torsdag 28 mars 2013

Två bilder



Generalen dödade FNL-mannen; jag dödade generalen med min kamera. Fotografier är de starkaste vapen i världen. Folk tror på dem, men fotografier ljuger, även utan manipulationer. De är bara halvsanningar. Vad fotografiet inte berättade var: ”Vad skulle du ha gjort om du var generalen vid den tiden, på den platsen, den där heta dagen, och du fångade den så kallade skurken efter det att han sprängt bort två, eller tre amerikanska soldater?

Orden är Eddie Adams, fotografen från UP, som tog sitt Pulitzervinnande fotografi den 1 februari 1968 på en gata i Saigon. Fotografiet föreställer chefen för polisen i Saigon, tillförordnande generalen Nguyen Ngoc Loan, när han avrättade Nguyen Van Lem, en FNL-terrorist, med sin tjänsterevolver. Fotografiet är kanske det mest kända från Vietnamkriget och skapade mycket upprörda känslor världen över. Händelsen dokumenterades i än mer grafiska detaljer av en kameraman från amerikanska NBC.

Bakgrunden till händelsen, som nästan aldrig redogjorts offentligt, utspelade sig mitt under den explosiva Tet-offensiven, iscensatt av det kommunistiska FNL, understött av den nordvietnamesiska armén. Saigon var under attack, svåra strider utkämpades på öppen gata, mitt bland den oskyldiga befolkningen. Den amerikanska ambassaden attackerades av självmordssoldater och FNL försökte döda så många officiella sydvietnameser som möjligt. Nguyen Van Lem var ledare för en terroristcell i Saigon och endast några tiotal minuter innan den aktuella händelsen hade han och hans folk mördat en av Ngoc Loans ställföreträdares hela familj – hans föräldrar, hustru och hans barn.

Polis grep Van Lem på bar gärning och förde honom till generalens stabsplats. Ngoc Loan, utmattad och upprörd, frågade Van Lem om det stämde och han erkände trotsigt, varpå generalen drog sin revolver och sköt honom i huvudet, mitt framför amerikansk media.

Avrättningen rymdes inom ramverket för undantagstillståndet och krigslagarna. Att det skett framför kameror försvårade ärendet, men general Ngoc Loan friades från anklagelser om övervåld. Däremot försökte amerikanerna stoppa hans officiella befordran till general av den sydvietnamesiska regeringen. Generalen var inte omtyckt av vare sig den amerikanska ambassaden, eller av armén, men han respekterades av alla andra i Syd. Nguyen Ngoc Loan var en vietnamesisk nationalist som aktivt hindrade amerikansk militärpolis från att gripa vietnameser utan att först höras av vietnamesisk lag. Han lät arrestera och lagföra amerikansk militär personal när deras rumlande på Saigons gator blev för omfattande. Ngoc Loan var känd som en rakryggad polisman som gjorde sitt arbete enligt instruktionsboken, utan att ta mutor. Han sårades svårt några månader senare, fick ena benet amputerat och blev med detta en ivrig promotor för byggande av sjukhus.

1975, när Nordvietnam till sist invaderade Sydvietnam och tog Saigon, flydde Ngoc Loan till USA. Han hade fem barn med en tidigare fransk hustru. Han öppnade en pizzarestaurang i ett köpcentrum i Burke, Virginia, en förort till Washington DC. Han identifierades snart i pressen, varpå han och hans familj hotades till livet av vänsteraktivister. Detta föranledde Eddie Adams, mannen som tog den berömda bilden, att be Ngoc Loan om ursäkt i en artikel, för att han förstört hans liv. Han angrep även de fega kräk som tvingat honom att stänga sin restaurang.

Nguyen Ngoc Loan, tidigare polischef i Saigon, avled 1998. Hans dödsruna skrevs av Eddie Adams, som i sin text kallade honom för en riktig krigare.




Bilden visar en stiliserad version av Ernesto Che Guevara (1928-1967), argentinsk kommunist och en av de ledande figurerna bakom den kubanska revolutionen 1959. Knappast någon bild har fått en sådan status inom vänstervärlden, ja, inom ungdomskulten över lag, som just denna. Che Guevera symboliserar revolt, socialistisk frihet och popkultur, hans våldsamma död har även gett honom ett nästan religiöst martyrskap.

Men hur står det egentligen till med detta? Che Guevara levde ett våldsamt liv, han förde ett politiskt och moraliskt ansvar över stora förändringar i en hel nation. Var allt detta bara revolutionsromantik?

Svaret är givetvis nej. En person i hans position rådde över liv och död. Det är visserligen vanligt att starka historiska ledare omges med beundran och vars hårdhandskar snabbt dras av bakom kulisserna. Men i fallet Che, så är det mer än så, mycket mer än så. Efter ett i alla avseenden häftigt liv som revolutionär, tillsammans med Fidel Castro, blev han en uppskattad underhuggare under sin karismatiske ledare. Att just Che blev kultsymbol, och inte Castro, kan förklaras med dels att han var mera tvålfager än den pompöse Castro, men också det att propagandan effektivt smugit undan posterpojken och hans gärningar genom decennierna. Det har funnits ett enormt behov av en god symbol för vänstertyranniet, men inget är ju så förödande mot lögner som sanningen.

Ernesto Che Guevara fungerade som en slags polisminister under Fidel Castro efter den kubanska revolutionen. I denna funktion lät han bygga och leda ett stort antal fångläger. Dessa läger var modellerade av det sovjetiska Gulag och tiotusentals oppositionella människor fängslades och dog där. Han deltog också i arbetet att med våld hindra alla de ytterligare tiotusentals, eller hundratusentals människor, som önskade fly Kuba.

Inför Kubakrisen hösten 1962, uttryckte både Fidel Castro och Che Guevara, sina viljor att verkligen använda de kärnvapen som sovjetunionen i hemlighet placerat på Kuba. Deras passion för detta företag var så utagerat att ryssarna på ön blev nervösa. Sergei Chrusjtjov, son till Nikita, har vittnat om faderns frustration över de kubanska revolutionärernas uppenbara brist på perspektiv under krisen.

Alltså: Che Guevara önskade avfyra de taktiska kärnvapen sovjetunionen placerat på Kuba. Inom fem minuter hade denna gärning dödat tiotals miljoner oskyldiga människor på den amerikanska östkusten och störtat hela världen in i ett totalt förintande världskrig.

Nå, det är upp till var och en att utifrån naivitet och okunskap pryda sina väggar och skjortbröst med en folkmördande psykopat, den rätten har man i den fria världen, den värld Che Guevara hatade och önskade förstöra. Men att göra det utifrån ideologi, det är inte bara enfaldigt, det är äckligt.

Som att bära en stiliserad, fager Adolf Hitler på tröjan.

måndag 25 mars 2013

Yamashitas standard



Japans väg till stormaktsvälde i början av 1900-talet var både beslutsamt och ödesbestämt. I takt med sin frustande industriella revolution skaffade man sig snabbt ett övertag militärt mot sina grannar. Omvärlden såg med både beundran och fasa på uppstigande solens land och dess framfart i Asien. Ett kommande globalt problem anades, men det var ju så svårt att tänka sig att detta orientaliska öfolk kunde mästra den militära konsten. När andra världskriget blev ett faktum var det för sent och denna i grunden rasistiska villfarelse kom på skam. Japan fostrade Asiens främsta officerskår, några av medlemmarna får anses ha hållit världsklass. En av dessa var generalen Tomoyuki Yamashita, även kallad Tigern från Malaysia.

Född 1885 i den bergiga centrala delen av ön Shikoku. Man anar en traditionell, sträng japansk uppfostran, för Yamashita går på ett militärt gymnasium redan som tonåring. 1905 tog han examen vid den kejserliga arméakademin i Tokyo. Japan deltog på Ententens sida under första världskriget. Den unge Yamashita erhöll sin första stridserfarenhet 1914 när Japan utförde sin enda militära operation i kriget, angreppet på tyskarnas koloni i kinesiska Shandong. 1916 lämnade han arméns krigshögskola som nummer sex i rangordning. Samma år gifte han sig med Hisako, dotter till en general Nagayama. Tomoyuki Yamashita var nu major. Han har sedan tidigt odlat en expertis på Tyskland och den preussiska krigskonsten. Mellan åren 1920 och 1922 tjänade han som militärattaché i Berlin.

Yamashita var en produkt av sin tids Japan. Landet hade genomgått en oerhört snabb förändring till en modern nation från 1800-talets slut och in på det tidiga 1900-talet. Det var en förändring både politiskt, ekonomiskt och givetvis militärt. Den japanska krigsmakten, strikt uppdelat mellan armén och flottan (de båda vapenslagen kom senare att ha varsitt flygvapen), moderniserades från ett feodalt system av samurajklaner till en västerländsk stridsmaskin på endast några decennier. Man studerade flitigt Europa och från framgångarna med den tyska nationsbildningen och de krig det innebar på 1870-talet, så den japanska arméns generalstab vid 1800-talets slut blev en kopia av den preussiska. Tomoyuki Yamashita var en hängiven elev av denna doktrin.

