söndag 29 december 2013

The Full Monty


Den kungliga brittiska arméns evolution in i den moderna tiden förvaltades under 1900-talet av två ledande fältmarskalkar, Douglas Haig och Bernard Montgomery. Under första världskriget lät Haig lyfta blicken, om än motvilligt, över skyttegravskanten och öppnade därmed för en besvärlig debatt i de brittiska militära korridorerna, som bl.a. ledde till att armén redan 1919 släppte taget om flyget och Royal Air Force kunde skapas. Montgomery tog över facklan under det andra världskriget, han anammade den moderna krigföringen fullt ut och ledde sitt lands stridskrafter ännu en gång till seger i Europa. Historiskt är han den största fältherre västvärlden någonsin känt, mot slutet av andra världskriget förde han befälet över fyra arméer samtidigt, en brittisk, en kanadensisk och två amerikanska, mer än två och en halv miljoner man tillsammans. Det är signifikativt att Montgomery var den man som Nazityskland till sist kapitulerade inför den 4 maj 1945.

The Right Honourable Field Marshal Sir Bernard Law Montgomery, 1st Viscount Montgomery of Alamein, KG, GCB, DSO, PC, myten om honom, att han var en medioker general är inte sann. Han var visserligen ingen militär innovatör, som Guderian, inte heller en briljant fältgeneral, som sin nemesis Patton. Hans största kapacitet som armé- och armégruppchef var den mycket brittiska egenskapen som även gick att finna hos hans föregångare Haig, och som Winston Churchill beundrade hos honom och även namngav; KBO – Keep Buggering On. Montgomery besegrade Rommel i Nordafrika, etablerade de allierades första fotfäste på den europeiska kontinenten, han ledde Operation Overlord och han förde sina trupper in i det besegrade Nazityskland. Som organisatör av förband och operationer var han superb, han var en storartad militär pedagog och hans soldater älskade honom. Montgomery var en erfaren krigshund, aldrig rädd för att gå i fält och möta fienden i strid och komma tillbaka som segrare, alltid segrare – vad mer kunde man förvänta sig av en general, så säg?

Kapten Montgomery t.h. 

Men han var kontroversiell, illa sedd bland officerskollegorna, betraktad som en viktigpetter och något av en boy scout. Montgomery var arrogant, snarstucken och fåfäng. Fick han rätt i en argumentation – vilket skedde påfallande ofta – var han rent utav sagt odräglig. Sällan, eller aldrig, erkände han ett fel. Hans omfamning av modern, mekaniserad krigföring, som förde honom framåt i karriären, kom måhända mer utav att han, sin vana trogen, satte sig i opposition mot de etablerade teorierna, snarare än att det var hans egna genuina tankar. Montgomerys militära karriär var den hos en officer, vars personlighet gjorde honom mycket ensam, men vars erfarenhet, odiskutabla kompetens och tidsenlighet förde honom till den absoluta toppen. Montgomery var ett märkligt fenomen i sammanhanget, han var nämligen resultatet av meritokratiska principer.

Hans liv etablerades mycket tidigt. Ett av nio barn födda in i familjen Montgomery i London, som i nedstigande led varit framstående tjänare av brittiska kronan i många hundra år, statstjänstemän, präster och militärer. Hans far, som han älskade djupt, var Reverend Henry Montgomery, en mild och kärvänlig man som senare blev Sir och biskop i den anglikanska kyrkan i Afrika. Hans mor däremot, Maud, född Farrar, hatade han. Hon var en sträng och mentalt instabil prästdotter, som tog ut sina frustrationer över livets svårigheter på sina barn. Då fadern ofta var borta långa perioder på missioner, blev det sonen Bernard som tog sina syskon i försvar. De visste när moderns vansinne slog över och han såg till att de sprang undan och gömde sig. Själv stod han kvar, liten och kavat, och konfronterade Mauds vrede. Han fick ta emot otroligt mycket stryk som barn, alltid blåslagen, ofta på sjukhus efter misshandel, men aldrig vek han en tum inför henne. Senare i livet kommenterade han sin barndom med typisk brittisk understatement – not a very happy one, no.

Montgomery var en ensam själ under hela sin skolgång, en obstinat pojke som var i krig med alla. Det är en märklig företeelse i militärhistorien att så många revoltörer i ungdomen blir så framgångsrika generaler. Montgomery valde Royal Military College Sandhurst efter den stränga St Paul’s School. Även där höll han på att bli relegerad p.g.a. misskötsel och slagsmål. Men han tog examen 1908 och skickades som fänrik till första bataljonen, The Royal Warwickshire Regiment. Därefter blev det Indien, där han nådde löjtnants grad 1910. Antagligen hade han tur, hans chefer bör ha sett förbi hans naturliga brist på respekt och istället uppskattat hans fina handlag med soldaterna, den grundliga träningen, det exemplariska ledarskapet i fält. Officerskollegorna gjorde narr av honom, han var kort i rocken och ingen riktig chap, vilket ofta ledde till gruff. Löjtnant Bernard Montgomery var en oslipad diamant, ansåg vissa och första världskriget skulle bevisa den tesen.

Tidig bild av Montgomery och Churchill

The Royal Warwickshire Regiment var ansett som ett av de bästa av infanteriregementen i brittiska armén och kom därför att ingå i det ursprungliga BEF, British Expeditionary Force, i Belgien vid krigets utbrott i augusti 1914. Kapten Montgomery kastade sig in i striderna med sitt kompani och sårades svårt i oktober, skjuten genom lungan och ett knä av en krypskytt. Han erhöll DSO, Distinguished Service Order, för sitt uppförande i fält. 1915, efter sjukhusvistelse, befordrades han till major och brigadadjutant, först vid 112: e, senare 104: e brigaden under träning i England. Som adjutant var han ansvarig för soldaternas utbildning, det hade börjat gå upp för armén vilka kvalitéer den unge officeren besatte. Han återvände till kriget 1916, nu som stabsofficer vid 33: e divisionen och deltog i slaget om Arras i början av 1917. Därefter blev det generalstaben vid nionde kåren och det fruktade Passchendaele på hösten samma år. Montgomery blev överstelöjtnant innan kriget avslutades och var för en kort tid bataljonschef i ockupationsarmén i Ruhr fram till 1919. Han var nu väl känd som en kantig och svår, men också mycket kompetent och otvivelaktigt modig officer.

Efter kriget återfick han sin egentliga rang som kapten, med majors lön, och gick Royal Army’s Staff College i Camberley. 1921 var han åter brigadmajor. 1920-talet blev för Montgomery en blandning av kaserntjänst och några stridigheter på Irland. 1927 mötte han Elizabeth Carver, änka efter olympiadroddaren Oswald Carver, som stupat i kriget. Hon blev hans hustru och sonen David* föddes 1928. Få, om än någon, kunde förstå vad Mrs Montgomery såg hos sin man, en fyrkantig soldat som borde stå i glasskåp med texten; öppnas endast vid krig. Hon var en vacker och mycket social person, van att röra sig i de finare salongerna. Hon kom att förändra sin man, fila bort de kantiga konturerna och göra honom rumsren i högtidsdräkt. Montgomery vann mycket på hennes inverkan under en väsentlig del av hans karriär, armbågandet genom de högre officersgraderna under ett 1930-tal där brittiska arméns framtid hängde på en skör, politisk tråd. Han nådde rangen Brigadier – brigadör/brigadgeneral – tillsammans med Elizabeth, men samma år, 1937, insjuknade hon efter ett insektsbett under en semestertripp och avled helt plötsligt. Bernard Montgomery höll på att duka under av sorg, men tog sig samman, mycket med sonen Davids och jobbets hjälp. 1938 blev han generalmajor.

Ökenråttor

General Montgomery hade gjort sig känd som en modern militär ledare. Han förespråkade aktivt rörlig strid med pansar och ledde ambitiösa och vågade amfibieövningar från havet som imponerade mycket på kommande nyckelspelare i armén, inte minst general Sir Archibald Wavel. Montgomery varnade i artiklar för tyskarnas satsningar på mekaniserad stridsföring. Hans stridsvana sände honom även till Palestina, där han ledde operationer mot de arabiska upproren under början av 1939. Han blev dock sjuk och återvände under sommaren till England. Lagom till krigsstarten i september tog han befälet över 3: e infanteridivisionen, kallad The Iron Division, vid det laget redan vikt för BEF i Frankrike.

Det s.k. låtsaskriget under vintern 1939/40 innebar träning och förberedelser för hans division i norra Frankrike. BEF bestod av merparten av den professionella armén och Montgomery var noga med att spetsa sina män både fysiskt och kompetensmässigt inför det ofrånkomliga mötet med Wehrmacht. Han tillhörde de mer uttalade kritikerna av den strategi som de allierade satt upp. I grunden ansåg han den allt för passiv, helst av allt hade han sett ett frontalangrepp in i Tyskland medan de var upptagna i Polen. Storbritannien hade gått i krig för Polens sak, vore det då inte lämpligt att handla följdaktige? Han oroade sig för – liksom Hitler på andra sidan kullen – att upplägget för den kommande striden var allt för lik de förutsättningar som existerat 1914. När kriget väl kom, sommaren 1940, uppträdde 3rd Infantry (Iron) Division som den bästa av de totalt sex i BEF. De utförde skickliga flankmanövrer som tjänade som effektiv fördröjning inför Dunkerque. Väl tillbaka i England spelade Montgomery djärvt ut sitt hjältekort i en massiv kritik mot BEF: s chef Lord Gort. Det hade inte varit general Montgomery utan en sådan aktion, men han hade så när gått för långt. Han fick med näppe behålla sin division, men sparkades senare uppåt och tog ledarskapet för femte armékåren, V Corps, som han omedelbart skärpte upp till högsta standard. I april 1941 befordrades Montgomery till generallöjtnant och skickades till Nordafrika, bort från England, för att axla XII Corps i general Sir Claude Auchinlecks Southern Command. Ödet hade slagit ihop sina intentioner för generalen, som den brittiska allmänheten nu kände som Monty.

Den brittiska åttonde armén bildades samtidigt i Nordafrika under Western Desert Command. Siffran åtta hade tagits från det faktum att så här långt i kriget hade Frankrike satt upp sju fältarméer, medan Storbritannien endast formerat BEF – kanske ett utfall av typisk, torr brittisk humor. Sir Alan Cunningham hade varit den förste arméchefen, ett kommando som då bestått av två kårer, XIII och XXX Corps, den sistnämnda med en tung dominans av pansar. Cunningham var inte framgångsrik i sitt arbete att tackla den tyske fältmarskalken Erwin Rommels Afrikakår. Han byttes ut i november 1941 mot generalmajor Neil Ritchie. General Auchinleck hade nu blivit Sir och chef för Middle East Command, medan hans gamla Southern Command togs över av Montgomery. I början av 1942 tvingades Auchinleck axla åttonde armén själv, då Ritchie dragit sig tillbaka från Tobruk i Libyen till Egypten. Auchinleck lyckades stabilisera fronten i det första slaget vid El Alamein i juli och hade hoppats stanna där under överskådlig tid. Han kom dock under tungt politiskt tryck från Winston Churchill att gå till motattack – kriget i Nordafrika måste vinnas, Sir!

