lördag 27 juli 2013

Westerplatte


Dagens Gdansk har en spännande och händelserik historia. Placerad i floden Vistulas delta har staden traditionellt varit en av Östersjöns prominenta hamnar. Gdansk, eller på tyska; Danzig, har ofta bytt nationell och kulturell tillhörighet. Ända till våra dagar har staden därför utgjort ett centrum för små och stora avgörande världshändelser. En sådan händelse var slaget om Westerplatte*, en våldsam och heroisk strid som fått symbolisera den polska motståndsviljan, samt startskottet för andra världskriget.

Efter första världskriget och freden i Versailles flyttades hela nationen Polen ett bra stycke västerut på den europeiska kartan. Det var nu inte så konstigt i polackernas historia, landet hade praktiskt taget hållits flytande i århundraden, dragen fram och tillbaka i den storpolitiska kampen. 1919 fick så Polen åter igen ett stycke kust utmed Östersjön, den s.k. Polska korridoren, klämd mellan Tyskland och det tyska Ostpreussen. Staden Danzig, som varit preussisk sedan början av 1700-talet, blev nu en fristad under ett särskilt traktat genom Nationernas förbund, daterat 1920 och signerat av både Tyskland och Polen.

Fristaden Danzig, vars östra gräns låg mot Ostpreussen, hade över 300 000 invånare, flertalet tysktalande. Det var officiellt en demilitariserad zon, men både Tyskland och Polen förhandlade frenetiskt med Nationernas förbund om att få lägga framflyttade, militära positioner i staden. 1925 fick Polen igenom ett krav på att få placera en s.k. WST, Wojskowa Skladnica Tranzytowa, d.v.s. en Militär transitdepå i Danzigs hamn, med en garnison på 88 man. Den förlades på Döda Vistulas västra strand, omgärdades med en mur, samt man lät gräva en kanal som friställde depån från det som tidigare varit ett populärt grönområde och spa. Endast en landtunga förband den artificiella halvön med fastlandet. Halvön, ca 1 800X500 meter, kom att kallas Westerplatte.



Polackerna lät försiktigt befästa sin WST under åren fram till andra världskriget. I hemlighet stärktes garnisonen till ett större kompani bestående av 176 man, plus ett fyrtiotal civila reservister hemmahörande i staden. Man lät också uppföra ett omfattande system av värn med förbindelsegångar mellan sig. Halvön var skogsbeklädd och arbetet mellan depåbyggnaderna och kasernerna var enkla att dölja. Något egentligt fort var aldrig Westerplatte, snarare var det en större skans. De bunkrar som fanns, inklusive de fem vaktstugorna som var strategiskt utplacerade runt området, var endast av betong och inte förstärkta, ett avkall man fått göra p.g.a. Nationernas förbund. Planen var att WST Westerplatte skulle kunna hållas inom en tidsram om tolv timmar, under vilken de skulle undsättas av polska styrkor väster om Danzig – eller så var det i alla fall sagt.

Som en del i Nazitysklands hemliga planer att ockupera Polen med början augusti-september 1939, styrde det gamla pansarskeppet Schleswig-Holstein in i fristaden Danzigs hamn, eskorterat av två torpedbåtar, endast dagar innan det tänkta angreppet. Ankomsten var annonserat som ett vänskapligt flottbesök, men dess långsamma manövreringar in i hamnen följdes noga av de polska soldaterna på Westerplatte. Pansarskeppet lade an vid kaj inne i kanalen, endast 150 meter från det polska territoriet. Ombord hade hon, förutom ordinarie besättning, dessutom 200 man ur Marine-Stosstrupp-Kompanie**, tyska flottans då enda marininfanteriförband. Deras uppgift var att på given signal storma och ta den polska depån. Väntan blev dock längre än förutspådd, då Hitler reagerade eftertänksamt bl.a. på Storbritanniens undertecknade militärallians med Polen den 25 augusti. Schleswig-Holsteins närvaro i Danzig måste fördröjas ytterligare en tid. Man skyllde på maskinfel.

