lördag 28 september 2013

Från Fall Gul till Mansteinplanen


Det skedde i Koblenz, en passande plats för händelsen. Koblenz, som etablerades så tidigt som år 8 före Kristus, som härläger av den romerske generalen Drusus. Koblenz, som på latin betyder ungefär där floder möts, därför att här möter floden Moselle den större Rhen. Koblenz, en av historiens stora trafikledare, Deutches Eck, det tyska hörnet. Här står kejsar Wilhelm I staty, han som med järnkanslern Bismarcks hjälp enade Tyskland.

Enligt sägnerna var det här de båda generallöjtnanterna möttes en sen höstdag i slutet av 1939. Det sägs att Erich von Manstein satt på kafé med morgontidningen i godan ro, när Heinz Guderian spatserade förbi på gatan. De var båda civilklädda, så det kan ha varit helg, men de kände igen varandra och Guderian lyfte artigt på hatten mot sin kollega. Det skulle ha varit i detta ögonblick som Von Manstein insåg att – för bövelen, Guderians XIX armékår, den stora pansarkåren, hade ju sitt högkvarter i Koblenz. Von Manstein hade just anlänt till staden i egenskap av stabschef för fältmarskalk Gerd von Rundstedts Armegrupp A, men på direkt uppdrag av försvarsstaben OKW, Oberkommando der Wehrmacht – ja, av självaste führern själv, Adolf Hitler.

Erich von Manstein

Erich von Manstein reste sig upp, bugade på preussiskt vis och bjöd Heinz Guderian, skaparen av Panzerwaffe, att sitta ner vid hans bord, för en kaffe. Det blev mer än så, ett av militärhistoriens främsta personliga möten hade skett. De båda generallöjtnanterna skulle mötas än fler gånger under Koblenz: s takåsar och på borden mellan dem skulle de måla upp en ny lösning för krossandet av Västeuropa, en avgörande plan under namnet Fall Gul.

Av en i stora delar överens internationell kår av militärhistoriker var Erich von Manstein andra världskrigets skickligaste general, han var nummer ett. Von Manstein sades ha en särskilt kontakt med Gud när det kom till militär strategi och taktik. Märkligt är det då att hans namn innan kriget var så märkbart okänt. Han gick aldrig den högre, tyska stabsutbildningen, ett måste för det teutoniska generalskapet. Han utmärkte sig heller aldrig på slagfältet under det första världskriget, utan höll sig stadigt i det övre skiktet bland officerare, utan att stå ut nämnvärt. Det var Fall Gul, det tyska angreppet på Frankrike, Belgien, Holland och Luxemburg sommaren 1940, som tycktes ha förlöst honom från de kedjor som de enorma omständigheterna kring hans samtid hållit honom i.

Hans namn var inte heller hans eget från början. Erich föddes i Berlin 1887 som Von Lewinski, son till en preussisk aristokrat och general. Familjen var från början av polsk, adlig härkomst. Vanligt vid den här tiden bland europeisk adel var stor generositet med sina barn och att rädda familjemedlemmar i behov av arvingar. Så lille Erich adopterades bort till moderns, Helenes, syster Hedwig, som var oförmögen att föda barn. Hedwig var gift med en annan general, Georg von Manstein. Erich von Manstein hade därmed en formidabel militär grogrund att stå på, tretton av hans far- och morbröder var blivande generaler. En av dem var Paul von Hindenburg, blivande överbefälhavare och Tysklands president, vars hustru Gertrud var syster till Hedwig och Helene.

Kapten Von Manstein

Kanske var det just detta som gjorde Von Mansteins tidiga karriär visserligen framstående, man blir inte stabschef på en armégrupp annars, men ändå inte märkvärdig för att nå uppmärksamhet. Han var förutsatt att bli general, hans karriär gick som på räls, skolad sedan barnsben som han var, men han missade generalstabsskolan p.g.a. av krigsstarten 1914. Detta innebar att han, som infanteriofficer, startade på slagfälten, både på väst- och östfronten. Det var först efter att ha sårats tidigt i kriget, i Warszawa 1914, som han skrevs över till stabstjänst. Han hade skadat ischiasnerven permanent och för all framtid var hans vänstra ben stumt. Antagligen hade man inte kollat Von Mansteins intelligenskvot, som var mycket hög. Men hans överordnande i den 10: e armén, som chefen själv, general Max von Gallwitz, prisade hans stora simultanförmåga och flit. Det kan också vara Von Hindenburgs fel, som kanske önskade skona sin sårade, unge släkting, till de starka systrarnas ära, som bromsade hans förmåga.

Erich von Mansteins person rymde stor känslighet och passion. Han gifte sig 1920 med Jutta, en dotter till en baron och stor landägare i Schlesien, efter att ha känt henne i endast tre dagar. De fick tre barn, en flicka och två pojkar. Sonen Gero, löjtnant i pansartrupperna, stupade på östfronten 1942, vilket inverkade menligt på fadern.

