onsdag 30 oktober 2013

Den leende generalen

Han var en unik företeelse, en av de mest underskattade fältherrarna i militärhistorien och antagligen den ende som i sin personliga gärning sammanfattade Tysklands militarism under 1900-talets. En general som hade tre efter varandra brillianta karriärer under två världskrig. Inledningsvis, en tekniskt fulländad artilleri- och stabsofficer, som blev en nyckelperson i uppbyggandet av en ny armé. Därefter, avgörande innovatör och chef i skapandet av ett flygvapen från starten och därmed en av blixtkrigets mest framstående strateger. Till sist, en av de skickligaste defensiva generalerna i militärhistorien, som efter kriget blev en av de viktigaste referenspersonerna inom militärhistorisk forskning. Hans namn?

Albert Kesselring.



Engelsmännen kallade honom Smiling Albert, trots den förödande inverkan hans ledarskap hade på hela den brittiska nationen.  På otaliga bilder av den fruktade chefen för Luftwaffes 2: a luftflotta, vek nämligen flygmarskalken Kesselring upp överläppen på ett för honom karaktäristiskt vis och visade hela tandraden på överkäken. Det såg ut som ett grin, eller ett flin, som Royal Air Force följdaktige önskade att få slå in. Nu var också Albert Kesselring en rätt så godmodig man som hade lätt för att skratta. Hermann Göring uppskattade honom mycket, men det var inte enbart för hans tillgängliga personlighet han var omtyckt av sitt folk. Han var en av Wehrmachts skickligaste ledare, militärstrategiskt, organisatoriskt, ekonomiskt och socialt. Albert Kesselring ruvade på ett intellekt i uniform utöver det vanliga.

Han var bayrare, kom från en borgerlig familj där fadern var skolrektor och konservativ lokalpolitiker. Eftersom Kesselrings ingalunda var adel, fick unge Albert ta den långa vägen genom officersaspirantskola i den bayerska armén, innan han kunde fundera på högre militär utbildning. Valet föll 1904 på 2: a bayerska fotartilleriregementet, kanske som en kombination av hans teknikintresse och behovet av en relativt enkel väg in i armén. Vid den här tiden var artilleriet fortfarande det mest komplexa vapenslaget, men inte det mest populära. Dit sökte knappast de mest uppenbara karriärsvinen. Samtidigt var begreppet fotartilleri den minst attraktiva grenen i vapenslaget. Precis som namnet antyder, traditionellt drogs fotartilleriet av manskapet, eller i fallet tyngre artilleri; manskapet marscherade till fots bakom de hästdragna pjäserna. Fotartilleri var huvudsakligen knutet till infanteriet och användes mest i samband med belägringar. Men så här, strax innan första världskriget, stod det tyska artilleriet inför en stor omvälvning, allt skulle bli s.k. fältartilleri, d.v.s. i sin helhet hästburet – ja, t.o.m. traktordraget i vissa fall.

Kesselring slukade artilleriet med hull och hår. Han blev snabbt en mycket kunnig artilleriofficer med tekniska färdigheter långt utöver vad som var nödvändigt. Han var t.ex. en av få aspiranter som utbildade sig till ballongobservatör, en liten vink om vad som komma skulle. Löjtnant Kesselring var ämnad för den preussiska krigsakademin, när så första världskriget bröt ut. Det är signifikativt att han aldrig gick de högre skolorna, med tanke på hans relativt snabba avancemang och att han 1917 förflyttades till stabstjänst. Först på divisionsstab på östfronten, med 1: a bayerska Landwehr divisionen, därefter 1918 tillbaka till västfronten, nu med tjänst på både den II och den III bayerska kårerna. Hans karriär vittnade om en storartad kapacitet, som gav resonans varhelst han kom.

Fotartilleri

Efter kriget handplockades överstelöjtnant Kesselring 1922 av general Hans von Seeckt till högkvarteret för det nya Reichsheer, spillran av den gamla preussiska armén, utan vare tungt artilleri, stridsvagnar, flygplan eller kemiska vapen. Det fick heller inte finnas någon generalstab enligt Versaillesfördraget, utan Von Seeckts nya arméledning, Heeresleitnung, improviserade en slags byråkratisk avdelning mellan politikerna och militären, kallad Truppenamt. Detta var bara en förklädnad för en reell generalstab, men p.g.a. av dess svåra existens krävde det särskilt skruvade stabsofficerare för dess smidiga funktion. Albert Kesselring var som klippt och skuren för sitt uppdrag. Hans viktigaste arbete bestod i att bygga upp en effektiv stabsorganisation för anskaffning av vapen och materiell till den framtida armén. Han översåg allt, från forskning, via utformning, försök, fram till implementering på trupp. Han var också direkt ansvarig för hur manskapsstyrkan skulle användas för bästa ekonomiska effektivitet. Han inrättade en totalt missvisande instans kallad Sparkommissar, en slags indragningskommissionär. Detta därför att varje militär administrativ nivå hade en motsvarande civil, statlig byråkrati, som per automatik gjorde allt oändligt mycket mer besvärligt och kostsamt på alla vis. Indragningskommissionären, ofta han själv, såg till att denna skadeverkan var så liten som möjligt. Von Seeckt var mycket imponerad av Kesselrings arbete.

Kesselrings policys, för han skapade dem alldeles själv, var enkla och rakt på sak. Man kan inte strida från skrivbord, var en viktig devis. Han menade att stabsofficerare ansvariga för uppköp av materiell måste ha en teknisk kompetens högt över de ingenjörer som representerade leverantörerna. Militären fick inte bli fångar i s.k. experters uppfattningar – kunden, d.v.s. militären, hade alltid rätt. Han utformade en promemoria innan han lämnade Truppenamt i början av 1930-talet, där han beskrev en framtida, samlad generalstab ovanför staberna för de tre vapenslagen armén, flottan och flygvapnet, det som i verkligheten skulle bli OKW, Oberkommando der Wehrmacht. Överste Kesselring belönades för sitt framgångsrika och helt avgörande arbete med att få förverkliga sin dröm, att få leda ett artilleriregemente. Han fick det 4: e artilleriregementet i Dresden. Vägen till generalmajor var utstakad. Kesselring var nöjd.

Länge spreds uppfattningen att Albert Kesselring var nazist. Det passar visserligen in i ett mönster, med tanke på vad som nu hände i hans liv, men det är ändå ett falsarium. Kesselring var aldrig medlem i nazistpartiet. Han betraktade den gamle Hans von Seeckt som sin mentor och anammade hans principer visavi politik: Militärer skall aldrig blanda sig i politik, särskilt inte när de arbetar så nära politiker som de gjort inom ramen för Truppenamt. Samtidigt ledde med största säkerhet Kesselrings opolitiska hållning till hans fortsatta karriärväg. Nazisterna hade nämligen inga problem med opolitiska militärer, snarare tvärtom.

Luftwaffe

När Adolf Hitler kom till makten 1933 sattes genast arbetet igång med att skapa ett tyskt flygvapen. Ansvarig för detta var givetvis Hermann Göring, det gamla flygarässet. Tvärt emot fördomarna, Göring var ingen idiot. Han visste vad han ville och det var ett Luftwaffe stöpt i samma moderna form som det brittiska Royal Air Force, enkelt, rationellt och effektivt. Han visste att detta gigantiska arbete krävde en militär stabsfunktion utöver det vanliga, en stab som kunde tänka utanför boxen, vara innovativ och framför allt kompetent. Den enda sådan funktion som Göring kände till var den gamla Truppenamt och överst på en mycket kort lista av personer att anskaffa stod en alldeles särskilt, tekniskt bevandrad officer. Den intet anande överste Kesselring, lycklig som ett barn i en godisbutik, sprätte nu omkring bland sina älskade kanoner i Dresden, när bud kom från luftfartsministeriet i Berlin om ett omedelbart möte med Herr Reichminister Hermann Göring. Han förstod ingenting.

Den väldige Göring flätade ihop sina feta fingrar över skrivbordet och log mot den nervöst leende Kesselring. Ni skall bli den nye administrative chefen för mitt luftfartministerium, sa han utan att blinka. Kesselring tappade hakan, men hämtade sig snabbt och vägrade blankt att anta erbjudandet. Han visste ju ingenting om flyg och dessutom, och det var det västa – det var ju en civil tjänst. Skrivbordet bågnade nog en smula när Göring lutade sig framåt och spände blicken i den olycklige artilleriöversten. Han gjorde klart för Kesselring, i något annorlunda ordalag, att i Hitlers Tyskland, minsann, gjorde man klokt i att lyda order, särskilt om man var överste i armén. Kesselring tappade sitt leende, vägde sina kanoner mot porträttet av Führern på väggen och bräkte: Jawohl, Herr Reichminister. Göring log brett och försäkrade honom att den civila kostymen endast var tillfällig, snart skulle hans tjänst bli mycket militär.