Denna medvetna inriktning innebar att Japan blev den ledande militära kraften i Asien. Segern mot det kejserliga Ryssland i Rysk-japanska kriget 1904-1905 visade detta förhållande tydligt. Japan slog Ryssland både till lands och till havs, man krossade både de ryska Stillahavs- och Östersjöflottorna, och kom nu att dominera Manchuriet. Japan var samtidigt på väg mot att bli en västerländsk parlamentarisk och demokratisk monarki. Det reformerade japanska samhället innebar växande välstånd och hoppet om en mjukare framtoning hos den nya nationen. Japan hade dock sina stolta traditioner och militären hade allt för stor makt i det japanska samhället. De åtnjöt en nästan oberoende ställning gentemot parlamentet och lagar tillskrev att endast en militär kunde axla krigsministerns ämbete. I samband med starka traditionalistiska och nationalistiska strömningar, i kombination med den mäktiga militärens favör av kejsaren, kom Japan efter det första världskriget att bli allt mer fascistiskt och/eller socialistiskt. Parlamentarismens bibehölls, men blev dominerad av militären och antidemokratiska partier. De gamla, hårda ideologierna vann mark och med dem kejsarens inflytande i japanens liv.


Efter sin återkomst till Japan 1922 placerades Yamashita vid generalstaben i Tokyo där han senare befordrades till överste. I Tokyo kom han att blandas in i militärens politisering genom att han utan framgång öppet favoriserade en reduktion av den japanska armén. Därefter försvagade han sin position genom att gå i motsatt riktning och bli en ledande gestalt inom den militära politiska rörelsen Imperiets väg (Kodoha), ledd av den militära ideologen, general Sadao Araki. På så sätt hamnade han i motsattställning till den kommande premiärministern, general Hideki Tojo, och hans Kontrollfraktion (Tosheia). Skillnaderna mellan de båda rörelserna var små, de var både sociofascistiska, men Kodoha var revolutionärt där Tosheia var mer pragmatiskt, domedagsprofetiska. 1928 blev Yamashita åter placerad i diplomatins tjänst, nu som militärattaché i Österrike.

Det fanns en klar koppling mellan den japanska krigsmaktens senare utveckling med landets politiska utveckling, en utveckling man också kan se i Nazityskland. Under 1930-talet, och framför allt med andra världskrigets början, sker det en förändring från toppen till botten i den militära hierarkin, från modern, dynamisk doktrin, mot toppstyrd, dogmatisk ledarskap. Till skillnad från Tyskland, där Adolf Hitler nästan ensam representerade denna utveckling, så var Japan egentligen aldrig en diktatur – men militären styrde. Den japanska officerskåren hade med sina politiska bindningar även en informell rangordning, vilket utvecklingen under 1930-talet tydligt visar. Resultatet var dock densamma, när motståndet blev allt mer starkt och sofistikerat, svarade de båda axelmakterna med allt mer reaktionär strategi. Man offrade kompetens mot politisk lojalitet.

1930 var den nu befordrade överste Yamashita tillbaka i sitt hemland och erbjöds ledarskapet för elitförbandet 3: e kejserliga infanteriregementet, en hedersbetygelse. Den 26 februari 1936 försökte en utbrytargrupp ur den japanska armén, Unga officerare (Shoko), genomföra en statskupp – den s.k. 26 februariincidenten. De unga officerarna hade sin upprinnelse i Yamashitas gamla rörelse Kodoha, men hans reaktion på deras tilltag var mycket negativ. Han såg det som förräderi och blev offentligt upprörd när kejsare Hirohito vädjade om nåd för kuppmakarna. Japan var vid den här tiden på väg mot andra världskriget med stormsteg, där invasionerna av Manchuriet 1931 och av Kina 1937, endast var medvetna prologer till katastrofen. Överste Yamashita hade redan tröttat ut sina chefer med sina krav på koncentration av Japans krig mot Kina och Sovjetunionen, medan fred skulle upprätthållas mot Storbritannien och USA. Antagligen var det hans internationella erfarenheter som bidragit till hans åsikter, åsikter han delade med flottan och framför allt amiral Isoroku Yamamoto. Armén skickade på hösten 1936 den olycklige Yamashita till en obetydlig post i Kwantungarmén, den väldiga armégarnisonen i vad som nu var Manchukuo (Manchuriet), under den japanske lydkejsaren Puyi – den siste kinesiske kejsaren.

Andra världskriget började för generalmajoren Tomoyuki Yamashita redan 1938, med positionen som chef för 4: e armédivisionen och strider mot Chiang Kai-sheks Koumingtangarmé i norra Kina. 1940 sändes han åter på diplomatiska uppdrag, nu hemliga och i direkta samtal med Adolf Hitler och Benito Mussolini. Det är uppenbart att Yamashitas kvalitéer som militär hade överskuggat de uppenbara politiska missar han varit inblandad i. Från och med återkomsten till hemlandet blev general Yamashita en stridshäst enbart, en roll som passade honom betydligt bättre.

General Arthur Percival
Den 6 november 1941 tog den nu 56-årige generallöjtnanten befälet över 25: e armén, som låg förlagd i Vietnam. Vietnam hade tagits över året innan av Japan genom ett tvingande avtal med den franska Vichyregimen, något Yamashita bör ha varit med om att förhandla fram under sina samtal med axelmakterna. Det har ofta rått förvirring i militärhistorien rörande den Japanska arméns storlek i olika operationer. Den kejserliga armén opererade ofta i mindre formationer än de västerländska och sovjetiska motsvarigheterna. Det japanerna titulerade en armé, var i storlek mera lik en armékår, i 25: e arméns fall 70 000 man och 200 stridsvagnar. Dock, eftersom armén hade sitt eget flygvapen förde Yamashita även direkt befäl över den 22: a luftflottiljen, med nästan 600 stridsflygplan till sitt förfogande. Den 25: e armén var vikt för ett speciellt uppdrag, och om generalstaben i Tokyo spelat sin hand väl, så var just general Yamashita rätt man för uppdraget. Vietnam utgjorde språngbräda för en av de viktigaste militära operationerna, invasionen av Malaysia och tagandet av Singapore.

På måndagen den 8 december 1941, dagen efter den japanska flottans attack på Pearl Harbor, landsteg den japanska 25: e armén vid Kota Bharu på den norra delen av Malaysias östkust. På så sätt hade operationen även fungerat som avledningsmanöver för den amerikanska underrättelsetjänsten på andra sidan Stilla Havet. Japanerna mötte inte mycket motstånd. Britterna hade förstått att japanerna var i antågande och man hade förberett Operation Matador, ett försök att hindra dem. Men Yamashitas landstigningsstyrka var förhållandevis liten, endast 5 000 man, varför den var rörlig i sin exakta punkt för attack. Britterna missade dem till största del och ett brohuvud hade snabbt etablerats, varvid britterna drog sig tillbaka.

Det brittiska försvaret av Malaysia och Singapore bestod av Malaya Command under generallöjtnant Arthur Percival. Denna hopsatta styrka bestod i huvudsak av asiatisk trupp tillhörande den indiska III kåren, men också av den australiska 8: e divisionen, brittiska 53: e brigaden, samt ett regemente malaysiskt infanteri. Tillsammans med garnisonen i Singapore räknade man 140 000 man, d.v.s. ett styrkeförhållande 2/1 i brittisk favör. Däremot hade War Office i London strippat orienten på hårdvara sedan krigets start 1939. De kombinerade allierade flygstyrkorna hade enbart tillgång till 150 stridsflygplan i Malaysia och arméns pansar bestod av öppna kulsprutevagnar och endast en handfull tanks. Dessutom var general Percival en oerfaren krigsherre, som hade svårt att hantera förlust av resurser när fienden nosade runt honom. Percival och hans stab förföll därför till att spela rollen som coola kolonialofficerare tagna ur en roman av Kipling. De intalade sig själva att fula, gula kinamän, med glasögon gjorda av flaskbottnar, knappast utgjorde en fara mot dem – The British Empire.

Generallöjtnant Tomoyuki Yamashita har gått till militärhistorien som en av andra världskrigets främste generaler, och det är den Malaysiska kampanjen som gett honom detta epitet. Yamashita erbjöds betydligt mer resurser av Tokyo, inte minst fler divisioner, men han avböjde. Malaysia utgjorde en långsmal landtunga med oländig terräng, kraftigt kuperat och täckt med tät djungel. Där fanns få urbana områden, och vägnätet var begränsat. Yamashita insåg att han inte kunde försörja en större styrka i konventionell strid, hans logistik skulle braka samman. Så, han valde att begränsade sin frontstyrka till ett absolut minimum. Han hade fyra infanteridivisioner till sitt förfogande, förutom understödsförband, den 2: a kejserliga gardesdivisionen, de 5: e, 18: e och 56: e divisionerna. Utbildad enligt modern, japansk doktrin, var Yamashita väl förtrogen med vapenslagens samverkan i olika konstellationer, helt enligt tyska principer om kampfgruppen. Under sitt snabba avancemang utmed den Malaysiska östkusten skulle Yamashita rotera sina fyra divisioner så att endast två av dem var i strid åt gången. Det innebar att hans frontstyrkor aldrig översteg 30 000 man, ett enastående företag med tanke på att hans kampanj även har kallats djungelns blixtkrig.