Tiden mellan krigen var klassisk för alla lyckade tyska officerare. Tjänst i Reichwehr, placering vid Truppenamt, den hemliga generalstaben. Det var ett klart tecken på kompetens att han kunde skifta mellan stab och förbandsplaceringar under den här tiden. Hans karriär höll jämna steg med de kommande generalskollegorna, men de många bytena höll honom anonym i de större kretsarna. Han var inte heller expert på något, allra minst på teknik, likt de båda furierna Heinz Guderian och Albert Kesselring. När Hitler tog makten 1933 var Erich von Manstein överstelöjtnant i infanteriet. Under det nya Wehrmacht steg Von Manstein i graderna, överste 1934, generalmajor 1936, samtidigt som han allt mer brukas i högre staber som strategisk planerare. Han blir en av generalerna bakom Fall Röd, försvaret mot ett eventuellt anfall från Frankrike. Ju högre upp i karriären han kommer, ju trängre blir det om konkurrensen. Han tillhör den yngre generalstammen i den tyska armén, de som vill sätta sin egen prägel gentemot de äldre kanonerna från första världskriget.

Heinz Guderian

1938 befordrades Von Manstein till generallöjtnant. Detta var signifikativt, eftersom det för första gången blottade en vetskap bland hans chefer att de hade att göra med en extraordinär officer. Men så hände något. Samtidigt blev han blåst på general Ludwig Becks gamla post som stabschef för OKH, Oberkommando des Heeres, arméstaben, vilket ju var syftet med hans befordran. Posten gick istället till general Franz Halder, som även tidigare snuvat Von Manstein på hans tänkta post som ställföreträdande stabschef för OKH. Istället fick Von Manstein ledarskapet för 18: e infanteridivisionen, vilket hans rang gjorde honom överkvalificerad till. Von Mansteins känsliga natur fick honom att skumma av raseri och ett hat byggdes upp mot den strame bayraren Halder. De båda officerarna kunde hädanefter knappt vistas i samma rum. Händelsen kom att få en viktig betydelse för framtiden.

Andra världskrigets utbrott placerade generallöjtnant Erich von Manstein som stabschef för Armégrupp Syd, under general Gerd von Rundstedt. Von Manstein ritade upp deras del av planen Fall Vit, invasionen av Polen. Von Rundstedt var mycket imponerad av sin stabschef och beslutade att behålla honom till vad som komma skulle efter de inledande framgångarna i österled. Erich von Manstein blev därmed stabschef för Von Rundstedts Armégrupp A och scenen var därmed satt för hans intåg som härförarnas nummer ett.

Heinz Guderian kände Von Manstein sedan tidigare. De tillhörde båda de modernt tänkande generalerna som strävade efter att använda sig av den nya tekniken, inte förneka den. Att omsätta pansar och flyg till fungerande strategi och taktik hade länge upptagit deras tänkande, men nu, på vintern 1939, var det den första gången de planerade en reell operation tillsammans. Guderian såg på sin jämnårige kollega och insåg vilket geni han hade att göra med. Stabschefen för Armegrupp A, i vilken Guderians XIX kår tillhörde, hade en hjärna som en maskin. Inför Von Mansteins ögon fick kartorna liv, avstånden omsattes i tid, alla tekniska data fick relevans gentemot bränsleåtgång, drifttid, underhåll och ammunition. Som stabschef för en armégrupp hade han information om fiendens förehavanden, som Guderian inte hade. Med pansargeneralens ovärderliga hjälp drog general Erich von Manstein samman en starkt reviderad version av Fall Gul, som var extraordinärt djärv.

Franz Halder

General Franz Halder, stabschef på OKH, hade på order av Hitler ritat upp en plan för invasionen av Västeuropa. Den 19 oktober presenterade han Aufmarschanweisung No 1, Fall Gelb för OKW. Planen förkastades omedelbart av Hitler. Den liknade alldeles för mycket Schliffenplanen från första världskriget, med en attack mot norra Frankrike genom Belgien. Hitler, som minsann slagits i Belgien, ville inte ha en upprepning av det. Många ansåg dessutom att Halders plan var sämre än greve Alfred von Schliffens tjugofem år tidigare. Von Schliffen hade förutsatt en omringning och tillintetgörelse av den franska armén, medan Fall Gul plan enbart hade ett simpelt frontalanfall i sikte. Führern var upprörd, det var som fördömt.

General Halder och hans stab producerade i rask takt nya versioner av Fall Gul, men Hitler vägrade acceptera även dem, eftersom de endast var varianter av den första versionen. Det var en sund ryggradskänsla hos führern, som imponerade på många. Däremot förmådde han inte att själv ge exempel på alternativ. Detsamma gällde för åldermannen general Gerd von Rundstedt, chefen för Armégrupp A. Han satte dock fingret på problemet med Halders ansträngningar, Fall Gul saknade principerna för Bewegungskrieg, manöverkrigföring. Det var infanteriet som satte marschtakten, inte de motoriserade enheterna, blixtkriget kunde därmed inte upprätthållas. Dessa påpekanden var inte Von Rundstedts egna, utan de kom från hans stabschef, generallöjtnant Erich von Manstein.

