torsdag 30 maj 2013

Venona

Jakten på kommunister i USA under det kalla kriget är för alltid kopplad till Mccarthyismen och 1950-talet. De processer, som den amerikanska kongressens Tydling Committee, under ledning av senatorn från Wisconsin, Joseph Joe McCarthy, gav intrycket att alla som någonsin haft kontakt med kommunismen, oavsett hur eller när, var skyldiga till ett brott. McCarthys opportuna brist på urskillning och känsla för proportioner motarbetade sitt syfte och gav hans motståndare bränsle till motsatsen, att rädslan för kommunismen var överdriven, eller rent av saknade stöd i verkligheten.




Mot slutet av McCarthys korta karriär i kameraljuset gav han sig på Edward R Murrow, legendarisk nyhetskrönikör på CBS News och tung belackare av McCarthy. Orsaken till senatorns intresse för Murrow var dennes arbete som assisterande chef för något som på 1930-talet kallades Emergency Committee in Aid of Displaced Foreign Scholars. Det var en organisation som hjälpte utländska akademiker att fly från t.ex. Nazityskland. Flera av dessa akademiker var judar, men också kommunister – ja, det fanns uppgifter på att majoriteten var kommunister. Några av dessa blev prominenta kommunister, senare åtalade i olika spionhärvor för att ha arbetat för Sovjetunionen. McCarthy började peta i Murrows obskyra bakgrund, men hann inte ta det längre än så. The Tydling Committee hängde på gärdesgården och splittrades snart av en granatchockad kongress.

Mccarthyismen var mycket skadlig för den historiska sanningen. Edward R Murrow, en hyllad person i amerikansk media, slapp defilera med sin egen andel av denna historia, att han antagligen varit kommunist, att han aktivt medverkat till att ta in sovjetiska spioner i landet. Murrows personliga engagemang i detta är höljt i dunkel och det är mycket tänkbart att han saknade uppsåt och var helt oskyldig. Vad varken Murrow, eller Joe McCarthy för den delen, kände till var att den amerikanska underrättelsetjänsten kunde läsa de koder och chiffer som Sovjetunionen använde för sina spionnätverk i USA. Det fanns således kvitto på vad i McCartyismen som var sant och vad som var ogrundad paranoia. Då, på 1950-talet, kunde man ingenting verifiera eftersom det var topphemligt. Det skulle dröja till 1990-talet innan Washington släppte The Venona Project.

Edward R Murrow

Venona var mot kommunismen detsamma som vad Ultra var mot nazismen. För amerikanarnas del inleddes arbetet med projektet 1943 genom en input från det brittiska Special Operations Executives, SOE. När Storbritannien och Sovjetunionen plötsligt blivit allierade sommaren 1941, genom Operation Barbarossa, Nazitysklands invasion av Sovjetunionen, hade Winston Churchill – sann till sitt väderkorn – förklarat ryssarna som potentiellt falska i sina uppsåt. Britterna hade inlett arbetet med att dechiffrera de sovjetiska militära och diplomatiska signalkoderna. Detta snappades upp av Carter W Clarke, ställföreträdande chef för den amerikanska arméns underrättelsetjänst, M1. Clarke kommenderade arméns Signal Intelligence Service, SIS – i själva verket de amerikanska signaltruppernas kryptoenhet – mera känt för sin adress, Arlington Hall, att sätta igång sitt arbete. SIS hade deltagit i knäckandet av japanernas koder i början av kriget och vid 1943 hade man en formidabel stab med huvudsakligen unga, kvinnliga medarbetare i USA, Storbritannien och Australien.

Detta var föregångaren till dagens National Security Agency, NSA. Vid starten av Venona Project, och under i princip hela dess primärt aktiva period, arbetade armén utifrån sitt eget mandat. Varken president Franklin D Roosevelt, eller president Harry S Truman, kände till Venona i sin helhet. Grunden till detta beslut, om det var graden av hemlighet, eller FDR: s kända positiva attityd mot Josef Stalin, det vet man inte idag. Trumans andre utrikesminister, George Marshall, kände till hemligheten i egenskap av tidigare arméchef. På samma sätt blev Venona känt i Vita huset när Dwight D Eisenhower axlade presidentposten 1953.

Att knäcka de sovjetiska koderna hade visat sig relativt enkelt redan innan 1943. Ryssarna klantade sig nämligen. De använde sig av s.k. engångskrypto, som är helt säkert eftersom det baseras på slumpmässigt krypto som aldrig upprepar sig från en gång till en annan. Dock, One-Time Pad, eller OTP, kräver att det används korrekt vid varje enskilt tillfälle. I den omfattande tillverkningen av dessa engångskort på hemlig ort i Sovjetunionen, hade man vid några tillfällen använt dubbletter, vilket förkastade hela systemet med engångskoder. Upptäckten av misstaget gjordes av dem som var satta att kontrollera den sovjetiska handelstrafiken till sjöss. Orsaken till, eller vem som tabbade sig, är helt okänt för eftervärlden. Finland och deras dekryptering av sovjetisk trafik skall också ha spelat en viktig roll. Finnarna sålde sitt sovjetiska material till amerikanarna 1944 i samband med Operation Stella Polaris – köpet gjordes i Sverige.

Harry Dexter White med John Maynard Keynes

Steg för steg bröt man igenom den sovjetiska signaltrafiken på USA. En Meredith Gardner, då i 35-årsåldern, öppnade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD: s trafik, senare även den militära underrättelsetjänsten, GRU. 1946 bidrog hon till att lägga upp hela spionverksamheten mot Manhattan Project, byggandet av atombomben. Venona pekade på omfattande fientliga penetrationer av State Department (utrikesdepartementet), Treasury (finans), Office of Strategic Services (OSS, föregångaren till CIA) och självaste Vita huset. Den högste officiellt avslöjade spionen var den kanadensiskfödde Lauchlin Currie, nationalekonom, andre statsekreterare på Treasury och personlig rådgivare till FDR. En person som inofficiellt blev implementerad var Harry Hopkins, en av presidentens absolut närmaste män, arkitekten till New Deal, Works Progress Administration, WPA – på 1930-talet USA: s största arbetsgivare – och Land-lease Program under kriget, en man som ofta och gärna reste på Moskva i viktiga förhandlingar. Långt ifrån alla avslöjade spioner blev åtalade, av underrättelsestrategiska skäl.

Den stora rekryteraren av spioner för Sovjetunionen innan kriget var vare sig NKVD eller GRU, det var Komintern, den kommunistiska internationalen. Komintern, eller den Tredje internationalen, var en internationell takorganisation för de flesta kommunistiska partier i världen, inklusive Socialist Labour Party, SLP, i USA och Sveriges kommunistiska parti, SKP (Sillénarna), föregångarna till VPK och Vänsterpartiet i Sverige. Det stora kommunistpartiet i USA, CPUSA, var inte med i Komintern, men drog ändå fördelar av det i det för texten aktuella syftet. Kominterns uppgift var att samordna världens kommunism, att krossa kapitalismen och genomföra den stora världsrevolutionen. I detta arbete ingick utbildning av spioner som en viktig del. Många tusen officiella kommunister från hela världen reste till Sovjetunionen för att vidareutbilda sig, eller delta i kongresser. Hur många av dem som gick nästgårds, d.v.s. på spionskola hos NKVD eller GRU, är osäkert. 1943 bytte Komintern namn till Kominform, Kommunistiska informationsbyrån, men det ändrade inte mycket i sak.

Partiorganiserad kommunism har aldrig varit stor i USA. SLP har som mest haft 40 000 medlemmar, CPUSA kanske 70 000. Båda partierna rekryterade spionämnen åt Sovjetunionen, man uppmanade och puffade för medlemmars karriärer i stadsförvaltning eller i försvarsindustri. De kände till och underhöll till viss del s.k. celler, eller spionringar, i USA. Till denna verksamhet knöts även de som valt att rekryteras direkt av NKVD eller GRU. Alla sovjetiska spioner var inte organiserade kommunister, eller ens ideologiskt vänsterinriktade. NKVD och GRU hade i sin tur delat in världen mellan sig, så att spionverksamheter i USA drevs av NKVD, medan den i Kanada sorterade under GRU. Relationen mellan USA och Kanada fungerade, precis som i det öppna, civila livet mycket väl. Den kanadensiska underrättelsetjänsten delade givetvis uppgifter med sina amerikanska och brittiska kollegor.

Under 1930-talet hade det varit mycket enkelt att rekrytera spioner för Sovjetunionen. Världspolitiken var hårt polariserad, det var socialism eller fascism, kommunism eller nazism, demokrati stod inte högt i kurs. Den världsomfattande, stora depressionen bidrog till att locka folk till de röda fanorna. USA var inget undantag, med den utrikespolitiskt mycket naive Franklin D Roosevelt i Vita huset, samt hans aktiva flirtande med auktoritära politiska läror, gjorde att han öppnade maktens korridorer för nya element. Den stadigt växande federala staten med alla sina grandiosa sysselsättningsprojekt drog mycket folk, gärna folk med radikala åsikter. Det var män som Alger Hiss och Harry Dexter White, utrikes- respektive finansdepartementet. Hiss kom undan med att ljuga under ed 1950, idag vet man att han var betydligt mer insyltad än vad man då valde att hålla honom åtalad för.

