torsdag 3 januari 2013

Vitaliebröderna


Likt ett förbipasserande cirkuståg i dimma träder de fram i historien, Vitaliebröderna, eller enbart ”Vitalierna”. De var enligt hävderna ökända banditer runt sekelskiftet mellan 1300- och 1400-talen och stod för mycket av den oreda som rådde kring Östersjön vid den tiden. Påfallande lite fakta finns om dem, de har mestadels beskrivits enbart som sjörövare, som en sorts tidig maffia, eller i bästa fall en synnerligen aggressiv handelsorganisation, inte mycket annat.



De lämnade spår efter sig i form av ett nätverk av styrkepositioner som sträckte sig från den norska Atlantkusten, över Sverige och Finland, till Baltikum. De var dessa Vitalier som under en tid opererade från fogdeborgarna på Styresholm utanför Kramfors i Ångermanland, och på Faxeholmen i Söderhamn, Hälsingland. Under en kort tid kontrollerade de Visby och Gotland. De skövlade även hela städer, som Bergen 1393 och de ockuperade Malmö 1394. Vitaliebröderna verkade långt ut på Atlanten, ända ner till Spanien. Det tidsspann de rörde sig i varade inte mer än 50 år, sedan försvann de igen, in i historiens dimbankar.

Man hör om Vitaliebröderna första gången i samband med belägringen av Stockholm 1389. Sveriges konung, tysken Albrekt av Mecklenburg, hade fängslats av den danska drottningen Margareta efter slaget vid Åsle utanför Falkenberg. Den svenska adeln hade vänt Albrekt ryggen efter två decennier av maktkamper i den mycket sköra samhällsbildning som var det medeltida Sverige. Adeln allierade sig istället med det starkare Danmark i vad som tillsammans med Norge skulle bli Kalmarunionen 1397.

Stockholm hölls dock fortfarande av Albrekts tyska knektar som i sin tur infört ett skräckvälde i staden. Kungens familj och vänner nere i Mecklenburg bestämde sig för att hålla detta viktiga fäste vid liv, ett beslut som även backades upp av Hansan. Man satte samman en underhållsorganisation med fartyg, proviant, vapen och ammunition. Som operatörer för denna organisation valde man unga och rastlösa män ur den egna lågadeln, riddare och krigare som både visste och vågade snirkla sig genom Stockholms skärgård för att nå den belägrade huvudstaden.


De blev Vitaliebröderna, vars namn kom från det de inledningsvis i första hand skulle hantera, nämligen förnödenheter. Ordet ”vitalie” kommer från lågtyskan och betyder proviant, som i sin tur fått det av latinets ”victualia” för livsmedel. Ett gammalt ord i vår egen svenska för förnödenheter var ”viktualier”.

Viktiga ledare för detta nya ”brödraskap” var framför allt män som Nikolaus Storzenbecher, eller Klaus Störtebeker som han helst kallades, född 1360 i Wismar. Namnet ”Störtebeker” är lågtyska och betyder ungefär ”han som sveper bägaren i ett andetag”, vilket enligt sägnerna väl beskrivit hans person. Störtebeker skall ha dödsats vid en sägenomspunnen sjödrabbning vid Helgoland 1401, men helt säker kan man inte vara. Där fanns även den tyske yrkeskrigaren Arend Styke, som slutade sina våldsamma dagar som herreman på Nyköpings slott. Till brödraskapet slöt sig även svenska män som riddaren Sven Sture, vid den här tidpunkten danskarnas befälhavare på Gotland, samt riddaren Knut Bosson (Grip) från Finland.

Vitaliebröderna verkade efter den stora pestens tid. Digerdöden hade uttunnat befolkningen i hela Europa, i Sverige åtminstone med en fjärdedel. Det var en katastrof, men som så ofta sker följer alltid sol på åska och den svarta döden bidrog till en nystart i ett annars rigid och genomreglerat samhälle. Gamla herrar hade dukat under och andra tog vid istället. Fattiga bönder som fått större arealer att leva på, byggde nu successivt upp nya maktbaser. Samtidigt tvingades många människor att söka sig nya vänner, en process som inte var helt enkel under medeltiden. Man kan säga att tiden som följde direkt efter pesten var den av plötslig rörlighet och omvälvning, i synnerhet för unga och starka män med vapen i hand.

