söndag 24 november 2013

Admiral Graf Spee


Hon var bland de snabbaste fartygen i sin klass på världshaven vid den tiden. Hennes åtta dieselmaskiner på sammanlagt 52 000 hästkrafter gav henne en toppfart av nästan 30 knop, ändå vägde hon 16 000 ton fullt utrustad. Bepansringen mätte 80 mm i skrovet, 45 mm på däck och kanontornen skyddades av 140 mm stål. Vid 20 knop kunde hon nå 16 500 km. Hon var vacker att se på, ett mästerstycke i maritim ingenjörskonst och design. 186 meter lång, som mest 21.5 meter bred, ettusen mans besättning. Hennes svåra artilleri bestod av sex 28 cm kanoner i två trippeltorn, en i fören, en i aktern. Åtta 15 cm kanoner i singeltorn, samt åtta 53.3 cm torpedtuber. Hon förde även med ett spaningsplan av typen Arado. Sammantaget var hon ett formidabelt sjöstridsvapen så fruktat av fienden att rapporter om hennes positioner basunerades ut i pressen.

Admiral Graf Spee sjösattes den 30 juni 1934 på Reichsmarinewerft i Wilhelmshaven, Tysklands ledande örlogsvarv och flottbas. Hon sattes i aktiv tjänst den 6 januari 1936. Hon var av Deutschland klasse, en av två byggda, hennes systerfartyg var Admiral Scheer. Tyskarna angav henne som Panzerchiff, eftersom hon beställts av Reichmarine innan 1933, då hon precis höll sig innanför de maximala måtten för tysk örlog enligt fördraget i Versailles. Alla andra kallade henne fickslagskepp, då tyskarna verkligen kramat ut det godaste man kunde åstadkomma under rådande förhållanden mellan deplacement och bestyckning. Egentligen var hon skattad som en tung kryssare. Hennes stolta namn skulle bli en paradox, då viceamiral Maximilian Reichgraf von Spee stupade under sjöslaget vid Falklandsöarna den 8 december 1914.



När Storbritannien, tillsammans med Frankrike, förklarade Nazityskland krig den 3 september 1939, var man väl medveten om att det första slaget skulle ske till sjöss. Man förstod att tyskarna skulle göra precis som under det första världskriget, d.v.s. angripa deras livsnerv, sjöfarten. Antagligen skulle man dessutom göra så i betydligt större omfattning än tidigare, med än mer beslutsamhet, tekniskt kunnande och erfarenhet. De hade rätt, krigsförklaringen innebar att Adolf Hitler omedelbart lät sända ut radiomeddelanden till samtliga fartyg i Kriegsmarine att angripa och sänka brittiskt handelstonnage. Det viktigaste för det brittiska amiralitetet var således att kontrollera var den tyska flottan befann sig med sina enheter. Mindre än två veckor tidigare hade Naval Intelligence Division, NID, meddelat att Admiral Graf Spee stävat ut från Wilhelmshaven på morgonen den 21 augusti 1939.

Kapten ombord var Hans Langsdorf med graden Kapitän zur See, motsvarande kommendör i svenska flottan. Han hade växt upp i Düsseldorf, granne med familjen till just Maximilian Reichgraf von Spee. Langsdorf hade ingen sjöfararbakgrund, men valde flottan med sitt begär att bli yrkesofficer. Han hade tjänstgjort på minsvepare under första världskriget och deltagit i Skagerakslaget 1916. Han erhöll järnkorsen av både andra och första graden för sin tjänst. Hela resten av sin karriär fram till andra världskriget hade han varit till sjöss, utom en kortare period som civil sjöexpert på inrikesdepartementet. Han återgick i aktiv sjötjänst som Fregattenkapitän (kommendörkapten) 1936, då på Graf Spee. Hans Langsdorf tog över kommandobryggan i oktober 1938. Efter att ha seglat med fartyget i flera världsomspännande turer, samt deltagit vid många sjömilitära manövrar, både som officer och fartygschef, kände han sitt fartyg väl.