Von Manstein hade skarpa invändningar mot Fall Gul och alls inte för att det var Halder som drömt upp den. Han tyckte sig däremot se en möjlighet till en kraftansamling söder om den nuvarande tyngdpunkten genom Belgien. Han kunde inte i det läget peka på vad exakt som skulle komma att krävas, men han fick godkännande från OKW, d.v.s. Hitler, att bege sig någonstans centralt i de tyska uppmarschområdena och precisera sig.  Von Rundstedt, å sin sida var nöjd. Von Mansteins invändningar innebar en avsevärd förstärkning av hans armégrupps position, på bekostnad av general Fedor von Bocks Armégrupp B i norr, som hittills burit merparten av Fall Gul. Det var mycket Von Rundstedts förtjänst att detta nya nu skedde. Den gamle generalen, han var över 65 år, förstod Hitler bättre än de flesta militärer, kanske framför allt därför att han var livrädd för honom. Han visste att motorn i führerns resonemang var radikalism. Radikala lösningar på stora problem, ju mer vågade desto bättre. Dessutom begrep han att Hitler älskade se de där stroppiga preussarna gå lös på varandra. Att manövrera underhuggare mot varandra gjorde att führern kände sig effektiv och rationell. Vetskapen att Von Manstein hatade Halder var därför ett stort plus i sammanhanget.

Dyle planen

Vilken som helst av dagens fåtöljstrateger hade gett en arm för att likt en fluga på väggen få följa de båda generalernas diskussioner, de där dagarna i Koblenz. Ofta i skjortärmarna hovrade de båda mästarna kring bordet med alla kartorna. På sidobord och på stolar låg högar med papper, rapporter, studier och promemorior. Ut och in genom dörrarna hastade deras respektive adjutanter med nya uppgifter och förfriskningar. Experter kom och gick. Heinz Guderian lärde sig snabbt att stommen i Von Mansteins idé inte utgjordes i första hand av deras egna åtgärder, utan vad fienden, fransmännen, britterna och belgarna planerade göra som motdrag. Nya kartor togs fram och man tog sig en titt på andra sidan kullen och deras förutsättningar. Erich von Manstein kom här att förekomma även fransmännen i vad som skulle bli Plan D, eller Plan Dyle, efter den belgiska floden med samma namn.

Fransmännen anade givetvis tyskarnas Fall Gul, det var ändå bara ett fall av uteslutningsmetoden. I januari 1940 skulle de få det bekräftat genom den s.k. Mecheleninsidenten, då ett tyskt flygplan tvingades nödlanda i belgiska Mechelen och en officer misslyckades att förstöra delar av tyskarnas generalplan. Paradoxen i sammanhanget var den franska Maginotlinjen, den dyraste fortifikationen i världshistorien, med en sträckning från Luxemburg till Schweiz utmed gränsen mot Tyskland. Den bemannades av 600 000 man och hade kostat så mycket pengar att det direkt påverkat Frankrikes BNP negativt under större delen av mellankrigstiden. Här kan vi tala om offentlig konsumtion i fritt fall. Maginotlinjen ansågs ogenomtränglig, det var den nu inte, men tyskarna hade inte för avsikt att sätta alla kort på den möjligheten. Men, eftersom nu fransmännen anade varthän tyskarna ämnade röra sig, varför lät man då inte förstärkt försvaret av denna anfallsväg? Svaret på frågan var känd av tyskarna, det var hänsynen till Belgien.

Mansteinplanen

Floden Dyle, eller på franska Dijle, flyter från Ardennermassivet i söder till sitt utflöde i floden Rupel vid Antwerpen. Dess sträckning utgör en naturlig, sydnordlig barriär utmed halva Belgien, för den som önskar avancera från öster till väster. Under 1920- och 1930-talen uppförde den belgiska armén omfattande befästningsarbeten utmed floden, ett steg i deras plan att göra den till ett lås för fientliga manövrer. Det var general Maurice Gamelin, Frankrikes överbefälhavare, som tog fram den slutliga Dyleplanen så sent som på våren 1940. Det var ett direkt resultat av tyskarnas invasioner av Danmark och Norge. Tidigare hade fransmännen delat en försvarslinje utmed den delvis befästa belgiska gränsen, i sin tur ett resultat av Belgiens tydligare neutralitetsdeklaration 1935.  Innan dess hade Frankrike och Belgien koordinerat sina operationer i händelse av ett tyskt angrepp. Dyleplanen var en återgång till forna förhållanden, men nu på Belgiens villkor.