Stämningen mellan Tyskland och Polen hade vässats betydligt under sensommaren 1939. Polen hade genomfört en partiell mobilisering och garnisonen på Westerplatte var nu mer än fulltalig, drygt 200 man, efter det att reservisterna kallats in. Bestyckningen av försvarsverket hade mycket att önska vad gällde tyngre beväpning. Man hade en rysk 76.2mm fältkanon från början av seklet, två svenska Bofors 37mm pansarvärnspjäser, samt fyra stycken franskbyggda 81mm granatkastare, polska arméns standardutrustning. Däremot hade man ett överdåd av kulsprutor, hela 41 stycken, varav 16 var tunga vattenkylda. Eftersom man var en armédepå hade man gott om ammunition, bl.a. över tusen handgranater.

De polska soldaterna på Westerplatte kunde nu under växande spänning syna Schleswig-Holsteins bastanta 28cm kanoner inte långt från deras egna positioner. Vad de inte kände till var att deras generalkommando valt att offra den Polska korridoren och fristaden Danzig, för att istället stärka försvaret i de centrala delarna av landet. Den ende på Westerplatte som kände till att ingen hjälp fanns att få var skansens chef, major Henryk Sucharsky. Historiskt har givetvis detta faktum framställts som ett flagrant svek.

Inte heller tyskarna hade legat på latsidan vad gällde militär närvaro i Danzig. Men för dem hade det varit krångligare. Kontrollmyndigheten under Nationernas förbund ville inte se några tyska, fasta installationer, så särskilt efter Hitlers makttillträde 1933 hade man organiserat en skuggarmé i den gamla preussiska staden. Hjärnan bakom verksamheten var givetvis ministerpresidenten i Ostpreussen, Hermann Göring. Till tyska flottans assistans i Danzig inför invasionen av Polen fanns följande paramilitära enheter: Kustenschutz der Danziger Polizei (kustbevakningsenhet ur Danzigs poliskår); ett regemente ur Landespolizei, den federala polisens ordningsavdelning, samt SS-Heimwehr Danzig***. Polis och hemvärn tillhörande nazistpartiet, så organiserade man det för att inte väcka allt för mycket uppmärksamhet. Till dessa enheter knöts även en artilleribataljon ur armén, som mer eller mindre smugglats in i staden. Totalt var man ca 3 500 man under befäl av generalmajoren vid polisen, Friedrich-Georg Eberehardt. Överbefälhavare för den kommande operationen i Danzig var konteramiral Gustav Kleikamp ombord på Schleswig-Holstein.

Schleswig-Holstein ger eld mot Westerplatte

Den 1 september 1939, klockan 04:48, startade andra världskriget med Nazitysklands invasion av Polen. I Danzig öppnade Schleswig-Holstein eld med sitt lättare artilleri mot Westerplatte. Den omgärdande muren sköts sönder på tre ställen och en oljedepå fattade eld. Löjtnant Wilhelm Henningsens marinsoldater hade redan embarkerat och anföll nu området via järnvägsförbindelsen utmed landtungan. Man sprängde dess grind och tog sig in, väntande lättare motstånd. Skansens chef, major Sucharsky, sände omedelbart ett SOS till generalkommandot – man var under attack från den tyska flottan. Efter en inledande chock svarade polackerna med kraftfull automateld från välpreparerade positioner. Tyskarna fann sig plötsligt insnärjda bland taggtrådshinder och polskt artillerield började slå ner bland dem. Polackernas eldgivning gjorde det även omöjligt för Danzigpolisen att ta kontroll över hamnen på andra sidan kanalen, men deras enda haubits förstördes efter frenetisk eldgivning från Schleswig-Holstein.

Det officiellt första människooffret i andra världskriget inträffade under de inledande minuterna av slaget om Westerplatte. Den 39-årige reservsergeanten Wojciech Najsarek, stupade vid järnvägsgrinden när tyska stormpionjärer sprängde den.



