onsdag 2 januari 2013

Försvaret av Ådalen


Sverige är till ytan en av Europas största nationer, ett avlångt land som sträcker sig ungefär 160 mil i nordsydlig riktning. Om man svänger Sverige upp och ner, med Smygehuk som gångjärn, så hamnar Treriksröset i höjd med Neapel i Italien. Vi utgör i runda tal halva Europa, ett faktum som är svårt att värja sig från ur ett större militärstrategiskt perspektiv.

Nästan exakt i mitten sträcker sig Ångermanälven, ett vattenhinder mellan fjällryggen i väster och Bottenhavet i öster. Ångermanälven är en av Sveriges största älvar, en bjässe i samlad vattenmängd, varför den samtidigt alltid utgjort en öppning in i Sveriges veka liv. Hundra år innan begreppet Norrland myntades på 1400-talet, var Ångermanälven en naturlig gräns för både maktens utövare och allmoge. Landet norr därom var ett mysterium ännu ett par, tre århundraden framåt.


Under medeltiden hade området kring dagens Härnösand varit det mest tätbefolkade i norra Sverige med i praktiken en egen nationell infrastruktur enligt dåtidens mått. Ångermanland relaterade till en östvästlig axel, inte sydnordlig som idag, och det var pilgrims- och handelsvägarna till och ifrån Trondheim vid Atlantkusten som lockade. Det var nog av den anledningen som man tror att de näriga Vitaliebröderna, en sjörövande maktfaktor vid sidan av Hansan på 1300-talet, lät uppföra Styresholms borg i vad som idag är Prästmon ovanför Kramfors. Kustlinjen gick så pass högt upp på den tiden och det storslagna utloppet i Bottenhavet som vi ser idag hade ännu inte bildats. Denna tidiga fästning på Styresholmen kom dessutom att antagligen ge Ångermanälven ett av sina tidigare namn, Styrån.

Norrlands moderna historia är annars den om industriell utveckling och kommersiell framgång. Innan den väldiga landsändan upptäcktes för sina råvaror, betydde den dock föga för statsmakten i Stockholm. Inte ens ryssarnas blodiga härjningar utmed norrlandskusten under den svenska storhetstidens slutfas på 1700-talet, förmådde kronan att agera med nämnvärd kraft. Försvaret av residensstaden Härnösand begränsades till ett båtsmanskompani och en borgarmilis.

Det var istället den industriella revolutionen som placerade Norrland på kartan. Friskt kapital från kontinenten pumpades in i landet under det investeringsvänliga klimat som rådde i Sverige under 1800-talets mitt. Järnmalm från söder sökte sig till det trädrika norr för kolets skull, vilket i sin tur förlöste den svenska skogsindustrin. I båda fallen tjänade Ångermanälven sitt nya syfte i större omfattning än något annat farvatten i Sverige. Det var det gröna guldet i kombination med krigen nere i Europa, som fick de svenska makthavarna att till sist sätta fingret på denna vattenled.

Sverige svarade med allmän militär upprustning. Framför allt innebar det avskaffandet av det indelta systemet till förmån för allmän värnplikt. Garnisonsstäderna växte nu upp och vid 1800-talets slut huserade delar av Västernorrlands regemente och Svea artilleriregemente i Härnösand. En tidstypisk kasern uppfördes i staden, men lämnades i den ambivalens som präglade det förra sekelskiftets försvarspolitik. Man kom istället att placera försvarets tyngdpunkt längre in i landet – se även Boden – och Sollefteå etablerades som garnison utmed älven.

Med Kustartilleriets bildande 1902 föddes dock tanken på ett marint lås över den breda älvmynningen. 1914 års försvarsbeslut innebar intentioner att bygga både Hemsö kustartilleriförsvar, samt en örlogsbas i Ådalen med tillhörande docka i Gustavsberg. Dockan, med tillhörande insprängda stabs- och underhållsfunktioner, en s.k. Replistation, stod färdig 1916. Vid älvmynningen förlades ett tillfälligt kustbatteri med minspärrar på Åbordsön.