Hans Langsdorff
Rapporterna som kom in till det brittiska amiralitetet var deprimerande. Graf Spee, vars operationsområde var södra Atlanten, men även in en sväng på Indiska oceanen, kom att på tio veckor sänka nio handelsfartyg med sammanlagt 50 000 ton. Detta var en imponerande bedrift med tanke på hur svårt det var på den tiden att lokalisera andra fartyg till havs. Hon väckte också repsekt för sin sjömansmässiga hållning. Hennes offer fick alltid sätta besättningen i livbåtar innan de sänktes och de plockades upp och behandlades väl som krigsfångar. Mot slutet av det första krigsåret hade hon kryssat hela 56 000 km och hennes maskineri var i behov av service. På grund av detta kunde hon vid slutet av november inte gå fortare än 23 knop. Vid två tillfällen hade hon mött förrådsfartyget Altmark* till havs, då hon bunkrat olja, färskvatten och proviant, samt fört över omhändertagna sjöbesättningar.

Under tiden sökte de allierade febrilt efter det tyska fickslagskeppet. Sedan den 5 oktober var en brittisk-fransk sjöstyrka på jakt efter henne. Den bestod av inte mindre än fyra hangarfartyg, tre slagskepp, samt hela sexton kryssare. Fyra av dessa, en kryssarskvadron med operationsnamnet Force G, stod under befäl av den brittiske kommendören Henry Harwood. De patrullerade farvattnen i anslutning till Rio Del La Plata utanför Uruguay, där en stor del av handelstonnaget stävade förbi. Force G utgjordes av den tunga kryssaren HMS Exeter, tunga kryssaren HMS Cumberland, samt de lätta kryssarna HMS Achilles, med Nya Zeeländsk flagg, och HMS Ajax, som också var enhetens flaggskepp.

HMS Cumberland
Den 12 december 1939 grupperade sig Exeter, Achilles och Ajax för att närma sig Graf Spee. Cumberland, den tyngsta av kryssarna, befann sig i depå på Falklandsöarna för bunkring och service, men fanns till hands på kort varsel. Kommendör Harwood hade markerat ett begränsat område på sjökortet, där det tyska fartyget borde befinna sig. Han hade skickligt, genom uteslutningsmetoden, dragit samman de rapporter de fått av handelsfartyg som siktat det som måste vara Graf Spee. Senast natten innan hade ett norskt fartyg signalerat kraftiga sökarljus i natten – britterna hade samtidigt stävat under mörkerdisciplin. Även tyskarna kände till britternas närvaro, deras spaningsplan hade siktat Cumberland några dygn tidigare. Kapitän Langsdorf fruktade inte kryssare som enskilda fartygsenheter och utgick ifrån att han hade tid på sig innan britterna kunde få hjälp från tyngre stridsfartyg. Samtidigt borde han ha varit bekymrad. Ur taktisk synvinkel satt de illa till, vilket var precis vad kommendör Harwood baserade sin plan för att engagera dem i strid.

Admiral Graf Spee var långt hemifrån, med endast extremt glest grupperade ubåtar som assistans. Langsdorf hade att manövrera sig förbi britternas hela Home Fleet för att ta sig hem. Harwood, å sin sida, behövde endast skada det större fartyget för att försätta henne obrukbar för ett sådant projekt. Samtidigt räknade Harwood, enligt god brittisk sjökrigstradition, att Royal Navy hade råd att offra ett par kryssare för att oskadliggöra Graf Spee, en av naziflottans kronjuveler. Tidigt på morgonen den 13 december signalerade flaggskeppet HMS Ajax till det brittiska amiralitetet att man nu sökte strid med Graf Spee. HMS Cumberland svarade att man lämnade Falklandsöarna för att gå för full maskin mot operationsområdet. Klockan 06:10 siktades en rökplym i horisonten, de tre brittiska kryssarna gick med 14 knops fart när de unisont blåste – Clear Ship!