Klockan 06:22 meddelade de tyska marinsoldaterna att de drog sig tillbaka efter svåra förluster.  Ett femtiotal tyska soldater hade förlorats, medan polackernas förluster räknades till åtta, en död och sju sårade. 08:55 försökte man åter med ett nytt anfall, men man körde fast bland fallna träd, minor och mördande automateld. Löjtnant Henningsen sårades svårt i striderna och avled senare ombord på Schleswig-Holstein. En tredje attack iscensattes innan lunchtid omedelbart efter ett kraftfullt bombardemang från både marint och landbaserat artilleri, men även detta slogs tillbaka. Polackerna var sega och välutbildade. De kände sin depå väl och rörde sig snabbt i skydd av löpgravarna. De kunde effektivt utnyttja det defensiva försvarets fördel med att hålla ett begränsat, befäst område. Medan tyskarna, trots övertag i artilleri och antal, begränsades av bristen på anfallsvägar, kunde polackerna försvara sitt område i alla riktningar samtidigt. På det korta avståndet kunde heller inte Schleswig-Holstein använda sitt svåra artilleri och med lättare kanoner och haubitsar lyckades man inte penetrera polackernas befästningar. Dessutom visade det sig att den understödjande, tyska artillerielden åsamkat de egna trupperna förluster i de trånga utrymmena.

Striderna i fristaden Danzig denna första krigsdag tynade bort innan mörkrets ankomst. Major Henryk Sucharsky beordrade sina män att enligt uppgjorda planer dra sig tillbaka från de yttre försvarsverken på landtungan, för att rekonstruera ett nytt linjeförsvar. Hans garnison hade märkligt nog inte förlorat fler stridbara män efter de initialt åtta, endast ett par tillfångatagna. Tyskarnas Marine-Stosstrupp-Kompanie var däremot nästan utplånat, efter att ha tagit 130 förluster av totalt 200 man. Det stod klart för amiral Kleikamp och general Eberhardt att Westerplatte inte skulle bli den enkla nöt att knäcka som man förutspått. Det hela var en skymf för herrarna i skenet av vad som hände i kriget i övrigt.

Efter striden

Den 2 september ställdes samtliga attacker med infanteri in av amiral Kleikamp, utan man koncentrerade sig på artilleribeskjutning. Likt en elefant i en porslinsbutik hade Schleswig-Holstein under natten manövrerat till en bättre position, samtidigt som arméns artilleribataljon omgrupperat på land. Granatbeskjutningen förvandlade Westerplatte till ett första världskrigsscenario med månlandskap och nakna träd. Trots det möttes alla tyska förflyttningar inom skotthåll med polsk eldgivning från kulsprutor och granatkastare. General Eberhardt hade varit i kontakt med fältmarskalk Fedor von Bock, chef för Armegrupp Nord, som godkände förfarandet. Enheter ur Luftwaffe frigjordes från operationerna i det polska fälttåget och senare på dagen bombades Westerplatte av Stukas med 500-kilos bomber. Den lilla halvön täcktes av svart rök och det var svårt att tänka sig att någon överlevt allt detta. Flygbombningarna slog ut allt kvarvarande polskt artilleri, inklusive granatkastarna, radiokommunikationen, samt all livsmedelsförsörjning. Ändå fortsatte det polska motståndet.

Under de kommande dygnen fortsatte artilleribeskjutningarna, men det utfördes också nattliga infanterichocker med polis- och hemvärnsförband. Samtliga slogs tillbaka av polackerna med frenetisk automateld och med handgranater. Det utfördes inledningsvis lyckade överraskningsanfall från de två tyska torpedbåtarna, men de svåra förlusterna tvingade även tillbaka dessa. Man försökte även sända in eldsatta tågset i förhoppningen att skapa skogsbrand. Dessa försök var dock kontraproduktiva, då de snarare hindrade tyskarnas anfallsmöjligheter. Den 5 september försökte en synbart granatchockad major Sucharsky att få sitt officerskollegium att acceptera kapitulation. Ställföreträdande chef, kapten Fransciszek Dabrowski, tog över kommandot, men endast tillfälligt. Den polska statsradion sände återkommande, dagliga kommunikéer till det snart inte existerande Polen – Westerplatte kämpar fortfarande. Men situationen var prekär för den lilla garnisonen. Färskvattenförsörjningen hade brutits och situationen för de sårade blev allt mer outhärdlig.
                               