Planen gick ut på att manövrera de franska 1: a och 7: e arméerna, nu tillsammans med brittiska BEF, sammanlagt nästan två miljoner man, upp i Belgien och utnyttja den belgiska arméns positioner utmed floden Dyle. Manövern var som en stor dörr som skulle stängas i östlig riktning, med gränskorset Frankrike/Belgien/Luxemburg som gångjärn. Plan Dyle skulle startas i det ögonblick tyskarna satte en fot på belgiskt territorium. General Gamelin skulle därmed tömma hela norra Frankrikes lågland på trupper, något man inte ansåg vara ett problem, då man visste varifrån fienden kom. Med en svepande hand över norra Frankrike på kartan, illustrerade Erich von Manstein för den förbluffade Heinz Guderian vad som hände när fiendens motdrag sattes i verket. Likt Pandoras ask, en korridor öppnades mellan de bortmarscherande arméerna i norr och den franska reservarmén i söder, från Luxemburg i öster, till Engelska kanalen i väster.

Och nyckelpositionen, min käre Heinz, sa Von Manstein och körde pekfingret i kartan – Ardennermassivet.

Ardennerna

Nya kartor och rapporter plockades fram. Ardennerna är ett 11 000 kvadratkilometer stort, kuperat och skogsbeklätt område, huvudsakligen i Luxemburg och östra Belgien, men även i delar av Frankrike och Tyskland. Genom århundraden hade Ardennerna utgjort ett naturligt hinder för militära härar. Innan andra världskriget hade tyska armén gjort diskreta studier av vägnät och broar i området. Den för hjärtfel pensionerade brittiske armékaptenen och kände militärstrategen Basil Liddell Hart såg dessa välfriserade turister på plats 1937 och skrev om dem i artiklar. Liddel Hart drog slutsatsen att Ardennerna, med lite fältarbete, visst kunde öppna sig för större pansarenheter. Den slutsatsen drog också en överste Charles De Gaulle i Frankrike, ja, t.o.m. en annan överste ända borta i USA, George S Patton, som faktiskt stridit med tanks där under första världskriget*. Tyskarnas rapporter bekräftade att det, så när som på håret, fanns plats för avancemang genom Ardennerna med betydande pansarenheter. De två generalerna i Koblenz log slugt mot varandra över kartorna.

Den har gått till historien som Mansteinplanen. Det var en djärv krigslist som helt och hållet baserades på Bewegungskrieg. Armégrupp B skulle strippas på flertalet divisioner pansar och motoriserat infanteri, dessa skulle grupperas hos Armégrupp A, direkt i anslutning till Ardennermassivet och den luxemburgska gränsen. Man utgick ifrån att fransmännen enbart defensivt bevakade Ardennerna, då deras kommande Dyleplan rörde sig väster om massivet. En lucka skulle då ha bildats mellan de allierades högra flank och Maginotlinjens yttersta vänster. Tanken var att slå hål på vad än Frankrike hade ställt upp bakom Ardennerna och sedan köra allt vad tygeln höll mot den Engelska kanalen, genom den korridor som Plan Dyle lämnat efter sig på väg in i Belgien. Det var ett mycket radikalt grepp och Hitler gillade den rent instinktivt då den lades fram för honom den 31 oktober 1939.

Gerd von Rundstedt

General Halder motsatte sig dock förändringarna och Hitler, mån om arbetsro i Wehrmacht, sviktade. Det fanns ju en stor risk med Mansteinplanen. Mecheleninsidenten den 10 januari ändrade åter förhållandena, då Von Manstein kunde peka på att den ursprungliga Fall Gul nu var röjd. Hitler valde därmed en kompromiss. Mansteinplanens slagordning skulle upprättas vid Ardennerna, men dess genomförande skulle styras av Armégrupp B: s anfallstakt i norr, genom Belgien. General Von Rundstedt var nöjd, han hade åderlåtit Von Bock på hans pansar, men de yngre generalerna var frustrerade. Det var en frustration Hitler såg och förstod.

Tidigt på morgonen den 10 maj 1940, medan mörkret ännu var kompakt och timmarna innan Wehrmacht kastade sig över Belgien och Holland, rörde sig tyska militärfordon snabbt över gränsen till Luxemburg. Det var pansarspaningsenheter i öppna terrängfordon som på ett par timmar ockuperade det lilla storhertigdömet. Detta var spjutspetsen i Panzergruppe von Kleist, som i relativ hemlighet skulle avancera genom Ardennermassivet i riktning floden Meuse och den klassiska stridsplatsen Sedan. General Ewald von Kleist hade två pansarkårer till sitt förfogande, Heinz Guderians XIX kår, och XXXXI kåren under general Georg-Hans Reinhardts. Det innebar fyra pansardivisioner och två motoriserade infanteridivisioner, allt som allt 120 000 man, närmare 2 000 tanks och sammanlagt 41 000 fordon. Det blev trafikstockningar och operationen förblev knappast hemlig, men fransmännen misstog vad de iakttog i Ardennerskogen för enbart en ockupationsstyrka av Luxemburg.

