torsdag 24 januari 2013

Giftdvärgen



Den 28 april 1945 i Neubrandenburg, norr om Berlin, fann till sist fältmarskalk Wilhelm Keitel chefen för Armegrupp Vistula vid ett vältrafikerat vägskäl tillsammans med generalöverste Hasso von Manteuffel. Förbi dem marscherade kraftigt reducerade divisioner ur Von Manteuffels 3: pansararmé på väg västerut tillsammans med tiotusentals civila flyktingar, bort mot friheten hos de västallierade styrkorna.

Handsken var kastad, det gick inte längre att låtsas, katastrofen var ett faktum. Fältgendarmeriet i Keitels sällskap, de fruktade ”bandhundarna”, svängde oroligt med maskinpistolerna inför övermakten. Mannen som av hans kollegor kallades ”Lakeitel” gastade om förräderi, feghet och sabotage, han gormade att de flyende soldaterna skulle skjutas och hängas upp utmed vägen som avskräckande exempel. Chefen för Armégrupp Vistula såg först på sin vän Von Manteuffel, han som knappt tio år senare blev en mycket uppskattad riksdagsman för de tyska liberalerna, FDP. Han vände sig sedan tillbaka mot Keitel, drog sin pistol ur hölstret och höll fram den mot honom med kolven först.

”Herr Fältmarskalk”, sa han strävt. ”Om ni vill ha dessa män skjutna, vill ni då vara så vänlig att börja här”.

Lakeitel
I början av 1942, under det årets ovanligt kalla och typiskt nog bistra vinter, hade den tyska armén stångats tillbaka från Moskvas portar av de mycket intensiva motattacker den Röda armén lyckats iscensätta sedan december året innan. Det var den tyska Armégrupp Center som fick ta merparten av denna stöt och Adolf Hitler såg sig nödgad att byta ut fältmarskalk Fedor von Bock med general Günther von Kluge, förutvarande chef för den 4: armén. Denna armé, som upprätthöll mitten i Armégrupp Center, och som därmed kommit närmast Moskva, togs över av generalen ur alpjägarna, Ludwig Kübler.

Snart stod man dock inför ett nytt scenario innebärande omringning av det som fanns kvar av 9: e armén nordost om Smolensk, vid Rzjev. Hitler krävde att den 32 mil långa och 25 mil breda utskjutningen i den ryska fronten, rakt framför den 4: e armén, skulle hållas till varje pris. Det var av den anledningen, den 26 januari 1942, som arméledningen i Berlin åter bytte ledarskap för den 4: armén. Samtidigt uppdaterades trupperna i vad som nu kallades ”Rzjev-fickan” till ”Kampfgruppe” och Hitlers favorit, enmansgeneralstaben Walther Model, flögs in i häxkitteln i all hast. Ny chef för den 4: e armén blev den dåvarande chefen för 43: e armékåren, under Heinz Guderians 2: a pansararmé, general Gotthard Heinrici – av sina kolleger kallad ”Unser Giftzwerg”, ”Vår giftdvärg”, i meningen ”en tuff liten djävel”.

Han var inte Hitlers val, långt därifrån. Heinrici hade 1938, ur Führerns hand, tagit emot en s.k. ”Blodsorder”, ett undantag från Nürnberglagarnas regler för arisk härkomst. Den var ämnad för hans hustru, Gertrude, som var kristen halvjudinna, samt hans båda barn. General Heinrici var inte medlem i nazistpartiet, han uttryckte tvärtom en skarp ovilja mot nationalsocialismen som han betraktade som omoralisk, ogudaktig och socialistisk. Hitler lät dock befordra honom till generalöverste, graden direkt under fältmarskalk, vid hans inställelse i Smolensk. Efter en tidigare utredning av Gotthard Heinrici hade Gestapo dragit slutsatsen att den samlade, tyska generalskåren skulle svara mycket illa på eventuella ”extraordinära åtgärder” mot den lille generalen.

Han var en tvärhand hög, men en preussare ut i fingerspetsarna. Född på julaftonen 1886 i ostpreussiska Gumbinnen, dagens Gusev i den ryska enklaven Kaliningrad. Hans far var präst, men familjen Heinrici, liksom hans mors familj (Von Rauchhaupt), tillhör de äldsta existerande adelsfamiljerna i Tyskland. Heinricis hade varit yrkesmilitärer och korsriddare i nedstigande led till 1100-talet. Gotthard var kusin till fältmarskalk Gerd von Rundstedt. Han valde infanteriet 1905 och slogs tappert vid både väst- och östfronten under det första världskriget. Sårad i strid två gånger, den andra i sviterna av ett gasanfall. Efter kriget tjänstegjorde han i olika funktioner, först i Weimarrepublikens Reichwehr, sedan i naziregimens Wehrmacht. Han var en av de mest dekorerade generalmajorerna vid andra världskrigets utbrott 1939.

Fram till utnämningen till arméchef hade Heinrici varit en framstående kårchef. Hans 12: e armékår, under general Blaskowitz 1: a armé, var den första som bröt igenom den franska Maginotlinjen 1940. Under det fortsatta kriget utmärkte sig den mycket envise Heinrici i generalstabens ögon, som kanske den främste defensive taktikern bland de tyska generalerna, den svåraste av discipliner inom en armé. Detta var anledningen till hans befordran i januari 1942.

Det fanns även annat som generalstaben noterade hos general Heinrici, med viss konfundering. I fält förkastade han de höga officersstövlarna till förmån för första världskrigets benlindor, även då det inte var så förbannat kallt. Han bar civila vinterpjäxor till dessa, vanliga soldatbyxor därtill och nu under vintertid, en stor fårskinnspäls. På sommaren bar han gärna en skrynklig camouflagejacka från pansartrupperna, även den utan gradbeteckning. På huvudet hade han en s.k. ”Bergmütze”, en uniformskeps med öronlappar och utan befälstecken. Det enda som avslöjade att han faktiskt var general i den tyska armén var de röda kragspeglarna som syntes ibland när han lättade på den civila halsduken. Hans adjutant och kallfaktor klagade ofta på hans asketiska reglemente för sin egen person. General Gotthard Heinrici hade för vana att bära en uniform åt gången, tills den var blanksliten och glipade i sömmarna. Men hans soldater älskade honom, trots hans ofta vresiga humör.

Hasso von Manteuffel
Så, han stod där, tillsammans med illa påpälsade soldater i löpgravarna utmed de låga höjderna nordost om Smolensk, i det som kallas ”Svarta Ryssland”. Han stampade värmen i fötterna. De höll den högre terrängen och det fanns förvisso klara fördelar med att snön var riklig. Det myckna ryska artilleriet hade minskad effekt, men å andra sidan kom ”mongolerna” snabbare och framför allt tystare om nätterna. Sedan var det ju olidligt kallt, med temperaturer nedåt 40 minusgrader. Då pep det ansträngt i generalens gasskadade lungor. Han delade soldaternas vedermödor, orakad, undernärd, och sjuk i hepatit, vilket gav hans ögon och hy en gulaktig ton.

Heinricis 4: e armé höll foten till general Walther Models ”Rzjevficka”, en helt avgörande position. Efter ryssarnas väldiga motoffensiv, som blåsts av i början av januari och som pressat tyskarna tillbaka drygt 30 mil från Moskva, hade man gått över till att försöka mala ner inbuktningen. Marskalk Zjukov hade låtit förstärka partisanerna kring Smolensk med reguljära fallskärmsförband bakom Heinricis armé, i förhoppningen att upprätta en länk till de framryckande ryska Kalinin- och Västfronterna (armégrupper). Inbuktningen skulle nu komma att få namnet ”Köttkvarnen Rzjev”.

Under Operation Barbarossa hade Heinrici, liksom Model, lagt märke till att ryssarna opererade efter ett fåtal, vad han tyckte ”fantasilösa” taktiska modeller. Om detta beteende berodde på Stalins utrensningar i militärleden under 1930-talet, eller om det var fyrkantiga, ideologiska militärdoktriner, det brydde han sig inte om, hans egen Führer gick ju inte av för hackor på den punkten han heller. Vinterkriget 1941/42 innebar inledningen på den tyska arméns hårt kringskurna strategiska kapacitet, tack vare Hitler. Vad man dock hade kvar var den taktiska förmågan, och den skulle slå ryssarna med häpnad hela vägen tillbaka till Berlin.

Ett ryskt anfall gick som regel enligt tidtabell, ett resultat av den rigida sovjetiska befälsordningen. Ryska officerare fick aldrig lära sig att ta egna initiativ, alla tydde sig uppåt i hierarkin, och när minsta misstag kunde leda till straffbataljon och en snar död, vågade man helt enkelt inte agera efter de rådande omständigheterna. Inför ett anfall var logistiken systematisk och långsam. General Heinrici hade förstått att han med aktiv spaning kunde peka ut nästan exakt när och var ryssarna skulle anfalla. De tyska spaningsenheterna lärde sig att urskilja hur de sovjetiska förbanden och deras depåer var disponerade timmarna före ett anfall.

Heinrici hade vässat den hårt åtgångna 4: e armén så gott det gick. General Vinter hade decimerat åtskilliga enheter till bara en bråkdel av dess reglementsenliga styrka. Detta var en armé där kaptener ledde regementen och fanjunkare kompanier. De olika enheterna var ihopskrapade från olika håll, sammansatta och improviserade under ohyggliga förhållanden. Men detta var den tyska arméns styrka, förmågan bita ihop och att återhämta sig. Det var disciplinen i de traditioner armén hade skapat under tvåhundra år, inte någon politisk indoktrinering, som höll samman de huttrande tyska trupperna. Samtidigt insåg Heinrici att inte heller ryssarna gick oskadda ur General Vinters grepp, även de måste brottas med stora problem.