Klaus Störtebeker
Nationalstaten var ännu inte uppfunnen, där fanns vare sig begrepp som patriotism eller nationalism. Folks lojaliteter bands upp av familjeband och långvarig och trogen vänskap. Religionen var en stark gemensam faktor på ett moraliskt plan, men maktbegär gjorde allt som oftast processen kort med både lojalitet och moral. Där fanns knappast någon gräns mellan politik och ekonomi, ett tillstånd vi idag kallar plutokrati och oligarki, eller helt enkelt bananrepublik. Staten, d.v.s. kungamakten, framlevde enbart genom den enskilde konungens – eller drottningens – personliga rikedom, kontaktnät och ledarförmåga. Ute till havs, som var den allra viktigaste infrastrukturen för maktutövning under Medeltiden, var skillnaden mellan handel, örlog och piratverksamhet knappast skönjbar.

Vitaliebrödernas historia hade kunnat avslutas där, med belägringen av Stockholm, ungefär 1389-1395. Men de var unga och hungriga, de var krigare med ett viktigt uppdrag och de hade försetts med fartyg och vapen. Bröderna kom även att ta Gotland, som då levde i ett tomrum mellan kung Albrekt och danskarna. 1391 förklarade Mecklenburg sina hamnstäder, som Rostock och Wismar, som öppna för var och en som efter egen vilja önskade skada Danmark. Det främsta vapen man hade var just Vitaliebröderna, som under 1390-talet därmed uppnådde sin storhetstid. Till sist hade de uppskattningsvis 2-5 000 man i vapen och hundratalet fartyg till sitt förfogande. Det var en betydande styrka med tanke på att dessa män i huvudsak var yrkesmän, och att reguljära arméer vid den tiden sällan nådde fler än ett par tiotusen man, rekryterade civilister, bönder och borgare inräknade.

Albrekt av Mecklenburg
En fråga som historikerna brottats med har varit motivet för Vitaliebrödernas verksamhet. Länge förklarades den enbart med kriminalitet, där deras korta livslängd i historien utgjort en slags garant för den teorin, d.v.s. underförstått; brott lönar sig sig. Det finns dock andra uppfattningar som avfärdar Vitalierna som enbart skurkar och som istället argumenterar utifrån ett ekonomiskt historiskt perspektiv. Man har pekat på att Vitaliebröderna bröt en trend i medeltidshistorien, där samhällena traditionellt ägnat sig åt s.k. intern exploatering, d.v.s. samhällenas resurser hämtades i allt större omfattning från egen odling, förädling och tillverkning. Vitaliebrödernas aggressiva handlande var istället prov på motsatsen, d.v.s. extern tillägnelse, införsel av resurser genom tribut och plundring utanför det egna riket. Det ses som en tillbakagång till äldre seder och bruk, som t.ex. under vikingatiden, antagligen ett resultat av pestens härjningar enbart 30 år tidigare.

De unga Vitaliebröderna såg en chans att dra fördel av det maktvakuum som uppträtt kring Östersjön mellan bl.a. Danmark, Hansan och den Tyska orden, formidabla fiender som krävde mycket brutalitet att kväsa. Var Vitalierna så mycket sämre än sina fiender, eller sågs de ner på, även historiskt, därför att de var uppkomlingar? Vitaliebröderna hade starka bundsförvanter runt Östersjön. Hansan, som ofta setts som en homogen organisation, var i själva verket uppbyggd av flera handelsförbund och vissa av dem gav frihamnar åt Vitaliernas fartyg, eftersom man var partners, både i handel och i strid.