Det franska försvaret bestod av deras fjärde armé, under general Charles Huntziger – vars far var tyskfödd fiskare i Bretagne. Fjärde armén var sammansatt av flera koloniala enheter och hade därför placerats i reserv utmed Ardennerna, där ingenting förväntades ske. Vad hjälpte det att de tappra nordafrikanska soldaterna förklarade Jihad, ett heligt krig, de blev som bortsopade av de tyska styrkorna. Efter att ha passerat floden Meuse kunde den tyska armén kunde relativt obehindrat styra in i den korridor som fienden gett dem hela vägen till Engelska kanalen. Försök gjordes av de allierade att skära av tyskarnas fälttåg, inte minst av Charles De Gaulles pansar, men försöken var inte koordinerade och de franska stridsvagnarna var som sittande änder för ett närmast ohotat Luftwaffe. Däremot drabbades tyskarna själva av fartblindhet.

Ewald von Kleist

Den 12 maj flög general Von Kleist ikapp Guderian och på ett fält utanför befästningsstaden Sedan rök de ihop. Von Kleist anklagade pansargeneralen för att ha brutit order, Guderian svarade att det hela var absurt. Situationen var potentiellt farlig, men general Von Rundstedt – som ju förstod Hitler – vägrade att kommentera Von Kleists protester. Anfallstakten upprätthölls och ”Snabbe Heinz” hade förtjänat sitt ståtliga renome. En annan som flög till ett ödestyngt möte var Storbritanniens nye premiärminister Winston Churchill. Efter att den 15 maj ha hört sin franske kollega Paul Reynard gråtande förklara att ”allt är förlorat”, flög Churchill dagen efter med sin livvakt, Detective Inspector Walther H. Thompson (båda beväpnade med varsin Colt 45 Automatic), till det franska arméhögkvarteret utanför Paris. Han sammanstrålade med chefen för brittiska expeditionskåren, BEF, general Lord Gort. Kanonerna kunde höras på avstånd och de båda britterna blev varse om den graverande situationen. Churchill vände sig till generalen och sa: ”My Lord, ni måste förbereda er armé på att lämna kontinenten”. Premiärministern lovade att evakuera dem, ett löfte han också höll.

Tyskarna, enligt Erich von Mansteins plan, nådde kanalen på endast åtta dagar. Sammanlagt tre miljoner man, två franska arméer, en brittisk kår och hela den belgiska armén, var inringade i norr. Den två miljoner man starka franska reservarmén i söder kunde bara se på. Utan vare sig flygvapen eller pansar var deras situation omöjlig. Frankrike kapitulerade den 22 juni 1940. Fransk undertecknare var general Charles Huntziger, som ju talade flytande tyska.

Fall Gul, såsom den utvecklades i realiteten, var en av militärhistoriens största triumfer. Den var både ett resultat av modern blixtkrigsteorier och solid gammal Bewegungskrieg från 1800-talets fransk-tyska och amerikanska inbördeskonflikter. Därigenom blottlade den karaktären hos en sant briljant fältherre, Erich von Manstein. En traditionell preussare med förmåga att använda sig av tidens moderniteter och effektivt koppla dem till en i högsta grad fungerande organisation. Genom sin fortsatta karriär skulle han visa sin styrka i överraskning och snabba kast. Han behärskade till fullo både avancerad mekaniserad krigföring och långsam, traditionell infanteristrid. Det som ytterst blev hans fall var den andra delen av hans karaktär, känsligheten. Han förstod aldrig Hitler, mannen som inledningsvis, med sin magkänsla, gett honom världen, gick plötsligt inte att argumentera med. Hitler förstod inte militär logik, en fullständigt obegriplig slutsats för en man som Von Manstein. Han nöttes ner av frustration och gick i pension 1944, 57 år gammal – men det, och mycket till, är en annan historia.




*Långt tidigare, på 1920-talet, hade Heinz Guderian diskuterat principerna bakom blixtkriget med den unge Michail Tuchatjevskij i Moskva. Tuchatjevskij var en förvånansvärt ung rysk general som skapade den moderna Röda armén baserad på mekaniserad, rörlig krigföring. Tuchatjevskij var så klarsynt och framgångsrik att Josef Stalin lät avrätta honom 1937.

onsdag 18 september 2013

Vändpunkten - 100 dagar i Korea

Heroes come when they’re needed, great men step forward when courage seems in short supply.
                                                                      President Ronald Reagan 1986



Sent på kvällen den 22 december 1950, mitt under ett cocktail party hos goda vänner i Washington DC, fick han ett högst oväntat telefonsamtal från Pentagon. Han meddelades att chefen för amerikanska 8th Army i Korea, hans vän och kollega, general Walton Walker, hade dödats i en trafikolycka, strax utanför Uijeongbu, nära Seoul, endast timmar tidigare. Han kommenderades med omedelbar verkan, på order undertecknade av president Harry S. Truman, att ta över Walkers kommando, den dominerande styrkan i den amerikanska närvaron på den koreanska halvön. Det var allt, det var bara att lyda. Det var så det gick till när han klev fram på den stora scenen.