Yamashita leder sina trupper
Yamashita skaffade sig snabbt luftherravälde över den Malaysiska halvön och han använde sina moderna flygstridskrafter skickligt, både i utmattande räder mot fasta grupperingar, som i förberedande luftangrepp inför infanteriets anstormningar. Britterna hade grupperat sig i fasta ställningar utmed en serie av försvarslinjer på halvön. De var koncentrerade där man ansåg att fienden måste komma, utmed vägarna, vid broarna, i dalgångarna. Yamashita kommenderade sitt infanteri att gå genom djungeln, ledande sina cyklar. Den japanska armén cyklade, vilket var ett snabbt och resurssparande transportmedel på asiatiska vägar och stigar. Cyklarna kunde lastas med upp till 60 kg proviant, utrustning och ammunition, därefter ledas genom upphuggna leder i den tätaste av djungler, uppför branta sluttningar och över de enklaste hängbroar av bambu. Därefter kunde de ställa dem mot träd och förbereda för angrepp i flanken, eller i ryggen, på en intet ont anande fiende. Det huvudsakliga artilleri som det japanska infanteriet förlitade sig på i Malaysia var flygburet, eller också den trogna granatkastaren.

Under hela kriget om Malaysia försökte aldrig britterna att möta denna taktik. Ingen hade sett maken till en modern armés användande av djungelkrigföring tidigare. Royal Engineers sprängde tusen broar, vilket hjälpte föga. Det japanska Infanteriet gick över på naturliga vadställen, de ockuperade och säkrade brohuvuden, varvid tillfälliga broar kunde byggas för underhålltrupper och tyngre enheter. Ibland genomförde Yamashita mindre landsättningar av trupp utmed kusten och därmed kringgå taktiska hinder. Malaya Command retirerade så snabbt de förmådde, ofta inte snabbt nog, många förband gick till spillo när de blev kringrända av ettriga, japanska enheter, betydligt mindre i storlek än deras offer.

Inte fullt två månader senare, den 31 januari 1942, stod general Yamashita vid Singapores norra befästningsverk – vilka var ett skämt i sig eftersom befästningsartilleriet pekade åt andra hållet, ut mot havet. Hans 25: e armé hade förlorat 5 000 man, varav 1 800 stupade. Britternas Butcher’s Bill räknade drygt 60 000 man, varav 2/3 var tillfångatagna. General Percival stod inför den totala katastrofen. Han var fångad i en fälla, avspärrad av den starka japanska flottan, ständigt bombad av flyg och Yamashitas framförda tunga artilleri, väntande på japanernas slutliga attack. Det tog åtta dagar, den korta, intensiva striden om Singapore, det brittiska imperiets pärla i Asien, 35 000 japaner mot 85 000 brittiska trupper. Den 15 februari kapitulerade general Percival. 80 000 britter gick in i förödande fångenskap, Yamashita hade förlorat ytterligare 1 700 man i stupade.

Otack är den flitiges lön, och den 17 juli 1942 förflyttades general Yamashita åter till Manchukou, långt bort från vidare japanska bedrifter vid fronten. Han fick chefskapet för den 1: a s.k. områdesarmén, vilket var japanernas begrepp för motsvarande armégrupp. Antagligen skedde denna märkliga förflyttning som ett led i överbefälhavaren och premiärministern Hideki Tojos aversion till sin gamle politiske nemesis. Dessutom hade Yamashita, sin vana trogen, gjort illa valda uttalanden offentligt, som att inbjuda malaysier japanskt medborgarskap. Det var otaktiskt för stunden, men dessa uttalanden talade också något om Yamashitas karaktär och attityder som skulle få betydelse senare i hans liv.

Den japanske premiärministern Hideki Tojo avsattes den 22 juli 1944. Den japanska generalstaben beslutade till hösten samma år att förstärka försvaret av Filippinerna, som mycket snart stod inför en invasion av amerikanerna. Till ny chef för den 14: e områdesarmén där, placerades general Yamashita, nu tillbaka i aktiv stridstjänst. Han anlände den 10 oktober till sin stabsplats i Manila på huvudön Luzon. Endast tio dagar senare utfördes den första amerikanska landsättningen av trupper på ön Leyte. General Douglas MacArthur har hållit sitt löfte till det filippinska folket, han är tillbaka. Japanerna försökte stoppa utvecklingen genom att attackera den amerikanska flottan i Leytebukten. Striderna utvecklades till det sista traditionella sjöslaget i militärhistorien och en fullständig katastrof för den japanska flottan. Slaget innebar också att Yamashita blev avskuren från allt hopp om effektiv hjälp på Filippinerna.

Yamashita i rättsalen
Den 6 januari 1945 landsattes två kårer ur den amerikanska 6: e armén, under general Walter Krueger, i Lingayenbukten på Luzon. Yamashitas 14: e områdesarmé bestod av 260 000 man fördelade på tre försvarsgrupper. Den största, Shobo, 150 000 man, var placerad på norra Luzon. Det var uppenbart att Yamashita ämnade utföra ett traditionellt, utdraget defensivt försvar. Han visste att hans utsikter var omöjliga, den stridsmaskin USA förfogade över i början av 1945 var fullständigt överlägsen, både tekniskt och taktiskt. Amerikanerna hade totalt luftherravälde, US Navy dominerade haven och armén var både erfaren och väl utrustade. Yamashita tappade omedelbart södra Luzon och kommenderade samtliga trupper ut ur Manila, en miljonstad han därmed skonade från strider. Omedelbart därefter landsattes 16 000 man japanskt marininfanteri, under konteramiral Sanji Iwabuchi i staden. Syftet var att förstöra Manilas hamn för amerikanerna. Väl i staden inledde den filippinska motståndsrörelsen aktioner mot den nya invasionsstyrkan, varvid Iwabuchi startade en massaker på stadens befolkning. 100 000 filippiner dödades i en blodig, månadslång stadsstrid som Yamashita uttryckligen beordrat skull undvikas.

Med sin Shobogrupp drog sig nu Yamashita upp i bergen i norra Luzon. Där genomförde han en effektiv och skickligt genomförd gerillastrid under resterande våren och hela sommaren 1945. Den 2 september, samma dag som Japan skriver under kapitulationen på USS Missouri, gav sig generallöjtnant Tomoyuki Yamashita tillsammans med återstående 50 000 man i god ordning. Han kapitulerade sitt samurajsvärd till två officerare, särskilt ditflygna för ändamålet, den amerikanske generalen Jonathan Wainwright, den siste försvararen av Filippinerna på Bataan, samt general Arthur Percival från Singapore. Symboliken i detta ögonblick förtärdes dock av att både Wainwright och Percival suttit i relativt bekväm fångenskap i Manchuriet och där träffat Yamashita vid olika tillfällen. Deras intryck av den språkkunnige japanske generalen var att de betraktade honom som en gentleman.

Den 29 oktober ställdes general Yamashita inför en militärtribunal i Manila, anklagad för krigsbrott. Det rörde sig i första hand om massakern i Manila samma vår, men också behandlingen av krigsfångar i Malaysia 1942. Yamashita försvarades av hela tre advokater ur amerikanska arméns juristkår. Ärendet var viktigt. Hans advokater avvisade effektivt Yamashitas skuld med befintlig bevisning. Han hade inte utfört nödvändiga order, inte ens varit närvarande vid händelserna, utan handlingarna hade utförts av soldater och enskilda befäl längre ner i hierarkin. Åklagarsidan tvingades hävda Yamashitas överhängande ansvar som arméchef. Frågan om hur långt ansvar sträckte sig blev ett tungt prejudikat som gick hela vägen till den amerikanska högsta domstolen. Där tillstyrktes åklagarsidans version av ärendet, som skrevs under av president Harry S Truman.

Slutlig dom föll efter nyår 1946, varvid general Yamashita höll ett kort anförande där han uttryckte beundran för det västerländska rättsystemet och en upprättstående beklagan att det inte lyckats tjäna hans sak bättre. Han hängdes den 23 februari på Laguna militärfängelse i Los Banos, några kilometer söder om Manila.

Det internationellt rättsliga prejudikatet kom att bli en förbannelse över USA. Utan att kunna se den framtida utvecklingen i en kristallkula, hade den amerikanska högsta domstolen skapat ett juridiskt dilemma som skulle följa dem genom Vietnamkrig och Irak. USA skapade förutsättningen för Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget, där prejudikatet var helt avgörande i betraktelsen av de åtalade nazisterna. Senare har man vägrat skriva under mandatet för krigsförbrytartribunalen i Haag, vars existens helt och hållet bygger på nämnda prejudikat. Den främsta orsaken är amerikanska statens personalansvar för sina yrkessoldater, de skall enligt amerikansk lag inte kunna ställas till svars inför utländsk domstol.