Klassisk Montgomery

Sir Claude Auchinleck mäktade inte med detta, så han ersattes som chef för Middle East Command av general Sir Harold Alexander, från Burma. Ny chef för åttonde armén blev generallöjtnant William Gott, från XIII Corps. Men han avled plötsligt i en flygolycka, på väg till sitt nya kommando och då grep fältmarskalk Sir Archibald Wavel in, Alexanders gamle chef i Indien. Han rekommenderade generallöjtnant Bernard Montgomery, om det nu var en aggressiv general de behövde. Sagt och gjort, Monty fick sin mest berömda kommandoposition den 13 augusti 1942.

Det andra slaget om El Alamein kom sig av den stillastående fronten i västra Egypten sommaren 1942. Tyskarna var stoppade och under drygt två månader hade ingenting skett. Rommel var oförmögen att avancera vidare, hans resurser var uttömda, underhållet uttänjd till den absoluta smärtgränsen och han saknade luftherraväldet. Samtidigt hade inte heller britterna gjort något kreativt och stridsscenen liknade mycket västfronten under första världskriget, endast 24 mil från Kairo. När Bernard Montgomery tog kommandot över den 8: e armén satte han genast igång att förbereda, inte bara för motattack, utan för seger i Nordafrika. Amerikanerna hade på allvar börjat skeppa över trupp till världens konflikthärdar under våren och War Office i London kunde för första gången sända förstärkningar i större kvantiteter till Nordafrika. Montgomery upprättade snabbt nya enheter av de tillkommande förbanden. De kom från när och fjärran och 8: e armén liknade allt mer en främlingslegion, med trupper från hela imperiet. Till sist hade han 230 000 man, ett numerärt övertag både i manskap och utrustning gentemot tyskarna. Men det räckte inte, den stingslige generalen valde att smälta samman sin brokiga armé med stenhård träning och stora fältövningar i den egyptiska öknen. Hans seger över Rommel tog tolv dagar från den 23 oktober 1942, exakt enligt hans tidtabell och han förföljde dem aggressivt efter det. Endast vädret räddade tyskarna från total förintelse, en regnstorm gjorde rörligheten mycket begränsad. Efter det jagade Montgomery Rommel hela vägen till Tunis i mars 1943, då hade han blivit befordrad till full general.

Patton, Bradley och Montgomery

När så täckelsen över Europa drogs undan kan det vara värt att nämna förhållandet mellan Montgomery och den amerikanske generalen George S. Patton. Detta är mycket omskrivet, men är till största delen skapat av den tidens press. De hade sällan att göra med varandra, deras karriärer låg inte i vägen för någon av dem. Patton var utan tvekan en styvare taktiker än Montgomery, han var den bäste de allierade hade, en general som antagligen kände det rörliga, mekaniserade kriget bättre än tyskarna. Men Patton var aldrig mer än arméchef, och önskade heller inget annat. Det hade varit helt fel att använda honom som armégruppschef, där han inte hade kunnat använda sitt taktiska sinne på slagfältet. Montgomery däremot tycktes bli allt bättre ju större hans kommando blev. Hans seger i El Alamein visar prov på detta. Det existerade inget taktiskt finlir vid El Alamein, det fanns ingen plats för detta mellan Medelhavet i norr och Qattarasänkan i söder. Montgomery tvingades möta Rommel rakt på i ett slag baserat på militär uthållighet, han nötte ner fienden successivt tills han kunde knäcka deras front och tvinga dem bakåt. Det var taktisk modell 1A, som ett eko från hans företrädare Douglas Haig vid Somme 1916. För detta krävdes mod, beslutsamhet och kompetens, men också den strategiska insikten om hur man vinner krig utöver enstaka slag, värdig en ledare av flera arméer. Patton knäppte Montgomery på näsan på Sicilien med sin eleganta kringgående rörelse, baserad på klassiska militärhistoriska kunskaper om vad som fick den italienska ön att öppna sin förlåt. Montgomery behövde inte bry sig om detta, han var redan klar för den 21: armégruppen hemma i England och Operation Overlord.

Montgomery, Churchill and the lads

General Dwight D. Eisenhower, överbefälhavare av samtliga allierade stridskrafter i Europa, blev aldrig klok på fältmarskalken Sir Bernard Montgomery. En skicklig militär, utan tvekan, men en primadonna bortom landsmannen Pattons förmåga. Montgomery hade skaffat sig en särskild stil i Nordafrika, han kom ofta iförd sin klassiska skrud med en svart pansarbasker på huvudet, som regel dekorerad med skölden för Royal Tank Regiment och fältmarskalkens mössmärke. Han bar gärna en rymlig polotröja och även manchesterbyxor i omöjliga färger. Faktiskt, samtliga enheter ur den 8: armén hade officerskårer draperade på liknande, reglementsvidriga vis – ett utfall av brittisk arrogans, kanske? Montgomery var alltid konfrontationisk, snarstucken, långsint och pompös. Men den där kvällen den 5 juni 1944, när Eisenhower gläntade på de franska fönstren i sin stabsplats i södra England och regnet och blåsten slet i gardinerna, när 140 000 man spydde tarmarna ur sig ute på Engelska kanalen, med ytterligare två miljoner man väntande på land, väntande på historiens största landstigning av trupper på det europeiska fastlandet, då beslutet måste fattas, då var den kortväxte fältmarskalken där, bakom honom. Man hade ett fönster, enligt meteorologerna, ett fönster med förhållandevis gott väder några timmar under morgonen den 6 juni. Eiesenhowers blick vandrade mellan mellan medlemmarna i staben och bad dem göra sina kommentarer. Montgomery, den operative chefen för Operation Overlord, tvekade inte ett ögonblick, han spände blicken i sin chef och uttalade det idag klassiska; I say, we go! Enligt Eisenhower var det Montgomerys trygga beslutsamhet som utgjorde hans viktigaste incitament för att släppa tyglarna och låta händelseförloppet ha sin gång.

Två större militärstrategiska kontroverser inträffade under Montgomerys marsch mot Tyskland. Den första, slaget om Caen, kom som ett direkt resultat av Operation Overlord och försenade de allierades utbrytning ur Normandie med nästan tre månader. Samtliga i den allierade stridsledningen var överens om att hamnstaden Caen i nordvästra Frankrike, med floden Orne och Caenkanalen som geografiska avskärmningar i norr, utgjorde låset till Normandie. Planen var att de brittiska och kanadensiska trupperna i norr, Montgomerys 21: a armégrupp, skulle inta staden och säkra Ornes utlopp inom några dagar. Det blev aldrig så eftersom tyskarna motsatte sig detta med stor skicklighet och uppoffring. Amerikanerna i söder, Omar Bradleys 12: e armégrupp, fick vänta, vilket skapade mycket onödig osämja mellan de olika nationernas generaler. Slaget om Caen blev ett av de blodigaste på västfronten, det kostade britter och kanadensare över 50 000 förluster och operationerna hade inte fått sin lösning förrän den 6 augusti och vid det laget hade general Pattons tredje armé redan brutit långt in i den franska nationen.

Man måste dock förstå skillnaderna mellan de olika positionerna i den allierade stridsledningen för att förstå händelseförloppet korrekt.

Montgomery och Eisenhower

Fältmarskalk Bernard Montgomery var armégruppschef, vilket betydde att hans ansvar var strategiskt först och främst. Beslutet att prioritera Caen var allas beslut, Eisenhower hade godkänt den strategiska planen och man hade för anledning att slutföra dess intentioner. Det operationella ansvaret i striderna om Caen delades mellan, i första hand den brittiska generalen Sir Miles Dempsey, chef för brittiska andra armén, samt general Henry D. C. Harry Crerar, chef för den första kanadensiska armén**. Mot sig hade man de främsta stridande enheter tyska Wehrmacht och Waffen SS kunde kasta fram, inte minst Sepp Dietrichs första SS-pansarkår och de fanatiska fallskärmsförbanden ur Luftwaffe. De allierade vann, som de alltid gjorde, med större styrka och uthållighet. Samtidigt var man tvungna att ta hänsyn till civilbefolkningen, på ett sätt som fältmarskalk Günther von Kluge, chef för tyskarnas Armégrupp B, aldrig behövde kontemplera. Detta var en betydande del i Montgomerys ansvar, att se till att hans stridsförband lämnade kvar infrastruktur och organisation för ett uppbyggnadsskeende. Hans stab var utrustad med betydande civil kapacitet i formen av folk från stadsledning, polis, brandkår och teknisk support. I striderna om Caen var det svårt att se var den aspekten passade in, det var en fruktansvärd strid där tiotusentals civila dog och än fler blev hemlösa.

Mycket fokus i historien har lagts på konkurrensen mellan Montgomery och Patton efter utbrytningen från Normandie. Rivaliteten var en realitet, likväl som det var en omständighet som utnyttjades dåligt av Eisenhower. I fallet med Falaisefickan, den enda egentliga omringningsoperationen på västfronten, arbetade de båda rivalerna intensivt, var för sig, för att så snabbt som möjligt ringa in de tyska trupper som befann sig vid området. Montgomery kom från norr, Patton från söder. Man lyckades fånga 150 000 man i fickan, men hade kunnat oskadliggjort det dubbla antalet om Eisenhower och Bradley släppt de båda stridshästarna lösa efter deras egna huvuden. Nu kunde tyskarna spara de undflyende styrkorna och slåss en annan dag.

Den andra kontroversen rörde det första angreppet mot floden Rhen, eller rättare sagt den holländska förlängningen Maas-deltat, i september 1944. Detta var Operation Market Garden, ursprungligen en plan direkt ur Montgomerys huvud. Målet var enkelt, man ämnade slå mot staden Arnhem, ända från gränsen mellan Holland och Belgien, och därigenom etablera ett brohuvud över Maas/Rhen. Sträckan var ca 86 km och innefattade sex större hinder: broarna över Wilhelminakanalen vid Son, Zuid-Vilhelmskanalen vid Veghel, Maas-Waalkanalen, floden Maas huvudflöde vid Grave, floden Waal vid Nijmegen och Arnhembron över Nederrijn. Tre fallskärmsdivisioner och en fallskärmsbrigad skulle utföra markoperationerna vid de olika hindren (Market), tillsammans 34 000 man, den största luftlandsättningsoperationen någonsin. Den brittiska XXX armékåren skulle länka upp med dem på vägen norrut mot Arnhem (Garden) på fyra dygn. Planen var mycket djärv och utgick ifrån att tyskarna i Holland var mer eller mindre besegrade. Detta var en föreställning Montgomery delade med Eisenhower, dessutom chefen för första allierade fallskärmsarmén, general Lewis R. Brereton, generallöjtnant Frederick Browning, chef för I Airborne Corps, samt generallöjtnant Brian Horrocks, chef för XXX Corps.