Den 7 september, vid kvart i tio på förmiddagen, efter ett nytt bombardemang med artilleri på morgonen och den tyska armén stod vid Warszawas förstäder, syntes en vit flagga på Westerplatte. En uppenbart lättad och inte så lite rörd general Eberhardt mottog major Sucharsky, iförd putsad uniform och traditionsenlig, polsk sabel, och accepterade hans kapitulation. Amiral Kleikamp kommenderade givakt när den polska garnisonen i god ordning defilerade förbi de tyska leden. Sammanlagt 20 polacker hade stupat, 53 var sårade. De tyska förlusterna har medvetet tystats ner, men bör uppskattningsvis sträcka sig till 300 stupade och sårade.

Monumentet över Westerplatte

Kontroverser har i efterhand uppkommit om eventuellt fem, för desertering avrättade polska soldater efter vetskap om det polska generalkommandots svek, samt major Sucharskys mentala hälsa under hela striden. Sucharsky överlevde kriget i fångenskap, men avled 1946, då hade han befordrats till brigadgeneral och erhållit polens yttersta medalj för visad tapperhet i strid, Virtuti Militari. Oavsett rykten och myter, garnisonen på Westerplatte i september 1939, uppvisade en militär styrka och mod som väl representerade de stolta traditionerna hos den polska armén. Deras uppträdande inspirerade det polska folkets fortsatta kamp för frihet, inte bara under nazisternas fruktansvärda ockupation, utan även i fortsättningen.


* 1967 producerades en polsk film, Westerplatte Broni Sie Nadal, i regi av Stanislaw Rozewicz och med Zigmunt Hübner i rollen som major Sucharsky. Denna film får nog räknas till en av de bästa i krigsfilmsgenren, de politiska undertonerna till trots, för sin realism och action. I februari 2013 släpptes filmen Tajemnica Westerplatte – ungefär: Hemligheten Westerplatte – i Polen. Filmen, som är inspelad i Litauen, har väckt protester för att vara anti-polsk.

** Marine-Stosstrupp-Kompanie sattes upp av tyska flottan 1938. Enheten utökades 1940 till Marine-Stosstrupp-Abteilung och totalt sex kompanier. Förutom vid Westerplatte deltog man i ockupationerna av de brittiska kanalöarna, samt vid försvaret av Normandie.


*** SS-Heimwehr Danzig var ett hemvärn, eller milis, under SS. Det var organiserat av SS-Totenkopfverbände, i första hand SS Danzig Wachtsturmband Eimann, alltså personal till nazipartiets skyddshäkten, eller koncentrationsläger. Enheten gick senare upp i 3: e SS Division Totenkopf.

torsdag 18 juli 2013

Ättiks Joe


Det fanns inte en plats på jorden under andra världskriget där den amerikanska krigsmakten inte deltog. USA opererade den största militära kampanjen av alla medverkande nationer, engagerande totalt tolv miljoner män och kvinnor i kampen mot den världsomspännande fascismen. För detta syfte delade man in världen i s.k. theaters, vart och ett lett eller representerat av en amerikansk generalsperson. Man hade fyra av dem: Europa och Nordafrika var den största och leddes av general Dwight D. Eisenhower; Stilla havets marina del stod under amiral Chester M. Nimitz; Stilla havets kampanj till lands sköttes av general Douglas MacArthur, och så var det den fjärde och den minst kända: Asien.

China, India and Burma, även kallat C.I.B, var en amerikansk theater som till yta och invånare var mer än likvärdig vilket annat område som helst i världen, men där amerikanarna delade ledarskapet med andra prominenta ledare och nationer: Nationalist Kina under generalissimus Chiang Kai-shek och Indien/Burma under den siste indiske vicekungen och amiralen Lord Louis Mountbatten. Washington DC hade av den anledningen krävt av krigsmakten, den bäste generalen för uppdraget. Chefen för den amerikanska armén, general George Marchall, kommenterade denna utnämning: I gave to Joe one of the most difficult assignments of any theater commander.

