måndag 24 juni 2013

N.A.T.O.

En text om det svenska försvaret av idag är inte så mycket krigshistoria. Däremot har denna blogg vid tidigare tillfällen kommenterat nuläget och i skrivandets stund är det åter dags. Den tändande gnistan för detta återfall är Vänsterpartiets senaste uttalanden i frågan. V säger nämligen att försvaret är en fråga om alliansfrihet och att de står beredda att propagera för ökade anslag till militären för att behålla den, alliansfriheten alltså.



Kors i taket, men de har faktiskt rätt, eller åtminstone har de rätt inom ramen för den nuvarande försvarsdebatten i Sverige. Den handlar helt och hållet om alliansfrihetens vara eller icke vara.

Alliansregeringen håller på att få ihop sina ankor i en militärisk rad. Kristdemokraterna har tidigare halkat efter, men tillsammans med Centerpartiet är man nu överens om att frågan om alliansfrihet eller NATO-medlemskap bör utredas. Mycket politiskt, mycket svenskt. Opositionen värnar dock om alliansfriheten, den militära alltså. Socialdemokraterna använder det senaste ryska övertrampet till att peka på nödvändigheten av upprustning och tillbakadragningar av förband utomlands.

Det är inget annat än alliansfrihet och NATO i debatten, inget annat. Regeringen talar utredningar, inget annat än utredningar. De vet att folkopinionen är emot NATO-medlemskap sedan decennier av propagandapåverkan. På samma sätt kan nu den politiska vänstern morska upp sig och tala klarspråk – fortsatt alliansfrihet och en ny upprustning, bäst för Sverige. Vem tror vi vinner den debatten?

Det svenska försvaret idag är konstruerat för NATO, det är bara att konstatera faktum. Man kan undra vad socialdemokraterna tänkte tillbaka på 1990-talet när de aktivt deltog i den stora omdaningen av Sveriges försvar. Nyligen uttalade sig självaste NATO och berömde det svenska försvaret för att passa som hand i handske för deras behov. Kostnadsmässigt, organisatoriskt, tekniskt och strategiskt har vi, det s.k. alliansfria Sverige ett 100 % NATO-försvar. När Sveriges överbefälhavare säger att vi bara kan försvara oss i en riktning under en vecka, så menar han det alliansfria försvaret i dess nuvarande form. Om NATO är med på noterna, då ser det helt annorlunda ut. Ja, vad tänkte sossarna egentligen?



Jämförelser har gjorts med Finlands och Österrike, de har sågats av denna blogg. Men låt oss vara ärliga och titta på våra övriga Nordiska grannar. Norge har fortfarande ett värnpliktsförsvar, men det är så pass nedbantat och värnpliktsuttaget så litet att det i praktiken är ett frivilligförsvar. Danmark har behållit sin gamla struktur av huvudsakligen yrkesförsvar. I båda fallen är dessa nationers försvarsorganisationer helt i fas med utformningen av det svenska försvaret. Norge och Danmark är medlemmar i NATO, det har för dem alltid inneburit ett lägre värnpliktsuttag, ett mindre försvar helt enkelt. Finland har beslutat sig för att behålla alliansfriheten, därför har de också behållit sitt värnpliktsförsvar, även om det är ordentligt bantat. Finlands försvar är därför större, kvantitativt – inte bättre kvalitativt, en viktig poäng.

Parantes: Norge har, per capita räknat, ett av Europas dyraste försvar. Vad säger det om värnpliktens gudabenådade inverkan på statsfinanserna? Ärligt: Man kan tänka sig att Norge måste hålla sig med starka marin- och flygvapenresurser (vapenslag med hög nivå av professionalism) i sin norra flankposition hos NATO. Norge har dessutom betydande territoriella och ekonomiska intressen i det yttersta norr, ett område där Ryssland klart signalerat sitt nya, stora energiuttag – motorn i den ryska utrikespolitiken. Slut på parantes.

Bloggen tror att Moderaternas till synes kallsinne i försvarsfrågan, bottnar i ett tungt medvetande om varthän det barkar. S vill göra försvaret till en valfråga och man har ett helt år att skjuta in sig på. M vet att regeringen sitter fast i en fälla. Inte kommer alliansfriheten och NATO att utredas till nästa år, vad tror man egentligen? Man har formaterat Sveriges försvar i NATO: s form och nu står man där med skägget i brevlådan. S kommer inte att ta ansvar för detta, å nej då, de har ju alltid varit det stora försvarsbyggarpartiet, visste vi inte det?

Folkliga försvaret

Det är så mycket som måste förklaras för väljarna. Den pedagogiska uppgiften är överväldigande. Som t.ex. att kostnaderna per soldat i en yrkesarmé är betydligt större än i en värnpliktsarmé. Det handlar inte enbart om löner kontra dagspenning, utan i minst lika stor grad om teknisk utveckling. Det står helt klart, bortom allt tvivel och svammel, att ett yrkesförsvar kan och skall uppdateras oftare och snabbare än ett värnpliktsdito. Det förhållandet är en av de fundamentala byggstenarna i en yrkesarmé. Fråga Storbritannien och USA.

Fråga Danmark, som under det kalla kriget hade ett försvar som till 80 % bestod av yrkessoldater och 20 % av värnpliktiga. Värnplikten var mycket populär i Danmark, inte för att det var så få förunnat, utan för att dagspenningen utgjordes av en riktig månadslön, likvärdig med en nyanställd, professionell kollega. Varför hade Danmark yrkesförsvar? Därför att i NATO: s organisation ställde t.ex. danska armén upp med en hel mekaniserad kår för användning i norra Västtyskland om Ryssen kom ångandes. 70 000 man, uppåt tusen tanks, alla vapentyper Up-To-Date. Danskarna sa alltid att de aldrig kunnat upprätthålla den beredskap och tekniska kunnande det krävdes av dem om de inte haft ett yrkesförsvar.