Prejudikatet är känt under namnet The Yamashita Standard.

tisdag 19 mars 2013

En andra historia


I will say then that I am not, nor ever have been in favor of bringing about in anyway the social and political equality of the white and black races – that I am not nor ever have been in favor of making voters or jurors of negroes, nor of qualifying them to hold office, not to intermarry with white people; and I will say in addition to this that there is a physical difference between the white and black races which I believe will forever forbid the two races living together on terms of social and political equality.
                                                                                                 Abraham Lincoln


Vi lever i en historielös tid, med litet, eller inget, intresse att söka vårt eget arv – om inte för att vifta med unkna nationalistiska poänger. Då vi inte känner oss själva, känner vi än mindre till andra. Historiebeskrivningen av t.ex. USA blir därför både torftig och falsk, så även på bästa sändningstid framför tv eller med en rykande färsk dagstidning i knäet. Åsikter är inte detsamma som kunskaper och internet är åsikternas embargo, så om man vill veta vad i USA består, då är risken överhängande att man fastnar inte bara i rena fabrikationer, utan även i det alltid närvarande opinionsmonopolet.

Detta är förhållanden som även existerar i USA, varför frågan om det amerikanska inbördeskriget, denna fullständigt avgörande konflikt i nationens historia, fortfarande är som ett fladdrande läskpapper. På senare tid har ett antal svenska böcker publicerats i ämnet, t.ex. om Abraham Lincoln, men dessa lutar sig allt för tungt mot politiskt korrekta fabrikationer och opinionsmonopol upphämtade i USA. Därför odlas ännu i vårt land, den mycket förenklade och otillräckliga förklaringen, att det var i första hand slaveriet som startade det amerikanska inbördeskriget. Så var det alltså inte.

Slaverifrågan hade utgjort en varböld på den amerikanska intentionen från dag ett. Av de första 13 fria staterna hade närmare hälften slaveri som en viktig kommersiell beståndsdel, till fasa för de stater i norr som förkastade slaveriet. Slaveri rimmade så illa med USA: s frihetsideal, men det fanns inget att göra, så länge man önskade hålla samman den nya unionen. Från första stund hotade den amerikanska södern att göra avträde om inte denna fråga accepterades av Norr. 1820 nådde man i kongressen det s.k. Missouri Compromise, en 50/50 uppdelning mellan slaveristater och övriga stater, där svarta nu kunde betrakta sig som fria om de beträdde en stat utan slaveri. När så den forna kolonimakten, Storbritannien, avskaffade slaveriet 1833, blev situationen än mer absurd för de som försvarade sakfrågan i USA.

Från Missourikompromissen 1820 och framåt växte USA territoriellt så det knakade. Immigrationen ökade stadigt och kravet på ny mark stärktes i kongressen. Men slaverifrågan låg som en broms på utvecklingen. För varje ny delstat som adderades till de ursprungliga 13, var man tvungen att juridiskt klassificera dem som slav- eller icke slavstat. Risken var påtaglig att 50/50-förhållandet skulle brytas åt det ena eller det andra hållet, vilket den andra sidan inte skulle acceptera. Frågan om slaveriet blev allt mer infekterad, krigshotet diskuterades ideligen och 1854 bildades ett nytt politiskt parti med avskaffandet av slaveriet högt på agendan – det Republikanska partiet. Den falang bland republikanerna som lyfte slavfrågan menade att om krig var nödvändigt, så låt det ske. Abraham Lincoln, en av partiets grundare, tillhörde inte denna falang.

Abraham Lincoln

I presidentvalet 1856 gjorde det nya republikanska partiet stora framgångar med sin kandidat John C Frémont. Men presidentposten behölls av demokraterna och ny man i Vita huset blev den erfarne John Buchanan. Buchanan försökte mjuka upp relationerna mellan Syd och Nord, men insåg för sent det fatala misstaget att lyfta frågan till kongressen i det läget. Han misslyckades fullständigt och situationen blev än värre. I kongressens midterm elections 1858 nådde republikanerna majoritet i båda kamrarna, representanthuset och senaten. Den 20 december 1860 förklarade sig South Carolina som självständig från den amerikanska unionen och åtföljdes av ytterligare sex sydstater. I februari 1861 utropade de avhoppade delstaterna Confederate States of America, CSA. President Buchanan gjorde inget för att hindra sydstaterna att konfiskera federal egendom. Det demokratiska partiet splittrades rakt utmed Syd- och Nordlinjen. Majoriteten i partiet fanns i södra USA, där låg deras heartlands. Slaveriets väl i Washington DC hade alltid drivits av demokrater.

Republikanerna krossade demokraterna i presidentvalet hösten 1860. Demokraternas olycklige kompromisskandidat John C Beckenbridge saknade helt plattform både i Syd och Nord. Republikanernas kandidat Abraham Lincoln, som tillträdde i mars 1861, hade redan deklarerat att han var redo för krig, så något försök att nå en diplomatisk lösning gavs inte. Det hade samtidigt varit orimligt för Jefferson Davis, CSA: s president, att starta kriget vid det tillfället. Dels ville han inte, dels kunde han inte. CSA var en konfederation, de saknade därför en enad armé. De olika delstaterna i södern var de som måste godkänna en krigsförklaring och det lät sig inte göras i första taget.

De första skotten i kriget föll vid Fort Sumter, nära Charleston, South Carolina, mellan den 12 och den 14 april 1861. Det skall ha varit delstatsmilis under general P G T Beauregard som så nesligt angrep den federala utposten i söder. Fortets kommendant, major Robert Anderson från Louisville, Kentucky, var demokrat, för slaveri och f.d. ägare av slavar. Bataljen, som alls inte var så dramatisk som målningar, tidningar, litteratur och film har velat framställa den, liknade mest ett spel för gallerierna. Enbart två man stupade, av misstag (bekräftat av båda parterna), i samband med den legendomsusade resningen – eller halningen – av stjärnbaneret på fortet. Händelsen innebar president Abraham Lincolns krigsförklaring mot Syd i det att han kommenderade fram 75 000 frivilliga till den lilla federala armén.

Under åren som ledde till inbördeskriget befann sig slaveriet i sydstaterna i stark nedåtgång. Endast en bråkdel av de vita ägde slavar, flera hade börjat frige och sedan istället anställa de svarta, även om det fortfarande stred mot aktuell lagstiftning. Det var inte enbart för att det var omoraliskt och okristligt, många plantageägare hade börjat inse det affärsmässigt felaktiga med slaveri, att lönearbete, såsom i nordstaternas industrier, var långt effektivare och vinstgivande. Rösterna emot slaveriet hade ökat markant under dessa år och det fanns betydligt fler opinionsbildande organisationer mot sakfrågan i södern än i norr. Tunga personligheter i södern, som Jefferson Davis och generalen Robert E Lee menade bestämt att slaveriet skulle försvinna från södern inom kort. Det var många politiskt insatta människor, både i Syd och Nord, som kände att det var norr som drev frågan framåt i syfte att sätta igång krig.


Så, varför drev Sydstaterna frågan om splittring av unionen framåt, när slaveriet ändå sjöng på sista versen? Varför var Nordstaterna så alarmerade och varför drev de slavfrågan framför sig som primärt argument? Båda parter var mycket väl insatta i varandras förhållanden sedan four scores and five years tillbaka, inget var en överraskning från någon sida. Så varför kunde man inte nå en kompromiss innan Fort Sumter, eller efteråt för den delen? Sanningen var att på våren 1861 var det inte slaveriet som var den springande punkten längre, utan något mycket större och fullständigt avgörande för all framtida utveckling. Det var USA: s överlevnad som stod på spel, med slavfrågan kvar som ett moraliskt motiv, för säkerhets skull.

Det var absolut inget nytt, man hade brottats med det sedan nationens begynnelse, ja, även från tiden dessförinnan, under kolonialtiden. Det är också någonting som stöts och blöts ännu i våra dagar. Det handlade om upplevelsen av att USA hade spårat ur, att den väg Founding Fathers en gång styrt in på hade korsats och man förvirrats in i fel riktning. USA hade blivit för federalt, Washington DC allt för arrogant och alldeles för allenarådande. I detta avseende var slaveriet en viktig symbolfråga – skulle Washington DC få bestämma över samtliga detaljer över huvudet på den delstatliga representationen? Sydstaternas konstitution var mycket lik USA: s, med den skillnaden att folket röstade på delstatsrepresentationen, som i sin tur röstade fram den nationella makten. Det var egentligen ingen partipolitisk fråga, men det var i det demokratiska Södern som åsikten var som starkast.

Sydstaterna ville återställa USA till tiden före grundlagsförändringen 1788, då USA lämnade konfederationen bakom sig och istället gick över till federation. President Jefferson Davis hade mindre makt i söder än president Abraham Lincoln i norr, vilket var huvudsaklig orsak till varför hans namn inte figurerade så ofta i historien. Davis hade varit en av USA: s mest omtyckta politiker då han fortfarande var senator på Capitolium Hill. Sydstatarna drog ofta mycket klarsynta paralleller med den amerikanska revolutionen. I båda fallen var det en strävan efter att återkoppla till något bättre som varit och inte något som kanske skulle bli.

