måndag 29 april 2013

Dr. Dirlewanger


Man behöver inte vara psykopat för att delta i terror och folkmord. De allra flesta som genom historien bistått i de allra gruvsammaste av övergrepp har varit vanliga, hyggliga människor. Det är främst den idoga tron på statens rätt och förstånd som mördar, detta innefattar även militär identifikation, politisk ideologi, även religion. Samma pedagogik som på kasernen skapar brödraskap, kan snabbt vändas till urskillningslöst mördande. Även idrottsliga sammanslutningar har visat sig kapabla till organiserat våld. Rädsla i kombination med gruppens trygghet är väsentliga faktorer. Det är flockdjuret i oss som löper amok. Inte ens ledare av övergrepp behöver vara psykiskt inklinerade till sina beslut och handlingar. Byråkrater, anonyma och skyddade, är ofta de värsta aktörerna. Världshistorien är fylld av monstruösa människor som vid närmare granskning visade sig vara både intelligenta och kultiverade. Sedan fanns där Oskar Dirlewanger, mannen som chockade Hitlers SS.



Oskar Paul Dirlewanger föddes den 26 september 1895 i staden Würzburg i Franken, norra Bayern. Han var ett av fyra barn. Lite är känt om hans hemförhållanden, annat än att det verkade ha varit en vanlig, småborgerlig medelklassfamilj. Lille Oskar utmärkte sig i skolan för sin studieförmåga och han ståtade med ett högt IQ enligt de då populära testerna. Det är dock troligt att han redan här visade tendenser, krav på uppmärksamhet utöver studieresultaten, uppstudsighet mot lärare, slagsmål med kamrater. Oskar gick dock vidare till högre läroverk, med lyckade resultat. Men nu blev de personliga problemen tydligare i handlingarna. Den unge Oskar super, horar, slåss och ljuger hejdlöst vid varje tillfälle. När första världskriget bröt ut var han 19 år gammal. Han anträdde kadettskola i den bayerska armén och blev officer.

Fänrik Dirlewanger hade ett hiskeligt rykte som asocial när han gick i aktiv tjänst 1915. Att han tilldelades en pluton i ett kulsprutekompani vid det bayerska 123: e infanteriregementet var ett tecken på detta. Kulsprutekompanierna var nya, tekniska företeelser i armén, ett väl framskjutet förband av stor vikt på slagfältet. Det var farligt, ett typiskt ställe att placera en buse – men även en sjutusan till karl med huvudet på skaft. Dirlewanger förnekade sig inte. Han var den tappraste av de tappra och sårades vårt under kriget, hela tre gånger, av både bajonett och sabel, vilket säger en hel del om hans framfart. Han var däremot inte den ideale soldaten, än mindre officer. Löjtnanten, och sedermera kaptenen Dirlewanger gick sina egna vägar, fann på unika, långt ifrån alltid så goda lösningar. Det fanns svåra disciplinproblem hos honom, det och hans återkommande sjukhusvistelser gjorde att han ofta bytte förband, vilket inte tycktes störa honom nämnvärt. När kriget slutade 1918 var Oskar Dirlewanger major och bataljonschef vid det tyska 121: a infanteriregementet på östfronten. En enastående militär karriär.

Krigsslutet blev för honom exakt vad det innebar för hundratusentals andra i hans position, d.v.s. en krigshjälte utan sysselsättning. Officeren Dirlewanger, numera kallad Ghandi för sitt undernärda utseende, engagerade sig i de uppkomna oroligheterna i Tyskland, antagligen mest för något att göra än av övertygelse. Han visade litet politiskt intresse i sitt liv, men reflexmässigt, utifrån sin önskade sociala tillhörighet, så avskydde han kommunister. Han lånade ut sig till flera av de många borgerliga frikårer som poppat upp i landet och han fann strid på flera platser. Han sårades ännu en gång, i Sangerhausen, Sachsen-Anhalt. Samma mönster återkom från kriget, han rörde sig ständigt, i takt med att han upprepade gånger gick för långt i sin yrkesutövning. Det rapporterades internt om fall av tortyr bland hans gärningar. Mitt i allt detta hann Dirlewanger fortsätta sina studier på Johann Wolfgang Goetheuniversitet i Frankfurt och 1922 avlade han doktorsexamen i Statsvetenskap. De som kände honom ruskade på huvudet.