General Joseph W Stilwell – Vinegar Joe.

Joe Stilwell var inte lätt att tas med. Hans naturliga grundläge var otålighet och när saker inte gick som det skulle blev han vresig, därav hans smeknamn. Han var påtagligt amerikansk, så där frispråkig och ceremonilös, som många uppfattade som arrogans, särskilt andra viktiga personer, t.ex. fältmarskalkar, statschefer och vicekungar. Stilwell var därför även en mycket amerikansk general, där rationalismen stod högt i kurs. Strider vinns med duktigt folk, väl uppbackade under rätt taktiska förhållanden – and war is hell. Han var kompetent och högst lämpad för sitt uppdrag, på alla sätt. Det var språk och pedagogik som förde Joseph Stilwell framåt i början av karriären. Han talade och skrev mandarin flytande efter att ha tillbringat många år i Kina, på expeditioner, hemliga uppdrag och som militärattaché. Han avled allt för tidigt i livet och med honom förlorade USA kanske sin bäste kännare av Kina och Asien alldeles lagom till det kalla kriget.

Av de fyra amerikanska theater commanders hade han den mest komplexa att leda. Stilwell byggde vägar, anlade samhällen, borrade efter olja, försörjde miljoner människor och byggde upp den bästa delen av den kinesiska nationalistarmén. Ändå var han den ende av dem som inte fick sin femte stjärna på axeln. Inte för att han brydde sig.

Burma Road

Joseph Warren Stilwell föddes 1883 i Palatka, Florida. Hans far var läkare och något av en religiös disciplinarian, en man med höga tankar om sig själv och kraven ställda därefter på sin son. Warren, som han kallades i familjen, växte upp i Yonkers, New York City och hade i skuggan av den stora staden kunnat bli en värsting. Han var framstående i skolan och i idrott, men hans revolt mot fadern ledde till ungdomlig skörlevnad och nära på polisingripande. Han hade ett hetsigt humör i kombination med ett utseende av filmstjärneklass, en potentiellt farlig blandning. Lösningen för honom och fadern blev United States Military Academy, West Point. Hans tid där utgjordes av höga betyg, men också många disciplinära bestraffningar – han var en stöddig skit helt enkelt. Examen togs 1904 och då han som stadsbarn inte var vän av hästar valde han infanteriet som sin vapengren.

På West Point hade hans naturliga fallenhet för språk uppmärksammats. Hans mor hade sett till att han redan behärskade franskan närmast flytande. En karriär antigen inom underrättelsetjänst, eller på akademi, stod utstakad, vilket inte helt rimmade med den unge löjtnantens ambitioner – hans sökte action. Stilwells excellenta studieresultat gjorde att han i rask takt avverkade Infantry Advanced Course, för att nå stridstjänst, samt Command and General Staff College på Fort Leavenworth, Kansas – en utbildning som normalt tas senare i karriären. Följdaktige: första världskriget tillbringade en framgångsrik överstelöjtnant Stilwell som underrättelseadjutant vid IV armékårens stab och deltog bl.a. i planeringen av den stora och avgörande St. Mihiel-offensiven. Han dekorerades med Distinguished Service Medal för sin tjänst.

Stilwell började resa på Kina direkt efter kriget, 1919, först privat, senare även professionellt i underrättelsesammanhang. Han fascinerades av landet, dess väldiga befolkning och den formidabla röra man befann sig i under mellankrigstiden – tiden för krigsherrarna. Han sökte äventyret, också för att bryta den trend som armén skapat åt honom hemma i staterna; lärarens och instruktörens. Han hade flera kommenderingar på West Point i språk, inklusive kinesiska, samt i strid, inte minst som kommendant för infanteriskolan på Fort Benning, Georgia. Det var i den positionen han fick sitt mest populära smeknamn. En soldat ritade en karikatyr av honom, stigande upp ur en flaska ätticka, ångande av ilska – Vinegar Joe. Stilwell lät rama in karikatyren och hade det därefter alltid på sitt tjänsterum. Han hade också en plakett med sitt motto: Illegitimi non carborundum – Don’t let the bastards grind you down.

