tisdag 19 februari 2013

Filmhistoria - James Bond 50 år


Cubby, Harry & James



I mars 1965 hade filmen Ipcress File världspremiär i London. En hårdkokt spionthriller, en sann klassiker, med autentisk kvalitet, baserad på en bok med samma namn av författaren Len Deighton. Filmen innebar en grundsten i den då nye, engelske filmstjärnan Michael Caines karriär. För regin stod kanadensaren Sidney J. Furie, en känd makare av popkultur på film. Fallet Ipcress, som blev den svenska titeln, låg helt rätt i tiden. Den var en känsligt producerad film, en perfekt kombination av 1960-talets sökande bort från det klassiska Hollywood, i svallvågorna från den Nya franska vågen, men ändå omfamnande marknadens fascination för spionfilmer. Detta var ju ändå Agent 007: s era. Goldfinger, nummer tre i den rasande populära serien, hade haft premiär i september 1964, och lagom till julen 1965 skulle nästkommande film, Åskbollen, lanseras.

Kopplingen till James Bond var mer naturlig än så. Ipcress Files producent och skapare var den legendariske Harry Saltzman, en av männen bakom framgångarna för Ian Flemmings protegé på den vita duken. Ipcress File beskrevs på affischerna som ”A thinking mans Goldfinger”. Harry Saltzmans 007-partner, Albert R. Cubby Broccoli, var dock mindre road av projektet. Det förelåg en konflikt dem emellan rörande Saltzmans oberoende verksamhet utanför deras gemensamma bolag EON Productions. Redan i inledningen av deras samarbete hade den diametralt skilda uppfattningen kring produktionsvärde i relation till kapital hållit isär dessa båda helt olika män. Harry Saltzman var en Show Man, en spelare som ville bygga finansiella imperier, medan Cubby Broccoli i grunden var en italiensk familjeman vars enda önskan var att kapitalisera på James Bond.


Det måste ha stuckit i Cubbys ögon, att hans vän och partner, Saltzman, använt flera av nyckelpersonerna ur Bondfilmerna till sin Ipcress File. Scenografen Ken Adam skapade de minimalistiska scenariorna till Ipcress, till skillnad från de gigantiska interiörerna till Bond. Peter Hunt satt vid klippbordet, fyra år senare skulle han regissera George Lazenby i On Her Majesty’s Secret Service. John Barry, som designat hela musikrepertoaren till James Bond, skrev kanske det bästa spiontemat någonsin för Ipcress, The Harry Palmer Theme. Saltzman producerade en ”Anti-Bond” på fler sätt än ett, och det var ett ställningstagande från hans sida. Ursprungligen ville han göra det till en rent kanadensisk film, bland annat var det därför han anlitade landsmannen Sidney Furie till regissörsstolen. Tanken hade också varit att ha Christopher Plummer i rollen som Palmer.

Harry Saltzman, The Show Man, hade en gång varit det som räddat James Bond till Cubby Broccoli och EON Productions. 1961 hade han köpt optioner på rättigheterna för de första av Ian Flemmings böcker – utom Casino Royal. Optionerna sträckte sig enbart över sex månader och hade kostat 50 000 dollar, en mycket stor summa på den tiden. Saltzman hade därmed ett halvår på sig att få produktionerna i hamn, ett våghalsigt projekt för en man med ett tveksamt rykte i branschen. Saltzman, liksom Broccoli, hade kommit till Storbritannien i början av 1950-talet när den brittiska staten gjort det fördelaktigt att producera film där. Hollywood och ett antal amerikanska oberoende producenter slog sig ner i London. Intresset för Ian Flemmings böcker hade florerat i nästan ett decennium, Cubby Broccoli hade det som sitt favoritprojekt, så också produktionschefen på United Artist, David Picker, men det var Saltzman, mannen med de minsta finansiella möjligheterna, som satsade sina sista dollar.



När Broccoli lämnade sin dåvarande partner, Irving Allen och Warwick Films, efter den osannolika ekonomiska katastrofen med filmen Oscar Wilde, fick han veta att Saltzman satt på rättigheterna till Bond. De träffades och Broccoli erbjöd sig att köpa loss optionerna. Saltzman avböjde och erbjöd istället ett samarbete, väl medveten om sin svaga position. Cubby Broccoli erkände det aldrig, men han var misstänksam, det var ju ändå hans namn som knöt dealen med United Artist och David Picker i Hollywood. Samtidigt kan man med fog säga att det var Harry Saltzman som satte ribban för James Bonds framgång. Det var han, sin vana trogen, som propsade på stor elegans, spektakulär action och ångande sex. Om Broccoli var den förtroendegivande företagsledaren, så var Saltzman dynamon på EON Productions, och hela kalaset kostade Cubby en Anti-Bond tre år senare med Ipcress File.