34: e Waffen Grenadier Division der SS

Dr. Dirlewanger gick 1923 med i det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, NSDAP, och kort därefter i deras nya partipolis, SS. Trots sin akademiska framgång klarade han inte av att upprätthålla en riktig anställning, utan bytte ständigt arbete och bostadsort. Han drog också på sig ständiga åtal för innehav av olagliga vapen. 1934 hann till sist lagen ikapp honom. Det kan ha skett som ett resultat av De långa knivarnas natt (30 juni – 2 juli), nazistpartiets blodiga uppgörelse med bl.a. SA, en extrem våldshandling som Dirlewanger med största säkerhet deltog i. Berusad, i uniform, stal han ett statsägt fordon (ev. polisens) och plockade upp en 14-årig flicka från nazisternas Bund Deutscher Mädel. Han våldtog henne i baksätet och körde därefter bilen i ett dike. Flickan lämnade han blödande på vägen. Dirlewanger dömdes till fängelse för sina gärningar, varpå han förlorade sitt medlemskap i NSDAP och SS, samt strippades på sina militära ordnar och sin doktorstitel.

Oskar Dirlewanger skall ha tagit detta mycket hårt och önskat livet ur sig. Han formligen bombade myndigheterna med allehanda skrivelser om sin fruktansvärda situation. Men fängelsestraffet blev relativt kort, lite över ett år, och så var han åter ute i samhället. En ny våldtäckt kort efter frigivningen renderade honom ett betydligt grövre straff som återfallsförbrytare. Han hamnade nu på skyddshäktet, eller snarare koncentrationslägret Welzheim, Baden-Württemberg. Här kunde historien om Dirlewanger ha tagit slut. Enligt nazisternas nya lagar platsade han som dömd sexualbrottsling perfekt i deras läger. Han hade kunnat fallit offer för den slentrianmässiga dödsmaskin som snart skulle göra sig gällande där. Men, det fanns de som ville annat, de som beundrade honom och betraktade några småflickors öden som skåpmat i det stora sammanhanget. Det tredje riket behövde ju handlingskraftiga och tuffa män som Oskar Dirlewanger.

Den nyss installerade chefen för SS-Hauptamt, SS: s högkvarter i Berlin, Gottlob Berger, en gammal frikårskamrat till Dirlewanger, kontaktade sin gode vän Heinrich Himmler och påtalade ärendet. Himmler var en man som delade sin högt ärade Führers verklighetsfrämmande moraliska aspekter om deras personal. Han gillade inte suputer och horkarlar, tyckte inte de hörde hemma i hans uppsträckta SS. Himmler hade en devis – absolut ingenting ”bara händer”, inte i uniform. Berger hade sina poänger och Reichführer-SS godtog Dirlewangers amnesti under förutsättning att han gjorde verklighet av sitt projekt att omedelbart bege sig till Spanien och det pågående inbördeskriget. Så blev det, den gamle syndaren återinträdde i samhället nästan utan en skråma, erhöll reservofficersstatus i SS och reste åter ut i kriget.

Spanien blev en ny bekräftelse på att Dirlewanger var en djävul på slagfältet. Han tjänade den tyska Condorlegionen under hela dess existens, från 1936 till 1939. Han sårades tre gånger och var en av de mest dekorerade soldaterna hos nationalisterna. Sedan bar det av hem igen, nu en reformerad man i det nazistiska Tysklands ögon. Han anmälde sig för tjänstgöring hos Waffen-SS med graden SS-Obersturmführer, motsvarigheten till Oberleutnant i armén. Den 14 juni 1940 etablerade Waffen-SS i Polen något som kallades Wilddiebkommando Oranienburg, ungefär Friskyttekommando Oranienburg*, en styrka som inledningsvis inte ens nådde upp till kompanis storlek. Tanken var att man skulle placera krypskyttar i centrum av ett förband med lätt infanteri, för att därigenom bli ett gott vapen mot partisaner. Att just Oskar Dirlewanger fick denna unika möjlighet att skapa en egen förbandstyp, härrör inte enbart från hans betydande stridserfarenheter, utan det var också resultatet av Gottlieb Berger och hans vänners inverkan.