Horrocks, Montgomery och prins Bernhard av Belgien

Operation Market Garden misslyckades därför att general Browning gravt underskattade tyskarnas förstärkningar från pansartrupper ur Waffen SS, ett resultat av svag uppbackning gentemot den holländska motståndsrörelsens förståelse av fiendens militära kapacitet. Browning förlitade sig dessutom allt för mycket på en gammal vän han önskade favorisera, den i sammanhanget oprövade generalmajoren Rober Roy Urquhart, chef för 1: a brittiska fällskärmsdivisionen, med målet, d.v.s. Arnhem, som operationsområde. General Horrocks, chef för XXX Corps, var kanske en liknande blunder för Montgomerys del, fast då en betydligt tidigare sådan. De kände varandra väl sedan Nordafrika, då Horrocks varit en av Montys bästa divisionschefer. Det råder en hel del diskussioner i militärhistoriska sammanhang kring lämpligheten att befordra Horrocks till kårchef, med tanke på hans agerande i Holland under september 1944. Horrocks var otvetydigt en duglig general, men han visade långt ifrån tillräcklig aggressivitet under Operation Market Garden och målet, att nå Arnhem lades ner efter sju dygn mycket på hans initiativ, när de såg staden i deras kikare. Montgomery sa efteråt att Market Garden varit en 90 procent succé, general Browning lär ha kontrat att det var en bro för mycket. Operationen var en framgång i ett större perspektiv, men en dålig ursäkt till de 90 procent av general Urquharts division som stupade, sårades eller togs till fånga vid Arnhem.

En ytterligare bortglömd aspekt kring Monty var hans roll i slaget om Ardennerna i slutet av 1944 och början av 1945. Hitlers sista hasardspel, Operation Wacht am Rhein, ett frontalangrepp i djupled á la Fall Gul 1940, genom Ardennermassivet, rakt i veka livet på Cortney Hodges första amerikanska armé, kom som en kalldusch för general Bradley. Han och Hodges hade helt underlåtit att ta hotbilden mot Ardennerna på allvar och Eisenhower agerade följdaktige. Bradley förlorade första armén till Montgomery, som i sin tur agerade resolut och målinriktat. Patton genomförde söder om tyskarnas inbrytning ett vedertaget underverk med sin tredje amerikanska armé och kunde blixtsnabbt slå fienden i buken. Om Patton agerade släggan från söder, så var Montgomery städet i norr. Tillsammans malde de ner tyskarnas sista försök i väst.

Karl Dönitz och Montgomery

Det resterande kriget blev mestadels en fråga för Montgomerys arméer att inte kliva på varandra – samt en hel del klassisk KBO. När den 21: a armégruppen vältrade sig in i Tyskland var man den största stridsformeringen av alla, inklusive var och en av de ryska s.k. fronterna som kom från öster. Man upptog i runda tal halva Tyskland, från Ruhr i söder till Nordsjön i norr. Det var en gigantisk här, omöjlig att stoppa. När Hitler väl tagit sitt liv i Berlin, befann sig hans valde efterträdare, storamiralen Karl Dönitz inom Montgomerys hägn. Dönitz signalerade att han ville tala kapitulation med de allierade. Montgomery satte snabbt upp föresatserna för detta och den 4 maj 1945 möttes de båda parterna i ett tält hos Montgomerys stab på Lüneburg Heide, en hed i Niedersachsen, norra Tyskland. När tyskarna började sväva på målet avbröt den brittiske fältmarskalken tvärt deras mumlande konversation. Han erbjöd tyskarna endast ovillkorlig kapitulation, där och då, inget annat. Tysklands hela öde låg i deras händer, agera därefter, krävde han. Det blev kapitulation och dokumentet, som skulle följas av andra, bar Sir Bernard Montgomerys namn. Kriget var slut.

Han blev, efter Winston Churchill, den mest populäre personen i Storbritannien, hyllad och beundrad av en hel värld. Montgomery stannade i Tyskland, precis som Patton. Han skapade den brittiska ockupationsarmén, BAOR, British Army at the Rhine. Från 1946 till 1948 var han brittisk överbefälhavare, Chief of the Imperial General Staff, efter Sir Allanbrooke som haft posten nästan hela kriget. Han hamnade som vanligt i dispyt med alla och särskilt med premiärminister Clement Attlee. Montgomery valde att fortsätta sitt arbete långt upp i åldern. Han blev en vital kraft inom skapandet av NATO, under sin vän Eisenhower. Han fortsatte att arbeta som en framgångsrik inspektör och koordinator av samtliga medlemsnationers verksamheter ända till sin pension 1958, vid 71 års ålder. Montgomery var 1900-talets version av 19: e århundradets store brittiske härförare Arthur Wellesly, 1st Duke of Wellington, eller 18: e århundradets John Churchill, 1st Duke of Marlborough. Maud, hans mor, avled 1949, men han deltog inte i begravningen. Själv gick han i graven 1976 med fulla militära hedersbetygelser, värdig en riddare av det runda bordet.

Gregorij Zjukov och Montgomery i Berlin


* Sir David Bernard Montgomery, 2nd Viscount Montgomery of Alamein, CMG, CBE, framstående brittisk affärsman och konservativ politiker, medlem av Hose of Lords. Han skrev tillsammans med militärhistorikern Alistair Horne The Lonely Leader, Monty 1944-1945 (1994), en lysande biografi över fadern, som också öppnade för hans privatliv. Generalen beskrivs av sonen som en vänlig, engagerande, om än krävande far som aldrig någonsin höjde handen mot honom.


** First Canadian Army. Det är ett sorgligt kapitel i historien om andra världskriget att kanadensarnas roll blivit så anonym. Av alla allierade arméer på den europeiska västfronten hade den 1: a kanadensiska armén antagligen den svåraste uppgiften. De marscherade på Montgomerys vänstra flank, utmed den europeiska kusten mot Engelska kanalen och Nordsjön. De hade att slå tyskarna vid samtliga flodmynningar och rensa upp i flera väsentliga hamnstäder, såsom Antwerpen, Rotterdam och Hamburg. Ingen av arméerna tvingades till så många och breda vattenövergångar som den kanadensiska armén. Under dess historia i andra världskriget bestod de av allt mellan 100 000 och 400 000 man, varav flera tusen var utlänningar, inte minst amerikaner innan 1941. Den första armén bar merparten av de totalt 45 000 stupade och 54 000 sårade kanadensare under andra världskriget.


http://krigochhistoria.blogspot.se/2013/01/butcher-haig-en-20-e-arhundradets.html

söndag 15 december 2013

Generalernas dans


Det var den 17 juli 1944, nästan en och en halv månad efter D-Day, Operation Overlord och invasionen av det europeiska fastlandet, som generalfältmarskalk Erwin Rommel sårades svårt under en luftattack från Spitfires ur Royal Air Force. Rommel färdades i sin ordinarie stabsbil i närheten av Sainte-Foy-de-Montgommery i Normandie, när en enhet ur 602 Squadron upptäckte dem och ledaren, sydafrikanske piloten Chris le Roux, fick in en träff på den öppna Mercedesen. En 20mm projektil slet nästan armen av chauffören och bilen kraschade in i skogen, förorsakande svåra skallfrakturer och nästan förlusten av ett öga hos den berömde, tyske generalen – Ökenräven.

Det har på senare tid framkommit att den resa som Rommel företog sig denna dag, mot uttryckliga säkerhetsregler utfärdade av OKW – Oberkommando der Wehrmacht – var viktigare för händelsernas förlopp än man tidigare förstått. Rommel hade haft ett möte med Sepp Dietrich, SS-Oberstgruppenführer (generalöverste) och chef för första SS-pansarkåren. Orsaken till mötet var tvetydigt. Dietrich kommenderade några av de bästa enheterna Rommel hade till sitt förfogande i Frankrike, 1 SS Panzer Division Liebstandarte SS Adolf Hitler, 12 SS Panzer Division Hitlerjugend, Panzer-Lehr-Division (Wehrmacht) och 17 SS Panzergrenadier Division Götz von Berlichinger, så det var naturligt att han vill tala med honom. Men där fanns ytterligare orsaker.

Rommel och Sepp Dietrich
Saken gör gällande att Rommel ville dryfta ett scenario för Dietrich, en hypotetisk situation där Führern, Adolf Hitler, satts ur spel och en interimsregering gripit makten i Berlin. Hur skulle Dietrich ställa sig till detta? Vi vet inte exakt vad Dietrich svarade, men enligt uppgift skulle han ha gett klartecken till Rommel om en separatfred med väst, om det kom till det. Uppgiften är fascinerande och bör ha stärkt fältmarskalkens moral. Joseph Sepp Dietrich, den autodidaktiske generalen, tillhörde adeln i det nazistiska partiet, han var en av SS: s fösta medlemmar och därmed en s.k. Alte Kämpfer – gammal kämpe – en stor hedersbetygelse i nazistpartiet. Två av hans tre barn hade Heinrich Himmler som gudfar. Han hade kontakter rakt upp i den nazistiska hierarkin och Rommel hade ansett honom som nödvändig att tala med. Ett modigt beslut, men också en logisk slutsats. Dietrich ville vara soldat över allt annat, han önskade smälta in i den preussiska myllan och många var de generaler som märkt något av en kritisk röst från den gamle kämpen. Sepp Dietrich, skaparen av SS Liebstandarte Adolf Hitler, Führerns eget garde, delade således generalernas tvivel på den slutliga segern och på Hitlers sunda vätskor.


Fältmarskalk Erwin Rommels nära möte med döden, endast tre dagar innan attentatet mot Adolf Hitler, ändade tråden i den här berättelsen. Sepp Dietrich figurerade inte i 20 juli komplotten, men Erwin Rommel kom att göra det och mycket så mot hans natur. Det här är historien om hur Ökenräven, en av andra världskrigets mest namnkunniga generaler snärjdes in i attentatsförsöket mot Hitler och hur det kom att kosta honom livet. Det är en berättelse som allt för väl liknar de tillkortakommanden som genomsyrade hela den önskvärda men till synes omöjliga affären.

Gerd Von Rundstedt och Rommel
Det var tre män, tre nära relationer till Erwin Rommel, som drog in honom i maskorna. Det var friherren, generalen och tidigare guvernören i det ockuperade Belgien, Alexander von Falkenhausen, general Carl-Heinrich von Stülpnagel, militärkommendant i Frankrike, samt den nazistiske borgmästaren i Stuttgart, Karl Strölin, frontkamrat till Rommel under första världskriget. Dessa tre män försökte få deras gemensamme vän att engagera sig aktivt i komplotten mot Hitler. Med de allierades Operation Overlord hade Frankrike hamnat i fokus för kuppmakarna i Berlin. Landet blev den viktigaste kontaktpunkten för det nya Tysklands närmande mot Väst. Här kunde förhandlingar om en separatfred med London och Washington DC ske och ingen var bättre lämpad för detta än just fältmarskalk Rommel. Rommel var en superstjärna i Tyskland, Ökenräven som stridit så galant i Nordafrika, en av Führerns favoritgeneraler. Han var också mycket känd i väst, där särskilt britterna kände en beundran för den skicklige soldaten, så pass att de vid några tillfällen försökt lönnmörda honom. Om Rommel frontade kuppen i Frankrike, så skulle mycket vara vunnet, diskuterade man. Rommels vänner var informerade enligt need to know, så deras kontaktperson med konspirationens kärna var överstelöjtnanten vid Luftwaffe, Caesar von Hofacker, kusin till överste Claus von Stauffenberg.

