörande drygt två decennier tidigare. Doktrinen stötte på patrull redan hos Winston Churchill, som ansåg tågordningen överambitiös, eller närmast naiv, dessutom hamnade den på kollisionskurs med britternas egna aspirationer i Medelhavsområdet. På så sätt introducerades den amerikanska armén i Nordafrika istället – och man var inte nöjda med det.

Men den aggressiva amerikanska inställningen ledde bl.a. till att general George S. Patton Jr. togs ut till aktiv stridstjänst, trots att han i själva verket var pensionsmässig. Han var 56 år och motsvarande kår- och arméchefer var 10 år yngre. Den här situationen förklarar även hur Patton kunde överleva sina uppenbara politiska fadäser och ändå få förtroendet att introducera en helt ny armé, den 3: e, på den europeiska arenan. Den amerikanska doktrinen förutsåg stora pansaroperationer på slättlandet mellan Paris och Bryssel, ett perspektiv som Patton var bäst lämpad att hantera. Så när den amerikanska 3: e armén bröt sig ut ur Normandie i augusti 1944, var den det närmaste en pansararmé de allierade hade till sitt förfogande.

Oscar Koch

Avsaknaden av starkare motstånd från Wehrmacht hela resten av hösten 1944 blottade svagheterna hos de västallierade styrkorna. Patton och den brittiske fältmarskalken Sir Bernard Montgomery blev legendariska rivaler därför att de båda delade samma vision om en koncentrerad stöt djupt in i Tysklands hjärta, vilket de såg som den snabbaste vägen till seger. Motståndet mot dessa båda stridhästar var formidabelt och utgjordes i första hand av de amerikanska generalerna Dwight Eisenhower och Omar Bradley – Pattons chef. Dessa båda var av den åsikten att man skulle vakta varandras flanker och flytta sig framåt på bred front, ett långsamt, men kanske säkrare sätt att föra krig med tanke på de ansträngda underhållslinjerna. Deras strategi passade också Washington och London väl, och så fick det bli.

Detta tillvägagångssätt öppnade upp ännu ett problem för de allierade, begreppet ”tyskarna flyr snabbare än vi avancerar” innehöll nämligen en paradox. Man frågade sig om inte den snabba reträtten, åtminstone i teorin, var ett sätt att vinna tid till att omgruppera för motangrepp? Ett sådant scenario rymdes inte i överbefälhavaren Dwight Eisenhowers vision och de allra flesta allierade militärer var av den meningen att tyskarnas motdrag utgjordes rent bokstavligen av Siegfriedlinjen, ”Fästning Rhen”, det sista, svåra hindret innan Berlin. General Patton förkastade kategoriskt den uppfattningen utifrån mycket goda anledningar – faktiskt de allra bästa.

Den amerikanska 3: e armén var kanske den främsta som man någonsin satt på krigsfot. Den var superbt ledd av den dynamiske, om än bombastiske general Patton, tillsammans med hans förstklassiga stab bestående av handplockade yrkesmän, snarare än en samling påläggskalvar. Patton lade stor vikt vid stabsarbetet och gav det stora befogenheter, en orsak till att 3: e arméns stab ofta kritiserades för att vara både excentrisk och arrogant. Pattons ”inre cirkel” var av den klara övertygelsen att tyskarna skulle vända sina vapen innan Rhen. Det var logiskt, påpekade Patton långt innan Normandie. Det var tyska arméns stolta traditioner, det kompetenta ledarskapet, deras hårda fördröjningsstrider på östfronten, utifrån dessa faktorer var det enkelt att dra slutsatsen att de skulle kunna göra exakt det man minst önskade. Patton pekade på nödvändigheten för tyskarna att agera innan Rhen, så att inte floden blev ett hinder även för deras motdrag.

Man lyssnade, för han var Patton, men man agerade inte, av ungefär samma skäl.

Det var förvånansvärt högt till tak i general Pattons stab, accepterade man hans kynne och stränga disciplin, visade han sig vara en betydligt mer lyhörd till sina underordnade än t.ex. Omar Bradley, som ändå gick under epitetet ”soldaternas general”. Den som mest av alla kapitaliserade på generalens generositet var hans brilliante underrättelsechef (G-2), den 47: årige, tyskfödde översten Oscar W. Koch. Han var en kortväxt och anspråkslös man med glasögon som lagt sig till med sitt extra ”W” för att slippa onödig diskriminering i karriären. Oscar Koch var givetvis kavallerist och hade känt Patton sedan början av 1930-talet. Han hade tidigt valt underrättelser som sitt gebit, trots – eller kanske tack vare – att den amerikanska arméns traditioner i denna färdighet var starkt eftersatta i början av kriget.

Den amerikanska armén hade länge påbjudit att generalstabscheferna skulle utgöras av generalspersoner, utom G-2, som skulle vara en överste. Detta ändrades senare av praktiska skäl i den nya miljonarmén, men G-2 fortsatte att vara underställd G-3, operationschefen. Patton ändrade detta förhållande i sin 3: e armé och gjorde tjänsterna likvärdiga under sin stabschef, brigadgeneral Hobart Gay. Oscar Koch var Pattons underrättelsechef under hela kriget, liksom hans G-3, överste Halley Maddox. Patton lutade sig tungt mot överste Koch, trots att han hade unik access till information från Enigma, ytterligare ett mått på hans betydelse för den allierade krigsledningen.

Kochs kommunikativa förmåga i kombination med kompetens och inte minst flit utgjorde grundplåten i deras produktiva samarbete. Det utmärkande draget hos honom var just den breda omfattning av underrättelseläget, han skannade inte enbart fronten framför den 3: e armén, han tog även uppgifter från andra frontavsnitt för att få en så fullständig bild av verkligheten som möjligt.  De allierade var mycket upptagna med de farliga tyska pansarförbanden och det var Koch som avslöjade deras listiga tillvägagångssätt att bogsera bort sina egna pansarvrak i syfte att förvirra uppskattningen av deras faktiska pansarstyrka. Han spelade också en avgörande roll i den största inringningen på västfronten, den s.k. Falaisfickan i augusti 1944, och han inspirerade till Pattons enkla, men framgångsrika ”koka soppa på en spik”, en nödtvungen budgetvariant på offensiv taktik baserad på aggressiv spaning och dynamiska manövrer ända nere på bataljons och kompaninivå.

Patton

Det var redan i oktober 1944 som ”Pattons inre cirkel” började producera uppgifter om att tyskarna samlade en omfattande reserv bakom fronten med trupper som uppenbarligen behövdes någon annanstans. Överste Koch hade identifierat en stor sammandragning av pansar, SS-elit och fallskärmsjägardivisioner till områdena rakt öster om Aachen, alltså direkt norr om 3: e arméns anfallsriktning. De egna förbanden rapporterade samtidigt om hur uttunnat försvaret blivit framför dem – och hur frustrerande det därför var att inte kunna stöta framåt p.g.a. brist på bränsle. När sedan tre tyska infanteridivisioner flyttades ner från Skandinavien och mer Volksturm förlades i frontavsnitten, samt att man avslöjade Joseph ”Sepp” Dietrich, SS-Liebstandartes gamle ledare, som chef för en helt ny SS-pansararmé i väst, då drog Koch i nödbromsen. Då var det fortfarande november 1944.

Patton argumenterade uppåt att det fanns en påfallande risk att tyskarna planerade ett större motanfall. Han bekymrade sig för att styrkeförhållandena vid Ardennerna uppgick till 2/1 i tyskarnas favör och visade på att av totalt femton listade pansardivisioner på västfronten var endast fem engagerade i strider. Man hade identifierat fyra elitpansardivisioner ur SS lurandes i Paderborn-området och vidare låg fem fallskärmsdivisioner i strategisk reserv, tre infanteridivisioner var under snabb reorganisation och omfattande bränsledepåer byggdes upp inom detta begränsade område, allt under största hemlighetsmakeri. Den amerikanska 1: a arméns åttonde kår, direkt norr om Pattons 3: e armé, meddelade att de tyska pansarstyrkorna framför dem drogs tillbaka. I slutet av november noterade 3: e armens flygspaning mycket omfattande tysk järnvägstrafik, med flera rangergårdar fyllda med tågset vända norrut. Den 21 november berättade en tysk desertör för överste Koch att man drog samman engelskspråkig personal till området kring Aachen – och så vidare. I kombination med ett allt sämre väder utgjorde allt detta goda skäl för bekymmer.