Men det är inte försvarets effektivitet vi diskuterar. Nu är vi i Sverige och vi talar om alliansfrihet, först och främst. Vad för slags upprustat försvar vill Vänsterpartiet ha, tror vi? Låt oss tänka – kan det vara ett försvar för folkhemmet, S gamla paroll, ett folkförsvar helt enkelt, med lite revolutionsromantik? Skall Sverige byta automatkarbin, från AK5 till Kalasjnikov? Jo, bloggen tror att allt starkare krafter i Sverige vill återgå till det gamla värnpliktsförsvaret. Det har de nog även gemensamt med många individer bland regeringspartierna, definitivt hos S, 100 % hos Sverigedemokraterna. Det är en valvinnare, för vi är så impregnerade av statligt tvång, kvantitet, sega gubbar med Mausergevär bakom varje sten och att göra män av gossar, att vi inte ser skogen för alla träden.

Norska flottan

Hur många i vårt land är medvetna om att det just nu sker en upprustning av det svenska försvaret? I relation till dagens situation är det exakt så. Enligt senaste försvarsbeslut i Riksdagen skall det vara färdigbyggt till typ 2018. Vi kommer då att ha ett fast försvar bestående av 50 000 man, en siffra som säger intet om landets försvarsförmåga. Det är teknisk utveckling och utbildning som vinner krig idag, inte sifferexerciser. Kvantiteter skapar artificiell trygghet hos medborgarna medan politikerna diskuterar alliansfrihet.


Sverige har ett NATO-försvar, ett medlemskap i NATO är oändligt mycket mer naturligt än vilken annan lösning som helst. Med NATO faller alla byggstenarna på plats. Sedan när blev sanningen en gåta i Sverige?

måndag 17 juni 2013

Panzerwaffe


Pansar har sedan snart hundra år tillbaka haft en dominerande ställning på slagfältet. När tanks först introducerades av britterna vid Somme 1916, såg man dem helt naturligt som taktiskt understöd till infanteriet. Det fanns en nytta i stridsvagnen, bara den inte konkurrerade med de traditionella vapenslagen, infanteriet, kavalleriet och artilleriet. Det fanns ett kompakt motstånd bland generalstaberna världen över under 1920-talet. Man ville inte låta pansar bli ett eget vapenslag, det var illa nog att arméer och örlog strippades på flygstridskrafter för de nya flygvapnens räkning. Man såg ingen mening i att särskilja ny teknik och innovationer.

Under mellankrigstiden utvecklades pansaret därför långsamt. Stridsvagnar behövde inte vara mycket snabbare än infanteriet, på sin höjd 25-30 km/tim. En kapprustning i storlek och tyngd, med de ursprungliga brittiska stridsvagnarna som ursprungsmall, med tröga monster på över 50 ton, som knappt kunde röra sig på fälten och ofta stod stilla med överbelastade motorer. Pansar opererade inom infanteriregementenas organisationer, i kompanier på ett tiotal vagnar, som skulle gripa in antingen som skydd för framryckande infanteri, eller för bekämpning av fiendens pansar – som förutsattes vara organiserat på samma vis. Styrkebalans kunde därmed upprätthållas.

Mindre stridsvagnsmodeller fanns att tillgå, men då i rollen som lätta kulsprutevagnar, också de i infanteriets tjänst. Kavalleriet var ännu ett eget vapenslag, nu i rollen som spaningsenhet*. Risken för stridsvagnens intåg på hästens revir var heller inte realistisk, de gick ju så långsamt. Men det var här förändringarna började ske. I takt med att teknik utvecklades och särskilt chassin och fordonsupphängningar förbättrades, började kavalleriet ta till sig i första hand pansarbilar. Dessa kunde ta sig fram lika snabbt som en normal lastbil, kanske i 80 km/tim. De var inte terränggående, där var fortfarande hästen överlägsen, men två faktorer hade gjort sig gällande även för den mest inbitne ryttaren. Även kavalleri utsattes för mördande eld från fienden, med kulsprutor och artilleri. Dessutom var motorfordon betydligt billigare, och enklare i drift än hästar.


En sinnebild av hur situationen var för stridsvagnsinnovatörer på den tiden är historien om den amerikanske ingenjören Walther Christie och hans revolutionerande Christie-upphängning. 1928 tog Christie fram en stötdämpare till stridsvagnarnas bärhjul för banden. Den byggde på hävarmsprincipen, där en kraftig arm i vinkel från hjulet var fästad vid en stötdämpare. Denna upphängning, i kombination med säkrare bandtyper, ökade vagnens komfort betydligt och hastigheten kunde fördubblas från tidigare stridsvagnar. Vid förevisning för den amerikanska armén kunde förbluffade militärer se Christies testvagnar forcera fält i 50-60 km/tim och hoppa över hinder utan att slå ihjäl besättningen. Man var imponerade, men några beställningar tecknades inte. Det var inte bara det att krigsmakten låg i träda efter det stora kriget, där fanns också uppfattningen att stridsvagnar inte behövde gå snabbare än infanteriet – vad var det för nonsens? Walther Christie blev besviken och fick istället förevisa sin uppfinning för ryssarna, som omedelbart tog den till sig. Den ryska succén T34: an byggdes, kan man säga, runt Christies upphängning.