USA: s intresse för det kaotiska Kina under mellankrigstiden var intimt sammanlänkad med dess ekonomiska och strategiska intressen i hela Stillahavsområdet. Det var USA som öppnat Japan 1853, köpt Alaska av Ryssland 1867, annekterat Hawaii 1893, samt kapat Filippinerna från Spanien 1898. Det rådde dock en stor osäkerhet i hur man skulle betrakta Kina, landet tycktes öppen för vilken politisk influens som helst, parlamentarisk monarki och diktatur, allt i ett. Överste Stilwell gjorde tre officiella turer till landet under den här perioden, den sista som militärattaché till nationalistregimen mellan åren 1935 och 1939. När kriget startade i Europa återvände han till USA för att evalueras för stridskommendering, en process han genomförde som en av landets absolut främsta militärer. Han var i succession ställföreträdande chef för 2: a infanteridivisionen, organisatör och chef för 7: e infanteridivisionen, samt under sommarmanövrerna 1941 uttagen till kårchef, varpå han erhöll sin första generalsstjärna på uniformen. Hans briljanta ledarskap präglades av praktisk rationalitet, mindre av ceremonier och pomp, utan fokus på soldaternas väl och ve. De kallade honom för Uncle Joe.

Chiang Kai-shek, Soong May-ling och Stilwell

Efter Pearl Harbor nämndes han som planerare och chef för USA: s inledande operationer på andra sidan Atlanten, det som senare skulle bli Operation Torch och invasionen av Nordafrika. Dock, ödet ville annorlunda. President Roosevelt behövde snabbt en ledare, en militär för det extraordinära uppdraget att representera USA i Kina, Burma och Sydostasien, ett uppdrag som kombinerade excellent diplomati med säker stridsledning i ett oerhört bångstyrigt och närmast otrampat territorium. Chefen för armén, general George S Marshall, kom att tänka på en gammal vän och lyfte telefonluren. Det skedde under protest, men med ytterligare tre stjärnor på uniformen satte sig general Joseph W Stilwell på ett flygplan och reste tillbaka till det fjärran östern som var hans. Afrika fick gå till general George S Patton istället.

C.I.B., China, India and Burma. Det som Stilwell anlände till var en gigantisk och ofta svårgenomtränglig region som sträckte sig från Indien i söder, via Burma, över Himalaya och upp genom Kina. Det existerade ingen amerikansk ledningsstruktur, utan han representerade USA i viljan att koppla samman Kina med det brittiska Indien och Burma. Problemet var att Japan effektivt blockerade kinesernas tillgång till sin kust, varför all materiell, förnödenheter, särskilt den generösa volymen i USA: s försörjning som nu satts igång, måste gå via Burma och norrut. Chiang Kai-shek, ledaren för den nationalistiska Guomindangregeringen och armén, hade ännu inte koordinerat denna livsnerv fullt ut med brittiska India Command, som i sin tur inte heller visade något intresse i Kina. Dessutom höll man på att tappa Burma till japanerna och snart måste en ny rutt förbi Himalaya iordningsställas. Det Washington och Stilwell såg framför sig, var utmärkta resurser som just då inte var i fas med varandra. Dessutom stod Chiang Kai-sheks Guomingdang i permanent konflikt med Mao Zedongs kommunister i norr, som fick sitt understöd, till stora delar från USA, via Sovjetunionen. De båda kinesiska sidorna hade slutit vapenvila inför det japanska hotet, men så mycket samarbete mellan dem förekom inte.

Stilwell fick assistans av en annan amerikansk militär i Kina. Generallöjtnant Claire L Chennault hade varit stridspilot i den amerikanska arméns flygkår under första världskriget och därefter deltagit i uppbyggandet av det nya flygvapnet under mellankrigstiden. 1937 hade han gått i pension och istället gett sin service åt Chiang Kai-sheks nationalistiska flygvapen i strider mot både japaner och kommunister. Han startade 1st American Volonteer Group (The Flying Tigers), en samling unga, äventyrslystna piloter som målade stora tigergrin i nosen på sina jaktflygplan. Förutom strid organiserade Chennault även det livsavgörande transportflyget över de vidsträckta och ofta farliga landytorna.