James Bonds filmkaraktär skapades av den stilmedvetne regissören Terence Young. Han blev förälskad i den oslipade skotten Sean Connery och lärde honom att både föra sig och klä sig. Med karaktären Harry Palmer gick Saltzman åt rakt motsatt håll. Michael Caines Palmer var visserligen en stilig och välklädd man, han var också en gourmé och han bäddade ner kvinnor med samma elegans som Bond. Men Palmer var närsynt och bar glasögon, han var av arbetarklass och talade cockney. James Bond hade en rik bakgrund, han var världsvan och drack sin Vodka Martini skakad, men inte rörd. Palmer lagade sin egen mat med samma skicklighet som hans skapare, författaren Len Deighton, som också skrev kokböcker.

Palmer hade ett hem, en liten kvart i London East End, James Bond tycktes inte bo någonstans förutom på hotell. James Bond var kommendör i flottan, Palmer sergeant i armén. Bond tillhörde underrättelsetjänsten, MI6, Palmer kontraspionaget, d.v.s. det betydligt mindre sexiga MI5. Rätt att döda hade endast Bond, Palmer brottades med byråkrati och måste fylla i sina tidsrapporter till personalavdelningen. När agent Palmer skall söka igenom ett garage måste han ringa Special Branch, den brittiska säkerhetspolisen, något som Bond aldrig behövde bry sig om.

Len Deighton och Michael Caine
Tiden talade dock för Cubby Broccoli, som såg värdet i både Ian Flemings böcker och i de medarbetare han hade till hands. Harry Saltzman beskrevs ofta som en levande naturkraft, alltid på språng, alltid med flera järn i elden, men med en kort koncentrationsförmåga. Han hade ett koleriskt humör som blixtsnabbt kunde slå över i illrött raseri. Allt eftersom gled lojaliteterna hos Bond-teamet över till Broccoli, som gärna bjöd på sig själv. En som drabbades hårt av Saltzmans vrede var regissören Furie. Man var överens om att Harry Palmer var en Anti-Bond, men den politiskt konservative Saltzman angrep den mycket liberale Furies uppfattning om världspolitikens roll i Ipcress File. Till skillnad från Bond arbetade Palmer i en verklig spegelvärld, där hans uppdrag var att spana upp sin nye chef, major Dalby, en potentiell kontraspion, men också en symbol för det konservativa Storbritannien. Amerikanernas roll i Bondfilmerna var alltid självklar, de var de allierade, men i Ipcress blev det betydligt krångligare. USA är här en konkurrent och när Palmer av misstag dödar en av deras agenter blir de hans fiender. Sidney Furie gjorde hans amerikanske nemesis till en afroamerikan i en typisk vit roll.

Ipcress File blev en av Harry Saltzmans mest framgångsrika filmer och definitivt den mest kända av hans produktioner utanför Bonfilmerna. På sätt och vis blev den en symbol för Saltzmans splittrade intressen. Cubby Broccoli tog successivt över Agent 007 och gjorde honom till filmhistoriens största franchise någonsin. Saltzmans imperiebygge tappade fart i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Han blandade sig i affärer han inte hade någon erfarenhet av, han köpte aktier och satt i styrelser för större företag i mediebranschen. Saltzman förstod inte riskerna med långsiktigheten i den globala företagsvärlden, insåg aldrig förpliktelserna och kapitalbehovet. Snart var han skuldsatt upp över öronen. De Schweiziska bankerna krävde tillbaka sina pengar och Saltzman hade satt James Bond som säkerhet. Hans 50 % i både EON Productions och holdingbolaget Danjaq S.A. var intecknade.

Cubby Broccoli stod inför hotet att Bond togs över av okända banker. En räddningsaktion i samarbete med David Picker försatte Saltzman i konkurs och hans andelar i Bondimperiet köptes upp av United Artists. James Bond var räddad, Saltzman besegrad och Cubby producerade ensam The Spy Who Loved Me 1976. Carly Simon sjöng den dubbeltydiga titelsången, Nobody Does It Better.


Det kom att bli hans mest trogne vän, Michael Caine, tillsammans med den israeliske skådespelaren Topol, som övertalade den sjuklige Harry Saltzman, sorgslagen efter hustrun Jaqui: s död, att besöka Cubby på dennes 75-årsdag 1984. I nästan tio år hade de båda demonproducenterna enbart passat skrivna meddelanden mellan varandra genom Maurice Binder, Bondfilmernas berömde titelmakare. Nu möttes de, omfamnade varandra och umgicks under resten av kvällen. Inte ett öga var torrt bland alla de många och namnkunniga gästerna, fred rådde åter. Harry Saltzman avled tio år senare, en bruten man. Albert R. Broccoli två år senare, 1996.

