lördag 31 augusti 2013

Över ån efter vatten


Natten mot den 23 mars 1945 väcktes general Omar N. Bradley i sin motoriserade stabsplats, någonstans i norra Frankrike. Det var en av hans adjutanter, generalen hade ett brådskande telefonsamtal. Bradley, som i sin roll som chef för den 12: e amerikanska armégruppen var van vid udda timmar på dygnet, grymtade och kliade sig i huvudet medan han famlade efter glasögonen. Han var till åren kommen nu och det började ta sin tull, det här kriget, inget tvivel om den saken.
”Det är general Patton, Sir”, upplyste adjutanten och höll fram luren.
Patton, tänkte Bradley och sinnet sjönk flera grader. Vad tusan är det nu? Han svalde djupt och förde luren mot örat.
”Ja, det är Bradley”, sa han med rosslig röst.
”Brad, hör du mig?”
Linjen var dålig som vanligt, men mannen på andra sidan, med den ovanligt ljusa rösten, lät angelägen. Det bådade inte gott.
”Brad, jag är över”.
Vad fan är det här? Bradley kände sig inte redo för kryptiska meddelanden i klartext så här mitt i natten.
”Vad … vad då över? Vad menar du?”
”Jag är över floden, Brad”.
Det blev tyst medan marken förberedde sig för att öppna sig under honom. Vad i hel …?
”Jag är över floden, den djävla Rhen. Jag är över floden Rhen”.
Omar N. Bradley, chef för den 12: e amerikanska armégruppen, ungefär en miljon man, såg med fasa på sin totalt oförstående adjutant. Det var inte så här det skulle gå till.
”Hallå”, ropade Patton i luren. ”Brad, hör du mig?”



Floden Rhen är drygt 123 mil lång och rinner norrut från de schweiziska Alperna, genom nästan hela Tysklands längd till Nederländerna, där det s.k. Nedre Rhen byter namn till Maas, innan den löper ut i Nordsjön. Det är Europas tolfte flod i storlek med ett medelflöde på 2 000 kubikmeter vatten per sekund. Rhen är historiskt sett en av Europas stora vattendelare, tillsammans med Donau bildade den en gång nordgränsen för det romerska riket. Genom århundraden har Rhen utgjort skiljet mellan de stora germanska folkgrupperna, de keltiska i väster och de teutoniska i öster. Floden har skilt folk kulturellt, etniskt och språkligt. Militärt har den alltid varit ett hinder, eller ett skydd. Wacht am Rhein är ett urgammalt, patriotiskt skall, som också blev namnet på Hitlers sista hasardspel, offensiven genom Ardennerna över nyåret 1944-1945, innan de allierade styrkorna till sist nådde flodens västra strand. Rhen hade legat som ett spöke bortom kullarna och skogarna i öster för de allierade befälhavarna sedan D-dagen i juni året innan. Det sista naturliga hindret innan det tyska moderlandet – och Berlin.

General George S. Patton var inte först över Rhen. Han var inte förbjuden att gå över, men Omar Bradley hade bett honom att lugna sig. Försörjningssituationen var fortfarande svår för de allierade, då belgiska Antwerpen, Europas största hamn, ännu inte var röjd efter tyskarnas sabotage, och holländska Rotterdam fortfarande kontrollerades av tyskt artilleri i norr. Samtidigt odlade den allierade ledningen, general Dwight D. Eisenhower, president Franklin D. Roosevelt och premiärminister Winston Churchill, tanken att marschen in i Tyskland skulle ske på bred front. Man ville dessutom iscensätta en kniptångsmanöver kring nästa stora strategiska uppgift, Ruhrområdet, Tysklands industriella hjärta vid Rhens östra strand, det tätast befolkade området i Tyskland.

Monty

Efter tyskarnas misslyckade, men tidsödande Ardenneroffensiv hade vågskalan åter tippat över i brittisk favör. Det var liksom rättvist, ansåg man, eftersom amerikanarna i söder redan nått Rhen i början av februari, tack vare Patton. Det var fältmarskalk Sir Bernard Montgomery och hans 21: a brittiska armégrupp, som skulle få den stora äran att leda de allierade över floden Rhen. Det skulle ske vid staden Rees, strax norr om Wesel, där floden Lippe rinner ut i Rhen. Operation Plunder skulle utföras av brittiska andra armén, under generallöjtnant Miles Dempsey (deloperationerna Turnscrew, Widgeon och Torchlight), och den amerikanska nionde armén, under general William Simpson (deloperation Flashpoint). Samtidigt skulle två luftlandsättningsdivisioner, brittiska 6:e och amerikanske 17: e, ur generallöjtnant Matthew Ridgways amerikanska XVIII luftlandssättningkår, utföra Operation Varsity och släppas på andra sidan floden, vid Hamminkeln och Wesel. Åtminstone en kvarts miljon man var direkt inblandad i Plunder. Stora, men överkomliga förluster var väntade. Premiärminister Winston Churchill var på väg, särskilt inbjuden av fältmarskalk Montgomery. Kick Off skulle ske på morgonen den 24 mars 1945.

Men, till Montys förtret, hade delar av hans armégrupp redan anträtt Rhen. Sjutton mil söder om Rees och Wesel ligger den vackra och urgamla staden Remagen utmed flodens båda sidor. Redan den 7 mars nådde den amerikanska 9: e pansardivisionen, ur general Courtney Hodges första amerikanska armé, staden. Det skedde under Operation Lumberjack, etablering av stridskontakt utmed floden, och man hade rapporter från flygspaning att den huvudsakliga överpassagen, den 325 meter långa Ludendorffbron, fortfarande stod upprätt. Divisionschefen, generalmajor John W. Leonard, fick av Hodges tillåtelse att naturligtvis exploatera denna enastående möjlighet. 27: e mekaniserade infanteribataljonen, förstärkta med grupper ur 9: e mekaniserade ingenjörsbataljonen, sändes fram för att ta bron. Det gick initialt ganska enkelt, tyskarna verkade ha blivit överraskade. Men snart blossade en häftig strid upp och den förste amerikanen över Rhen, sergeant Alexander Drabik, fick annat att tänka på. Striden rasade hela eftermiddagen medan de amerikanska ingenjörssoldaterna, med totalt dödsförakt, desarmerade tyskarnas sprängladdningar utmed brospannet. Vid tiotiden på kvällen var jobbet klart och den första stridsvagnen kunde passera över, ett brohuvud var etablerat.

Remagen

Striden om Ludendorffbron skulle fortsätta i drygt två veckor. Tyskarna skulle försöka återta, eller spränga den. Regelrätta motanfall med undermåliga förband, självmordsliknande attacker av Luftwaffes allra sista resurser från luften, användande av V-2 robotar, djärva commandoräder av fanatiska SS-officerare i dykutrustning och våtdräkter. Den 17 mars kollapsade bron av sig själv, efter att striderna successivt försvagat dess konstruktion och arton amerikanska ingenjörssoldater avled. Vid det laget hade man kompletterat med pontonbroar på båda sidorna. General Hodges fick aldrig tillstånd att utöka sitt brohuvud vid Remagen. Ludendorffbron, uppkallad efter den store generalen Erich Ludendorff (1865-1937), var en källa för stark nationalistisk symbolik för tyskarna. Striderna kostade Hodges trupper hundratalet stupade och det dubbla i sårade. Den 25 mars fick han order av Montgomery att avancera vidare in i Ruhr.

Om allt detta brydde sig general George S. Patton, chef för den amerikanska tredje armén, intet. ”Fuck it”, sa han och blängde över den långsamt flytande vattenspegeln, sexton mil söder om Remagen. Det var på kvällen den 22 mars, direkt efter mörkrets infall, och han befann sig vid en framskjuten stabsplats tillhörande ett spaningskompani ur den 5: e infanteridivisionen, under generalmajor S. Leroy Irwin. På andra sidan floden låg ett mörklagt Oppenheim i sydlig riktning, till höger. Till vänster, något längre norrut, förenade sig Rhen med floden Main. Det var alldeles stilla, endast hundars skällande kunde höras på avstånd. Patton gav sin order och spaningskompaniet sände ut ett antal gummibåtar med ett par dussin män. De släpade de fösta förbindelsekablarna efter sig.

Patton hade tills sist fått nog. Efter att ha räddat hela den allierade armén i Ardennerna två månader tidigare, genom att knäcka tyskarnas rygg med sin oväntade pansarattack i flanken, hade han brutit igenom Siegfriedlinjen, tagit städerna Trier, Koblenz, Bingen, Worms, Mainz, Kaiserslautern och Ludwigshafen. Den tredje armén hade oskadliggjort 100 000 tyskar och tagit ytterligare 140 000 till fånga, d.v.s. effektivt förstört de tyska första och sjunde arméerna. Detta hade man lyckats med utan hjälp från Omar Bradleys armégrupp, eller de allierade i övrigt. Tvärt om, man hade blivit tvungna att mer eller mindre stjäla bensin och diesel från Courtney Hodges första armé, med ett himla liv över kommunikationerna som följd. Nå, Patton lät sin stab reda ut dessa missförstånd, själv var han på sitt allra sämsta humör. Man försökte hålla honom tillbaka från hans utstakade öde genom att belöna den där brittiske ärkefikusen för hans inkompetens. Karldjävulen behövde ju stödhjul till sina operationer, för bövelen. Men nu djävlar fick det vara nog.