Den amerikanska revolutionen på 1770-talet var inte det uppror vi gärna ser framför oss idag. Det var ingen progressiv, eller radikal revolution, utan en i allra högsta grad konservativ revolution. Det hade från början av den brittiska kolonialtiden på 1600-talet funnits en överenskommelse mellan de amerikanska nybyggarna, senare plantageägare och affärsmän, och den brittiska kronan. Amerikanerna skulle acceptera frånvaro av representation i det brittiska parlamentet i London om de istället fick mer självstyre internt och fortsatt lindrig beskattning. Det sistnämnda var en förutsättning för den väldiga amerikanska kassakon till det brittiska imperiet – man hade nu nått frihetstiden med nya eideologiska och ekonomiska rön. Detta förhållande ändrades när Storbritannien under 1750-talet insåg att kolonialism kostade mer än det smakade och man inledde en hårdare beskattning av kolonierna – de skulle i princip betala sina egna kostnader. Detta absurdum, samt brottet mot tidigare överenskommlser, var en av de tyngsta anledningarna till den amerikanska revolutionen.

Den tändande gnistan kom 1775, när brittisk militär i kolonin Massachusetts försökte avväpna folket, eller rättare sagt den milis de själva satt upp mer än hundra år tidigare. Amerikanerna tog fram sina vapen och försvarade sig. Lärdom: Försök aldrig ta ifrån amerikanerna deras vapen.

Jefferson Davis
USA hade sedan dess gått fel väg, ansåg man vid 1800-talets mitt. Den nya federala staten hade tagit den gamla koloniala maktens roll, man önskade centrera makten till Washington DC, upprätta federal beskattning ovanpå delstaternas privilegium, samt söka och upprätthålla militärt och polisiärt våldsmonopol. Därmed försvann hela meningen med det arv revolutionärerna skapat. Detta var sydstaternas främsta argument och i slutet av 1850-talet – d.v.s. hundra år senare – var måttet åter rågat. Man stod redo att spränga unionen för att försvara sin sak. Allt detta förstod Abraham Lincoln mycket väl, ändå lät han den politiska utmattningen ha sin ödesmättade gång och på vägen bröt han mot konstitutionen – sydstaterna hade rätt att lämna unionen.

Så startade det amerikanska inbördeskriget. Den här beskrivningen är inte den officiellt föredragna i USA, d.v.s. den är inte politisk korrekt. Men den är baserad på vedertagen kunskap, den går att verifiera med etablerad litteratur, den är bara ställd på undantag. Orsaken till detta är enkel, precis som i Sverige har den progressiva idéhistoriken i USA ett opinionsmonopol via media, skola och kultur. Monopolet har blivit landets berättelse, den vi berättar för varandra över fikabordet, eller för våra barn i skolan och hemma. Om sedan denna berättelse inte är sann …

När Hollywood producerar en stor film om Abraham Lincoln och USA: s förste svarte president, representerande partiet med de största rasistiska traditionerna, välkomnar den som om manuset kommit från hans egen mun – då är det något som inte stämmer. Då är det dags att titta på en andra historia.


Fotnoter:
– Inbördeskriget innebar en republikansk dominans av amerikansk politik som sträckte sig fram till det första världskriget.

– De svarta röstade nästan uteslutande på republikanerna, Lincolns parti, fram till 1930-talet.

– Det demokratiska partiets representation i sydstaterna medverkade aktivt till att undertrycka de svartas medborgerliga rättigheter i södern fram till 1960-talet. De hårda guvernörerna i södern, som kallade ut polis för att med våld slå ner medborgarrättsrörelsen, var alla demokrater, J Strom Thurmond, John Malcolm Patterson, George Wallace etc.

– Ku Klux Klan bildades under inbördeskriget av fanatiska demokrater som önskade rota ut, lyncha och även döda vita republikaner i södern. Det var således en liten grupp, eftersom det inte fanns så många republikaner i södern, de flesta hade flytt. Då våldet inte fick sitt tänkta utbrott, vände Ku Klux Klan strax sina vita, av sängkläder tillverkade, särkar mot den svarta befolkningen. Efter kriget tynade rörelsen bort, men blev större än någonsin efter filmen Birth of the Nation (1915) av regissören D W Griffiths, demokrat från södern. USA: s president Harry S. Truman, demokrat från Missouri, var medlem i Ku Klux Klan.

– Samtidigt skedde det en radikalisering av amerikansk politik under slutet av 1800-talet, s.k. progressivism. Frågan om politisk styrd utveckling från Washington splittrade republikanerna under ytan, men ledde 1913 till en öppen konflikt och bildandet av The Progressiv Party, under f.d. presidenten Theodore Roosevelt. Detta öppnade i sin tur för demokraternas starkaste president sedan general Jackson på 1820-talet, Woodrow Wilson.

– Wilson cementerar den progressiva federala politiken i USA. Han hade första världskrigets behov av centralisering till sin hjälp – Wilson, en i grunden pacifist som alls inte behövt dra in USA i kriget.

 – Den raserade amerikanska ekonomin efter första världskriget, med massarbetslöshet som inte ville försvinna, innebar förändring i det republikanska partiet. De republikanska presidenterna Warren G Harding, och särskilt Calvin Coolidge, skapar stort ekonomiskt välstånd i USA på 1920-talet genom hård fiskal politik och reversering av federal kontroll. Coolidge representerar skiftet på den republikanska sidan i sakfrågan. Hans administration var den sista antifederala i amerikansk historia.

– De svarta slutade att rösta republikanskt under president Franklin D Roosevelts New Deal. Roosevelts tunga federala politik försvårade allvarligt USA: s ekonomiska återhämtning efter börskraschen 1929. Depressionen kom att dominera hela 1930-talet. De som drabbades hårdast var givetvis de svarta. De blev därigenom de största bidragstagarna av alla, en process som många prominenta svarta alltid sett som en kronisk, social åkomma, med ett beroende av staten påfallande lik slaveriet.

– Demokraterna i södern, nu kallade Dixiecrats, reagerade negativt på den federala biståndspolitiken mot de svarta, något de såg som ett svek från federala yankees i partiet. En upptrappning av förtrycket mot svarta i södern skedde nästan dolt under andra världskriget. Detta resulterade i en motsvarande upptrappning av medborgarrättsrörelsen efter kriget.

– Medborgarrättsrörelsen inledning på 1950-talet leddes av män som t.ex. republikanen Martin Luther King Sr, alltså fadern till Junior. En av få Hollywoodstjärnor som vid den tiden engagerade sig var Charlton Heston, känd för sina republikanska åsikter. Den svarta medborgarrättsrörelsen slets mellan starka kristna ideal och extremradikal kommunism. Martin Luther King Jr: s skicklighet var att ena denna omöjliga kombination med sin exceptionella personlighet. Politiskt var han centristisk och såg fördelar och nackdelar med både demokraterna och republikanerna.

– Det var mordet på president John F Kennedy 1963 som startade demokraternas process till helande. Hans bror, Robert F Kennedy, och hans efterträdare Lyndon B Johnson, gick mycket handgripligen fram i södern med federal polis och federaliserat National Guard för att kväsa sina lokala partikamraters rasistiska framträdande. RFK mördades och LBJ avgick, men JFK står fortfarande kvar som den store helaren av nationen. John F Kennedy var betydligt mindre radikal än sin bror och sin vicepresident. Ingen vet vad som hade hänt om han fått leva.

– Det demokratiska partiets helande skedde på Washingtons och Nordstaternas direktiv. Det etablerade partiets roll som federalistiskt, d.v.s. betydelsen av en stark federal stat, med stora nationella program och federal beskattning. Därigenom hade demokraterna sedan inbördeskriget gjort en total vändning i sin policy.

– Republikanernas väg i motsatt riktning tog åter fart med senator Barry Goldwaters olyckliga kandidatur mot LBJ i presidentvalet 1964. Goldwater tog sig för den enastående otaktiska åtgärden att motsätta sig medborgarrättsrörelsen i södern. Han gjorde det inte för sina politiska motståndare Dixiecrats skull, utan det var ett utfall av den klassiska federalismen kontra delstaters rätt. Goldwater menade att det inte var Washingtons sak att blanda sig i delstaters inre angelägenheter. Ingen såg det dock på det viset, inbördeskriget visade ånyo sitt tryne och majoriteten av republikanerna i USA lämnade honom. Valet 1964 innebar en av de största segrarna i amerikansk historia för LBJ, Goldwater vann endast sin hemstat, Arizona, och fyra sydstater, där demokrater, besvikna på LBJ, röstade på Goldwater.

– Det kom att dröja till 1990-talet innan republikanerna kopplade greppet om sydstaterna. Från Calvin Coolidge på den federala arenan, till George W Buschs framgångsrika tid som guvernör i Texas, har det republikanska partiet blivit delstaternas champion mot federalt styre. Samtidigt saknar republikanerna den rasistiska historia som demokraterna haft.

– Dock, om man skall vara riktigt noga – och det skall man – så är på sätt och vis ordningen återställd sedan den amerikanska revolutionen. De två stora amerikanska politiska partierna mejslades ut i slutet av 1700-talet i olika konstellationer och format. Men det tidiga partiet Federals utvecklades till demokraterna, och deras motståndare kallades republikaner på sin tid. Dagens demokrater lutar sig tyngre mot USA: s andra president, John Adams, medan republikanerna gärna citerar Adams efterträdare, Thomas Jefferson.