Försvaret av den franska Atlantkusten hade varit Rommels främsta syssla sedan han antagit ledningen för den nya Armégrupp B i november 1943. Tyvärr, för tyskarnas del, hade Hitler – sin vana trogen – valt att dela upp ansvaret i väst mellan två olika befäl, i tron att han därigenom effektiviserade processen. Rommel var chef för Armégrupp B, men endast för förbanden grupperade utmed kusten. Operativ chef för samtliga tyska styrkor i väst var den snart 70-årige fältmarskalken Gerd von Rundstedt. En splittring hade etablerats mellan de båda marskalkarna rörande strategin för försvaret. Rommel ville möta fienden på stranden och kasta tillbaka dem i havet, Von Rundstedt föredrog att dra tillbaka huvuddelen av förbanden i bakre positioner, så man kunde kraftsamla när man väl visste exakt var de allierade ämnade landstiga. Rommel förlitade sig på Napoleons gamla devis om det svåra i att kasta tillbaka en fiende som fått ett brohuvud på den här sidan floden, samt egna erfarenheter av de allierades luftherravälde och hur det hindrade effektiv förflyttning av trupp i området. Von Rundstedt lutade sig mot numera klassisk strategi för rörlig, mekaniserad krigföring. Führern valde ett mellanting och när det misslyckades entledigades von Rundstedt i slutet av juni 1944. Rommel fick dock inte överta befälet självt, Hitler ersatte omedelbart den gamle fältmarskalken med en ny, Günther von Kluge.

Carl-Heinrich von Stülpnagel

Von Kluge var en gammal stridshäst, med lång erfarenhet av östfronten och ledningen för Armégrupp Mitten. Han hade stångats mycket med Hitler genom åren och han hatade sin Führer intensivt. I Ryssland hade han haft general Henning von Tresckow som stabschef. Von Tresckow var sedan ett par år tillbaka en initiativtagare till mordförsök på Führern och en ledargestalt i 20 julikomplotten. Von Kluge kände till åtminstone konturerna av detta engagemang och uttryckte en del sympati för själva sakfrågan. Däremot var Von Kluge inte redo att aktivt ta del i kuppen. Som så många andra generaler ville han först se Führern död innan han valde sida. Allt tyder på att Rommel fram till D-dagen den 6 juni 1944 inte på något vis var delaktig i konspirationen mot Hitler, eller kände till sina kollegors planer. Han visste dock att föraktet mot Hitler var omfattande och att rädslan för nazisternas framfart var stor. Han hade själv börjat tvivla under det svåra arbetet med att rusta upp Atlantvallen, hans stjärnstatus hade dalat i takt med motgångarna och det plågade honom. Långsamt drogs silkessnaran åt runt hans hals.

Redan i april 1944 hade Rommel fått en ny stabschef, generalmajoren Hans Speidel. Han hade inte varit Rommels egna val, utan anlände genom rekommendation och kommendering. Speidel var en aktiv medlem av 20 julikonspirationen och det blev han som kom att bli tungan på vågen. Genom honom introducerades till sist överstelöjtnant Von Hofacker för Rommel. Fram till dess hade fältmarskalken endast viftat bort sina vänners försök som griller. Nu uttalades för första gången klartext och i skuggan av misslyckandet i Normandie blev Rommel medveten om att han var omgiven av kuppmakare. Vad man känner till var Erwin Rommel sympatisk till idén, Tyskland borde räddas undan katastrofen, men han motsatte sig en avrättning av Hitler. Han respekterade sina vänners och kollegors ståndpunkter och hade inte en tanke på att anmäla någon. Men det var trots allt förräderi och fanflykt. Det oroade honom att så få högre officerare deltog i denna, vad han kallade – överstarnas uppror. Samtidigt var det nu som Rommel började dryfta förslag till Führern om att förhandla med de allierade, åsikter som delades av de flesta generaler på västfronten, inklusive Sepp Dietrich. Det kan ha varit så att arbetsfördelningen hos de sammansvurna var den att Rommel blev den som framförde detta alternativ för Hitler, med enda resultat att denne kokade av ilska.

Günther Von Kluge, Rommel och Hitler
När Operation Valkyria startades den 20 juli 1944 låg således Erwin Rommel medvetslös på ett fältsjukhus i Frankrike. Han hade aldrig medgivit sitt aktiva stöd till vad som nu hände, han hade enbart hört vad som var på gång. Det brott han gjort sig skyldig till var att han inte rapporterat till vederbörlig myndighet om det han kände till, det var allt. I det fallet var han lika skyldig, eller oskyldig, som praktiskt taget alla tyska generaler vid den tiden. Förloppet för Operation Valkyria i Frankrike var snarlik den i Berlin. General von Stülpnagel, i egenskap av militärkommendant i Frankrike, d.v.s. inklusive reservtrupper på plats, arresterade och avväpnade merparten av SS/Gestapo i landet. Han körde sedan till fältmarskalk Von Kluge, nu även chef för Armégrupp B, i syfte att denne, enligt planerna, skulle kontakta de allierade och begära vapenvila. Väl där fick han av en förvirrad och tvekande Von Kluge veta att Hitler levde. Von Kluge böt därmed fot och arresterade Von Stülpnagel i ett försök att rädda sig själv. Allt föll samman och vapnen vändes istället mot upprorsmakarna.

När Rommel vaknade upp ur sitt koma några dagar senare var processen mot konspiratörerna i full gång. Han hade blivit av med sin stabschef, Hans Speidel, som gripits tillsammans med Von Stülpnagel*, Von Falkenhausen och Von Hofacker. Rommel kunde bara se på när hans befäl tunnades ut. Han förhördes diskret av Gestapo, men förnekade all inblandning. Rommel blev inledningsvis trodd av nazisternas säkerhetsorgan, men det skulle ändras med tiden. De flesta namngivna konspiratörerna avrättades summariskt efter ett ljuvligt skådespel i domaren och statssekreteraren av justitieministeriet Roland Freislers folkdomstol i Berlin. De hängdes långsamt i pianotråd från köttkrokar i taket. Av de mest aktiva officerarna blev det enbart Hans Speidel som överlevde 20 julikomplotten, han ställdes inte ens inför rätta. Detta hade han Rommel att tacka för. Tillsammans med bl.a. Gertd von Rundstedt, Heinz Guderian och – intressant nog – Wilhelm Keitel, lyckades han utverka en vägran från armén att avskeda Speidel. Istället hölls han häktad av Gestapo under sju månader, då han lyckades rymma och hålla sig gömd. Speidel befriades av franska trupper i april 1945. Han blev grundaren till Bundeswehr efter kriget och Västtysklands förste chef för NATO 1957.

Caesar von Hofacker
Det var Caesar von Hofacker som ledde nazisterna på spåret. Under tortyr uppgav han att Hans Speidel informerat Rommel om komplotten. Även Speidel utsattes för hårda förhörsmetoder, men han vägrade stoiskt att peka ut Rommel. Kanske var det ett utfall av besvikelse över generalernas svek mot honom och hans kusins, Claus von Stauffenbergs sammansvärjning, som gjorde att Von Hofacker hängde ut den kände fältmarskalken. Varför skulle han undkomma, när så många andra pliktade med heder och liv? Fältmarskalk Günther von Kluge tog sitt liv när han i mitten av augusti 1944 ersattes som chef för Armégrupp B av Walther Model och kallades till Berlin för samtal. När Hitler fick kännedom om misstankarna mot Rommel drog han samma slutsats som Heinrich Himmler. En militärdomstol, där även Gerd von Rundstedt och Heinz Guderian deltog, beslutade att Rommel skulle strippas på grad och ordnar och ställas inför domare Frieslers gapande svada i Berlin, en säker dödsdom. Wilhelm Keitel däremot övertygade Hitler om den skada för moralen som en sådan process skulle åsamka armén. Det kunde mycket väl bli till ett bakslag. Dödsdomen skulle utverkas på ett lindrigare vis.

I sin position som fältmarskalk hade Erwin Rommel en egen vakttropp till sitt förfogande. Denna enhet hade tillsammans med sitt skyddsobjekt ställts under husarrest. Rommels herrgård var omringad av Gestapo, de iakttog honom och hans män med kikare från skogen. Den 14 oktober 1944 anlände generalerna Wilhelm Burgdorf och Ernst Maisel till huset. Rommel presenterades med anklagelsen och med dödsdomen. Han fick endast sekunder på sig att vänja sig vid idén. Rommel uttryckte tvivel om att pistol skulle räcka som medel och de båda generalerna sa att de hade tabletter med sig för ändamålet, som skulle göra jobbet garanterat och smärtfritt. Rommel accepterade och frågade om sin familj, hans hustru Lucia och sonen Manfred**. Burgdorf och Maisel försäkrade honom att inget skulle hände dem, att de skulle erhålla hans pension. Med detta i bagaget bad Rommel om några minuter med sin familj. Hans lilla stab kunde bara se på när deras fältmarskalk, till synes lugn och samlad, meddelade hustru och son att han skulle vara död inom en halvtimme. Med marskalkstaven i hand satte han sig sedan i de båda generalernas bil och de körde iväg, defilerande förbi vakttroppen i stram givakt.

Hans Spiedel och Rommel
Erwin Rommel gavs en ståtlig statsbegravning värdig en fältmarskalk. Ingen i nazistledningen var närvarande, begravningsförrättare var Gerd von Rundstedt. Polisen i Köln hade förfalskat hans dödsattest. Officiell dödsorsak var komplikationer till följd av hans huvudskada. Begravningen, i all sin pompa och ståt, blev en effektiv varning till hela Wehrmacht, att även en fältmarskalk som Rommel kunde plikta för sitt handlande.