HMS Achilles
Det förutsätts hos arméns soldater att sjömän är av vekare virke, att man söker till flottan av bekvämlighetsskäl, dessutom med mindre risk för egen person. Ett sjöslag är en mycket skrämmande upplevelse med klara fatalistiska innebörder. När sjömännen intog sina stridspositioner för att engagera varandra, hade de ingenstans att fly. Man var fast på ett mycket begränsat område, på ett fartyg långt ute på det öde havet, sprängfyllt lastat med ammunition och olja. Att dö till sjöss under strid hade en betydligt större sannolikhetsfaktor än för infanteristen på land. Sjöartilleri var fruktansvärda ting, även de brittiska kryssarnas 20 cm pjäser – som mest – hade en förödande kraft vid nedslag. Stora, katastrofala explosioner svepte med sig sjömän i dussintal, rasande bränder uppstod som måste släckas. Ingen besättningsman undkom sitt ansvar i sådana lägen, även kockar och signalister deltog direkt i striden. Ett fatalt träffat fartyg sjönk som regel snabbt och drog det med sig de flesta männen ner i djupet. Vad som på morgonen den 13 december 1939 återstod för besättningarna ombord på de stridande fartygen på Rio de la Plata var att kämpa eller dö.

Kapitän Hans Langsdorf kommenderade eld på 17 km avstånd med sina sex 28 cm pjäser klockan 06:18. Han valde att angripa britterna eftersom han inte förstod att han hade tre kryssare emot sig. Han underskattade kommendör Harwoods intentioner att våga en regelrätt drabbning med honom. Den normala kryssartaktiken vid möte med tyngre fartyg var att hålla sig utanför kanonradien och ropa på hjälp, så blev det inte nu. De tre kryssarna, med toppfarter på närmare 30 knop, hade spridit ut sig i ett försök att lägga sig på båda sidor av Graf Spee, Achilles och Ajax tillsammans, den tyngre Exeter ensam. Man vågade gå innanför den större tyskans radie för att kunna nå henne med deras svåra artilleri. De öppnade unisont eld mot henne vid 06:20. Manövern straffade sig direkt för britterna, då skicklig tysk eldledning träffade HMS Exeter med deras tredje salva, en granat exploderade i sidan på henne, dödade all torpedbesättning på babord sida, förstörde radiokommunikationen och spaningsplanet, som just skulle till och lyfta för eldledning. Ögonblick senare träffades hon igen, rakt i B-tornet. Splitter dödade samtliga på kommandobryggan, utom chefen, kommendörkapten Frederick F. Bell, och tre ytterligare män. Trots detta fortsatte kapten Bell striden, med ny befälsordning och även om han tvingades styra sitt fartyg genom en kedja av kommandon från bryggan ner till rodret. HMS Exeter slutade aldrig att skjuta, ett tecken på den kvalitet Royal Navy stod för.

Henry Harwood
Kommendör Harwood beskrev senare hur det var att befinna sig inom Graf Spees dödsradie, att när de stora 28 cm granaterna kom rasande likt godståg fick de hans flaggskepp Ajax att rista även med en miss. De lämnade efter sig vattenplymer som tiovåningars byggnader i havet. Det var helt och hållet en fråga om att bita ihop och visa – a stiff upper lip. Britterna bombarderade den stora tyskan med vad de hade, hon träffades flera gånger och hon girade som i en skur av kaskader från britternas artilleri. Vid 06:30 hade Achilles och Ajax manövrerat på så vis att Graf Spee tvingades splittra eldgivningen med sitt svåra artilleri. Istället mötte de hennes lättare kanoner, motsvarande deras egna tyngsta kanoner i kaliber. Exeter avfyrade sina styrbords torpeder 06:32, men missade. Därefter träffades hon åter av två 28 cm granater. Även om ett av hennes kanontorn ännu besvarade elden, tvingades hon nu linka ut ur striden med slagsida och omfattande bränder ombord. Nästan all tillgänglig besättning var engagerade i att rädda fartyget. Dock, det sista tornet på HMS Exeter, Y-turret, levererade det avgörande skottet mot Graf Spee, en enda 20 cm granat penetrerade två däck och förstörde hennes reningssystem för den olja hon förde med sig. Denna fullträff renderade tyskan komplett handikappad. Med endast 16 timmars effektiv drifttid kunde hon nu inte återvända hem.