Plunder

Ett skott hördes över floden, följt av en dov salva från en kulsprutepistol. Över radion kom korta rapporter, inga synliga försvarsverk, endast närvarande enheter ur Volkssturm, det tyska hemvärnet. Man skulle ta med sig fångar tillbaka. Patton nickade till kompanichefen och resten av styrkan rörde sig snabbt ut i vattenbrynet med gummibåtar på släp. Generalmajor Irwin lyfte en telefonlur och divisionens ingenjörsförband förflyttades fram mot sina operationella utgångslägen. Kompanistaben bröts och ersattes av en bataljonsstab, tyngre infanteri var i antågande. Inget av detta påverkade Patton, han accepterade istället en mugg rykande kaffe från en adjutant. Patton var den ende arméchefen, in this, God’s army, som kunde leda den, 400 000 man stark, från vilken stabsplats som helst.

Flera timmar senare, en bit in på det nya dygnet, hade ingenjörerna slagit upp en pontongångbro, där soldaterna marscherade över i strid ström. En av 5: e divisionens infanteriregementen var över i sin helhet, över 3 000 man. En färja tog över mekaniserat artilleri och stridsvagnar. Allt hade gått mycket lugnt till väga, få eldstrider hade rapporterats och vid floden rådde ljuddisciplin. Soldaterna kunde se sin chef stå och betrakta dem kritiskt, Old Blood and Guts – his guts, our blood.
Så sträckte han ut en behandskad hand och en adjutant lade en telefonlur i den.
”General Bradley är på linjen, Sir”.
Patton log för sig själv och förde luren mot örat.
När Bradley senare på morgonen den 23 mars fick tag på general Dwight Eisenhower och kortfattat förklarat vad Patton tagit sig för under natten, slog överbefälhavaren ihop händerna och gav ett gapskratt.
”That son of a bitch”, utbrast kväkarsonen från Texas.

Churchill på andra sidan

Operation Plunder igångsattes under dagen den 23 mars med bombanfall från Royal Air Force och USAAF. Anfallen fortsatte in på kvällen. Förberedelserna hade täckts av artificiell rök ända sedan den 16 mars. Men givetvis var tyskarna medvetna om vad som komma skulle. Armegrupp H (Holland), den första fallskärmsarmén och den femtonde armén, under den tappre och skicklige generalöversten Johannes Blaskowitz, gjorde vad han kunde på den östra stranden. Lanskapet var flackt, övergiven jordbruksmark med högläntare, skogsbeklätt land. Mycket var vattendränkt av tyskarna. Landsättning av enheter ur Special Air Service fram emot natten, föregående Operation Varsity: s stora luftlandsättningar. Det var ju Monty som planerat operationen, så den huvudsakliga attacken av tre armékårer, de brittiska XXX och XII, samt den amerikanska XVI, på morgonen den 24: e, föregicks av flera timmar artilleriförberedelser med 4 000 pjäser. Det liknade Normandie, med samma landstigningsfarkoster från flottan. Striderna blev hårda, men Blaskowitz hade inte mycket hopp om att lyckas. Den 27 mars var brohuvudet väl etablerat på andra sidan Rehn, 56 km bred och 32 km djupt. Den 25 mars hade premiärminister Winston Churchill förts över med båt, han hade varit närvarande sedan den 23: e. Operationen hade kostat de allierade 6 000 man i förluster.

På morgonen den 24 mars 1945, samtidigt som den brittiska andra armén avancerade över floden Rhen, en så där 35 mil nedströms, bestämde sig general Patton att till sist promenera över en av de körbara pontonbroar som hans ingenjörer lagt ut under natten och den arla morgonen. Han hade tagit av sig överrocken och spatserade sakta över brons plankor med smällande ridstövlar. Han bar det dubbelhölstrade revolverbältet med en Colt 45 Peacemaker och en Smith & Wesson 357 Magnum, båda med vita kolvar i elfenben, båda gåvor från respektive fabrik. Den bleka vårsolen blänkte i den blankpolerade hjälmen med de fyra stora stjärnorna. Hans promenad följdes av tusentals soldater på vardera sidan av floden. Attackflyg från general Otto P. Weylands XIX taktiska flygkommando, Pattons hypereffektiva flygande kavalleri, dånade över dem, på väg mot mål långt in i Tyskland. Om nästan en månad kommer man att ta München, hans största pris, men både Prag och Wien förloras till de satans kommunisterna.

Hela den 5: e infanteridivisionen var över floden nu, med understöd var uppåt 30 000 man på andra sidan. Brohuvudet var etablerat och nästan 4 000 tyskar var tillfångatagna. Två dagar senare skulle tredje arméns VIII kår gå över söder om Koblenz. Pattons övergång hade så här långt kostat sex man stupade och ett tjugotal sårade.



När han kom till mitten av bron stannade han. Överste Charles A. Codman, hans närmaste adjutant, stod kvar på den västra flodstranden med Pattons skotträdde bullterrier Willie i koppel, och väntade med spänning. Patton placerade ridpiskan under armen och ställde sig med näsan nedströms, därefter knäppte han långsamt upp gylfen på ridbyxorna. Codman sänkte huvudet och gömde ansiktet i handen. Inför tusentals häpna män urinerade Patton i floden Rhen. Han suckade belåtet medan jublet steg omkring honom.
”Aaaah”, utstötte han. ”Det här har jag väntat på länge”.



Fotnot: Urinerade Patton i Rhen? Det finns de som säger det och andra som förnekar det. Patton själv hävdade det, så gjorde även Codman, som var där. Undertecknad har bestämt att så var det, det passar exakt med den person Patton var, profan in i det sista. Patton blev officiellt befordrad till general, fyra stjärnor, i april 1945, men sin vana trogen tog han ut det i förskott och bar dem redan vid Rhen. Replikföringen i den här texten baseras på faktiska händelser, såsom de är beskrivna i de otal böcker man kan läsa i ämnet.

torsdag 29 augusti 2013

Krig på film

Krigsfilm är en svår genre. Det är många omständigheter som skall fungera, mycket beroende på vad publiken förväntar sig. De bästa krigsfilmerna är därför de som levererar både historisk korrekthet och action. De är dock få till antalet och ofta sitter man där och väger för och nackdelar emot varandra. Man önskar att regissörer och producenter tagit större hänsyn till de tekniska rådgivarna, eller att dessa varit mer kompetenta.

Gerd von Rundstedt

Den kanske mest imponerande korrekta återgivningen i en film är en liten, men intressant detalj i Richard Attenboroughs En bro för mycket från 1978. Den tyske skådespelaren Wolfgang Preiss spelar – inte särskilt porträttlikt dock – fältmarskalken Gerd von Rundstedt när denne tar över Oberkommando West i september 1944. Detaljen i fråga återfinns på fältmarskalkens uniform, han bär nämligen kragspeglar med en regementsofficers enklare beteckning i silver och vitt, inte en generalspersons i guld och rött.

För så var det med Von Rundstedt, att när han av Hitler blev befordrad till fältmarskalk i juni 1940, blev han samtidigt utnämnd till hedersöverste vid det 83: e infanteriregementet. Det var där, i Kassel år 1892, som den unge, nyss utexaminerade fänriken Von Rundstedt tagit sin allra första kommission som officer i den kejserliga armén. Sedan dess hade han behållit en bostad i staden och alltid återkommit till regementets olika jubileumsmanifestationer. Utnämningen till hedersöverste var av sådan stolthet för honom att han lät sy upp en särskild vapenrock med den korrekta beteckningen. Han bar den ofta i tjänst.

Charmören major von Hapen

Ett uniformsrelaterat ämne inom filmen, som väcker en hel del irritation är oförmågan att iklä officerare och manskap i SS rätt uniformer. Problemet kan enkelt iscensättas med majoren vid Gestapo (egentligen SS-Sturmbannführer) Von Hapen i Örnnästet från 1968. Skickligt porträtterad av den brittiske skådespelaren Derren Nesbitt, må det vara en av de mest obehagliga Gestapomän någonsin i filmhistorien, det hjälper dock inte, Von Hapen bär fel uniform. Han bär SS svarta paraduniform. Såvida det inte var fest varje dag på Schloss Adler, så bar SS-personal den sedvanliga grå daguniformen, snarlik den hos armén, men med svart krage.