Heinrici hade rensat sina enheter från sjuka och förfrysna och sänt dem bakåt. Han lade lagt ner ett nästan omöjligt arbete på att maximera soldaternas tillgång på förnödenheter och ammunition. Regeln var, hellre färre friska trupper än fler trasiga och defaitistiska. Han bröt mot den preussiska skolan att kraftsamla försvaret i de bakre leden och istället spred han förbanden tunt utefter hela linjen. Orsaken till detta var den Röda armén och deras i högsta grad transparanta taktik.

Vinterkriget
Ryssarna inledde alltid med en mycket stark artilleristöt mot det avsnitt man önskade storma. Den var en grotesk upplevelse, nästan som en artilleriförevisning, med tjutande Stalinorglar som Grand Finale. I god tid före denna föreställning hade tyskarna dragit sig tillbaka någon kilometer. Den ryska kanonaden avbröts alltid lika snabbt som den började, med en kort paus som följd, varefter infanteri och pansar ryckte fram över vida fält. Koordineringen sällan god och tyskarna hade åter god tid på sig att rycka fram till de ursprungliga ställningarna. Ryssarna, vrålandes ”Uuurraah” med bajonetterna på, möttes av en vägg av artilleri, kulor och krut. Tyskarnas enda möjliga problem var tillgång till ammunition. Ryssarna mejades ner i tusental, om och om igen, och när det hela var över kom tystnaden i vintermörkret och de spöklika ropen från inte ännu döda som ekade över fälten. Gotthard Heinrici brukade då vända sig om i de sönderskjutna björkskogarna, muttrandes: ”Diese verdamten Idioten”.

General Heinrici bidrog aktivt till att den tyska fronten stabiliserades inför våren 1942. Men hans tid vid den 4: e armén skulle avbrytas vid flera tillfällen under de kommande två åren med påtvingade sjukledigheter från Berlin. Han var mycket impopulär bland nazisterna. Han vägrade att bränna Smolensk och emotsatte sig den brända jordens taktik överhuvudtaget. Han visade SS och deras specialenheter på dörren och propagerade för att inte enbart lämna civilbefolkningen ifred, utan även att assistera dem i deras försök att överleva. I samtliga av de stridsenheter Gotthard Heinrici ledde under andra världskriget återinförde han prästerskapet. Själv deltog han i fältmässa varje söndag och mottog nattvarden, på knä, tillsammans med sina soldater, oavsett rang, med blottat huvud.

I juni 1944 lämnade han till sist östfronten och vid mordförsöket på Adolf Hitler den 20 juli befann han sig i Tyskland under transferering till ny en kommendering. Heinrici deltog inte aktivt i komplotten, för det var han allt för övervakad av Gestapo, men givetvis hade Claus von Stauffenberg hans helhjärtade välsignelse. Söndagen efter den 20 juli, som ett svar på offentlig, religiöst motiverad kritik från den ”bruna eminensen” innan attentatsförsöket, tog Heinrici på sig full paraduniform och marscherade till mässa med sin halvjudiska hustru vid armen. Herman Göring, vars uppgift det var att ”tukta Heinrici”, gnisslade tänder. Den 15 augusti tog den lille generalöversten över kommandot för resterna av den 1: a pansararmén i Slovakien, något utanför det omedelbara fokus för det fortsatta kriget.

Uuuurraaaahh
Tillbaka till rampljuset anlände han den 20 mars 1945, då han tog över chefskapet för Armegrupp Vistula efter det att hans företrädare, Reichführer-SS Heinrich Himmler, lämnat sin post en vecka tidigare. Armégrupp Vistula var en pappersarmé sammansatt av decimerade äldre förband och hoprafsade nya, ofta rena fantasifostren. Dess faktiska styrka, en halv miljon man, var inte heller den av en armégrupp, utan snarare av en något större armé. Gruppen hade satts upp i slutet av januari på inrådan av fältmarskalk Heinz Guderian, som då var generalstabschef för armén. Han ville etablera en ny front mellan floderna Vistula och Oder. Valet av Gotthard Heinrici var hans eget och i arméns ögon helt logiskt. När Heinrici inställde sig till sin gamle vän Guderian, stod det dock klart att logiken var större än så. Armégrupp Vistula, som på papperet var den tongivande armégrupperingen framför Berlin, var inte enbart en militär faktor, utan i högsta grad även en civil sådan. I sin funktion som armégruppchef var Gotthard Heinrici nu i princip näste man efter Hitler på fältet.

Heinrici, liksom armén som helhet, var av den åsikten att ett sista försvar mot Röda armén var viktigt, då man önskade vinna tid för att bereda väg för de västallierades avancemang mot Berlin. Man var medveten om överenskommelserna mellan Washington-London-Moskva som klart talade om ovillkorlig, tysk kapitulation. Man visste också att segrarmakterna delat upp Tyskland mellan sig. Man hoppades dock kunna ställa den militära situationen mot dessa faktorer och tvinga de västallierade att marschera mot Berlin om östfronten fastnade. Det man ville, precis som vid 20 juliattentatet året innan, var att rädda det framtida Tyskland undan total förstörelse och sovjetisk ockupation. Det som general Heinrici inte visste var att fienden var överens om ett västallierat stopp vid Oder för att bereda väg för Röda armén.

Han träffade Adolf Hitler i bunkern under Rikskansliet innan han åtog sig sin nya uppgift. De hade inte setts sedan överlämnandet av blodsordern före kriget, Heinricis familj befann sig nu i säkerhet hos amerikanerna. Hitler visade inget tecken på att förebrå honom för gamla oförätter, till de närvarande pappersgeneralernas förvåning, utan lyckönskade honom till sitt uppdrag. Heinrici skrev sedan att se Hitler var som att stirra in i det totala vansinnet.

En av de första personer som han träffade i sin nya position var rustningsministern, Albert Speer. Denne var mycket orolig för Hitlers Nero-order, den som påkallade den brända jordens strategi i Tyskland. Speer insåg, liksom Heinrici, att kriget var förlorat och att det måste göras möjligt för det tyska folket att återta sina liv efter katastrofen. Berlin skulle inte försvaras enligt Heinricis planer, ”staden får inte bli ett nytt Stalingrad”, som han uttryckte det. Den delen skulle givetvis bli en stor kontrovers när Hitler gav helt andra order från sin bunker och till sist orsaka Heinricis avsättning som chef för Armégrupp Vistula.

Heinrici med Von Kluge
Röda armén gick till angrepp på bred front den 16 april och inledde med världshistoriens största artillerikanonad. Armégrupp Vistula var chanslös, men under Gotthard Heinricis ledarskap gjorde man tappert och framgångsrikt motstånd under sex dygn vid Selowhöjderna direkt öster om Berlin. Heinricis vanliga taktik malde ner 40 000 ryska trupper och mer än 700 stridsvagnar, merparten av Röda arméns mycket stora förluster under de första dagarnas strider. Den lille generalen slog näven i kartbordet och ställt den uppenbara retoriska frågan till sin stab: ”Har de då inte lärt sig någonting under dessa år?”

Den 28 april lämnade Gotthard Heinrici sin sista kommendering som yrkesmilitär och skakade hand med sin tillfällige efterträdare, general Kurt von Tippelkirch, som helt delade hans uppfattning om det strategiska läget. General Hasso von Manteuffel hade erbjudits kommandot, men han hade vägrat som protest mot behandlingen av Heinrici. Kommandot gick då till general Kurt Student vid fallskärmsjägarna, men denne togs till fånga i Holland. Heinrici reste västerut och kapitulerade i civila kläder till brittiska soldater i Plön den 28 maj 1945.

Sovjetiskt artilleri
Han hölls i tre år på Island Farm, eller läger 198, utanför Bridgend i Wales. Under tre veckor i oktober 1947 höll han en föreläsningsturné i USA, där han talade om kriget på universitet och olika kristna institutioner. Han frigavs den 19 maj 1948. Han slog sig då ner med sin familj i Weinstadt, Baden-Württemberg. I takt med att 20 julikomplotten blev känd i Tyskland under slutet av 1950-talet, blev Gotthard Heinrici allt mer känd. Då hade han redan varit engagerad av Bundeswehr som föreläsare för de nya officerskadetterna sedan flera år tillbaka. Ämne: Humanism i krig.Han kom vid slutet av sitt liv att spela en avgörande roll i Conelius Ryans portalverk ”Slutstriden”.

”Vår lille giftdvärg” avled den 13 december 1971, 84 år gammal.

torsdag 17 januari 2013

"Butcher Haig" - en 20: e århundradets pionjär


Det startade med en smäll. Ungefär tjugo minuter över åtta på morgonen den 1 juli 1916, vid det som brittiska armén kallade Hawthorn Ridge Redubt, en tysk befästning direkt väster om det franska samhället Beamont-Hamel. Sammanlagt 18 000 kilo dynamit briserade i vad som antagligen var världshistoriens största konventionella explosion. Det var egentligen en serie explosioner och den sista laddningen briserade exakt 07:27 vid Kasino Point, ett tyskt kulsprutenäste. Därefter inföll en nästan total, och enligt vittnesmål närmast outhärdlig tystnad.

Startskottet hade gått för slaget vid Somme, en av historiens största krigsöppningar, ett militärt trauma i megaformat som skulle komma att hålla på i nästan fem månader och kosta en miljon soldater deras liv och lemmar.

Mannen som låg bakom detta dramatiska drag hörde mycket väl explosionerna flera kilometer borta i öster. Hans häst rörde sig oroligt under honom och han fick greppa tyglarna hårdare. För en stund sträckte han sig i sadeln, nästan vädrande i luften, som om han förmått känna krutröken ända dit. Chefen för Brittish Expeditionary Force, BEF, fältmarskalk Sir Douglas Haig hade som vanligt klivit upp klockan sex, ätit sin frukost och sedan tagit sin morgonritt i Picardies lummiga skogar. Han sjönk ihop i sadeln, med en tankfull, kanske även bekymrad min, ensam i skogen som han var.


Nu hände det, nu löd visselpiporna, nu gick de över löpgravarnas krön. Elva divisioner ur general Rawlinsons 4: e Armé, två ur Allenbys 3: e, båda norr om floden Somme. Söder om floden ryckte samtidigt ytterligare elva franska divisioner från general Émile Fayolles 6: e Armé framåt. Så löd orderna för dagen.