Ett arrangerat foto, Dirlewangers gossar, Warszawa 1944

Detta var inledningen till Sonderkommando Dirlewanger, ett namn som går som en bloddrypande mardröm genom andra världskrigets historia. I augusti 1940 inledde man sina operationer i Generalguvernementet Polen. När det ursprungliga uppdraget kantrade, p.g.a. bristen i hans enhet på kompetent folk, lånades de 1941 ut till SS-Totenkopfverbände, koncentrationslägerkåren, nu som SS-Sonderbatallion Dirlewanger. Det nya uppdraget inkluderade ledning och bemanning av ett arbetsläger i Stary Dzików, Nedre Karpaterna. Just denna funktion kom att utredas rättsligt av SS-domaren Georg Konrad Morgen, en av de få jurister i Nazityskland som faktiskt undersökte oförrätter utförda av SS. Enligt Morgen var Dirlewanger och hans män inblandade i systematiskt mord, rån, korruption och Rassenchande, rasskändning – när man våldtog ickeariska kvinnor. Inget kom ut av dessa utredningar. 1942 hade dock generalguvernementets Höherer SS- und Polizeiführer Friedrich Wilhelm Krüger fått nog. Han var så äcklad att han yrkade på en snar förflyttning av Dr. Dirlewanger och hans anhang.  Man gick honom till mötes och Specialbataljon Dirlewanger flyttades till Vitryssland.

Dirlewangers enhet, nu närmare 1 000 man stark, hade vid det här laget antagit formen av en straffbataljon. Numerären hade helt tagits över av kriminella element, antingen förbrytare inom SS, eller direkt från fängelser och koncentrationsläger. Tills sist skulle även krigsfångar och mentalpatienter ingå i hans styrka. Bakgrunden till denna funktion stod Gottlieb Berger för. Han hade övertygad Hitler, över huvudet på Himmler, att detta var en bra modell för att reformera kriminella i samhället. De skulle få göra nytta i uniform, tjäna staten som omväxling, eller helt enkelt expediera sig själva och dö i de ryska sumpmarkerna. Berger pekade ut Dirlewanger som särskilt lämpad för ett sådant svårt ledarskap – för vad än hans mannar ställdes inför, var det ändå Dr. Dirlewangers vrede de fruktade mest av allt. Uppenbarligen tyckte Hitler att det var en strålande idé.

I Vitryssland ställdes bataljonen direkt under chefen för SS och polisen i regionen Centrala Ryssland, Erich von dem Bach-Zelewski, en man som matchade sin nye undersåte perfekt. Nu inleds den period i Oskar Dirlewangers liv när myndigheterna fullt ut backade upp hans arbetsmetoder. Hans order var, som alltid, svävande. Han skulle med sitt kommando pacificera särskilt utpekade områden. De införstådda förstod vad det innebar, att slakta varje ickeönskad man, kvinna och barn man kom åt. Dirlewanger utvecklade en egen, särskilt effektiv, metod. Man spärrade in så många människor man fick in i en lada, satte eld på denna och sedan vaktade man på utsidan med kulsprutor. Alla som lyckades ta sig ur infernot, sköts obarmhärtigt ner. Uppgifterna om antalet dödsoffer enbart under Dirlewangers kommando i Vitryssland 1942-1943, varierar mellan 30- och 120 000. Den 5 december 1943 erhöll SS-Standartenführer (överste) Oskar Dirlewanger det Tyska korset i guld ur SS-Reichführer Heinrich Himmlers hand. Dirlewanger tillhörde nu eliten bland de yttersta martyrerna i den nazistiska ideologin.

Warszawa 1944

Den 1 augusti 1944 startar den polska motståndsarmén, Armia Krajowa, sitt väpnade uppror i Warszawa. Man befäste den gamla staden och områden däromkring. Målet var att, i det politiska vakuum man utgick ifrån skulle skapas, utropa det fria Polen, med stöd från de västallierade. Den sovjetiska Röda armén stod utanför Warszawas östra förstäder och i Normandie skedde samma dag, den 1 augusti, Pattons stora utbrytning mot Paris och Tyskland. Vad ingen hade väntat sig var att Stalin skulle välja att undvika fortsatt avancemang in i Warszawa. Istället beordrade han sina generaler att vänta – till förmån för sina eget medhavda, kommunistiska polacker. På så sätt lät Stalin nazisterna göra processen kort med det polska upproret åt honom.