En annan nation som tog till sig nya tekniska innovationer var Tyskland, trots att de inte fick enligt Versaillesfördraget. De kände väl till ryssarnas tekniska framgångar på stridsvagnsfronten, samtidigt som tyskarna i sin tur, med ryssarnas hjälp, kunde implementera sina taktiska innovationer för vad de såg som det nya vapnet på slagfältet**.  Tyskland, och inledningsvis även Röda armén, önskade vända på förhållandet mellan infanteriet och detta nya – pansartrupperna. Det var infanteriet som måste hänga med pansarkolonnerna, inte tvärtom. Detta kunde ske endast genom att motorisera infanteriet. Men detta var enormt kostsamt för nedrustade arméer, och vad med artilleriet och kavalleriet? Var skulle pansarofficerarna komma ifrån och varför skulle dessa okända filurer plötsligt få sådant inflytande inte bara på strategi och taktik, utan även teknik, utbildning, ja, allting?

Christie's Suspension

Det är signifikativt att de officerare som kom att lyckas bäst under andra världskriget, var de som tagit till sig tekniskt intresse och kunnande redan från första världskriget, eller under mellankrigstiden. I Tyskland var det i första ledet officerare som Heinz Guderian och Albert Kesselring, i andra ledet kom kollegor som Erwin Rommel, Walther Model och Erich von Manstein. Notera majoriteten utan von i namnet, det är ingen tillfällighet. Att vara tekniskt bevandrad, utom i artilleriet (Kesselring), ansågs mindervärdigt bland den tyska generalstabens officerare. Dessa nämnda officerare blev generaler på 1930-talet på sitt tekniska kunnande och förmågan att kombinera detta med en fungerande taktik. Jämför detta med generationsfränderna och majorerna George S Patton och Dwight D Eisenhower, som vid samma tidpunkt kavlade upp skjortärmarna och på eget bevåg strippade ner nya stridsvagnstyper i dess minsta beståndsdelar, bara för att kolla hur de fungerade. När Patton senare under kriget fick driftrapporterna från sina pansardivisioner, lönade det sig inte att försöka inbilla honom några statusteorier, han visste exakt hur mycket han kunde kräma ut ur sina stridsvagnar från en tid till en annan.

Ändå, det gjordes försök i både Storbritannien och i Frankrike med pansarförband. 1935 satte brittiska armén i vetenskapligt syfte samman en pansardivision, efter Heinz Guderians teorier, och övade den tillsammans med två infanteridivisioner i en stor militärövning. Pansardivisionen körde fullständigt över motståndet, det var rent förödmjukande för alla gamla amsagor. Resultatet blev nära på hemlighetsstämplat, om inte fackpressen redan fått tag på det. Men den brittiska armén förteg resultaten ända till kriget. När BEF, Brittish Expeditionary Force, åkte till Frankrike 1939 hade den endast en pansarbrigad till sitt förfogande. När US Army sommaren 1941 genomförde sina gigantiska fältmanövrer i södra USA, hade man satt upp två pansardivisioner för detta syfte. En av dem kommenderades av generalmajor George S Patton – man kan lugnt påstå att den amerikanska armén aldrig var sig lik efter det.

Centralt i den tyska framgången i början av det andra världskriget står pansardivisionen. Den tyska pansardivisionens evolution började tidigt, redan i slutet av 1920-talet. Under ledning av Heinz Guderian testade man divisionens sammansättning i hemlighet, framför allt i Ryssland, men också med hjälp av figurerande lastbilar hemma i Tyskland. Från början var divisionen för stor, dess pansarregementen hade för många stridsvagnar, vilket hade en menlig inverkan på underhållets storlek. Under 1930-talet minskades antalet tanks i divisionen från 500 till 300, men det var fortfarande ett för stort antal för att divisionen skulle bli tillräckligt rörlig. Heinz Guderian presenterade sina resultat i den militära bästsäljaren Achtung – Panzer! 1937, då hade de första reguljära pansardivisionerna satts upp i det nya Wehrmacht två år tidigare. Fälttåget i Polen 1939 utgjorde det sista testet, i skarpt läge och divisionernas storlek trimmades en sista gång nedåt, tills den nådde sin nominella styrka av ca 150 stridsvagnar. Med hela fordonsparken inräknad, med underhåll och allt, blev det ändå typ 7 000 fordon att hålla reda på, per division.

Panzer IV

Samtidigt skall man ha klart för sig att vid 1940, höjdpunkten för det tyska blixtkriget, bestod endast 10 % av den tyska armén av pansarförband, sammanlagt 120 000 fordon. Detta skall jämföras med Frankrike som i anslutning till sitt pansar mätte 300 000 fordon. Men Frankrike hade endast fyra fungerande pansardivisioner, resten av allt pansar var knutet till infanteriet enligt de gamla teorierna. Det tyska Panzerwaffe var också betydligt lättare än det franska, med endast ¼ av vagnsparken bestående av den tyngsta Panzer IV. Tyskarna satsade i första hand på rörlighet och med allt pansar samlade i gemensamma förband, var de ändå överlägsna. Den avgörande skillnaden var också förekomsten av kommunikation, varje vagn hade egen radio, samt tillgången till understöd från luften, själva essensen i begreppet blixtkrig.

Blixtkriget avgjorde helt den tyska pansardivisionens sammansättning. När deras fiender på allvar började konstruera pansarförband i krigets början, renodlade man inledningsvis regementenas och divisionernas sammansättning till i huvudsak stridsvagnsenheter, med förhållandevis begränsat infanteri i separata bataljoner. Den tyska pansardivisionen skilde sig i det avseendet. Den bestod av tre tätregementen, varav endast ett var ett rent pansarregemente. De övriga två regementena bestod av pansarinfanteri, s.k. Panzerschütze, där den första var helt mekaniserad med halvbandvagnar och den andra färdades på lastbil. Dock, och det här är avgörande, en av bataljonerna i båda dessa regementen var en pansarbataljon. Denna lösning gav den tyska pansardivisionen en unik sammansättning. Den var stark nog för att slå fientligt pansar, men hade tillräckligt med infanteri för att vara självförsörjande långt in på fientligt territorium. En tysk pansardivision var kapabel att inte bara ta, utan även hålla sin mark, en kapacitet de kom att ha nytta av hela kriget, även i deras defensiva funktion.