Så kom det sig att överste Albert Kesselring blev statssekreterare och administrativ chef för luftfartsministeriet. Redan första dagen insåg han att detta var en militär organisation i lönndom, att bl.a. chefsskapet för Lufthansa var en oerhört väsentlig nyckelposition för byggandet av ett flygvapen. Detta var Luftwaffes vagga och det var armén som skapade den. Uppgiften och framtidsmöjligheterna gav honom ro, samtidigt som den gigantiska uppgiften aldrig tillät honom att reflektera på sitt eget liv. I skapandet av Luftwaffe talas det mycket om Hermann Göring och den operative chefen Ernst Udet, men ingenting hände med Luftwaffe som inte passerat genom Albert Kesselrings kontroll. Den administrativa ministerposten blev snabbt till generallöjtnant och stabschef för det nya vapnet. Tusentals piloter skulle rekryteras, prövas och utbildas, flygplansmodeller skulle tas fram, testas och implementeras på nya förband, som i sin tur skulle sättas upp och organiseras. Strategier och taktik måste utvecklas och övas. Ny teknik, som radar, måste utvärderas och sättas i funktion. Kesselring trivdes, hans nya kollegor var unga och hungriga yrkesmän som vågade sträcka ut sig och visa framfötterna. Och de gillade den leende generalen, alltid tillgänglig, alltid mycket kompetent.

Kesselring och Göring

Vid 48 års ålder tog Albert Kesselring flygcertifikat, inte för att han måste, utan för att han krävde det av sig själv. Han hyllades av det Luftwaffe som i stora delar var hans*. Hädanefter skulle han flyga sig själv, och sin närmaste stab, varthän han behövde åka i Europa.

Andra världskrigets inledning innebar att Kesselring fick ledarskap över en hel luftflotta, närmare bestämt den första och den största. Han spelade en huvudroll både i planeringen och genomförandet av Fall Vit, invasionen och ockupationen av Polen. Armén hade knutit flygvapnet till sig, tillsamman var de vid den här tiden oövervinnliga. Då flygvapnet kunde ersätta artilleriets roll i extremt framskjutna positioner, behövde inte armén nödvändigtvis vänta på kanonerna längre. Kesselring flög sina egna inspektionsrundor över Polen under fälttåget. Han studerade och noterade. Efter nyåret 1940 förflyttades han av Göring till Münster där han nu tog kommandot över Luftflotte 2, som skulle understödja Armégrupp B, under general Fedor von Bock, i samband med Fall Gul, angreppet på Västeuropa. Det var en oändligt mycket mer komplex planläggning än den i Polen. Von Bock krävde total uppbackning av Luftwaffe, minut för minut, under avancemanget genom Holland och Belgien, särskilt sedan general Gerd von Rundstedt snuvat honom på nästan allt pansar till sin Operation Manstein genom Ardennermassivet. Dessutom bestod armégrupp B: s planer av flera djärva luftlandsättningsoperationer á la Kurt Student.

Operationsplanen Fall Gul genomfördes sommaren 1940 med förvånansvärt få störningar. Kesselring noterade dock att luftlandsättning av trupp i fallskärm var oerhört svåra och med allt för stora osäkerhetsfaktorer, det hade även erfarenheterna från Norge och Operation Weserübung visat. Operation Manstein hade klickat på plats nästan utan problem, på tio dagar hade pansartrupperna nått den Engelska kanalen och två franska arméer, British Expeditionary Force, BEF, och hela den belgiska armén, sammanlagt tre miljoner man, fick se sig inringade. Kesselring var däremot kritisk till Gerd von Rundstedts order att stoppa pansaret framför Dunkerque. Även om han förstod att det var Göring, via Hitler, som låg bakom beslutet, kunde han inte ignorera sina professionella armékunskaper. Luftwaffe förmådde inte på egen hand besegra trupp på marken. Han ansåg att det var ett fatalt misstag att låta engelsmännen slinka ut ur fällan. För sin gärning i Väst befordrades Albert Kesselring till Generalfeldmarschall der Luftwaffe den 19 juni 1940.

Storbritannien, den sista av tre faser i Slaget om Västeuropa, var nästa nöt att knäcka. Den initiala målsättningen med Luftwaffes strategi var att förstöra, eller åtminstone allvarligt skada brittiska krigsmaktens möjligheter att försvara sig mot tyskarnas kommande Operation Seelöwe, invasionen av Storbritannien. Det innebar att slå ut i första hand Royal Air Force och brittiska flottans baser utmed den brittiska ön. Det var tre luftflottor designerade till uppdraget, Albert Kesselrings 2: a och fältmarskalk Hugo Sperrles 3: e, som opererade från från Belgien och Frankrike, samt general Hans-Jürgen Stumpffs 5: e som flög från Norge. Kesselring gjorde sig inga illusioner, han respekterade RAF och deras Fighter Command, den huvudsakliga fienden, under Air Chief Marchal Sir Hugh Dowding, en riktig luftkrigare som organiserat jakt- och attackflyg och själv flugit Sopwith Camels under första världskriget. Kesselring kom att i första hand åta sig de taktiska striderna, d.v.s. bekämpningen av RAF, medan Sperrle allt mer tog över den strategiska biten, nattbombningarna, den s.k. Blitzen. Stumpffs styrkor i Norge opererade mot Skottland och då i första hand mot brittiska flottans installationer.



Slaget om Storbritannien varade i tre och en halv månad, under juli t.o.m. september 1940. Det visade sig snabbt svårt att slå ut inte bara RAF, utan även de nödvändiga radaranläggningarna. Britterna hade en formidabel återhämtningsförmåga, med en väl utbyggnad teknisk kår inom RAF. Man kunde ersätta samtliga förlorade plan, samt få tillbaka merparten av piloterna i stridbart skick. Luftwaffe kunde ersätta hårdvaran, men inte människorna, de som inte stupade försvann som regel in i krigsfångenskap. I antal förstörda flygplan förlorade de båda sidorna nästan lika många, mellan 1 500 och 2 000 plan, sånär som på 200 plan i brittisk favör, dock en procentuell seger för tyskarna. Men Slaget om Storbritannien åderlät Luftwaffe på 1 700 av sina mest erfarna flygbesättningar. Det, och att man misslyckades med sitt uppdrag, innebar att det tyska flygvapnet egentligen aldrig återhämtade sig, kompetensmässigt, under det återstående kriget.  Kesselring tog detta till sig som en mycket bitter erfarenhet.

Kesselring flyttade inför sommaren 1941 sin luftflotta till Polen under stort hemlighetsmakeri. Förberedelserna inför Operation Barbarossa innebar bl.a. att bygga nya flygbaser för att få plats med Kesselrings dryga 1 000 stridsflygplan, en tredjedel av Luftwaffes hela arsenal. Kesselring kom åter igen att operera tillsammans med Fedor von Bock och hans Armégrupp Mitten. 2: a Luftflottan sköt bort 2 800 sovjetiska stridsflygplan, tusentals tanks och bombade Moskva. November 1941 beslutade Adolf Hitler och OKW att fältmarskalk Albert Kesselring skulle bli ny överbefälhavare för södra Europa, d.v.s. Medelhavsområdet, men även Nordafrika och Mellanöstern. Han packade ihop sin luftflotta och flög ner till Italien. Den tredje fasen i hans vidunderliga karriär tog sin form.

Rollen som Oberbefehlshaber Süd var alls inte enbart ett svar på Benito Mussolinis patetiska rop på hjälp. Axelmakternas situation i Medelhavet var prekär, för att uttrycka det milt. Även om man tagit Frankrike, Balkan och Grekland, samt framgångsrikt placerat Afrikakåren, under general Erwin Rommel, i Nordafrika, så utgjorde britternas motstånd en mycket svår strategisk nöt att knäcka. De svårigheter Kesselring mötte, när han placerat sig och sin stab i Rom var följande: Han må ha varit överbefälhavare, men endast för tyskarna, italienarna hade givetvis sitt oberoende. Adolf Hitler hade visat sig föga intresserad av Medelhavet och så länge Rommel stötte vidare mot Egypten och Alexandria, tycktes allt väl och ve enligt führern.