Nazisterna svarade på tjänsten på det vis man alltid gjort – med pacificering. SS-Gruppenführer Heinz Reinefarth kommenderades att sätta samman en truppstyrka bestående av olika förband, Kampfgruppe Reinefarth. De huvudsakliga beståndsdelarna i denna, knappt divisionsstora grupp, var SS-Sonderregiment Dirlewanger, men även det fruktade SS Sturmbrigade R.O.N.A**, under den notoriske Bronislav Kaminski. Dirlewanger var nu utsedd till SS-Oberführer, motsvarande brigadgeneral, men han s.k. regemente bestod knappt av 900 man. Medan de initiala striderna om Gamla staden rasade, som för tyskarnas del sköttes av Warszawas armégarnison under general Rainer Stahel, sändes delar av SS-enheterna till stadsdelen Wola.

Under nästan fyra dygn genomförde här Oskar Dirlewanger sin absolut värsta illgärning, kanske det mest ohyggliga övergreppet på civilbefolkning under hela andra världskriget. Uppskattningsvis 30 000 människor mördades i Wola. När blodbadet ebbade ut den 4 augusti, var gatorna och husen fyllda av lik – män, kvinnor och barn. Våldtagna och mördade kvinnor hängde nakna från balkongräcken. Sammanlagt tre sjukhus hade stormats, samtliga närvarande mördades, inklusive läkarna. Från lyktstolparna kring en fristående barnbördsavdelning hängde foster i sina moderkakor. General Stahel och hans stab var chockade inför detta nakna vanvett och han skrev ett iltelegram till arméstaben i Berlin, OKH.

Chefen för OKH, fältmarskalk Heinz Guderian, kontaktade omedelbart SS-Reichführer Heinrich Himmler. Han krävde SS-truppernas omedelbara tillbakadragande, annars skulle armén vända sina vapen mot dem och avrätta hela bunten. Himmler var vid den här tiden en man som allvarligt börjat fundera på sitt eftermäle och beslut fattades att Guderians påpekanden skulle hörsammas. Dirlewangers brigad förflyttades dock enbart några kvarter till de reguljära striderna i Warszawa. Däremot fängslade Gestapo Bronislav Kaminski, vars ryska trupper huvudsakligen deltagit i striderna kring Gamla staden. Han avrättades kort därefter, oklart av vilka.

Den polska motståndsarmén, som mest 50 000 man, under ledning av greven och generalen Tadeusz Bór-Komorowski, var väl förberedda, skickligt förskansade och med ett brinnande hopp om ett fritt Polen i hjärtat. De slogs som djävlar om varje meter i sin huvudstad. Varken Dirlewanger eller hans män hade någon erfarenhet av gatustrider, och särskilt inte av extrema som dessa. Dirlewangers regemente ådrog sig på kort tid över 300 procents förluster, vilket betydde att i princip samtliga av marodörerna från Wola pliktade med sina liv i Warszawas gränder, uppe på taken, i lägenheterna och nere i kloakerna. Den 14 augusti sattes stridsvana trupper ur 5: e SS-Panzer Division Viking (inkl. skandinaver) in i striderna. Dirlewanger linkade ut ur staden med ett helt nytt, nu större förband. För sin insats belönades han – otroligt nog – med Riddarkorset.
Oskar Dirlewanger i fångenskap 1945

Med krigslyckan nu definitivt i motståndarnas händer ökade de frivilligas antal till Waffen-SS betydligt. Många män från ockuperade länder satte sitt hopp till att kunna desertera när man väl kom till fronten. Oskar Dirlewangers brigad var inget undantag och i oktober 1944 var man för första gången fulltalig, nu som 2: a Sturmbrigade Dirlewanger, med 4 000 man. Man var inte längre ett specialförband, utan en stridande enhet. I denna skepnad deltog man bl.a. i det slovakiska upproret, samt med vakthållning utmed den nya Vistulalinjen inför det väntade sovjetiska avancemanget in i Tyskland. I februari 1945 uppdaterades Dirlewangers enhet till sin slutliga formation, 36: e Waffen Grenadier Division der SS. Det var aldrig en division i numerär mening, förbandet nådde som mest en styrka av en underdimensionerad brigad, lite drygt 3 000 man. Man var en papperskonstruktion, även om man hade några utgångna ryska stridsvagnar av märket T-34, bemannade med ryska krigsfångar.