Fältmarskalk Haig sporrade åter sin häst och red vidare, nu i skritt. Det fanns ingenting han kunde göra. De första frontrapporterna skulle inte komma in förrän efter åtta och någon fullvärdig, övergripande bild av situationen kunde han inte räkna med innan lunch. Krig består till nittio procent av väntan, påminde han sig medan han red tillbaka till sin stabsplats.

Det finns många historier om detta första anfall vid Somme. De soldater som väntat hela natten marscherade upprätt i solskenet, säkra på att tyskarna var pulvriserade efter veckor av artilleriförberedelser. De kiltförsedda skotska och några irländska regementen ackompanjerades av säckpipor. Ytterligare några engelska enheter lär ha sparkat fotbollar framför sig. Där fanns de s.k. ”Pals Batallions”, enheter sammansatta av pojkar från byn, eller gruv- och industrikollegor, som lockats av förmånen att få strida med sina kompisar – ”the pals”. Officerarna, än mer säkra på saken, gick i täten med i bästa fall en revolver, men ofta enbart med en officerskäpp i handen. Generalerna, brigad- och divisionscheferna, till och med en och annan kårchef, gick även de över krönet den morgonen, åtföljda av sina staber med kontoren i medhavda väskor och med kabelmesar på ryggarna.

Det stupade betydligt fler generaler i första världskriget än i det andra. De föll där de stod, på ingenmansland, sönderslitna av tung kulspruteeld, intrasslade i ringlande taggtråd, tillsammans med sina män.

När han själv avled 1828 bars hans kropp till Westminster Abbey av bland annat kronprinsen Edward och hans bror prins George. Fältmarskalk Sir Douglas Haig låg i öppen kista i två dagar. Människor kom i tusentals för att visa honom sin respekt. Det var ett förvånansvärt spontant och mangrant uttryck av sorg hos det brittiska folket. Media beskrev detta märkliga fenomen som ett sista farväl till alla dem som stupat under det ”Stora kriget”, vars ekon ännu kunde höras efter endast tio år av fred i Europa. När väl den gamle fältmarskalken var död kunde man äntligen sörja färdigt. Det var nu endast elva år kvar till nästa krig.

Storbritannien upplevde ett större trauma efter det första världskriget än andra nationer. Det var kanske framför allt socialt och kulturellt, snarare än politiskt, som britterna ständigt kunde förnimma kriget. Hade man blivit ett av världens föredömen inom industri, forskning och konst, bara för att störta sig in i kontinentens masskrig? Det hade egentligen inte varit deras konflikt, de hade dragits in i kriget genom gamla förpliktelser gentemot Belgien och priset hade varit allt för högt att betala. Aldrig tidigare hade så många av öarnas söner och äkta män stupat i krig. Det stora kriget var svårt att ta in för det brittiska folket och det återspeglades i deras litteratur och konst långt efteråt.

Under sitt sista decennium i livet skapade Haig ständigt små offentliga kontroverser vad han än företog sig, på grund av kopplingen till kriget. Trots att han var generellt omtyckt bland veteraner, kom han hos allmänheten att symbolisera första världskrigets gruvsamheter. Det var döden i skyttegravarna i det leriga Flandern, de till synes meningslösa anfallen på platser med namn som Somme, Ypres och Passchendaele, som länge gav britterna kalla kårar.

Uppstoppad och stel i gamla svartvita foton (resultatet av långa slutartider på kamerorna) och iförd en buskig mustasch (dåtidens mode), gav den gamle generalen eftermälen som görs gällande än idag. Karraktären i tv-serien Blackadder, General Sir Anthony Melchett, är en av de senaste. Totalt intelligensbefriad, hopplöst reaktionär och påfallande komisk.

Militärhistorien har varit kluven rörande generalen Douglas Haig. Var han hopplöst utrangerad av det moderna kriget, oförmögen att förnya sig och agera rationellt, eller var han i själva verket rätt man på rätt plats? Med tiden, kanske ju längre bort från det stora kriget vi förflyttat oss, har den senare uppfattningen vunnit allt mer plats. Den första Earlen av Haig var en man skolad och formad i den viktorianska eran, både som privatperson och som yrkesman, och sett utifrån det perspektivet var han ändå förvånansvärt väl rustad för det revolutionerande dödsmaskineri som var första världskriget.

Douglas Haig var skotte, född med silverskeden i munnen 1861 i Edinburgh. Han var inte adlig, utan familjens förmögenheter hade förädlats genom Whisky. Fadern, John, var verkställande direktör för Haig & Haig, ett av Storbritanniens mest framgångsrika destillerier. Douglas var en mycket ambitiös, men lite udda fågel som officersämne vid sin tid. Han studerade på Oxford innan han, något överårig, sökte in och accepterades på Sandhurst 1883. Han tog sin officersexamen redan året efter, varpå han även avslutade sina studier på universitet, bl.a. i politik och ekonomi. 1905 gifte han sig med Dorothy Vivian, dotter till den tredje Baronen av Vivian, och hovdam till kung Edward VII. De skulle få fyra barn tillsammans.

Det tjänade honom väl, att han var en udda fågel. Douglas Haig växte upp i ett viktorianskt Storbritannien, med viktorianska värderingar, d.v.s. gammal, ångestladdad klassicism mitt i en industriell, ekonomisk och politisk revolution. Särskilt militären hade svårt att anpassa sig. När han studerade på Sandhurst levde man fortfarande på gamla lagrar från Waterloo 1815, snarare än det senare Balaklava 1854. Armén framhärdade i ett idealiserat, nationalromantiskt skimmer av röda rockar, höga plymer och snöräta led. Slakten på de gamla doktrinerna i det Amerikanska inbördeskriget låtsades man inte om, och den fransk-tyska erfarenheten var exakt vad det var – ”fransk-tyskt”. Officerare rekryterades fortfarande till största delen från adeln, oavsett lämplighet, och kommissioner kunde ännu köpas om det var nödvändigt. Douglas Haig var ingetdera av detta, han var istället skolad, intelligent och kompetent. En ung man som lärt sig från barnsben vid faderns sida vad som utgör sann excellens, i affärer, som i livet.


Officeren Douglas Haig valde givetvis kavalleriet, men även i det avseendet var han en förnyare. Han gjorde en påfallande snabb karriär, framför allt genom två koloniala konflikter i Afrika. Den första var det s.k. Mahdistupproret (1881-1899) i dagens Sudan, därefter under det andra Boerkriget (1899-1902) i Sydafrika. I båda konflikterna utmärkte sig Haig som en innovativ kavalleriofficer vars taktiska färdigheter renderade brittiska armén framgångar, särskilt mot de lättrörliga och gerillabetonade boerna, vars metoder och bestyckning var av ett betydligt modernare snitt. I bägge dessa sammanhang blev hans gärningar uppmärksammade av en viktig person i sammanhanget, nämligen fältmarskalk Sir Herbert Kitchener, sedermera krigsminister under det första världskrigets inledande hälft.

 Alexander Haig befordrades till generalmajor 1904, den yngste i rang vid den tiden, och återvände till Storbritannien två år senare. Han kom nu att ägna sin tid åt utbildning och träning av officerare och soldater i egenskap av generalstabens Director of Military Training. Han var en av de yrkesmän av sin tid som bidrog till någon form nytänkande inom den brittiska armén. Haig uttryckte tidigt även ett behov av en ny brittisk officerskår, en bättre skolad, professionellt rekryterad från ett större urvalsunderlag. Den general som senare skulle axla det dittills största militära uppdraget i historien var en erfaren och skicklig truppledare med stor insikt i den förändring i militär taktik och strategi som skett sedan mitten av det förutvarande seklet. Samtidigt uttryckte han öppet en saknad för sitt gamla kavalleri, ett personligt vemod han delade med i princip samtliga övriga kavalleriofficerare i början av 1900-talet.

Detta var en brytningens tid och generalers kompetens att senare leda stora arméer vilade helt på deras förmåga och vilja att lämna gammalt tänkande bakom sig och adoptera nya doktriner. Generallöjtnant Haig var alls inget undantag i denna svårighet. Under de stora militärmanövrerna 1912 i Norfolk ledde han de blå (brittiska) styrkorna in i en brakförlust mot de anfallande röda, under general Sir James Grierson. Bl.a. skulle Haig ha underskattat användandet av spaningsflyg, ett avgörande moment redan då. Händelsen skapade viss misstro mot Haig inför bildandet av BEF 1914. Han övertog dock befälet av GOC Aldershot Command, d.v.s. den ena delen av brittiska ”hemmaarmén”.

Många var de militärer i början av förra seklet som anade varthän det rörliga kriget skulle bära i händelse av vad man såg som en närmast ofrånkomlig större konflikt i Europa. Man visste att den tekniska utvecklingen skulle frambringa mycket stora förluster av trupp. Den slutsats man dock drog av detta var att kriget knappast kunde bli långvarigt, utan att ett avgörande genombrott kunde nås snabbt och koncist. Man var helt oförberedd på den tidsfaktor som det första världskriget innebar och det dödläge detta kom att innebära. Första världskriget var ett uthållighetstest, inte bara för hela arméer och de nationer som stod bakom dem, utan inte minst för de militära befälhavare som hade att leda dess långsamma framåtdrift.

Generallöjtnant Douglas Haig äntrade det stora kriget som chef för 1: a armékåren (Aldershot Command), under arméchefen, fältmarskalk Sir John French. 2: a kåren (Southern Command) leddes inledningsvis av general Grierson, men han avled plötsligt i sjuksäng och ny kårchef blev istället Sir Horace Smith-Dorrien, efter en bitter kanslistrid mellan krigsministern Lord Kitchener och fältmarskalk French. Relationen mellan French och Haig var ansträngd redan innan BEF embarkerade för Frankrike den 14 augusti 1914. Länge har man i historien betraktat denna schism som enbart ett uttryck för Haigs ambitioner, att han aktivt baktalade sin chef. Haig var ambitiös, det hade han alltid varit, men French var heller inte kapabel att leda BEF: s sex divisioner inför den massiva anstormningen av tyskt infanteri. Både britter och fransmän hade grovt underskattat storleken i det tyska anfallet genom Belgien. Man hade trott att tyskarnas högra flank, den som skulle svepa genom Flandern och förbi kanalkusten, skulle vara svag till förmån för anfallet mot Paris. Därför placerades det lilla BEF till vänster om den franska armén, tillsammans med belgarna.