Generallöjtnant Matthew Bunker Ridgway, ställföreträdande chef för hela den amerikanska armén, lade långsamt ner telefonluren i sin klyka. Han drog åt sig andan och tänkte att han måste meddela sin unga hustru där ute någonstans, att han omedelbart måste hem och packa, flyget gick samma natt. Vid femtiofem var han en stridsgeneral vid ett stort skrivbord. Han hade fört befäl över 82th Airborne Division under Operation Overlord, han hade lett XVIII Airborne Corps under Operation Market Garden och varit helt avgörande vid Battle of the Bulge, eller Ardenneroffensiven. Ridgway hade slagits sida vid sida med sina män på ett sätt få moderna generaler gjort och han betraktades, med all rätt, som en av USA: s främsta stridshästar. Nu hade han åter kallats ut på slagfältet, han som aldrig trott att han skulle få lämna det hatade skrivbordet.

Koreakriget

Situationen i Korea var prekär, för att uttrycka det milt. Ridgway kände situationen allt för väl. Sedan den nordkoreanska krigsmakten anfallit över den 38: e breddgraden den 25 juni 1950, hade utvecklingen gått snabbt*. De sydkoreanska försvararna, d.v.s. Förenta Nationerna, amerikanska militärinstruktörer och sydkoreansk milis, trängdes snabbt bakåt till Pusan, längst ner på den koreanska halvön. FN: s överbefälhavare, den legendariske femstjärnige generalen Douglas McArthur, hade med en briljant landstigning vid Inchon, Seouls hamnstad, den 10 september, knäckt ryggraden på den nordkoreanska armén och jagat dem in på deras territorium. USA, som stod för nästan 90 procent av FN: s militära styrka, totalt 340 000 man, hade aldrig varit redo för den kommunistiska aggressionen i Asien, ledd av Sovjetunionen och Kina. Den allmänna uppfattningen i USA var att luta sig tillbaka med sitt nukleära övertag i världen, något nytt konventionellt krig hade man absolut inte tänkt sig. Korea tog därför både det politiska och folkliga USA helt på sängen och det var delvis detta, det mentala och materiella tillkortakommandet, i kombination med general McArthurs demoner, som stakat ut händelseförloppet hösten 1950.


Likt George Armstrong Custer, sjuttiofyra år tidigare vid Little Big Horn, lät general McArthur sina internationella trupper följa de snabbt retirerande nordkoreanerna långt upp utefter halvön. Norra Korea skiljer sig markant från den södra halvan, som mestadels består av brukbar, relativt flackt landskap. Norr är bergigt och här låg från början Koreas industriella hjärta. McArthur, som numera ledde sin armé från Tokyo, brydde sig inte om topografin, han tycktes också ignorera rapporterna om att Kinesiska armén länge mobiliserat utmed den Nordkoreanska gränsen. Inte ens när han fick veta att de börjat röra sig över gränsfloden Yalu ändrade han på sina föresatser. Han hade egentligen brutit protokoll när han gick över 38: e breddgraden, men starka krafter i Washington och i FN argumenterade för ett enat Korea och president Truman hade svårt att värja sig. Sovjetunionen och Kina kunde däremot inte acceptera ett kapitalistiskt Korea som granne till Maos rike, så den 25 oktober gick 350 000 kinesiska trupper till frontalangrepp mot de framryckande FN-trupperna.


Sedan dess hade man pressats resolut tillbaka och åter förbi den 38: e breddgraden. Seoul var än en gång direkt hotat. På två månader hade amerikanerna, 8th Army och X Army Corps, förlorat över 16 000 man i stupade. Detta var Battle of the Bulge igen. Den tidigare så briljante general McArthur greps av panik, han begärde att inte en, inte heller två, utan att 26 stjärnstridsspetsar skulle sättas in mot mål i norra Kina, ja även inne i Sovjetunionen. Idén var absurd, men Truman uteslöt aldrig helt användandet av kärnvapen. De kyliga, brittiska befälhavarna funderade över var amerikanernas improvisationsförmåga tagit vägen, jänkarna drog inte jämnt och deras överbefälhavare satt och tryckte i Japan och bekymrade sig för sin snabbt skrumpnande politiska karriär. I USA hade man tappat modet fullständigt, de kommunistiska horderna i Asien tycktes omöjliga att stoppa, medan vänstern i hela västvärlden hyllade de väldiga folkarméernas framfart. USA kunde stå inför sitt första förlorade krig i historien.


Det var i detta kaos som general Matthew Ridgway anlände på juldagen till Korea, efter en kort mellanlandning i Tokyo och sin själsligen frånvarande chef, general Douglas McArthur. Från Tokyo hade han lärt sig två saker: Att i god militär tradition hålla sig undan för politiken och att McArthurs belägenhet var den att han i praktiken skulle ges fria händer på fältet. Som chef för 8th Army på den östra sidan av halvön, var han chef för det största förbandet i FN-styrkorna, enligt västerländsk militärtradition betydde det en hel del, även om han ännu bara var generallöjtnant. Det första han hade identifierat, redan innan han landade, var att den ganska improviserade amerikanska X Corps, på den västra sidan, visat större tåga och uthållighet än hans egen armé. Detta berodde mestadel på närvaron av generalmajor Oliver P. Smiths 1st Marine Division, som slagits som djävlar bl.a. vid Chosinreservoaren endast veckor tidigare. Chef för X Corps var den mycket stridbare, men inte alltid så rationelle generalmajoren Ned Almond. Almond hade tidigare varit långvarig stabschef åt McArthur och hans lojalitet till den gamle generalen var okuvad. Det första Ridgway gjorde var att vinna över honom. De blev aldrig hjärtliga kollegor, men Almond, förstod Ridgway, var en djärv och effektiv general, om han hölls i strama tyglar. Almond, å sin sida, ville vinna och han insåg att chanserna ökat betydligt med Ridgway på kuskbocken. Då ingen av dem hörde något från Tokyo, blev den nya ordningen underförstådd.