– Republik och demokrati, två amerikanska diversioner för samma sak. I varken Declaration of Independence, Bill of Rights eller The American Constitution, förekommer ordet demokrati. Demokrati är det styressätt den första amerikanska kongressen klubbade som det mest föredömliga sättet att styra nationen. Fortfarande idag talar demokrater om den politiska viljan i ett demokratiskt koncept, d.v.s. majoriteten styr. Republikanerna pekar på svagheten i demokratin – vad händer om majoriteten har fel? – och hävdar istället the rule of law, d.v.s. republiken.

söndag 17 mars 2013

En Model för führerns gunst




Monokeln gjorde till sist ett permanent avtryck runt hans högra öga, då han bar den allt som oftast, och officersmössan alltid käckt på svaj. Det var de två anmärkningsvärda attributen kring honom. Det som dock gjorde störst intryck, och avtryck, var den lilla kroppsramen i kombination med en närmast övermäktig energi. Ögonen var ivriga, rörelserna snabba och rösten klar och genomträngande. Hans självklara och påträngande dominans skaffade honom många fiender, varför omdömena vacklar, men de som verkligen upplevde hans kommando skrev alltid under på att …

… varhelst krigets fruktansvärda kaos hotade ta över, fanns där alltid den källa av sans och mening som var Walther Model.

Otto Moritz Walther Model, född 1891, tillhörde det allra högsta toppskiktet bland nazitysklands fältmarskalkar under andra världskriget. Han hade två egenskaper som gjorde honom absolut unik, hans enorma arbetskapacitet och den mästerliga organisationsförmågan. Model var lika framstående i rollen som stabschef, som han var i egenskap av stridande förbandschef. I grunden infanterist, något hans kärva klarspråk vittnade om, så axlade han ändå pansarledarskapet i klass med Heinz Guderian och Erwin Rommel. Ingen annan tysk general behärskade funktionerna bakom begreppet Kampfgruppen bättre än Walther Model. Ändå defilerar han i historiens periferi, för alltid kontroversiell.

Walter Model var nämligen Adolf Hitlers favoritgeneral. Führern kallade honom förtroligt och med värme för min brandkårsstyrka. Model fick den här upplyfta positionen utifrån två förutsättningar, hans krävande kompetens och hans bakgrund.

Hitler, som var övertygad om sin egen förträfflighet som fältherre, var kroniskt missnöjd och paranoid rörande situationerna på hans många slagfält. Han hade alltid känslan av att de preussiska generalerna omkring honom missgynnade hans geni och konstant svek honom. Walther Model däremot kunde han sända med kort varsel till ett frontavsnitt, ta över ett kommando, eller sätta upp en ny enhet, en Kampfgruppe, av de sorgligaste resterna av en armé, och vinna striden. Hitler, och alla andra generaler, var förbluffade över hur den lille fältmarskalken drog samman styrkor från till synes ingenstans, gav dem kompetent befäl, motiverade och entusiasmerade dem till att fortsätta, överkomma och segra – allt i en och samma rörelse.

Hans metodik var dominerande engagemang. Han agerade ofta utifrån ett Führer befehl, den allra högsta orderformen i Nazityskland, ett verktyg ingen kunde värja sig ifrån. Model fattade snabbt den taktiska situationen, lät de ansvariga ta del av sina tillkortakommanden i en skur av saliv över ansiktet. Han avsatte, degraderade, men också befordrade. Befälen var rädda för honom, det hände att hela förbandsledningar eller staber avsatte sig själva innan Model fick möjlighet att leda. Soldaterna däremot uppskattade honom, de märkte av hans härjningar på så sätt att saker och ting började fungera igen. Idioterna var borta, alla övriga där upp hade fått en rejäl kick i baken och nu fanns där ledning, mening, ammunition och varm mat igen. De kände tryggheten i en ledare som var en man de kunde lita på. Model spelade på sin monokel inför trupperna och framställde sig gärna som något av en karikatyr av en liten preussare, samtidigt som han talade till dem som vilken hamnsjåare som helst.

Tyskt pansar vid Kursk

Han var ju ingen preussare, ej heller var han adlig, eller ens överklass, utan han kom från en liten stad i Sachsen där hans far arbetade som musiklärare. Dessa faktorer var en viktig inkörsport till det i grunden socialistiska nazistpartiets gunst – Walther Model var en av dem, precis som Hitler en vanlig, hygglig karl som gjort en duktig klassresa. Men historikerna har gått bet på att finna något som helst dokument som styrker att Model var nazist. Med största sannolikhet var han det inte. Han tillhörde de 60 % av den tyska arméns officerskår som inte var medlemmar i nazistpartiet. De flesta partimedlemmar i kåren bestod av yngre officerare som fått sina kommissioner efter Hitlers makttillträde 1933, alltså de som ansåg att de hade führern att tacka för sin upplyfta position i samhället. Detta är i sin tur orsaken till varför både den tyska flottan och framför allt Luftwaffe hade betydligt större kvantiteter nazistmedlemmar bland sina officerare, två vapenslag som till huvudsak bildats efter 1933.

Unge Walther var som sin far en starkt nationalistisk konservativ. Han ville vara en preussare, han ville tillhöra den gamla junkerklassen, som han hade en sådan romantisk uppfattning om. Helst av allt ville han tjäna ett klassiskt, monarkist Tyskland, med det kejserliga vapnet på uniformen. Model valde tidigt militäryrket och togs in som tonårig officersaspirant på kadettskolan i Neisse 1908. På första dagen ploppade han in sin medhavda monokel av vanligt glas i höger öga, sköt ut bröstkorgen och kompenserade sin litenhet med en god portion tåga. Han sägs ha gjort få vänner och lämnade ett minne hos de andra som ambitiös, pådrivande och spontant frispråkig.

Första världskriget innebar 54: e infanteriregementet för honom, han var en av dess mest komptenta plutonchefer och han sårades också svårt i ett tidigt skede. Resterande kriget bestod av tjänst i stabsfunktioner, särskilt underrättelseverksamhet, och han var endast kapten vid krigsslutet. De flesta namnkunniga generaler under andra världskriget var åtminstone bataljonschefer och överstelöjtnanter 1918. Men Model hade gjort intryck på sina befäl under det stora kriget som en mycket stridbar och kompetent kollega. Under uppbyggnaden av den lilla mellankrigsarmén kom hans skicklighet i organisation och pedagogik upp till ytan. Model var en stark beivrare av väl utbildade soldater, en ståndpunkt som skulle tjäna honom väl under hans karriär.

I det nazistiska samhället var Walther Model framför allt en opportunistisk streber, en man som nu för första gången fick en fördel med sin enklare bakgrund. Många andra klassfränder i hans position sökte sig till Luftwaffe, som artilleristen Albert Kesselring, eller till Waffen-SS, som infanterikollegan Willhelm Bittrich, men dessa män var också övertygade nazister. Model hade två fundamentala kärlekar i sitt liv: Tyskland och armén. Som sig bör för en riktig officer, blandade han sig inte i politik. Samtidigt lät hans sig bländas av Hitlers inledande åtgärder som rikskansler, att införa diktatur och dra militärledningen till sig som central ledare, åtgärder som tilltalade konservativa nationalister. Hitlers avsättande av den tydligt socialistiske Ernst Röhm och hans tänkta folkarmé av 8 miljoner SA-män, imponerade mycket, särskilt med den definitiva brutalitet det skedde. Führern var en man av handling, en diktator som satte sitt nya Wehrmacht i förgrunden av sin gärning. Walther Model var nöjd med detta, utan partibok i fickan.

När andra världskriget startade var Model generalmajor och hade sedan mitten av 1930-talet varit en intim del av uppbyggnaden av det nya OKH, Oberkommando des Heeres, armens överkommando. Model blev chef för OKH: s tekniska avdelning, i vilken position han arbetat nära Heinz Guderian och dennes arbete med att bygga upp Panzerwaffe. I arbetet med den nya generalstabsorganisationen hade nazistpartiet passat på att städa ut det mest uppenbara gruset i maskineriet. Till skillnad mot sina kollegor var Walther Model inte särskilt upprörd över skandalerna kring Blomberg-Fritchaffären* från 1938. Orsaken till detta var att Hitler istället satte in Walther von Brauchitsch som chef för OKH. Von Brauchitsch hade varit Models mentor under många år vid 1920-talets Reichwehr, en faktor som skulle spela väl i hans händer när nu kriget startat.

General Hans Krebs
Model var stabschef för den IV armékåren vid invasionen av Polen. Därefter befordrades han till generallöjtnant och tog befälet för general Ernst Buschs 16: e armés stab. I denna position förberedde Model dels sin armés angrepp på Frankrike, samt dess genomförande sommaren 1940. Efter Frankrikes kapitulation hamnade förberedelserna för Operation Seelöwe, den tänkta invasionen av Storbritannien, på 16: e arméns bord och Model bidrog med betydande delar av en operation som aldrig blev av.