Men man talade för döva öron. General Omar Bradley lät sig inte hetsas av den bullrige Patton, istället uppmanade han bredvilligt sin favorit Courtney H. Hodges, chef för amerikanska 1: a armén, att använda de tysta skogarna i Ardennerna till övningsområde för nyanlända trupper. Enligt Koch var Eisenhowers och Bradleys staber allt för upptagna med att väga fiendens numerära styrka och inte deras intentioner, ”det var vanvett att lämna åttonde armékåren statisk i en så framskjuten position”. Under ett avgörande ledningsmöte i Nancy den 9 december 1944, fattade den 3: e armén ett viktigt principbeslut som innebar att ingenting fick störa deras eget avancemang över Rhen och mot Frankfurt. ”Vi måste vara redo att möta vad som än kommer”, sa Patton och initierade därmed planeringen av ett kraftfullt taktiskt motdrag i rak vinkelrät nordlig riktning. Han ville ha det klart väl innan månadens och årets slut.

Den 16 december 1944: Sammanlagt fyra tyska arméer, i första hand 6: e SS-pansararmén under Dietrich och 5: e pansararmén under Hasso von Manteuffel, en halv miljon man med 1 800 stridsvagnar, attackerar Courtney Hodges sömniga ställningar utmed Ardennermassivet. Det var ett hopplöst företag, men amerikanarna fick därmed till sist sitt länge förutsedda pansarslag och de värsta förlustsiffrorna under hela kriget. Lagom till jul och nyår mottog det redan krigströtta amerikanska folket totalt 77 000 sårade, saknade och stupade. Eisenhower var rasande, Bradley var ansvarig, men det var Patton som kom med råd.

Det kallas helt korrekt för hans finaste ögonblick. Grundförutsättningen utgjordes av den mycket samkörda amerikanska 3: e armén och deras förmåga att snabbt kasta om sin anfallsriktning. Eisenhower körde helt över Bradley och kommenderade personligen general Maxwell Taylor, chef för 101: a luftburna divisionen, att ensamt besätta staden Bastogne i Luxemburg, en avgörande trafikledare i Ardennerna och en nyckelposition i de kommande striderna. Han lät fältmarskalk Montgomery omgruppera sina styrkor i norr och slå söderut likt ett städ. Hammarslaget utgjordes av Pattons armé. Eisenhower förlitade sig i detta okaraktäristiska vågspel helt och hållet på förmågan hos ”Old Blood and Guts” och hans folk.

Att det skulle finnas en i stora delar färdig plan för ett motdrag var det ingen som hade räknat med utanför 3: e arméns generalstab. Men den 18 december, inför de stressade och uppenbart förvånade Eisenhower och Bradley, meddelade Patton att han var redo att sända tre divisioner, det 4: e pansar samt 26: e och 80: e infanteriet, norrut för att kapa tyskarnas södra flank, och det inte senare än den 23: e, på enbart fyra dygn. Bakom denna självsäkerhet låg handfast grundarbete. Snabbt måste man etablera nya depåer och uppmarschområden, rakt i vägen för den 400 000 man starka 3: e armén på väg i östlig riktning. Det innebar omdirigering av 65 000 ton förnödenheter var femte dygn och 4 500 ton ammunition per dag, transporterat på 4 500 km vägar, kommenderat via 32 000 km nylagd telefontråd. Bara massan av alla nya kartor vägde 57 ton. Detta arbete leddes av Pattons G-4, överste Walter Muller, logistikchefen, i sanningen en skapare av underverk.


Överste Oscar W. Koch fick rätt i allt, hans uppskattningar av fiendens styrka och positioner visade sig vara kusligt korrekta. General Patton kunde fatta sina avgörande beslut därför att han visste att hans G-2 var exakt så skicklig. Men även tyskarna hade rätt. Koch undersökte de operationskartor som tyskarna lämnat efter sig i Ardennerna, och lagda på 1: a arméns och åttonde kårens situationskartor överensstämde de nära på perfekt med de verkliga dispositionerna. Överste Koch hade aktivt deltagit i avvärjandet av Hitlers sista hasardspel på västfronten, från och med nu blev det en fråga om att sparka in dörren i det murkna gamla huset.

Man kan inte annat än att beundra modet hos de tuggummituggande amerikanska besättningarna ur den 4: e pansardivisionen, som i sina förhållandevis små Shermanstridsvagnar stod beredda att kasta sig över von Manteuffels tunga pansar i Ardennernas snöhöljda, mörka skogar. Klockan var sex redan den 22 december 1944, och i tornen noterade vagnscheferna i de allra främsta vagnarna en halvbandvagn som långsamt rullade upp intill dem på vägen. De såg den kända posen, stående likt en romersk Centurion, den blanka hjälmen med stjärnorna, den markerade örnnäsan, den stränga blicken, och snart fördes ett meddelande viskande ner i stridsvagnarnas innandömen – ”Patton är här”.

Vägen till Gettysburg

Meade will come in slowly, cautiously, new to command, wary of reputation. But they’ll be on his back from Washington, wires hot with messages: attack, attack. So he will set up a ring around the hills and when Lee’s all nicely dug in behind fat rocks Meade will finally attack, if he can coordinate the army, straight up the hillside, out in the open in that gorgeous field of fire, and he will attack valiantly and be butchered valiantly, and afterward men will thump their chests and say what a brave charge it was.                                                                                                       
                                                                                                  John Buford Jr. 30 juni 1863 (M. Shaara, The Killer Angels)


Generalmajor George Meade lär ha stirrat på den åtskilligt kortare Ulysses Grant i sin luggslitna uniform och särskilt markerat de tre stjärnorna på rockslaget. Tre stjärnor för generallöjtnant, endast förärat två tidigare amerikanska generaler, George Washington och Winfield Scott. Det var den 4 mars 1864 som president Abraham Lincoln hade befordrat Grant till sin högra, militära hand. Grant hade på eget bevåg passerat sin tidigare chef, generalmajor Henry W. Halleck, presidentens ”General In Chief”. George Meade, segraren vid Gettysburg, väntade med sin avskedsansökan i handen. Platsen var hans stabsplats i Culpeper, Virginia, och han var helt införstådd med att lämna sin post som chef för den väldiga Army of Potomac. Döm av hans förvåning när Grant vägrade ta emot hans avsked och istället förklarade att armén nu hade en ny organisation. Grant var överbefälhavare för hela den aktiva nordstatsarmén, han skulle sätta upp sin stab parallellt med Meades och agera sporre – i bokstavlig meningen – åt honom. För general Meade var det både en lättnad och en förödmjukelse.

General George Meade

George Gordon Meade, 48, född i Spanien av föräldrar från Pennsylvania, var känd som en kompetent yrkesman, en god organisatör, men också en försiktig general. Meade led av det president Lincoln kallade för ”The Slows”, ett mentalt tillstånd som drabbat unionens generaler så här långt under kriget. Detta ”Slows” kontrasterade dock Meades koleriska läggning. Som tidigare brigad- och divisionschef hade han visat prov på aggressivitet i fält. Få förstod dock dilemmat som drabbade generaler när de klättrade i förbandsstorlek, att ju större enheter, desto mindre kontroll. Att i kraft av sitt ämbete organisera 100 000 man långt bakom fronten och marschera dem mot fienden var en sak, att ta dem från detta linjära tillstånd och kasta dem in i stridens kaos var en helt annan femma. De allra flesta klarade det inte, självgående generaler som Ulysses Grant, Robert E. Lee och Thomas ”Stonewall” Jackson växte inte på träd. Skillnaden var dock att så här långt hade sydstaterna skördat frukterna från sina starkaste grenar, medan unionsarmén fortfarande hade att finna de bästa av sina mognaste exemplar.

General Robert E. Lee hade brutit upp från Fredricksburg, Virginia i månadsskiftet maj-juni 1863 med sin 70 000 man starka Army of Northern Virginia. Han inledde därmed en invasion av Förenta Staternas territorium. Knappt en månad tidigare, den 6 maj, hade Lee besegrat Army of Potomac, under generalmajor Joseph Hooker, vid Chancellorsville. Under skydd av Blue Mountains marscherade Lees armé så snabbt de orkade norrut genom Shenandoah Valley, upp genom West Virginia, Maryland och rakt in i Pennsylvania. En sådan lång marsch hade man aldrig genomfört tidigare, det här var inte alls samma sak som invasionen av Maryland och slaget vid Antietam i september 1862. Syftet med Lees offensiv sommaren 1863 var lika enkel som den var vågad. Man skulle dra den federala armén väl norr om Washington DC. Där skulle man möta och åter besegra dem i ett avgörande fältslag. Med sig i sitt bagage hade general Lee ett brev från president Jefferson Davis och den konfederala kongressen i Richmond, adresserat till motparten, president Abraham Lincoln och den federala kongressen i Washington. Tonen i brevet var mycket servil.

Hotet om den slutliga och oåterkalleliga splittringen mellan norr och söder hade aldrig varit så nära som nu. Hit hade det alltså kommit sedan nationen bildades åttio år tidigare. Två års krig med ständiga bakslag för den federala unionen hade frestat hårt på människorna, och på kongressen i Washington. Det Demokratiska partiet hade varit splittrat från början i frågan om sydstaternas brytning med USA, och den majoritet som president Lincoln kunde luta sig mot på Capitolium Hill krympte stadigt. Den stora skillnaden var nu att modet inte enbart svek hos demokraterna, utan tvekan infann sig även hos republikanerna, Lincolns eget parti. Ropen på fred kunde beskådas i pressen. Det var i denna situation som den konfederala regeringen i söder insåg att läget var moget för en radikal manöver. I det servila brevet från Jefferson Davis erbjöd man bredvilliga fredsgarantier mot att USA erkände CSA – Confederated States of America.