Det tyska pansarinfanteriet är värt ett eget avsnitt. Det kom att dröja till 1943 innan de fick den benämning de blivit mest berömd för och vars namn de fortfarande går under i tyska Bundeswehr och den österrikiska armén – Panzergrenadieren. Pansargrenadjärerna var ett elitförband som löste de allra mest hårresande uppdragen på slagfälten. De drogs med de högsta förlustsiffrorna i armén och var allmänt betraktade som galna av alla de andra vapenslagen. När nazistpartiets SS började intressera sig för att sätta upp egna stridsförband, Waffen-SS, med Liebstandarte-SS Adolf Hitler som ödestyngd start redan 1935, koncentrerade man sig på pansargrenadjärerna.

Begreppet SS-Panzergrenadierdivision skapade terror hos samtliga allierade förband under hela andra världskriget. En sådan division bestod av tre pansargrenadjärregementen, vart och ett i sin tur bestående av en egen stridsvagnsbataljon. Allt eftersom kriget utvecklade sig började även Wehrmacht sätta upp liknande divisioner, ett gott substitut när stridsvagnstillgången tröt. Dock, en SS-pansargrenadjärdivision hade den egenheten att ett av kompanierna i var och en av de tre stridsvagnsbataljonerna, var bestyckade med de tyngsta vagnarna, mot slutet av kriget: Panzer VI Tiger.

Stridsvärdet hos dessa SS-enheter går inte att ta miste på. De allierade räknade nogsamt varje stridsvagn tyskarna hade. Tyskarna i sin tur bogserade bort de egna stridsvagnsvraken nattetid för att förvirra fiendens underrättelser. Det främste stridsvagnsesset, SS-Sturmbannführer Michael Wittmann, är exemplet framför alla varför det fanns anledning att frukta även de allra minsta och isolerade tyska pansarenheterna. The Black Baron, som han också kallades, hade tillhört Panzergrenadierdivision Liebstandarte-SS Adolf Hitler, den allra främsta av Waffen-SS förbanden, från början av sin karriär. Wittmann var urtypen för en framgångsrik stridsvagnschef, liten, spenslig och med en simultanförmåga utöver det vanliga. Med sin egen stridsvagn, först en Panzer IV, sedan en Tiger, slog han ut 168 fientliga stridsvagnar och mer än det dubbla antalet pansarvärnspjäser – dem han själv räddes mest av allt. Han var också en överdängare på pansartaktik, mästare på plutons och kompanis strid. Runt hans hals dinglade Riddarkorset med eklöv och svärd, som endast 167 personer mottagit under hela kriget.

SS-Panzergrenadieren

Sommaren 1944 flyttades hans Tiger-kompani (Tiger II, Königstiger) ur Liebstandarte-SS till Normandie, som den enda förstärkningen till Schwere SS-Panzer-Abteilung 101, en tung, självständig pansarenhet i den eroderande tyska armén i Frankrike. Det var i denna position Wittmann deltog i sin svanesång, slaget vid Villers-Bocage. I utkanten av denna strid fick en oerfaren brittisk brigadchef ur brittiska 7th Armoured Division för sig att han utan problem skulle kunna transportera sitt folk i god marschordning över en dalgång. Michael Wittmann och tre övriga stridsvagnar, dyker upp från ett skogsparti, skjutande glödgade 88mm pansarbrytande granater. Inom 15 minuter hade 14 Sherman tanks och 15 halvbandvagnar gått upp i rök, de flesta offer för Wittmans besättning, och närmare 3 000 man var i vild flykt över ett fält i motsatt riktning.

Kort därefter, den 8 augusti 1944, dödades han i närheten av staden Saint-Aignan-de-Cramesnil, Calvados, Basse Normandie. Vikten av denna händelse är så väsentlig att detaljerna är minutiösa. Det var vid 12:47 denna dag, som besättningen i en brittisk Sherman Firefly (utrustad med en stor 9 pundskanon) ur 3: e troppen, A skvadronen, 1st Northamtonshire Yeomanry, under befäl av en sergeant Gordon, från skogen Delle de la Rogue får sikte på flanken till avancerande tyska Tigervagnar på ett fält. Kanonskytten Joe Ekins klämmer iväg ett skott som blåser av tornet på en av de fientliga vagnarna, Wittmanns Tiger skall det visa sig. Det är den officiella versionen, men det finns flera. Hur som helst, det var på detta fält i norra Frankrike som The Black Baron till sist bet i gräset, vilket får markera början till slutet för ett av nazitysklands allra farligaste vapen - Panzerwaffe.

Michael Wittmann

* Svenskt kavalleri hade exakt den rollen långt in på 1970-talet, med hästar och allt.

** Se: Den tysta alliansen.


fredag 14 juni 2013

Churchill och Attlee

När ledaren för brittiska Labour Party, Clement Attlee, deklarerade redan sommaren 1945 att man önskade ordna parlamentsval till hösten, tog premiärministern Winston Churchill detta som ett personligt förräderi. Krigets koalitionsregering hade visserligen brutits upp i samband med det europeiska krigsslutet i maj, men det här var bara månader senare och Churchill var rasande. Attlee var uttryckligen ledsen, men hans parti hade bestämt sig, man ville gå till val. Churchill hade å sin sida inget val, han styrde över en administrationsministär i väntan på just denna stund.