Att Sir John French inte var rätt man för sitt uppdrag bevisas av de frustrerade brev och dagboksanteckningar tillhörande medlemmar i BEF: s stab. I december 1915, dubbades general Haig, då chef för 1: a brittiska armén, till fältmarskalk och blev därmed ny chef för BEF. Hans tillträde innebar ett definitivt lyft för generalstaben. Haig var framför allt närvarande och var även tillgänglig även utanför kontorstid. Han arbeta med problemen och manifesterade från botten till topp ett tydligt ledarskap. Haig må inte ha vetat exakt hur, men han erbjöd sitt folk en känsla av att segern gick att gripa, om man bara var beredd att kämpa för den. Fältmarskalk Haig förstod sin roll och rätade effektivt ut kommunikationerna med War Office i London, med parlamentet och med kungahuset. Han var även en god diplomat med fransmännen. Med Douglas Haig blev den samlade fronten mot tyskarna betydligt mer homogen.

Efter morgonritten den ödesdigra dagen inledde Haig sin väntan i sin stab på Chateau de Beaurepaire vid Montreuil, Pas-de-Calais. Han vandrade av och an i slottets många rum, han infann sig vid kartorna när rapporter anlände. Det såg inget vidare ut, vissa framgångar gick att finna, fiendens linjer hade penetrerats, de inledande minsprängningarna kunde ha utgjort en skillnad, men problemet var som vanligt kommunikationerna som svek artilleriets förmåga att understödja infanteriet. Efter lunchen stod det klart att dagen utvecklats på ett katastrofalt sätt med misslyckade försök att hålla taget territorium till kostnaden av mycket stora förluster. Förband hade lidit upp till 80 % i sårade och stupade. Förbandsplatserna hade kollapsat, sjukvårdspersonalen vadade i blod. När eftermiddagssolen lyste genom de stora fönstren hade fältmarskalk Haig tagit av sig vapenrocken och lutade sig mot bordet med knogarna, omgiven av en chockad stab.

60 000 man låg på ingenmansland och något in på tyskarnas linjer. Inget hade åstadkommits på den första dagen, men 60 000 man låg döda, eller döende där ute när mörkret föll. En del av de s.k. ”Pals Batallions” hade utraderats och hela samhällen i östra England och i Wales, där de varit så populära, hade tappat merparten av sin manliga befolkning på några få timmar. Dussinet generaler, många nära vänner till Haig, hade stupat. Han blev dock inte helt medveten om de verkliga förlusterna förrän långt senare, medan det brittiska folket fick vänta till efter kriget innan de lärde sig sanningen om förlusternas storlek.

Det skulle senare visa sig att man använt en allt för stor kvantitet splittergranater, snarare än högexplosiva, varför man inte nått de väl förskansade tyskarna. De hade tillgång till värn och skyddsrum av armerat betong. Dessutom var deras system av löpgravar bättre beskaffade och de kunde därför snabbt skicka fram förstärkningar, ersätta förstörda kulsprutepositioner och etablera ny framskjuten eldledning för artilleriet.

För att förstå slakten vid Somme, och Haigs roll i detta, måste man först inse att han agerade utifrån ett militärpolitiskt beslut som tagits under våren 1916 mellan ententens medlemsnationer. Axelmakterna, Tyskland och Österrike-Ungern, skulle pressas hårt på alla fronter i form av stora offensiver inte bara från Frankrike, utan även från Ryssland och Italien. Den armé som Haig förfogade över, och som han själv varit med och skapat, var alldeles ny och den största Storbritannien någonsin satt på stridsfot – mer två miljoner man. Man hade återhämtat sig från det första BEF: s nära förintande 1914-15. Eftersom fransmännen dragit hela lasset sedan dess, med fruktansvärda förluster som följd, var det deras tur att återhämta sig, så uppdraget föll på fältmarskalk Haig att iscensätta en stor och bred offensiv till sommaren 1916.

Det fanns en motsättning i den brittiska generalstaben. Haigs plan att angripa på bred front kritiserades professionellt av dem som istället propagerade för kraftsamlingar vid utvalda, begränsade positioner utmed de tyska linjerna. Länge lät man dessa omständigheter stå som grund för den allmänna negativa attityd man haft mot Haig sedan 1960-talet, där namnet ”Butcher Haig” ofta använts. På senare tid har man dock börjat konstatera att han snarare blev ett offer för en utveckling han själv inte kunde påverka. Även alternativa taktiker som förespråkat skulle ha inneburit svåra förluster och utan några större vinster. Haig var bunden av internationella, politiska beslut och inte minst de franska kraven på en brittisk storoffensiv för att nå ett lättare tryck på de egna linjerna.

Douglas Haig uttryckte aldrig misströstan inför någon, inte ens i breven till sin hustru. Han var en stoisk karaktär, djupt religiös och plikttrogen. Vad det än var, fältmarskalken tycks aldrig ha mattas av, han fortsatte att plotta vidare. Detta var en av hans största egenskaper, hans enastående arbetskapacitet. Han var ingen okänslig generalstyp, han besökte ofta trupperna i skyttegravarna. Soldaterna gillade honom, han var inte rädd för vare sig granater eller att få lera på uniformen. Striderna ledde han för det mesta från ett av sina stabståg som kunde sätta upp en fullt fungerande stab mycket nära händelserna centrum. Från generalstab ner till enskild menig soldat, alla kände hans närvaro och de bör ha inspirerats av hans obrytbara karaktär.


Det var vid Somme som den brittiska armén började ta till sig nya rön. Douglas Haig lärde sig utveckla flygets roll på slagfälten, och det var nu stridsvagnen dök upp för första gången. Haig förstod inte vad den var bra för, men han stoppade inte denna nya innovation. Han följde deras deltagande på fältet med intresse och lät sig inte nedslås av deras första, rätt pinsamma tillkortakommanden. Han bör ha sett en möjlighet hos dem, som den gamle kavallerist han var. Därför har allt fler brittiska militärhistoriker börjat betrakta honom som en visserligen oförstående – och vem var inte det då? – men ändå tillförsiktigt, modern general, den första brittiska under det 20: e århundradet.

Douglas Haig ledde Storbritanniens första värnpliktiga massarmé i historien och han visade vägen, på gott och ont, för de yngre kollegor som under hans ledning var kompani och bataljonsbefäl. Män som Bernard Montgomery, Kenneth Anderson, Miles Dempsey och stridpiloten Hugh Dowding. Dit hörde även den högst tillfälligt bortkollrade politikern Winston Churchill, som under flera månader fram till mars 1916, var chef för 6: e bataljonen, Royal Scots Fusiliers – han, om någon, skulle aldrig glömma det.

Slaget om Somme blev en seger för brittiska armén, men givetvis en kontroversiell sådan. Sammanlagt 420 000 stupade, för tolv ynkliga kilometer. Men det hade varit ett avancemang trots allt och tyskarna förlorade över 600 000 man, mycket p.g.a. effektivare artilleri, något som aldrig blev brittiska arméns paradgren. Fältmarskalk Haig plottade på, enträget och ihärdigt, tills den slutliga segern var vunnen 1918.

Efter kriget drog sig Haig tillbaka, kanske mer än brukligt. Han skapade rubriker när han nekade deltagande i hyllningarna av den franske marskalken Foch. Grunden till detta var den brittiska premiärministern Lloyd George uppenbara försök att vinna politiska poänger på att hålla Haig i kulisserna. Han tackade också nej till sin adelstitel ur ministerns hand, samma hand som gett den till hans företrädare general French, för att han fick sparken. Haig blev dubbad earl, greve och baron först efter Lloyd Georges påtvingade avgång 1919. Han levde sina sista år i London med sin familj, sällan kommenterande stormen som slet och rörde om kring hans person.

lördag 12 januari 2013

Rorke's Drift



Under våren 1879 utvecklades ett krig i vad som idag är Kwazulu-Natal i östra Sydafrika, som på den tiden var en brittisk koloni. Kriget stod mellan drottning Victorias Storbritannien och kung Catshwayo kaMpandes Zululand. Det hade dock upprinnelsen i en diplomatisk konflikt mellan de holländska boerna och zulus där britterna inledningsvis, i deras egenskap av administrativ skiljedomare, gav zulus rätt i uppfyllandet av ett antal ultimatum mellan parterna. Detta reverserades kort därefter i rent koloniala intressen från Sir Henry Bartle Frere, High Commissioner i Sydafrika, och i januari marscherade 15 000 brittiska trupper in i Zululand under generallöjtnant Frederick Augustus Thesiger, 2nd Baron Chelmsford.

Kung Catshwayo mötte med sin mobiliserade 40 000 man starka armé. Det s.k. Zulukriget har blivit känt för att det utgjorde kulmen på brittisk kolonialism i Afrika. Det innebar att Zululand tappade sitt oberoende sommaren 1879, men först efter en heroisk kamp från den välorganiserade zuluarmén. Vändpunkten, både strategiskt och moralisk kom tidigt i konflikten, under en enda dag skulle två strider utvecklas efter varandra, två strider som skulle komma att bli de mest legendariska på den ”Svarta kontinenten”.

Det var framemot sextiden på kvällen den 22 januari 1879, samma dag som Lord Chelmsford oturligt nog splittrade sin tredje kolonn, som den första patrullen från hans huvudstyrka kom tillbaka till berget Isandlwana. De var mycket för sena och kanske, för deras del, var det väl så. Med ens visste de chockade soldaterna att de stod inför en av de största katastroferna i den brittiska arméns historia. Utmed foten av Isandlwana låg närmast samtliga av de kvarlämnade soldaterna, ungefär 1 700 man, massakrerade efter att ha överrumplats av Zuluarméns huvudarmé, en styrka på åtminstone 20 000 man.