Efter den 20 juli vältes allt mer militärt ansvar över på Waffen-SS. SS-Oberstgruppenführer Sepp Dietrich fick nya resurser under hösten 1944 och en helt ny armé, 6: e pansararmén, sattes upp, till stora delar bestående av SS-enheter. Waffen-SS hade aldrig varit så stor som nu, närmare två miljoner man. Men siffrorna var missvisande. Det var i första hand de SS-enheter som slogs i väst som ökade sin numerär. Många frivilliga, inte minst utifrån den övriga SS-organisationen, såg det som en chans att kunna desertera och fly över till de allierade. Sepp Dietrich ledde motanfallet i Ardennerna i december samma år. Operationen var dömd att misslyckas och den kostade oerhörda mängder resurser för både Wehrmacht och Waffen-SS. Han flyttade 1945 först till Ungern med resterna av sin pansararmé, därefter organiserade han slutstriden framför Wiens portar. Det var under dessa sista strider som Dietrich gamla Liebstandarte erhöll en brasklapp från Führern i Berlin, där han ansåg dem inte strida tillräckligt väl och beordrade dem att skära bort namnet Adolf Hitler från armbanden på deras uniformer. Sepp Dietrich hade fått nog, han kommenderade att armbanden skulle stanna intakta. Endast veckor senare kapitulerade han till den amerikanska armén.

Sepp Dietrich


* Carl-Heinrich von Stülpnagel skulle antagligen ha dömts till döden av någon krigsförbrytartribunal om han överlevt kriget. Han var en av de generaler i Wehrmacht som flitigast deltog i folkmord, då mestadels på östfronten. Det kan ha varit så att Von Stülpnagel, med sitt engagemang i komplotten mot Hitler, önskade tvätta sin heder ren.

** Erwin Rommel hade en utomäktenskaplig dotter från ett tidigare förhållande med en Walburga Stemmer. Dottern, Gertrud, var mycket kär för Rommel, han behöll en nära relation till henne, officiellt som en systerdotter. Hans barn, som båda levde in på 2000-talet, beskrev Rommel som en varm och godhjärtad far, med sunda ideal.



söndag 8 december 2013

Svensk försvarshistoria, del 2 - Härläger Sverige

1. Invasionsförsvaret
Från en militär ståndpunkt fortsatte Sverige efter andra världskriget som om inget hade hänt. Medan USA och resten av västvärlden genomgick en hoppfull, om än temporär, nedrustning, tills man förstod vad kommunismen stod för, delade vi till synes målsättning med Sovjetunionen och Östeuropa. Vi behöll det militära försvaret som det var och byggde vidare utifrån en position av status quo. Vi till och med spekulerade i att bygga en atombomb och vi erbjöd det prospektet som ett alternativ till våra nordiska grannar gentemot NATO. Lyckligtvis sa de nej, man hade lärt sig av kriget, man visste var skåpet stod någonstans.



Att Sverige, med början i det tidiga 1950-talet lät bygga det tredje största militära försvaret i världen, per capita räknat, efter Kina och Israel, berodde på vår politiska föreställning att vi var ett alliansfritt och neutralt land. Vi var givetvis inte alls detta i verkligheten, vi var ett västerländskt land, vi tillhörde åtminstone den blandekonomiska världen, vi levde på den kapitalistiska, ekonomiska tillväxtens principer, själva grunden till vår välfärd och därför i starkt behov av både USA och NATO. Men eftersom föreställningen ansågs så korrekt och riktig enligt den rådande ideologiska styrningen av opinionen i Sverige, så blev det militära försvaret därefter. Om ingen annan fick hjälpa oss, enligt gällande ideologi, så måste vi göra allting själva. Vi hade råd dessutom, åtminstone inledningsvis, tack vare den västerländska tillhörigheten, med hög tillväxttakt i ekonomin, men det var en ranglig väg vi styrde in på, byggd på en lös grund av lera.

Allt handlade om kvantitet. Vi hade som mest, på papperet 850 000 man i vapen. Det innebar att 10 procent av nationens befolkning deltog direkt i det militära försvaret. Vi hade ett högt värnpliktsuttag. Även de som inte var lämpade för stridstjänstgöring inkallades för s.k. handräckningstjänst – malajer – och skötte allt sådant man normalt låter inhyrt folk från servicebranschen sköta. Modellen innebar ett omfattande slöseri med mänskligt kapital.

Den viktigaste komponenten, åtminstone ekonomiskt, blev flygvapnet. Bygget av ett eget flygvapen på egen teknisk utveckling inleddes under kriget. Läxan man lärt var den att det var svårt att köpa avancerad teknik utomlands när kriget bankade på dörren. Så, den svenska industrin byggde åt oss de flygmaskiner och den understödjande teknik vi behövde, ett ideal gällande till våra dagar. Lösningen var imponerande, Sverige åstadkom snabbt världens modernaste flygvapen, före både USA och Sovjetunionen, om än så bara för en kort stund. Det var dock mycket dyrt. Det svenska flygvapnet köpte maskiner till ett betydligt högre pris än de flesta nationer i världen. Flygvapnet fick kosta, det var prioriterat, och de andra två vapenslagen hade bara att rätta sig efter det. Vi hade därför också ett gott flygvapen under hela det kalla kriget, väl tilltaget i storlek, med utmärkt stridsledning och professionella besättningar.

Flottan, med kustartilleriet, var förhållandevis stort vid krigsslutet, en kraft att räkna med på Östersjön. Man led dock av flygvapnets fördelar och i takt med den tekniska utvecklingen minskades numerären kontinuerligt under hela det kalla kriget, vilket planade ut flottans slagkraft i det långa loppet. Kustartilleriet erhöll en ordentlig upprustning under 1950-talet vad gällde fasta installationer, d.v.s. underjordiska, s.k. atombombssäkra fästningar, en strategi som var förlegad redan vid den tiden. Men det var imponerande att se på och det kostade otroligt mycket pengar. Efter tre decennier av kallt krig renderades den svenska flottan till sist förlusten av sin högsjökapacitet på 1980-talet, i skuggan av de s.k. ubåtsincidenterna. Tillsammans med kustartilleriet blev man allt mera av en kustflotta, till förmån för flygvapnet, det givna tecknet på svensk regression i ekonomisk förmåga att finansiera ett militärt försvar i storskaligt format.



Den svenska armén under det kalla kriget utgjorde det starkaste symtomet på vad som var fel med systemet. Som störst 600 000 man, fördelade på 20 skyttebrigader, 4 norrlandsbrigader, 4 pansarbrigader, ett antal fristående jägarbataljoner, 4-500 närskyddsbataljoner, samt hemvärnet. Förbandens moderniseringstakt var på grund av den tunga kvantiteten långsam och den släpade hela tiden efter en generation. I praktisk mening innebar det t.ex. att kavalleriet opererade med hästar ända in på 1970-talet, att svenskt infanteri inte fick tillgång till en riktig automatkarbin – Ak4 – förrän vid samma tid, att vi sände stridande trupp till Kongo på 1960-talet med enbart 9mm kulsprutepistoler och tunga, vattenkylda kulsprutor till allmänt åtlöje – mot en afrikansk gerilla med modernare, bättre utrustning (!).

Vid 1980-talets början, då brigadorganisation 77 (IB77) var gällande (en följd på den tidigare IB66), var den svenska armén indelad i fyra moderniseringssteg enligt följande:

Steg 1, den modernaste, IB77: 11 skyttebrigader, 4 norrlandsbrigader, 4 pansarbrigader, jägarbataljonerna, tillsammans ca 90 000 man.
Steg 2, rekonstruerade från IB66 (IB66R): 9 skyttebrigader, ca 50 000 man. Det innebar t.ex. cykeltolkande infanteri bakom traktorer.
Steg 3: 4-500 närskyddsbataljoner, ca 300 000 man. Stillastående enheter enligt IB66 utan möjlighet att omgruppera med motorfordon.
Steg 4: Hemvärnet, drygt 100 000 man. Överåriga soldater med mycket utgången utrustning, t.ex. med Mauser 98 gevär som standard.

Trots sin stora numerär kunde den svenska armén inte mäkta 100 000 man i dess mest moderna form, vilket var nödvändigt för den snabbt föränderliga, konventionella stridsbild som utvecklades under det kalla kriget. Vi kallar idag detta för invasionsförsvar, en rent teoretisk term eftersom det i realiteten inte var det. I förhållande till vårt lands storlek och sträckning var det inte tillräckligt. Med enbart flygvapen och flotta hade vi inte kunnat hålla fienden utanför våra territorier, en strategi som heller inte kontemplerades vid den tiden. Vi utgick kallt ifrån att möta fienden på vårt eget land. Men armén, såsom den då var organiserad, var oförmögen att slå en invaderande fiende, såvida vi inte kunde kraftsamla på exakt rätt position. Det betyder att den dåvarande situationen de facto inte var mycket mer annorlunda än den är idag. Vi var då än mer än idag ett för stort land i förhållande till vår befolkning.



Från 1970-talets ekonomiska stagnation infann sig en stark upplevelse av falska föresatser i Sverige. Det militära försvaret stelnade i en mycket för stor kostym som blev allt svårare att fylla ut. Men vi inbillade oss att så inte var fallet, ett faktum som var uppenbart för många av de tusentals unga män som i produktiv ålder tvingades utstå 7.5-15 månaders värnplikt under dessa år. Det var med en upplevelse av besvärjelse, där man intalades att det förespeglade kriget skulle förbli konventionellt, där de förekommande övningarna för kärnvapeninsatser var skissartade som bäst. Under hela det kalla kriget. 1950-1990, övade den svenske soldaten för ett krigsscenario från 1940-talet, ett resultat av ett krackelerande folkhemsbygge på väg in i politisk och ekonomisk regression.

2. Totalförsvaret
Någon gång i slutet av 1980-talet dök det upp en artikel i svensk press om ett märkligt uppträde i Göteborg. En polispatrull hade mitt i natten hittat ett hundratal människor ståendes med sina bilar på en stor och annars öde parkeringsplats i stadens utkanter. Man stod där, rätt upp och ner i mörkret, som taget ur något av George Orwell. Det visade sig att de stackars människorna kunde visa upp likadana handlingar från Länsstyrelsen i Västra Götaland, handlingar som kommenderat dem alla att inställa sina fordon för militärt bruk på just den aktuella parkeringsplatsen, vid exakt en viss tidpunkt, någon timme tidigare. Människorna hade uppfattat det som att deras dyrgripar var inkallade till repetitionsövning. Efter många om och men fick polisen klartecken från länsstyrelse och militär att människorna kunde åka hem igen, saken var ett misstag. Det visade sig senare att länsstyrelsen under en särskild datakörning lyckats sända ut rekvisitioner om fordon till hundratals privatpersoner.

Knappt hälften av de olyckligt utvalda hade lytt uppmaningen, de flesta hade rivit sina order, kanske som ett uttryck för civil olydnad inför ännu mer trams från samhället. Intressant var också det ovanligt breda urvalet av fordon. Polisen hade noterat att det rört sig om både små och stora bilar, utan hänsyn till praktikalitet. Bl.a. hade en Ford Mustang med plats för två personer infunnit sig. Kanske hade den varit ämnad för en ungdomlig kavalleriöverste med krav på hästar under huven. Händelsen i Göteborg gav den svenska allmänheten en unik bild av hur pass militariserat det svenska samhället blivit, att länsstyrelserna samkörde dataprogram med militären och bilregistret. Företagare, särskilt åkare och bönder, visste sedan länge att delar av deras vagnsparker var vikta åt militären och civilförsvaret i händelse av krig. De kallades regelbundet in vid just repövningar. Men allmänhetens gamla Volvo, det var något nytt. Man häpnade.