Erwin Rommel

Albert Kesselring var Erwin Rommels direkte chef och han blev snabbt varse om den legendariske armégeneralens sämre sidor. Rommel begrep inte de strategiska förhållandena i Nordafrika, trots att han vid utnämnandet till chef för Afrikakåren i februari 1941, uttryckte en åsikt som fick en att tro att han faktiskt gjorde det. Orsaken att det inte var så, var Adolf Hitler. Hitler gillade att splittra ansvaret hos sina underhuggare och han smörjde Rommels ego så att deras relation blev mer personlig än den någonsin blev för Kesselring. När Kesselrings läxor blev för hårda för Rommel, sprang han till pappa Führern och gnällde, varpå han fick som han ville. För Kesselring var Medelhavet helt och hållet en fråga om underhåll, underhåll över havet, underhåll via luften. Det innebar sjö- och luftherravälde före en allt mer snålkörd Afrikakår på väg mot inteheten. För att nå strategiskt herravälde måste först och främst Malta tas. Malta var nyckeln, en 316 kvadratkilometer stor ögrupp, åtta mil söder om Sicilien, vars huvudstad Valetta förfogade över en av Europas största hamnar.

Tog man Malta knäckte man ryggen på det brittiska lejonet, i detta var italienarna eniga, men de var inte beredda att göra det som krävdes. Eftersom Medelhavet var en andra, eller tredje prioritet för Berlin, så hade aldrig Kesselring de resurser han önskade för att vinna kriget där nere. Det blev aldrig någon invasion av Malta. Hitler trodde inte på luftlandsättningsoperationer efter pyrrhussegern på Kreta i maj samma år. Och italienarna gjorde inget utan tysk förstärkning. Man höll på att bomba Malta till underkastelse, när Hitler drog tillbaka den 2: a luftflottan till östfronten. Även där föll italienarna till föga, de flög endast en fjärdedel av Luftwaffes uppdrag. Mot alla odds, den hårt prövade brittiska Medelhavsflottan, samt de små styrkorna RAF kunde åstadkomma, vann striden om Medelhavet eftersom de kunde upprätthålla underhållsvägarna över havet och samtidigt åsamka axelmakterna stora förluster i tonnage för kriget i Nordafrika. När amerikanarna väl anlände på arenan, var allt förgäves.

Albert Kesselring satt i Rom och såg hur de allierade förberedde sig för att landstiga på Sicilien. Året var 1943 och framför sig såg han en ny roll, som den som gav führern respit för östfronten och den snart förväntade nya fronten i Västeuropa. Han förstod att de allierade ämnade fortsätta anfallet upp genom den italienska stöveln. Detta var Winston Churchills idéer, amerikanarna var mer skeptiska till att dela upp äggen i korgen. Det som talade för Churchills tankebanor var italienarnas uthållighet. Det förelåg en stor risk – eller chans – att Italien skulle ge upp, att Mussolini skulle störtas och att mans sedan skulle hoppa av kriget, eller kanske t.o.m. löpa över till fienden. Kesselring insåg detta och han planerade således i hemlighet för den möjligheten.

De allierades största fiende - Fallschirmjäger med 8 cm granatkastare

Operation Husky, den allierade invasionen av Sicilien blev en förhållandevis kort historia under juli och augusti 1943. Att det blev så hade sitt ursprung utifrån två omständigheter. Först bröt general Patton order och gjorde en snabb, kringgående rörelse runt ön med sin sjunde armé, via Palermo, mot Messina. Detta ledde i sin tur till att de italienska trupperna under general Alfredo Guzzoni bröt samman och de ca 60 000 tyska soldaterna, under den skicklige general Fridolin von Senger und Etterlin, snabbt fick evakueras på order av Kesselring. 150 000 italienare gick i fångenskap på Sicilien. Det var uppenbart vad tyskarna lärde sig av detta – italienarna var i upplösning och snabba, beslutsamma operationer i den oländiga terrängen kunde vara lika svåra att stoppa, som den var förhållandevis enkelt att ståndaktigt försvara. Den 3 september avsattes Benito Mussolini genom ett misstroendevotum i det fascistiska partiet, orkestrerad av den italienska regeringen, krigsmakten och konungen Victor Emanuel III. Under generalen och premiärministern Pietro Badoglio kapitulerade Italien formellt till västmakterna. Tyska Wehrmacht blev med ens en ockupationsmakt hos sin forne bundsförvant.

Kesselring drog samman vad han hade utmed den italienska stöveln till vad som inledningsvis skulle komma att kallas Armégrupp C, senare den tionde armén. Det var ett hopkok av enheter ur både armén och flygvapnet. Kesselring fick hålla hårt i de befintliga pansarenheterna, medan det huvudsakliga infanteriet skulle bestå av fallskärmsjägare. Fascister trogna till Mussolini organiserades i en separat italiensk armé, en slags militär polisstyrka av svartskjortor om 250 000 man, under fältmarskalk Rodolfo Graziani. I den italienska kampanjens inledning var fortfarande den brittiske fältmarskalken Sir Bernard Montgomery tongivande på den allierade sidan. Patton hade lämnat för Storbritannien och på den tyska sidan inrättade sig fältmarskalk Erwin Rommel i Rom. Det uppstod ännu en kontrovers mellan Kesselring och Rommel rörande försvaret av Italien, där Rommel förespråkade ett tillbakadragande till nivå med Rom och den s.k. Gustavslinjen, medan Kesselring ville inleda omedelbar fördröjningsstrid nere vid tåspetsen och klacken. Motsättningen underlättade de allierades invasion av det italienska fastlandet, men den här gången gick Kesselring ut som segrare. Adolf Hitlers generella motstånd mot allt vad tillbakadraganden innebar tjänade hans syfte. Rommel, liksom Montgomery, lämnade krigsskådeplatsen och koncentrerade sig på Normandie i Frankrike och Operation Overlord.

Heinrich von Vettinghoff

Kvar stod fältmarskalk Albert Kesselring, med generalöverste Heinrich von Vietinghoff som säker, men också kritisk ställföreträdare. Mot sig hade de två allierade arméer under ledning av fältmarskalk Sir Henry Maitland Wilson, senare Sir Harold Alexander. Det var brittiska åttonde armén, Montgomerys gamla, under generallöjtnant Oliver Leese, samt amerikanska femte armén, under general Mark W. Clark. Ingen av dessa allierade härledare var en match för vare sig Kesselring eller Von Vietinghoff. Under ett och ett halvt år skulle de tyska trupperna hålla de allierade stången i en långsam och mycket kostsam fördröjningsstrid utmed den italienska stöveln. 320 000 allierade soldater skulle såras och stupa under kampanjen, den enda krigsskådeplats i Europa där tyska och allierade förluster var i fas med varandra. För all framtid skulle veteraner från kriget i Italien skattas som snäppet tuffare än de på västfronten.

Den 25 oktober 1944 skadades Kesselring alvarligt i ansiktet i en bilolycka och blev sängliggandes till januari 1945. Den 10 mars förflyttades han till västfronten för att ta över fältmarskalk Gerd von Rundstedts kommando över OB West, han var dock fortfarande formellt chef för trupperna i Italien. Allt var nu förlorat och Kesselring förstod givetvis detta, resterna av Wehrmacht kunde ingenting göra för att hindra det ofrånkomliga. Fältmarskalk Albert Kesselring kom att kapitulera vid Saalfelden, nära Salzburg i Österrike den 9 maj 1945, till generalmajor Maxwell D. Taylor, chef för 101 US Airbourne Division.

Han såg sig själv som en self made man och hade haft för avsikt att hjälpa till med uppbyggnaden av det nya Tyskland. Av de tillfångatagna tyska fältmarskalkerna blev Kesselring den kanske mest öppenhjärtige. Han ställde sig till förfogande för militärhistorisk forskning genom att ivrigt delta i intervjuer och undersökningar. Därför blev Kesselring en av de främsta referenterna till förståelsen om nazismen och dess krig. Samtidigt kom efterkrigstiden som en chock för honom. Hans tid som krigsfånge övergick till ett gripande för krigsförbrytelser i Italien. Han ställdes inför rätta i Rom under 1946, anklagad för att ha låtit avrätta 330 civila italienare, däribland många judar, i den s.k. Ardeatinemassakern den 24 mars 1944. Massakern hade kommit som en repressalie för italienska partisaners angrepp på SS Polizeiregiment Bozen, en enhet bestående av etniska italienare från Bayern. Ordern bakom massakern var ursprungligen ett Führerbefehl, en order från Führern, och utfördes av armén och inte SS. Kesselring förkastade det klassiska Nürnbergförsvaret, att man endast följde order. Istället hävdade han att den order, som han var ansvarig för som högste chef på plats, följde krigslagarnas bestämmelser. Domstolen ogillade hans argumentering och Kesselring dömdes till döden.