Det stora kriget innebar att faran nosade på svenskt territorium. Tyska lastfartyg till och från Ådalen låg ofta och väntade på redden vid Härnösand, medan rysk örlog snokade utanför sjögränsen tre mil ut. Industrin, med fyrtiotalet fabriker och tillhörande infrastruktur, hade vid den här tiden växt till den största exporthamnen i Europa. En betydande del av Sveriges bruttonationalprodukt skapades utefter ett par mil av älvdalens sträckning.

Röster hördes, särskilt från privata försvarsföreningar, om en fast befästning i området, och den stora och höga Hemsön nämndes som ett idealiskt läge för detta syfte. Ironiskt nog var det i skuggan av den allmänna nedrustningen efter kriget som det första batteriet på två 15.2 cm pjäser stod klart vid Dalom på den norra sidan av Hemsön. Detta innebar början på en process som skulle leda till att Hemsö fästning uppfördes och att kustartillerikåren i Härnösand, KA5, slutligen bildades trettio år senare.

Hemsö

Den gamla, folkliga relationen till älven som en å, som i namnet Styrån, ligger till grund för det historiskt laddade Ådalen, ett begrepp som samtidigt utgör en geografiskt bestämd plats. Från Junsele i norr och ner till Ångermanälvens utlopp invid Härnösand är Ådalen uppdelat i två delar: Den smalare delen norr om Nyland benämns som Övre Ådalen; som sedan rinner vidare ut i den breda havsvik, eller fjord, som följdaktige benämns som Nedre Ådalen. Inför andra världskrigets utbrott stod den militärstrategiska betydelsen av denna nedre sträckning mycket klar för den svenska militären.

Ådalens unika beskaffenhet innebar att flera hamnar anlagts på båda sidor om älven, där tunga truppfartyg med lätthet kunde embarkera. Härnösands hamn var en av de allra djupaste i Norden, dessutom mycket lättillgänglig från havet, till skillnad mot t.ex. Sundsvall som innebar ett längre och ”farligare” inlopp. Järnvägen, Ådalsbanan, följde älvens södra sida upp till Långsele, där den knöts till den dåtida livsnerven Stambanan. Från Härnösand, Kramfors och Sollefteå ledde vägar mot söder och väster. Den svenska försvarsstaben insåg inför andra världskriget att luftlandsättningar var fullt möjliga utmed riksvägen Trondheim-Östersund-Sundsvall.

Andra världskriget innebar att ambitionerna åter sköt fart och 1942 års försvarsbeslut ledde till väsentliga upprustningar av kustförsvaret kring Ångermanälvens utlopp. De gamla planerna för Hemsö fästning dammades av, kustförsvaret stärktes och Härnösand blev åter garnisonsort. På Hemsön förlades nu ett nytt batteri artilleri på Havstoudd. Samtidigt kompletterades flottans Replistation i Gustavsberg med uppställningsplatser för krigsfartyg utmed de branta strandstupen vid älven, övertäckta med camouflagenät.


Den andra stora perioden av större fästningsbyggen i Sverige inleddes med det ekonomiska uppsving som landet åtnjöt efter krigets vedermödor. En sönderskjuten värld krävde den svenska industrins produkter, Sveriges industriella infrastruktur var oskadad och åter snurrade hjulen. Det kalla kriget hade helt naturligt åtföljt freden 1945 och aldrig hade väl Sveriges samlade landyta och sträckning betytt så mycket. Vi kom att stå i vägen, både som hinder och som buffert. Från att ha varit splittrat mellan tyskar i väster och ryssar i öster, fokuserades nu försvaret av Ådalen mot öster och de allt större och kärnvapenbestyckade sovjetiska stridskrafterna.