Frågan reser en följdfråga som många fått om bakfoten. Bar Gestapo uniform överhuvudtaget, de verkade ju vara en huvudsakligen civil säkerhetspolis? Svaret är att de hade en designerad uniform. Polistjänstemän i administrativ tjänst bar daguniform. Gestapos uniformsreglemente härrörde från början från deras rötter, d.v.s. den Ostpreussiska statspolisen. När de 1939 togs över av Reichssicherhetshauptamt, RSHA, och blev en systerorganisation till Sicherheitsdienst, SD, så antog man deras uniform, liksom hela den resterande polisorganisationen i Tyskland, inkl. polisbataljonerna och Einsatzgruppen.

SS-Sturmbannführer Ludwig Kessler


På film har detta förhållande korrekt återgivits av TV-serien Hemliga armén som producerades av BBC och den belgiska statstelevisionen under åren 1977-1979. Gestapochefen i Bryssel, SS-Sturmbannführer, sedermera Standartenführer, Ludwig Kessler (Clifford Rose) bär i serien sin grå SD-uniform med omisskännlig stolthet, precis som det skall vara.

Historisk kuriosa är alltid kul i film. Ett nyligen uppkommande mästerstycke kan man se i Bryan Singers Valkyria från 2008, med Tom Cruise i rollen som överstelöjtnant Claus von Stauffenberg. I filmen inledning, när Hitler skall till och landa i Ukraina – i en autentisk Heinkelmaskin – fimpar de väntande officerarna sina cigaretter i gräset, utom generalmajor Henning von Tresckow (Kenneth Branagh), som behåller sin giftpinne ytterligare en stund, i ett stilla uppror mot führerns antirökkampanj. Officerarna som omger Von Tresckow spelas allihop av ättlingar till Claus von Stauffenberg. När Von Tresckow något senare sitter och väntar på besked om den flaska Cointreau innehållande dynamit, som han levererat med överste Heinz Brandt (Tom Hollander), har exploderat, delar han sin vånda med en officer spelad av Philipp von Schulthess, sonson till Von Stauffenberg.

Philipp von Schulthess och Kenneth Branagh

En av de mest irriterande felaktigheter i krigsfilmshistorien dyker faktiskt upp i David Leans Bron över floden Kwai, från 1957 – och det är en riktig snyting dessutom. Den legendariske Alec Guinness är överstelöjtnant Nicholson vid Royal Army Engineers. Han leder sin bataljon av trasiga, men muntra gossar in i japansk fångenskap, en erfarenhet som kostade verklighetens olycksbröder minst en tredjedel av deras numerär. Under god militär ordning stuvar de in sig i tron att Genevekonventionen gäller i överste Saitos läger. När William Holdens karaktär, Shears, upplyser Nicholson om lägrets verkliga förhållanden och manar dem att organisera flykt medan de orkar, blir han avvisad. Vad inte Shears förstår är att Nicholsons bataljon står inför ett juridiskt dilemma. De har blivit kommenderade – troligtvis av deras brigadchef – att kapitulera. Frågan är om de under rådande omständigheter kan fly, även om det var möjligt?

Detta är absolut nonsens. Ingen förbandschef skulle beordra sina underlydande att kapitulera med sina enheter till fienden, och även om så skulle ske, så är ingen officer, eller soldat för den delen, tvungen att följa en sådan order. Officerare har två skyldigheter i strid: 1. Att alltid fortsätta striden, i en form eller annan, inkl. flykt och sabotage. 2. Värna om det egna förbandet, retirera om det innebär att man kan fortsätta striden senare, kapitulera enbart om alla andra möjligheter är uttjänta. När ett militärt förband faller sönder, skall det ske som ett beslut fattat av var och en individuellt. Ett beslut om kapitulation är endast en rekommendation, aldrig en order.

Bron över floden Kwai

Varför David Lean låter detta märkliga händelseförlopp spela upp i sin film är en gåta. Den är egentligen överflödig. Överstelöjtnant Nicholson är en tillräcklig stofil ändå, för att handlingen skall ta sin berömda riktning. Möjligen har scenen skapats för att beskriva den paradoxala motsättningen hos de båda karaktärerna Nicholson och Shears. Nicholson, en stingslig, professionell soldat, som argumenterar utifrån en humanitär ståndpunkt, sina soldaters bästa; medan Shears civila överlevnadsmekanism propagerar för flykt, utifrån ansvar och plikt. Filmen är en moralisk kontrovers. Nicholson räddar livet på sina män genom att kollaborera med fienden, medan den falske officeren Shears återvänder efter sin flykt i bästa commandostil för att spränga deras byggnadsverk – bron över floden Kwai. Det var nog många krigsveteraner som svurit över denna märkliga passage i en annars mycket bra film.

I en av de bästa krigsfilmer som gjorts, Steven Spielbergs Saving Private Ryan från 1998, finns det många bra detaljer som höjer filmens upplevelsefaktor. En sådan, liten detalj, är en scen i slutet av den fruktansvärda, tjugo minuter långa inledningen, när de amerikanska soldaterna slår sig fram på Omaha Beach – antagligen de bäst återgivna stridsscenerna någonsin. Vi har kommit upp på toppen av de tyska befästningarna och amerikanerna har börjat rensa ut dem. Två tyska soldater har klättrat upp och ber för sina liv när de konfronterar två amerikanska soldater. De skjuts båda obönhörligen ihjäl och plundras, därför att ingen förstår deras ord, eller snarare vill förstå dem. Poängen med scenen är att de tyska soldaterna inte talar tyska, de ber för sina liv på serbokroatiska. De säger ungefär – Skjut inte, vi är inte tyskar, vi är kroater. Vid det här laget i historien bestod det tyska kustartilleriet av andra och tredjesorteringen rekryter, och man var i stora delar en påfallande multinationell organisation. Scenen har ingen stor funktion, men det hedrar Spielberg att ha använt sig av den ändå.

Ofta i film, särskilt i mycket bra film, är det subtila det starkaste uttrycket. I Saving Private Ryan, får vi följa kapten John H. Miller, spelad av Tom Hanks, på hans väg ner i helvetet. Hans förfall visas i hans skakande händer, de uppenbara personlighetsförändringarna under vägens gång. Detta manifesteras starkast genom omgivningens ögon. Efter Omaha Beach kallas Miller till sin bataljonschef, en skicklig cameo av Dennis Farina. När Miller lämnar sin rapport betraktas han med oro i blicken av bataljonschefen. Det är inte samme kapten Miller längre och det är uppenbart att han får sitt uppdrag, att rädda menige Ryan, därför att hans bataljonschef vill ha honom ut ur kriget. Hitta Ryan och res hem.

Saving Private Ryan

Det starkaste exemplet på kapten Millers förutbestämda öde, är scenen med attacken på det tyska kulsprutenästet. Poängen är att de inte behöver attackera nästet. Faktiskt, genom sitt beslut att anfalla, bryter kapten Miller sin stående order från självaste arméchefen, general George C. Marshall borta i Pentagon. Han skall finna Ryan, ingenting annat. Även hans soldater påminner honom om det, till ingen nytta. Mest förödande är händelsen för Millers sergeant, spelad av Tom Sizemore. Inför sergeant Horvaths ögon främjar sig nu hans enda styrkeposition i kriget, hans kompanichef, kapten Miller. Det är med tydlig förtvivlan han tvingas utföra ett onödigt uppdrag. Anfallet på kulsprutenästet resulterar i att gruppens helande ängel, sjukvårdaren Irwin Wade, spelad av Giovanni Ribisi, stupar.

Det var av största vikt för Steven Spielberg att hans film var så autentisk som möjligt. Han lät bl.a. den inledande, långa stridsscenen från Omaha Beach, visas för verkliga veteraner som varit med. Han fick tummen upp av dem, varav flera fick obehagliga flash backs till den där fruktansvärda morgonen den 6 juni 1944. Spielberg genomförde ytterligare en, privat visning för en mycket speciell person med lång erfarenhet av filmproduktion, skådespelaren Charles Durning. Han stormade nämligen Omaha Beach som menig soldat i den 29: e infanteridivisionen. Senare på vintern överlevde han massakern vid Malmedy, i samband med tyskarnas Ardenneroffensiv. Soldater ur Waffen-SS mördade där ett åttiotal amerikanska krigsfångar. Durning lyckades fly och vittnade senare i en krigsförbrytarrättegång om händelsen. År 2008 erhöll han Hederslegionen av den franska staten, delvis ett resultat av uppmärksamheten kring filmen Saving Private Ryan.