Ethel och Julius Rosenberg

Det var i detta skeende som Edward R Murrow och hans Emergency Committee in Aid of Displaced Foreign Scholars kom in I sammanhanget. Ett dokumenterat problem för KGB i USA var den höga frekvensen av invandrade medlemmar i de kommunistiska partierna, d.v.s. deras rekryteringsbas. Man hade problem med att engagera uppenbara amerikaner, utan påtagligt många bröt kraftigt på östeuropeiska språk, eller tyska. Förutom i vetenskapliga sammanhang, eller som politiska rådgivare, var det svårt att få dem anställda inom sekretessbelagda områden. Amerikaner som på 1930-talet reste till Sovjetunionen och Komintern växte inte på träd, de var värda sin vikt i guld.

OSS, föregångaren till CIA, ertappades efter kriget med nästan 20 spioner, bland annat Maurice Halperin, en avdelningschef med tillgång till den absolut högsta toppen. Spioner avslöjades i hela den civila krigsapparaten: War Production Board, Board of Economic Warfare, Office of War Information. Ut från Manhattan Project kom vetenskapsmän som Klaus Fuchs, Alan Nunn May och Donald Maclean. En del fick plikta med sina liv för de brott de begått, som makarna Julius och Ethel Rosenberg i samband med Manhattan Project. Det fallet skapade en hel del rabalder i början av 1950-talet och blev en prestigesak bl.a. för den blivande vicepresidenten Richard M Nixon. Venona avslöjade långt senare att Julius Rosenberg verkligen var skyldig till spioneri, vilket många tvivlade på när han dömdes 1953. Däremot var hans hustru Ethel oskyldig – hon offrades för den stora hemligheten.

Venona Project var aktivt in i början av 1960-talet, då det arkiverades för vidare användning som hemligt referensmaterial. Efter andra världskriget, mycket tack vare Mccarthyismen, blev kommunismen allmänt mytologiserad i USA och västvärlden. Den påstådda paranoian kring det kommunistiska hotet blev till en reaktionär hållning och kom att effektivt överskugga de faktiska övergreppen och folkmorden i den kommunistiska världen. Under decennierna fram till 1995 producerades artiklar, litteratur och film som ursäktade, eller glorifierade de personer som pekats ut och gripits under jakten på spioner. Det hör också till saken att när hemligheterna kring Venona släpptes, möttes det med en påtaglig tystnad från massmedialt, eller kulturellt och även historiskt håll. Då var upptäckten av Ultra tio år tidigare betydligt mer spännande.

måndag 27 maj 2013

The Spanish Connection

Det var två bomber som förberetts för attentatet på Adolf Hitler den 20 juli 1944. Endast en användes, vilket med största säkerhet var ett misstag. Hade man lämnat bomberna tillsammans i portföljen hade båda exploderat, antagligen nödvändigt för att nå full verkan i det öppna kartrum som konferensen hölls. Nu överlevde istället Hitler. Bomberna var på vardera ett kilo sprängdeg, med en sinnrik och mycket enkel, kemisk utlösningsmekanism. Löjtnant Werner von Haeften, Von Stauffenbergs assistent, slängde den återstående bomben i skogen på väg ut ur Wolfsschanze, varför Gestapo kunde konstatera det uppseendeväckande med bomberna – de var av brittisk modell.


Wilhelm Canaris


Bomberna hade förts in i gruppen av konspiratörer genom den lettiskfödde friherren Wessel Freytag von Loringhoven, som var överste i Abwehr, den tyska militära underrättelsetjänsten. Detta Abwehr – som på tyska betyder försvar – var kanske det mest farliga hotet mot Hitler och nazisterna, det var nämligen genomsyrat av motståndsmän och hade varit så ända sedan dess förutvarande chef tappat förtroende för sin führer i början av 1938. Denne tidigare chef satt sedan februari 1944 i husarrest och hans Abwehr fördes nu i alla hast över till SS: s underrättelseorganisation, Sicherheitsdienst, SD.

Amiral Wilhelm Canaris, en av de mest gåtfulla karaktärerna från andra världskriget, han hade helt säkert personligen haft med bomberna att göra. Denne legendariske spionchef gäckade Hitler, SS och Gestapo under sex år. Det är svårt att idag avgöra exakt vad i nazisternas undergång amiral Canaris gärningar spelade in, men en hel del är det. Klart är ändå att det inte fanns några direkta kopplingar mellan honom och de allierade, det hade båda sidor undvikit medvetet. Nej, Canaris kontakter och bomberna som skulle döda Hitler, de kom genom en och samma mellanhand – Spanien.

I det omedelbara preludiet till det spanska inbördeskriget, i juli 1936, var det nödvändigt för general Francisco Franco att ta sig från sin exil på Kanarieöarna till det afrikanska fastlandet. Där skulle han åter ta kommandot över de spanska kolonialtrupperna, själva nyckeln till nationalisternas möjligheter att slå den republikanska regeringen. Ärendet löstes genom en hemlig flygresa och de båda piloterna, Cecil Bebb och Hugh Pollard, tillhörde det brittiska Secret Intelligent Service, SIS. Huruvida den brittiska underrättelsetjänsten sanktionerade resan från toppen är ännu höljt i dunkel, men det råder ingen tvekan om att Storbritannien inte ville se ett kommunistiskt Spanien. General Franco lånade en hel del pengar från London för att lösa sin första tid som generalissimus.

Tyskarna bidrog något senare med den mycket livsviktiga luftbron mellan Marocko och Spanien, så att nationalisterna kunde flyga över 13 000 fullt utrustade kolonialtrupper, inklusive de fruktade spanska främlingslegionärerna. Detta skedde med flyg från Luftwaffe inom ramen för den tyska Condorlegionen, i sin tur ett verk av amiral Wilhelm Canaris. Canaris älskade Spanien, han hade sommarhus där och talade spanska flytande (han talade även mycket god engelska). Bakgrunden till denna passion fanns i amiralens historia som både militärattaché och underrättelseman i landet. 1936 hade han med fast hand inackorderat Abwehr i Madrid och det blev deras starkaste fäste utanför Tyskland. Canaris övertalade Hitler att engagera sig i det spanska inbördeskriget, tillsammans med Franco. Det fanns ju klara beröringspunkter och tillika mycket att lära.

Amiral Canaris och general Franco var personligt mycket nära vänner, vilket säger en hel del med tanke på den svårtillgänglige generalen. Canaris blev en viktig utrikespolitisk rådgivare åt Franco och i början var denna kontakt pro-tysk, men inte för länge. Wilhelm Canaris var fascist, han avskydde demokrati och kapitalism. Inledningsvis hade Adolf Hitler tilltalat den gamle preussaren, men någonstans under det spanska inbördeskriget blev Canaris, liksom många andra tyska militärer, övertygad om att Hitler inte var den rätte mannen, att under honom skulle det älskade Tyskland förtvina. Ett tips är att det var nazisternas gudlöshet som var den springande punkten, Canaris var en kristen man. Med största sannolikhet kände Franco till sin väns tvivel.

Franco och Hitler

Detta förklarar Francisco Francos kallsinniga förhållande till de båda åsiktsfränderna Adolf Hitler och Benito Mussolini under kriget. Det här var givetvis inte enbart Canaris verk, Franco var en av de skarpaste maktspelarna som någonsin trampat i ett par ridstövlar. Han var dessutom en skicklig militär. Han förstod på egen hand att Hitlers versioner inte skulle hålla i längden och det passade honom och Spanien att hålla sig utanför. Samtidigt var det nödvändigt för amiral Canaris att Spanien fortblev en neutral stat. På så sätt kunde han föra in den andra delen i ekvationen, Storbritannien. Britterna hade ett mycket stort behov av ett neutralt Spanien, annars skulle deras livsavgörande Gibraltar vara ett minne blott. På så vis blev Madrid den i särklass viktigaste spioncentralen under andra världskriget, med Lissabon som god tvåa. Här kunde det tyska Abwehr och det brittiska Special Operations Executive, SOE, mötas i lugn och ro.