Men James Bond lever vidare och fyller 50 år i år. Med filmen Skyfall har han inte varit fräschare än nu. Och Ipcress File är fortfarande en av de bästa spionthrillers någonsin producerad.

fredag 15 februari 2013

Den tysta alliansen


Som ett led i att försöka vinna första världskriget subventionerade kejsardömet Tyskland kommunisternas revolution i Ryssland hösten 1917. Lenin hade försäkrat Berlin att om hans revolution lyckades skulle han omedelbart dra Ryssland ut ur kriget, vilket automatiskt innebar att Tyskland kunde slippa tvåfrontskriget. Lenins resa hem, via Sverige, betalades av Tyskland, varför de svenska myndigheterna enbart höll ett öga på den ökände revolutionären under hans vistelse i landet. Lenin höll sitt löfte, Ryssland strök flagg och drog sig tillbaka. Men det hjälpte föga för det nu utfattiga Tyskland, som istället fått en ny fiende på halsen, USA.

Hans von Seeckt

Första världskrigets slut var bittra för både Tyskland och Ryssland. Tyskland var förloraren och hämnden blev ljuv för ententens medlemmar. Endast hårda bandage erbjöds efter freden i Versailles. Stora landavträden, än större krigsskadestånd och segrarmakterna ämnade diktera vad Tyskland kunde och inte kunde göra med sina inre affärer. Även Ryssland stod inför stora problem. Den nya regimen var hela tiden på vippen att förlora kontrollen över det stora landet. Man orkade inte hålla emot när flera, tidigare ryska furstendömen, såsom Finland och de baltiska staterna, bröt sig ut som oberoende nationer. Det kommunistiska Ryssland var också hotat av ett inbördeskrig, där motståndarna sanktionerades av västmakterna.

Den nya, demokratiska förbundsrepubliken Tyskland, mera känd i historien under namnet Weimarrepubliken, hade ett dilemma som de inte kunde, eller snarare fick adressera, nämligen försvaret. Enligt Versailles fick de upprätthålla en armé på 100 000 man, men utan tyngre artilleri, en flotta inte mycket större än en kustbevakning och absolut inget flygvapen. Samtidigt förstod den tyska regeringen att den internationella situationen snabbt kunde bli mycket svår. Man var omgiven av potentiella fiender och nästan inga vänner alls i världen. Versaillesfördraget tog inget ansvar för den händelse att t.ex. det nyupprättade Polen skulle anfalla Tyskland, något som inte alls var omöjligt. Polen hade blivit märkbart militariserat efter freden och hotade indirekt inte minst Tyskland.

Det var det Polsk-Sovjetiska kriget 1919-1921 som födde idéer hos tyskarna. Detta krig – med Josef Stalin i rollen som en av de ryska armécheferna – var ett resultat av Polens invasion av det kommunistiska lydriket Ukraina, var mycket blodigt. Närmare 100 000 man stupade på vardera sidan. Det slutade med polsk förhandlingsseger, den polsk-sovjetiska gränsen manifesterades och blev ratificerad med fredsfördraget i Riga 1921. Året innan, mitt under pågående krig, sände chefen för det tyska Reichwehr, general Hans von Seeckt, hemliga uppgifter om den polska krigsmakten till Kreml. Det skedde via Turkiets krigsminister, general Enver Pasha. Turkiet hade varit Tysklands allierade under kriget och Pacha var god vän till Von Seeckt. Huruvida den tyska regeringen var medveten om detta är osäkert. Kanske var de inte det just då, eftersom i korrespondensen som Enver Pacha levererade fanns där även ett förslag om en gemensam militär aktion mot Polen, en kniptångsmanöver från två håll.

Ryssarna tackade för de hemliga uppgifterna, som kan ha varit till hjälp, men man köpte inte de gemensamma militära planerna med Tyskland. Men embryot var skapat. I ett fördrag med Tyskland, som var fjättrat till både händer och fötter, såg man något värdefullt. Tyskland var trots allt en framstående industrination med mycket duktigt folk. Man var även framstående militärer. Sovjetunionen var i skriande behov av allt detta. Kriget med Polen fick Kreml att inse hur sårbara man var miltärt. Tyskland, i deras prekära situation, kunde kanske vara till hjälp – samtidigt var Tyskland den nation i Västeuropa som tycktes närmast en ny, kommunistisk revolution. Det var frestande.