Charles Durning 1923-2012
Det var Charles Durning som tipsade Spielberg om ett av de tydligaste minnen han hade från Omaha Beach, de skarpa, melodiska ljuden som kulorna gjorde när de slog in i stridsvagnshindren av stål som tyskarna lagt ut på stranden. Dessa finns med i filmen.

tisdag 27 augusti 2013

Den vite Tecumseh och marschen mot havet


Det är sensommar 1864, det amerikanska inbördeskriget är väl inne på sitt tredje år. Fjorton månader har gått sedan slaget vid Gettysburg och det är ett helt år efter emancipationsdeklarationen. Situationen för president Abraham Lincoln och den federala regeringen är svårare än någonsin. Nordstaterna är mycket krigströtta, en kvarts miljon av deras fäder och söner har dödats och någon ände på kriget kan inte skönjas. Sydstaterna slåss visserligen med ryggen mot väggen, men deras vilja tycks omöjlig att kuva. Luften har gått ur slaverifrågan, den tidigare så högt prisade emancipationen och det trettonde tillägget till konstitutionen är enbart ett rosenrött minne. Den hyllade militäre överbefälhavaren Ulysses S. Grant, USA: s förste generallöjtnant, är avskydd för sin utnötningsstrategi, som inte leder någonstans och han får nu sitt öknamn, The Butcher – slaktaren. Slagfälten under den gångna sommaren, med namn som The Wilderness, Spotsylvania och Cold Harbor, drar iskalla rysningar genom märgen på folket i norr. Trots militär överlägsenhet och handelsblockad står sydstaternas armé rycket, obesegrade. Kriget kan fortfarande förloras.

Detta faktum är som mest tydlig, inte på slagfälten, utan i de fina salongerna i Washington DC. Det demokratiska partiet vädrar morgonluft, särskilt så de främsta fredsivrarna, de så kallade Copperheads. 1864 är ett valår, presidenten och halva kongressen skall väljas i november, och den forne generalen George B. McClellan, tidigare i Grants roll, står som demokraternas kandidat. McClellans militära fiaskon som arméchef är glömda, nu lyssnar man istället på hans expertis – bättre söka fred och förhandling än att plöja ner än fler av de sina i myllan. Det låter förnuftigt och republikanerna i kongressen kan svårligen värja sig. Det som en gång setts som skicklighet hos president Lincoln, att mästra en i grunden diverserad regering, har blivit till ett huvudlöst vågspel. Efter finansminister Salmon P. Chases överraskande avgång i juni – Lincoln tog till sist hans ständiga hot till hjärtat – är splittringen i partiet större än någonsin tidigare och många anser att Lincoln varken kan, eller ens bör, ställa upp en andra gång.

Ulysses S. Grant


I mitten av juli utnyttjar sydstaterna nordstaternas militära blundrar vid sidan av Grants Army of Potomac och marscherar ännu en gång upp trupper, 12 000 man under general Jubal Early. De avancerar snabbt utmed Shenandoahs dalgång, tills de ser takåsarna i Washington DC. Endast Earlys nerver hindrar kanonkulor från att landa på Vita husets gräsmatta. Den federala amerikanska armén är huvudsakligen sammansatt av frivilliga förband uppsatta i de olika delstaterna. Under påtryckningar både från Washington och från medborgarna, har det börjat mumlas från vissa delstatsparlament, och även bland guvernörer, att dra tillbaka sina respektive förband från armén, om inte dödandet upphör. Pressen cirkulerar Vita huset likt gamar på jakt efter villebråd. Mitt i alltihop står Lincolns hustru, Mary, under utredning för förskingring av statliga medel. Om ärendet går till domstol kan även presidentens eventuella inblandning dras in i kongressförhandlingar rörande impeachment – riksrätt. De som möter presidenten ser en bruten man, hasande fram i Vita husets korridorer.

Kriget kan enkelt avbrytas hösten 1864, sydstaterna skulle då stå som segrare, mot alla odds. Olika förslag om hur ett fredsfördrag kan se ut är under utvärdering i Washington. Lagskrivningar kring en samexistens med Amerikas konfederala stater debatteras öppet i salongerna. Frågan om södra delstater skall kunna återinträda i unionen dryftas. Situationen för Abraham Lincoln och den amerikanska unionen hänger i augusti 1864 på en, enda tråd av hopp, ett slut på kriget innan presidentvalet i november – endast drygt två månader bort.

När inbördeskriget på våren 1864 går in på en ny kampanjsäsong, omkullkastar Ulysses Grant den traditionella strategin att dra sig tillbaka efter varje fältslag för att omgruppera och slicka sina sår. Istället manar han chefen för Army of Potomac, general George Meade, att marschera vidare mot fienden, att behålla trycket och ständigt försöka flankera fienden. Grant söker inte, som man gjort tidigare, att nå geografiska vinster, utan syftet nu är att krossa den konfederala armén. Hittills har det inte lyckats och under sommaren dukar ytterligare 40 000 unionssoldater under.

William T. Sherman

Chefen för den ledande sydstatsarmén, Army of Northern Virginia, general Robert E. Lee, accepterar till sist de politiska nödvändigheterna i hans verksamhet. President Jefferson Davis manar till ytterligare respit och Lee tar slutligen till sig sin ställföreträdares, general James Longstreets, råd att gräva ner trupperna i skyttegravar för att spara dem mot den militära övermakten. Sydstaterna har alltid varit bra på defensiv strid och nu lär de sig snabbt fördelen med att förlora territorier. De egna leden kan dras samman, något som är högst nödvändigt för deras armé i detta läge. Fortfarande kan södern mönstra nya soldater och general Grant möter allt mer hårdnackat motstånd allt eftersom tiden går. Sydstaternas hopp står till Washingtons sviktande nerver, en strategi som ser ut att lyckas.

President Abraham Lincoln står ändå lojal bakom sin champion. I jämförelse med samtliga tidigare arméchefer visar sig Grant överlägsen. Lincoln imponeras av den rufsige, alkoholiserade Uncle Sam, hans tåga och målmedvetenhet. He fights, svarar han irriterat på sina närmaste medarbetares tvivel, inklusive hustrun, som avskyr Grant. Generalen har gett presidenten ro från krigsplaneringen, något han aldrig velat hålla på med – han är ju självlärd advokat, inte militär. Han tror på sin general, trots motgångarna, trots de stora förlusterna, men nu måste något nytt komma upp på bordet och det snabbt. När Lincoln vänder blicken från den fastlåsta situationen i öster och istället tittar mot väster, ser han ljuset – The Military Division of the Mississippi.

All militär inspiration och förtröstan som Abraham Lincoln lyckats rekrytera har så här långt alltid kommit från väst. The Army of the West, en tidigare betydligt mindre enhet än Potomac, har varit mer lyckosam i kriget än sin östliga granne. Den västra armén har rensat upp Mississippifloden och blockerat den för sydstaterna, ett betydande bakslag för dem. Den avgörande orsaken till denna armés framgång är avsaknaden av Washington DC i bakhasorna. Den västra armén har verkat utifrån professionella meriter och inte svågerpolitik. Den västra arméns förste chef, general Henry Halleck, handplockades 1862 som Lincolns närmaste militära rådgivare, eller General-in-Chief, en tidig föregångare till dagens Joint Chief of Staff. Hallecks efterträdare blev Ulysses Grant, som även han handplockades av Lincoln. Sedan den 18 mars 1864 är den nye chefen för det som nu kallas The Military Division of the Mississippi en man som både Halleck och Grant ger sina högsta betyg. Hans namn är William T. Sherman, av sina soldater kallad Uncle Bill, men av pressen döpt till The White Tecumseh.

Den klassiska bilden av William Tecumseh Sherman är den av en härjad man, som klädd i sliten uniform och med okammat hår, tittar bort från kamerans lins med en stirrande, smått störd blick. Han hade haft en period av mental kollaps, men bakom hans livs tillkortakommanden som format hans utseende, var Sherman en av amerikanska arméns mest briljanta generaler. Han var trea i sin klass på West Point, Class of 1840. Dessutom hade han examen som jurist. Han var, liksom Grant, reservofficer och hade lämnat aktiv tjänst 1850, efter att ha haft kamerala uppgifter i Kalifornien under det Mexikansk-amerikanska kriget. Det finns många likheter mellan Sherman och Grant i det att båda försökte sig på det civila livet i olika karriärer och misslyckats med samtliga. Sherman arbetade som jurist, affärsman och statstjänsteman, men utan framgång. Kriget kom att rädda livet på dem båda. Shermans far gav honom namnet Tecumseh eftersom den stora indianhövdingen imponerat så på honom. Tecumseh var hans tilltalsnamn fram till faderns död, då han var nio år. Hans styvfar gav honom namnet William istället.