general Douglas McArthur
Faktiskt, liknelsen med Battle of the Bulge, exakt sex år tidigare, var mer sanningsenlig än de flesta då förstod, men för Ridgway var det avgörande. Förutsättningarna var mycket desamma, en inte allt för överlägsen fiende hade medels överraskning jagat de egna på flykten i till synes kaos. Även topografi och klimat stämde till viss del överens med Ardennerna. Fiendearmén var stark, oerhört motiverad, närmast ideologiskt fanatiska, men, som Ridgway visste, de saknade teknisk och logistisk uthållighet, exakt som tyskarna 1944. Kinesernas väldiga folkarmé, visserligen förstärkta med sovjetiskt pansar, saknade tillräckligt artilleriunderstöd och deras underhållsförband hade mycket att önska, särskilt under så här pass långa avstånd. Minnet av The Bulge var glasklart hos Ridgway, enligt hans egna memoarer. General Eisenhower hade blivit förbannad, kört över Bradley och förpassat general Hodges och hans 1st Army till britterna i norr. Därefter hade han släppt sina mest dreglande stridshundar på tyskarna, George S. Patton och Matthew B. Ridgway. Patton hade mött med Ridgway, lagt handen på hans axel och förklarat: Sänd dina tuffaste killar till Bastogne och jag undsätter dem innan jul. Så blev det, Ridgway sände två regementen ur general Maxwell Taylors 101th Airborne Division till staden, som höll stånd under en gruvsam vecka innan Pattons 4th Armoured Division undsatte dem, som utlovat.


Patton hade varit Ridgways mentor. När han nu tog sig an uppgiften att rycka upp 8th Army ur sin letargi, tänkte han på sin gamle väns liknande erfarenhet från Kasserinepasset i Nordafrika 1942, II Army Corps och den misslyckade general Lloyd Fredendall – som gömt sig många mil bort från fronten, i en specialbyggd bunker, medan hans män slaktades av Von Arnims pansar. Ridgway inspekterade varje aspekt av sin armé och syntes ofta på stridsskådeplatserna. Han förstod, liksom Patton, vikten av presentation av sin roll som ledare. Ridgway hade inte för avsikt att hänga på sig ett dubbelhölster med revolvrar i elfenben, men han bar alltid fältmundering och från stridsselen hängde han två handgranater på vardera sidan av bröstet. Detta gav honom snabbt smeknamnet Old Iron Tits bland manskapet, vilket han gillade skarpt. Officerarna under honom delades upp i två läger, som regel i gränslandet mellan de som tjänstgjort i Europa, eller Stilla havet under andra världskriget. Ridgway sparkade sällan underlydande, han vädjade hellre till deras självaktning och moral. Däremot stuvade han om i befälsordningen, där han prioriterade stridledarskap framför skrivbordstaktiker.



En viktig, omedelbar faktor för Ridgway blev att återställa luftherraväldet. Det sovjetiska flygvapnets enkla Mig: s manövrerade ut de mer avancerade, men allt för orörliga amerikanska flygplanstyperna, F-80 och F-84, särskilt i Dog Fights. Ridgway må ha varit så opolitisk han förmådde, men han hade vänner i Washington. Hans gamle högste chef, general George C. Marshall, var försvarsminister i Trumans administration sedan september. Samtidigt värmde det republikanska partiet åsikten att det behövdes en f.d. andra världskrigshjälte för att knäcka demokraternas dominans sedan Roosevelt. När Douglas McArthur visat sig instabil, riktades blickarna mot Dwight D. Eisenhower inför valet 1952. Resultatet blev nytt jaktflyg åt Ridgway med framför allt F-86 Sabre, vars besättningar gjorde processen kort med de sovjetiska maskinerna. Därmed kunde kinesernas underhåll och fasta positioner bearbetas effektivt.