Ännu kvar i Virginia upptäckte den federala armén sent att Lee smitit iväg med hela sin armé. Förseningen berodde på general Hookers plan att inta Fredricksburg, en hopplös idé som president Lincoln snabbt tog ur honom. Army of Potomac, med 85 000 man, hade inget annat val än att följa general Lee i hasorna. Hooker valde en rakare väg genom Maryland och hämtade stadigt in på sin motståndare med en stenhård marschregim. Den federala strategin gick ut på att placera sig som en sköld mellan Lee och Washington DC. Läget var mycket alarmerande, man anade givetvis vad som var I görningen hos sydstaterna. I Washington började man planera för att utrymma maktens korridorer och många evakuerade även familj och hem. Samtidigt i vita huset åldrades presidenten Abraham Lincoln allt mer, den forne kraftkarlen på två meter tappade ytterligare vikt, tills han blev det spöke av en man som vi idag är så vana att se honom avporträtterad.

General Lees armé hade lämna sin tross i Virginia och man gick temporärt över till det gamla militära försörjningssättet, att äta av fiendens land. Den konfederala armén var fattig och det snabba avancemanget norrut hade ett andra syfte eftersom Pennsylvania varit skonat från kriget. Deras sädesfält och lador var bland de fetaste i Nordamerika. Det amerikanska inbördeskriget var det första moderna i historien, särskilt gällande pressens roll. Det här var det första kriget som fotograferades i större omfattning utifrån ett journalistiskt perspektiv. Tryckfrihet rådde I både nord och söder, militär censur existerade nästan inte alls. De amerikanska soldaterna var också de mest läskunniga i historien och ungefär en tredjedel av dem hade dessutom högre utbildning. Det fria ordet flödade och man läste ingående varandras tidningar. Männen i de båda amerikanska arméerna var därmed de mest informerade soldaterna någonsin. Förutom den civila pressen, trycktes det även många tidskrifter och nyhetsbrev hos de olika förbanden. Utländska observatörer var förbluffade över hur pass insatta soldaterna var, hur de kunde motivera sitt deltagande på mer sätt än det uppenbara propagandistiska. Hemligheter var därför mycket svåra att upprätthålla. Var och en av de soldater som jagade varandra norrut i juni 1863 hade en god aning om vad som väntade dem bortom de mycket hårda dagsmarscherna genom den dammiga sommarhettan.

Samtliga blev därför snabbt varse om att natten till den 28 juni 1863 lämnade general Joseph Hooker in sin avskedsansökan som chef för Army of Potomac till president Lincoln. Åtgärden kom efter det att han dragit på sig häftig kritik från general Halleck, för sitt tvehågsna sätt att leda jakten på Lees armé. Presidenten accepterade tacksamt avskedet och satte genast igång att finna en efterträdare. Ett misstroendevotum mot Hooker hade rests av de flesta kårcheferna i den federala armén, ett kansliuppror lett av mannen som av många ansågs vara USA: s främste general, John F. Reynolds, chef för den 1: a armékåren. Lincoln hade haft en privat diskussion med Reynolds den 2 juni I Washington, i vilken han erbjöds kommenderingen av Army of Potomac. General Reynolds kontrade med att begära exakt det general Grant erhöll mindre än ett år senare, d.v.s. eget befäl direkt under presidenten. Han fick inte detta privilegium och avböjde därför jobbet.  Istället gick budkavlen under juni månad längre ner i listan av generaler och hamnade till sist hos chefen för den 5: e armékåren, generalmajor George Meade.

Klockan tre på morgonen den 28 juni störtade en kurir in i Meades tält med ett telegram från presidenten. Han första reaktion, sin vana trogen, var att han fått sparken. Hans position var allt annat än beundransvärd. Han måste ha förstått att andra kollegor redan tackat nej. Nordstatsarmén var under snabb marsch norrut och förbanden var spridda utefter flera vägar på långa avstånd från varandra. Givetvis kände han den politiska situationen, kanske även bättre än den militära. Men Meade tackade ja, efter en del press från Washington. Den nye chefen för den framrusande Army of Potomac satte så ut för att förankra sitt befäl – med början bakifrån. När nordstatsarmén stod inför sin mest ödestyngda strid, under en epok då generaler fortfarande förväntades leda sina trupper från täten, då lämnade general Meade denna tät ifred. Kanske visste han någonting, för det kunde väl inte enbart vara av respekt för general Reynolds?

De kände varandra personligen, de amerikanska generalerna, oavsett sida. General Lee tog emot nyheten om general Meades nya befäl med jämnmod. Han kände George Meade avlägset och betraktade hans nye kombattants omtalade försiktighet som en stor möjligheter. Lee var en mycket sammansatt man. Om man skulle möta honom I verkligheten fick man lära känna en fin gammal herre. Han var älskvärd, intelligent och mycket religiös. Lee höjde aldrig rösten och vad man vet avskedade han aldrig en underlydande. På slagfältet däremot var han en furie, en spelare som tog mycket stora risker i stridens hetta. Det mest kontroversiella med general Lee var att han accepterade så stora förluster hos sina trupper, i medeltal uppåt 25-30 % . Ändå var han mycket respekterad och omtyckt av sina underlydande. Var han än red hälsade soldaterna på honom med spontana hurrarop, vilket fick den lille mannen att rodna.  De var beredda att följa honom till helvetet och tillbaka, och det visste hans opponenter mycket väl.

På kvällen den 29 juni sammanfattade general Lee situationen för sina kårchefer. Den federala armén hade gått över Potomac River dagen innan och Lees ställföreträdare, general James Longstreet, som bildade kö med sin 1: a kår, meddelade att spejare hade lokaliserat fiendens framskjutna enheter endast ett par timmars ritt bort. Army of Northern Virginia var utsträckt ett tiotal mil med Richard Ewells 2: a kår ända vid Harrisburg, Pennsylvania. Lee hade bara två bekymmer den kvällen. Hans kavallerikår under general J.E.B. Stuart var på vift, den befann sig så långt norrut att man tappat kontakten med den. Illavarslande rapporter meddelade att Stuart drog runt med sina 7 000 ryttare, skrämde nordstatarna halvt från vettet och byggdepå sitt renome som den store erövraren. Stuarts tilltag gjorde Lee praktiskt taget blind. Utan kavalleri kunde han inte rekognosera områdena omkring sig, än mindre spana ordentligt. Dessutom skulle det inte gå att starta en strid utan Stuarts kår.

General John Reynolds

Det andra problemet var Thomas J. Jackson, mera känd som “Stonewall” Jackson, ett epitet han fick redan vid krigets första slag 1861, vid Manassas. Lees trogne högra hand, den person som hans taktiska djärvhet var så beroende av, hade stupat den 10 maj i slaget vid Chancellorsville, skjuten av misstag av sina egna trupper. Förlusten av Jackson hade tagit Lee hårt och general Longstreet kände sig illa till mods som dennes nye ställföreträdare. De båda generalerna hade en respektfull och kreativ relation till varandra, men Lees ständiga referenser till Jackson irriterade Longstreet. Det var denna kväll, den 29 juni 1863, som general Lee satte fingret på kartan, på en plats kallad Gettysburg, mitt i Pennsylvania. Det var inte platsen för den kommande striden, men lämplig såtillvida att det var en viktig trafikknutpunkt. Här hade man för avsikt att samla armén inför nästa steg, att finna ”good grounds” att gruppera sig på för strid på. Lee lyfte sitt finger från kartan och trodde att han hade tid att förbereda sig, att kalla ner Stuarts kavalleri, tid att vänta på Meade. Det här var kanske hans största misstag vid denna stund, för han kände inte till de aktuella ledningsförhållandena i nordstaternas armé.