Sherman in action

I maj 1864 består general Shermans kommando, The Military Division of the Mississippi, av tre arméer på sammanlagt lite over hundra tusen man, Army of the Cumberland, Army of the Tennessee och Army of the Ohio. Hans kommenderande generaler, George Thomas, James McPherson och John Schofield, är mer kompetenta än dem under George Meade och Army of Potomac. Detsamma gäller för de flesta av den västra arméns högre befäl. Denna armé skiljer sig också på andra vis från den federala armén i övrigt. Den har tyngdpunkten på kavalleri, vilket härrör från dess huvudsakliga rekryteringsområden och deras invånare. Det här är gossar från Illinois, Indiana, Michigan, Missouri och Ohio, nybyggare och jordbrukare, söner till de tidigare vagnstågen västerut. Det är män som är födda på hästryggen, vana vid strapatser, umbäranden och kamp mot elementen – och indianerna. De har kastat de karaktäristiska uniformskepsarna till förmån för sina egna, vidbrättade hattar, solkiga från år av bruk. De är huvudsakligen rustade med repetergevär av typ Winchester eller Springfield. Många soldater har packat egna handeldvapen, revolvrar och knivar, skänkta i avsked från oroliga föräldrar. Överlag är denna armé mindre skinande, mer orakade och sämre marscherande än kollegorna i öster, eller som generalen och militärhistorikern Basil Liddel Hart har uttryckt det – the finest army of military ”workmen” the modern world has seen.

Med sitt största kommando i karriären närmar sig general William T. Sherman sommarens kampanj med helt andra föresatser än George Meade i öster. En av orsakerna till att Ulysses Grant valt sin gamle vän till chef i väster är att han känner honom väl, han vet att Sherman inte är vän av konfrontal taktik, som den Meade förvaltar. De är överens om att Army of Potomac måste utgöra hammaren, med allt vad det innebär, och att Shermans kommando får bli städet. Sherman planerar för ett avancemang långt in bakom fiendens linjer. Hans mål är inte konfrontation med den konfederala armén, annat än i defensiv mening. Samtidigt skall han underminera sydstatsarmén genom att bryta deras infrastruktur, sabotera och bränna förråd, broar, järnväg och telegraf. I detta finns det givetvis även en annan faktor, Grant och Lincoln vet från början att kriget i öster kommer att kosta människoliv, att då även låta det i väster bära stora förluster vore otänkbart. Enligt Grant finns det bara en enhet som kan bemästra detta svåra uppdrag och det är William T. Sherman i ledning för den västra armén.

Den 7 maj 1864 avancerar Shermans kavallerikolonner söderut från uppmarschområden i Tennessee, in i Georgia, i riktning Atlanta. Man rör sig långsamt, kolonnerna marscherar under bred formation utmed samtliga tillgängliga vägar och stigar. Det är kuperat, skogsbeklätt landskap, de södra Appalacherna. Mot sig har man sydstaternas Army of Tennessee, 60 000 man under general Joseph E. Johnston. Sydstaterna väntar sig en liknande utveckling som i Virginia, där i samma veva Grant engagerar Lee i den mycket blodiga Battle of the Wilderness, som slutar oavgjort. Nordstaterna skall stoppas med hårdnackad defensiv strategi, s.k. Fabian Strategy, ett uppdrag general Johnston är mycket kapabel att utföra med sina synnerligen entusiastiska trupper. Men Shermans trupper undviker direkt konfrontation, istället försöker man flankera Johnston och hotar hela tiden att omringa honom, vilket tvingar sydstatarna att retirera och omgruppera. Det som nu utvecklas är ett märkligt manövrerande, där sydstaterna till synes vinner samtliga strider och framgångsrikt undviker att bli kringrända av nordstaterna, men som samtidigt stadigt pressas tillbaka mot Atlanta.

Joseph E. Johnston

Även om Sherman gärna skulle vilja besegra Jonston på fältet, helst i en s.k. dubbel omfattning, så är han nöjd med utvecklingen som den är. Det är ungefär så här han har tänkt sig det. Han vinner striden på lång sikt, med ett minimum av förluster, åtminstone om man jämför med Army of Potomac. De strider som blossar upp visar tydligt problemet, sydstaterna är skickliga på att försvara sig och det är påtagligt kostsamt att attackera dem. Shermans strategi är så pass lågmäld, och han själv så diskret med sin taktik i det offentliga, att pressen i norr knappt lägger märke till den i störtfloden av blod och död från Virginia. Endast vid ett tillfälle tycks Sherman tappa huvudet och attackerar Jonstons linjer rakt på. Det sker vid Kennesaw Mountain den 27 juni, en blodig strid som kostar honom hans första och sista regelrätta förlust i Georgia, med över 3 000 man förlorade. I sina memoarer skyller han på behovet att etablera förtroendet för sina truppers stridsförmåga.

I juli 1864 står Shermans trupper mycket nära Atlanta. Strategin har fungerat även om det tagit längre tid än önskat i skenet av den politiska situationen i Washington. Nu får Jefferson Davis, konfederationens president och själv general, nog och ersätter den olycklige Jonston** med sin egen favorit, general John Bell Hood. Hood har aldrig haft problem med sin aggressivitet, eller så har han haft exakt det – han är en mycket stingslig och ofta vårdslös härförare. I sydstaterna är man upprörda över att Army of Tennessee inte varit lika framgångsrik som Army of Northern Virginia, under Lee. Paniken sprider sig i Atlanta. John Bell Hood är bara trettiotre år, men har förlorat bruket av sin vänstra arm vid Gettysburg och hela höger ben vid Chickamauga. Han går nu till motattack och engagerar Shermans trupper i tre mycket hårda fältslag på endast tio dagar i slutet av juli, Peachtree Creek, Decateur/Atlanta och Ezra Church. Hood studsar varje gång mot det huvudsakligen avsuttna federala kavalleriet. Förlusterna är svåra på båda sidor, men de 16 000 man Hood förlorar kan inte ersättas, till skillnad mot Sherman som har gott om reserver. Nordstaterna kan närmast obehindrat koncentrera sig på Atlanta i början av augusti.

Atlanta hösten 1864

Atlanta är den näst största och viktigaste staden i södern, ett framstående kommersiellt centrum, en viktig knytpunkt för järnväg och telegraf. Sherman, trogen sin strategi, anfaller inte rakt på. Han omringar långsamt staden, skär effektivt av deras tillfartsvägar och kommunikationer. Taktiken är så försiktig att Hood inbillar sig att nordstatarna är på väg att retirera och en fest utbryter i Atlanta. Men mycket snart inser man faran, i princip allt territorium kring staden är ockuperad av federala trupper. Ett sista större slag utvecklar sig vid Jonesboro den 31 augusti, när Hood förgäves försöker hindra Sherman från att skära av den sista järnvägen vid Macon. Shermans kavalleri driver in Hoods ryttare i Atlanta, som omöjligen kan försörja vare sig dem eller sig själva. Själv drar han sig ur häxkitteln med resterna av sin Army of Tennessee. De spränger ammunitionslagren i staden. Den 1 september 1964 är Atlanta i den federala arméns händer, nästa dag kapitulerar borgmästaren, James Calhoun officiellt till Sherman.

Ockupationen av Atlanta, efter en förhållandevis lättköpt seger, räddar de facto president Lincoln och hans regering. Händelsen mottas i Washington DC och bland nordstaterna i övrigt som större än segern vid Gettysburg. De federala styrkorna har slagit djupt in i södern och tagit fiendens näst största stad, den totala segern är inom räckhåll. Två månader före presidentvalet kommer McClellans och demokraternas kampanj av sig. Från Vita huset meddelas att lättnaden hos presidenten är stor, han är åter sig själv igen, redo att försvara sina positioner. På samma gång innebär Atlanta en chock för södern. Förhoppningarna förbyts till desperation. General Hood har svårt att förklara sin blunder att utmana de överlägsna federala styrkorna i offensiva fältslag. Han behåller dock ledarskapet för den sargade Army of Tennessee. Man omgrupperar i dåligt väder för vad man tror skall bli en lugn vintersäsong. Den 8 november 1864 besegrar Abraham Lincoln och National Union Party, det namn republikanerna antagit för valet, George McClellan och demokraterna med övertygande siffror. Man har bl.a. erhållit 400 000 röster från armén.



Den vite Tecumseh hyllas givetvis storartat i norr, men så görs även Ulysses Grant och de båda generalerna prisar varandra i pressen. Till skillnad från de flesta exemplen av beslutsamma marscher mot och ockupationer av starka fästen i militärhistorien, innebär inte Atlanta slutet på Shermans strategi. Han dröjer sig inte kvar, utan tar operationen vidare. Efter att ha bränt de prominentaste byggnaderna i staden, samt ytterligare några, ett signum för vad som nu komma skall, lämnar han kvar Army of the Cumberland, under den trogne general George Thomas, för att hålla ögonen på Hoods förehavanden. Det finns trots allt en risk för att Army of Tennessee vill gå norrut. Sherman blickar nu söderut igen och den 17 november, en vecka efter Lincolns seger i presidentvalet i norr, marscherar han med 60 000 man mot havet. Detta är den sista spiken i det amerikanska inbördeskrigets ledande epitet, historiens första moderna krig. Målet är Savannah och på vägen skall hans armé, förutom att inringa i princip hela konfederationen, utföra ekonomisk och politisk krigföring i stor skala. Man skall angripa hjärtat i söderns liv, de stora plantagen och deras rika ägare. Detta är det totala kriget i dess fullständiga mening.