Kesselring i fängelse

Han friades dock från dödsdomen, som omvandlades till livstids fängelse. Ytterligare forskning om Kesselrings bedrifter i Italien påvisade att han aktivt motarbetat SS. Han hade kommenderat ut italienska judar för straffarbete på de tyska försvarsverken, men han hade också hindrat SS från att deportera dem till förintelselägren. De italienska judarna klarade sig förhållandevis väl i förintelsen, dels som ett resultat av fascisternas ointresse i etnisk rensning, men också för att Kesselring uppenbarligen delade denna ståndpunkt. Kesselring drabbades av cancer i halsen och släpptes på medicinska grunder från fängelse 1952. Han opererades och återfick hälsan. Under sin resterande tid var han en aktiv deltagare i det tyska offentliga livet. Han var knappast en fullfjädrad demokrat, ett politiskt system han aldrig haft förtroende för, men talade sig varm för västerlandets vänskapsband mot kommunismen. Han dog 1960, 74 år gammal, och gavs en Stahlhelmbegravning** med Bundeswehr närvarande.




* Intressant nog finns det ingenting angivet av Kesselring som sprider ljus över konsekvenserna av arméns dominans över Luftwaffe. Det tyska flygvapnet skaffade sig aldrig strategiskt bombflyg, vilket kom att få förödande inverkan på Slaget om Storbritannien och kriget på östfronten. Det kan ha varit så att han var hemmablind, som den i grunden arméofficer han var, vilket i så fall innebär att Kesselring var arkitekten bakom en av Wehrmachst största tillkortakommanden.


** Stahlhelm, d.v.s. stålhjälm. Stahlhelm var en paramilitär ceremoni från tiden efter första världskriget i syfte att hedra stupade kamrater. Då militära hyllningar blev inkorrekta efter kriget skapades denna civila ceremoni istället för officiella, statliga tillställningar.

måndag 21 oktober 2013

Kasserine


Atlasbergen löper som en barriär mellan havet och Saharaöknen i nästan rak västöstlig riktning jämte den afrikanska kontinentens nordvästligaste hörn, från Marocko vid Atlanten, genom norra Algeriet och till Tunisien vid Medelhavet. Bergskedjan har alltid utgjort en stor strategisk betydelse eftersom den är den enda egentliga naturliga hindret i det annars ökendominerande norra Afrika. Atlasbergen fanns därför med i beräkningarna när de allierade under våren och sommaren 1942 bestämde sig för att ställa in Operation Sledgehammer, invasionen av det europeiska fastlandet, i skenet av ett uteblivet avgörande på östfronten efter det ryska vinterkriget. Istället satsade man på Operation Torch, invasionen av nordvästra Afrika och därigenom öppnandet av en andra front på den vidsträckta krigsskådeplatsen.



En andra front
Operation Torch, som avslutades den 16 november 1942, innebar dessutom inledningen för den mäktiga amerikanska krigsmaktens intentioner utmed Atlantvallen. Torch var huvudsakligen en amerikansk operation, från Casablanca i väster, via Oran, till Alger i öster, var det enbart i den sistnämnda delen, Task Force East, som brittiska styrkor deltog. De franska kolonierna under Vichyregimen uppfordrade endast sporadiskt motstånd och som elddop för de amerikanska soldaterna var det inte mycket att tala om. Men frankofilen Winston Churchill var i vart fall tacksam mot jänkarna. Torch genomfördes samma vecka som slaget vid El Alamein avslutades i Egypten på andra sidan kontinenten. Nazityskland hade därmed drabbats av två stora bakslag under förvintern 1942, först i Afrika och snart ännu ett i Ryssland, i en obskyr industristad vid floden Volga med det ideologiskt fulländade namnet Stalingrad. Detta var de stora vändpunkternas tid under kriget, och det första steget på den stora amerikanska kampanjen mot Berlin.

Atlasbergen låg också centralt på kartbordet mellan de båda tyska fältmarskalkarna Albert Kesselring och hans underlydande Erwin Rommel i slutet av januari 1943. Ett scenario med ett omedelbart förestående tvåfrontskrig i Nordafrika placerade bergskedjan i fokus. Dess naturliga sköld kring Tunisien gjorde att de underlägsna tyska och italienska trupperna hade något som liknande en fästning att ty sig till. Den östra fronten hade i princip kollapsat under trycket från general Sir Bernard Montgomerys 8: e brittiska armé. De verkliga striderna skulle ta form senare, vid den av fransmännen konstruerade Marethlinjen, mellan Medelhavet och Matmatahöjderna i sydöstra Tunisien. Men det fanns ett orosmoment för tyskarna. De allierade hade redan penetrerat Atlasbergen norrifrån och placerat en framskjuten position vid Aurésmassivets fot vid staden Faid i det centrala Tunisien. Fältmarskalk Kesselring begärde en plan av Rommel för att stöta tillbaka de allierade styrkorna i väster, tillbaka där de kom ifrån, genom det tre kilometer breda Kasserinepasset.

Erwin Rommel

Slaget vid Faid
Den 2: kåren var den första stridande amerikanska arméenheten i den afroeuropeiska hemisfären. De hade utgjort Central Task Force i Oran under Operation Torch, men ingick nu i den 1: a brittiska armén som satts samman i norra Algeriet tillsammans med två brittiska och en fransk armékår. Den amerikanska kåren var lösligt organiserad under de sista dagarna av januari 1943 och grupperades lite var stans. Den bestod av 1: a infanteridivisionen (Big Red One) och 9: e infanteridivisionen, samt den 1: a pansardivisionen. Dess chef var generalmajor Lloyd Fredendall, en karriärofficer från Wyoming som relegerats från West Point vid två tillfällen och istället fått sin kommission genom reservofficersutbildning på Massachusetts Institute of Technology, MIT. Han var en kortväxt och mycket energisk person som gärna framhöll en tuff attityd utåt. Kanske var det hans kaxighet som tilltalade US Joint Chief of Staff, general George Marshall, när han gav Fredendall kommandot över Central Task Force och därefter hans första riktiga stridskommendering, den 2: a kåren. Hans närmaste chef, den brittiske generallöjtnanten Kenneth Anderson, betraktade honom som inkompetent från första stund. General Fredendall saknade helt stridserfarenhet och trots hans framtoning stannade han gärna kvar till havs på sitt stabsfartyg under Operation Torch. Väl i land hade han låtit bygga en stor kommandobunker en och en halv mil utanför staden Tebassa i Algeriet, elva mil bakom en tänkt frontlinje på andra sidan Kasserinepasset.

Striderna inleddes redan den 30 januari när enheter ur den 5: e tyska pansararmens 21: a pansardivision under generalöverste Hans-Jürgen von Arnim rycker fram mot de allierade ställningarna vid Faid. De möter omedelbart på hårt motstånd från välplacerad korseld från amerikanskt och franskt artilleri. Tyskarna tar en hel del förluster och retirerar tillbaka mot sitt utgångsläge. Generalmajor Orlando Ward, chef för den amerikanska 1: a pansardivisionen, kommenderar en framryckning vars syfte var att attackera de flyende tyska förbanden. Det är dock en gammal tysk krigslist som general Ward underlåtit att förhöra sig med hos de mer erfarna britterna. Snart befinner sig de amerikanska stridsvagnarna nästan omgivna av tyskt antitankartilleri, särskilt då de fruktade 88: orna. Samtliga stridsvagnar skjuts sönder och tyskarna går ånyo till angrepp. Det amerikanska infanteriet hinner inte undan, det visar sig att den amerikanska arméns skyttevärn är alldeles för grunda. De tyska stridsvagnsbesättningarna har inga problem att köra över de chanslösa amerikanerna i deras grunda gravar. De amerikanska trupperna drabbas av blixtkrigets textbok i en storm av stridsvagnsanfall kombinerat med attackflyg. Den 1: a pansardivisionen hinner inte upprätta nya försvarslinjer. Vid månadsskiftet januari-februari 1943 har Rommel återtagit i princip hela Tunisien och effektivt täppt till Kasserinepassets mynning vid Faid.