Det var helt och hållet en fråga om eldkraft. Den amerikanska armén förfogade över världens finaste artilleri, både tekniskt och organisatoriskt. Man var överlägsna fienden i alla aspekter vad gällde eldkraft. Kineserna hade för vana att attackera de amerikanska linjerna nattetid, vilket hittills skrämt de amerikanska trupperna. Ridgway ändrade på detta ganska snabbt, fr.o.m. januari 1951 mötte FN-styrkorna sina motståndare med full eldkraft även nattetid, lagom till kinesernas tänkta anfall på Seoul. Artilleriet levererade snabbt och exakt understöd på plutonernas begäran, attackflyg slog ner på fienden med napalm och sopade vägen fri för motanfall. Under våren 1951 motade FN-styrkorna tillbaka kineserna, som led svåra förluster. I april befordrades Ridgway till fyrstjärnig general av en tacksam president Truman. Samtidigt ersatte han McArthur som chef för samtliga FN-styrkor i och kring Korea. Vid juni månad var frontlinjen tillbaka till den 38: e breddgraden, där Ridgway stabiliserade läget. Kommunisterna var helt slutkörda och nöjde sig med försvarsställningar. Det hade tagit Matthew Ridgway hundra dagar att svänga tillbaka stridslyckan från en ordentligt problematisk situation.

General Ned Almond 

General Matthew Ridgway stannade i Korea tills sommaren 1951. Hans roll övertogs av general Mark W. Clark, en gång chef för 5th Army i Italien. Ridgway hade även ärvt McArthurs position som generalguvernör i Tokyo och han översåg Japans transferering till självständig demokrati den 28 april 1952. Senare i maj det året tog han över Dwight Eisenhowers kommando i Europa, SACEUR, över det nybildade NATO. 1953 blev han Chief of Staff of the United States Army. Koreakriget avslutades den 27 juli 1953 genom ett vapenstilleståndsavtal, undertecknad av president Dwight D. Eisenhower, som fortfarande gäller. Ridgeway ersattes i Pentagon 1955 av sin gamle War Buddy, general Maxwell Taylor, då han gick i pension.

Koreakriget har ofta kallats det glömda kriget. Totalt sex miljoner amerikaner deltog, 26 000 av dem kom aldrig hem levande, 100 000 blev skadade för livet. Mellan en halv- och trekvarts miljon kinesiska och nordkoreanska soldater stupade. 2.5 miljoner koreaner föll offer under detta krig. Koreakriget var blodigare än det senare Vietnamkriget, ändå är det inte alls vanligt att kunskaper kring denna konflikt gör sig gällande. General Matthew B. Ridgway var också han länge en glömd gestalt i den militära historiken. Både han och det krig han de facto vann uppmärksammades inte förrän under president Ronald Reagans tid i Vita huset. 1986 erhöll han Presidential Medal of Freedom ur Reagans hand. Samma år stadfäste också kongressen resandet av Korean War Veterans Memorial i Washington DC. Tusentals Koreaveteraner mötte upp vid avtäckningen den 27 juli 1995. Många av dem uttryckte att det var på tiden, efter att ha levt i skuggan av Vietnam i så många år.



Koreakriget markerar en mycket viktig brytpunkt i den moderna historien. Fram till denna konflikt hade kommuniststaterna i världen, Sovjetunionen, Kina, Östeuropa, Nordkorea och det blivande Nordvietnam, den uppfattningen att västvärlden skulle låta dem hållas. USA visade inget intresse att handla, trots att man uttryckte en stark oro för kommunismens framfart. När Harry Truman till sist satte ner foten mot Nordkoreas aggressioner, var man inte redo. USA var en svag supermakt, invaggad i tron på sina atomvapen som huvudsakligt argument. Koreakriget innebar att det första begränsade kriget inom ramen för det kalla kriget utkämpades och general Matthew Ridgway visade att man kunde vinna en sådan konflikt. Sällan i militärhistorien har en general så signifikativt som Ridgway vänt en konflikt och tvingat motståndaren på knä. Det var en lisa som skulle påverka amerikansk utrikespolitik till våra dagar.

Utan Matthew Ridgways ledarskap de där hundra dagarna 1951, hade mycket väl de kinesiska trupperna trasat sönder Förenta Nationerna, vi hade fått en helt annan utveckling i världen och hela den Koreanska halvön hade blivit det kommunistiska vanvett vi idag ser i Nordkorea. Sydkorea hade aldrig existerat som en av Asiens mest blomstrande demokratier och marknadsekonomier, vi hade aldrig lärt känna namn som Samsung, Hyundai eller Kia. Det går faktiskt inte att tänka sig den värld som annars hade presenterats för oss.

Korean War Veteran Memorial

General Ridgway ligger begravd, som sig bör, under ett enkelt kors på Arlington National Cemetary i Washington DC, dit han fördes i juli 1993 under fulla hedersbetygelser. Han blev 98 år gammal.




* Bakgrunden till Koreakriget var USA: s och Sovjetunionens agerande på halvön efter krigsslutet 1945. Korea hade då varit ockuperat av Japan sedan 1910. USA hade kommit till den södra delen av Korea i samband med förberedelserna inför en invasion av Japan. Sovjetunionen hade trängt in norrifrån som en följd av deras angrepp på japanska armén i norra Kina. USA fick igenom en uppdelning av den koreanska halvön utmed den 38: e breddgraden enligt liknande regler som i Europa. Denna gränslinje ratificerades 1950 genom det nybildade Förenta Nationerna, ett beslut som bojkottades av Sovjetunionen, som stöd för Kina och det kommunistiska Nordkorea.