Isandlwana

Man blev förfärade inför den råa kraft och den ilska som anfallet inneburit, samtliga deras kamrater var strippade på sina uniformer, de var stympade och lemlästade. Ingen hade någonsin sett något liknande och skräcken spred sig bland dem, hästarna drog oroligt i sina betsel. Någon pekade mot horisonten, mörkret hade börjat falla på allvar och borta i väster kunde man se ett svagt sken. Det var den närmaste underhållsdepån som stuckits i brand. Överste Richard Glyn noterade bekymrat att zulus måste ha attackerat Rorke’s Drift, och att även de utplånats från jordens yta.

Sex timmar tidigare hade löjtnant John Chard, Royal Engineer’s, återvänt från Isandlwana till Rorke’s Drift, en ritt på drygt elva kilometer. Han hade sett stora mängder zulus på höjder runt färdvägen, vilket oroade honom en hel del. Löjtnant Chard hade befunnit sig här sedan den 19 januari i ledningen för en mindre grupp ingenjörssoldater vars uppgift var att underhålla den enkla pontonfärja som ersatt det traditionella vadstället över Buffalo River, som utgjorde gräns mellan Natal och Zululand.

En irländsk nybyggare vid namn James Rorke hade 1846 köpt landet mellan floden och Shiyane Hill, drygt två hektar på Natal-sidan. Vid foten av berget hade han uppfört vad som snart skulle bli ett populärt handelsställe, en plats uppkallat efter honom och som zulus benämnde ”Jims ställe”. Tre år efter Rorkes död 1875 hade landet köpts upp av en svensk missionär vid namn Otto Witt. Han lät bygga om den gamla butiken till ett kapell och så döpte han om Shiyane Hill till Oscarberg, efter den svenske konungen Oscar II. Nu, med britternas inmarsch i Zululand, hade Witt upplåtit sin plats åt armén och då i första hand i egenskap av ett fältsjukhus. Vid den här tiden på dagen, vid lunchtid den 22 januari, hade ännu ingen vid Rorke’s Drift informerats om den katastrof som rullades upp bara lite mer än en mil därifrån.

Löjtnant Chard noterade tiden 12.45 på sitt fickur när han i sällskap av en underhållsvagn korsade Buffalo River och stötte på, förutom sina egna ingenjörssoldater, även ett femtiotal utposterade svarta ”irreguljära” ur Natal Native Contignent. NNC var en lokal kolonialmilis under vitt befäl och sammansatt mestadels av män från de sydafrikanska stammarna Basuto och Mponso, traditionella fiender till zulus. Efter ett snabbt samtal med en av sina egna underbefäl förstod Chard att soldaterna posterats ut i väntan på förstärkning för att försvara färjan i händelse av en attack från zulus. Han insåg genast att det var en mycket otillräcklig åtgärd och red snabbt vidare för att tala med sin chef, major Henry Spalding från det 104: e infanteriregementet, tillika ansvarig för kommunikation och underhåll i Lord Chelmsfords stab.

Det låg en ödesmättad spänning i luften och väl framme vid missionsstationen förklarade Chard sina tvivel för major Spalding, som svarade med att där och då besluta att själv rida till Helpmakaar, nästa underhållsdepå knappt två mil längre bort. Därifrån skulle nämligen ett kompani infanteri vara på väg vid det här laget. Det har aldrig utretts varför Spalding lämnade sitt befäl för att utföra en kurirs arbete. Innan de båda officerarna skildes redde Spalding i all hast ut att Chard var äldst i sin rang och kommenderade honom att temporärt ta befälet över Rorke’s Drift.

Rorke's Drift idag

Förutom fältsjukhus tjänstegjorde nu missionsstationen på Jims gamla ställe även som underhållsdepå. Några jättelika pyramider med kexlådor och säckar med korn eller mjöl stack upp ovanför de två dominerande byggnaderna på platsen. Det var det som kallades ”butiken”, det egentliga kapellet, och så ”sjukhuset”, pastor Witts bostadshus. Däremellan fanns en hage, en s.k. ”kraal”, med boskap och några mindre visthusbodar. Därutöver stod soldaternas vita tält i snöräta rader.

Säkerheten för Rorke’s Drift ordnades i första hand av B-kompaniet ur den 2: a bataljonen, 24th Regiment of Foot (2nd Warwickshire), under ledning av löjtnant Gonville Bromhead. Bromhead var adel, till skillnad från Chard, och hans far hade slagits vid Waterloo som general. De båda löjtnanterna var båda i trettioårsåldern, deras karriärer hade gått i stå och i fallet Bromhead berodde det mycket på en hörselskada han dragits med sedan födseln. Han erkände sällan sitt handikapp, men det hade bidragit till att hans bataljonschef placerat honom med underhållet. De var dock båda kompetenta officerare och B-kompaniet var ett av regementets bästa, väldrillat och samlat. ”En riktig familj”, som kompaniets fanjunkare Frank Bourne uttryckte det.

Några år senare skulle det 24: e regementet döpas om till South Wales Borderers, men nu – i motsatts till sägnerna – bestod det till 2/3 av engelska och irländska gossar, och mycket få walesare. Till detta kompani hade hundra män ur NNC slutit sig. De stod under en kapten William Stephenson och kamperade närmare floden. Stephenson tillhörde inte den reguljära armén och kom därför aldrig ifråga i samband med befälsgången. Tillsammans utgjorde de båda kompanierna en styrka på 200 man.

Det var vid tvåtiden som de första riktiga indikationerna på att något var mycket fel anlände till Rorke’s Drift. Löjtnant Chard hade återvänt till sin primära uppgift när två beridna män i ett panikartat tillstånd färjades över Buffalo River. Den ene av männen var en löjtnant Adendorff från NNC och han berättade glosögt att lägret vid Isandlwana hade förintats av tusentals zulus, att nästan ingen hade överlevt och antagligen hade Lord Chelmsfords huvudstyrka mött samma öde. Chard fann det för otroligt för att vara sant. Hade de stannat tillräckligt länge för att bevittna katastrofen eller var det bara hörsägen? I samma stund anlände en kurir från löjtnant Bromhead uppe vid missionen med en begäran om Chards omedelbara närvaro.

Väl där fann han lägret i rörelse, de vita tälten höll på att brytas och man var i färd med att bygga två motsatta skyddsvärn mellan byggnaderna med omkullvräkta vagnar och säckar. Löjtnant Bromhead visade Chard ett handskrivet meddelande som anlänt med en svettig och smutsig stabsofficer från Isandlwana. ”Läget var hopplöst”, man stod inför total katastrof och man beordrade major Spalding att befästa Rorke’s Drift och hålla positionen ”till varje pris”. Nu rådde ingen tvekan längre, de båda officerarna såg allvarligt på varandra och enligt vittnesmål beordrade man först uppbrott och reträtt. Detta måste ha initierats av Chard, eftersom Bromheads första instinkt hade varit att lyda ordern ämnad för Spalding. Situationen vid Rorke’s Drift höll på att bli förvirrad under de olika befäl som utövades.

Löjtnant Chard
Medan allt detta utspelade sig på missionen hade tre gentlemän bestigit Oscarberg. Sporrade av ryktena om ett fältslag vid Isandlwana hade den svenske pastorn Otto Witt, fältläkaren James Reynolds, samt fältprästen George Smith tänkt sig kunna se spektaklet från toppen av berget. De hade ett teleskop som de monterade på ett stativ, men här uppe kunde de även höra både gevärs- och kanoneld på avstånd. De kunde se berget Isandlwana mycket tydligt, men härlägret och striden var dolt bakom det. Istället riktade de teleskopet mot en ”svärm med svarta figurer” som rörde sig snabbt över kullarna mellan dem och Isandlwana. De utgick ifrån att detta måste vara NNC, så de reagerade inte nämnvärt när svärmen nådde Buffalo River dryga kilometern från deras position. De svarta figurerna började vada över floden i små grupper, de var otroligt många – för att vara NNC – de fyllde den motsatta stranden och än fler var i antågande.

Det var inte förrän en närliggande farm stuckits i brand som det gick upp för de tre gentlemännen att situationen var av en helt annan dignitet. Figurerna som vadat över floden hade börjat röra sig rakt mot Oscarberg och nu kunde de tydligt se att soldaterna hade nakna överkroppar. Man brydde sig inte om att montera ner teleskopet utan skyndade sig ner för bergsidan, nu inom skotthåll från zuluarméns gevär.

Det de hade sett var en del av segraren vid Isandlwana, hövding Ntshingwayos reserv. Styrkan, en ”impi”, utgjordes av motsvarande en kår och ett regemente på sammanlagt ungefär 4 000 man under en mycket kompetent ledare, hövding Zibhebhu. De hade spelat en begränsad roll vid Isandlwana och hade koncentrerat sig på att bevaka närområdet. Zibhebhu hade dock skadat sin hand under en förföljelse av flyende fiendestyrkor och befälet över denna impi hade temporärt tagits över av prins Dabulamanzi, kung Cetshwayos yngre bror. Dabulamanzi var en ung, oerfaren hetsporre som i kraft av sitt brödraskap nu ville visa sig mäktig situationen. I rak motsatts till kung Cetshwayos uttryckliga order gav han sig nu in i Natal för att kräva sitt pris – rödrockarna vid ”Jims ställe”.


 Där hade läget förändrats igen. När de tre gentlemännen med andan i halsen kom tillbaka hade de brittiska soldaterna återtagit byggandet av värn på båda sidor av missionen. Löjtnants Chards order hade tagits tillbaka, nu skulle man stanna och slåss istället. Läkaren Reynolds och fältprästen Smith fann sig snabbt i sina roller, men pastor Witt blev medveten om sin hustru och enda barn hos bekanta i Umsinga och gav sig snabbt iväg till häst. Vad hade hänt, vad hade vänt utvecklingen och varför?