Som ett senkommet svar på Per Albin Hanssons besked 1939 om att vår beredskap var god, lade Sverige under det kalla kriget ner antagligen det grundligaste arbetet i världen för att organisera hela samhället för det potentiella kriget, med möjligen Israel och Albanien som tvåa och trea. Per Albins folkhem var ett militariserat samhälle, väl dolt bakom den vänliga, svenska normaliteten, den sommarfagra idyllen, näckens fiolspel vid bäckens porlande. Vi var ett härläger – Härläger Sverige.



Det kallades Totalförsvaret och begreppet användes flitigt, dagligdags, av politiker, myndigheter och media. Det användes som svaret på det totala kriget såsom vi uppfattade det vid den tiden, ett nytt världskrig, den här gången med kärnvapen i släptåget. Totalförsvaret var också ett resultat av alliansfriheten, den påstådda neutraliteten. Vi stod ensamma mot all världens ondska, från öst och väst, utan ideologisk tillhörighet utom vår egen, folkhemmets, den tredje vägen. Vi skapade därför det totala försvaret, som trygghet och social norm. Dess funktioner fanns dolt under våra fötter, i våra hem, på arbetsplatsen, vid badplatsen och intill campingstugan. Besluten togs långt över våra huvuden. Männen gjorde värnplikt och kände till en del, men få människor bar vetskap om exakt vad totalförsvaret innebar i sin fulla betydelse. Förutom händelsen i Göteborg fanns där ett litet fönster i formen av den helt vanliga, svenska telefonkatalogen.

Vi hade telefonmonopol på den tiden och det var dyrt att ringa. Telefonerna var heller inga personliga egendomar, utan mera som lån från staten. Televerket utgjorde en väsentlig del av totalförsvaret. Dess personal var antingen krigsplacerade på verket, eller knutna direkt till militären i olika kommunikativa funktioner. Telefonkatalogen hade ett avsnitt i början som var vikt till allmänhetens förberedelser inför och åtgärder under krig. Där fanns regionala kartor med uppsamlingsplatser för evakuering. Personal från civilförsvaret skulle möta upp och därefter – ja, så långt gick det inte att planera. Där fanns också goda råd om vad man skulle packa och framför allt hur mycket. En av de viktigaste upplysningarna var att hålla en transistorradio till hands, och gärna bunkra batterier, så man kontinuerligt kunde lyssna på radio. Det stod uttryckligen i telefonkatalogen att – offentliga meddelanden om att kampen har avslutats skall betraktas som falska.

Det psykologiska försvaret var något man i skolan fick lära sig existerade. Det var viktigt, ingen skulle tuta i oss något som inte var subventionerad av den svenska staten, var än i riket den nu befann sig. Vi hade monopol i etermedia, så utbudet var mycket begränsat. Sveriges Radio var den tyngsta aktören i det psykologiska försvaret (SVT var ämnat för malpåse). När kriget kom flyttade man under jord. Bergwallhallen, den flotta, underjordiska konserthallen snett under Radiohuset på Gärdet i Stockholm, och hemvist för Sveriges Radios Symfoniorkester, var byggd för krigets behov med stora stålportar dolda bakom civila attiraljer. Länge hade SR en jourhavande radioproducent i tjänst på icke kontorstid, bara för det eventuella kriget. Staten hade förberett bergrum runt om i landet för tryckpressar, så att statskontrollerad media kunde tryckas. Redaktörer, journalister och grafiker var krigsplacerade inom det psykologiska försvaret.



Den infrastrukturella biten för markbaserad radio- och tv-kommunikation i Sverige, SR: s och andras, t.ex. Boxer, ägs och drivs idag av det statliga bolaget Teracom, bildat 1992. Detta var tidigare Televerket Radio. I händelse av krig vid den tiden blev beståndsdelarna i detta en klar militär angelägenhet, vilket förklarar varför en så stor del av Teracoms första kader av chefspersoner hade startat sina karriärer på FRA, Försvarets Radioanstalt – en intressant vinkling till dagens debatt om internet, som alltså inte kontrolleras av staten.

När vi idag klagar på tågtrafiken i Sverige och gör jämförelser med den gamla goda tiden, med det trygga, gamla hederliga SJ, då känner man inte till totalförsvarets roll i detta. Statens Järnvägar blev just statligt i början av förra seklet av bl.a. militära skäl. Den rollen blev uppenbar under andra världskriget. Det stora försvarsbeslutet 1942, själva startskottet för totalförsvaret, innebar en kraftig upprustning av SJ. Det var nödvändigt för försvarsmakten att kunna transportera stora mängder trupp utmed det avlånga landet. Man blev mycket skickliga på detta med tiden, så pass att tyskarna lät sig imponeras av svenskarnas effektivitet. Modellen fortsatte efter kriget. SJ producerade ett överskott av järnvägstrafik under hela det kalla kriget. Man hade fler lok, fler vagnar och framför allt fler personal än vad som var nödvändigt för den rent kommersiella aspekten av resandet. Överallt i landet, på hemliga orter, fanns det beredskapslok utställda, inplastade i låsta magasin. De var ånglok, visserligen, men vad gjorde det när ström förutsattes vara en bristvara i krig.

Ta detta med fastigheter. Byggnormer anpassades under den här perioden. Alla nya vägar och broar skulle förberedas för sabotage. Samtliga nyproducerade hyresfastigheter skulle förses med skyddsrum. Äldre fastighetsbestånd skulle utrustas med kvartersskyddsrum. Statliga verk, landstingsledning och kommunala instanser skulle beredas underjordiska ledningsplatser. Sjukhus byggda efter kriget skulle utrustas med kompletta motsvarigheter för krig, antingen nedsprängda i direkt anslutning till de befintliga lokalerna, eller annorstädes. Huddinge Sjukhus, Sveriges största sjukhus, har ett helt plan stort som Gamla stan i källaren som under det kalla kriget stod utrustat och redo, dygnet runt, för alla eventualiteter. Mellan åren 1978 och 1986 kostade svenska statens bostadssubventioner skattebetalarna över 200 miljarder kronor.



Den svenska jordbrukspolitiken vid den här tiden dominerades helt av självförsörjningsprincipen inför ett krig. Vi förväntades ha ett visst jordbruksuttag varje år. Det innebar att vårt präktiga, statssubventionerade jordbruksöverskott i miljardstorlek var med och dumpade världsmarknadspriserna för utpräglade jordbruksländer, särskilt de fattigaste sådana. Istället skickade vi tillbaka en rännil av pengarna i form av i stora delar verkningslöst bistånd. Sverige behöll i stora delar sin krigsekonomi från andra världskriget långt in i 1980-talet. Riksbanken skapade förpliktelser gentemot staten som inte hade med sund finanspolitik under fredstid att göra. Allmänheten kände av det i form av regleringar, som att semesterkassor överstigande 5 000 kronor måste registreras hos Riksbanken. Ut eller införsel av ett stort antal varor var objekt för kontroll och registrering – vi talar nu inte alls om alkohol och narkotika. Sveriges finanspolitik normaliserades inte förrän till det svenska EU-medlemskapet på 1990-talet.



I den aktuella debatten om påstått traumatiserande avregleringar av det svenska samhället, glömmer man alltid bort att det gamla totalförsvaret aldrig skulle ha fungerat om inte staten subventionerat dess verksamhet i sin helhet. Politiskt var det svårt för oppositionen att värja sig för försvarsargumentet, Härläger Sverige utgjorde en grundbult i motiveringen för den förda samhällsmodellen. Det fanns en politisk koncensus för neutralitet och alliansfrihet, det konservativa kravet på nationalism möttes, så det fick kosta. Hur mycket det kostade är omöjligt att säga, men vid 1970-talets slut utgjorde den offentliga sektorns andel av Sveriges bruttonationalprodukt till hela 40 procent, en nationalekonomiskt absurd nivå – påfallande lik den som härskade på andra sidan järnridån. Totalförsvarets andel av detta är också okänd, men bör ha varit väsentlig.

I det historiska minnet som är den svenska berättelsen vill vi ogärna minnas det kalla kriget. Ideologiskt, politiskt, socialt och ekonomiskt gör det oss både förvirrade och självförnekande. Minnet av ett Sverige som en starkt militariserat samhälle är inte möjligt att tänka sig i den självbild vi målat upp för oss, det är ett allt för svårt arv att bära. Men tecknen finns där ännu, outplånade. Lagom till det nya årtusendet har Sverige till sist blivit ett civilt samhälle, men när vi i dagens aktuella försvarsdebatt ropar efter ett starkare försvar måste vi, utifrån vår nationella erfarenhet, fråga oss vad det innebär för framtiden.



söndag 1 december 2013

Rzjev - Slaktplatsen

Den 28 november 1941 stod enheter ur fältmarskalk Fedor von Bocks Armégrupp Mitten endast tre mil från Kreml. I sina kikare kunde soldaterna se taken till Moskvas förorter. Man hade därmed nått kulmen invasionen av Sovjetunionen. Den 5 december gick Röda armén till motanfall, förstärkta av en miljon man fräscha trupper från Sibirien, stötte general Georgij Zjukovs Västra front och general Ivan Konevs Kalininfront tillbaka tyskarna från huvudstadens omedelbara närhet.

Georgij Zjukov

Det var inte, som den traditionella historien beskrivit det, i första hand vintern som tvingade Wehrmacht på defensiven. Priset för att ha malt ner drygt fem miljoner ryska soldater under sommaren och hösten 1941 hade kostat den tyska armén dyrt. Frontdivisionerna var nere på en tredjedel av sin reglementsenliga styrka och det i huvudsak hästdragna underhållet var hopplöst efter. Kylans ankomst i november hade inneburit en lättnad efter rasputitsan, den lervälling som Rysslands mediokra vägsystem förvandlades till under höstens regn.

Det kom att kosta fältmarskalk Von Bock hans position att trotsa Adolf Hitler och låta nionde armén och den fjärde pansararmén dra sig tillbaka tjugotalet mil till Valdajhöjderna väster om Moskva. Det höglänta området, bestående av skog, uppbrutet av jordbruksmark och vattendrag, erbjöd tyskarna bättre förhållanden för defensiv strid. Här låg även ryssarnas gamla Stalinlinje, med bunkrar och värn, som uppförts innan kriget till Moskvas försvar. Röda arméns hårda motanfall fortsatte över nyåret och in under första veckan av januari 1942. Mycket p.g.a. att generalerna Zjukov och Konev drev sina respektive fronter (armégrupper) nästan helt separerade från varandra, lyckades tyskarna hålla sina positioner utmed den nordsydliga axeln Rzjev-Vjazma-Smolensk.