Chiang Kai-shek misstrodde amerikanernas och general Stilwells motiv, ja, han misstrodde i princip alla som ville bistå honom. Trots att han insåg att hans armé behövde professionell hjälp, så lät han Stilwell endast reformera delar av hans trupper. Dessa enheter blev de bästa han hade att tillgå, vilket gjorde honom än mer paranoid. Chiang Kai-shek fruktade den tillit och beundran hans officerare och soldater visade inför den knarrige, amerikanske generalen. En erfarenhet många drog i kontakterna med den kinesiske generalissimus, var att kontakten med honom sköttes bäst genom hans vackra och intelligenta hustru, Soong May-ling. Stilwell varnade Washington för den massiva korruption som härjade i och kring Guomingdang-regimen. Relationerna med britterna i Burma var inte mycket bättre. Stilwell klädde sig som en menig soldat, utan gradbeteckningar. Han var rakt på sak och utan så mycket hänsyn till rang och disciplin. Britterna blev ofta förolämpade och menade att denne yank inte hade där att göra. Lord Mountbatten, en ung man som ofta värnade sin moderna och jordnära framtoning, blev även han stött av generalens direkta konversation, kanske medveten om Stilwells mycket amerikanska mening, som han delade med Washington, att britterna var mer intresserade att skydda sina kolonier än att slåss mot japanerna på samtliga arenor.

Claire L Chennault

Stilwell kunde inte göra mycket för att hjälpa britterna från att tappa fotfästet i Burma. Han kom att leda i första hand de allierades uttåg med en blandad styrka av amerikanska, brittiska, indiska, kinesiska, burmesiska och malaysiska enheter. Amerikanska förband som skickades till C.I.B. var få, men specialiserade. De kallades Long Range Penetration Special Operations Jungle Warfare, varav det mest kända var 5307th Composite Unit, eller Merrill’s Marauders efter deras chef, överste Frank Merrill. Den fyrstjärnige generalen Joseph Stilwell ledde på egen hand de kinesiska och amerikanska enheterna att retirera i snabbt tempo genom djungeln, i vad som beskrivits i åtminstone två böcker, Walkout with Stilwell in Burma och Retreat with Stilwell, båda av krigskorrespondenten Jack Belden. Stilwells kommentarer till pressen var glasklara, men inte särskilt smickrande – Jag menar att vi fick ordentligt med stryk. Vi blev utkastade ur Burma och den förödmjukelsen svider. Jag tror vi måste finna ut orsakerna, sedan gå tillbaka och ta tillbaka det.

Stilwell har i historisk mening kritiserats hårt för sin nedlåtande mening om Chindits, de brittiska gerillaenheter som sattes upp i striderna om Burma. Chindits är traditionellt hjälteförklarade, något de definitivt förtjänar, men i Stilwells militära verklighet höll de inte måttet. Enligt honom klarade de inte reguljär infanteristrid och förklaringar att de inte var ämnade för detta, avfärdade han som nonsens. Inte ens deras höga sjuktal imponerade på honom. Alla blir sjuka i djungeln under dessa förhållanden, var hans kommentar.

När Burma förlorades 1942, tappade också Stilwell sin huvudsakliga försörjningsrutt till Kina via den ringlande grusväg som kallades Burma Road, mellan Lashio i Burma och kinesiska Yunnan och Kunming. Som ersättning lät han uppföra en ny väganslutning mellan Ledo i Indien, till staden Wanting, utmed den gamla sträckningen på den kinesiska sidan av gränsen. Denna nya Ledo Road kom senare att byta namn till Stilwell Road. Vägen, 1 700 km lång genom djungelklädda bergsmassiv, uppfördes av 15 000 amerikanska soldater, mestadels afro-amerikaner, samt 35 000 kineser och burmeser. Chef för bygget var generalmajor Raymond A Wheeler, en värdig representant bland den amerikanska militära ingenjörskonstens stora, såsom George Washington Goethals och Panamakanalen, eller den samtida Leslie Groves med Pentagon och Manhattan Project.