Den 16 april 1945 gick Röda armén till attack utefter hela Vistalufronten, endast 30 km från Berlin. Dirlewangers division kastades tillbaka under förödande strider. Dagen efter, den 17 april, sårades han svårt för tolfte gången i sitt liv och lämnade därmed kriget. Dirlewangers tid var ute. Han greps den 1 juni, i civila kläder, i en liten stuga utanför Altshausen, Oberschwaben, av franska trupper. Hans kommande öde är höljt i dunkel. Enligt franska uppgifter mördades han av polska soldater i fransk tjänst, någon gång mellan 4 och 7 juni. Men uppgiften, från en tysk medfånge, förnekades av flera polacker i fransk tjänst. Polska staten, som länge hade en utlämningsorder på Dirlewanger, lät gräva upp en grav i Althausen och bekräfta hans död 1960. Detta har senare åter förkastats.

Oskar Dirlewanger, en av de absolut värsta krigsförbrytarna och folkmördare som historien någonsin sett maken till, är idag definitivt död. Officiellt, genom domstolsbeslut, avled han den 7 juni 1945. Han blev 49 år gammal.




* I engelska översättningar används begreppet Poacher, vilket betyder tjuvskytt. Min översättning friskytt skall alltså tolkas i en mer ondskefull betydning. Jämför gärna med det nordiska militärbegreppet jägare.

** RONA – Russkaya Osvoboditelnaya Narodnaya Armiya – Ryska nationella frihetsarmén.

lördag 20 april 2013

Sveriges militära moras



I ett nyhetsbrev från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, SMB, slår Lars Gyllenhaal ett slag för fortsatt svensk värnplikt. Hans utgångspunkt är att Sverige har ett mindre försvar än Finland, som samtidigt är dyrare än just Finlands. Han gör vidare jämförelser med Österrike och Schweiz, två ytterligare värnpliktsnationer som framgångsrikt odlat sina särarter som alliansfria länder. Med tanke på Gyllenhaals renome som historiker och debattör, haltar dock jämförelserna betydligt.

Först: De flesta stater i Europa har helt eller delvis avvecklat sina värnpliktsarméer sedan det kalla kriget avslutades med Sovjetunionens kollaps 1991. Det är inte alltid kostnadsskälen som varit avgörande, utan kanske även en vilja att återgå till ett civilt samhälle, nu när hotbilderna mojnat. Det finns inte längre behov av att tvinga unga människor i stora skaror att lära sig kriga, att rycka dem från deras civila, produktiva liv och istället göra dem till en samhällsekonomiskt förödande, offentlig kostnad. För i kostnaden av ett värnpliktsförsvar måste man alltid räkna in samhällets pris för t.ex. utebliven arbetskraft. De kalkylerna, den demokratiska och samhällsekonomiska, förkommer aldrig när värnpliktens försvar tas upp.

Vi börjar med att dra de båda centraleuropeiska staterna lika snabbt som Gyllenhaal gjort. Både Österrike och Schweiz har beslutat att behålla sina värnpliktsarméer. Schweiz, en nation per definition neutral, har gjort så antagligen utifrån tradition sedan århundraden tillbaka, en armé huvudsakligen på cykel, organiserade utefter sina kantoner med världens kortaste värnplikt – ett genuint dåligt exempel i sammanhanget. Det är samtidigt mycket enkelt för Österrike att slippa stora omvälvningar i försvaret och behålla sin alliansfrihet, då man är omgiven av idel NATO stater – Tyskland, Tjeckien, Ungern och Italien.

Finland är ett mycket bättre exempel. Vi delar all historik och geografi med finnarna, de har varit vår buffert genom seklerna. Finland har beslutat att behålla sitt invasionsförsvar eftersom de bor granne med den traditionella fienden. I dessa dagar matchar lilla Finlands försvar den ryska björnen även i antal. Man har en kraftigt bantad reguljär värnpliktsarmé på en kvarts miljon man. Jämförelsen görs direkt av Gyllehaal – 250 000 man mot Sveriges 40 000. Ergo: Finland har ett bättre försvar än Sverige. Samtidigt tillstår Gyllenhaal att ”Finland behållit en del gamla vapensystem”. Det är ett vanligt problem för en relativt stor värnpliktsarmé – uppdateringen av den tekniska kvaliteten.