Winston Churchill och Clement Attlee, de två männen har ofta beskrivits som komna från två skilda håll, själva epitetet för det brittiska klassamhället. Det är mycket missvisande. Churchill var född med silversked i munnen, han var en Marlborough, en av nationens allra förnämaste adelsfamiljer. Attlee var en intellektuell socialist, han kom från det borgerliga Putney i sydvästra London, fadern hade varit advokat. De var båda udda fåglar på sina respektive sidor av det brittiska underhuset. Churchill gillade inflytande, hade bytt fot mellan konservativ och liberal, och ansågs därför illojal. Attlee brottades med sin privilegierade bakgrund bland kolgruvearbetarna på Labourbänkarna. Hans tjugo år långa ledarskap av partiet byggde på ett mästerligt manövrerande bakom kulisserna.

De var mycket olika som personer, Winston och Clement. Där adelsmannen var vältalig och utåtriktad, var advokatsonen tystlåten och tillbakadragen, nästan tvär i sin framtoning. Ingen kunde i och för sig förstå hur någon av dem kunde få sina politiska ledarpositioner. De hade dock en viktig beröringspunkt som för de båda männen var helt avgörande för deras respekt och vänskap mellan dem – de var War Buddies. När första världskriget bröt ut hade den skolade Clement Attlee anmält sig frivilligt och antagits till Sandhurst, arméns officersakademi. Winston Churchill var redan reservofficer vid det laget. Attlee blev till sist kapten och tjänstgjorde som kompanichef vid South Lancashire Regiment i Gallipoli. Efter Churchills förnedrande sorti från sin post som First Lord of the Admiralty, efter Gallipolidebaklet 1915, återvände han till armén och blev överstelöjtnant och bataljonschef vid Grenadier Guards.

Clement Attlees öppenhjärtiga uppfattning om Winston Churchill i frågan om Gallipoli 1915 var den att han beundrade hans mod och framåtanda i öppnandet av en andra front mot turkarna. Gallipoli hade kunnat bli en framgång om de lokala militära ledarna visat mera framförsikt och tåga, ansåg han. Detta var musik i Churchills öron och de båda männen hälsade ofta artigt på varandra i parlamentet. De bar sina regementsslipsar och marscherade tillsammans på Remembrance Day med stolthet. Attlee var till skillnad från många av sina partikamrater ingen pacifist. Han var en motståndare till Labours nedrustningspolitik under mellankrigstiden och vann över dem efter sitt partiledarskap 1935, då många socialister bytte fot när det stod klart att fascisternas krig var i antågande. Samma problem hade Churchill med sitt konservativa parti. Han propagerade för militär upprustning rätt ensamt i de främsta, konservativa bänkarna långt in på 1930-talet. Då var de jakande nickarna från Attlee på andra sidan golvet viktiga för honom. Tillsammans räddade de Royal Air Force i svåra partiöverskridande manövrer, som båda männen tog mycket stryk för.

Clement Attlee

När väl kriget var ett faktum och hela Europa rämnade och Storbritannien till sist stod ensam med ett kaotiskt Dunkerque på halsen. Då kom det politiska spelet i det brittiska parlamentet ner till ett enda möte efter den hopplöse Neville Chamberlains avgång som premiärminister den 10 maj 1940. Det var helt och hållet en konservativ affär mellan den favoriserade kandidaten Lord Halifax och oppositionsmannen Winston Churchill, med Chamberlain som ringdomare. Lord Halifax och Chamberlain visste att de hade majoriteten och därtill de s.k. Front Benchers inom de konservativa, samt liberalerna, på sin sida. Om Halifax stod på sig kunde de nog även tippa över de mest pacifistiska socialisterna på sin förhandlingslösning med nazisterna. Churchill hade Brendan Brackens konservativa Back Benchers och majoriteten av Attlees Labour Party för sitt Fight To The Bitter End. Lord Halifax såg dock de oheliga allianserna i parlamentet, den splittrade nationen. När Chamberlain, på sin fråga till Churchill om hans åsikt i premiärministerfrågan, möttes med tystnad, då tog Halifax till orda:

- Maybe Mr. Churchill is better suited to lead this country under these circumstances?

Brandan Bracken och hans unga konservativa hade manat Winston Churchill till denna för honom otypiska tystnad. När Churchill såg att Lord Halifax nickade sin acceptans till den granatchockade Chamberlain, tog han till sist, mumlande, till orda:

- I believe so too.

Det finns de som menar att även Clement Attlee personligen bidrog till Churchills taktiska spelande dessa avgörande dagar. Attlees egna partipolitiska nypor vid den här tiden påvisar en enorm kapacitet. När Churchill presenterade sin kollationsregering, knuffade han undan den tänkte utrikesministern Lord Halifax framför kameran, till fördel för sin nye ställföreträdande premiärminister Clement Attlee vid sin sida. De båda männen inledde ett nära och kreativt samarbete under hela kriget. Attlee stod lojal vid Churchill och bidrog aktivt till att ena det brittiska folket under den svåra tiden fram till USA: s inträde i kriget. När de brittiska bombmattorna blåste ut hundratusentals tyska arbetares hem intill fabrikerna, stirrade Attlee ut sina många kritiker i parlamentsgruppen och på kongresserna. Han darrade inte ens på manschetten när USA fällde atombomberna över Japan.

Döm därför om Winston Churchills besvikelse när Clement Attlee kom med sitt krav på parlamentsval redan till hösten 1945. De var båda erfarna och ärrade politiska strateger och förstod till fullo vad det här handlade om.