Lloyd Fredendall

Rommel gör halt här och inleder en två veckor lång diskussion med sina underlydande om vad man skall göra härnäst. Det är ett nervöst läge, man befinner sig mellan två fiendearméer och utgången är skriven i himlen. En sak har man dock lärt sig, den amerikanska armén utgör ett mindre hot än väntat, Rommel är säker. På motsatta sidan gör varken amerikanerna eller någon annan mycket för att förbättra situationen. Kommunikationerna har brutit samman, general Fredendall sitter och trycker i sin bunker 11 mil bort och bemödar sig inte att besöka de chockade trupperna utmed de tunisiska bergssidorna. Han har dessutom ett oaktsamt sätt att uttrycka sig, även under strid. Istället för att hålla sig till korrekta angivelser talar han i koder som han omöjligen kan lyckas implementera bland vare sin stab eller divisionerna. Fredendall och chefen för 1: a pansardivisionen, general Ward, har redan tidigare utvecklat en stark ovilja mellan sig, nu vägrar de att ens tala till varandra. Men även arméchefen, general Anderson, är en del av problemet. Hans kårer, utspridda utmed en 32 mil front på Atlasbergens norra sida är inte samövade och språkförbistring och metodikskillnader gör sig påminda ideligen. Anderson har nonchalerat de skiftande stridsvärdena på sina kårer, där britterna är erfarna men för få, amerikanerna överdådigt utrustade, men oerfarna, och så fransmännen, som i praktiken är en dåligt utrustad kolonialstyrka. Man saknar dessutom ett trovärdigt flygskydd. Med Malta som nästan enda flygbas har de allierade svårt att agera på taktisk nivå och man tappar därmed luftherraväldet mot en fiende som i normala fall är i underläge i dessa sammanhang.


Sidi Bou Zid
Den 14 februari är den amerikanska 1: a pansardivisionen och infanteri ur ”Big Red One” fortfarande i oordning där de grupperat sig intill samhället Sidi Bou Zid som är beläget 16 km väster om Faid, på en platå innanför mynningen till Kasserinepasset. De angrips av enheter ur de tyska 10: e och 21: a pansardivisionerna, båda lånade från Von Arnims 5: e pansararmé, och under ledning av fältmarskalk Rommel själv. Amerikanerna lyckas aldrig samordna striden. Infanteriet är grupperat på tre höjder, likt ett indianöverfall ur en western. De är dock isolerade från både pansar och artilleri, varför tyskarna inte har några problem att sopa undan motståndet. Amerikanerna drar sig efter första dagen tillbaka in i passet och grupperar om sig. Katastrofen är ett faktum, den 2: a armékåren har fram till nu förlorat 2 500 man i sårade och stupade, över 100 stridsvagnar och nästan 300 transportfordon. Den nyligen utnämnde överbefälhavaren över de allierade styrkorna i Nordafrika och Europa, general Dwight D. Eisenhower – som personligen inspekterat general Fredendalls bunker vid Tabessa – beslutar sig för att sända en betrodd vän och beprövad stridshäst till Kasserinepasset, generalmajor Ernest N. Harmon, förutvarande chef för den 2: a pansardivisionen i Alger.

Det är general Harmons rapporter som ligger till grund för den förödande kritik som riktas mot general Fredendall. Harmon förfasas av den låga moralen bland de amerikanska förbanden. Han får vidare information från stabs- och divisionschefer att Fredendall tycks fjärmad från verkligheten i sin bunker och även vittnesmål om alkoholberusning förekommer. Harmon anser också att general Andersons växande förakt mot ”yanks” aktivt har bidragit till den amerikanska kårens erbarmliga position. Det är pressade armé och kårchefer som nu försöker reda ut situationen. Mitt under sin inspektion går tyskarna till förnyat angrepp utefter Kasserinepasset och general Harmon tvingas fatta beslut om ytterligare plikter för sin närvaro bland de förskräckta amerikanska trupperna.

Ernest N. Harmon

Slaget om Kasserinepasset
Den 19 februari erhåller Rommel klartecken från ”Comando Supremo” i Rom på den av fältmarskalk Kesselring godkända planen för Kasserinepasset. Det är dock en reducerad version och han har svårt att dölja sin ilska. Kanske är orsaken till detta bakslag att den legendariske generalen väntat med sin aktion, samt att hans attityd i skuggan av hotet mot Marethlinjen i söder, betraktar operationerna mot Kasserine som mera ett sätt att idka ”plundring” i de rikliga amerikanska depåerna. Rommels argumentering består dock av faktiska behov för hans trupper. Tyskarna, liksom italienarna, lider brist på allt och under hela den kvarvarande Tunisienkampanjen kommer hans Afrikakår att åtnjuta värdet av amerikansk militär hårdvara, särskilt fordon. Rommel hade för avsikt att ta Kasserinepasset, ta den stora kårdepån i Tabessa, allvarligt skada den 1: a arméns östra flank och etablera en nödvändig flygbas i Youks-les-Bains, väster om Tabessa – antagligen där general Ferendalls bunker ligger. Med den reviderade planen har han inte trupper nog att ockupera och hålla mark. Det kommer istället att bli mer av en upprensningsaktion mot en fiende han numera saknar all respekt för.

Den 20 februari startar enheter ur den 10: e tyska pansardivisionen en ny framryckning i nordvästligt rikting, in i Kasserinepasset. Enheterna går under samlingsnamnet ”Kampfgruppe von Broich” efter dess chef Friedrich Freiherr von Broich, en mycket kompetent pansarofficer som blivit befordrad från överste till generalmajor endast fem dagar tidigare. Fältmarskalk Rommel leder personligen operationerna. Det finns även italienska enheter i anfallsstyrkan, skickligt utmejslade av tyskarna och numera med påtagligt högt stridsvärde. Det är därför inga problem för 7: e Bersaglieriregementet att bryta igenom amerikanernas linjer inom några minuter. De ålderdomliga amerikanska Lee och Stuartstridsvagnarna ur den 1: a pansardivisionen är chanslösa mot tyskarnas Panzer IV och de nya Tigervagnarna. Amerikanska förbandschefer kallar ständigt på artilleriunderstöd, men erhåller dessa som regel när deras positioner är brutna och de redan retirerat vidare. Striden formar sig till en klappjakt där de amerikanska trupperna agerar förvirrat. Rommel splittrar nu upp Von Broichs enheter i två spjutspetsar som följer vardera av de två vägar som leder ut ur passet mot nordväst. Den norra styrkan anfaller mot Thala, medan den södra rycker fram mot Haidra. Amerikanernas stridsmoral börjar nu snabbt att bryta ihop. Utan beslutsam ledning retirerar man inte längre, utan man mer eller mindre deserterar. Kasserinepasset står helt öppet natten mot den 21 februari och Tabessa ligger inom räckhåll för tyskarna. General Fredendalls kommando överväger att bryta upp och fly.



General Anderson agerar och tillför så mycket trupper han förmår till den uppkomna luckan. Han kastar in den amerikanska 9: e infanteridivisionen, vars hela artilleri – 50 pjäser – kört i sporrsträck 130 mil från Marocko. I detta skeende träder general Harmon in på allvar i striderna. Vid Thala länkar han ihop med en brittisk styrka kallad ”Nickforce” under brigadör Cameron Nicholson. I ”Nickforce” känner Harmon igen det heta keltiska blodet, det som inte känner ordet reträtt. Han kör över general Andersons order att gruppera det nyss anlända amerikanska artilleriet längre bak vid Le Kif. Harmon kommenderar istället artilleriet att stanna i Thala och slåss tillsammans med britterna. Under påtryckningar från general Eisenhower tvingas Anderson och Fredendall att acceptera Harmons kommando i Kasserinepasset, eftersom ingen av dem har för avsikt att åka till fronten och se själva. På morgonen den 22 februari kan de allierade, med intensivt artilleriunderstöd, slå tillbaka ytterligare tyska anfall vid linjen Thala och Haidra. General von Broich, tillsammans med Rommel, saknar förmåga att avancera med de begränsade trupper man har tillhanda. Man tvingas vänta till mörkrets inbrott innan man kan dra tillbaka frontenheterna p.g.a. den hårda artilleribeskjutningen. Den här gången visade amerikanerna upp en av sina allra bästa resurser, sitt formidabla artilleri. Tvåfrontskrigets psykologi börjar samtidigt göra sig påmint och Rommel känner hur hans små enheter står inför en katastrof om britterna anfaller vid Mareth. Han kommenderar därför allmän reträtt i Kasserinepasset. Den 23 februari anländer så det allierade attackflyget i större skala och tyskarna får bråttom. Den 25 februari är åter passet i de allierades händer. Deras förluster uppgår till 10 000 man, varav 6 500 amerikaner, 180 stridsvagnar och därtill hela 700 lastbilar. Tyskarnas har förlorat 2 000 i skadade och stupade, samt ett trettiotal tanks.