Det hade varit en lång process, missnöjet bland nordstatsgeneralerna. Det kretsade kring det politiska spelet bakom befälsutnämningarna i Army of Potomac. De två amerikanska arméerna var påfallande demokratiska såtillvida att man från regementen och nedåt ofta röstade fram sina förbandschefer. Generalerna, som nästan alla kommit upp den vägen, var därför högst medvetna om soldaternas moral. I den federala armén fanns därför en gemensam känsla, från den menige soldaten och upp genom officerskadrerna, att man var intill döden trött på de ständiga bakslagen. Tecken på desertering märktes i leden. Presidenten var överbefälhavaren, men hans långsamma ledarskap ledde till att kongressen blandat sig i besluten i allt större omfattning. Kriget hade en direkt koppling till de stora existentiella frågorna kring nationen, friheten, demokratin och konstitutionen. Många politiker tjänstgjorde också i krigsmakten, två av de förutvarande cheferna för Army of Potomac, McClellan och Burnside, var framstående politiker i det demokratiska partiet. De var ett resultat av republikanernas försök att blidka demokraterna med politiska privilegier. Där fanns dessutom en politisk tradition som innebar att ända sedan revolutionskriget hade kongressen haft en paranoid inställning till armén. Man såg den som ett maktmedel i presidentens händer, varför man alltid nedrustade armén till nästan ingenting efter varje konflikt. Det här kriget var dessutom ett brott mot konstitutionen, presidenten hade inte haft rätt att använda krigsmakten för att försöka återföra de upproriska sydstaterna till unionen, något som gav politikerna i Washington dålig smak i munnen.

Generalmajor John Reynolds visste detta allt för väl, kommen som han var från Pennsylvania och genom familjen nära associerad med den förutvarande demokratiska presidenten James Buchanan. Buchanan hade 1837 premierat Reynolds antagning till West Point i sin egenskap av senator, samme president Buchanan vars aktiva försök under 1850-talet att lösa konflikten med sydstaterna hade bidragit starkt till krigets inledning. Detta, tillsammans med att republikanerna segrat både i kongressen och i Vita huset i valet 1861, kan ha inverkat menligt på Reynolds attityd mot Washington. I den västra hemisfären av inbördeskriget, i Vicksburgkampanjen, slapp man mycket av den politiska cirkusen. Operationerna där leddes av generalmajor Ulysses Grant. Centralstyrningen av den federala armén hade ännu inte varit lyckosam, det skulle den inte bli förrän general Grant definierade de sista nödvändiga åtgärderna under sommaren 1864. Annat var det med sydstatsarmén. Sydstaterna var ju en konstitutionell konfederation och även om man hade en gemensam armé, och även allmän värnplikt, så blev den huvudsakligen konfederal i sin ledningsfunktion, d.v.s. ingen centralstyrning. President Jefferson Davis – själv general – utövade förvånansvärt liten påverkan på sina militära ledare och general Lee åtnjöt därför, åtminstone initialt, större handlingsfrihet än sin federala motpart.

Huruvida general Meade tillhörde den inre cirkeln av särskilt missnöjda nordstatsgeneraler är svårt att veta. Han borde dock ha känt till dess existens. Klart är i vart fall att det inom generalstaben jäste ett missnöje betydligt mer beslutsamt än vad Washington vågade ana. Det hade talats om uppror, varför debatten fördes i största hemlighet. I den rådande situationen tyckte man sig dock se en möjlighet. Det fanns två alternativa förklaringar till vad som senare hände. Det har påpekats att general Reynolds de facto var chef för Army of Potomac i det att man anträdde slaget vid Gettysburg den 30 juni. Han kommenderade kolonnerna på väg norrut eftersom general Meade underlåtit att ta täten sedan den 28 juni. Alternativet är att Meade var införstådd i processen och godtog general Reynolds informella ledarskap. Fanns det därför en kollektiv överenskommelse bland generalerna i Army of Potomac dagarna innan slaget vid Gettysburg? Klart är att det var general Reynolds och hans 1: a kår som inledde striderna med fast beslutsamhet. Han hade redan beordrat sitt kavalleri att snarast finna fiendens tätkolonner och söka omedelbar stridskontakt.

General John Buford Jr.

Det var därför den 30 juni 1863 som generalmajor John Buford Jr. kom att spela sin huvudroll i de kommande dramatiska händelserna. Han hade snabbt närmat sig Gettysburg söderifrån med en brigad ur sin 1: a kavalleridivision. Han betraktade ensam fälten framför sig i kikare, eftersom han hade för vana att tala för sig själv när han tänkte, medan hans lilla stab höll sig på artigt avstånd. Det Buford såg bekräftade hans misstankar. Han såg trupper ur sydstatsarmén komma marscherande rakt emot honom från norr, infanteri i god ordning, med fanorna surrade, men utan kavalleri. Vad betydde det? Efter en stunds bekymmersamt övervägande vände han sin häst och galloperade tillbaka till sin stab. Det var sydstatsgeneralen Henry Heths division, ur Ewels 2: a kår, som de såg där borta, vilket betydde att general Lee kommenderat sin tät att svänga – Army of Northern Virginia hade gjort helt om. Buford kommenderade klart till drabbning, trumpetsignalerna ekade genom de skogsbeklädda kullarna och marken skälvde när 2 500 ryttare med artilleri grupperade sig för avsutten strid mot överlägset infanteri. Med detta hade general Buford startat slaget vid Gettysburg.


Have occupied Gettysburg. Contacted large party of Reb infantry. I think they are coming this way. Expect they will be here in force in the morning.           
                                                                                                            Meddelande från Buford till Reynolds den 30 juni 1863


General John Reynolds sprängde fram till häst på vägen mot Gettysburg, åtföljd endast av sin fanjunkare med befälstecknet på lansen smällande i fartvinden. När leden av män delade på sig för att släppa fram honom, gav de upplyftande tillrop efter honom och hukade sedan under än hårdare marschfart, nu när visste att man nått stridskontakt där framme. Reynolds skulle nå fram till Gettysburg med de första infanterienheterna ur hans 1: a kår. Han avlöste omedelbart den hårt pressade Buford och började personligen gruppera de nyanlända trupperna, exalterad över att han lyckats fånga general Lees näsa i ett hårt grepp. Nu skulle han för allt i världen inte släppa den, utan sparka den gamle räven oavbrutet i det veka livet.

Det var som förbannat, enligt Longstreet. Allt hade inletts med att generalmajor Henry Heth, med Lees tillåtelse, sökt sig mot staden Gettysburg – ”i sökandet efter skor”. Rent nonsens, tyckte Longstreet, då general Jubal Earlys trupper varit där dagarna innan och norpat allt. Heth hade stött på vad han först trodde var delstatsmilis, men som sedan visat sig vara avsuttet, federalt kavalleri, och inlett en strid med dem, tvärt emot general Lees order. Heths oförmåga att dra sig ur striden i kombination med Lees plötsliga ovilja till detsamma hade lett till att man fortfarande på kvällen den 1 juli 1863 varit indelta i ett fulländat fältslag i drygt ett dygn. Ännu hade enbart en tredjedel av vardera arméns styrkor deltagit i striderna, men liken låg i drivor i och omkring Gettysburg, samt på Seminary Ridge i öster och kring Barlow’s Knoll i norr.

Den federala armén har successivt dragit sig tillbaka till den höjdformation som kallades Cemetery Ridge, och som på kartan liknade en fiskkrok, krökt med ryggen vänd i nordlig riktning. När mörkret föll avmattades till sist striderna, men för general Longstreet var detta mycket frustrerande. De var mitt i ett snabbt eskalerande fältslag och själv hade han inte kunnat hindra utvecklingen. Nordstatarna hade tillåtits välja sina positioner och höll nu höjderna. J.E.B. Stuarts kavalleri hade fortfarande inte dykt upp, men Lee hade, otroligt nog, för avsikt att trycka på vidare, förblindad av utsikterna att kunna överflygla general Meades styrkor. Lee vägrade att lyssna, istället tvingades Longstreet höra på generalerna Ewells och A. P. Hills gnäll om otillräckliga resurser. ”Vi har aldrig sett något liknande, nordstatarna slåss som djävlar på de där kullarna”. General Longstreet, en stor och trygg man med förmåga att se de stora skeendena, men oförmögen att övertyga sin legendariske chef, hörde ljudet genom natten när de federala trupperna grävde ner sig på höjderna. Han kände sig som fångad i en säck.

 Innanför ”fiskkroken” fann till sist general Meade den stuga som användes som stab för den 1: a armékåren. Han hade ridit upp genom de långa kolonnerna av federala trupper som fortfarande marscherade norrut, lika ovetande som han att armén höll sig fast enbart i fingertopparna på en åskant. Han steg av hästen och gjorde entré i den skumt upplysta stugan, där hans åtta kårchefer och ett stort antal divisionschefer väntade. General John Reynolds hade stupat redan dagen innan, träffad av en krypskytts kula när han grupperade sitt folk. Hans efterträdare, Winfield C. Hancock, chef för den 2: a kåren, satt bistert kvar i sin stol. Meade svepte med blicken över de hårda ansiktena omkring sig. Dammiga uniformer med ränder av stänkt blod på vissa. I två dagar hade flera av dem lett de komplexa, defensiva striderna som redan kostat så många liv. General Buford var där, sotig och trött, general Doubleday var fårad av splitter i ansiktet, liksom den bandagerade general Howard. Meade såg på dem, mötte deras fasta beslutsamhet i ögonen. Han drog av sig handskarna medan han frågade: ”Gentlemen, is this good grounds for a fight?”  General Hancock, en kortväxt man med mörkt pipskägg, reste sig sakta upp och såg sin chef rakt i ögonen: ”General, this is very good grounds”. Meade skall ha vikit av med blicken och nickat bekräftande: ”Okay, then let’s fight”.