Valet blev polariserat och bittert. Labour Party lovade långtgående sociala reformer, National Health Service, nationalisering av energi, transporter och kommunikationer. De konservativa gick till val under den gamla krigsbeteckningen, The National Government. Man slog tillbaka med det stående argumentet att man inte hade råd med välfärdspolitik. Varifrån skulle pengarna tas? Storbritannien var bankrutt efter kriget. Det blev en rungande jordskredsseger för Labour. Man vann hela 393 platser i parlamentet, mot de konservativas 197 (liberalerna fick 12). Det här var första gången Labour hade egen majoritet i underhuset och Storbritannien trodde det knappt var sant. Omvärlden var om möjligt ännu mer frågande. Britterna hade endast ett kvartal tidigare hyllat Winston Churchill på Buckingham Palace som krigets segrare och nu hade man sopat ut honom från 10 Downing Street, just så där bara.

Winston Churchill

Ännu idag framstår det brittiska parlamentsvalet 1945 som ett mysterium. Hur var det möjligt att britterna kunde rösta bort den landsfaderlige Churchill efter allt han gjort för att leda nationen genom kriget? Olika otillräckliga svar har getts, bl.a. att Churchills bittra valpropaganda, där han bl.a. jämförde Labours politik med Gestapo, blev för mycket för det brittiska folket. Ändå lyser svaret hela efterkrigsvärlden i ansiktet som den klaraste morgonsol. Det brittiska Labour Party besegrade Churchill därför att deras ledare, Clement Attlee, varit så lojal mot honom under hela kriget.

Clement Attlee hade varit vice premiärminister i Churchills krigsregering. Han var i den funktionen också en agerande inrikesminister, Home Secretary, vid sidan av partikamraten Herbert Morrison. Medan Churchill skötte kriget runt hela världen och samtalade med Roosevelt, Stalin och DeGaulle, administrerade Attlee Storbritannien. Han och hans parti skötte krigsekonomin, folkhushållningen, industrikapaciteten, återbyggnaden av bombade hus, sjukvård, polis. Han var en av initiativtagarna till Home Guard. För det brittiska folket var Clement Attlee den andra hälften av framgången. Det var därför av yttersta vikt för Labour Party att få till ett parlamentsval så fort som möjligt efter kriget, medan allt ännu var i folks fräscha minnen. Man spekulerade säkert också i Churchills skymfade reaktion och hur det skulle färga de konservativa som bittra och reaktionära. Valstrategin lyckades över förväntan, Churchill klev i klaveret och landsfadern snubblade och föll.

Winston Churchill förlät aldrig Attlee för detta. Deras relation var frostig efter 1945. Den gamle bulldoggen besegrade Labour 1951, som ett svar på allt för vidlyftigt reformpolitik, men det blev aldrig samma sak. Churchill var gammal och trött, hans vilja till att splittra sitt kabinett med liberaler, undergrävde hans politik. Clement Attlee slutade aldrig att hylla sin gamle kombattant, så gjorde heller aldrig omvärlden. Sir Clement, 1st Earl Attlee, KG, OM, CH, PC, FRS, höll tal på Churchills begravning 1965, han ses marschera I första ledet bakom kistan på kanonlavetten, draperad i Union Jack, mellan hundratusentals sörjande britter. Själv levde han ytterligare två år till.

torsdag 13 juni 2013

Tali-Ihantala

Det största fältslaget i nordisk historia utkämpades i vad som var då finskt territorium, det Karelska näset, mellan Finska viken och Ladogasjön. På ett enbart 100 kvadratkilometer stort område, mellan Viborgbukten, älven Vuoksen och Saima kanal, brakade 200 000 man samman i en för andra världskrigets östfronts typiska uthållighetsstrider. Under ett par heta sommarveckor i slutet av det s.k. fortsättningskriget, stupade här närmare 10 000 finnar, ryssar och tyskar. Tidpunkten var den 25 juni till den 9 juli 1944. Platsen; Tali-Ihantala.

Fältmarskalk Gustaf Mannerheim


Byarna Tali och Ihantala (Petrovka) ligger idag i Vyborsky distrikt, i vad som fortfarande heter Leningrad Oblast. Från de östra delarna av staden Viborg vid finska viken, bildar byarna en axel i nordlig riktning utmed det Karelska näset, mot den stora sjön Saima. Denna axel blev den anfallsriktning som de ryska styrkorna använde sig av i angreppet mot finnarnas VKT-linje, Viborg-Kuparsaari-Taipale. Det var den enda möjliga riktningen för ett pansarangrepp i denna norra del av näset. VKT-linjen, den sista befästa fronten finnarna hade innan det Finska låset, Suomen Salpa, sträckte sig till 2/3 utmed älven Vuoksen i sydostlig riktning mot Ladoga. Linjen utnyttjade delar av den tidigare förstörda Mannerheimlinjen och tillsammans med Saima kanal i nordväst, mellan sjön Saima och Finska viken, reglerades effektivt Röda arméns rörelsefrihet på näset. Militärtaktiskt var det ett trångt och svårbemästrat område, visserligen flackt, men skogsbeklätt och genomskuret av många mindre sjöar och vattendrag.

Ändå beslutade Stavka, den sovjetiska generalstaben i Moskva, vid slutet av juni 1944 att koncentrera sitt senaste anfall mot VKT just här. Finnarna gjorde hårt motstånd utmed hela fronten och hade gett ryssarna blodig näsa vid två tidigare slag, Siiranmäki och Perkjärvi. I det som i Ryssland kallas Viborg-Petrozavodskoffensiven, eller Karelenoffensiven, hade Röda armén inledningsvis haft framgångar mot den finska armén. Man hade i början av juni tryckt tillbaka finnarna utmed hela fronten och den 20 juni tog man Viborg, Karelens största stad och naturliga huvudort. Offensiven hade haft stora internationella implikationer, eftersom den var synkroniserad med de allierades Operation Overlord i Frankrike och utgjorde ett preludium till ryssarnas egen Operation Bagration i Vitryssland. Man hade dock helt misslyckats med att förstöra den finska armén. Den var ännu intakt, visserligen svårt trängd och sliten, men fortfarande en kraft att räkna med.