Fordraget i Rapallo
Kreml utsåg den estniskfödde diplomaten Viktor Kopp att föra dessa första, trevande samtal med tyskarna. Officiellt var han på uppdrag rörande de ryska krigsfångar som fortfarande befann sig i Tyskland. Han upprättade ett dubbelbottnat kontor i Berlin, mitt på Unter den Linden, samt motsvarande representationer i Tallinn, Riga och Kaunas. Ett tecken på den uppenbara viljan till goodwill mellan Berlin och Moskva var att Kopp lyckades över förväntan. Åtskilliga tysk-ryska joint ventures skapades under denna tid, bland annat flygbolaget Deruluft som fram till 1937 knöt samman flera städer runt Östersjön, bl.a. Stockholm.

I april 1922, i italienska Rapallo, som en del i ett mycket större fördrag mellan allehanda nya nationer i Europa, kunde Tyskland och Sovjetunionen sätta sig ner och officiellt diskutera relationerna sinsemellan. Stämningen var mycket god och nu var den tyska regeringen helt med på noterna. Under bordet fördes samtidigt de nu kulminerande, hemliga förhandlingarna om de olika militärpolitiska förutsättningar som man bollat mellan varandra i nästan två år. Det fanns en stor välvilja på båda sidor och avtalen var snart överenskomna. Under de kommande tio åren skulle ett omfattande, hemligt, militärt samarbete upprättas mellan de båda nationerna. Sovjetunionen skulle få kapital, kunskap och teknik, Tyskland skulle samtidigt få möjlighet att träna en betydligt större militär doktrin än vad Versaillesfördraget gav dem rätt till.

Kostnaderna för den ryska notan skulle totalt bli 100 miljoner Reich Mark, fördelade jämnt på tio år. Den sovjetiska rubeln var inte konvertibel och den tyska marken minst sagt flyktig, så man fixerade en kurs mellan sig på 1 rubel = 2.16 Reich Mark. Hur kunde då Tyskland göra detta rakt under näsan på kontrollanterna från Frankrike och Storbritannien? Weimarrepubliken förde vid den här tiden dubbel bokföring för allt. Hur mycket tyskarna totalt skalade av den offentliga budgeten mellan 1919 och 1933 för egna behov går inte att uppskatta. Arbetet med det militära samarbetet Tyskland-Sovjetunionen sattes igång direkt, med tysk effektivitet. Den 11 augusti 1922 tecknade Reichwehr och Röda armén ett avtal som gav tyskarna rätt att upprätta baser i Sovjetunionen.

Samarbetet rörde sig över ett brett spektrum av militära aspekter. Teknologi, teoretiska studium och träningsprogram. Utveckling av taktiska förutsättningar för vapensystem. Utbildning av specialister inom samtliga militära områden. Utveckling av nya taktiska och strategiska modeller etc. Gemensamt för alla ämnen var att de var strikt förbjudna enligt Versaillesfördraget, Tyskland fick under inga omständigheter syssla med detta. I utbyte för sin delaktighet fick ryssarna ta del av det tyskarna arbetade med, delta i gemensamma militära övningar och använda sig av den industriella och militärtekniska utvecklingen som kom med avtalet. Alla var nöjda och vid 1924 hade Reichwehr öppnat ett representationskontor i Moskva, i hemlighet givetvis.

Snabbe Heinz
Ryssarna var mycket intresserade av det industriella samarbetet. Sovjetunionen stod inför en massiv utbyggnad av den eftersatta industrin och man såg oanade möjligheter med de hemliga avtalen med Tyskland. Man ville att Albatross Werke skulle upprätta en flygplansfabrik i Sovjetunionen, Blohm & Voss en ubåtsfabrik och kanske en Krupp ammunitionsfabrik? Man såg också fram emot att få sända ingenjörer på utbildning i Tyskland. Det är den här processen som ligger bakom de uppenbara ryska kopior av tyska motorcyklar, maskiner, pumpar, motorer, som förbryllar många entusiaster idag. Länge spred ryssarna sagor om listiga industrispioner som stal ritningar i Tyskland, när det i själva verket handlade om hemliga tillverkningslicenser.

För tysk del, eftersom det var de som bröt mot Versailles, organiserades först genom Chef der Heeresleitung, senare direkt genom Chef des Truppenamts (den i sig illegala generalstabschefen). Generalstaben arbetade i första hand med politiska och ekonomiska frågor som rörde de gemensamma tysk-ryska baserna i Sovjetunionen. Politiska problem sköttes tillsammans med det tyska utrikesdepartementet. Staben tog även hand om de hemliga företag som bildades i sammanhanget. Allt ordnades från ett kontor kallat T-3. De mera specifika militära ärendena sorterades under respektive Waffeninspektionen, vapenslagsinspektörerna.

Den upprättade pansarskolan Kama i Kazan lydde under Inspektion des Kraftwesens och flygplansfabriken samt flygstridsskolan i Lipetsk låg under Inspektion der Flieger. Tomka, det tyska centret för utveckling av kemiska stridsmedel och taktik i Samäara, löd i sin tur under Inspektion der Artillerie o.s.v. På den ryska sidan hanterades dessa ärenden av en perfekt skuggorganisation vars existens förnekades fullständigt av Kreml till våra dagar.