Kenneth Anderson

Utvärdering
General Dwight Eisenhower hade vid det här laget inlett arbetet med att organisera den nya 18: e armégruppen under den brittiske general Sir Harold Alexander och utvärderingen av slaget vid Kasserinepasset kom att ingå som en viktig faktor i det sammanhanget. Särskilt för amerikanerna som stod i startgroparna för att sätta upp sin nya 7: e armé i Nordafrika. Man pekade på de undermåliga kommunikationerna, avsaknaden av luftherravälde, de undermåliga fältarbetena, och så ledarskapet. Generallöjtnant Kenneth Anderson överlever tillsvidare i sin position, därför att Montgomery vägrar att släppa ifrån sig sin bästa kårchef, Oliver Leese, som ny chef för 1: a armén. Däremot anländer den amerikanske generalen Omar N. Bradley till Kasserinepasset redan innan tyskarna trängts undan. Han bekräftar general Ernest Harmons rapporter om general Lloyd Fredendalls bristande ledarskap under striderna. Det han beskriver är en håglös armékår som förlorat sin amerikanska beslutsamhet och dynamik. Washinton slår ner hårt och Fredendall börjar packa sina väskor i sin ekande bunker för resan hem. Han kommer aldrig att leda trupper i strid igen.

Hans-Jürgen von Arnim

Det avgörande händelseförlopp som nu inträffar har Omar Bradley försökt att tillskriva sig själv, att det var på hans inrådan som Eisenhower såg sig om efter en ny chef för den 2: a amerikanska armékåren bland USA: s främsta generaler. Bradley skulle sålunda ha ställt sig åt sidan för vad Eisenhower uppenbarligen såg som det enda möjliga valet.


Och så kom han till Tunisien exakt såsom det alltid beskrivits, med sirenerna tjutande från sin halvbandvagn, stående på flaket likt en romersk centurion. Han anlände från Casablanca den 6 mars 1943 och ingenting skulle längre förbli som det varit. Den nyutnämnde generallöjtnanten George S. Patton Jr. tog över den 2: amerikanska armékåren med storm. En hård regim av allmän uppryckning och strikt disciplin infördes, och knappt två veckor senare besegrade den nya kåren den tyska armén under Von Arnim vid El Guettar, för att aldrig någonsin igen erfara smärtan av förlust.

onsdag 16 oktober 2013

Lilla runda toppen


I en slänt utmed en åsrygg i Pennsylvania har en samling medelålders herrar samlats för att bli fotograferade. Året är 1889 och de är alla uppsträckta i för tiden populära helgdagskläder. Man har tagit av sig hattarna och mustascherna är ansade. En del har sina hustrur med sig, men kvinnorna är av naturliga anledningar få i sammanhanget. Detta är ett förevigande av en återförening i syfte att fira 25-årsminnet av en militär bragd så pass omtalad att den betraktas som en av de största i amerikansk historia. Bakom männen skymtar till vänster monumentet över dem och deras många fallna kamrater. Det något malplacerade malteserkorset är symbolen för den armékår de en gång tillhört, US V Army Corps. I fonden av fotografiet, till vänster, sitter deras regementschef i gräset, en filosofiprofessor från Bowdoin College, Brunswick, senare general och delstatens Maines 32: a guvernör. Det är han som är magerlagd, med slokande mustasch och fingrarna hopflätade med varandra. Han kommer några år efter det att fotot tagits erhålla Congressional Medal of Honor ur den just tillträdde president Grover Clevelands hand.

Slänten som männen sitter i utgör den sydligaste änden av Cemetary Ridge, idag kallad Little Round Top. På den tiden det begav sig, den där heta eftermiddagen den 2 juli 1863, när de slogs som djävlar för den, då saknade kullen ett namn. Därifrån är det tre kilometer i nordlig riktning till den lilla staden Gettysburg. De överlevande männen ur 20th Maine Volonteer Infantry Regiment räddade unionsarméns allra yttersta flank. Hade de misslyckats hade hela det amerikanska inbördeskriget kunna slutat helt annorlunda.

Little Round Top 1909

Överste Joshua Lawrence Chamberlain höll ett tal den morgonen innan avmarsch. 20th Maine fick förstärkning i gryningen i formen av ett samlat kompani fördömda män, ca 150 stycken, från 2th Maine Volonteer Infantry Regiment, The Bangor Regiment. De hade strejkat då deras tvååriga kontrakt gått ut – mot det normala tre år. Chamberlain hade fått tillstånd att avrätta dem för desertering, men de var Maine Men, liksom de själva, så det var det aldrig tal om. Soldaterna hade spillt sitt blod för en massa fina herrar i Washington, inkompetenta oduglingar, deras kontrakt var slut, de hade fått nog. Chamberlain vädjade till dem, han sa att de skulle bryta upp nu på en gång, för att möta rebellerna vid Gettysburg. Gentlemen, sa han, om vi förlorar den här striden tror jag vi förlorar hela kriget. Samtliga av de fördömda männen, utom sex, ställde in sig i ledet. De var 385 officerare, underofficerare och meniga när de satte av norrut mot en strid de visste de skulle möta.

Den 2 juli 1863, den andra dagen av slaget vid Gettysburg, var helt och hållet en fråga om kapplöpning och positionering utmed åsryggen Cemetary Ridge, som löpte i sydlig riktning från Gettysburg. General George Meade, chef för nordstaternas Army of Potomac, försökte skynda på sina ständigt anländande trupper och gruppera dem så långt det bara gick på de högre positionerna. Allt handlade om higher ground, Meade var helt inställd på defensiv taktik och att de måste hålla höjderna till varje pris, exakt så som man lyckades sedan gårdagens hårda strider kring själva Gettysburg. Han visste att sydstaternas Army of Northern Virginia, under general Robert E. Lee, ämnade sätta in sitt starkaste vapen, general James Longstreets första kår, som anlänt i väster under natten och morgontimmarna i egenskap av arméns kö. General Meade förstod att fienden skulle gå för ett massivt anfall mot den vänstra, sydliga flanken, i syfte att skära av hans redan hårt engagerade trupper från förstärkningarna söderifrån.

Joshua Lawrence Chamberlain

Det började med ett misstag. General Meade hade kommenderat chefen för tredje kåren, general Daniel Sickle, att snabbast möjligast besätta Cemetary Ridge och förbereda sig för hårdnackat försvar av höjderna. Men Sickles tycks av någon, säkert övermodig anledning ha struntat i sina order och istället flyttat sin kår flera hundra meter västerut, över ån Plum Run, mot Emmitsburg Road och Peach Orchard. Detta skapade en vid öppning direkt söder om, och bakom, hans position. Den södra delen av Cemetary Ridge var därmed oförsvarad. Meddelande om Sickles tilltag anlände snart till Meade, som rasande sände sin armés förste ingenjör, brigadgeneral Gouvernour K. Warren att inspektera. Warren bekräftade den allvarliga fadäsen, på toppen av Cemetary Ridge huserade enbart ett mindre signalförband. Men vad värre var, han tyckte sig dessutom se blänkande bajonetter i den skarpa solen utmed skogskanten på andra sidan Plum Run. Rebellerna var med all säkerhet i antågande.

General Warren väntade inte på tillstånd, han sände omedelbart kurirer för att finna tillgängliga trupper i grannskapet att täppa till luckan med. General George Sykes förde just då upp sin femte kår på andra sidan åsen. Utan att fundera för mycket erbjöd han sin 1: a division, under general James Barnes, att utföra uppdraget. Men innan Barnes i sin tur fick den ordern, hade Warrens kurirer direkt engagerat överste Strong Vincent, chef för 3: e brigaden i Barnes division. Vincent, endast 26 år gammal, sporrade sin häst och red utefter sin brigads fyra marscherande regementen med trumpetaren efter sig, blåsande till strid. Regementena – 16th Michigan, 44th New York, 83rd Pennsylvania och 20th Maine – hade marscherat hela dagen i raskt tempo. Männen kunde höra stridslarmet i norr, se rökplymerna, känna krutet sticka i näsborrarna. De förstod att tiden hade kommit till dem. Brigadens drygt 1 500 man, inte ens hälften av dess reguljära styrka, lämnade den dammiga vägen och började med språng över fältet ta sig mot den skogsbeklädda åsryggen.