Deras organisation vet man ytterst lite om. Det har beskrivits som ett ”gille”, en sammanslutning av yrkesmän, i det här fallet soldater, likt den organisation av fristående murare i England som skulle utvecklas drygt hundra år senare och hålla ihop till denna dag. På senare tid har fokus lagts på ett påstått Robin Hood-liknande beteende hos dem, att de även kallades för ”likadelare” i historien. Men med tanke på deras uppsåt, i kombination med deras sammansättning, så kan missförståndet förklaras. Inte heller Vitaliebröderna var homogena, istället var de en samling geografiskt skilda grupper av yrkessoldater, ledda av starka militära ledare som kunde åberopa sin makt så länge de var framgångsrika.

Margareta av Danmark
Bland yrkessoldater har det alltid funnits en stark identifikation vid brödraskap, som William Shakespeare uttryckte det vid 1500-talets slut i pjäsen ”Henry V”: ”We few, We happy few, We Band of Brothers”. Bröder avlönades inte som arbetare, de delade inkomsterna mellan sig efter erfarenhet och status, en fråga om soldatheder för Vitaliebröderna och en ytterst viktig funktion i deras verksamhet.

Under stridsropet ”Guds vänner och hela världens fiender” räknades Vitaliebrödernas storhetstids start till 1392. Man hade då konsoliderat sin makt och 1394 lockade man över riddaren Sven Sture, ståthållare på Gotland, och gjorde Visby till sin bas. Vid den här tiden hade man omvälvt all handel på Östersjön, t.o.m. lagt rabarber på det viktiga strömmingsfisket. I takt med att deras storlek växte blev det dock allt svårare att hålla samman organisationen. Snart hade man alienerat samtliga aktörer kring Östersjön, Danmark, Sverige, Hansan och den Tyska orden, ja, även många Mecklenburgare.

Med Kalmarunionen 1397 stärktes drottning Margaretas makt ytterligare. Det var nog i grevens tid, hon hade tidigare även sökte hjälp hos den engelske konungen Richard II. I förbund med Hansan gav hon Gotland till den Tyska orden samma år. År 1398, under ordens stormästare Konrad von Jungingen, landsteg en här på 4 000 man, huvudsakligen bestående av tyska korsriddare med följe, på Gotland och man drev ut Vitalierna, samt brände ner Visby.


Brödraskapet tvingades utvidga sina styrkefästen till periferin kring den nya maktkoncentrationen runt Östersjön. Norra Sverige och mellersta Finland blev nu några av deras hemvister, men även där, i takt med att danskarna stärkte sina positioner tvingades man skriva över sina borgar till danskarna. Uppgörelser skedde inte enbart genom strid, mycken ekonomisk kompensation genom förhandling förekom även. Det var en snabb utveckling som vittnar om en målmedvetenhet hos den etablerade makten som Vitaliebröderna kanske inte hade räknat med. Kraften hos nationsbildandet runt Östersjön började skönjas, både Hansan och Tyska orden skulle även de duka under för den.


Med Klaus Störtebekers död 1401 tappade Vitaliebrödernas styrfart, flera av deras starka ledare hittade andra vägar, eller bytte helt enkelt sida. Vitalierna, vad än deras syfte var, vittrade sönder, likt sådana sammanslutningar brukar göra i historien.

Dock, medlemmar ur Vitaliebröderna, med stridrop och ideal, dök upp med jämna mellanrum i början av 1400-talet. Det mest utmärkande exemplet är deras deltagande i den nästan totala förstöringen av Bergen 1429, nästan hela 30 år efter Störtebekers död. Efter 1440 hörde man aldrig av dem mera och deras explosiva existens sveptes bort i historiens töcken, öppen för allehanda tolkningsförsök och mytbildning.







1 kommentar:

  1. Intressant läsning! jag har precis påbörjat en kandidatexamen i historia och råkade snubbla över vitaliebröderna i någon av böckerna jag läser, vad har du använt dig av för källmaterial?

    SvaraRadera