Adolf Hitler drevs till vansinne av den arrogante lille, spanske generalen som hela tiden gjorde cirklar kring honom och Benito. När Hitler ville skicka tysk trupp genom Spanien för att ockupera Gibraltar, nekade Franco honom det. Istället erbjöd Franco att spanska armén kunde göra det, inte för tyskarnas räkning, utan för att neutralisera den viktiga klippudden. Tyskland kunde få finansiera och utrusta en sådan styrka, tillade han och körde näsan i vädret. Hitler kokade inombords. På begäran om spanska trupper på tysk sida i Ryssland, svarade den lille generalen att det nog kunde ordnas, men endast med frivilliga – neutralitetsreglerna, förstår Führern – och enbart på tysk bekostnad och endast mot kommunisterna på den ryska fronten – inte mot några västallierade enheter någon annanstans. Så föddes den Blå divisionen, eller Divisiôn Espanola de Volontarios, eller på tyska: 250. Infanterie-Division, en av få kompletta förband med utlänningar i den reguljära tyska armén under andra världskriget. Man blev inte kloka på det i Berlin, det var som om Franco låg ett steg före hela tiden.

Heinrich Himmler hade länge misstänkt att det var något fuffens med Wilhelm Canaris. Exakt vad han grundade sina misstankar på är svårt att säga, men antagligen hade många små indicier funnit sin väg till Prinz-Albrecht-Strasse 8. Det var planeringen inför 20 juli komplotten som öppnade en ingång åt Himmler och spionamiralen sattes i husarrest. Abwehr togs över av SS-Brigadeführer Walther Schellenberg, vars uppgift bara var att administrera organisationens sammanslagning med SD. Canaris hade därför inget direkt att göra med själva attentatet. Det intressanta är att både Hitler och Himmler hade uppenbara orsaker till att hålla liv i honom. Hitler för att han trodde att Canaris skulle ge honom namnen på många andra förrädare, vilket han inte gjorde. Himmler därför att han hoppades kunna komma i kontakt med britterna, antagligen för att diskutera olika scenarior för tiden efter kriget. Även detta gav ingenting.

El Caudillo

Det här var på senhösten 1944 och redan hade Heinrich Himmler börjat planera för sitt eftermäle, det som vår egen prins Folke Bernadotte fick serverat för sig i krigets sista dagar. Det finns även de som menar att Himmler plottade med Canaris om ett lönnmord på Hitler, alternativt en statskupp. Det finns inga som helst belägg för detta, men det är onekligen en spännande tanke. Wilhelm Canaris hängdes med pianotråd från en köttkrok i koncentrationslägret Flossenburg den 9 april 1945, endast dagar innan den tyska kapitulationen.

Francisco Franco gick vidare och blev en av de mest framgångsrika diktatorerna i historien. I 39 år vaknade, verkade och somnade det spanska folket i fullt medvetande om att El Caudillo satt ohotad kvar vid makten. Orsaken till Francos framgång tillskrivs ofta hans relativt normala relation till västvärlden. Han gjorde Spanien till en trygg NATO-medlem och turistnäringen blomstrade under hans styre. Hans märkligt starka integritet är en annan orsak. Summan av hans politiska gärningar ryms inom begreppet fascism, men han var aldrig medlem av de spanska falangisterna. Han var absolut nationalist och stod fast vid landets monarki, men höll kungahuset på armlängds avstånd från sin egen maktposition. Han var kristen och stred för den katolska kyrkans position i samhället, men gick i denna kyrka endast vid ceremoniella tillfällen. Franco var en gåta redan under sin livstid, ytterst få kom honom nära inpå livet och de som gjorde det blev otvetydigt fångad av honom.


söndag 26 maj 2013

Miracle

Inledningen av andra världskriget kom som en kalldusch för USA, en nation som var föga intresserad av att delta och därför illa förberedd. Men i det ögonblick amerikanerna stod inför konstaterat faktum, agerade man snabbt och beslutsamt. Den omedelbara utvecklingen direkt efter inträdet i kriget var inte långt ifrån ett underverk, tillräckligt så att det slog deras motståndare med total överraskning. Det tog i runda tal endast ett halvår för amerikanerna att komma ikapp sig själva, från katastrofen i Pearl Harbor den 7 december 1941, till framgången med slaget om Midway under de första dagarna i juni året därpå. Utvecklingen under denna period låg helt och hållet i den amerikanska militära underrättelsetjänstens signalspaning, deras förmåga att uppsnappa, dechiffrera och tolka japanernas informationsflöde.

Battle of Midway

Den amerikanska signalspaningen sköttes av armén respektive flottan i separata, mycket konkurrensmedvetna avdelningar. Båda var små och illa finansierade av potenta hierarkier, som misstrodde dem som höll sig med hemligheter bakom lås och bom. Trots detta hade man lyckats dechiffrera japanernas kodsystem, kallat Purple, redan i mitten av 1930-talet. Man hade bl.a. lyckats med ett antal hemliga inbrott i det japanska konsulatet i New York, åtgärder som japanerna aldrig kände till. Denna nya förmåga, att läsa den potentielle fiendens meddelanden, d.v.s. amerikanernas motsvarighet till britternas Ultra, gick under namnet Magic. Allt eftersom japanernas aggressioner i Asien blev allt mer uppenbara, beslutade sig den amerikanska militära underrättelsetjänsten 1940 att dela upp Magic emellan sig. Flottan skulle tolka all militär trafik kring Stilla havet, medan armén koncentrerade sig på det diplomatiska informationsflödet.

Den amerikanska arméns signalspaning på i huvudsak civil verksamhet skulle i sin tur innebära embryot till AFSA, Armed Forces Security Agency, föregångaren till dagens betydligt mer kända NSA, National Security Agency.

Flottans motsvarighet opererade inom ramen för OPNAV, Office of Chief Of Naval Operations, i Washington DC, och bar det kryptiska namnet OP-20-G, 20th Division, Office of Naval Communications, G Section/Communications Security. Man opererade utifrån tre stationer I den amerikanska hemisfären: NEGAT I Washington DC, HYPO i Pear Harbor, Hawaii, samt CAST på ön Corregidor i Manilabukten på Filippinerna. Trots denna vitt spännande organisation bestod OP-20-G av inte fler än ett trettiotal officerare, underofficerare och meniga. Det var inte minst denna faktor som spelade roll i organisationens oförmåga att förutse attacken på Pearl Harbor. Det var den kompakta volymen information som man tvingades lämna odechiffrerat som skapade osäkerhet. Senare forskning har dock visat att även med allt uttytt hade det varit svårt för OP-20-G att dra riktiga slutsatser. Istället pekar man på den inledande förvirringen i japanernas benämningar av potentiella mål, den stora förekomsten av dessa mål, samt det faktum att japanerna var försiktiga med kommunikation inför sina militära operationer. Amiral Chuichi Nagumos flotteskader på väg mot Pearl Harbor hade sålunda stävat under total radiotystnad.

Amerikanarnas version av japanernas Purplemaskin

Den första japanska koden som amerikanerna knäckte 1933 kallades Blue. Tack vare denna framgång kunde man senare även tyda den för kriget aktuella JN-25, Japanese Navy 25. Vad det handlade om, precis som i fallet med tyskarnas Enigma, var en automatisk kryptering och dekryptering mellan två maskiner. Detta var Purple, en kryptomaskin som japanerna kallade Typ 97. Dess funktion var snarlik Enigma, men mindre mekanisk. Istället för hjul använde sig japanerna av strömbrytare. Japanerna, vars skriftspråk är uppbyggd på stavelser istället för bokstäver, använder det västerländska bokstavsalfabetet vid kryptering. Precis som med Enigma sorterade Purpleapparaten vokaler och konsonanter separat, ett system som innebar en säkerhetsrisk. Och, mycket riktigt, kom denna omständighet att innebära de nödvändiga ingångarna för de amerikanska kryptoanalytikerna, liksom först de polska, sedan de brittiska kollegorna rörande Enigma, samt även vårt eget kryptogeni Arne Beurling och den tyska G-skrivaren.

Amerikanerna använde sig inte av kryptomaskiner, utan istället klassiska kodnycklar, en betydligt mer omständlig procedur, men i det här avseendet mycket säkrare. Man skiljde dessutom på hemlig och ordinär kommunikation, vilket innebar att japanerna kunde lyssna till mycket klartext på de amerikanska linjerna. Detta innebar, å andra sidan, att japanerna inte kunde värja sig från falska meddelanden, en faktor som kom att ha stor betydelse för de helt avgörande striderna vårvintern och försommaren 1942.

Situationen efter Pearl Harbor var prekär för den amerikanska flottan i Stilla havet. Japanerna hade ett starkt strategiskt överläge och kunde manövrera ut de allierade positionerna på Filippinerna, Sydostasien, Indonesien och Nya Guinea. Hamnstäder i norra Australien bombades av japanskt flyg och fruktan för en invasion av det amerikanska fastlandet var alldeles påtagligt. Även om japanerna missat stora delar av Pearl Harbors militära potential, såsom hangarfartygen, oljedepåerna och den omfattande varvskapaciteten, så var attacken ett svårt slag för moralen. Som om det inte var nog, beslutade Washington DC att sända ett par hangarfartyg till Medelhavet för att bistå de hårt trängda britterna där. Det framstod som helt vanvettigt för amiralen Chester W Nimitz, chefen för Stillahavsflottan.