Karelska näset

Inför det resursslukande Bagration hotade striderna i Karelen att hamna i ett stillastående. Operationen mot VKT-linjen den 25 juni 1944, tre dagar efter Bagration, syftade till ett avgörande genombrott mot sjön Saima och den finska huvudlinjen i norr, ett genombrott som skulle tvinga finnarna till fredsförhandlingar på Kremls villkor, eller helt enkelt finsk kollaps och ockupation av det forna, ryska furstendömet. Uppgiften föll på chefen för Leningrads front (armégrupp), den ärrade marskalk Leonid Govorov, som beordrade den 21: a armén, under general Dmitri Gusev, att koncentrera sina kårer mot axeln Tali-Ihantala. Vikten av operationen märktes i anfallsstyrkornas sammansättning, tre av femton deltagande divisioner var gardesdivisioner, dyra elitenheter i den Röda armén.

För Finland var sommaren 1944 ödestyngd. Det fanns givetvis en gräns för hur länge den finska krigsmakten orkade hålla stången, och den punkten närmade sig snabbt, nu när förlusterna ökade i det dyrköpta tillbakadragande man hittills tvingats till. Karelen var förlorat, det förstod man, nu gällde det att rädda Finland. Den 21 juni, samma dag som Stavka beordrade Leningradfronten att stöta mot Saima, lade den finska regeringen fram önskemål till Kreml om förhandlingar kring vapenstillestånd. Dagen efter, den 22: a, anlände Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop till Helsingfors och krävde att finnarna slogs till slutet enligt tidigare avtal med Hitler. President Risto Ryti gav sin personliga garanti till Ribbentrop. Den 23 juni, två dagar innan anfallet via Tali-Ihantala, gav Stalin sitt svar: Finsk kapitulation mot fredssamtal. Den finska regeringen avslog detta, men förhandlingarna fortsatte.

Två saker. Det tål alltid att upprepas eftersom det fortfarande skapar oreda i historiebeskrivningarna: Finlands samarbete med Nazityskland under andra världskriget var ingen politisk allians, som med Italien och Ungern, det var en strikt militär affär. De båda nationernas militära förhållanden berörde varandra genom Hitlers ambitioner och Finlands hela existens. Finlands förhandlingar med Sovjetunionen bedömdes i Helsingfors som något enklare denna sommar, eftersom Storbritannien numera var en förhandlingspartner till Kreml. Winston Churchill identifierade helt korrekt Finland som en oberoende demokrati och uppmanade Stalin att forcera förhandlingarna med finnarna för att kunna koncentrera sig på de verkliga fienderna. Här spelade även USA en roll. Det förelåg ingen krigsförklaring mellan USA och Finland. Amerikanerna hade en diplomatisk legation i Helsingfors och finnarna hade närmat sig USA betydligt, bl.a. genom att sälja underrättelser om Sovjetunionen till Pentagon*

Finska kämpar tar en paus

Det är en stilstudie hos världens skickligaste diplomatkår att med framgång förhandlade med Moskva/London/Washington DC om fred, samtidigt som man från Berlin begärde fortsatt militärt stöd. Trots ett allt mer trängt läge även för tyskarna, försåg man Finland med ytterligare flygunderstöd, pansar och den 122: a infanteridivisionen, lagom innan de förnyade striderna. Men läget var prekärt och president Risto Ryti vände sig till fältmarskalk Gustaf Mannerheim, Finlands överbefälhavare, med kravet på ännu ett dyrköpt hejdande av de massiva sovjetiska anfallen. Politikerna behövde vinna tid till en ny förhandlingslösning. Den gamle Marsken nickade bistert och for till fronten.

Det ankom på kommendanten för de finska trupperna på det Karelska näset, generallöjtnant Karl Lennart Oesch, att skruva upp sisun ytterligare ett snäpp. Till sitt förfogande hade han sin gamla IV armékår, nu under generallöjtnant Taavetti Laatikainen. Totalt förfogade Oesch över 1/3 av Finlands hela krigsmakt. Laatikainens kår bestod inledningsvis av fyra infanteridivisioner och en brigad, samt generalmajor Ruben Lagus finska pansardivision (den enda), tillsammans med tyska Sturmgeschütze-Brigade 303, egentligen en bataljon med 22 stormkanonvagnar och 9 haubitzbandvagnar. Flygstridskrafterna bestod av sammanlagt ca 140 stridsflygplan fördelade på två finska enheter och en tysk, under ledning av det legendariske Stukaässet, överstelöjtnant Kurt Kuhlmey. Styrkeförhållandena i rysk favör var 3/1. Samtidigt hade antagligen den finska militära underrättelsetjänsten tillgång till ryssarnas kommunikationer, efter att ha knäckt deras koder, något för den holländskättade Mannerheim och den halvschweiziske Oesch att diskutera på sjungande finlandssvenska.

Det sovjetiska anfallet inleddes den 25 juni med massiva flyg och artilleriförberedelser utefter hela det norra näset. Samtliga stödjepunkter man kunde finna bombades, förbindelsevägar norr om Ladoga, samt in över huvudlinjen vid Saima likaså. Man misslyckades dock, den finska sambandsstrukturen förblev intakt och det sovjetiska flyget åsamkades svåra förluster, både från luften och från marken. Marktrupperna mötte hårt motstånd från VTK-linjens frontförband, vars uppgift det var att försena ryssen tills förstärkningar kunde anlända. Bland dessa förband fanns enheter ur det svensktalande 13: e infanteriregementet. Det visade sig snart att Röda armén, trots generationsväxling under krigets gång, inte hanterade det taktiska finlir som det Karelska näset krävde. Fortfarande hamnade ryskt befäl i problem när deras förbindelselinjer bakåt drabbades av hårda, finska eldöverfall. Deras oförmåga ledde till att finnarna åter lyckades med sin Motti-taktik, att likt timmer i skogen hugga av ryssarna i fraktioner. Lägre ryska förbandschefer klarade inte av att självständigt lösa sådana situationer.