Det var då det, nu var det mars 1864 och generalmajor George Meade försökte svälja förtreten. Efter Gettysburg blev han hårt åtgången av president Lincoln för att han inte följde upp segern med en fullskalig offensiv mot den flyende sydstatsarmén. Inte ens med ryggen mot Potomac hade Lee behövt känna sig särskilt antastad. Under resten av hösten hade Meade manövrerats ut av Lee, eller kanske snarare hade han haft svårt att agera mot den defensivt lagde Longstreets nya ”skyttegravar”. Republikanerna i kongressen hade kallat honom ”Copperhead”, alltså fredsivrande demokrat. Ändå var han kvar vid sitt kommando, fortfarande hyllad för sin seger vid Gettysburg, men med risk för att bli övertrumfad av general Grants strategiskt viktigare Vicksburgkampanj, med återtagandet av Mississippifloden som huvudattraktion. Meade hade känt sig snärjd efter presidentens beslutsamma tal den 19 november 1863 under det nybyggda minnesmonumentet i Gettysburg. Talet, kort och koncist, hade stavat sitt klarspråk, kriget skulle inte bara fortsätta, det skulle trappas upp tills segern var deras.




Grant gick på framför honom, talande ett nytt militärt språk. ”Det totala kriget”, det är inte längre geografiska vinster som är det viktiga, utan det oundvikliga förstörandet av sydstaternas militära kapacitet. ”Vi ger fullständigt fan i säsongerna från och med nu”, sa Grant. ”Luta dig mot reserverna, George. Fortsätt trycka på, vad som än händer”. Meade kände inte igen sig i detta nya. I väster hade Grant gett sin gamle vän William Tecumseh Sherman befälet över sin gamla armé i en storartad manöver, likt en fiskkrok, ner över sydstaterna och mot havet. Meade kom osökt att tänka på general Buford, vars begravning han bevistade strax före julen 1863, bortförd av en simpel lunginflammation, och han kände sig med ens mycket trött.

fredag 15 juni 2012

Monokel och eldgaffel

Den förhärskande bilden av den tyske officeren från andra världskriget är den av en stofil. Rak i ryggen som en eldgaffel, eller fet som en julgris, alltid iförd paraduniform och med monokeln fastklistrad mot ögat. Han är reaktionär, arrogant och korkad. Det är egentligen rent otroligt att de lyckades erövra någonting överhuvudtaget.

Fältmarskalk Walter Model

Men bilden är givetvis falsk. Den tyska officerskåren utgjordes av militarismens absoluta elit. Deras dynamiska kapacitet överträffade allt deras fiender förmådde ställa till förfogande. Det var en faktor man var väl medvetna om och alltid måste räkna med. Den tyska armén besegrades i första hand med militärteknologisk övermakt, samt naturligtvis ”Gröfaz”, d.v.s. ”alla tiders störste fältherre” – Adolf Hitler.

Den generation tyska officerare som stred i andra världskriget var den sista och kanske mest brillianta i en lång tradition som sträckte sig tvåhundra år tillbaka i historien. Det var resultatet av en militär doktrin av excellens som gjorde sin entré under det preussiska kungarikets födelse – och Sverige spelade en viktig faktor i detta avgörande avstamp i militärhistorien.

Det var det trettioåriga kriget (1618-1648). Preussen, ett relativt litet furstedöme i union med valkungadömet Brandenburg, hade tröttnat på att vara uppmarschområde för de svenska trupperna i Tyskland. Ständigt blev man nertrampade, skövlat och våldtaget av männen från norr. Kriget blev motorn till den process som 1701 resulterade i bildandet av kungariket Preussen. Den valde kung Frederick III utropade sig själv till Frederick I, kung av Preussen.

Preussen utgjorde nu ett territorium som till ytan motsvarade ungefär dagens Tyskland, men det var skövlat och fattigt, samt splittrat med andra tyska stater. Frederick I bestämde sig för att rycka upp det nya väldet. Det skedde i första hand med militära medel, som det Stora Nordiska kriget (1700-1721), då Sverige besegrades. Med sonen Frederick Wilhelm I stärktes det militaristiska Preussen med införandet av en ny samhällsklass, junkrarna, aristokrater i uniform. Militär träning blev obligatorisk för alla pojkar redan i skolan.
Den preussiska armén var den hårdast drillade, bäst ekiperade, snyggast marscherande och den var 160 000 man stark. Den största professionella armén i Europa. Att vara soldat var bland det finaste man kunde bli i Preussen och armén influerade allt liv i samhället. 1740 besteg Frederick II tronen och inledde omedelbart ett fortsatt enande av tyska småstater med de Schlesiska krigen (1740-1763) mot Österrike och det tysk-romerska riket. Frederick fick nu tilltalsnamnet ”Den store”, en symbol för nationalism i alla tider. Detta kom dock att ändras när Frederick II avled 1786 och sonen, Frederick Wilhelm II, tog makten.


Frederick Wilhelms intresse var inte i första hand militärt, utan kulturellt och språkligt. Men Rysslands intressen i den allt svagare dubbelmonarkin Polen-Litauen i slutet av 1700-talet tvingade Preussen att agera, och den negligerade preussiska armén visade sig inte mäktig uppgiften. En oroande faktor när nu Napoleonkrigen tog vid. Vi får därmed ta ett steg tillbaka och rikta uppmärksamheten på Frankrike.

Den franska revolutionen 1789 innebar att grunden lades för ”La Grand Armée”, den väldiga värnpliktsarmé på 600 000 man som Frankrike ansåg sig nödgad att ställa upp. Den stora armén innebar i sin tur avskaffandet av den aristokratiska officerskåren. Det var en reform som starkt gynnade den unge underofficeren Napoleon Bonapart. Han gjorde en raketkarriär och snart var han en maktfaktor inte bara i armén, utan framför allt i Frankrike som helhet.

Napoleons framgång med att både kontrollera sin stora armé och att besegra fienden på slagfälten låg i en helt avgörande uppfinning, generalstaben. Kriget lämnade nu den tidigare linjära taktiken, begränsat till fältslag inom kapaciteten för vad en general kunde se. Istället föds kolonnerna, armékårerna, som självständigt utförde generalens order på en betydligt större arena. Napoleon skapade förutsättningarna för det moderna krigets födelse under 1800-talet.

1810 tog Preussen tag i utvecklingen. Frederick Wilhelm III lät sätta upp krigsakademin i Berlin. Denna akademi var en vidareutbildning för officerare i den preussiska generalstaben. Armén var fortfarande aristokratisk, men krigsakademin antog aspiranter efter merit. En av de första studenterna var Carl von Clausewitz, en officer som rekommenderats av akademins grundare, Gerhard von Scharnhorst. Von Clausewitz blev själv generalmajor och rektor på akademin i Berlin 1818. Hans änka lät 1832 publicera hans verk ”Om kriget”, som man än idag studerar på världens krigshögskolor.


Krigsakademin i Berlin antog framför allt den nya tidens utbildningsmetoder. Det var högt till tak, studenterna manades att tänka på fötterna och vara flexibla. Man blev den bästa akademin i världen. Tysklands slutliga enande under järnkanslern Otto von Bismarck hade aldrig kunnat utföras utan fältmarskalk Helmuth von Moltke (d.ä.), en av von Clausewitz lärljungar. De moderna krigen innebar väldiga värnpliktsarméer, som skulle mobiliseras och förflyttas, samt strida effektivt. Den tyska generalstaben behärskade detta bättre än alla andra. Von Moltke var generalstabschef under kriget Österrike-Preussen 1866, då Bayern föll i preussarnas händer, samt överbefälhavare under det fransk-tyska kriget 1870-1871, då man omringade Paris.

Unga officerare som inspirerades av den här tiden var Alfred von Schlieffen, Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff, nyckelpersoner under första världskriget. Särskilt Ludendorff, generalstabschef under von Hindenburg på östfronten, utvecklade ett särskilt handlag med den moderna krigföringen. Allt eftersom Tyskland försvagades och fienden mobiliserade än mer trupp och teknik, satsade tyska armén i en taktisk evolution. Man utvecklade samverkan i mindre stridsenheter. De kallades ”Kampfgruppen”, som med artilleri, sprängmedel, kulsprutor och flyg infiltrerade fiendens ställningar och öppnade för infanteriets större anfall. Man hann aldrig utveckla detta ytterligare, men begreppet skulle bli ett kodord i den kommande utvecklingen.