Georgij Zjukov
Tysk personal som skulle fara till Sovjetunionen för att antingen medverka i utbildningar eller produktion, gjorde så i största hemlighet. Uniformer var förbjudna, även vid ankomsten till och under verksamheten vid de aktuella baserna. Man erhöll falska pass, utfärdade av tyska utrikesdepartementet. Enskilt resande var att föredra. Resorna gick som regel via Lettland med tåg, från Riga till Daugavpils och därefter genom särskilt utvalda gränsstationer där den sovjetiska underrättelsetjänsten hade personal som kunde identifiera de aktuella personerna. Officerare som skulle tjänstegöra under längre tid i Sovjetunionen tog tjänsteledigt från sina respektive förband i Tyskland och deras namn ströks som operativa befattningshavare i rullorna. Detta medförde att Reichwehr kunde rotera fler officerare i tjnst än vad de normalt haft möjlighet till. Det förklarar även delvis hur tyska krigsmakten kunde upprätthålla en uppochnedvänd befälspyramid under mellankrigstiden.

Det förklarar också hur det tyska flygvapnet, Luftwaffe, kunde ställas upp från ingenting efter 1933, till synes fix och färdig vad gällde personal och utbildning. Tidigare förklaringar, som att Tyskland på 1920-talet blev en framstående glidflygarnation och att upprättandet av Lufthansa 1926 bidrog till träningen av tyska piloter, räckte inte till. Tunga namn som Adolf Galland, Albert Kesselring och Kurt Student bör ha deltagit i Sovjetunionen. I fallet Student så vet man att han testade sina vilda planer på luftburen trupp någonstans – det måste givetvis ha varit i Sovjetunionen.

Kända tyska officerare som deltog i olika program i Sovjetunionen var Wilhelm Keitel, Erich von Mannstein och Walther Model. En av de instruktörer vid Kama som ryssarna mest uppskattade var Heinz Guderian. Vilka ryska officerare som deltog i kurser och seminarier är höljt i dunkel, men det frestar att tänka sig att blivande marskalkar som Georgij Zjukov, Ivan Konev och Konstantin Rokossovskij var där. I slutet av 1920-talet satsade den sovjetiska röda armén medvetet på pansar i egna stridsformationer, bataljoner, regementen och divisioner. Man satte upp världens första pansarkår och kompletterade den senare med en andra. Det var först senare, i slutet av 1930-talet, då Stalin flexat sin paranoia och låtit avrätta över 30 000 officerare, som Röda armén splittrade kårerna och spred ut pansaret bland infanteridivisionerna. Röda armén var också först med fallskärmssoldater.

Molotov-Ribbentroppakten
En av Georgij Zjukovs första viktiga militära framgångar var slaget vid Chalchin-Gol 1939, en flod nära gränsen mellan det då sovjetiska Mongoliet och det av Japan kontrollerade Manchukuo, idag kinesiska Manchuriet. Zjukovs styrkor förintade nästan hela den japanska 6: e armén i en kniptångsmanöver med pansar och flygunderstöd, mycket lik Guderians modell för blixtkriget. Är det bara ett sammanträffande?

Det tyska samarbetet med Sovjetunionen var inte det enda av sitt slag, men det var definitivt det största och mest långtgående. Den lilla tyska flottan föredrog t.ex. att förlägga sina ljusskygga operationer hos nationer som Italien, Nederländerna, Finland och Sverige. Samarbetet med Sovjetunionen höll på att avslöjas så tidigt som 1926 när det tyska socialdemokratiska partiet, SPD, upptäckte att ryssarna, inom ramen för denna hemliga verksamhet, exporterade handgranater till de tyska kommunisterna. Det gick givetvis inte för sig, SPD började cirkulera ett pressmeddelande som statuerade att ryska handgranater dödade hundratals tyskar i de förekommande gatustriderna vid den tiden. I december samma år körde brittiska Manchester Guardian en artikel om hur tyska krigsmakten i hemlighet arbetade med Sovjetunionen i upprustningsfrågor. Ingen tog notis om något av detta.

Utom möjligtvis det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. De blev allt större i den tyska riksdagen och till sist blev de svurna in i de hemliga, parlamentariska rummen. Redan 1932, när man blivit den största riksdagsgruppen, signalerade nazisterna att de ämnade stänga verksamheten så fort de fått makten. Reichwehr och regering bestämde då att avveckla allting. Den sista tyska installationen övergavs i september 1933. Det var nog aningen magstarkt för Hitler att efter alla gatustrider med kommunisterna acceptera hemliga militära avtal med Moskva. Nazisterna och kommunisterna var inte ideologiska motståndare så mycket som de var konkurrenter om samma politik.