William Tecumseh Sherman är själv från Ohio och har levt lång tid i Kalifornien. Han är, liksom sina soldater, en westerner. Även han vet hur man lever av jorden, så det är logiskt att hans armé nu lämnar trossen efter sig. Likt en här från trettioåriga kriget i Europa, skall man nu leva av de marschområden man beträder. Ännu idag beskrivs det trauma man utsätter södern för i grafiska bilder, men mycket är överdrifter. Shermans armé drar fram snabbt, likt en gräshoppssvärm tömmer man lador, förråd och de bördiga fälten betas grundligt av, överskotten bränns. Den konfederala regeringen och hela armén har helt tagits på sängen, en vinterkampanj hade man inte räknat med, än mindre en i Georgia, mot havet. Motståndet är sporadiskt och möts med överlägsen våldsanvändning. Hundratusentals slavar friges, men erbjuds ingen assistans av unionsarmén. Sherman för inga svarta trupper, han var emot emancipationsdeklarationen och känner stark misstänksamhet mot de svartas nya situation***. Resultatet blir en jättelik svans av överentusiastiska svarta i tusental bakom de federala trupperna. Hämndaktioner och plundring från svarta möts av Sherman med summarisk lynchning och avrättning. Hans marsch mot havet är en straffexpedition, men den förfaller sällan i kaos.

Fort McAllister

Man når Savannah efter fem veckors marsch den 10 december 1864. 10 000 man, huvudsakligen Georgiamilis, under general William J. Hardee, har befäst staden och de kringliggande fälten. Sherman behöver komma åt hamnen för att möta amerikanska flottan under konteramiral John A. Dahlgren (son till en svensk konsul i Philadelphia). Efter en kort, men häftig strid, tar Sherman istället Fort McAllister vid floden Ogeechee och etablerar på så sätt kontakt med flottan. General Hardee ställs inför ultimatum, kapitulera eller face the music. Hardee kapitulerar inte, han flyr istället, vilket leder till fördröjningsstrider som bränner ner stora delar av staden – något Savannahborna aldrig glömt. Stämningen i Washington DC är nu euforisk, kriget är snart slut.

Efter bara ett dygns vila, vänder Sherman sina trupper norrut och inleder marschen utmed kusten, in i South- och North Carolina i syfte att möta Grants trupper. Allt fler svarta befrias och nu tvingas Sherman till snabba åtgärder för att inte situationen skall förfalla till utbredd konflikt. Han instiftar Special Field Orders No. 15, som utstakar 1 600 kvadratkilometer mark utmed kusten i South Carolina, Georgia och Florida, till de svartas förfogande. De tidigare slavarna har nu militären bakom sig. Sydstaternas militära situation rasar samman. Grant kan bryta igenom i norr när tusentals soldater i den konfederala armén deserterar. De skyndar hem för att ta reda på sina hem, de nära och kära, nu när unionens trupper tycks finnas överallt. Sherman finner sig i en situation i början av 1865 där han snarare får söka efter en organiserad att slåss med. Den 26 april kapitulerar de sista trupperna i det djupa södern under en återrekryterad general Joseph E. Jonston i North Carolina, mer än två veckor efter det att general Robert E. Lee kapitulerat vid Appomattox, Virginia den 9 april. Det amerikanska inbördeskriget är definitivt slut.

General William T. Sherman, den vite Tecumseh, är den mest hyllade mannen i norr, och den mest hatade i söder. President Lincoln känner rättmätigt att han står i stor skuld, Sherman, mer än Grant, är den som genomfört hans förutsagda Last Full Measures från Gettysburg Adress. Han uttrycker i brev trötthet och desillusion över kriget och dess verkningar. Sherman befordras till generallöjtnant och blir under Grants presidentskap även chef för hela den amerikanska armén, då tillbaka till blott 30 000 man i styrka. Under en kort tid är han dessutom försvarsminister, men politiken plågar honom. Han är en hård indiankrigare, men är också mycket kritisk mot Washingtons sätt att sköta indianreservaten. Han lär ha myntat uttrycket War is hell, under ett tal på West Point.

Det totala kriget

Det är uppenbart, efter att ha genomfört en av militärhistoriens största bragder och räddat hela Amerikas förenta stater, så hade Sherman nått änden på sitt liv. Han förstod nog aldrig det inflytande han kom att få på den fortsatta historien. När Winston Churchill på kvällen den 7 december 1941, via telefonsamtal med president Franklin D. Roosevelt, fick veta att Japanerna anfallit Pearl Harbor, bad han en bön av tacksamhet. Churchills mor var amerikanska, han hade besökt landet otaliga gånger och han beundrade USA djupt. Det hade funnits styrka och tillförsikt i presidentens röst, trots omständigheterna. Churchill förstod, bättre än de flesta, att ett nytt kapitel skulle skrivas i den amerikanska militära historien, att en ytterligare sista, fullständiga åtgärd stod för dörren, att i den elfte timmen skulle ännu en marsch mot havet var möjlig.




* Fabian Strategy. General Quintus Fabius Maximus Verrucosos, som under det andra puniska kriget, 218-202 f.kr., applicerade ett segt försvar mot Hannibal.

** Efter kriget blir Jonston och Sherman mycket goda vänner. När Sherman avlider i februari 1891 är Jonston en av dem som bär hans kista. Vädret är dåligt och den gamle generalen drar på sig lunginflammation. Han avlider i sin tur en månad senare.


*** Sherman, till skillnad mot Grant, sökte aldrig en politisk position. Liksom Grant röstade han demokratiskt fram till valet 1864. Grant, som var uttalat emot slaveriet men betraktade republikanerna som extrema, blev inte republikan förrän efter det valet. Sherman valde nordsidan eftersom han betraktade södern som förrädare mot unionen, det i särklass vanligaste motivet för samtliga som stred på nordsidan.

torsdag 8 augusti 2013

Andra världskrigets antiklimax


Hur var det nu, var president Franklin D Roosevelt medveten om att japanerna var på väg mot Pearl Harbor, men valde att hålla tyst om det för att dra USA in i andra världskriget? Svaret på den frågan är nej, riktigt så konspiratoriskt var inte verkligheten. Japanernas attack blev en överraskning trots att amerikanerna var medvetna om att något var på gång. Det var en underrättelseblunder och inget annat. Däremot önskade Roosevelt kriget för USA: s del, om det råder ingen tvekan. Han ville ha krig för att hjälpa Storbritannien och Sovjetunionen att besegra axelmakternas terror. Med detta tillhörde han dock en minoritet i USA. Både inom politiken och bland allmänheten i stort var åsikten den att man skulle hålla sig undan kriget. Man kan också säga så här; det var en viss skillnad beroende på vilket krig man talade om.

1941 låg amerikanernas fokus på Japan, Stillahavsområdet var USA: s primära intresseområde. I det avseendet var man mer positiva till militär aktion och den allmänna uppfattningen var att det enbart var en tidsfråga innan ett krig mot Japan var ett faktum. Däremot, gällande Europa var attityden mycket negativ bland amerikanerna. Åsikten var att Europa – The Old Country – hade dragit in USA i det första världskriget och man ville inte ha en upprepning av det. Önskade Europa fippla runt med galna diktatorer och kommunism, så var det deras problem. Det blev ju också Nazityskland som först förklarade USA krig, inte tvärt om.



USA var också bättre rustad för krig än inför det fösta världskriget, även om det fanns mycket kvar att önska. Redan från 1937 hade en upprustning skett, särskilt inom flottan – Roosevelt hade, som sagt, varit marinminister under förra kriget. USA hade världens sjätte största flotta och man anskaffade under den här perioden framför allt sina hangarfartyg. Sedan Frankrikes kapitulation sommaren 1940 och slaget om Storbritannien senare på hösten, hade den amerikanska kongressen klubbat igenom en stor upprustningsplan med omfattande rekryteringar av soldater. Sommaren 1941 hölls gigantiska armémanövrer i södra USA, med närmare 500 000 man deltagande. På sätt och vis kan man säga att Roosevelts USA var redo i ett större perspektiv än strikt militärt. Sedan hans tillträde som president 1933 hade hans politik för att stävja depressionen, New Deal, gett landet närmast en krigsekonomi. Den federala staten hade kopplat ett grepp om marknaden. Det fanns både lagstiftning, finansmodeller och statliga företag för beställning och genomförande av stora industriella projekt. Samtidigt var det USA som närmade sig kriget ett land med stora problem. Ekonomin hade försämrats sedan depressionen fördjupats 1938 och arbetslösheten hade varit stor. De nya rekryteringarna till krigsmakten från hösten 1940 hade året därpå för fösta gången sedan 1929 pressat ner arbetslösheten under 10 procent.