Under hela det kalla kriget, i runda tal 40 år mellan 1950-1990, kunde det svenska försvaret se de sovjetiska övningarna i Östersjön, när de stävade ut med kompletta invasionsstyrkor innefattande hundratals fartyg och tiotusentals man marint infanteri, rakt ut mot territorialvattengränsen, bara för att där tvärt vända och istället utföra massiva landsstigningsövningar utmed den baltiska kusten. De kom från de väldiga försvarsområdena Leningrad och Baltikum (Kaliningrad). Svensk militär utgick ifrån att Sovjetunionen, för att kunna besegra västmakterna i Centraleuropa, med huvudsakligen konventionella stridskrafter och enbart taktiska kärnvapen mot s.k. ”hårda mål”, därigenom blev tvungna att ta sig ut i Atlanten innan USA kunde komma till undsättning fullt ut. Den enda realistiska vägen för de sovjetiska stridskrafterna var den nordliga, över Nordkalotten och Skandinavien. Sverige räknade med tre anfallsriktningar: Via Finland, över Norrbotten mot Nordnorge, över Skåne och Danmark, och så slutligen, över Sveriges ”midja”, den s.k. ”Sundsvallsriktningen”, mot norska Tröndelag och Atlanten. Ådalen ingick i denna riktning, då de sovjetiska styrkornas storlek skulle vara betydande och kräva ett väldigt brohuvud utefter hela Västernorrlands kust.

Den 1 juli 1953 stod Härnösands kustartillerikår, KA5, klart. Här placerades nu Norrlandskustens marinkommando, MKN, med ansvar för kustförsvaret mellan Gävle i söder och Kalix i norr. KA5 utbildade spärrbataljoner, d.v.s. förband vars uppgifter det var att med artilleri, minor och senare robotar hindra fienden att landsätta trupper utmed på den svenska kusten. Från KA5 utbildades, rustades och kommenderades spärrbataljoner i Gävle, Sundsvall, Holmsund och Luleå. Tyngdpunkten låg dock på Spärrbataljon Hemsö strax norr om Härnösand, samt Spärrbataljon Sundsvall, fem mil söderut.


Byggandet av det moderna Hemsö fästning i det 140 meter höga Storråbergets granit skedde under största hemlighetsmakeri mellan åren 1953-1957. Det skulle bli den näst största fästningen efter Bodens, den största i marinens arsenal och utgjorde det bästa svensk ingenjörskonst kunde erbjuda. Gigantiska tunnlar borrades 40 meter ner i urberget, med en kilometervis sträckning i sydnordlig riktning. Utrymmen bereddes för över 300 mans besättning med logement, kök, sjukhus, verkstäder, maskinpark – all stab och stridsteknik oräknad. Allt rymdes i en jättelik sarkofag på stötabsorberande dämpare innanför tunnlarna. Nyckelordet var atombombsäkert, en detonation på 20 megaton rakt ovanför fästningen skulle klaras av.

Spärrbataljon Hemsö bestod av sammanlagt 1 100 man, fördelade på fem batterier (kompanier). Det var stabsbatteriet, förlagd i fästningen, 3 st. artilleribatterier (1 tungt i fästningen och 2 lätta utanför) och ett trossbatteri i fästningen. Till stabsbatteriet knöts även markstridsplutonen med granatkastare och eget luftvärn, samt ett antal minspärrtroppar och mätningsgrupper (spaning). Målsättningen var att bataljonen skulle förhindra en fientlig landsättning av trupp vid Ångermanälvens mynning.

Det tunga batteriet i fästningen var bestyckat med 3 st. s.k. torndubbelpjäser om vardera 2 st. 15.2 cm eldrör. Historien om dessa pjäser är värd sin egen avdelning. För ett vant öga var de skeppspjäser m/41, de var byggda av Bofors och sammanlagt tolv st. eldrör till antalet och från början tänkt för export till Nederländerna och Siam, dagens Thailand. Exportförbuden som kom med andra världskriget gjorde att de blev kvar i Sverige. Sex av eldrören hamnade på Hemsön, som fästningsartilleri m/51. De återstående sex rören gick till Fårösund och KA3. De var formidabla pjäser med en total räckvidd av 22 km.

De två lätta batterierna, vid Havstoudd på Hemsön och på Härnön, var vardera bestyckade med 3 st. tornpjäser om 7.5 cm. Luftvärnet tillhörande det tunga batteriet var från början organiserat med 3 st. 40 mm m/48 och 1 st. 40 mm dubbelpjäs m/36. En m/48 och dubbelpjäsen togs senare bort och de kvarvarande två pjäserna blev också helt automatiserade och fyrades av nerifrån fästningen. Resterande luftvärn bestod av äldre 20 mm pjäser och tillfördes markstridstrupperna, som även var utrustade med 12 cm granatkastare. Samtliga luftvärnspjäser kunde bekämpa luft- som mark- och sjömål.