Japanerna, å sin sida, hade två strategiska skolor. Den Södra tillhörde armén, medan den Centrala Stillahavsskolan dominerades av flottan. Det låg helt i den japanska flottans intresse att fortsätta slå mot den amerikanska Stillahavsflottan, särskilt då hangarfartygen fortfarande var intakta. Den centralistiska skolans nestor, amiral Isoroku Yamamoto, varnade för amerikanarnas nationella anda och industriella potential – han hade både studerat och tjänstgjort i USA. Armén propagerade istället för att lamslå de allierades förmåga genom ytterligare anfall mot Australien och det brittiska Indien. Så långt hade Armén fått rätt, inte minst utifrån den nödvändiga anskaffningen av råvaror. Sammantaget kände sig japanerna säkra, de hade kontroll på läget.

OP-20-G: s högkvarter i Washington DC, en f.d. flickskola

Därför kom det amerikanska bombanfallet på Tokyo, den s.k. Doolittleräden den 18 april 1942, som en total överraskning. Sexton medeltunga bombare av modell B-25B Mitchell lyfte från hangarfartyget USS Hornet och släppte ett mindre antal bomber över Japans huvudstad. Skadeverkningarna var små, men den mentala effekten blev desto starkare. Det hela var en enorm skymf för Japanerna, det dekadenta USA hade lyckats sända tappra flygare till en nästan säker död för att slå ett slag mot Japans hjärta. Det var djärvt och mycket uppkäftigt. Beslut fattades att vippa över förtroendet på flottans Centralstrategi och planer på ett krossande av den kvarvarande amerikanska flottan började ritas upp. Dock krävde den Södra planeringen ett avslut för operationerna kring Nya Guinea. Hela ön, med vidhängande arkipelager skulle tas, vilket de facto skulle innebära att Australien inneslöts av de japanska stridskrafterna.

OP-20-G var dem på spåret. Man hade tvingats flytta CAST från Filippinerna till Melbourne i Australien. Härifrån såg man vad som skulle hända. Tre olika flottstyrkor rörde sig i en kringgående rörelse nordost om Australien, en landstigningsstyrka mot Port Moresby, Nya Guinea, ytterligare en mot ön Tulagi på Salomonöarna, samt en hangarfartygsskärm som täckning västerut. Amiral Nimitz vågade sända två av sina fem tillgängliga hangarfartyg, Lexington och Yorktown. Nimitz hade helst samlat sina styrkor för det avgörande sjöslag han förväntade sig skulle ske i centrala Stilla havet. Han var medveten om att japanerna sökte ett förintelseslag av hans styrkor, men liksom för dem, hindrades han av förloppens utveckling. Det var absolut nödvändigt för amerikanerna att stoppa japanernas avancemang runt Australien.

Sjöslaget som följde kallas för Slaget om Korallhavet och var en svåröverskådlig strid mellan maritima flygstyrkor, som sammantaget gav en vinkling av vad som komma skulle. Amerikanerna lyckades med sin operation, de satte stopp för japanernas expansion, åtminstone för tillfället, men det hade kostat dem nästan allting. USS Lexington hade sänkts och Yorktown skadades svårt och måste bogseras med svår slagsida hem till San Francisco. Japanerna såg striden som en seger, man hade decimerat amerikanernas slagstyrka betydligt. Med endast tre funktionsdugliga hangarfartyg, Enterprise, Hornet och Saratoga, vägrade amiral Nimitz att acceptera den diagnos som örlogsvarvet i San Francisco gav honom – fyra månader och USS Yorktown var stridsklar. Han gav dem tre dygn. Efter enbart två dygn och 1 400 varvsarbetares enastående slit, den 29 maj 1942 lämnade Yorktown sin torrdocka. Dagen efter tog hon emot sina nya flygplan och på eftermiddagen stävade hon ut under Golden Gatebron. Ombord hade hon fortfarande 200 varvsarbetare, mestadels elektriker, frivilliga som under den kommande striden skulle tjänstgöra som brandmän och sjukvårdare.

Amiral Chester W Nimitz

Men var skulle striden stå? OP-20-G var helt på det klara med att japanerna förberedde ett stort anfall på ett av de två kvarvarande yttre territorier som USA fortfarande förfogade över, antingen den lilla atollen Midway, 200 mil nordväst om Hawaii, som var det andra målet. Man hade inledningsvis identifierat hur de olika målen titulerades med det japanska Purple, men nyligen hade fienden kastat om benämningarna och börjat skilja på sjö- och landmål. Medan japanerna samlade en stor anfallsstyrka mot USA: s kvarvarande styrkecentrum i Stilla havet, ökade pressen på OP-20-G. Ett stort bråk drogs igång i kryptoanalytikernas korridorer, ett bråk som kanske var nödvändigt för att rensa luften. Resultatet blev att HYPO i Pearl Harbor sände ett meddelande genom den bottenkabel som gick mellan dem och basen på Midway. Japanerna kände inte till den kommunikationsvägen. Meddelandet instruerade signalisterna på Midway att skicka ett normalt, okrypterat servicemeddelande över radiolänk tillbaka till Pearl, som falskeligen berättade att man hade problem med färskvattencisternerna på ön. Japanerna hörde detta och strax kunde CAST snappa upp ett krypterat meddelande från japanska flottans underrättelsetjänst i Tokyo, KIMIHI, som verifierade att AF meddelat Pearl om problem med vattentillförseln. AF var japanernas huvudmål, det visste amerikanerna, och nu visste de att AF var Midway.


Slaget om Midway, 4-7 juni 1942, var en av andra världskrigets allra viktigaste vändpunkter. Genom den amerikanska militära underrättelsetjänstens hårda arbete hade US Navy skaffat sig ett strategiskt övertag. Man hade ett överraskningsmoment och man hade modet att satsa allt på detta kort. Man slog till ur underläge och vann en avgörande seger. Det var i mycket en teknisk seger. Förutom kryptoanalys och storartade underhållsresurser, så använde sig amerikanerna vid Midway av sitt övertag i radarteknik för att ge deras tre hangarfartyg en triumf över japanerna. US Navy sänkte samtliga fyra japanska hangarfartyg, nästan hälften av den kejserliga flottans hela kapacitet, mot ett förlorat, USS Yorktown. Från december 1941 till juni 1942 hade amerikanerna gått från nederlag till seger. Även om den japanska flottan fortfarande utgjorde ett hot under resten av kriget, så stoppades man tvärt vid Midway. Från och med nu skulle USA dominera kriget i Stilla havet.

tisdag 21 maj 2013

De trehundra vid Thermopyle



Vid sidan av sin passion för militärhistoria, skriver undertecknad osäljbara böcker om evigt lidande i kampen för det goda. Detta skrivande hämtar sin dramaturgiska energi i första hand från filmens värld, ett livslångt intresse som i sin tur kommer från en fascination för tecknade serier, eller mer korrekt: Graphic Novels. Undertecknad hävdade redan i sina tidiga tonår, på den tiden svensk film mestadels var en kommunistisk sammansvärjning, att tecknade serier borde göra sig utmärkta på den vita duken. Döm om hans arrogans, som tar sig gränslösa proportioner, nu när han fått så fullständigt och absolut förödande rätt.


År 2007 släppte Warner Brothers filmen 300, baserad i sin helhet på den grafiske artisten Frank Millers seriealbum med samma namn från 1998. Filmens regissör, Zack Snyder, valde att kopiera Millers verk, inte bara i handling, utan även i design, ett ärevördigt beslut som gjort 300 till en absolut unik film i sin genre.

Inspelad huvudsakligen i ett nedlagt gammalt lagerhus i Toronto, berättar 300 historien om slaget vid Thermopyle den 7 augusti – eller möjligen en månad senare – i nådens år 480 f.kr. Skaparen Frank Miller har delvis baserat sin mustiga historia på etablerad fakta, men sticker inte under stol med, liksom Zack Snyder, att de gett sig själva s.k. Artistic Licence på historisk kunskap. Så, hur pass väl följer då skapelsen 300 historiens gospel?

Ja, vem vet egentligen vad som egentligen hände för så där snart 2 500 år sedan? De huvudsakliga källorna kommer i första hand från den grekiske historikern Herodotus, som föddes fyra år innan det aktuella slaget, så man anser att källorna är förhållandevis pålitliga. Platsen för striden, Thermopyle, betyder ungefär Den heta passagen, ett namn som kommer av de heta, vulkaniska källorna i området. Detta var verkligen ett isolerat bergspass i den oåtkomliga kusten utmed den Malianska bukten, i vad som idag är den grekiska regionen Fthiotis. Det här var en klassisk plats att landstiga på om man ville skydda en flotta mot det vindpinade Egeiska havet.