Den 1 oktober 1940 rörde sig utvecklingen verkligen i Walther Models riktning. Han blev nu chef för den 3: e pansardivisionen, hans första stridskommendering sedan förra världskriget. Placeringen var en förberedelse för Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941, och var ett resultat av flera sammanflätande faktorer. Panzerwaffe var i stark utbyggnad efter framgångarna i Polen och Frankrike. OKH behövde fler dugliga generaler att skola om sig till pansarstrid. Model blev ett självklart val, inte bara genom Von Brauchitschs och nazistpartiets gunst, utan även från det faktum att han arbetat med pansar tillsammans med Heinz Guderian. Han var en känd advokat för teknisk utveckling och motorisering av tyska armén. Valet skulle visa sig vara ett mycket gott beslut, då Model anpassade sig snabbare än de flesta.

Ledarskapet i strid för den 3: e pansardivisionen blev kort, men intensivt under Operation Barbarossas första fyra månader. Model var en mycket framgångsrik pansarchef och hans division användes så flitigt att den i oktober 1941 enbart bestod av 50 stridsvagnar. Den 1 november utsågs han till chef för XXXXI pansarkåren och marscherar rakt på Moskva. Han deltog aktivt i de förödande striderna utanför den sovjetiska huvudstadens portar. Den 16 januari tog general Walther Model kommandot över resterna av den 9: e armén och organiserade dess försvarsstrid mot de avancerade ryska styrkorna. Därmed inleddes hans karriär som Hitlers brandkårsstyrka.

Rzjevfickan, 16 januari 1942 – 30 mars 1943
I mer än ett år höll general Model den ficka som bildats i de ryska linjerna med tyska arméns tillbakadragande från Moskva sedan december 1941. Fickan var fäst i norr med staden Rzjev och i söder hölls den förankrad med de tyska linjerna av den 4: e armén. Models 9: e armé var i spillror och han inledde en mycket hård regim som innefattade effektiva defensiva strider utmed de snötäckta skogarna norr om Smolensk, samtidigt som han reorganiserade och vidareutbildade sina trupper (han höll faktiskt krigsförbandsövningar bakom fronterna). Tiden var knapp, han visste att ryssarna förberedde för massiva motangrepp (Operation Mars) under vårvintern i syfte att göra hans ficka till en kringränd kittel.

Model bröt upp den reguljära organisationen för en armé och placerade artilleri och pansar under var sitt centrala kommando hos hans egen stab. Artilleriet placerades i eldbaser runt om det begränsade utrymmet och kunde därmed stödja samtliga positioner, var för sig eller alla samtidigt**. Genom skicklig underrättelseverksamhet, snabba rörelser och centrerad eldkraft malde den 9: e armén ner alla ryska försök att bryta sig in. Köttkvarnen Rzjev kom till sist att kosta Röda armén åtminstone 2 miljoner man och tusentals tanks. Detta var Stalins inledande misslyckande att stöta tillbaka tyskarna från sina positioner.

Det var i samband med Rzjev som Walther Model oanmäld flyger till Varglyan i Ostpreussen och ställer führern inför fullbordat faktum. Han spänner blicken i Adolf Hitler och ryter: Är det ni eller jag som för befäl över den 9: e armén? De samlade generalerna tar ett steg tillbaka i ett knipande försök att inte solka ner sina byxor. Inför dem alla sker undret, Hitler viker sig. Han mumlar: Det är naturligtvis ni, Herr General. Model kan resa tillbaka till fronten med en imponerad Führer och en nyvunnen respekt hos en samlad generalskår bakom sig.


Model visar vägen

Två underlydande generaler i Models tjänst är värda att nämnas. Generallöjtnant Hans Krebs följde honom som ständig stabschef, först med den 9: e armén, senare med Armégrupp Mitten och Armégrupp B. Krebs talade flytande ryska och kände de ryska förhållandena mycket väl efter att ha vistats långa perioder i Sovjetunionen under 1920-talet. Han räknas till en av nazitysklands skickligaste stabsgeneraler***. Models kanske mest uppskattade underlydande var general Josef Harpe, som först efterträdde honom som chef för XXXXI pansarkåren och senare 9: e armén.

Orelfickan, Operation Zitadelle, 1 april – 1 november 1943
Model fick under våren 1943 i uppdrag att med sin 9: e armé bistå Erich von Manstein och Heinz Guderian i kväsandet av Orelfickan, med staden Kursk som bas. Model skulle anfall från norr och fungera som städ åt Von Mansteins släggslag söderifrån. Slaget om Kursk utvecklades till en av militärhistoriens största bataljer och definitivt det största pansarslaget någonsin. Model visade vid Kursk åter sin förmåga att bryta upp befintlig förbandsordning för att vinna taktiska fördelar, genom att byta ut sina kårer mot kampgrupper, hans specialitet. Han gick, likt hela tyska armén, bet på att slå Röda armén i Orelfickan, men lyckades ändå ge ryssarna en ordentligt blodig näsa, utan att för den skull dra på sig allt för stora förluster själv, till skillnad från Von Manstein i söder.

Det kan vara värt att nämna slaget vid Kursk även i samröre med Stalingrad tidigare samma år. Ingen av dessa slag utgjorde de avgörande förluster som knäckte Wehrmachts nacke, såsom populärhistorien vill göra gällande. De hade sina psykologiska propagandasyften för de allierade, men strikt militärt kunde den tyska armén svälja dem under 1943. Det som till sist krossade den tyska armén sommaren 1944 var den matematiska säkerhet som förintelsekriget i öster innebar för Sovjetunionen – man var ett större land, med större befolkning och man hade snäppet större vilja att offra den på de ideologiska och etniska arenorna.

Armégrupp Nord, 31 januari – 30 mars 1944
I januari 1944 befordrades Walther Model till fältmarskalk och han gavs ledarskapet över Armégrupp Nord efter den Röda arméns utbrytning från Leningrad. Model lyckades åter stabilisera den sammanfallande fronten utmed den estniska gränsen, den s.k. Panther Stellung. Panterlinjen håller sedan in på sommaren, då Armégrupp Mitten börjar svaja betänkligt.

Armégrupp Norra Ukraina, 31 mars – 28 juni 1944
Model skickas per flyg till Ukraina för att hastigt ta över Armégrupp Norra Ukraina efter det att Hitler avskedat fältmarskalk Erich von Manstein. Till sist orkade inte den geniale Von Manstein stå emot Hitlers omöjliga krav och ständiga förolämpningar. Hans sista, mindre brillianta handlingar i karriären, hade påverkats mycket negativt av führerns koleriska attityd. Model tog över och inledde sitt sedvanliga arbete att reda ut sammanfallande fronter.

Armégrupp Mitten, 28 juni – 15 augusti 1944
Som om det inte var nog. Röda arméns väldiga Operation Bagration beseglade till slut Wehrmachts öde på Östfronten. Den rev upp hela Armégrupp Mitten och marscherade mot Östersjön där den inringade resterna av Armégrupp Nord i Lettland och Festung Kurland. Hitler beordrade i panik Walther Model att förutom Armegrupp Norra Ukraina även ta befälet över spillrorna av Armégrupp Mitten. Med ens hade Model fått sitt största kommando någonsin. Han var chef för över 2 miljoner man och genom en serie övermänskliga åtgärder, genom rättning mittåt, mycket gudsförtröstan och all den inverkan hans numera legendomsusade person kunde åstadkomma, så gjorde han det igen. Han stabiliserade situationen i Polen och kunde i mitten av augusti 1944 presentera Hitler med en ny front på kartan som han kunde klamra sig fast vid.

Arnhembron

Armégrupp A, Operation Market Garden, 18 augusti – 19 september 1944
Hitler belönade sin favoritgeneral med den största hedersbetygelsen, Riddarkorset med svärd och sköld i diamanter. Därefter kommenderade han honom till Västfronten, där han blev Oberbefehlshaber, överbefälhavare, efter Günther von Kluge. Han gavs också direkt befäl över Armégrupp A i norr. Som vanligt var allting i fritt fall. Den tyska västfronten var i färd med att förlora hela 40 divisioner. Både den 7: e armén och den 5: e pansararmén var nära att bli kringrända vid Falaise. Den amerikanske generalen George S Patton var i rask takt, och nästan helt oengagerad av tysk trupp, på väg upp genom Loiredalen med sin formidabla 3: e armé och hotade redan floden Rhen.

Situationen var svårare än på Östfronten, många fler och större urbana områden, betydligt bättre vägar och en civilbefolkning som inte flyttade sig i första taget. Model hade dock identifierat de allierade styrkorna akilleshäl, underhåll och logistik. Tyskarna hade förvägrat dem tillgång till större hamnar, fortfarande i september var Europas då största hamn, belgiska Antwerpen, låst för trafik. Man kunde inte köra två hela armégrupper samtidigt på högsta varv. De allierade började därför snart känna av Models inträde på arenan. Det började med Patton som fick se sina trupper stoppade vid den klassiska befästningsstaden Metz. De allierades överbefälhavare, Dwight D Eisenhower, kände en viss nervositet inför sina båda armégruppchefer, Sir Bernard Montgomery och Omar S Bradley, och deras loja attityd mot de flyende tyskarna, men det var bara för att Patton varnade honom.