Svaret utgjordes av en man, Assisting Commissary James Dalton, en av tre närvarande, svartklädda officerare ur Royal Commissary Department, en föregångare till dagens Army Service Corps (trängen), ansvariga för förråden i Rorke’s Drift. Dalton var en av de äldre männen på plats, en populär 46-årig irländare från London som likt de flesta i ”The Commissary” hade han börjat som vanlig soldat. Dalton hade varit sergeant när han sadlade om och i sin rang som Assistent Commissary var han likställd med löjtnant. Chard och Bromhead var i det aktuella läget böjda att lyssna på den gamle stridshästen. De skulle aldrig kunna fly undan zulus, dessa krigare rörde sig snabbare genom bushen än kavalleriet och kunde springa flera mil utan att vila. Dessutom kunde de ju inte lämna de sjuka åt sitt öde. Mycket bättre var då att förskansa sig och slåss. Chard och Bromhead höll med, naturligtvis var det så. Beslutet byggde trots allt på ett sunt taktiskt övervägande och hur som helst mycket vanligt i den brittiska arméns koloniala strategier.

Utsikten att behöva slåss mot överväldigande odds på avlägsna platser hade format armén både mentalt och tekniskt genom 1800-talet. Det fanns en tradition sedan Napoleonkriget att infanteriet formade fyrkanter vid fientliga kavalleriattacker. Dessutom kände man väl till de afrikanska boernas framgångsrika taktik att bilda s.k. ”laager”, vagnsborgar. Ingen armé i världen hade också en sådan kontroll över sin anskaffning av handeldvapen som den brittiska, på sätt och vis en tradition som kan spåras tillbaka till medeltidens långbågar. Genom det statliga Royal Small Arms Factory i Enfield, London, kunde arméns inköpare beställa exakt de vapen man ansåg lämpliga för soldaternas behov.

Under kolonialkrigens tid vid 1800-talets andra hälft, och även in på 1900-talet, dominerade grovkalibriga, långskjutande gevär, som gav den brittiske rödrocken en fördel mot ”infödingshorderna”. Det senaste tillskottet i denna policy var Martini-Henry Mk I-IV, som så sent som 1871 ersatt det gamla frontladdade Snider-Enfield som arméns standardvapen. Martini-Henry var en elefantbössa som kunde slunga iväg en fingertjock projektil (11.6 mm) upp till 1 700 meter. Inom dess effektiva aktionsradie, 370 meter, kunde kulan enkelt passera genom flera karlar på led. Det var ett fruktansvärt vapen som slet lemmar av folk och klöv deras skallar likt brasved. Baksidan på dessa egenskaper var en rekyl som en mulspark och att metallen kring patronkammaren svällde upp av hettan vid snabb eldgivning (12 skott/minut) och tomhylsan måste plundras med verktyg.

Löjtnant Broomhead
Soldaterna vid Rorke’s Drift fingrade allt nervösare på sina muskedunder, de var de hårdast drillade infanteristerna i världen och nu sökte de den sköra tryggheten bakom sitt kunnande med Martini-Henry.

Vid kvart över fyra på eftermiddagen hördes eldgivning från någonstans bakom Oscarberg och löjtnant Henderson från NNC anlände i galopp. ”Zuluarmén är här, flera tusen av dem”. Varpå han satte av igen för att rädda sitt egna skinn. Nu blev det full aktivitet i lägret och mitt i all förberedelsen rusade hela kompaniet från NNC förbi dem, flyende i panik. Med dem red även de resterande vita befälen, inklusive kapten Stephenson. Detta blev för mycket för de stressade brittiska soldaterna, som när ingen av de flyende allierade stannade, öppnade eld efter dem och dödade en korpral vid namn William Anderson. Ingen sa något om detta eftersom straffet för fanflykt inför fienden ju var döden. Nu var försvararna vid Rorke’s Drift nere i blott strax över ett hundra man, plus ett trettiotal sjuka som fortfarande kunde hantera vapen.

När allt kom till kritan var det inte bristen på ammunition som förorsakade britternas katastrof vid Isandlwana timmarna innan detta ögonblick, inte heller det påstått långsamma arbetet hos överbyråkratiska underhållskommissarier, och absolut inte avsaknaden av lämpliga mejslar till ammunitionslådorna som populärhistorien försökt påskina. Modern forskning har renderat allt detta till ren och skär nonsens. Det var istället avsaknaden av underrättelser och alldeles otillräckliga åtgärder när brottstycken av information väl kom fram. Soldaterna vid Isandlwana hade ingen aning om den mänskliga tsunami som var på väg mot dem och när de väl blev varse, var det mycket för sent.

Vid Rorke’s Drift vid middagstid den 22 januari 1879 var inget av dessa faktorer något problem. Soldaterna visste mycket väl vad de hade att göra. De var ordentligt förskansade, linjerna var slutna och bajonetterna monterade. Man hade drygt 20 000 patroner i förråden, tillräckligt med fortskaffning och en brunn med färskvatten innanför fortifikationen. Man hade även skapat en buffert med staplade kexlådor på tvärs mellan de yttre försvarsverken, så att soldaterna hade någonstans att backa ifall behovet skulle dyka upp. Kompaniets fyra plutoner var reducerade till tre förstärkta, en på vardera sidan och samt en tredje, ambulerande, direkt under löjtnant Bromheads befäl. Sjukhuset och kapellet försvarades av de funktionsdugliga sjuka. Frågan var bara om det skulle räcka till, prins Dabulamanzis förtrupper, ungefär 6-700 man, hade inlett sina skräckinjagande krigsdanser inom synhåll för soldaterna. Vad de tänkte i detta ögonblick kan vi endast gissa, samtliga ögonvittnesskildringar är efterkonstruktioner och därför uppblåsta till heroiska proportioner så typiska för sin tid.
Prins Dabulamanzi

Striden bör ha inletts vid femtiden, på den södra sidan inledde zulus en mycket snabb framrusning på flera hundra man. Britterna började genast skjuta, först enskild eldgivning, men snabbt övergick man på underofficerarnas rytande order att avfyra deras Martini-Henrys enligt reglementet, d.v.s. gruppvist för att uppnå konstant eldgivning. Resultatet var förödande för zulus, i korselden även från sjukhuset och kapellet föll de i drivor och anfallet ebbade ut i takt med att krigarna tog skydd bakom träd och buskar.

I det ögonblicket hade en än större styrka av zulus inlett ett anfall mot den nordvästra barrikaden, som stod under befäl av både löjtnant Broomhead och kommissarie Dalton, båda prominenta gestalter med dragna revolvrar. Detta anfall var mer lyckad för zulus, trots svåra förluster. Man nådde försvarsverket och en häftig närstrid utbröt utefter hela barrikaden. Tack vare britternas slutna led, förstärkta av Broomheads pluton, kunde de utnyttja deras bajonetters längre räckvidd mot zulus bredeggade assegai-spjut och bryta även detta anfall. På båda sidor av missionen drog zulus sig tillfälligt tillbaka, hukande bakom hagarna och andra naturliga hinder.

Från Oscarberg hade en konstant eldgivning startat från gevärsbeväpnade zulus, men eftersom prins Dabulamanzis styrka aldrig deltagit i plundringen av Isandlwana, bestod deras begränsade vapenarsenal mest av gamla frontladdade gevär. Dessutom var zulus inga skarpskyttar, så även om britterna utsattes för stor fara i den öppna missionen kunde skadan varit betydligt värre. Detta var också det allmänna intrycket av Dabulamanzis första strid – inte helt upp till riktig zulustandard. En mer erfaren ledare hade antagligen kört över britternas försvar vid det här laget, i en stor koordinerad omfamnande manöver. Men prinsen hade ingen översikt över läget, han tryckte istället i buskarna bakom sjukhuset och svor över utvecklingen.

Den våldsamma strid som nu fortgår kommer att hålla på i nästan tolv timmar, non stop. Zuluarmén skulle omgruppera och anfalla igen, britterna kom att åter framgångsrikt försvara sig, ofta genom att dra sig tillbaka och utnyttja uppgjorda bufferts som ”Killing Zones”, där de kunde utnyttja sin överlägsna eldkraft. Man sköt i s.k. ”Wollies”, i tre linjer, varpå första linjen hunnit ladda om när den tredje avlossat sin salva. Manövern krävde disciplin och koncentration, men B-kompaniet var som sagt ett av regementets allra bästa.

Kommissarie Dalton

Vid två tillfällen räddades britterna av vad som kunde ses som Guds försyn. Vid det andra, eller tredje utfallet mot Rorkés Drift blev boskapen i missionsstationens ”kraal” skrämda och de skenade rakt igenom grinden, varpå de bokstavligen trampade ner anfallet. Vittnesmål gör gällande att detta anfall var välkoordinerat och hade mycket väl inneburit slutet för britterna, men kreaturen räddade dagen. Det andra tillfället kom i solnedgången. Redan från första stund hade zulus försökt att gå via byggnaden som nu var sjukhus. Man hade försökt över taket, men mött löjtnant Broomhead och hans rörliga pluton som sköt ner dem därifrån. Efter mörkrets inbrott lyckades man till sist göra hål i väggen och ta sig in den vägen. Ett fruktansvärt handgemäng utbröt, när en handfull relativt återhämtade sjuka stred mot zulus, samtidigt som de försökte rädda sina sängliggande kamrater.

Ledare för försvaret var menige Robert Jones, från Penrhos, Monmouthshire i Wales. I filmen Zulu från 1964, framställs han som en bråkstake, en sorts klassmedveten upprorsmakare som bestämt sig för att sitta av kriget i sjukstugan, men som tar upp geväret när situationen blir allvarlig. Hans ättlingar stämde filmbolaget och hävdade att deras anfader var en hedervärd man som aldrig varit i klammeri med myndigheter. I senare kommentarer framkom det att filmens kreatörer tagit chansen att lägga fram sina politiska åsikter, i synnerhet rörande Robert Jones. Verklighetens menige Jones stred som en djävul den kvällen och räddade samtliga sina kamrater. Samtidigt stack han huset i brand, vilket effektivt hindrade fortsatta anfall den vägen, samt gav britterna behövligt ljus för strid nattetid.