Nära på kringrända, men förankrad i söder med tyska fjärde armén, hade en inbuktning bildats, med ett djup av 25 mil och en bredd vid ”foten” om 18 mil. Fästad i norr med staden Rzjev, endast 23 mil från Moskva, utgjorde denna ficka ett svårt bakslag för den sovjetiska arméledningen Stavka. Om än hårt utsatta, stod ändå betydande delar av tyskarnas starkaste styrka, Armégrupp Mitten, nu under fältmarskalk Günther von Kluge, inom strategiskt avstånd från den sovjetiska huvudstaden. Omgiven av Västra fronten i öster och Kalininfronten i väster, krävde Josef Stalin att Rzjev-fickan skulle skäras av och förintas.



Fältmarskalk Von Kluge engagerade upp till två tredjedelar av sin armégrupp till de framskjutna positionerna. Tyskarna använde de små samhällena i Valdajhöjderna som stödjepunkter, i vad militärhistorikern Basil Liddel Hart kallade ”bastionstäder”, med Stalinlinjens försvarsverk i kombination med djupförsvar mellan dessa. Baktanken var att använda Rzjev för ytterligare en offensiv mot Moskva till våren. Vissa nödvändiga logistiska parametrar, särskilt järnvägen, som var säkrare än det dåliga vägnätet, måste upprätthållas till varje pris. I den nazistiska propagandan hade Hitler i januari 1942 förkunnat Rzjev som ”hörnstenen till östfronten”. Josef Goebbels varnade om Rzjev-fickan som en ”ryssarnas trampolin mot Berlin”.

Under de följande femton månaderna kom en serie mycket hårda strider att utväxlas utmed Valdajhöjderna. Den blivande marskalken Georgij Zjukov beskrev det som; ”Det här omfattande och långvariga fältslaget”. Ändå försvann den slutsatsen i sovjetisk historik under många decennier. Slaget om Rezjev-fickan, det som också kallats ”slakthuset”, eller ”köttkvarnen”, har antingen blandats ihop med Operation Tyfon, tyskarnas sista språng mot Moskva, eller med operationerna kring Demiansk längre norrut. Man har sällan vidnämnt striderna mellan Rzjev och Smolensk såsom annat än en serie isolerade, om än stora, sovjetiska offensiver. Det var inte förrän 1999 och amerikanen David M. Glantz: s bok ”Zhukov’s Greatest Defeat” som fokus började läggas på Rezjev-fickan som en av de största och mest förödande krigshändelserna i östfrontens historia.  

Det första försöket att skära av tyskarna startade omedelbart, utan vare sig vila eller reorganisation för de ryska s.k. ”chockarméerna”. Den 8 januari inleddes kniptångsmanövrerna, men de var illa koordinerade. Zjukovs Västra front igångsatte sina angrepp i öster inte förrän den 12 januari. Tillsammans med ytterligare enheter från Brianski- och Nordvästra fronterna, utgjorde man totalt fjorton sovjetiska arméer, 700 000 man och 470 tanks. Klämd mellan dem befann sig sammanlagt fyra tyska arméer, 625 000 man och 350 tanks. Sett ur ett rent numerärt perspektiv hade Stavka fullständigt underskattat tyskarnas styrka.

Günther von Kluge

Den officiella sovjetiska historiebeskrivningen talade enbart om offensiver utmed båda sidor av Rzjev-fickan fram till april 1942. Dessa lyckades inledningsvis, men trots de populära beskrivningarna saknade de tillräckligt artilleriunderstöd. Tyskarna försvarade sig med alla medel. På vissa avsnitt slogs soldater ur underhållsförband och staber. Den 15 januari godkände Hitler, för första gången, vissa reträtter. Dagen efter anlände general Walther Model till nionde arméns högkvarter i Sysjovka, som just återerövrats av tyskarna. Oberkommando das Heeres, OKH, hade beslutat att stöpa om nionde armén, samt delar av de tredje och fjärde pansararméerna, till en kampgrupp under Models kommando. Fyra dagar senare ersattes ledarskapet över den fjärde tyska armén med general Gotthard Heinrici. OKH hade därmed placerat två av sina främsta frontgeneraler i Rezjev-fickan

De inledande striderna innefattade för östfronten unika element. Mellan den 18 och den 22 januari landsatte Konevs Kalininfront enheter ur den sovjetiska 201: a luftburna brigaden, förstärkta med 250: e infanteriregementet, söder om Vjazma. Man lyckades länka upp med divisioner ur general Pavel Belovs 1: a gardeskavallerikår. Den 27 januari släpptes 8: e luftburna brigaden intill Oseresjni under urusla väderförhållanden. Endast 1 300 man fann sina mål. Då man inte fått några som helst logistiska direktiv, blev återstoden undsatta och tillbakadragna av Belovs trupper. Flera av dessa luftburna operationer utfördes nattetid och utan fallskärm. Mannarna droppades i så låg fart som möjligt, från ett tiotal meters höjd över snötäckta sjöar. Tyskarna hittade efteråt hundratals svårt skadade och därefter ihjälfrusna soldater i snön.

Den 30 januari beordrade Zjukov general Michail Efremov, chef för den sovjetiska 33: e armén, att avancera upp till 9 mil i västlig riktning för att nå Pavel Belovs omringade kavallerikår. Från väster skulle man mötas av general Ivan Maslennikovs 39: e armé, samt den 11: e kavallerikåren, och inta staden Vjazma. Därigenom skulle man skära av tyskarna. General Efremov löd order, trots att hans armé var kraftigt åderlåten. Samtidigt nådde ett kryptiskt meddelande från Zjukovs stab general Belov, att iaktta försiktighet och ”inte söka länka arm i arm med infanteriet”, d.v.s. 33: e armén.

Den 1 februari gick tyskarna till motattack. Delar av den 33: e armén, samt Belovs kavallerikår, enheter ur 8: e luftburna brigaden och en stor mängd partisaner, blev omringade söder om Vjazma. Den 5 februari, sydväst om Rzjev, fann sig väsentliga delar av generalmajor Vasilij Sjvetsovs 29: e armé likaledes omringade. I båda fallen gjordes flera misslyckade försök att undsätta de kringrända trupperna. Endast små patruller kunde ta sig ut under stora risker. Från början av februari ansåg chefen för den tyska tredje pansararmén, general Georg-Hans Reinhardt, att ”ryssarnas närvaro bakom våra linjer utgör inte längre ett problem” och general Franz Halder, stabschef för OKH, liknade dessa strider med ”smått komiska bråk”.

General Zjukov beslutade att inte underhålla de omringade enheterna från luften eftersom det Röda flygvapnet inte lyckats etablera luftherravälde. Zjukov instruerade dem att ”skaffa underhåll lokalt”. General Efremov kämpade med sina män under ohyggliga omständigheter. Han erbjöds att bli flugen ut ur sin position, men vägrade med orden: ”Jag kom hit med mina män och jag lämnar tillsammans med dem”. Istället flögs hans förbands fanor och fälttecken ut ur kitteln. General Efremov sköt sig själv den 19 april, för att inte falla i tyskarnas händer.



Hårda strider fortsatte utöver april månad, utan att Röda armén lyckades penetrera de tyska linjerna. Kvar i den södra delen av fickan fanns inringningen av det som nu kallades Grupp Belov med sammanlagt ca 17 000 man. Ytterligare ett stycke söderut fanns en inringning av några tusen, huvudsakligen partisaner. Nordväst om Grupp Belov befann sig Maslennikovs 39: e armé, tillsammans med 11: e kavallerikåren, i en svår sits efter idoga försök att undsätta dem. Deras 90 000 man hängde ännu kvar med Kalininfronten i en smal korridor.

Ironiskt nog, när våren 1942 kom, var det de sovjetiska styrkorna som hindrades av rasputitsan. Den 20 april avblåste Stavka samtliga offensiva operationer och beordrade fronterna att återgå till försvarspositioner. Denna första rond i slaget om Rzjev-fickan kostade den tyska armén 330 000 man i totala förluster. De senaste ryska uppskattningarna av Röda arméns förluster i dessa strider varierar mellan de exakta 776 889 och de något rundare 948 000 man.

Den andra ronden i slaget om Rzjev-fickan utspelades sig under sommarmånaderna maj till och med juli 1942. Stalin var mycket orolig för vad tyskarna hade i skötet för den omedelbara framtiden. Man fruktade ett nytt storanfall mot Moskva och därför förberedde man byggandet av omfattande försvarsverk i djupled öster och sydost om Rzjev. Samtidigt värmde man en ny, grandios plan för att åter klippa av tyskarnas inbuktning. Nya reserver fördes fram, vilket innebar att de tillsammans höll nästan 1.5 miljoner man. För detta ändamål understödde man nu Grupp Belov söder om Vjazma. Planerna var att förutom fortlöpande underhåll, även förse Belov med ytterligare 9 000 man luftledes. De meddelanden som skickades mellan Belov och Zjukov/Konev berättade dock om svåra misslyckanden. Mindre än 2 000 man anlände i säkerhet. Även underhållet fungerade otillfredsställande.



Tyskarnas planer för Rzjev-fickan senarelades eftersom Hitler istället valde att koncentrera sig på Armegrupp Syd, deras Operation Blå och oljefälten i Kaukasus. Detta var uppladdningen inför vinterns ödesmättade utveckling. Tyskarnas planer i norr utgjordes av ett direkt anfall mot Moskva av Models nionde armé. Samtidigt skulle general Ernst Buschs sextonde armé från Armégrupp Nord, som under våren varit omkringränd av ryssarna i Demiansk, anfalla i samma riktning. Operationerna skulle genomföras i rask följd, på så sätt skulle hela den ryska fronten skälva och segern hamna inom räckhåll, lagom till jul. Armégrupp Mitten hade en underlydande roll under sommaren 1942, trots att man höll en tredjedel av tyska arméns alla divisioner i Rzjev-fickan.

Tyska order för dagen handlade om upprensningsaktioner bakom de egna linjerna. Grupp Belov stod i vägen för järnvägsförbindelser norrut. Den 4 juni bad Belov om tillstånd av general Zjukov att få bryta sig ur. Tillstånd gavs med förslag till anfallsriktningar. Han valde ingen av dem, utan påbörjade utbrytningen i den minst troliga, sydostliga riktningen med början 9 juni. Man rörde sig i omgångar, i spridda formeringar och Belov visade på stor skicklighet då sommaren gjort natten mestadels ljus. Den 27 juni hade samtliga överlevande satts i säkerhet. Belov blev en av Sovjetunionens främsta krigshjältar och historier om fallskärmssoldater och kavallerister bakom fiendens linjer har florerat rikligt i den ryska populärhistorien sedan dess. General Franz Halder beklagade i sina rapporter det inträffade, men målsättningen var ändå genomförd, det fanns inga reguljära ryska styrkor söder om Vjazma längre, bara partisaner, vilket var illa nog.