Och det var en väldig flotta man behövde klämma in. Detta var kulmen på de Grekisk-persiska krigen, en serie svåra sammandrabbningar under perioden 499 och 449 f.kr. Kombattanterna var det persiska Akemenidiska imperiet, en av de största och mäktigaste i historien, och de klassiska, grekiska stadsstaterna. Grekland var på den tiden inte vad det är idag, utan en myriard av s.k. stadsstater runt och i det Egeiska havet, samtliga oberoende av varandra och alla kroniskt misstänksamma mot varandra. På sommaren 480 beslutade den persiske härskaren, kungen över kungar, Xerxes I, att landsätta en väldig här på det grekiska fastlandet. Detta var ett svar på den misslyckade invasionen år 490 och förlusten vid Marathon mot de atenska trupperna. Herodotus hävdade att Xerxes hade närmare två miljoner man till sitt förfogande, en omöjlig styrka att hålla i schack på den tiden, dessutom inte heller i samklang med dåtidens befolkningssituation någonstans i Mellanöstern. Den troliga siffran bör ha varit kanske en tiondel av detta, dock fortfarande en gigantisk här av sin tid.

Leonidas I

Motståndet mot perserna var inte skrivet i sten. De grekiska stadsstaterna tyckte sig se ett försmädligt nederlag torna upp sig inför en sådan numerär överlägsenhet – och hade inte de stater som gett sig för Xerxes rent av tjänat på det? Förhandlingar stod snarare på agendan, men staten Sparta ville annat. Sparta, situerat utmed floden Eurotas i sydöstra Peloponnesos, var den allra extremaste av stadsstaterna och som existerade i runda tal drygt 800 år under den grekiska antiken. Man delade idealet av fria, likvärdiga manliga medborgare – inte kvinnor och slavar – med de övriga, men där tog likheterna slut. Sparta var en suverän militärstat där de likvärdiga männen fostrades i något som kallades agoge, en stenhård skola från barnsben som lärde ut fysisk uthållighet, psykisk styrka och stridskonst. Endast de perfekta pojkarna valdes ut, övriga förkastades eller helt sonika dräptes. Spartanerna blev förstklassiga soldater med en fanatisk tro på striden som livsepos och på döden på slagfältet som det ultimata idealet. Kung Leonidas I av Sparta ansåg att hans grekiska fränder ljög för sig själva och manade istället till kamp.

Leonidas I, son av Anaxandridas II – som allmänt ansågs vara ättling till guden Herakles – och far till Pleistarchos, samtliga kungar över Sparta. Pleistarchos mor var den vackra och kraftfulla drottning Gorgo, dotter och enda barn till Kleomenes I av Sparta, i sin tur halvbror till äkta mannen, kung Leonidas I. Incest var inte främmande för de gamla grekerna, inte heller att den elitistiska krigarkulten även innefattade bisexuella undertoner i männens beundran för varandras styrka och potens.

Med stor säkerhet fanns där en god portion provokation mot de andra stadsstaterna i det att Sparta, mot allas vilja, marscherade norrut, mot Thermopyle, en plats de visste att enkelt befästa. Det är troligtvis sant att Leonidas högst medvetet satte sig själv i ledningen för blott 300 man, det var det som var provokationen. Men där fanns också ett moment av nödvändighet i hans handlande. Han var inte överens med vare sig Spartas senat eller äldreråd. 300 man var vad han fick med sig på sitt mandat som kung. Enligt sägnerna skulle han också ha rådfrågat oraklet vid Ephors, som inte var en ung, fager kvinna, utan snarare en gammal dam iklädd kläder ämnad för en oskuld. Oraklet sade att det var förbjudet att föras krig under festivalen Carnea, till Apollons ära. Leonidas lät sig inte avvärjas.

I berättelsen 300 får man uppfattningen att det var 300 spartaner och några till, i det här fallet en viss Daxos, i ledningen för folksoldater från Arkadien. I själva verket var de mellan 5 och 7 000 greker, de flesta från Peloponnesos. Men spartanerna spelade huvudrollen och alla stod under Leonidas ledning. Den taktik som grekerna använde sig av är korrekt återgivet i 300. Man var hopliter, den tidiga antikens folksoldater, som slogs i s.k. falanger, täta linjer efter varandra, med stora sköldar som skydd och långa spjut att avvärja med. Thermopyle erbjöd en perfekt plats för denna enkla, men effektiva taktik. I det trånga passet spelade persernas stora numerära överlägsenhet en mindre roll, man kunde inte skicka fram fler soldater åt gången än vad försvararna hade till sitt förfogande.



Den persiska landstigningsflottan drabbades mycket riktigt av en kraftig storm natten innan slaget, varvid många fartyg kapsejsade och tusentals man drunknade. Dessutom utkämpades ett sjöslag vid Artimesion, samtidigt med landstriderna, där halva den grekiska flottan, under atenaren Thermistokles, gick under utan att kunna hindra persernas avancemang.

Persernas armé var sammansatt av flera olika folkslag och enheter, precis som de återges i 300. Bortsett från elefanter och noshörningar, samt jättemänniskor med konstiga händer, som inte deltog i slaget, så existerade t.ex. både slavsoldater och De odödliga i verkligheten. De odödliga utgjorde dels det kungliga gardet, dels en stående, professionell fältarmé. Enligt Herodotus bestod de i fält alltid av 10 000 man. När en odödlig stupade, eller sårades, ersattes han omedelbart längre bak i kön av en ny soldat, vilket gav deras fiender intrycket att de var just odödliga. Däremot saknade de både masker i silver och svarta ninjadräkter. De odödliga bar färggranna tunikor, speciellt utformade sköldar och hjälmar, som det påbjöd den persiska kulturen. Herodotus var uppenbart exalterad över att de båda sidornas elittrupper möttes vid Thermopyle, till spartanernas favör, åtminstone inledningsvis.

Slaget slutade givetvis med persisk seger. Enligt sägnerna, som är återgivna i 300, förrådes grekerna av en egen – Efialtes av Trakis. Han var således inte en spartan, inte missbildad, utan en vanlig medborgare. Hans motiv, enligt Herodotus, var det gamla vanliga, rikedom och berömmelse, som han hoppades nå i det stundande, persiska Grekland. Efialtes ledde kung Xerxes trupper runt Thermopyle, utmed en smal stig som användes av getherdar i bergen. På så sätt kunde perserna falla Leonidas i ryggen och döda de flesta av dem.

Herodotus uppskattade antalet stupade i slaget till 4 000 greker och ungefär 20 000 perser. Dessa siffror är märkbart realistiska om man jämför med hans uppblåsta numerär för den persiska hären. Det bör ses som ett utfall av Herodotus lokalpatriotism, detta att försvåra Leonidas möjligheter så mycket som möjligt. Den absoluta merparten av de grekiska styrkorna, samt alla spartaner, dödades i striden. Samtidigt är det just i denna betydelse som Herodotus, Frank Miller, Zack Snyder och filmen 300 är helt överens med historiska fakta. Slaget vid Thermopyle innebar en persisk seger rent militärt, men samtidigt en avgjort moralisk vinst för grekerna. De splittrade stadsstaterna enades, om än för ett enda syfte, att slå tillbaka perserna ur landet.

Frank Miller
 
Året därefter, 479, besegrade en grekisk armé om 80 000 man, inkluderat 10 000 spartaner, hela den persiska hären vid Plataiai. Endast en bråkdel av perserna överlevde detta förintelseslag, som i sig kom att bli det viktigaste arvet efter slaget vid Thermopyle.

Filmen, liksom seriealbumet, 300 är ett spännande och engagerande stycke underhållning, ett av de bästa exemplen på genren Fantasy History.

fredag 17 maj 2013

Militär evolution



Våren 2013 inträffade något signifikativt i amerikanska försvarssammanhang. Pentagon tackade nej till ett tillskott av 90 stycken tunga M1 Abrams tanks, finansierade och klarerade av kongressen. Motiveringen var enkel: Vi behöver dem inte. Något hade hänt och politikerna förstod inte vad det kunde vara. Svaret är militär evolution i en modern, erfaren armé, som har förmåga att tänka i realtid.

Under tvåtusen år begränsades fältslagen av vad som var möjligt för en härledare att överblicka från en viss position. Om något skymde sikten, som ytterligare en kulle, eller ett utstickande skogsparti, då innebar det ett problem, med stor risk för fatala beslut som följd. Problemet var då, som nu, information i realtid. För en härledare är kunskapen om händelseförlopp i detta ögonblick helt avgörande. På den tiden kunde detta endast fullföljas genom en direkt ögonkontakt med det aktuella förloppet. Ändå skedde många taktiska beslut genom användande av kurirer med antingen muntliga, eller skrivna meddelanden. Riskerna var överhängande och misstagen många.