Efter kriget trodde segrarmakterna att man snört den gamla preussiska stridsmaskinen. Man fick endast ha en yrkesarmé på 100 000 man, en liten flotta och inget flygvapen. Det viktigaste var dock avskaffandet av generalstaben och krigsakademin. Istället infördes ”Truppenamt”, ett ”truppkontor” underställt regeringen, och skolningen utlokaliserades på lokal nivå. Utbildning lutade sig dock mot stolta traditioner och under 1920-talet skrevs 75 % av världens militära faktalitteratur av tyskar.

Värt att notera är att andra länders militära utveckling hämmades av reaktionära generalstaber, medan den tyska krigsmakten gynnades av sin påtvingade plattare organisation. ”Reichwehr” var en överkvalificerad armé, helt motoriserad och med goda finansiella resurser. Man hade en stor officerskår med erfarna och skolade stabs- och förbandschefer. De bar namn som Erich von Manstein, Heinz Guderian och Erwin Rommel.

Weimarrepubliken under socialdemokraten Friedrich Ebert förstod allvaret i situationen. Tyskland hade många fiender både utanför och innanför sina gränser. Krigsmakten fick därför de resurser man krävde. Regeringen betalade bl.a. för tyska arméns hemliga övningar med den Röda arméns nybildade pansarstyrkor i Sovjetunionen.


General Hans von Seecht, mannen som stängde den preussiska generalstaben och blev förste chef över Truppenamt. Han satte den agenda som blev gällande för den tyska armén fram till andra världskriget. Von Seecht hade tagit intryck av Kampfgruppen och kraften i den dynamiska samverkan de stått för. Eftersom krigsmakten var liten blev det enkelt att genomsyra dess organisation. Hans eftermäle fick senare namnet ”Blixtkrig” och utgjorde stommen i Wehrmachts inledande framgångar.

Det främsta kvittot på blixtkrigets taktik var Operation Weserübung, attacken på Danmark och Norge, våren 1940. Planerad på enbart några timmar av general Nikolaus von Falkenhorst. Det var en djärv operation långt före sin tid, som krävde samverkan av flottan, flygvapnet och armén på en skala ingen tänkt sig möjlig. Striderna utvecklade sig på kompani eller bataljonsnivå i oländig terräng och svårt väder. Den nya, unga tyska officerskåren visade sig mäktig sina traditioner. De ledde sina män, bondpojkar från de tyska lågländerna, i cirklar kring de norska skidlöparna.

Stilla havet 1945

När striderna i Europa gick mot sitt slutskede på våren 1945, hade andra världskriget enbart gått in i sin andra andning i Stilla havet. Efter att fred äntligen förklarats i maj kunde de amerikanska soldaterna på journalfilmer fortfarande se de exceptionellt hårda striderna på andra sidan jordklotet. För många innebar det att bröder, söner och fäder ännu var låsta i ett grymt envig med en fiende långt mer fanatisk än nazisterna inför sin undergång. För andra drabbade nu den fruktansvärda insikten att kriget alls inte var slut för dem. Soldaterna i den 1: a amerikanska armén hörde via djungeltelegrafen att de skulle skeppas över till Stilla havet i den största maritima förflyttningen i mänsklighetens historia inför den slutliga invasionen av det japanska fastlandet. Deras chef, General Courtney Hodges, var redan på gång att förbereda sin nya stabsplats på Filipinerna. Han skrev till sin hustru att han efter Pentagons beslut hade allt svårare att se sina mannar i ögonen.

För det var en mycket krigstrött nation som nu vände blickarna mot Stilla havet, där allt en gång hade börjat. USA stod ekonomiskt på konkursens rand. Under fyra långa år hade man betalt inte enbart för sina egna gigantiska krigskostnader, man hade även lånat en hjälpande hand till samtliga sina allierade, inklusive Sovjetunionen. De amerikanska skattebetalarna bar upp både Storbritannien och det nystartade Frankrike. Den sjunde och sista stora kampanjen för köp av krigsobligationer i USA rullade på för fullt våren 1945. Man hade bland annat de berömda soldaterna som reste stjärnbaneret på Iwo Jima som dragplåster. Och amerikanerna öppnade ännu en gång sina plånböcker och inbringade otroliga 180 miljarder dollar i dagens penningvärde. Nu kände dock även makthavarna i Washington att måttet var rågat, det amerikanska folket hade fått nog, de ville ha tillbaka sina pojkar.

Kanske var det medvetenheten om allt detta som tog den sista musten ur den dödsmärkte presidenten Franklin D. Roosevelt. Under Jaltakonferensen i februari 1945 hade den annars så hårdnackade Josef Stalin märkbart chockats av presidentens tillstånd. Roosevelt var som ett spöke, utmärglad med matta, förtvivlade ögon. Väl hemma i Washington igen var det med största möda som Roosevelt koncentrerade sig på Stilla havet och striderna som skulle fortsätta ett bra tag ännu. Någon enkel lösning fanns definitivt inte att finna om man ville slutföra kriget enligt de överenskommelser som man slutit mellan de allierade makterna och som innebar en fullständig och kompromisslös kapitulation av kejsardömet Japan. Atombomben var ännu långt borta och man hade ändå vaga uppfattningar kring vad man skulle göra med den, om den nu fungerade. Så huvudsakligen återstod den konventionella krigföringen i mars 1945 och framför den spröde presidenten hopade sig Operation Downfall, arbetsnamnet för den slutliga invasionen av Japan.


Operation Downfall

Det är ännu inte känt exakt vilka soldaterna var som reste fanan på det världsberömda fotografiet från berget Suribachis topp på Iwo Jima. Vid resandet hade man en månad med ytterst blodig kamp kvar att utkämpa på den lilla vulkanön. Men gärningen utförde sitt massmediala trick, trots de fruktansvärda förlustsiffrorna som radade upp sig efter stridernas officiella avslutande den 26 mars. President Roosevelt hukade under dem – 6 800 stupade, 19 000 sårade, utav de totalt 70 000 männen ur den amerikanska 5: e amfibiekåren.  Samtidigt offrade alla, utom ett trettiotal män, ur den ungefär 20 000 man starka japanska garnisonen sina liv för den nedstigande solens rike. Chockvågor drog genom Washington. Detta var ett preludium, ett omen. Kriget i Stilla havet hade varit skoningslöst fram till nu, men Iwo Jima innebar en klar eskalering av fiendens beslutsamhet, och det på en liten ö som knappt ens räknades till det japanska fastlandet. Och endast ett kvartal tidigare hade 20 000 amerikaner stupat i de europeiska Ardennerna. Politikerna och militärerna lutade sig över kartorna och suckade djupt.

Man hade för avsikt att under våren erövra en väl tilltagen bas för det slutliga språnget på en av de större öarna i Japans närhet, som hade infrastruktur nog att bära den enorma militära uppladdningen. Inledningsvis hade man haft Formosa i åtanke, så pass dessutom att japanerna var övertygade om att så verkligen var fallet. Tokyo flyttade därför trupper från Okinawa, den största av Ryukyuöarna direkt söder om Japan. Krigslisten fungerade, Pentagon ville helst undvika de förluster ett angrepp på det väl försvarade Formosa till fördel för en mindre operation mot de strategiskt betydligt bättre lämpade Ryukyuöarna. Okinawa låg enbart 55 mil flygvägen från Kyushu, den sydligaste av de japanska huvudöarna. Operation Iceberg var en uppvisning av den amerikanska krigsmaktens fantastiska amfibiska förmåga vid den här tiden. Central Pacific Force under amiral Raymond A. Spruance bestod av ett par tusen fartyg och närmare ett tusen stridsflygplan. Till detta slöts tungt, strategiskt bombflyg från baser i Kina och på Iwo Jima. Ombord på armadan transporterades den 10: e amerikanska armén, en kombinerad armé- och marinkårsenhet på 180 000 man, under ledning av general Simon B. Buckner Jr. Mot sig hade man general Mitsuru Ushijimas 32: a armé, krympt till enbart 70 000 man, plus ca 50 000 man understödstrupper, varav de flesta utgjordes av s.k. ”Boeitai”. Det här skulle bli den första gången amerikanska trupper mötte den japanska folkmilisen, män, och även kvinnor, beväpnade med bambuspjut och jordbruksverktyg.

Invasionen av Okinawa startade den 1 april 1945 efter det att man rensat upp några mindre omkringliggande öar. Okinawa skilde sig från tidigare operationer i Stilla havet, inte bara i storlek utan också i utförande. Frånsett återerövringen av Filippinerna 1944 var detta den första striden som fördes i ett befolkat område. Okinawa närde närmare en miljon människor, med flera större samhällen och en provinshuvudstad, Naha, med över 100 000 invånare. Även om människorna på Okinawa hade etniska och kulturella särdrag från japanerna, beträdde man nu det japanska fosterlandet. General Ushijima hade dragit tillbaka försvaret och koncentrerat det på den södra delen av ön. Det var därför inget större problem för Marinkåren att rensa upp norra Okinawa. De båda reguljära arméerna som till sist mötte varandra var veteraner, de amerikanska divisionerna ur 24: e armkåren och den 3: e amfibiekåren hade sett blodiga strider på Filippinerna och bland de öar och atoller som Marinkåren hoppat bock mellan. På samma sätt hade de japanska 24: e och 62: a divisionerna varit med förut.