Striderna mattades av i takt med att gryningen anlände. Zuluarmén hade marscherat lång väg innan slaget startade dagen innan. Man hade många sårade bland sig och soldaterna hade inte ätit på två dagar. Situationen var på så sätt värre än för britterna innanför befästningarna. Dessutom hade zuluarmén fortfarande en lång väg att gå för att återförenas med huvudarmén. Här framtår prins Dabulamanzis strategiska misstag i all sin tydlighet.

The Martini Henry Rifle
Vid strax före sex på morgonen den 23 januari 1879 var allt tyst kring Rorke’s Drift och löjtnant John Chard kommenderade ut spaningsgrupper i närområdet för att kontrollera eventuella fientliga positioner, men även att samla in vapen och överlevande. Under detta arbete sköts många sårade zulus ihjäl. Kompaniet var utmattat, man hade stridit nonstop under en hel natt. De flesta soldaterna hade lindat sina blånade axlar med vapenrockarna, ingen hade undkommit småsår och blessyrer. Vid klockan sju dök plötsligt zulus upp på Oscarsberg och larmet gick åter. Situationen var prekär, nästan all ammunition var uppskjuten och kompaniet var reducerat i antal. Officerarna trodde inte man skulle klara av ytterligare ett fullskaligt anfall. Men något anfall kom aldrig, mycket till britternas förvåning. En timme senare siktades ytterligare trupper i antågande och larmet gick igen, men nu var det kavalleri ur Lord Chelmsfords huvudstyrka som försiktigt närmade sig.

B-kompaniet ur den 2: a bataljonen, 24th Regiment of Foot kunde nu slappna av, man var räddade. Zuluarmén hade dragit sig undan i sin helhet i väntan på ofrånkomliga brittiska förstärkningar. Soldaterna ur Chelmsfords kavalleri gjorde processen kort med de flesta av tillfångatagna zulus, de hade sett resultatet av Isandlwana och ansåg att det var rätt och riktigt. I övrigt var man mäkta imponerade av B-kompaniets försvar. Att man agerat klokt och enligt reglementet stod klart, totala förluster enligt kompanifanjunkarens ”roll call” visade på 16 stupade och 15 svårare sårade. Antalet förluster i zuluarmén var svårare att precissera, eftersom zulus tog med sig de sårade och stupade man lyckades få händerna på. B-kompaniets egen räkning säger 875 döda runt Rorke’s Drift, men de officiella siffrorna talar om mellan 400 och 500.

Menige Jones

Slaget vid Rorke’s Drift, som i sig inte spelade någon större strategisk betydelse för det fortsatta kriget, är en militär bedrift. Den blåstes visserligen upp i London, som absorberande triumf efter det betydligt större nederlaget vid Isandlwana, men ingen kan eller bör ta ifrån befälets och soldaternas beslutsamhet och mod inför närmast omöjliga odds. I zulufolkets legender från detta krig finns en stor respekt för rödrockarnas kamp vid ”Jims ställe”.

Drottning Victoria lät utdela elva VC: s, Victoriakors, den högsta graden av tapperhet i fält, till försvararna av Rorke’s Drift, bland dem menige Robert Jones, från Penrhos, Monmouthshire i Wales. I förhållande till den stridande enhetens storlek är det största antalet utdelade Viktoriakors någonsin i den brittiska militärhistorien.

B-kompaniet från Rorke’s Drift existerar fortfarande. Man är idag en del av Royal Welsh Guards och de kan kännas igen vid parader på deras kvistar av sydafrikanska buskträd nedstoppade i uniformsmössorna. Att tillhöra detta kompani anses vara en ära, men en ära med dubbel mening. Det anses nämligen som en potentiell skymf att i detta kompani tappa modet och fly. Det har aldrig hänt, det skulle ju ses som att vanära männen som slogs vid Rorke’s Drift.

onsdag 9 januari 2013

Tio månader i München

Fascinationen kring personen Adolf Hitler har hållit vår samtid naglad vid historien sedan andra världskrigets slut. Frågorna är många, men allt kanaliseras ändå till den ultimata gåtan: Hur kommer det sig att en man med en sådan medioker bakgrund, plötsligt kan ta kontrollen över sitt öde och bli en av världshistoriens värsta despoter?



Vi vet hur han beseglade sin karriär i det kommande Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Denna framgångshistoria är väl dokumenterad från många korsrefererande källor. Däremot är det sämre ställt med vägen fram till hans första medlemskap i ett politiskt parti. Hur kom det sig att han fattade beslutet att bli politiker överhuvudtaget?

Det hände saker med Adolf Hitler under en tydligt avgränsad tidsperiod, då han tog steget ut i rampljuset. Det var som om han aldrig gjort annat i sitt liv och ändå var det så fjärran från den plebej han tidigare varit. Under ett knappt år genomgick Hitler en veritabel metamorfos, baserad på omgivande omständigheter, egna erfarenheter och personliga beslut.

Det här är historien om dessa blott tio månader i München.

Det var den 17 november 1918 som Adolf Hitler skrevs ut ur ett militärsjukhus i staden Pasewalk, i dagens Mecklenburg-Vorpommern. Han var 29 år gammal och allvarligt på väg in i vuxenlivet. Tyskland hade förlorat det stora kriget och för den idoge germanske nationalisten måste framtidsutsikterna tett sig tämligen skrala. För honom, liksom tusentals andra i hans situation, var förlusten dubbel. Allt han aspirerat, agerat och agiterat för låg i spillror. Men var det då en frustrerad och moloken ung man som klev ut i den bleka höstsolen med kappsäcken i handen?

Hitler hade skadats i ett gasanfall så sent som i oktober samma år. Han skulle senare tona ner symtomen, eftersom det rörde sig om s.k. hysterisk blindhet. En inte alls ovanlig åkomma i dessa sammanhang, men en som placerade honom temporärt på psykavdelningen i Pasewalk – därför Hitlers senare ogillande. Detta är ett intressant faktum eftersom han då bör ha hamnat under vård av den kontroversielle psykiatrikern Edmund Forster.

Det råder delade meningar om huruvida Forster behandlade Hitler, och om så var fallet, hade det då någon betydande inverkan på patienten i hans senare liv? Låt oss konstatera att Hitler och doktor Forster befann sig på militärsjukhuset i Pasewalk samtidigt och att Forster var kontroversiell därför att han drev tesen att mentala sjukdomstillstånd kunde övervinnas av patientens egen viljestyrka – en teori som idag framstår som absurd.

Sinnessjukhuset i Passewalk

Men för Hitler, en man som i hela sitt unga liv levt på sin egen självbedragelse, som alltid skyllt sina tillkortakommanden på den omvärld som aldrig förstod hans geni, för honom måste den helt naturliga tillfrisknandet från hans temporära blindhet tett sig som en viljans triumf, särskilt med bekräftelsen från en yrkesman. Doktor Edmund Forster tog sitt eget liv 1933, strax efter nazisternas maktövertagande, en viktig del i denna parantes i historien.

Adolf Hitler tog tjuren vid hornen när han nu begav sig till München, en stad han helst inte ville återkomma till. Han hade haft en bedrövlig tid där innan kriget, bl.a. jagad av österrikisk polis för att han smitit från värnplikten i hemlandet. Att han skulle klara sig rent fysiskt betvivlade han däremot knappast. Under hela sin ungdom hade han lyft en livränta från sina båda avlidna föräldrar. Det var hans halvsyster, Angela Raubal, som förvaltade detta arv åt honom. Pengarna hade varit både en välsignelse och en förbannelse för honom. De gjorde att han aldrig utfört ett hederligt dagsverk i sitt liv, istället hade han odlat sin strikta, asketiska livsstil, något som även renderat honom hopplöst lat.

Hitler reste till München därför att det var där hans militära mobiliseringsplats låg. Han tillhörde fortfarande den bayerska armén och alla soldater hade återkallats till sina mobiliseringsplatser, antingen för att avmobiliseras, eller för att stanna i uniform. Året därpå, 1919, skulle den tyska riksdagen klubba igenom det nya Reichwehr. Hitler hade för avsikt att stanna, det skulle ge honom mål och mening i livet, åtminstone tills vidare. Dessutom sökte han sin vänskapliga infrastruktur från kriget. Hitler hade inga vänner annat än sina frontkamrater, särskilt de från staben till det 16: e bayerska infanteriregementet, ett reservförband som varit hans hem de senaste åren.

Det Tyskland Hitler reste genom var ett land i uppbrott. Den s.k. Novemberrevolutionen var ett faktum. Tyskarna hade ännu inte drabbats av omvärldens krigsskadestånd, men folket hade upplevt svält under kriget, inte enbart p.g.a. ententens blockad, utan mer så av den tyska statens oförmåga att försörja folket – den verkliga dolkstöten i ryggen. Kaisern var avsatt och Tyskland hade plötsligt blivit en förbundsrepublik. Man fruktade revolutionen, de röda gardisterna marscherade på städernas gator och militära enheter gjorde uppror. Undantagstillstånd var proklamerad på flera platser, på ytterligare andra hade socialistiska enklaver utropats. Borta i Moskva hoppades Lenin att Tyskland, det land som sponsrat hans väg till makten, skulle bli den första nationen utanför Sovjetunionen som föll för världsrevolutionen.

München 1918

Det München som Hitler anträdde var huvudstad i en redan socialistisk republik. Journalisten och agitatorn Kurt Eisner, en av grundarna till det Oberoende socialdemokratiska partiet i Tyskland, hade med en oblodig revolution avsatt det bayerska kungahuset Wittelbach. Luften vibrerade av spänning och nya intryck, diskussionerna gick heta på caféerna och i ölhallarna. Adolf Hitler inställde sig hos armén, anmälde sitt intresse för att fortsätta sin tjänst och inkvarterades på kasern. Hans tillvaro var därmed tryggad eftersom det inte rådde någon motsättning mellan militären och Kurt Eisners regering.