Felmarginalerna var så stora att man helt sonika undvek fältslag så långt det var möjligt. Hellre en halvdan förhandlingsseger än att våga en strid med högst osäker utgång. Det var ju dessutom ofta en fråga om ekonomisk kompensation för härledarna själva.

Den taktiska modellen var också densamma från antiken till 1800-talet. Det kallas linjär taktik, den klassiska uppställningen på ett öppet fält, med en tung mitt och två flanker, med en reserv till hands, samt rörligt kavalleri redo att sättas in vid lämpligt tillfälle. Den grundläggande taktiken gick ut på att engagera fienden hårt i mitten, samtidigt som man försökte överflygla flankerna. Eftersom båda sidor utgick från samma taktik blev striderna mest en fråga om kraftsamling och uthållighet.

Eldvapnens intåg på slagfältet under medeltiden innebar ingen större förändring av de taktiska förhållandena, utom i fallet belägringar och fortifikation. Befästningar ändrade utseende, från slott och ringmurar, till regelrätta fästningar med jordvallsförstärkta murar. Men på fälten utgjorde inte de tidigare musköterna någon uppdatering från båge och armborst. Med en effektiv skottvidd på kanske 50 meter och långsamma att ladda, var de ofta ett steg tillbaka i utvecklingen. Kanoner ökade visserligen dödligheten på slagfälten, med sina studsande projektiler av sten, eller metall (bowling), och rasande kartescher (hagelskott) med glasskärvor, metallskrot och spik. Samtidigt innebar all svartkrut att sikten begränsades kraftigt. Härledarna såg aldrig sina trupper så illa som nu.



De gånger dåtidens arméer kunde briljera och uppgjorda planer fullföljas, då samtliga faktorer klickade som kuggar i ett maskineri, då ledarskapet fungerade från ledaren ner genom hierarkin, då intentioner och disciplin fortplantades ända ner till enskilda soldater, det var de få tillfällen som dokumenterats i historien. Det var då den ena sidan härskade över situationen, dominerade på fältet och vann striden. Det farligaste ögonblicket i dåtidens fältslag inträffade när trycket från andra sidan ledde till tveksamhet, rädsla och panik i de egna leden. När linjerna bröt samman och defensiv strid övergick till ren flykt – marginalen däremellan var flortunn – då kunde förlusten bli till total förintelse. Det var detta ögonblick alla önskade sin motståndare, och alla fruktade för egen del.

Under 1600-talet skedde en viss förändring på, inte minst på de vanligt förekommande svenska slagfälten. Artilleriet blev lättare och rörligare, man kunde nu snabbare gruppera pjäserna på avgörande punkter och aktivt bidra till en positiv utveckling på slagfältet. Kavalleriet minskade sin förbandsstorlek och började operera med blanka vapen, dragna värjor – senare sablar – istället för klumpiga pistoler. Man blev till projektiler i sig, skränande i full fart mot fiendens svagare positioner.

Musköternas otillräcklighet under flera hundra år förklarar det till synes vanvettiga i att marschera på linje rakt mot fiendens eldgivning. Det var ett komplicerat spel där försvararna sökte maximal effekt med sin enda salva på upp till 50-70 meter. Om krutet var dåligt kunde den anfallande sidan undkomma i stort sett oskadda och det fanns inte tid att ladda om igen. Vid en lyckad salva föll den första linjen – även kallad första träffen – och ett påföljande, hårt utfall med bajonett kunde tippa över initiativet till försvararnas fördel. Annars var risken stor att den anfallande sidan istället lade an för en egen salva, med panik och flykt hos försvaret som följd. Det gick således att överleva ett frontalangrepp mot skjutande linjer på den tiden. Fenomenet förklarar vidare förekomsten av s.k. Killing Zones för kavalleri mellan uppställda fyrkanter med infanteri. Så länge avstånden mellan fyrkanterna översteg 50-70 meter var risken liten för vådaskjutning av egen trupp.



De första avgörande förändringarna av de taktiska förhållandena på slagfälten kom med den franska revolutionen. Frankrike blev en republik och i princip samtliga omgivande monarkier utvecklade massivt fiendskap emot dem. Som följd av detta, samt den allmänna politiska riktningen i landet, så skapades världens första, egentliga värnplikt. La Grande Armé blev en stående mastodont på 600 000 man, den största i Europa. Samtidigt avskaffades den gamla officerskåren och en ny, huvudsakligen byggd på befordrade underofficerare, växte fram. Det var så Napoleon Bonaparte kom till makten. Den stora armén måste kunna operera på flera ställen samtidigt och även ha förmågan att splittra sig i underliggande kårer. För detta syfte skapades militärhistoriens första generalstaber. Med ens förbättrades informationsflödet till och från härledarna, det gick nu att fjärrstyra avskilda enheter flera kilometer bort. Det gamla linjära tänkandet bröts upp. Napoleons inledande stora framgångar byggde på hans bemästrande av denna nya taktik. Med Napoleonkriget i början på 1800-talet växte slagfälten dramatiskt i storlek, kampanjerna blev allt fler och ständigt mer komplexa.

Vapenteknologiskt skedde en viktig, men inledningsvis blygsam, utveckling under 1700-talets slut. Gevärstillverkare i det gryende USA började borra upp piporna på sina alster. Räfflingen som då bildades i pipan fick kulan att rotera, vilket innebar att projektilen färdades betydligt längre än från en flatborrad pipa. Under det amerikanska frihetskriget kunde skarpskyttar med dessa vapen träffa brittiska rödrockar på upp till 300 meter, vilket spred skräck bland trupperna. Den nya amerikanska regeringen hade dock inte råd att utrusta sin armé med dessa supergevär, masstillverkningen uteblev och tekniken fick ingen avgörande inverkan på kriget i sig. USA vann sin frihet på slagfälten, inte i skogarna, i linjära formationer, marscherande framåt.

Det kom att dröja ytterligare ett halvt sekel innan de tekniska innovationerna blev nämnbara på slagfälten. När artilleriet under det amerikanska inbördeskrigets inledning svängde upp sina pjäser för att beskjuta framryckande infanteri på upp till 150 meter – som man alltid gjort – så blev besättningarna nermejade av samma infanteri som lade an på 200 meters avstånd. De nya gevären kunde laddas om tre gånger per minut, mot kanske en, eller högst två gånger tidigare. Förlustsiffrorna ökade alarmerande. Samtidigt flyttades artilleriet bakåt och man började använda spränggranater på 5-600 meters avstånd. Infanteriet kunde nu knappt ställas upp ohotat, utan man fick förlänga uppmarscherna till uppåt en kilometer, vilket innebar exponering för fientlig eld under oacceptabelt långa perioder. Kavalleriets roll förändrades helt. Under det amerikanska inbördeskriget förekom nästan inget traditionellt kavallerianfall, utan man stred som regel avsuttna.



Utvecklingen innebar även att s.k. bakladdade vapen introducerades. Nya karbiner togs fram där man laddade vapnet framför hanen, eller slutstycket, istället för genom mynningen. Detta innebar att soldaterna kunde stanna i liggande, eller kurande position utan att krångla med laddningen. För artilleriet innebar det en revolution, eftersom eleveringen kunde bibehållas vid omladdning och skotthastighet samt träffsäkerhet på längre avstånd därmed ökas. Det amerikanska inbördeskriget kallas det första moderna kriget. Den kanske främsta uppfinningen gjordes i slutskedet, när sydstaterna var som mest pressade av en allt större fiende. Man kunde inte längre hindra att bli utflankerade på slagfälten, så i ett försök att kompensera svagheten började man gräva ner sig för att skydda de tunt grupperade trupperna. Skyttegraven var uppfunnen.


Det moderna kriget var oåterkalleligt, den militära teknologin hann ifatt och passerade den taktiska förmågan att anpassa sig. Soldaterna stupade i drivor flera hundra meter från fiendens linjer, uppmarschområden hotades av artillerield från andra sidan skogen. Nödvändigheten att förflytta sig snabbt över allt större områden ökade och järnvägen mobiliserades. Telegrafen och senare fälttelefonen skapade nya möjligheter att manövrera över allt större områden. Att kringgå en fiende blev nu en fråga om landsomfattande förflyttningar. I Europa, med de nya statsbildningarna, inrättades nu gigantiska värnpliktsarméer på miljontals man, som en lösning på både de nya fältslagens storlek, men också som ersättning för de höga förlusterna. Två års värnplikt var vanligt, ett par månaders grundutbildning, därefter reguljär tjänstgöring i den stående krigsmakten. Efter värnplikt följde 20-30 år med reservisttjänst.  Tyskland och Frankrike kunde mästra vardera 5 miljoner man, Ryssland mer än det dubbla. Begreppet kanonmat etablerades följdaktige.