I försvaret av Ådalen får man inte glömma minorna och för Ångermanälven och Härnösand fanns det sex s.k. fasta minspärrar. I händelse av krig apterades, och om nödvändigt utlöstes dessa spärrar av stabsbatteriets minspärrstroppar. Minorna hade en sprängverkan som vida översteg artilleriets. Minspärrar låg utanför Ångermanälvens mynning norr om Hemsön, men också mot Norra sundet in mot Härnösand, söder om Hemsön, mellan Härnön och Lungön. De lätta batterierna var designerade särskilt till dessa vattenvägar. Samtidigt hade det tunga batteriet på Storråberget en sådan räckvidd att även de kunde bekämpa mål långt in i Ångermanälven och Norra sundet, ja, ända in i Härnösands hamn om så blev nödvändigt.

Ytterligare minor lades dessutom ut av flottan längre ut i havsbandet. Dessa var s.k. flytminor och lades endast ut vid omedelbar krigsrisk. I denna funktion fanns även röjkapacitet. För detta ändamål skulle hamn-, stabs- och trossverksamhet förläggas i Härnösand. Man bör betänka att huvuddelen av denna verksamhet skulle betjänas av civila båtar, inkallade vid behov. De skulle byggas om och betjänas av befäl och värnpliktiga. Så t.ex. skulle de transportfärjor, som bl.a. trafikerar Hemsön, sättas i tjänst för minläggning. Inte mycket lämnades åt slumpen.

Spärrbataljon Hemsö moderniserades successivt allt eftersom åren gick. Det lätta batteriet på Havstoudd moderniserades 1961-1963 genom att man sprängde ner det i berget för skydd mot atomvapen. Med tiden omorganiserades batteriet på Härnön till ett robotbatteri. Åren 1967-1968 sprängde man på Kläffsön, i direkt anslutning till Hemsön, även ner en av sammanlagt fyra s.k. mätstationer i en atomsäker, beboelig betongcylinder. Mätningsstationerna var placerade runt operationsområdet och kompletterade spärrbataljonens radarutrustning på Hemsön med elektronisk och visuell spaning. Mätningsstationen på Kläffsön skulle dessutom kunna ersätta fästningens radarkapacitet om denna slogs ut i strid. Under 1970-talet datoriserades stabsbatteriets samband och stridsledning. Det nya systemet gjorde det möjligt att snabbt identifiera och följa upp till sex mål, och beskjuta tre av dem samtidigt.

Ådalen utgjorde den norra flanken i den s.k. ”Sundsvallsriktningen” och var därför primär i den totala stridsplaneringen. Här fanns ju två spärrbataljoner på en förhållandevis liten sträckning. Där fanns även en duktig förekomst av flygförsvar. Stridsenheter ur flygvapnet, kom ursprungligen från F15 i Söderhamn, F4 i Östersund och F21 i Luleå. I krig var de spridda för vinden ute i skogarna där landsvägarna tjänade som start- och landningsbanor. Arméns medverkan i det direkta kustförsvaret var också omfattande. Som komplement till kustartilleriets förband fanns där s.k. värnskansar bestyckade med artilleri i torn från avlagda stridsvagnar, som t.ex. Stridsvagn m/42 med en 7.5 mm pjäs.


En sådan skans försvarade Södra sundet från fastlandet in mot Härnösand. En annan skans fanns att finna på själva Hemsön, söder om Storråberget. Dessa skansar bemannades med äldre värnpliktiga från lokalförsvarsförband eller av hemvärnet. På Hemsön låg även två s.k. värnkompanier, även det infanteri av äldre årgång. Om en sprängning av hamnen i Härnösand skulle bli aktuell sköttes detta av armén. En särskild spränggrupp skulle komma ner från Sollefteå och utföra uppdraget.