När Montgomerys tätförband stannade vid den holländska gränsen för att vänta på bränsle, stabiliserades tyskarnas hela front. Den 75-årige fältmarskalken Gerd von Rundstedt tog då över västfronten och Walther Model kunde koncentrera sig på sin Armégrupp B. I samma veva hade Montgomery lagt sin plan för Operation Market Garden, en för honom ovanligt djärv idé om att snabbt ta ett brohuvud över den holländska floden Maas (Rhen), väl innan vinterns ankomst och en förhoppning om ett krigsslut till julen 1944. Förutsättningarna för operationen, att släppa tre divisioner plus en brigad fallskärmssoldater, sammanlagt 34 000 man, utmed vägen norrut mellan Eindhoven, Nijmegen och Arnhem, i syfte att ta fem broar för brittiskt pansar att passera över, var utifrån tyskarnas version dömd att misslyckas.

Walther Model satte upp sin stab strax utanför Arnhem. Man förväntade sig inget större engagemang i Holland, utan utgick ifrån att Patton skulle leda anfallet på Tyskland från sin position i Frankrike. Model hade tid att stärka sina positioner. Han hade Kurt Students trupper från Luftwaffe, fallskärmsjägare och nyuppsatt infanteri. Model fick också nytillskott enligt hans önskemål, SS-Obergruppenführer Willhelm Bittrichs 2: a Waffen-SS pansarkår, direkt från Östfronten. Denna försvagade, men ändå mycket imponerande styrka, tassade in nästan obemärkt i skogarna runt Arnhem. Tyskarna hade lärt sig agera utan luftherravälde och var numera mästare på att förflytta stora styrkor under största hemlighet. Den holländska motståndsrörelsen missade helt SS-soldaternas ankomst, mycket därför att Bittrich kommenderat permissionsförbud, på Models order.

Kick Off skedde mitt på dagen den 17 september med Montgomerys XXX armékår, under general Brian Horrocks, som körde norrut mot Eindhoven, en stad man beräknade nå på tre, fyra timmar. Då hade redan betydande fallskärmstrupper landat utefter hela färdvägen, bland annat i tradgården till Walther Models stabsplats. Från första stund stötte de allierade på problem, tyskarna bjöd på betydligt hårdare motstånd än beräknat. Model och Student bromsade effektivt upp britternas avancemang norrut med otaliga eldöverfall, samtidigt som Bittrichs stridsvana trupper gick hårt åt den 1: a brittiska luftburna divisionen i Arnhem.

Ardenneroffensiven

I historiken kring Operation Market Garden har man traditionellt klankat ner på Models agerande under striden. Han skall ha förnekat luftlandssättningarnas betydelse, samt att hans vägran att spränga Nijmegenbron för att han ville ha den för en motattack, att de var tecken på irrationellt beteende. Men då ser man inte Model utifrån hans synsätt. Han trodde helt enkelt inte på de allierades plan, inte för dess existens skull, utan för dess möjlighet till genomförande. Han insåg vågspelet i Montgomerys plan och han visste att han hade medlen att stoppa den. Nijmegenbron var verkligen menad till en motattack, utförd av Bittrichs pansar. Bittrich engagerade fienden i Arnhem med end

General Models framgångsrika försvarsstrid i Holland i slutet av september 1944 köpte Hitler dyrbar tid i norr resten av året. Tid till annat.ast en bråkdel av sin styrka. Den planen stoppades dock av Von Rundstedt.

Armégrupp B, Operation Wacht am Rhein, 16 december 1944 – 25 januari 1945
Ardenneroffensiven, Hitlers sista hazardspel, Battle of the Bulge, historiskt sett har man ofta lagt denna operation på Gerd von Rundstedts axlar, men det kan knappast råda någon tvekan om att Operation Wacht am Rhein var Walther Models skötebarn. Det var Model hela vägen, från att finna alla trupper och pansar från ingenstans, till dess totala överraskningsmoment och inledande framgångar. Model lyckades rehabilitera den 5: e pansararmén och satte den under general Hasso von Manteuffels mycket dugliga befäl. Han satte samtidigt samman hela den 1: a SS-pansararmén åt Sepp Dietrich, tidigare chef för SS Liebstandarte Adolf Hitler, som inget förstod av detta.

1 700 tanks, 300 000 stridserfarna soldater, från ingenstans, i största hemlighet. Det var fältmarskalk Walther Model i ett nötskal.

De allierade var helt oförberedda. General Patton hade varnat hela vägen från Normandie att tyskarna knappast skulle fly hals över huvudet till Berlin, utan att de skulle försöka göra något och att de måste göra det innan Rhen, annars skulle floden bli ett lika stort hinder för dem som det är för oss. Omar Bradley och chefen för den amerikanska 1: a armén, Courtney Hodges, ignorerade Patton. De hade invaggat sig själva i självgod säkerhet efter Montgomerys misslyckande med Market Garden. De hade även glömt historien och placerat Troy Middletons utmattade IIX armékår för vila i Ardennernas skogar. När Model slog till tidigt på morgonen den 16 december och nästan förintade Middletons kår, blev för en gångs skull Dwight Eisenhower rasande, han degraderade tillfälligt Bradley till generalskvartermästare och förödmjukade Hodges med att placera honom direkt under Montgomery. Istället satsade han allt på sin bäste man, Patton, som blott 18 timmar senare utförde sitt eget militära underverk och slog Model hårt i veka livet med sin 4: e pansardivision.

Wacht am Rhein var Hitlers dåliga idé. Målet, att nå Antwerpen och därigenom splittra amerikanerna och britterna, var mycket för optimistiskt. Det visste Model, ändå gjorde han det bästa av situationen. Hans avancemang maldes ner av tyngden från motståndarens enorma storlek. När sedan vädret förbättrades i början av januari 1945, och de allierade återtog sitt luftherravälde, så var allt över. Wacht am Rhein tog helt andan ur den tyska armén på västfronten. Det fanns inga elitförband av tyngd kvar. Model drog sig tillbaka över Rhen och försökte skapa ett försvar för det viktiga Ruhrområdet.

Walther Model

I det att de allierade gick över Rhen i början av 1945 var det som om proppen gick ur. Model stod mitt i ett moras, tyska soldater gav upp i tiotusental, generalstaben OKH talade om att fortsätta slåss mot de röda horderna och ge Tyskland till det civiliserade Väst, och nu fick även han, führerns gunstling, känna på Hitlers osammanhängande vrede. Allt rasade samman omkring honom, hans älskade Tyskland, hans armé. Men det var mer än så. Som mångårig armé- och armégruppschef, huvudsakligen på östfronten, hade Walther Model haft ansvar inte bara för sina trupper, utan även för civilbefolkningen. Under hans kommando hade civila massakrerats direkt eller indirekt på hans order. I Sovjetunionen hade det skett i storleksklassen miljontals. Model hade låtit SS härja i hans organisationer och han hade bistått vid behov. Model godkände SS-Obergruppenführer Bittrichs order att jämna Arnhem med marken, med påföljd att 10 000 civila holländare dödades på bara ett par dagar. Model satte sig ner och började skriva brev till sin familj i Dresden.

Tidigt på morgonen den 21 april 1945 vandrade Walther Model ut i skogarna vid Duisburg, i Ruhr, tillsammans med överstelöjtnant Roger Michael, en av hans stabsofficerare. Han stannade till på stigen, lämnade över mössa, personliga egendomar och sin monokel till Michael. Han sa – begrav mig här. Model gick vidare ensam ett stycke, stannade igen, kanske reflekterade han åter ett ögonblick över sitt öde, så drog sitt tjänstevapen och sköt sig själv i huvudet.

Walther Model blev 54 år, varav 36 som officer i tyska armén. Han dog som den preussare han önskade vara.




* Generalerna Werner von Blomberg och Werner von Fritsch, krigsminister respektive dennes tänkte efterträdare i januari 1938. Von Blomberg ämnade gifta sig med sin sekreterare Erna Gruhn, då Gestapo visar på hennes tidigare verksamhet som prostituerad och inom produktion av pornografisk film. Hitler tvingar honom att avgå, varpå Göring inleder en svartmålningskampanj mot Von Fritsch. Kampanjen behöver inte vecklas ut i sin helhet, då Von Fritsch avböjer positionen, annars stod en anklagelse för homosexualitet redo för honom. Detta är inledningen till Adolf Hitlers övertagande av hela Wehrmacht, vilket slutförs 1942.

** Fire Bases. Amerikanska armén skulle kopiera Models taktik i Vietnam på 1960-talet, med ett centrerat artillerikommando och baser runt om i Sydvietnam som på ögonblicks varsel kunde understödja infanteriet var och när som helst.

*** General Hans Krebs slutade sina dagar i Führerbunkern som stabschef för OKW under fältmarskalk Wilhelm Keitel. I veckor fick han utstå Hitlers skrikande ovett. Krebs begick själmord den 2 maj 1945.