HMS Ajax
Trots att HMS Exeter var svårt skadat gick hon för full maskin och avfyrade kontinuerligt salvor med sitt enda kanontorn. Kapitän Langsdorf hade enkelt kunnat sänka henne, han tystade hennes kanoneld med ännu en träff, men nu var han så hårt engagerad av de mindre Achilles och Ajax, att han aldrig fick tillfälle att ge henne dödsstöten. Vid 07:20 avfyrade HMS Ajax, kommendör Harwoods flaggskepp, torpeder mot Graf Spee, som fick henne att manövrera bort från Exeter och lägga en rökridå över havet. De två lättare brittiska kryssarna släppte aldrig greppet om tyskan, trots att båda var skadade. Klockan 07:25 träffades Ajax av en 28 cm granat i A-tornet. Kort därefter träffades hon åter och hennes mast fälldes. Vid det här laget började resurserna ombord på de brittiska skeppen att sina, besättningarna var fullständigt utmattade och Exeter behövde hjälp med sårade och stupade. Graf Spee försökte lämna slaget i sydvästlig riktning, med Ajax och Achilles hack i häl. HMS Exeter linkade iväg med slagsida, men med bränderna under kontroll, mot Falklandsöarna.

Striden övergick nu till jakt. HMS Cumberland var i antågande och skulle snart ersätta Exeters sorti. Graf Spee avfyrade sina kanoner varje gång britterna kom för nära och kommendör Harwood beslutade att hålla sig utanför hennes radie. Jakten pågick hela dagen, med flera artilleridueller, som britterna hela tiden drog sig ur med återkommande rökridåer.  Det stod klart att kapitän Hans Langsdorf sökte sig mot det neutrala Uruguay och deras huvudstad Montevideo. Stridigheterna avslutades vid 19:30-tiden. 108 män hade dödats, 38 av dem på Graf Spee.
HMS Exeter
Uruguay var neutralt och skulle så förbli till 1945. Deras grannländer, Argentina och Brasilien**, hade redan 1939 intagit den avvaktande policy som USA visade, d.v.s. de accepterade inga stridande enheter inom deras territorier, särskilt inte tyska sådana. Uruguay var neutralt på de allierades sida, så när Admiral Graf Spee manövrerade sig in i Montevideos hamn, efter att ha utväxlat ett blodigt slag med britterna inom deras territorialvatten, blev det påtagligt svettigt för regeringen under general Alfredo Baldomir. Enligt Haugekonventionen hade tyskarna rätt att söka skydd i neutral hamn för humanitär och teknisk support. Den gamla 24-timmarsregeln var utsuddad och diplomatiskt krig utbröt i den soliga staden. Medan den tyska ambassaden diskuterade med kapitän Langsdorf ombord på Graf Spee, krävde Storbritannien och Frankrike att fartyget omedelbart skulle tvingas ut ur Montevideo. Ute till havs förberedde sig kommendör Harwood för ett eventuellt utbrytningsförsök. Graf Spee var skadat, men hennes artilleri var intakt. Ingen visste hur illa ställt det var med henne och tyskarna skulle inte låta någon få veta det. Uruguay svarade initialt med att låta tyskarna föra iland sårade och stupade sjömän, samt ett sextiotal tillfångatagna brittiska sjömän ur handelsflottan, som omedelbart släpptes fria.