Ryskt-tyskt samkväm 1939-1941
Men varken Hitler eller Stalin hade glömt det gamla samarbetet, som ju hade flutit så väl. Många i statshierarkierna i Berlin och Moskva kände och uppskattade varandra, inte minst bland militärerna. Det är ur vetskap som denna som man skall se Molotov-Ribbentroppakten 1939. Omvärlden blev så chockad när pakten deklarerades offentligt, till synes på rekordtid dessutom. Man tycktes inte förstå hur det gick till, hur tyska och ryska soldater lät sig fotograferas i glatt samkväm efter deras gemensamma ockupation av Polen.

Då hade den gamle generalen Hans von Seeckt varit död i nästan tre år.

söndag 3 februari 2013

Det italienska stålet




I Nordafrika under andra världskriget myntade de brittiska soldaterna ett elakt skämt riktat till deras fiender, italienarna. De sa att: italienarnas stridsvagnar är utrustade med sex växlar bakåt – och en framåt, ifall fienden är så djävliga att de kommer bakifrån. Så var det givetvis inte, italienska stridsvagnar var undermåliga av helt andra orsaker, men britternas erfarenheter från sensommaren och hösten 1940 gav dem anledning att odla sådant skämtsinne om sin olycksalige motståndare.

Italiens krigslycka var absolut inte skriven i himlen. Första världskriget var ingen upplyftande erfarenhet, även om de italienska trupperna var betydligt mer ståndaktiga än vad historien generellt gett dem erkännande för. Italien var ett fattigt land under hela första hälften av 1900-talet. Fascisternas maktövertagande 1922 hade visserligen ryckt upp en hel del funktioner i det italienska samhället. Tågen gick i tid och maffian på Sicilien fick svårare att härska, men det fascistiska styret, en i huvudsak kvasisocialistisk statsdiktatur i spektret av en monarki, lade effektivt sorti på den ekonomiska utvecklingen i Italien. Den s.k. Stora depressionen var fortfarande en realitet vid krigsstarten 1939, precis som i Roosevelts USA.

Fascistisk syndikalism och korporation, vilket innebar att Il Duce Benito Mussolini i Rom manövrerade landet genom diverse statliga och privata monopol och via fascistpartiets uppkopplingar med fack och skråväsenden, gjorde samhällets olika funktioner till mycket aktiva särintressen. Detta gällde även militären, som under fascismens polerade fattigdom ändå aldrig fick de resurser man kunde tro att de borde ha fått under rådande omständigheter. Dessutom var den italienska militären i första hand modellerad efter ett kolonialkrig. Både under Pacificeringen av Libyen 1928-1932 och invasionen av Etiopien 1935 hade de italienska stridskrafterna agerat resolut, förhållandevis effektivt och med största tänkbara brutalitet. Konflikterna hyllades grandiost i Italien och Mussolini och krigsmakten stod på toppen av sin popularitet i slutet av 1930-talet.

Men varken Il Duce eller krigsmakten var redo för andra världskriget, Italien var helt enkelt inte ett Nazityskland med anor tillbaka till det gamla Preussen. Man var illa utrustade och tränade, den italienska officerskåren höll inte internationell standard. Det låg ett skimmer av konsertarmé över dem, överspänt, teatraliskt marscherande i Passo Romano (nazisterna i Tyskland kopierade den) och eliten i Bersaglieri, direkt löjliga på språng med lyfta knän och vippande plymer. Den italienska armén vid krigsstarten 1939 var på papperet en imponerande syn, med ungefär 70 divisioner, varav knappt 60 infanteri. Men de italienska divisionerna var underdimensionerade, med enbart två tätregementen, mot normalt tre, varför det egentliga antalet divisioner borde ha varit ca 45. Divisionerna var också svagt rustade, stridsvagnarna för få och lätta, artilleriet undermåligt och man var inte tillräckligt motoriserade. Italienska armén hade en flora av handeldvapen med hela nio olika kalibrar, en mardröm för underhållsapparaten.

Rodolfo Graziani
Bättre ställt var det med det italienska flygvapnet. Flygplanstyperna var något föråldrade, från början av 1930-talet, men piloterna var kompetenta och modiga. Ett stort problem var bristen på transportflyg, vilket också berodde på en intern prestigestrid mellan flygvapnet och armén, som hade eget flyg. Det starkaste vapenslaget i den italienska krigsmakten var ändå Regia Marina, den kungliga flottan, den största och snabbaste i Medelhavet – varför britterna försökte att decimera den med flyganfallet mot den stora flottbasen i Taranto den 11 november 1940. Anfallet inspirerade japanerna till deras Pearl Harbor. Även den italienska flottan bestod av budgetversioner, med sämre bestyckade och pansrade fartyg (därför snabbare), men de vek aldrig för strid och var ett ständigt hot mot de allierade i hela Medelhavet.*

Tillbaka till de italienska stridsvagnarna – och britterna.