Förberedelserna för krig hade varit medvetna och omfattande. Representanter för staten, industrin och militären hade hållit hemliga konferenser i syfte att mejsla fram en idé om hur stor rustningskapacitet man egentligen talade om. Roosevelt hade begärt en uppskattning av hur stor krigsmakt som behövdes för att föra väpnad kamp mot axelmakterna på samtliga fronter, världen över. När japanerna bombade Pearl Harbor var det detsamma som att slå till en strömbrytare. Ett industrialismens åttonde underverk sattes igång och medan USA pressades tillbaka i Stilla havet våren 1942, byggdes en ny, modernare och fullt utrustad amerikansk krigsmakt upp till sommaren, lagom till slaget om Midway. Till sist skulle USA ha byggt upp världshistoriens största militära styrka med sammanlagt 12 miljoner män och kvinnor i organisationen.



Det tål alltid att upprepas, att det vi idag kallar för neokonservatism var från början ett betydligt liberalare begrepp. Andra världskriget beseglade det demokratiska partiets utrikespolitiska epos, som i modern tid varit gällande från president Woodrow Wilsons motiv för inblandning i det första världskriget, embryot till Förenta nationerna, via John F Kennedys och Lyndon B Johnsons engagemang i Sydostasien, tills det att republikanen George W Bush tog över stafettpinnen efter 9/11, det nya Pearl Harbor. Rötterna var dock äldre än så och kan spåras tillbaka till begreppet Manifest Destiny på 1800-talet, USA: s expansion västerut och det Mexikansk-amerikanska kriget 1846-1848. Roosevelts moraliska alibi för att störta USA in i kriget var att sprida demokrati och frihet till världen. På sätt och vis kan man också säga att kriget kom lämpligt för FDR, det överskuggade hans uppenbara politiska problem och gav honom motiv för en unik, fjärde presidentperiod.

Winston Churchill lärde sig snabbt vad FDR stod för. De hade mötts förut, under det första världskriget, då båda var marinministrar i sina respektive regeringar, utan att det gjort några större avtryck hos någon av dem. De gillade inte vad de såg, kanske för att de var en spegelbild av varandra. När Churchill fick veta att japanerna anfallit Pearl Harbor drog han en suck av lättnad, inte enbart för att han kände USA: s lurande styrka, utan för att han visste vem Franklin Delano Roosevelt var. Bakom den uppenbart civila ytan, sittande i sin rullstol, soligt leende och tillmötesgående, med en cigarett i munstycke dinglande från mungipan, var USA: s president en formidabel krigsledare. Ironiskt nog, Adolf Hitler var det inte, inte heller Josef Stalin. De var fullt kapabla att starta krig, men ingen av dem förstod, eller ansåg sig behöva förstå, vad i kriget bestod.



Vi ser därför att krig inte enbart är fråga om policy, utan ett realpolitiskt instrument, en fortsättning på ett politiskt ändamål, utförd med andra medel. Vad som är specifikt med krig är helt enkelt vad som är specifikt med dess mening.

Fritt översatt, general Carl von Clausewitz: s bevingade ord ur hans bok Om kriget (1832), en förklaring av politikens avgörande betydelse för krigets legitimitet. Det är politiker som startar krig, med krig vill man slutföra en politisk vilja. Därmed är det politikerna som sätter upp militärens förutsättningar att föra krig, därför är det också de som avslutar kriget, på samma underlag som man en gång startade det – förhoppningsvis. FDR förstod detta, på samma sätt som Winston Churchill gjorde det och Abraham Lincoln före dem. Churchill kände den traditionella, amerikanska militära doktrinen att ta kriget till fiendens planhalva och besegra dem med alla till buds stående medel. Han visste att Roosevelt skulle gå hela distansen ut, att den slutliga kapitulationen måste vara fullständig, villkorslös och när fienden stod blödande på knä framför de rykande ruinerna av deras verk.

När FDR fick veta att den amerikanska vetenskapen var kapabel att bygga en atombomb högg han idén direkt, utan ett uns av tvekan. Han lät Manhattan Project kosta hur mycket som helst, för om det krävdes denna domedagsteknik att krossa fienden, so be it. FDR var väl medveten om vad de allierades bombflyg gjorde med Tyskland, och senare Japan, han såg filmerna, han hörde experterna och läste tidningarna. Men han hade startat kriget mot jordens tyranni och han var fast besluten att avsluta det med total seger. Ingen politisk ledare efter Roosevelt och Churchill har haft denna förståelse för krigets monster. General Dwight D Eisenhower blev skrämd, enligt honom själv, av den förödande beslutsamhet som ställdes till hans förfogande. När han senare blev USA: s president avböjde han varje invit att s.a.s. kriga lite grann, utan lät istället CIA sköta det kalla kriget åt Pentagon – med stor framgång. Eisenhower kunde också han sin Clausewitz och i relation till det kalla krigets realitet handlade han helt korrekt.



Franklin Roosevelts problem var hans naiva förhållande till utrikespolitik. Han framstår som en paradox mellan sin klara krigsdoktrin och sitt oförstående inför hur världen fungerade. Han såg fiendens tyranni, vilket gav honom beundransvärd fokus, men samtidigt envisades han med att missbedöma sina allierade. Ett typexempel ver Charles de Gaulle, den franske generalen som självmant utropat sig till inte bara det franska folkets ledare, utan även som Frankrike förkroppsligat. Det är enkelt att förstå FDR: s betänksamhet, vad skilde egentligen De Gaulle från de andra franska konsertgeneralerna som befolkade det som nu var Vichyregimens kolonialvälde? Det fanns ingen anledning för någon i det allierade lägret att tro annat än att den fisförnäme generalen var en makthungrig fascist. Dock, när det började gå upp för allt fler att De Gaulle faktiskt stod för något som appellerade på de flesta fransmän, något vitt skilt från Vichy, då vägrade FDR släppa taget. Inte ens när Winston Churchill och FDR: s eget utrikesdepartement bytt åsikt ville han erkänna De Gaulle som Frankrikes räddare. Det var en mycket olycklig omständighet som skulle göra Frankrike misstänksam mot USA under resten av 1900-talet.

Vad värre var, hans relation till Sovjetunionens diktator Josef Stalin, var den rakt motsatta från Charles de Gaulle. När Nazityskland förklarade USA krig efter Pearl Harbor, var Sovjetunionen redan allierad till västmakterna. Hitler hade genomfört Operation Barbarossa sommaren innan och det tycks som om FDR accepterade sin nya bundsförvant från första stund, med hull och hår. Hans attityd var betydligt öppnare än Winston Churchills, som fick se sig allt mer marginaliserad av de två nya supermakterna allt eftersom kriget fortlöpte. FDR förstod visserligen att det var Sovjetunionen som drog det tyngsta lasset, men där fanns även ett starkt motiv att smeka kommunismen medhårs, något som Churchill alls inte kunde acceptera. Inställningen till Sovjetunionen i det offentliga USA under 1930-talet hade varit försiktigt, om inte positivt, så åtminstone hoppfullt. Media och populärkultur favoriserade bilder av Sovjetunionen, kommunister och ryssar i allmänhet, man beskrev dem som missförstådda, smått komiska rumlare, med en blink åt Vilda västern – eller snarare, Vilda östern. Det var politiskt korrekt att ursäkta kommunismen under 1930-talet. Det spanska inbördeskriget var en kraftig vågdelare, men inte alltid som man trodde.



Under arbetet med att implementera New Deal, samlade FDR många medarbetare från en kader av amerikanska akademiker med klara vänsterattityder, män som rest och studerat i Europa, antingen västerländsk socialdemokrati, socialism och kommunism i sovjetunionen, eller så hade man tittat närmare på Italiens fascism, kanske även sneglat på Hitler. Flera av dem skulle senare ställas inför rätta och även dömas för spioneri. Dessa män kompletterade FDR: s politiska position, som i amerikansk mening var vänster-om-mitten. Resultatet blev inte enbart en ekonomisk politik därefter, utan även en politisk etikett i det stora hela. Roosevelts USA var helt enkelt prosovjetiskt.

Det kalla kriget började därför inte som en följd av andra världskriget, utan blev ett faktum redan sommaren 1941, med Nazitysklands invasion av Sovjetunionen. FDR försökte släta över den uppenbart oheliga alliansen mellan Väst och Öst, han struntade helt i Molotov-Ribbentroppakten, att Sovjetunionen varit mycket nära allierade med Nazityskland under två år. Han valde att ignorera Sovjetunionens folkmord, att blunda för de uppenbara varningssignalerna om att Stalin var ute efter sitt eget, tyranniska världsherravälde. Var detta enbart ett uttryck för FDR: s vilja att få slut på kriget, eller låg där något djupare, mer ideologiskt bakom detta?