I februari 1919 lönnmördades Eisner av en adlig nationalist, Anton Graf von Arco auf Valley, kanske i desperation efter att han förvägrats medlemskap i den beryktade antisemitiska och ockulta sammanslutningen Thuleförbundet (Eisner var jude). Kaos utbröt och i april 1919 blev Bayern en sovjetrepublik under Moskva. Den 12 april utbröt ett kort, men blodigt inbördeskrig ut, huvudsakligen i München, mellan å ena sidan regeringstrogna reguljära trupper tillsammans med frikårer och på den andra sidan undermåliga rödgardister. Över 1 000 människor stupade i fruktansvärda gatustrider. En högerinriktad regering kunde därmed ta över makten. Senare under sommaren stod Versaillesfördraget klart och Tyskland som helhet föll ner i en ekonomisk och social depression.

Var stod Adolf Hitler i allt detta? Han gick aldrig med i någon av de militära frikårerna som poppade upp över hela Tyskland, utan förhöll sig trogen den reguljära bayerska armén. Detta ger en inblick i hans politiska preferenser, vilka var oklara och förvirrande sedda i ljuset av hans senare eskapader. Hitler var inte enbart trogen armén, han stod också upp för den avsatta, socialistiska regeringen. Journalfilmer visar honom i hedersvakten för den fallne regeringschefen Kurt Eisner och på uniformsärmen bär han, förutom svart sorgeband, även ett rött, för det oberoende socialdemokratiska partiet.

Kurt Eisner
Han valdes också in i styrelserna för soldatråden i München, ivrigt påhejad av sina gamla frontkamrater i det 16: regementet. Som österrikisk medborgare kunde inte Hitler rösta i några av de många parlamentsvalen efter kriget. Krigsveteraner i allmänhet, avmobiliserade eller inte, röstade i ett separat valdistrikt, antagligen för att militärens rullor var mer pålitliga. På så vis vet man att den absoluta majoriteten av veteranerna röstade på centristiska partier, som socialdemokraterna. Man var uppenbart trötta på krig och ville ha lugn och ro. Eftersom Hitlers kamrater från 16: e regementet delade den uppfattningen, så såg de inget hotande i Hitlers polemik, utan röstade fram honom i soldatråden.

Adolf Hitler, i sin gryende politiska karriär, var påtagligt ambivalent i höger-vänsterskalan. Så långt var han mest vänster, med röda armbindlar och soldatfackliga åtaganden. Sedan tidigare vet man att han var en stark nationalist, han drömde om ett enat germanskt folk, en teutonisk superstat. Han trodde inte på demokrati och han hatade kapitalism och de besuttnas etablissemang. Det var inget problem för honom att identifiera sig med arbetarklassen, den visionen tilltalade honom – en man av folket. Men han avskydde socialismens internationalism, särskilt den basunerad av bolsjeviker.

Så, vad med Hitlers tidigare konstnärliga ambitioner?  Vid den här tiden kluddade han fortfarande vid tillfälle. Han hade en rätt så tjock mapp med verk från kriget, mestadels kalligrafier i kol, föreställande slagfält, ruiner, någon enstaka byggnad. Det var alltid talangfullt, men själlöst. Där fanns fortfarande ingen människa i bilderna. De visade mer av konstnärens kapacitet än av motivets föreställning, d.v.s. en oskolad, begränsad och lat kreatör, som nått vägs ände. Hitler var en lärd man, han hade plöjt igenom bokhyllor med litteratur i de flesta förkommande genrer. Han förstod sig på konst, han gick så ofta han kunde på teater, utställningar och på bio, men han var extremt diskriminerande. Han förkastade allt som inte föll honom i smaken.

Tysk expressionism
Albert Speer, en av ytterst få människor som kom Hitler mycket nära inpå livet, sa alltid att vägen till Führern gick via konsten. Speer blev hans vän därför att han var en arkitekt. Genom Speer kunde Hitler tillåta sig att skapa igen. Führerns bild av hans älskade Germania var framför allt en arkitektonisk fulländning – utan människor. In i det sista, medan de ryska granaterna landade runt och på rikkansliet i Berlin, bland högar av rasade takmassor, lutade sig Adolf Hitler över de enorma modellerna av framtidens Berlin och Linz, hans ungdoms stad i Österrike. Allt annat var oväsentligt för honom.

Hitler fattade ett beslut någon gång under våren eller sommaren 1919. Han ställde sina konstnärliga ambitioner i skuggan för tillfället och förkunnade för alla, att politiken var den nya konsten. Detta var alls ingen avvikande åsikt vid den här tiden. Tysklands kulturliv var i inledningen av en egen revolution. Avantgardismen, expressionismen, den sociala realismen exploderade på dukarna och på spektaklen i gallerierna. Oftast påklistrade med politiska etiketter, antingen genom kritiker, eller direkt av kreatörerna. Konsten blev politiskt sprängstoff under 1920-talets Tyskland. Hitler hatade denna moderna konst, han äcklades av dess mening, men han förstod dess innebörd. Politiken var de facto den nya konsten och den unge, orädde Adolf Hitler inkorporerade denna insikt i sina tal inför soldatråden. De blev påtagligt expressionistiska, svarta och vita, med en utstuderad mimik, som föreställande parafraser på den konst han så häcklade.

Dessa tal fångade hans arbetsgivares intresse. I juni 1919 överfördes Hitler till generalkommandots underrättelsetjänst, under kapten Karl Mayr, chef för ”Utbildnings och propaganda avdelningen”. För Mayr deltog Hitler inte enbart i infiltrerandet av den myriad av suspekta småpartier i Bayern, han agiterade också öppet för arméns räkning på offentliga platser. Det här var Hitlers första steg ut i verkligheten och han väckte uppmärksamhet. Hans order var att häckla kommunismen, vilket han gjorde. Trots detta var militären inte nöjd med honom. Han ansågs kontroversiell och Hitler tröttnade snart på att tala för staten.

Karl Mayr skulle mot slutet av 1920-talet gå med i det tyska socialdemokratiska partiet. Hans kunskaper i politisk infiltration skulle användas av ”Reichbanner Schwarz-Rot-Gold”, en propagandaorganisation skapat av de centristiska partierna i Riksdagen till försvar av den parlamentariska demokratin. Efter nazisternas maktövertagande flydde han till Frankrike, men fängslades av Gestapo 1940 och avrättades i koncentrationslägret Buchenwald 1945.

Tidiga nazister

Adolf Hitler hade i sitt arbete blivit fascinerad av aktivt partiarbete och den större frihet det innebar. Ett parti som han särskilt hade ett gott öga till var ”Deutsche Arbeiterpartie”, DAP, under låssmeden Anton Drexler. DAP hade parkerat sig mycket bekvämt på den politiska skalan. Man var ett antisemitiskt, antidemokratiskt, antikapitalistiskt och antimarxistiskt parti. Partiet drog till sig både knäppgökar på den yttersta högerkanten, som nationalistiska socialister. Man ville vara ett parti för alla, eller åtminstone de flesta, och det var detta, och lite till, som lockade Hitler.

Från krigssjukhuset i Pasewalk, genom det revolutionära Tyskland, till de politiska striderna i Bayern, Adolf Hitler stod nu redo att ta nästa steg. Han hade återfunnit sitt ungdomliga kall, de impotenta drömmerierna från Braunau am Inn, Linz och Wien, om att bli något stort, något riktigt stort. Fast besluten att lyckas anträdde han det intet anande Tyska arbetarpartiet. Det var passligt litet, endast ett femtiotal aktiva medlemmar. Han introducerades av en s.k. ”nyttig idiot”, teaterförfattaren Dietrich Eckart, en av grundarna till DAP, som såg ett politiskt orakel i honom. Samtidigt var det enkelt för Hitler att se var partiets styrka låg, åtminstone som han såg det.

Kapten Ernst Röhm hade enrollerat sig med DAP nästan samtidigt. Han var en tidigare stabsofficer och framstående frikårist, en öppet homosexuell med uniformsfetisch och passion för maskulin krigarromantik. Röhm var socialist i botten och önskade skapa en egen folkarmé. Han hade kommit till DAP för att sätta upp deras partipolis, en nödvändighet i det politiska klimat man arbetade i. Med Hitler såg han en kompanjon, de kompletterade varandra. Röhm gav Hitler tillgång till partiets muskler, Hitler kunde samtidigt göra det Röhm aldrig kunnat, bli en vältalig ledare av partiet. Tillsammans drog de upp riktlinjerna för ett militariserat parti, lett enligt principer de båda förstod. De skulle snart sopa undan de timida teoretikerna, kommendera rättning mittåt och framåt marsch.

Ernst Röhm
Det är i insikten att Adolf Hitler var en teflonpolitiker som nazisternas logik blir uppenbar. När han steg in i DAP saknade han en färdig politisk ideologi. Det nationalsocialistiska arbetarpartiet skulle aldrig vara starka ideologiskt, de spretade åt alla håll. Adolf Hitler var heller aldrig en detaljernas ledare, utan lät andra precisera åtgärderna. Vad brydde sig Hitler om att Röhm var homosexuell? Arbetarklassen måste vinnas, Hitler förstod att den i grund och botten var nationalistisk. Det konservativa kapitalet accepterades, så länge de infogade sig i den fascistiska korporatismen, importerad från Italien. Hitler var aldrig känd som en antisemit förrän han började agitera politiskt för uppdragsgivare.

Detta var Hitlers framgångsmodell. En teflonpolitiker blir aldrig avslöjad om det politiska klimatet är kaotiskt, om man städar efter sig och håller en allt högre hastighet i partiets framåtdrift. Det hade gått tio månader sedan Hitler lämnade sjukhuset i Pasewalk. Den 12 september 1919 skrev han under sitt medlemskap i DAP. Han blev medlem nummer 55 och det var han som designade den svarta svastikan på vit botten, i ett hav av rött blod.