Det började som ett italienskt, militärt omen. Den 28 juni 1940 skjuts fältmarskalk Italo Balbo ner av sitt eget luftvärn. Ny chef för hans kommando över samtliga italienska trupper i Libyen tas över av greven och fältmarskalken Rodolfo Graziani.

Graziani var den militära fixstjärnan i Italien vid den här tiden. En passionerad fascist, var han något av en gunstling hos Mussolini. Under kampanjen i Etiopien hade han använt kemiska stridsmedel mot urbefolkning, en fason italienarna börjat med redan i Libyen vid slutet av 1920-talet. Fascist och folkmördare, Graziani var ändå ingen idiot. När han inspekterade sina nya trupper utmed den egyptiska gränsen blev han mycket förgrymmad. De hade funnits där sedan 1912, då Italien tog Libyen från det sönderfallande Ottomanska riket. Det hade alltid betraktats som en oländig och illa önskad utpost i det italienska imperiet, en plats dit ingen ville bli placerad. Under sommaren 1940 hade det skett en omorganisation av den italienska arméns närvaro i öknen. Mussolini drog tillbaka den 5: e armén, samtidigt som man förstärkte den kvarvarande 10: e armén. Detta var fältmarskalk Grazianis omedelbara, operativa befäl, tio divisioner med underhåll och reserver, allt som allt 150 000 man, 600 tanks och drygt 1 000 artilleripjäser. Totalt fanns där 250 000 italienska trupper i hela Libyen.

Ökenråttor

Den italienska 10: armén bestod av värnpliktiga soldater, ett antal frivilliga, fascistiska enheter av s.k. Svartskjortor, mera som beväpnad milis, samt libyska kolonialtrupper. Bakom divisionsnamn som Sabratha, Cirene och Malettigruppen dolde sig allmänt missnöje och kris. De hade legat där i öknen i ungefär ett år och armén hade med näppe lyckats försörja dem alla, framför allt med färskvatten. Moralen var låg, sjukdomar härjade och desertering var vanligt förekommande. Graziani var fullt upptagen med att åtgärda alla problemen när han kallades till Rom. Il Duce ville att han genast skulle försätta sin armé på stridsfot och invadera det brittiskt besatta Egypten.

Fältmarskalk Graziani försökte förklara för Mussolini att han behövde ytterligare resurser för att ens försöka ett sådant företag. Han hade enbart transportfordon för 10 % av arméns enheter. Man skulle behöva bygga pipelines för bränsle och vatten utmed riktningarna för avancemang. Att marschera trupper i öknen var inte att tala om – visste Il Duce hur många liter vatten en soldat behöver per dygn under sådana förhållanden? Inget hjälpte, Mussolini hade bestämt sig. Graziani reste tillbaka till sin kommandopost i Cyrenaika, ovetandes om att Mussolini erbjudits assistans av Hitler, men nekat. Hans anfall startade den 9 september 1940 med fyra av sina divisioner, på papperet 60 000 man.

Motståndaren, det brittiska Middle East Command i Kairo under generallöjtnant Sir Archibald Wavell, hade totalt 30 000 man att försvara hela Mellanöstern med. I direkt konfrontation med Grazianis trupper hade han delar ur den 7: e mekaniserade divisionen (The Desert Rats), en styrka på ca 5 000 man under ledning av den nyss utnämnde brigadgeneralen William Gott och överste John Campbell. Deras reserver, bestående av resterande 7: e divisionen och den 4: e indiska divisionen, befann sig betydligt längre bak. De kom att kallas för Jock Columns **, efter överste Campbell, och hade till uppgift att göra flygande anfall mot italienarnas framryckning – det fanns inte så mycket mer att göra, ansåg man. Dock, till skillnad mot italienarna, var britterna huvudsakligen professionella soldater, de var helt motoriserade och hade sin underhållslogistik under kontroll, mycket p.g.a. deras kompakta storlek.

Fältmarskalk Rodolfo Graziani stoppade sin armés framryckning den 16 september vid Maktila, strax öster om Sidi Barrani, efter 95 kilometers marsch. Kriget hade varit lågintensivt, med totalt mindre än 200 stupade, men italienarna var helt utmattade. Under Mussolinis ilska grävde den 10: e armén ner sig i nya positioner och väntade på britternas motdrag. Det kom den 9 december med Operation Compass, 36 000 man skramlade ur hela imperiets militära resurser, britter, indier, australier, Kiwis och sydafrikaner. Man körde över den desillusionerade italienska armén och tog 115 000 man tillfånga *** och marscherade över halva Libyen, till Beda, på två månader. Graziani avgick på sin post och skulle senare bl.a. bli Mussolinis försvarsminister under den Sociala Republiken, eller Salorepubliken, efter Italiens kapitulation 1943.