Franklin Delano Roosevelt avled den 12 april 1945. Han lämnade efter sig en besegrad världsomfattande fascism, en ovillig amerikansk supermakt och ett mer än entusiastiskt, sovjetiskt dito. Han lämnade även efter sig en ofrivillig vicepresident i Harry Truman, en man som inte ville bli president. Truman var så pass granatchockad under sina första 100 dagar att han inte gjorde annat än att förvalta sin föregångares politiska arv under sin första mandatperiod. Inte förrän efter 1948, då han vunnit en mycket tight seger i presidentvalet mot republikanernas Thomas Dewey, utvecklade han sin egen politik. I skuggan av Sovjetunionens intervention i Tjeckoslovakien samma år, valde han att göra helt om visavi kommunismens aggressiva expansion i världen.


Det var sammanlagt sju år för sent, sju år under vilket Sovjetunionen fortlöpande manipulerade sina allierade och svek samtliga efterkrigsåtaganden han skrivit under. På så vis är det rättvist, trots allt, att betrakta FDR som ett krigets antiklimax.

måndag 5 augusti 2013

Från Montezumas hallar till Tripolis stränder


Marine’s Hymn är den officiella marschen för den amerikanska marinkåren och utgör en väsentlig del av deras presentation vid officiella tillställningar. Melodin har franskt ursprung och härrör från Jacques Offenbachs opera Geneviève de Brabant, som hade sin uruppsättning i Paris 1859. Texten däremot, har en okänd skapare. Legenden talar om en soldat i marinkåren, som under kriget mellan Mexiko och USA (1846-1848), lät nedteckna den laddade lyriken. Den inledande frasen berättar en hel del om kvalitén på detta arbete.

From the Halls of Montezuma to the Shores of Tripoli …

Författaren har lagt kronologin åt sidan och istället låtit ordflödet bestämma. Montezumas hallar anspelar på slottet Chapultepech utanför Mexico City och det slag som utspelades där i september 1847 inför de amerikanska truppernas ockupation av huvudstaden. Tripolis stränder har sin grund i slaget vid Derne (Derna, Libyen) 1805 och det Första barbarkriget (1801-1805). I båda dessa historiska bataljer spelade marinkåren viktiga huvudroller. Så, i kronologisk ordning:

Tripoli

… to the Shores of Tripoli.

Det turkiska Ottomanska riket hade vid 1800-talets första år opererat ett piratvälde från de s.k. barbarstaterna i Nordafrika under decennier. Från provinserna Alger, Tunis och Tripoli, samt det oberoende sultanatet Marocko, behärskade piratväldet en betydande del av Medelhavet. De Europeiska staterna vid havet kunde försvara sina omedelbara farvatten och hamnar, men det var också allt. Istället för att utmana valde européerna att förhandla sig till bättre priser för de besättningar, fartyg och gods som piraterna höll som lösen. Spanien var den främsta mellanhanden och tjänade sina andelar av utpressningsmedlen. Läget var lika beklämmande som det var ohållbart.

USA var ett av de mest långväga offren för barbarstaternas härjningar. Vid år 1800 hade man förlorat tiotalet fartyg och över hundra besättningsmän. Washington skötte som regel sina europeiska affärer via republiken Frankrike. Den amerikanske ambassadören i Paris, den blivande presidenten Thomas Jefferson, gjorde vad han kunde för att förhandla genom spanjorerna. Det avtal USA hade med Frankrike, Treaty of Alliance 1778-1783, innefattade även handelsskydd i form av örlogsfartyg till havs, dock inte utmed Nordafrikas kust. Man lyckades med ett avtal med Marocko i juni 1789, ett avtal som innebar att den då fattiga staten USA skulle betala förskott till sultanatet mot att slippa bli kapade. Något annat avtal lyckades man inte med, de summor som nämndes upptog en hel sjättedel av USA: s hela federala budget.

År 1801 blev Thomas Jefferson president. På grundvalar av hans långa erfarenhet av tandlös europeisk politik och de fruktlösa diskussionerna i den amerikanska kongressen, beslutade han – mot sin egen politiska ideologi – att förklara krig mot barbarstaterna genom exekutiv order. Den lilla amerikanska flottan sattes på krigsfot och sändes till Europa och Medelhavet under ledning av kommendör Samuel Barron. Ombord fanns det en mindre kontingent marinkår under en löjtnant Presley O’Bannon. De europeiska kustnationerna visade litet eller inget intresse att bistå aktionen, så USA köpte legosoldater från Sicilien, Grekland och olika arabiska intressen. Den enda närvarande Europeiska nation som amerikanerna hade som allierad var Sverige, som sedan år 1800 befann sig i krig med Tripoli på samma grunder som nu USA. Sverige hade tre fregatter i Medelhavet under amiral Olof Rudolf Cederström (1764-1833).
Amiral Cederström

USA och dess allierade utförde nu ett antal framgångsrika sjöslag i Nordafrika. Styrkeförhållandena var på piraternas sida, de hade mer än 4 000 man i vapen, mot alliansens knappa tusen, men de västerländska fartygen var bättre lämpade för rörligt sjökrig än piraternas galärer. Ett avgörande slag var det om Derne i maj 1805, en befäst mindre stad utmed dagens libyska kust. Målet var att återinsätta den rättmätige tronarvingen till Tripoli, Hamet Karamanli. Hamet hade störstats av sin bror, Yussif Karamanli, en piratanhängare. Idén kom från den tidigare amerikanska konsuln i Tunis, William Eaton, tidigare officer i amerikanska armén. Hamet Karamanli satt i exil i Egypten. Genom honom kunde man rekrytera 500 mestadels arabiska legosoldater. Genom att slå Derne från både land och sjöss hoppades man utöva påtryckningar mot Tripoli. Ett återinsättande av Hamet på tronen skulle innebära öppna handelsvägar.

Tillsammans med Hamets arabiska soldater, och endast tio (10) soldater från den amerikanska marinkåren, marscherade den nyutnämnde generalen William Eaton 80 mil genom öknen för att överraska den befästa staden bakifrån. Den 27 april 1809 började amerikanska fartyg under befäl av kommendörkapten Isaac Hull beskjuta Derne. Man engagerade staden hårt i flera dagar innan Eatons män var på plats. Slaget blev en stor framgång för amerikanerna, en överlägsen fiende i antal och bestyckning besegrades och Tripoli lade ner vapnen. George Washingtons privatsekreterare Tobias Lear skrev fredsavtal med Yussif Karamanli, vilket markerade slutet på kriget och betydligt säkrare handelsvägar i Medelhavet.

Derne markerade den första striden på främmande mark för den amerikanska krigsmakten. Den lilla styrkan med marinkår hade visat sådant excellent mod och föredöme att Hamet Karamanli, det Ottomanska rikets nye vicekung i Tripoli, lät hylla den unge marinkårslöjtnanten Presley O’Bannon med ett vackert böjt s.k. Marmeluksvärd. Kopior av detta svärd hänger fortfarande från officerarnas bälten på marinkårens paraduniform.

Montezuma

From the Halls of Montezuma …

Det Mexikansk-Amerikanska kriget 1846-1848 var en viktig vågdelare i den amerikanska historien. Det var nu USA blev stort, inte bara till geografin, utan även politiskt. Tidigare kolonialmakter som Storbritannien, Frankrike och i synnerhet Spanien förstod att man inte längre kunde klappa Washington DC på huvudet. Avgörande för detta krig var general Winfield Scotts djärva invasion av Veracruz och marschen till Mexico City med sin lilla armé*.

Den amerikanska marinkåren spelade en viktig roll i general Scotts planer, inte bara för den avancerade landstigningen vid Veracruz, utan även för den resterande marschen. Tillsammans med arméns reguljära förband utgjorde marinkåren den hårda kärna av professionella soldater som var i minoritet i den amerikanska krigsmakten under detta fälttåg. Kanske som mest en fjärdedel av de amerikanska trupperna var reguljära yrkessoldater. Totalt fanns det med ett kompani marinkårsoldater på något över 100 man.

Svärd och blodslinje

Montezumas hallar anspelar på slottet Chapultepech och dess salar. Mexico city är byggt på aztekernas gamla stad Tenochtitlán, där kejsarklanen Montezuma en gång härskat. Den 12-13 september 1847 stod här en våldsam strid mellan amerikanska och mexikanska trupper. Amerikanerna hade att med stegar ta sig upp till slottet under mördande mexikansk eldgivning från kanoner och handeldvapen. En av anfallsvägarna leddes av 40 man ur marinkåren, som med totalt dödsförakt klättrade upp för stegarna och banade väg in i slottets innandöme. Majoriteten av dessa soldater stupade eller sårades. Striden var en komplett framgång för amerikanerna, vars förluster trots allt ändå bara blev knappt en tiondel av mexikanernas siffror på över 2 000 offer. General Winfield Scott var både imponerad och tacksam för marinkårens modiga insats.

De röda revärer som marinkårens officerare och underofficerare bär på byxorna till deras paraduniformer, de s.k. Blood Lines, härstammar från striden om Chapultepech.

http://www.youtube.com/watch?v=Jh5OlT-cslQ




* Se nästa inslag om det Mexikansk-Amerikanska kriget.