Det kallades den militära sjukan, den som kulminerade med det första världskriget. Utvecklingen hade gått fort på enbart hundra år. De generaler som styrde det stora världskriget hade inlett sina karriärer under befäl av officerare som tjänstgjort under Krimkriget. Det var inte en särskilt god förutsättning för innovativa initiativ i det militära. Kulsprutans inträde raserade infanteriets möjligheter att rusa på fienden i språngmarsch. Militären kunde inte tänka runt detta och såg ingen annan möjlighet än att gräva ner sig. Kriget frös inne mellan de vattenfyllda löpgravarna och markytans slaktplats. Att första världskrigets östfront fortfarande var rörligt berodde på de radikalt skilda förhållandena. Tyskland, modernt och välutrustat, stred mot ett numerärt betydligt starkare, men efterblivet Ryssland, som inte hade problem med att ödsla med sitt väl tilltagna fotfolk. Löpgravarna på östfronten var tillfälliga och grunda, men förlustsiffrorna var också groteska, för ryssarna. Det är sällan det påpekas i historien, men västfrontens smutsiga skyttegravar räddade liv.



Bot mot den militära sjukan har oftast tillskrivits pansarets tillkomst, eller flygstridskrafternas utveckling. Men dessa uppfinningar är snarare symtom på lösningens verkliga orsak – kommunikation. Fälttelefoner, brevduvor och ordonanser var långt ifrån tillräckliga medel under fösta världskriget. De kunde inte bistå artilleriet med eldledning i kombination med infanteriets framryckning, varken leda stridsvagnar eller flygstyrkor. Med uppkomsten av trådlös kommunikation under mellankrigstiden blev stridledningen både vågrät och vertikal. Begreppet blixtkrig var helt avhängigt av radiokommunikation.

Andra världskrigets introduktion av radion innebar att krigsförbanden splittrades upp och blev mer flexibla. Därigenom blev samverkan mellan olika vapenslag enklare och striden flöt ut över betydligt större områden. Kulsprutan lämnade sina tunga kompanier och placerades istället hos varje enskild infanterigrupp, artilleriet kunde beskjuta mål på kilometervis avstånd med stor träffsäkerhet, pansar kunde dirigeras många mil bort. Flygets roll blev nu även strategiskt, med anfall mot nationers rustningsindustrier och infrastruktur. Kriget blev totalt och de civila förlusterna överträffade snabbt de militära. Arméers storlekar bestämdes dock fortfarande av erövringskrigens krav, det rörde sig inte längre om enbart stater, utan hela kontinenter. I detta perspektiv blev atombomben en närmast naturlig följd.

Samtidigt med de stora skeendena i den militära utvecklingen efter andra världskriget, ledde de förbättrade kommunikationerna till en förstärkning av de taktiska förutsättningarna även på mikronivå. Med automatkarbinens och granatgevärets tillkomst ökades infanteriets eldkraft betydligt. Det som tidigare krävt ett kompanis engagemang kunde nu skötas av först en pluton, senare en grupp. Gerillakrigföring, eller s.k. asymmetrisk krigföring, blev därmed mycket effektiv och efterkrigstiden har sett en formlig revolution i mindre, lågintensiva konflikter världen över. Det kom att ta tid för de moderna arméerna att anpassa sig till den nya verkligheten och bekämpningen av gerilla lämnades som regel över till underrättelsetjänsternas irreguljära verksamheter. Terrorism har samtidigt tvingat polisiära resurser att anta allt mer militär kapacitet.

En modern infanterisoldat av idag är utrustad med ett individuellt kommunikationssystem baserat på GPS-teknik. Han, eller hon, vet sin position i förhållande till sina kamrater, även om han inte ser dem vid varje ögonblick. Hans gruppchef, motsvarande en furir, ser var de alla befinner sig över ett område på åtminstone en kvadratkilometer. Med sin automatkarbin med granattillsats har den enskilde soldaten en formidabel arsenal av eldkraft till sitt förfogande. Han/hon har mörkerseende och skott/splitterskydd på sig. Idag är en bataljon på 500-1 000 man en gigantisk formation, fullt kapabel att med flygunderstöd inta en miljonstad. Utbildning av soldater och underbefäl ställer allt högre krav, varje individuell soldat är idag sin egen taktiker, en sergeant är en härförare.



Begreppet kommunikation innefattar idag hela infrastrukturer av internet, militära som civila. Våra hyperkänsliga samhällen kan enkelt slås ut genom elektronisk krigföring, osynlig för blotta ögat. I ett sådant läge är det fullt möjligt att kontrollera en stat, eller en landsända med ett minimum av trupper, förstärkta med flystridskrafter eller rent av kärnstridsspetsar. Det är länge sedan kvantiteten förband avgjorde ett krigs utfall, i framtiden blir det istället kvaliteten på soldaterna och dess teknologi som kommer att fälla avgörandet.

När Pentagon tackade nej till de 90 Abramsvagnarna visade de prov på denna insikt, att den militära evolutionen ställer krav på att bryta sig loss från gamla, uttjänta tankemönster. Deras erfarenheter har därmed tjänat dem väl.

Den stora lögnen


Robert Dalsjö, en ledande sakkunnig om kalla kriget i Sverige, har skrivit en viktig artikel i det mycket akademiska magasinet Cold War History. Artikeln, The Hidden Rationality of Sweden’s Policy of Neutrality During The Cold War, är skriven för utlänningar, det är viktigt att poängtera det. För människor utanför Sverige framstår nämligen vår neutralitet ofta som irrationell. För en svensk läsare kan dock artikeln betraktas som att krafsa på redan öppna dörrar.



Självklart ville Sverige undvika att dras in i både konventionella som nukleära krig, vem ville inte det? Samtidigt vet vi idag, betydligt mer än då, hur nära knuten vi var till västvärlden, NATO, USA. Det irrationella, sett ur ett utländskt perspektiv, var ju hur vi kunde tro något annat. Vi delade – och delar än idag – ideologi, kultur, politik, ekonomi, luften att andas med väst. Dari ligger motivet till hyckleriet kring vår neutralitet. Vi håller upp den som en svårt nagelfaren och allt mer transparant, skyddande filt, samtidigt som vi övar, tränar och utbyter kunskap med väst.

Men alla vet det nu, så ärendet har passerat irrationellt och blivit rent utav sagt – fånigt.

Det Robert Dalsjös artikel framför allt visar, är hur vårt antagande om neutralitetens hållbarhet i olika krigsscenarior alls inte håller för test. Oavsett om vi drogs in av NATO, eller attackerades direkt av Sovjetunionen, eller drabbades i andra hand, så tjänade neutraliteten inte sitt syfte. Vi hade dragits in i kriget, oavsett. Bästa chans för svensk överlevnad – hängandes i fingertopparna – var om Sovjetunionen lyckades med överraskningsanfall mot Västeuropa och att de samtidigt respekterade vår neutralitet (!). Tanken svindlar, en sådan teoretisk tankeövning gör det svårt att överväga alternativen.

Bekymrande är pressens återberättelse av Dalsjös artikel. DN får det att låta som om USA utgjorde det stora hotet, med sina planer att försöka slå ut ryssarnas kärnvapenarsenal innan de hann aktivera det. Den helyllesvenska kålsuparteorin gör sig fortfarande gällande. Trots ideologi, kultur, politik, ekonomi och luft att andas, så var USA och Sovjetunionen lika stora kålsupare, lika farliga, lika giriga efter världsherraväldet. Perspektiv och proportioner är kastade i sjön, neutralitetspolitikens ideologiska grepp är ännu stenhård kring rationaliteten i vårt kollektiva tänkande.


Det vi nu talar om är 1950-talet, d.v.s. då den moderna, svenska neutralitetspolitiken först såg sitt ljus. Detta var starten för det kalla kriget, starten för kapprustningen av kärnvapen. På den här tiden hade ännu inte arsenalerna nått sin kulmen och stridsspetsarna var bara någon, eller några gånger starkare än Hiroshima och Nagasaki. Det fanns en vision av att kunna överleva ett kärnvapenkrig och begreppet First Strike Ability låg supermakterna varmt om hjärtat. Tekniskt låg Sovjetunionen ännu före USA, deras tyska raketforskare var bättre än amerikanernas, vilket syntes inte minst på deras respektive rymdprogram. Sovjets kärnvapenarmada var baserad på interkontinentala robotar, medan USA litade till bombflyg.

USA odlade en doktrin som utgick ifrån att kunna slå ut ryssarnas möjligheter innan de kunde använda sina robotar. Därför cirkulerade US Air Force det sovjetiska luftrummet under dygnets alla timmar med kärnvapenbestyckade B-52: or, ett plan som utvecklats enkom för detta behov. Detta var då vad som krävdes för att avhålla Sovjetunionen att spekulera allt för mycket med sina stridsspetsar. Det var ett antagande som visade sig stämma med Kubakrisen 1962. Sovjetunionen skaffade sig First Strike Ability genom att placera mediumdistansrobotar på Kuba, endast på fem minuters avstånd från den amerikanska östkusten, ända till Chicago. Drygt 60 miljoner människor levde under ett direkt kärnvapenhot, från en ö vars ledare uttryckte en klar vilja att trycka på knappen.