3:e kavalleriregementet "Savoia"

När tyskarna anlände till Nordafrika i februari 1941 tog de sig an den italienska armén i Libyen. Med proper ledning, träning och fullvärdig support stöpte man om flera italienska förband till stridvärden likvärdiga med sina egna enheter. Italienarna blev en kraft att räkna med i Nordafrika.

Så hade det också varit året innan, många hundra mil därifrån och på ett sätt få hade kunnat ana. Det var den 23 augusti 1942 och platsen var Isbusjenskisteppen, vid staden Serafimovitj, väster om floden Don. Den röda armén hade gjort en framåtstöt och hotade vitala delar av den italienska 8: e armén. Det fanns ett akut behov av att regla av framstöten innan den blev allt för stor. Men fanns där någon enhet som skulle kunna utföra detta med omedelbar verkan? Tyskarna trodde inte det. En överste Alessandro Bettoni, chef för 3: e Reggimento  Savoia Cavalleria, hade en helt annan uppfattning. Hans beridna kavalleriregemente satt redan upp och han red utmed raderna av bataljoner och skvadroner, förklarande att deras ögonblick i historien hade anlänt.

Så, med dragna sablar och vajande plymer, stormade 600 italienska ryttare genom de framryckande ryska styrkorna. Det måste ha varit en syn för gudarna, beridet kavalleri som sprängde genom stridsvagnlinjer och flyende infanteri, vilt huggande omkring sig och droppande handgranater i öppna kanontorn. På klassiskt vis hade varje skvadron tagit ut sina återsamlingsplatser på andra sidan, för ett nytt anfall på väg tillbaka. Det var en framgång, ungefär 2 500 ryssar flydde hals över huvud, ca 200 höggs ner, 500 fångar togs. Anfallet hade temporärt hindrats. De egna förlusterna uppgick till 32 stupade och 52 sårade, samt 100 dödade hästar. Bland de stupade var överste Bettoni, som ridit först av alla, givetvis.

Samma kväll samlades officerarna vid en lägereld och inför fullständigt förbluffade tyskar skålade de i brännvin. De skålade för sin tappre regementschef och för det faktum att den 23 augusti 1942 var 250-årsdagen för bildandet av Reggimento Savoia Cavalleria. Datumet är också för evigt sammankopplat med militärhistoriens sista fullskaliga kavalleriattack till häst.

De existerar ännu, det stolta Savoia, nu som ett mekaniserat regemente i Brigata Aeromobile ”Furili”, en luftburen brigad i den italienska armén. Regementet har som stationeringsort staden Grosseto i Toscana.

Det moderna, italienska stålet
* Erwin Rommel, den berömde ökenräven, må ha varit en lysande taktiker, men han förstod sig inte på strategi. Han trodde in i det sista att Kairo, och därmed Suezkanalen, var nyckeln till seger i Medelhavet. Hans närmaste chef, flygmarskalken Albert Kesselring, visste genom sitt eget militära geni att nyckeln till Medelhavet var ön Malta. Endast genom ockupation av Malta och därmed dominans över havet och i luften kunde man knäcka nacken på det brittiska lejonet. Andra som förstod detta var italienarna. Det hjälpte dock föga, Rommel gick direkt till sin beundrare, Adolf Hitler, och fixade sina planer över alla andras förstånd.

** General Sir William Gott var senare i kriget tilltänkt som chef för den brittiska 8: e armén, lagom till Slaget om El Alamein. Han dog i en flygkrasch och general Bernard Montgomery tog hans plats istället. ”Jock Columns” inspirerade en annan framstående brittisk militär i Nordafrika, löjtnant Archibald Sterling ur 8: e Commandos, att bilda en ny specialstyrka – grunden till dagens Special Air Service, SAS.

*** Kriget i Nordafrika skiljer sig från många av de övriga stridsskådeplatserna under andra världskriget. Soldater på båda sidor visade mycket stor generositet mot varandra vid tillfångatagande. Man delade som regel vatten med varandra, även de minsta ransonerna, ingen ville utsätta den andre för törstens plåga. Den tyska Afrikakåren var förskonad från både SS och Gestapo, varför de kunde visa motsvarande ridderlighet. En viss överstelöjtnant Claus Graf von Stauffenberg slutformulerade sin ståndpunkt mot nazismen i Afrikakåren, innan han sårades svårt i Tunisien och sändes hem.