Klockan 15:35 den 12 april 1945 avled Franklin Delano Roosevelt efter en massiv stroke. Han var bara 63 år och hade endast ett halvår tidigare omvalts till president. Vicepresidenten Harry S. Truman satt och spelade poker med kongressmän från hemstaten Missouri när budet kom. Han rusade till Vita huset och fann en samlad Eleanor Roosevelt. Han grep hennes hand och frågade: ”Kan jag göra något för er?”.  Fru Roosevelt lade då huvudet på sned och såg honom djupt i ögonen: ”Nej, Mr. President, frågan är vad vi kan göra för er? Det här är ditt problem nu”. Truman var dåligt förberedd, insparkad i sista minuten som ”Running Mate” åt Roosevelt hade han varit vicepresident i enbart 82 dagar. Han var illa sedd i det egna partiet som en ”hycklande Boy Scout”. Truman var mer folklig än den ofta högtravande Roosevelt, han var kortväxt och hade en klädsmak med färgstarka kostymer, vidbrättade hattar och tvåfärgade ”gangsterskor”. Han var lika beundrad som avskydd för sin terrieraktiga energi och intensiva personlighet. Medan president Roosevelts stoft transporterades i kortege utmed Pennsylvania Avenue, inför en sorgslagen nation, satte sig Truman vid sitt bord i vita huset, och general George C. Marshall lade ett tjockt dokument framför honom, märkt ”Manhattan Project”. Samma projekt som han själv försökt utröna i egenskap av senator och ordförande i ”The Truman Committee” endast något år tidigare. Nu fick han det serverat på silverfat och han trodde inte sina ögon.

Slaget om Okinawa blev till det hårdaste och längsta under kriget i Stilla havet. Från den 8 april stötte de amerikanska styrkorna allt hårdare motstånd i det kuperade höglandet på den södra delen av ön. Allt eftersom förde man ner fler enheter tills hela den 10: e armén var inblandad i striderna. General Ushijima lutade sig mot två ställföreträdare, generallöjtnant Isamu Cho, en hårdnackad nationalist, och överste Hiromichi Yahara, en ung och pragmatisk realist. Motsättningen dem emellan och Ushijimas oförmåga att tygla dem ledde till att den japanska taktiken slets mellan general Cho: s Banzai-attacker och överste Yaharas sega ställningskrig. Som vanligt tvingades amerikanerna dra ut japanerna en och en ur grottor och håligheter medan de hela tiden fortsatte sitt fanatiska stridande. Dessutom anfölls de ideligen av den civila folkmilisen, tills det inte längre gick att se skillnad på ”Combats” och ”Non-combats”. Det var i denna situation som de amerikanska soldaterna hörde om freden i Europa den 9 maj.

Okinawa innebar också omfattande strider till sjöss där amerikanarna i långt större omfattning än tidigare uthärdade Kamikazeattacker från luften. Den japanska flottans flygvapen förlorade närmare tvåtusen plan och piloter till olika självmordsuppdrag. Ett 40-tal amerikanska fartyg skadades eller sänktes av attackerna och kring 1 500 man miste livet. Även världens största slagskepp, Yamoto, skickades ut i självdestruktiva syften men sänktes av amerikanskt marinflyg innan den ens kom i närheten av Okinawa. När striderna officiellt avslutades den 22 juni 1945 hade sammanlagt 12 000 amerikaner stupat, inklusive och ytterligare 50 000 hade sårats. Drygt 100 000 japanska ”stridande” fördes upp på ”The Butchers List”. På Okinawa tog man också emot det största antalet japanska fångar under hela kriget, 7 400 stycken, de flesta tvångsrekryterade öbor. Bland dem fanns även överste Yahara, som beordrats av general Ushijima att spara sitt liv. Antalet civila offer har uppskattats till drygt 100 000 döda, d.v.s. en skrämmande stor del av hela befolkningen på Okinawa.

De amerikanska förlustsiffrorna slog ner som en bomb hos allmänheten i USA. Kriget hade slutat i Europa, man hade firat segern över nazismen, och nu stupade än fler amerikaner på andra sidan klotet. Det var onekligen så att USA ännu hade sitt Golgata kvar efter det att man räddat resten av världen. Historierna om Banzai- och Kamikazeattackerna skrämde människorna, för till och med general Buckner själv hade ju stupat. En faktor som spelade sin egen roll i sammanhanget var att krigskorrespondenten Ernest ”Ernie” Pyle hade dödats på Okinawa den 18 april. Ernie Pyle var en mycket omtyckt skribent. Hans folkliga stil liknade mycket de brev som anhöriga fick från sina pojkar. Det var åter ett dåligt omen och pressen gick i taket, man krävde besked av den nye presidenten. Från kongressen på Capitolium Hill attackerades Vita huset hårt av republikanerna som förlorat de senaste fyra presidentvalen. Man vädrade blod och det med viss rätt. President Harry Truman kände det tydligt genom väggarna när han vände sig till Pentagon och undrade: ”What’s next?”

Operation Downfall var samlingsnamnet för de två stora militära operationer vars syfte var att slutligen besegra Japan. Operation Olympic hade som mål en landstigning på ön Kyushu. Det var som alltid en fråga om att hoppa bock. Under Olympic skulle Okinawa användas som språngbräda, därefter skulle Kyushu göra samma jobb för det kommande och avgörande steget. Operation Coronet innebar en invasion av huvudön, Honshu, på slättlandet Kanto i direkt anslutning till huvudstaden Tokyo. Planeringen av Downfall var genomsyrad av en ledningsmässig teknikalitet hos den amerikanska krigsmakten i Stilla havet. Till skillnad från Europa saknade man en samlad operativ överbefälhavare som general Dwight D. Eisenhower. Sammanlagt sex instanser drog i tåtarna under presidenten, sex stycken femstjärniga generalspersoner – amiral Chester M. Nimitz, chef för Stillahavsflottan; general Douglas McArthur, arméchef för sydvästra Stillahavsområdet; amiral Ernest King, operativ chef för amerikanska flottan; amiral William D. Leahy, presidentens Chief of Staff; general George C. Marshall, chef för amerikanska armén och general Henry ”Hap” Arnold, chef för flygvapnet (US Army Air Force). Dessa män var i juni 1945 väl medvetna om Manhattan Project. Hap Arnold hade informerats redan i mars 1944 i syfte att utröna vilken flygplanstyp som skulle tänkas använda för en sådan last, en av pusselbitarna i utvecklingen av Boeing B-29 Superfortress. Men ännu var dessa utsikter något de knappast kunde relatera till.

Operation Olympic, med Kick Off den 1 oktober, skulle utföras av amerikanska 6: e armén, under ledning av general Walter Krueger. Detta skulle bli den största landstigningsoperationen någonsin. I sitt inledande skede var Olympic dubbelt så stor som Operation Overlord med en flottarmada av 42 hangarfartyg, 24 slagskepp och över 400 övriga stridsfartyg i support. Angreppen skulle ske på tre platser, Miyazaki, Ariake och Kushikino, fördelade på sammanlagt 35 landstigningsplatser, samtliga uppkallade efter amerikanska bilmodeller. När Kyushu var ockuperat skulle bollen kastas över till Operation Coronet och invasionen av huvudön Honshu den 1 mars 1946. Coronet var i sin tur dubbelt så stor som Olympic. Den innefattade två arméer, amerikanska 1: a och 8: e. General Courtney Hodges skulle leda dels sina egna Europaveteraner, men även Marinkåren mot stränderna vid Kujukuri på Bosohalvön, som innesluter Tokyobukten. Samtidigt skulle 8: e armén, under general Robert Eichelberger, angripa Hiratsuka i Sagamibukten. Knutpunkten var Tokyo. Sammanlagt bestod den totala amerikanska invasionsstyrkan av drygt 1.5 miljoner man.

En viktig förutsättning inför operationerna var att Japan utsattes för intensiv bombning. Fram till mars 1945 hade amerikanerna mestadels utfört bombanfall mot japanska militära och infrastrukturella installationer. Det hade funnits ett motstånd mot att anlägga ”europeiska bombmattor” över japanska städer, dels p.g.a. de logistiska svårigheterna innan man erhållit närmare belägna flygbaser, men även moraliskt. Men nu ändrades dessa förhållanden, särskilt efter det att norra Okinawa gjorts tillgängligt. Operationerna utfördes av ”Far East Air Forces”, under general George C. Kenney, samt general Carl A. Spaatz: s ”US Army Strategic Air Force”. Sammanlagt fem flygflottor om drygt 6 000 stridsflygplan, varav 1 000 Superfortress. Vid planeringen av Operation Downfall var två faktorer ytterst viktiga för Pentagon – tiden och förlusterna i liv. Det fick inte dra ut på tiden, något som ställdes mot vetskapen att japanerna skulle slåss till det yttersta. Sedan var det förlusterna.