Överste Chamberlain kommenderade kapten (snart major*) Ellis Spear, en lärarkollega från Bowdoin och något av en högra hand till honom, att ta täten med sitt G Company. Kapten Spear klappade regementsfanjunkaren, Andrew Tozier, på axeln, varpå han och fanvakten rullade ut nations, delstats och förbandsfanorna och satte fart efter kaptenen. Chamberlain tillsåg att kvartermästaren, 22-årige Howard L. Prince, fick med sig ammunition och krut från trossen, som lämnades vid sidan av vägen. Han uppskattade att 70 salvor var lämpligt antal per man – vilket var en grov underskattning. Han sökte även sin yngre brors ansikte, löjtnant Thomas Chamberlain, och när han fann det i hopen nickade de sammanbitet till varandra. Joshua hade gjort sin bror, trots anklagelser om nepotism, till sin adjutant, efter att dyrt och heligt lovat deras mor att se efter honom.

Joshua Chamberlain var 35 år. Han hade enrollerat sig frivilligt i armén i augusti 1862 och först nekat posten som överste för det just då uppsatta 20th Maineför att istället börja i lägre rang och lära sig yrket, som han uttryckte det. Han blev överstelöjtnant och ställföreträdande regementschef under överste Adelbert Ames**. När han nu såg regementets fortfarande relativt oskadade stridsfanor avlägsna sig framför de framrusande männen, såg han resultatet av ett år av strider. Det var ett ärans tecken att föras av söndertrasade fanor och 20th Main var fortfarande ansett som ett oprövat förband. De hade varit reglementsenligt 1 000 man, åtta kompanier, slagen vid Antietam och Fredericksburg hade lämnat dem förhållandevis oskadade, men härjande sjukdomar hade nagelfarit regementet till en spillra av sin forna styrka. Utan det ofrivilliga tillskottet från Bangor Regiment hade de varit allt för få, drygt två kompanier enbart. Överste Chamberlain hade tagit över regementet den 20 maj 1863, då nyss utnämnde generalen Adelbert Ames i sin tur tagit över den elfte armékåren.

Strong Vincent

När Chamberlain anlände till häst till toppen av åsryggen var brigaden i full färd med att gruppera sig i takt med att soldaterna kom upp genom den skogsbeklädda östra sidan. På den västra sidan, i fiendens riktning, var åsen nästan naken och man kunde se ut över Plum Run Valley, förbi ån och till höger ända till ravinen Devil’s Den, i Houck’s Ridge, där Sickles kår huserade. Vyn kokade av aktivitet, till synes tusentals sydstatssoldater rörde sig där nere, även de i färd med att organisera sig. Det var generalerna Evander M. Laws och Jerome B. Robertsons brigader, 3-4 000 män från Alabama och Texas, under general John Bell Hoods division, som makade sig i ordning för anfall. Det skulle senare visa sig att Strong Vincents brigad anlänt enbart tio minuter före Hoods trupper till Cemetary Ridge, större än så var inte marginalerna. Att det var just Hoods division kom att få avgörande betydelse för stridens förlopp, den 31-årige generalmajoren var den tuffaste och mest hänsynslöse härledaren i den konfederala armén, en man som inte kände till vare sig tvekan eller empati, ens för sina egna soldater.

Sydstaternas sappörer*** besköt försvararnas blå linje från åsens fot. Kulorna visslade förbi, män föll skrikande ihop utmed åsryggen medan man förgäves försökte skapa någon form av skydd bland stenar och träd på den extremt utsatta positionen. Överste Chamberlain satt av sin häst och började placera ut sitt regemente. Hans officerare hade dragit sina svärd för att rada upp männen i linje. De befann sig på en uppskjutande kulle i vad Chamberlain förstod var slutet av Cemetary Ridge. Det innebar att de grupperade i kraftigt nedförslut, ner mot en sänka innan en större kulle, mera som en klippa, sköt upp på andra sidan – det som idag är Big Round Top. Han kunde inte bedöma det då, men toppen på den kulle de nu besatte höjde sig 46 meter över Plum Run Valley. Överste Strong Vincent anlände till häst, han böjde sig ner från sadeln och fattade Chamberlains axel. Sir, ropade han upphetsat över larmet, ni håller hela arméns extrema flank, ni kan inte tillåta er att vika från denna position. Något namn på kullen hade han inte erbjudit. Chamberlain stirrade upp på sin chef. Ni måste hålla denna position, till varje pris, upprepade han och Chamberlain nickade att han förstod. Vincent tyglade sin häst hårt och kastade iväg en sista hälsning: Låt oss få se hur en skollärare slåss. Så sprängde han tillbaka utmed sin brigads linje.

Thomas Chamberlain

20th Maine var sist att gruppera och deras linje blev så tunn den kunde bli, endast en man djup. Det betydde att de inte kunde skjuta i omgångar, så det skulle bli mellanrum mellan salvorna. Soldaterna förutsattes kunna avlossa tre salvor i minuten. Just nu sköt soldaterna individuellt mot sydstatarna där nere i dalen, som sköt tillbaka. Någonstans i Chamberlains stressade hjärna noterade han åtgången av ammunition. Snett bakom regementet, i en liten linje i skydd av skogen i sänkan, placerade Chamberlain sitt minsta kompani, B Company, knappt 30 man under kapten Walter G. Morrill****, tillsammans med några man ur 2th US Sharpshooters, grönklädda prickskyttar enligt den gamla, amerikanska traditionen. Chamberlains order till Morrill var att skydda hans rygg och avvakta om, eller när, de blev direkt engagerade av fienden. Om jag hör ditt kompani öppna upp, sa Chamberlain bistert till honom, då vet jag att vi blir kringrända.

I samma ögonblick, med ett öronbedövande brak, öppnade 44th New York och 83rd Pennsylvania samlat eld direkt till höger om dem. Striden hade börjat. Brigadgeneral Evander M. Law, som även var general Hoods ställföreträdare, hade kommenderat anfall mot kullen i slutet av Cemetary Ridge. Han använde sig av två regementen direkt mot Chamberlains position, 15th och 47th Alabama. Law var omedveten om hur långt nordstaternas linjer sträckte sig i sydlig riktning. Han visste inte om det fanns fientliga trupper på den högre, mer otillgängliga kullen längst till höger – vid det läget hade endast sappörer ur unionsarmén intagit den positionen. Problemet för sydstaterna var att de hela tiden saknat kavalleri för utförlig rekognosering av slagfältet. Kavallerichefen i Army of Northern Virginia, general J. E. B. Stuart, befann sig långt upp i Pennsylvania på något som liknade en PR-resa med sina 7 000 ryttare. General Loongstreet hade protesterat Lees order att låta infanteriet anfalla mot nordstaternas högre positioner mer eller mindre i blindo, men utan framgång.



Med blodisande tjut, så typiska för rebellerna, rusade infanteri ur sammanlagt sex regementen med påsatta bajonetter mot Strong Vincents 3: e brigad på åsen. Chamberlain och hans officerare manade till lugn, att vänta på eldorder tills deras musköter fick störst verkan. När eld kommenderades avfyrades samtliga vapen i regementet i en massiv salva. En avlång, väldig plym av svartkrutsrök formades framför soldaterna. Kulorna träffade sina mål med full effekt, sydstaternas första s.k. träff sviktade, män störtade till marken, sårade eller döda. Anfallets moment stoppades upp, soldaterna hukade varhelst de kunde finna skydd. Medan Chamberlains män kämpade med att ladda om, började deras fiender att öppna eld i sin tur. Eldgivningen var inte koordinerad och bajonetterna gjorde skotten diffusa, ändå tunnades det blå leden uppe på kullen ut. Det var ett dilemma, att ladda en musköt snabbt krävde att man stod upp, samtidigt var det nödvändigt att kura ihop för att inte bli träffad. Snart utvecklades anfallet till en våldsam eldstrid på mindre än hundra meters avstånd. Chamberlain visste att deras fiender var tuffa, att de inte skulle ge upp så lätt. Han såg sin fanjunkare tillsammans med fanvakten, de stor upprätta i kulregnet med förhärdade ansikten. Ropet på mer ammunition började höras utmed regementets linje.

De övriga tre regementena i Vincents brigad hade stoppat anfallet tvärt vid åsens fot. De var bättre grupperade och kunde ge varandra assisterande korseld vid behov. General Law såg ut att låta den delen av fronten vänta och istället koncentrera sig på den utstickande kullen i söder, där läget var annorlunda. De båda regementena från Alabama hade visserligen studsat mot männen från Maine, men de behöll nära stridskontakt. De tappra soldaterna kröp närmare och åt sidan, mot sänkan. Det var en tunn blå linje där uppe på krönet, kanske kunde man nöta ner dem innan ett andra anfall. Då kunde man inta kullen och rulla upp dem utmed åsryggen. Striden om Little Round Top kom att hålla på utan avbrott i åtminstone nittio hela minuter, enligt vittnesmål. Samtidigt som ett nytt anfall var i antågande, blev 20th Maine successivt bortskjutet uppe på krönet. Chamberlains linje var uttunnad, soldater låg där de stått. Många var döda, sårade jämrade sig. Andra hade pallats upp mot stenar och stubbar av sina vänner för att fortsätta beskjutningen av fienden nere i backen.