Operation Seydlitz var namnet på den tyska separationen av de extremt framskjutna positionerna hos general Maslennikovs styrkor sydväst om Rzjev. Operationen igångsattes den 2 juli. Enheter ur den nionde tyska armén anföll omlott utmed den smalaste biten av den ryska förbindelsekorridoren. Den 6 juli var inringningen genomförd och upprensningen kunde starta. Striderna blev bittra och åter igen misslyckades Röda flygvapnet att underhålla de utsatta styrkorna. Maslennikov flögs ut ur häxkitteln, antagligen på order av Lavrentij Beria, då han även tillhörde NKVD. Ny chef för 39: e armén blev general Ivan Bogdanov. Han lyckades få ut 10 000 man, efter en näst intill omöjlig passage över floden Obsju den 22 juli. Han avled kort därefter av sina skador.

Ivan Konev

Krossandet av den 39: e ryska armén var den sista upprensningsaktionen bakom tyskarnas linjer. Den hade kostat Röda armén 61 000 man. Tyskarna noterade dessutom 50 000 ryska krigsfångar. Tyska förluster för Operation Seydlitz fanns inte att tillgå, då de sammanfördes med nionde arméns totala siffror. Däremot talade fältrapporterna om bruk av de sista reserverna hos de deltagande divisionerna.

Det andra försöket att skära av Rzjev-fickan, skedde på sensommaren 1942, under augusti och september, i vad som i sovjetisk historik blivit känd som den första Rzjev-Sysjevkaoffensiven. Upprinnelsen till denna manöver var viljan att binda tyska enheter så att de inte kunde förstärka Operation Blå i söder. Ambitionsnivån blev dock åter uppblåst, med en allt för snabb operation med för få deltagande enheter. Styrkeförhållandet var enbart 2:1 i egen favör. Sammantaget 486 000 man och hela 950 tanks användes. På den tyska sidan plågades man av att Operation Blå dragit ut på tiden och att man tvingades skjuta upp de planerade attackerna mot Moskva.

Av någon anledning gick Röda arméns intentioner ut över radio och civilbefolkningen började röra på sig. Det stod tidigt klart för tyskarna att något definitivt var på gång. Anfallet startade från Konevs Kalininfront i väster den 30 juli. Augusti 1942 blev en av de regnigaste i mannaminne. Rasputitsan kom tidigt och den hindrade Zjukovs anfall till den 4 augusti. Med stora uppoffringar för infanteriet lyckades man penetrera de främre tyska linjerna, bara för att bli stoppade tvärt längre in. Antik taktik med massiva frontalangrepp, svag koordinering mellan pansar och infanteri, avsaknaden av kompetent kommunikation och bristande teknisk kvalitet hämmade ryssarna. Det ryska flygvapnet hade 400 jaktplan till sitt förfogande i Rzjev-avsnittet. Inom ett par dagar förlorade man 140 maskiner, varav 90 aldrig lämnade flygfälten p.g.a. haveri.

Michail Efremov

Den 9 augusti gick tyska nionde armén till motanfall från Sysjevka och Karmanovo och ett väldigt pansarslag med närmare 800 tanks från båda sidor utvecklades. Motanfallet var fruktlöst rent taktiskt och kostade tyskarna mycket trupp, något som general Model tog lärdom av för framtiden. Den 26 augusti utnämndes general Georgij Zjukov till ställföreträdande överbefälhavare över Röda armén. Ivan Konev tog över hans Västra front, medan Kalininfronten övertogs av general Maxim Purkajev. Striderna mattades av allt eftersom, utom kring staden Rzjev, som på hösten 1942 erhållits nästan samma symboliska status för Stalin, som Stalingrad för Hitler. Striderna blev mycket hårda. Tyskarna vägrade släppa taget om deras fixpunkt. General Dmitri Leljusjenkos 30: e armé förlorade 80 000 man under september, vilket innebar att hela hans armé ersatts med reserver i slutet av månaden.

Röda arméns taktiska och strategiska vinster med denna första Rzjev-Sysjevkaoffensiv var obetydliga. Även om ett stort antal tyska divisioner tvingades stanna i Rzjev-fickan och dessa manglades mycket hårt, så måste det ställas mot de sovjetiska förlustsiffrorna: 380 000 man förlorade, 2 960 tanks förstörda och 870 stridsflygplan satta ur spel.

Den fjärde ronden, det tredje och sista försöket att skära av Rzjev-fickan, i sovjetisk historiegrafik kallad den andra Rzjev-Sysjevkaoffensiven, hade ett officiellt namn: Operation Mars. Den var synkroniserad med Operation Uranus, den stora inringningen av Friedrich Paulus sjätte armé i Stalingrad. På så sätt har Operation Mars nästan helt försvunnit ur historien. Den har ofta beskrivits som en attack av den Nordvästra fronten mot Demiansk, medan operationerna mot Rzjev varit mera av en undanmanöver. Fortfarande idag saknas de nödvändiga referenserna till Kalininfrontens och Västra frontens dokumentation i officiell rysk militärhistoria.



Trots att Operation Mars sträckte sig över ett liknande brett frontavsnitt som Operation Uranus, förfogade Mars över 31.4 procent av all tillgänglig trupp i den Röda armén, eller 1.9 miljoner man. Uranus motsvarighet var 18.4 procent, eller 1.1 miljoner man. Övriga siffror var likvärdiga: Artilleri 32/20 procent, tanks 45.9/19.9 procent och flygplan 38.6/30.6 procent. Sett utifrån dessa siffror får man lätt uppfattningen att Rzjev var viktigare än Stalingrad.

General Walther Models nionde armé bestod nu av enbart 140 000 man, eller 19 divisioner, varav två pansar och en motoriserad division. Tack vare att tyskarna åter igen fick vetskap om Röda arméns nära förestående anfall, den här gången via radiomeddelanden sända av självaste NKVD, kunde Models trupper förstärkas. Särskilt viktigt var pansar från Armégrupp Mittens och OKH: s reserver, vilket ökade deras slagstyrka med ungefär femtio procent. Trots det var man underlägsen Röda armén med 4/1.

Anfallet startade den 25 november i snö och dimma. Även om de ryska trupperna lyckades penetrera de tyska ställningarna, stod det snabbt klart att de uppgjorda målsättningarna skulle bli mycket svåra att genomföra. Den tyska 9: e armén kände sin fiende mycket väl vid det här laget. Genom spaning läste man ryssarnas hopplöst statiska tidtabeller för anfall. Därigenom kunde man tillfälligt dra sig tillbaka från de främre positionerna och undvika de tunga artilleriförberedelserna. General Model hade brutit upp sin armés organisation och placerat artilleri och pansar under var sitt centrala kommando hos hans egen stab. Artilleriet placerades i eldbaser runt om det begränsade utrymmet och kunde därmed stödja samtliga positioner, var för sig eller samtidigt. Genom snabba rörelser och centrerad eldkraft malde den nionde armén ner de ryska fronternas avancemang.

Operation Mars åstadkom betydligt mindre territoriella framgångar än den första Rzjev-Sysjevkaoffensiven. Efter en knapp månads strider avbröts försöken strax före julen 1942. Röda armén hade då förlorat 350 000 man i döda och sårade, samt 1 600 stridsvagnar.

Pavel Belov

Katastrofen vid Stalingrad vintern 1942-43 innebar att Adolf Hitler till sist började lyssna på sina generaler rörande Rzjev-fickan. Under hela 1942 hade fältmarskalk Günther von Kluge framfört önskemålet att få dra ut styrkorna ur inbuktningen. Sedan september hade Franz Halders efterträdare som stabschef för OKH, general Kurt Zeitzler, argumenterat samma sak. Armégrupp Mitten var helt utmattad, den nionde armén i det närmaste icke existerande. Hitler gav till sist med sig och resultatet blev Operation Büffel, tillbakadragandet från Rzjev med början den 1 mars 1943.

Med den uppenbara tyska defensiven inledde Röda armén ett sista försök att kapitalisera på situationen och åstadkomma ett dråpslag mot Armégrupp Mitten. Det misslyckades, tyskarna retirerade att i god ordning och den 22 mars etablerades Buffellinjen i nivå med den övriga fronten. Armégrupp Mitten hade rätat ut och dragit samman sina enheter, en strategisk reserv kunde nu skapas. Sovjetunionen hade vunnit en seger, till sist, men tyskarna hade samtidigt återtagit förmågan att slåss en annan dag. Det skulle dröja ytterligare femton månader innan Armégrupp Mitten mötte sitt katastrofala öde sommaren 1944.

Slaget om Rzjev-fickan har hållits undanskymd i den ryska beskrivningen av det stora fosterländska kriget. Orsaken är, som för att citera David M. Glantz: ”den Röda arméns episka katastrof”. Han åsyftade Operation Mars i första hand, men hela slagets förlopp måste dömas enligt samma princip. Det är till ljudet av de tjutande stalinorglarna, bilden av de framrusande infanterimassorna, de sammanklumpade pansaranfallen, som hamnar i förgrunden. Röda armén var åderlåten på kompetens sedan de politiska utrensningarna, den var ersatt av analfabetiska ersättare, hoprafsade i all hast. Man var ledda av karriärsvin i skuggan av en despotisk tyrann, Josef Stalin.

Walther Model

Särskilt bedömningen av general Georgij Zjukov är signifikativt. Han misslyckades fullständigt och när han utsågs till Stalins ställträdare utnyttjade han sin position för att dra sig ur operationerna när fiaskot stod för dörren. Hans relation till general Efremov är höljt i dunkel. Konspiratoriska tungor i Ryssland har länge talat om att Zjukov offrade Efremov och hans 33: e armé för att bli av med en rival. I ett större perspektiv, och i ljuset av de flagranta underrättelsemissarna, är det fullt möjligt att säga att de ryska soldaterna som stred vid Rezjev medvetet offrades.

Argumentet att Rzjev bidrog till ryska framgångar på andra frontavsnitt håller givetvis. Den hårt uttänjda tyska armén tvingades säkra flankerna kring Stalingrad med undermåliga koalitionstrupper. Den nionde tyska armén var så illa däran efter Rezjev att den inte hämtat sig för sin huvudroll vid Kursk-fickan senare på sommaren 1943. Men priset var så dyrt att de sovjetiska historikerna valde att fuska med boksluten. Länge stannade de totala förlustsiffrorna för Röda armén på under en miljon man stupade och sårade. Idag är man ense om, efter både studier av befolkningsregister och utgrävningar av slagfält, att man måste börja räkna vid två miljoner.

I underkant, två miljoner man plöjdes ner i Valdajhöjderna åren 1942 och 1943. Enbart för de angivna ryska offensiverna var siffran för stupade exakt 1 324 823 man. Motsvarande siffra för den tyska armén under hela Rzjev-fickans existens har uppskattats till 350–400 000 man, men återstår att bli kompletterad. Det går därför inte att begränsa den slutliga domen enbart till den tyska sidan, även för Röda armén innebar slaget om Rezjev-fickan en förlorad seger.


http://torbjornkvist.blogspot.se/2014/08/slakthuset-rzjev.html