Senare kom USA ikapp, och gick förbi, utifrån ett tekniskt perspektiv. Då hade antalet stridsspetsar ökat så till den milda grad, att man istället talade om terrorbalans. Men det fungerade, det höll Sovjetunionen, senare även Kina, på mattan. Även under terrorbalansens dagar talades det om First Strike Ability, men frågan blev allt mer teoretisk. Det som krävdes var Sovjetunionens kollaps, det omöjliga som ändå hände, snabbare och oblodigare än man kunnat ana, därför att deras medborgare helt enkelt röstade med fötterna.

Sveriges neutralitet hade således inte hjälpt oss och enligt Robert Dalsjö var det hotet om kärnvapenkriget som motiverade vårt tandlösa ställningstagande. Att det var så under det kalla kriget, det är uppenbart, men glömmer vi inte något här? Vår neutralitetspolitik startade mycket tidigare, framför allt inför det andra världskriget, och även längre tillbaka än så. Vid det kalla krigets inledning hade neutraliteten blivit en tradition, den var väl förankrad hos det svenska folket som en avvärjare av krigshot och socialdemokraterna hade gjort den till en ideologisk fråga – som sin fråga. Neutraliteten innebar ju en samling kring något gemensamt, något folkligt, något folkhemskt.


Man bör komma ihåg att socialdemokratin på 1950-talet fortfarande var pro-amerikansk. Den Erlanderska generationen, den som upplevt depressionen och andra världskriget, var tacksamma mot USA, även ideologiskt. Det hade med Roosevelt och New Deal att göra. Det fanns knappast någon tvekan om att Sverige tillhörde väst i alla kapaciteter, men neutraliteten samlade skarorna kring valurnorna och det gällde att visa att vi backade upp våra intentioner. Därför skaffade sig Sverige det tredje största försvaret i världen, per capita räknat, efter Kina och Israel. Men hyckleriet gick djupare än till vårt politiska arv, hyckleriet blev inhamrat i den svenska graniten.

Vårt extremt konventionella försvar vid tiden för det kalla kriget, ett försvar till 90 % ständigt omodernt även ur konventionella mått, övade och propagerade nästan enbart för ett konventionellt krig. De värnpliktiga kadrerna fick lära sig om kärnvapenhotets osannolikhet under fyra decennier. Samtidigt kärnvapensäkrade vi för miljarder och åter miljarder kronor den politiska och militära ledningen i landet – och endast några ytterst få militärstrategiska stödjepunkter. Ty, givetvis kände de styrande till verkligheten, den som Robert Dalsjö beskriver i sin artikel. De visste att supermakterna höll sig med väl framflyttade kärnvapenstrategier, att sannolikheten för ett atomkrig var uppenbar. Därmed visste de också att neutralitetspolitiken aldrig skulle står rycket vid skarpt läge.

Neutralitetspolitiken är en lögn, vår stora, kollektiva lögn, helt och enkelt.

lördag 11 maj 2013

På östfronten intet nytt



Med superlativer som Vid Stalingrad krossades det tredje riket eller Hitlers ambitioner grusades vid traktorfabriken Röda stjärnan, manglar populärhistorien fortfarande på som om ingenting har hänt. Myten om den stora vändpunkten i andra världskriget, särskilt vid Stalingrad, alternativt även vid Kursk, lever vidare i spaltmetrarna och på monitorernas flimmer. Vi blir inte ett dugg klokare för det.

Vad som hänt är att militärhistorien under det senaste decenniet lämnat de bombastiska citaten från den gamla sovjetpropagandan och istället börjat se helheten, se den ohyggliga summan av kriget på östfronten. Om man placerar slaget om Stalingrad i sitt rätta element upptäcker man bristerna i argumenteringen för dess unika betydelse i sammanhanget. Utan att på det minsta sätt förringa det fruktansvärda offer som minnet av Stalingrad innebär, kräver ändå historien sin rätt rörande kriget på östfronten.

Det är sifferexercisen, de gigantiska talen, proportionerna som utgör östfrontens historiska arv. Kriget mellan det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen var ett skoningslöst utrotningskrig, den värsta masslakt historien någonsin skådat. Man kan med fog säga att åttio procent (80 %) av hela det andra världskriget utkämpades på den europeiska östfronten mellan sommaren 1941 och våren 1945. Det var ett armageddon mellan två mördarideologier, som bekämpade varandra, inte i ett politiskt motsatsförhållande, utan i konkurrens med varandra om världsherraväldet. Uppskattningsvis dödades närmare 40 miljoner människor mellan Berlin och Moskva. Hälften av dessa ofattbara siffror utgjordes av militära förluster, ca 16 miljoner döda, varav knappt 5 miljoner representerar axelmakternas tapp. Sovjetunionen, den Röda armén och dess allierade tog de absolut högsta förlusterna.



Visst var Stalingrad en vändpunkt och definitivt en av de mest fruktansvärda striderna på östfronten. Kanske har det varit nödvändigt att kanalisera vanvettet och lidandet till en stor batalj, men att påstå att det var här Nazityskland nådde sin ände vore att förringa helheten. För att uttrycka det krasst, tyska Wehrmacht hade råd med att förlora sin 6: e armé i Stalingrad – och uppenbarligen ansåg även Röda armén att de kunde utstå sina förluster. Tyskarna förlorade 850 000 soldater i striderna om Stalingrad, den sovjetiska motsvarigheten var drygt 1.1 miljoner man, inklusive 40 000 civila. Över 100 000 tyska soldater gick i fångenskap efter slaget, enbart 6 000 av dem kom hem igen efter kriget.

Slaget om Stalingrad föregicks av ett förödande ställningskrig utmed den långa fronten från finska viken till Volgas strand, mellan julen 1941 t.o.m. hösten 1943, den s.k. Köttkvarnen Rzjev, uppkallad efter de hårda striderna om den tyska Rzjev-fickan, vårvintern 1942. Detta var ett blodigt utnötningskrig där marskalk Gregorij Zjukov kategoriskt misslyckades med en lång rad, människogödslande offensiver. De totala ryska förlusterna uppgick till åtminstone 1.5 miljoner man, bortkastade liv i meningslösa stormningsanfall enligt kommunistisk militärdoktrin. Till detta måste även föras slaget om Leningrad, som under två och ett halvt år kostade Sovjetunionen en miljon militära dödsfall och ytterligare en miljon i civila offer.

Direkt efter Stalingrad, i februari 1943, inledde Röda armén sin våroffensiv i regionen, i syfte att utnyttja den tidigare framgången, vilket ledde till att man tillfälligtvis återtog staden Charkiv. Den tyske fältmarskalken Erich von Manstein organiserade försvaret och besegrade ryssarna, som därmed kastades tillbaka mot Volga. 90 000 ryssar stupade mot 11 000 tyskar i dessa strider. De ryska operationerna ledde till att tyskarna gjorde strategiska justeringar i Kaukasus, som på kartan liknade sovjetiskt avancemang, samt att en inbuktning i de tyska linjerna norr om händelseförloppet bildades, vilket kom att leda till det tyska Operation Zitadell och slaget om Kursk sommaren 1943. Förluster: 250 000 tyskar mot en miljon ryssar.



Det kom att dröja nästan ytterligare ett år innan Röda armén lyckades slå permanent hål på de tyska linjerna. Operation Bagration, uppkallad efter den ryske marskalken under Napoleonkrigen, prins Pjotr Bagration, iscensattes parallellt med de västallierades Operation Overlord i Frankrike, juni 1944. Med styrkeförhållanden 8/1 vräkte Röda armén undan Armégrupp Mitten och marscherade mot Östersjön, som nåddes i september samma år. De tyska styrkorna kollapsade, Armégrupp Nord inringades i västra Lettland, Festung Kurland. Trots detta visade de sammantagna förlustsiffrorna för Bargration på samma trend som tidigare: 800 000 stupade ryssar mot 300 000 tyskar. Kurlandfickan höll stången ända till krigets slut i maj 1945. Sex sovjetiska offensiver hjälpte inte, 300 000 ryska soldater maldes ner, tyskarnas förluster var 150 000.

Det var inte de enskilda militära operationerna, eller de olika fältslagen som renderade Nazitysklands undergång på östfronten. Det var istället den matematiska säkerheten i stridernas sammanlagda hänsynslöshet från dag till dag, den enorma ryska landmassan och de båda ideologiernas vansinne som utgjorde skillnaden. Summan av sifferexerciserna ger en klar bild av Josef Stalins cyniska utfästelse strax före Operation Barbarossa sommaren 1941:

Det kommer att bli ett fruktansvärt krig, miljoner människor kommer att duka under. Men till sist kommer vi att ha många fler miljoner kvar än vår fiende.