Frank Merrill och en typisk Stilwell

Själva andemeningen i Joseph Stilwells ledarskap över C.I.B. var hans vilja att lyfta upp strategin på en högre nivå, att motivera kineser och britter att ta ett större grepp om den militära situationen och verkligen stöta tillbaka japanerna på alla fronter. Han kunde inte se varför hans theater skulle spela andrafiol till USA: s strävan i Stilla havet. Stilwell ställde därför obehagliga frågeställningar till Washington. Vad skulle man göra med situationen i Kina, mellan Guomingdang och kommunisterna? Hur skulle man hantera Storbritanniens och Frankrikes koloniala visioner i Indien, Burma och Indokina efter kriget? Hans uppfattning rörande Kina var uppriktig, antingen satsade man helhjärtat på Chiang Kai-shek, eller också engagerade man sig inte alls. Kina var allt för komplex för politiska halvmesyrer, landet stod inför nästan omedelbart inbördeskrig efter det att japanerna kapitulerat, ett krig kommunisterna med största sannolikhet skulle vinna, med tanke på Chiang Kai-sheks självdestruktiva agerande. President Roosevelt gav aldrig klara svar på Stilwells påstötningar. Även om avvärjandet av fortsatt imperialism stod högt på Vita husets agenda, var man också påfallande naiva rörande kommunisterna i Kina och i Asien i övrigt.

På grund av den rådande situationen i Kina utvecklades kriget mot Japan där i motsatt riktning mot den i Stilla havet. Med den stora Operation Ichi-Go under större delen av 1944 kunde japanska armén utmanövrera nationalistarmén i stora delar av södra Kina. Washington svarade med att kräva av Chiang Kai-shek att acceptera Stilwells ledarskap över hela hans armé. Den kinesiske ledaren svarade med att begära Stilwell utbytt. Tärningen var kastad, situationen blev omöjlig. Den 19 oktober 1944 lämnade general Stilwell sin post och ersattes av general Albert C Wedemeyer, vilket effektivt markerade USA: s avslutade intresse i Kina.

Stilwell var nu sextioett år gammal och definitivt pensionsmässig. Trots det, när generallöjtnant Simon Bolivar Buckner Jr. stupade på Okinawa den 18 juni 1945, återkallades han som ny chef för den amerikanska 10: e armén under de allra sista aktionerna på ön. Därefter tog han befälet över den 6: e armén och påbörjade förberedelserna för invasionen av själva Japan. Efter Japans kapitulation i augusti blev det administrativ tjänst för Stilwell med placering på Presidio i San Francisco. Det var i den positionen som han i maj 1946 kom att utföra sin sista handling av action på ett mycket annorlunda sätt.

Lord Mountbatten

Mellan den 2 och 4 maj 1946 försökte sex intagna på Alcatraz Federal Penitentiary att rymma genom att slå sig ut. Händelsen har gått till historien som The Alcatraz Blastout, eller The Battle of Alcatraz, och kom att kosta två personal och tre intagna livet. Stilwell blev inblandad i egenskap av den högst rankade federale tjänstemannen i San Francisco. Fängelsedirektören, James A Johnston (den förste i ordningen), begärde assistans från fastlandet, men då Alcatraz var federalt territorium, blev det i första hand två kompanier ur marinkåren, under Stilwell, som kom att utgöra de huvudsakliga musklerna för att stävja den farliga situationen.


Vid det här laget var han redan diagnosticerad med magkancer och han avled den 12 oktober 1946 på Presidio. Det blev inga memoarer av honom, med hans död tappade USA en viktig kompetens för den fortsatta utvecklingen i Asien, i första hand Korea fyra år senare, säkert också Vietnam efter det. Joseph W Stilwell var en av de största karaktärerna från andra världskriget, en man som den historiska författaren Barbara Tuchman pekade ut som ett offer för Roosevelts svaga utrikespolitik. Få militärer i hans position hade såna kunskaper om sitt område som han, det väldiga Kina, mer aktuell än någonsin i våra dagar.