John Bell Hood

Någonstans här beslutade överste Chamberlain att dra samman sitt regemente, i vad han kallade reenfusing the line. Genom att vika av ungefär halva skyttelinjen mot öster, likt ett öppet V, kunde de forma en ny, starkare linje. Beslutet kom i grevens tid. General Law hade sänt fram brigadernas reserver och de drog med sig de strandsatta trupperna utmed kullens sidor. 20th Maine förmådde inte möta dem med en ny koordinerad salva den här gången, männen från Alabama kraschade in i dem och ett vilt handgemäng utbröt. Nordstatarna saknade bajonetter på sina musköter, de slogs med sina vapen som klubbor. Officerarna bidrog med sina revolvrar. Chamberlain hade tappat sin mössa, han avlossade sin revolver med vänster hand samtidigt som han högg in på fienden med sin sabel. Han fällde närmare tio man, enligt egen uppskattning. Åter igen studsade sydstatarna och man tumlar tillbaka ner för backen. De utkörda männen på krönet har alla känt det, deras fiender hade fortfarande strid i sig. De skulle komma tillbaka.

Läget var utomordentligt krisartat för Chamberlains regemente. De var nu dryga hundratalet män som kunde stå upp obehindrat och ammunitionen var slut. Ett ytterligare anfall från fienden kunde inte stoppas. Det som nu hände har debatterats fram och tillbaka eftersom det råder delade meningar om vem som gav ordern. Denna order baserades på den prekära, ja, desperata situationen, men var ingalunda så vanvettig som historien gjort gällande. Ordern gick ut på att med bajonetterna gå till motanfall mot fienden. Beslutet var rationellt utifrån två faktorer: 1. Det var väl känt vid den tiden att ett beslutsamt och aggressivt motanfall kunde skapa panik även i en styrka större än den egna. Exemplen på detta är många i historien. 2. 20th Maine var utmattade, men så borde även sydstatarna ha varit, kanske även i större omfattning dessutom. Även de hade gått i strid med liten vila efter en lång dagsmarsch. De hade anfallit i uppförslut i mer än en timme vid det laget, under kraftig beskjutning, det borde ha tagit ut sin rätt. Regementschefen, överste Joshua Chamberlain, gav ordern, men det har bestridits av en del, även närvarande vittnen.

G Company, 20th Maine 1863

Löjtnant Holman S. Melcher***** – B Company – anses i vissa läger ha varit mannen bakom ordern. Men detta ser ut att ha kommit från ett missförstånd. I det svåra läget befann sig inte samtliga officerare vid Chamberlain när ordern gavs. Löjtnant Melcher var dock en av dem och när han återvände till sitt kompani nere i sänkan, gick ordern om att fixera bajonetterna utmed regementslinjen. Detta kan ha skapat visionen av att Melcher gett ordern, något han själv aldrig heller förnekat. Chamberlain själv påstod att någon order om fixering av bajonett aldrig gavs, utan att det togs för givet av soldaterna. Planen var att rusa på fienden i ett överraskningsanfall. Man skulle räta ut linjen genom att den vinklade delen skulle svänga ut – likt en dörr – och sedan skulle man svepa nerför kullen till dess fot. Löjtnant Melcher förde dock med sig ordern till sin chef, kapten Morrill, att fullfölja anfallet genom att unisont röra sig framåt i sänkan. Det var en djärv plan som var helt avhängig av snabbhet och överraskning.

Det blev också en överraskning. När nordstaterna plötsligt kom rusande ner för backen, vilt skrikande, tog de många fler sydstatarna mycket riktigt till flykten. Kapten Morrills kompani, som ännu inte avlossat ett skott, kom dessutom skjutande ut bland träden i sänkan, vilket skapade ytterligare förvirring. Resultatet blev att samtliga rebelltrupper utmed Cemetary Ridge gav vika och retirerade över Plum Run Valley. 20th Maine tog sammanlagt närmare 400 fångar, med oladdade musköter. Sydstatarna var helt utmattade, många var sårade eller helt oförmögna att ta sig därifrån. Vidare anfall innan mörkrets inbrott ställdes in av general Law. Nu fick Chamberlain veta att överste Strong Vincent fallit för en kula under striden. Han hade träffats i underlivet och bars från slagfältet till en stuga där han fem dagar senare avled. Istället var det överste James Clay Rice, förutvarande chef för 44th New York, som entusiastiskt tryckte Chamberlains hand och sa – att det var det djävligaste han någonsin hade sett.



Striderna om Cemetary Ridge och Little Round Top fortsatte till nästa dag, den 3 juli. Under natten fördes artilleri fram av båda sidor och striden utvecklade sig till ett regelrätt ställningskrig. Totala förluster för general George Sykes femte kår var ca 550 man, medan James Longstreets kår tog 1 200 förluster. 20th Maine förlorade 29 man i stupade och 91 svårare sårade, samt fem man försvunna. Överste Chamberlain tog således 260 mer eller mindre stridsdugliga män ut ur striden om Little Round Top. Han var själv sårad i benet och hans stövel var fylld med blod.

20th Maine Volonteer Infantry Regiment flyttades på kvällen, enligt direkta order av general Winfield Scott Hancock, chef för andra kåren och agerande ställföreträdare under George Meade, till vad alla ansåg vara den säkraste platsen på slagfältet – i arméns center, på en bred sänka mellan Cemetary Hill i norr och den norra delen av Cemetary Ridge i söder. Överste Chamberlain träffade Hancocks stab på kvällen. Alla var mycket imponerade och på frågan vad han önskade, svarade Chamberlain att hans män behövde vila, de behövde äta, men framför allt behövde de ammunition. Hancock log, klappade honom på axeln och lovade detta. Dagen efter, den 3 juli 1863, slagets sista dag, beslutade general Robert E. Lee att angripa Army of Potomac mitt i deras center. Under ledning av generalmajor George Pickett marscherade 16 000 man i full slagordning mot de blå linjerna. Anfallet understöddes av ett väldigt bombardemang med artilleri, som dock avbröts allt för tidigt p.g.a. ammunitionsbrist. 20th Maine, under Chamberlain, deltog i striden, mest i rollen som rear guard, d.v.s. att hindra sina kamrater från att fly. Pickett’s Charge misslyckades fatalt, han lämnade 10 000 fallna män på fältet efter sig. Det knäckte till sist stridslusten hos en märkbart chockad general Lee. Slaget var vunnet.



Överste Joshua Chamberlain befordrades den 19 juli 1864, mitt under belägringen av Petersburg, Virginia, till brigadgeneral av general Ulysses Grant personligen. Då hade han lett 1: a brigaden sedan april. Han kom även att ta över 1: a divisionen. Den 29 mars 1865 befordrades han av president Abraham Lincoln till brevet General Major (ung. tillförordnad generalmajor). Han tog sedermera över femte kåren. Det var i den kapaciteten han representerade unionsarmén under sydstatarnas formella kapitulation den 12 april i Appomattox, då general Lees män defilerade inför femte kåren och lade ner sina fanor och förbandstecken framför hans fötter.




*Ellis Spear var brigadgeneral vid krigets slut. Han blev patentadvokat och skrev flitigt om sina erfarenheter som soldat. Det är mycket hans uppfattningar som ligger till grund för påståendena att löjtnant Melcher låg bakom 20th Maines slutliga motanfall.

**Adelbert Ames var en storslagen amerikansk karaktär. General vid krigsslutet, ockupationsguvernör, kongressman och senator för Mississippi, hemdelstaten Maines 27: e guvernör, åter general i det Spansk-amerikanska kriget på Kuba 1898. När han avled 1933, 97 år gammal, var han den siste levande generalspersonen från inbördeskriget.

***Sappörer (eng: pickets), extremt framskjutna, mindre enheter för spaning och vakthållning.

****Walter G. Morrill, liksom de flesta kompaniofficerare i 20th Maine, inkl. Chamberlains bror Thomas, blev till sist överstelöjtnant och regementschef.


*****Holman S. Melcher lämnade kriget som major (han hade börjat som korpral). Han blev senare borgmästare i Portland, Maine.