Det har rått en historisk missuppfattning om Japan under andra världskriget. Länge avfärdades nationen som enbart en militärdiktatur. Senare tog man fasta på det faktum att Japan var en parlamentarisk monarki och man ställde den berättigade frågan – om det rådde parlamentarism i Japan, hur kunde man då agera som de fascistiska diktaturerna i Europa? Förståelsen av det moderna Japan före andra världskriget innefattar en insikt om de politiska, kulturella och religiösa traditionerna som japanerna höll så hårt vid. Det urgamla kejsardömet med en härskare som var gudomlig existerade fortfarande, men den tidigare kombinerande funktionen av regeringschef och överstepräst, ”Shogun”, hade ersatts av ett demokratiskt valt parlament och en premiärminister. Men där slutade likheten med en demokrati, för samtidigt med monarkin och en premiärminister som en Shogun, så existerade även traditionen med krigsherrar som styrde bakom kulisserna i rivaliserande fraktioner. Denna roll fördes av militären och då i första hand armén. Det gick i princip inte att ha en premiärminister som inte var general. Japan styrdes av ett militärt, men knappast homogent samhällskast. Det var vattentäta skott mellan armén och flottan, och inom vapenslagen smiddes politiska upprorstankar, alla i den statsauktoritära andan från socialistisk diktatur till fascism.

Inför slutstriden om det kejserliga riket antog japanerna Operation Ketsugo, en enkel plan som liknade påfallande de modeller man arbetat med hittills i Stilla havet. Man var medveten om att slaget var förlorat, generalstaben hade därför försetts med en underjordisk bunker att hålla ut i. Samtliga stridsföra män, men även kvinnor, rekryterades och resterna av japans flyg- och flottenheter inriktade sig helt på Kamikazetaktik. Målsättningen var att åsamka amerikanerna så mycket skada att deras hemmaopinion skulle stoppa angreppet. De reguljära styrkorna på de japanska huvudöarna räknade ungefär 65 divisioner, eller nästan en miljon man. Nya förband sattes upp fortlöpande, men man led stor brist på allting och många enheter saknade den mest rudimentära utrustningen. Man engagerade även den ”Patriotiska frivilla kampkåren”, ett politisk motiverat hemvärn uppsatt av det ledande fascistiska partiet ”Taisei Yokusankai”, och som mönstrade hela 20 miljoner illa rustade civilister.

Monsunsäsongen, med många tropiska stormar utmed det södra Stilla havet, innebar stiltje i de militära operationerna. I Washington kunde man koncentrera sig på att istället räkna och uppskatta antalet döda. President Truman presenterades med flera olika prognoser, förutom alla dem som pressen slog upp på helsidor. Försiktiga beräkningar talade om ett bästa scenario på totalt 270 000 stupade och sårade amerikaner, andra placerade de siffrorna vid det dubbla. Man räknade även med ett minimum av 2 miljoner dödade japaner. Truman brukade kasta ifrån sig dessa dokument och stirra med en blandning av illamående och anklagelse på sina militärer.

Det var tidig morgon den 16 juli 1945 när telefonen ringde på general George Marshalls kontor. Han hade väntat på samtalet och när han hörde den ovanligt upphetsade rösten på andra sidan förstod han att saker och ting hade tagit en högst oväntad vändning. Mannen på andra sidan linjen var generalmajor Leslie R. Groves, chef för Manhattan Project. Han meddelade att man 05:30 lokal tid lyckats brisera en atomladdning på motsvarande 20 kiloton TNT på Alamogordo Bombing Range i New Mexico. President Truman tog inledningsvis emot nyheten som ett ytterligare problem i processen, han som aldrig tagit lätt på det hypotetiska, konventionella alternativet. Beslutet var svårt, man bollade med olika scenarior, som att först förevisa bombens kapacitet till havs för japanerna. Förslaget avslogs då det alltid fanns en risk att bomben nesligt skulle misstända och inte explodera. När man väl beslutat att använda bomben i ett överraskningsanfall, föll ansvaret på general Hap Arnold att ge jobbet till den bäst lämpade. Det var ett enkelt beslut, det fanns bara en.

Robert McNamara, legendarisk försvarsminister under Vietnamkriget, hade varit överstelöjtnant och stabsofficer i US Army Strategic Air Force i Stilla havet under andra världskriget, ett historiskt faktum som ofta förbigås. Han har ofta beskrivit sin dåvarande chef från den tiden säga; ”att om vi hade förlorat kriget hade vi hamnat inför doms för brott mot mänskligheten”. Det vore ett typiskt uttalande från generalmajor Curtis E. LeMay, ett litet energiknippe, ofta med en lång pipa i munnen – och som i Vietnamkrigets inledning blivit USA: s flygvapenchef. LeMay var bombplansstrategin personifierad i Stilla havet. Han tillhörde den generation flygvapenofficerare som i sitt vapenslags ungdom odlat teorin att flyget ensamt kunde besegra fienden, att man kunde bomba motståndaren till underkastelse. LeMay var ansvarig för de kraftigt intensifierade bombningarna av Japan från mars 1945 till kapitulationen i augusti. Hans beslut att använda brandbomber över de japanska statskärnorna, samtliga nästan helt i trä, kostade minst en halv miljon människor livet och gjort nära 6 miljoner hemlösa. Det sägs att när den första atombomben, ”Little Boy”, anlände till ön Tinian den 26 juli, gick general LeMay ner på rampen och kysste den. För honom var detta vapen en rationell livräddare, ”Little Boy” skulle avsluta kriget och stoppa det fortsatta dödandet.

President Harry S. Truman hade visserligen tagit över Roosevelts regering, men han delade inte sin föregångares naiva uppfattning om det utrikespolitiska läget. Han såg en bredare helhet i situationen. Japanerna skulle inte ge sig utan strid, de kastade ständigt tillbaka de allierades krav på kapitulation och förväntade sig att blöda USA till en generösare överenskommelse. Efter Potsdamkonferensen, juli/augusti 1945, då Truman träffade Stalin, anade han Sovjetunionens verkliga intentioner inte bara i Europa och Mellanöstern, utan också i Asien. Sovjetunionens krigsdeklaration av Japan den 9 augusti var resultatet av en överenskommelse med Roosevelt i februari, något Truman inte alls uppskattade. Han såg det som sovjetisk aggression i syfte att vinna en plattform för de kinesiska kommunisterna under Mao Tse Tung. Utan att känna till att de flesta uppgifterna om atombomberna redan läckt till ryssarna, nämnde Truman för Stalin att ett nytt, stort vapen skulle kunna komma att användas mot Japan. Någon annan varning till omvärlden gav inte USA. Man ansåg det vara absolut nödvändigt att behålla överraskningsmomentet.

Bomben ”Little Boy” släpptes över staden Hiroshima den 6 augusti 1945. Truman fick beskedet på en kryssare på väg hem från Potsdam. Japan reagerade med tyst chock allt medan information om vad som hänt sjönk in hos makthavarna. Man visste att amerikanerna förväntade sig en reaktion, den kom inte, då statsbyråkratin jobbade långsamt i uppförsbacke. USA hade nu helt tappat tålamodet och den 9 augusti, samma dag som Sovjetunionen attackerade Japanska armén i Manchuriet, släpptes den nästan dubbelt så stora ”Fat Boy” över Nagasaki. Bomberna dödade uppskattningsvis närmare 200 000 människor. Japans reaktion kom så äntligen – ovillkorlig kapitulation. Med atombomberna hade japanernas sista strategi fallit samman, eftersom USA kunde åsamka dem maximal skada utan att offra ett enda, eget liv. Det amerikanska folkets reaktion var euforisk, miraklet som skulle få slut på kriget hade kommit och allmänhet och press trängdes på taburetterna. Den 15 augusti kunde en förstummad japansk befolkning för första gången i historien höra kejsaren, den gudomliga, tala i radio om den förestående kapitulationen.




Det andra världskriget var äntligen slut och ett segerrusigt amerikanskt folk ställde åter siktet tillbaka på det traditionella målet för världens mest progressiva nation – framåt. Tillförsikten var enorm, tack vare atombomben kunde det amerikanska försvaret bantas betydligt. Världens största byggnad, Pentagon, uppförd under ledning av samme general Groves som sedan tog över Manhattan Project, var ursprungligen tänkt att bli det nya nationalarkivet. President Truman talade aktivt om den civila användningen av atomkraften. Det ville sig inte så. Andra världskriget skapade det kalla kriget i och med Nazitysklands invasion av Sovjetunionen den 22 juni 1941, då två diametralt olika samhällssystem blev allierade i kampen mot ondskan. En politisk anomali – ”a marriage made in hell”. Men det är en helt annan historia.