Generallöjtnant Karl Lennart Oesch

Framgångarna skedde dock under stora förluster för finnarna. Det blev snabbt den största striden någonsin, därför att general Gusev hade gott om reserver att kasta in i häxkitteln. Finnarna hotades att själva bli kringrända i de knastertorra skogarna. Tali-Ihantala blev också det enda riktiga pansarslaget i det finska kriget. Finnarna hade med sin tunga bestyckning satsat i första hand på defensivt pansar, d.v.s. stormkanonvagnar av tysk modell StuG IIIG. Till detta knöts de lättare, svenska Landsverk Anti II. Stridsvagnar i övrigt var erövrade ryska T26, T28 och några T34: or, d.v.s. huvudsakligen äldre vagnar med otillräckliga kanoner. Det finska pansaret använde dock en jägarbataljon som sitt infanteri och utrustade med en myckenhet av tyska antitankvapen typ Panzerfaust, blev de minst lika farliga för det moderna, ryska pansaret.

Finnarnas framgångar med spridd gruppering och Motti-taktik innebar problem när man sköt till förstärkningar. Det var svårt att samordna försvaret, vilket innebar att många finska enheter nöttes ner i den kraftiga anhopningen av ryska anfall. Ändå lyckades man med taktiska tillbakadraganden och att organisera motanfall under de nya förhållandena. Men det kostade och snart var hela IV kåren indelt i striden, det fanns inga reserver längre. General Oesch var tvungen att skjuta till ytterligare en division, en division han inte hade råd med. Striden utmed axeln Tali-Ihantala rasade dygnet runt, med tjutande störtbombare, malande artilleri, attack och motattack. Rykande pansarvrak låg efter vägar och stigar, drivor av lik kantade vattendrag och myrkanter. Vid den 29 juni var det nära att ryssarna bröt igenom VTK-linjen, men med stora uppoffringar lyckades finnarna hålla tätt.

Svenska Landsverk Anti II
Dagen efter, den 30: e, justerade finnarna sin front genom att dra sig tillbaka från byn Tali. Ryssarna satte in ny trupp och under de fösta dagarna av juli intensifierades striderna ytterligare och finnarna förlorade nästan tusen man per dag. Det finska artilleriet var en av slagets vinnare. Genom att från sina positioner snabbt ha förmågan att byta eldriktning utgjorde de ofta räddningen för hårt ansatta finska infanteriförband. Hälften av allt finskt artilleri var koncentrerat till Tali-Ihantala. I en sista kraftansträngning den 7 juli lyckades finnarna med ett motanfall kasta tillbaka väsentliga ryska enheter, vilket tycks ha tagit musten ur den Röda armén på näset. Från den 9 juli gav Stavka order till Leningradfronten att övergå i defensiv strid. Flera ryska divisioner flyttades till Narvafronten och den tyska Armégrupp Nord i Estland.

Samtidigt med striderna kring Tali-Ihantala ryckte ryssarna fram på två ytterligare fronter utmed det Karelska näset. Den 4 juli anföll två olika arméer på var sin sida av den redan engagerade 21: a armén. I Viborgbukten, till väster, landsteg delar ur den 59: e armén flera av finnarna befästa öar i bukten och tog de flesta efter hårda strider. Försöket att gå över bukten och anfalla finnarna i flanken misslyckades, då det slogs tillbaka av det nyss anlända tyska 122: a divisionen. Samtidigt, österut, försökte den sovjetiska 23: e armén korsa älven Vuoksen och VKT-linjen vid Vuosalmi. Även detta anfall slogs tillbaka.

Striderna på det Karelska näset avbröts inte, men den finska armén hade lyckats hålla tillbaka vad som skulle visa sig vara den sista, stora sovjetiska anstormningen. Det var ett ryskt militärpolitiskt beslut, att ändra fokus mot de hårt kämpande tyska och baltiska trupperna på andra sidan Finska viken, som räddade Finland. Röda arméns 21: a armé hade långt ifrån använt hela sin styrka vid Tali-Ihantala. Samtidigt förlorade ryssarna hela 300 tanks i striden och nästan lika många flygplan, vilket säger en hel del om stridernas intensitet. Man vet idag att ryssarna hade för avsikt att fortsätta till Helsingfors efter Tali-Ihantala, men att förekomsten av ytterligare en försvarslinje, d.v.s. Suomen Salpa, efter en uppenbar Pyrrhusseger vid VTK-linjen, fick Stavka att tänka två gånger. I skenet av avancemanget mot Nazityskland, blev kriget mot Finland allt för kostsamt, en försvarsdoktrin som inte bara Finland, utan även Sverige, levt på sedan dess.



Den finska krigsmakten vann förhandlingssegern åt politikerna i Helsingfors. Den 28 juli 1944 avgick president Risto Ryti och den 4 augusti tillträdde fältmarskalk Gustaf Mannerheim i dennes ställe. Därmed kunde regeringen bryta avtalen med Tyskland och börja förhandla fred med ryssarna på allvar. Genom slaget vid Tali-Ihantala kunde Finland rädda den nationsgräns som är gällande till våra dagar. Fredsfördraget kunde ha blivit betydligt sämre än det blev. Finland kunde lämna kriget mot den stora grannen i öster med flaggan i topp, man hade åter igen vunnit sin frihet.


* Se: Venona.