Lars Gyllenhaal blir lyrisk när han drar fram gammal skåpmat från den svenska förvarspropagandan. ”En gång hade vi 850 000 man i försvaret”. Var tionde svensk hade en uniform i bagaget tills han fyllde 47. När undertecknad gjorde värnplikten 1980-1981 var det på det viset, men det var också följande: Den svenska armén bestod på papperet av 600 000 man, 25 reguljära brigader, 5-600 fristående närförsvarsbataljoner och kompanier, samt 100 000 man hemvärn. Av dessa enheter kunde man endast modernisera 16 brigader, resterande 9 brigader cykeltolkade med utrustning och organisation från slutet av 1960-talet. Närförsvarsförbanden saknade helt fordon och Hemvärnet släpade på gevär designade under 1800-talets slut.

Om vi skall tala numerärer så hade Sverige arméförband med någorlunda stridsvärde på motsvarande 90 000 man, resten var kanonmat. Och då saknade dessa 90 000 både splitterskydd och mörkerseende. Bättre än så var det inte. Det låg i själva verket en anda av självbedrägeri över det svenska försvaret, det gällde att rabbla manskapssiffror för allmänheten, att det fanns en gubbe bakom varje stubbe, varje sten, i skogen.

Idag räknar man pengar istället och det är sant att Sverige betalar mer för sitt mindre försvar än för Finlands större. Gyllenhaal frågar retoriskt varför, men ger inget svar. En viktig beståndsdel i svaret är följande:

Sverige har alltid betalat mer för sitt försvar än Finland. Detta trots att Finlands värnpliktsuttag var större än det svenska – det var svårare att ”komma undan” i vårt östliga grannland. För att förstå detta måste man inte bara se till historien, utan även till den kultur som rådde i båda försvaren.

Den första glasklara förklaringen var ekonomin. Under större delen av det kalla kriget halkade Finland efter oss ekonomiskt. Man var tvungen att hushålla och man var bra på det, man mindes kriget och dess umbäranden. Finland kunde heller inte rusta för mycket, man var i en icke angreppspakt med Sovjetunionen och fick inte ha vare sig attackflyg eller för stora örlogsfartyg. På samma gång kunde Finland köpa materiell från Sovjetunionen för lägre kostnader än vad Sverige kunde köpa motsvarande i väst. Finlands försvarsledning har därför odlat en kultur av sparsamhet och innovation, vilket har tjänat dem väl till våra dagar.

För Sverige är det nästan tvärt om. Den generation svenska generaler och amiraler som utifrån 1942 års försvarsbeslut administrerade och ledde den största upprustningen sedan 1800-talets slut och Bodens fästning, hade gjort karriär i mellankrigstidens nedrustning och sparkrav. Det här var samma generalspersoner som även planerade det kalla krigets inledning och deras spenderarbyxor satt fortfarande på. Sveriges neutralitet var dessutom självmant mera isolerad än Finlands. Vi skulle göra allt själv, medan Finland hade en pakt med Sovjetunionen – och extremt hemliga överenskommelser med NATO och USA. Tack vare det ekonomiska uppsvinget under 1950-talet, kunde det svenska försvaret vräka på med ett väldigt flygvapen, ett tag det modernaste i världen, och fortifikation för miljarder. Den svenska försvarsledningen odlade en kultur av slöseri, av att alltid få som man ville. Det var en kultur de tog med sig in i modern tid och som politikerna blev allt mer varse om.

Från 1970 och framåt levde det svenska försvaret i limbo, utan vare sig framförhållning eller historisk insikt. Inga nya doktriner föddes, utan man upprätthöll Status Qua i en ständigt sinande kassa, det var det enda politikerna lyckades med. Från 1980 och framåt utvecklades försvarsmaktens kultur till en skrikande jättebaby på väg till tandläkaren. Varenda försvarsminister sedan dess har trilskats med försvarsmaktens ovilja att ge ifrån sig någonting. Man har använt sig av lokalpolitik, sysselsättningspolitik, transportpolitik, men mer sällan försvarspolitik.

Den stora omstöpningen av det svenska försvaret under 1990-talet har skett med ovilja i kombination med svag politisk styrning. Man har i stora delar misslyckats med tranformationen, man behåller de uppochnervända hierarkipyramiderna och tvingar dåligt betalda soldater betala för sina sängplatser, för att sedan undra varför man fått så svårt att rekrytera. Det svenska försvaret är ett ekonomiskt moras och den stora nedbantningen var det bästa som kunde hända, om bara försvarsdepartementet kunde sätta ner foten ordentligt och välja kommande försvarschefer med modernt tänk.

Vi har det försvar vi förtjänar.