Arméns del i försvaret av Ådalen var under det kalla kriget riktat mot hela ”Sundsvallsriktningen”, från Ångermanälven, ner över Indalsälven och vägarna mot Norge och Trondheim. Armens strategi utgick från Fo21 i Sollefteå och baserades inledningsvis på att hålla fienden ute till havs. Man hade två brigader från Sollefteå, IB21 och NB21 (Infanteri- och Norrlandsbrigad), samt NB5 från Östersund i reserv. Försvarsområdet hade även s.k. närförsvarsförband fördelade på tre Fo-grupper om 1-2 bataljoner och ett antal kompanier. Det innebar sammanlagda arméstyrkor som väl översteg en normal division, d.v.s. mer än 15-20 000 man. Om striderna skulle intensifieras, om den lede ”Fi” ändå fick fotfäste och började slå inåt land med mer än flygstridskrafter, då skulle armén i Västernorrland omorganiseras till en fördelning (ungefär division). Ytterligare förband kunde då skjutas till söderifrån, som t.ex. IB33 från Örebro. Sovjetunionen räknade med ett styrkeförhållande på 3/1 i deras favör för ett anfall mot Västeuropa. Med alla svenska styrkor inräknade för försvaret av ”Sundsvallsriktningen” skulle det ha inneburit kanske 150 000 man för en sådan operation. Från havet, till kustbandet och vidare in i landet var det ett sammanhållande, djupt försvar inriktat på uthållighet. Det skulle kosta fienden dyrt att komma den här vägen.

Frågan infinner sig därför, skulle t.ex. Hemsö fästning stå pall för en attack, konventionell som nukleär? Erfarenheter från andra världskriget, både i Europa och i Stilla oceanen, visade på de avsevärda problem man hade med att slå ut väl förskansat kustartilleri, både med fartygsartilleri som med bombflyg. Exemplet Iwo Jima kommer i här åtanke. Som sådant var Hemsö fästning en mycket svår nöt att knäcka. Från ett konventionellt perspektiv var infiltration och sabotage det största hotet, se t.ex. det belgiska fortet Eben Emael under andra världskriget. Anfall med kärnvapen däremot var en annan fråga. Inledningsvis, på 1950- och 60-talen utgick man ifrån att fästningen skulle klara en briserad 20 megaton bomb på 500 meters höjd rakt över Storråberget. Kanske skulle 1/3 av spärrbataljonens bemanning slås ut, men de kunde ersättas. Senare, när man lärt sig de tidiga kärnvapnens ”smutsiga” karaktär, med mycket nedfall, fick man revidera dessa utstakelser. Risken blev allt större att besättningen i fästningen visserligen skulle klara smällen, men att deras förmåga att slåss skulle begränsas av den radioaktiva nedsmutsningen på ytan.

Kungl. Norrlands Kustartilleriregemente - KA5

Det var dock inte kärnvapnen som ledde till att Spärrbataljon Hemsö, och särskilt fästningen, till sist såg sina dagar räknade. Tanken på en nedläggning hade fötts tidigare, men det var med införandet av amfibiebataljonerna 1986, d.v.s. en rörligare taktik, som den definitiva dödsstöten kom för fästningens del. 1989 utbildades de sista värnpliktiga ute på Hemsön och anläggningen blev kvar som övningsobjekt fram till 1991. Härnösands kustartilleriregemente lades ner 1998, samma år blev Hemsö fästning ett statligt byggnadsminne.

Hemsö fästning står fortfarande kvar i närmast orört skick, kvar finns även batteriet på Havstoudd och mätstationen på Kläffsön. Man är idag ett livaktigt museum som välkomnar allmänheten att se detta enastående byggnadsverk. Inget är hemligt längre, det är bara att fotografera det som var Ångermanälvens lås och hjärtat i försvaret av Ådalen.







2 kommentarer:

  1. Utmärkt skrivet. Jag håller själv på med en liknande historiesammanfattning som ett skolarbete och jag undrar om du har några källor du kan rekommendera?

    // Petter

    SvaraRadera
  2. Tackar. Ta gärna kontakt med Destination Hemsö fästning. I styrelsen för denna inrättning sitter det en del gamla militärer som har en massa detaljkunskaper om fästningen. Min text bygger helt och hållet på deras kunskaper. De kan också tipsa om böcker att läsa - även om det inte finns så mycket av det. Lycka till.

    SvaraRadera