Situationen för tyskarna var dock betydligt svårare än vad britterna förstod. Eftersom Uruguay vägrade ge dem teknisk assistans och det inte fanns tid att sända ner reservdelar, kunde inte Graf Spee repareras. Fartygets ingenjör stod lamslagen och förbannade påfundet att rationalisera drivmedlen med delvis raffinerad olja. Utan reningssystemet skulle maskinerna snart stanna. Dessutom hade man skjutit bort två tredjedelar av 28 cm granaterna. Tyskarna hade också snappat upp brittiska meddelanden som talade om en stor ansamling av örlog ute till havs. Detta var dock inte sant, kommendör Harwood hade sänt falska hälsningsfraser till icke existerande skepp, som svarats av HMS Cumberland. Cumberland anlände till Rio de la Plata vid 22-tiden den 14 december, men ytterligare fartyg var inte väntade förrän tidigast den 19: e. De tyska diplomaterna rapporterade hem till Berlin att Admiral Graf Spee var fast i en fälla, att det inte fanns något hopp om att ta sig ut. Svaret kom omedelbart, führern krävde att fartyget inte fick falla i fiendens händer. Helst skulle hon förstöras i strid och ta med sig så många fiendeskepp i djupet som möjligt, eller så skulle hon sprängas av tyskarna själva. Tonen i meddelandet var sådant att man kunde tolka det som att kapitän Hans Langsdorf inte förutsattes återvända hem.

Admiral Graf Spee
Den 17 december meddelade Langsdorf Berlin att han ämnade ta ut Graf Spee till mynningen av floden och där sänka henne. Han hade dessutom för avsikt att som kapten följa henne i katastrofen. Hans befäl och diplomaterna argumenterade med honom. Spränga fartyget i sank var en sak, det var reglementsenligt, men självmord? Man vädjade till honom att ändra sig, Uruguay hade meddelat att besättningen på Graf Spee fick kliva i land och garanterades säker transport hem till Tyskland. Man var säker på att president Baldomir skulle låta honom stanna. Det fanns tyskar i Uruguay som skulle hjälpa honom. Detta betraktade dock Langsdorf som fanflykt och han förbannade dem omkring sig som kom upp med sådana idéer.

Samma eftermiddag stävade Graf Spee ut ur Montevideos hamn. Hon följdes av tiotusentals människor på kajerna och stränderna. Radiojournalister från hela världen sände live. Ombord fanns en skelettbesättning bestående av officerarna och några underbefäl. Uruguays flotta assisterade med utpekad plats för sänkningen, samt med bistående båtar. Kommendör Henry Harwood iakttog händelsen i kikare från HMS Ajax. Man sprängde botten på henne och hon sjönk snabbt. Ända till sista stund hade officerarna ombord fått argumentera med Langsdorf att inte följa henne till botten.

Sjöslaget
Besättningen från Graf Spee fördes till Buenos Aires, Argentina, där de allierade hade bättre kontroll över deras hemresa. Väl där sköt sig Hans Langsdorf i huvudet med sin tjänstepistol den 19 december 1939. Han fick en hedersbegravning i Argentina enligt den tyska flottans reglemente, bevistad av argentinsk och även brittisk militär. Många tyska besättningsmän återvände till Montevideo, där en tysk hjälporganisation byggts upp. Deras ättlingar lever där än idag.

Samtliga medverkande brittiska fartygschefer i slaget vid Rio de la Plata blev senare amiraler och adlade. HMS Exeter återvände under jubel och kanonsalut till Southampton, där hon lades i docka. Hon sänktes dock vid Java av japanskt stridsflyg den 1 mars 1942.

Begravningen av kommendör Langsdorff

Admiral Graf Spee är numera ett av världens mest eftertraktade mål för sportdykare.


* Altmark bordades av Royal Navy den 16 februari 1940 i norska Jössingfjord. Ombord hade hon 300 tillfångatagna brittiska sjömän ur handelsflottan, offer från Admiral Graf Spees härjningar i södra Atlanten. Besättningar från sänkta fartyg plockades upp av Graf Spee för att föras över till Altmark. Som regel lämnades sjömän från neutrala länder – t.ex. Sverige – över till neutralt land. Sjömän från fiendeland betraktades som krigsfångar och hamnade i Tyskland.


** Brasilien sände 1943 frivilliga soldater under amerikansk flagg – Forca Expedicionara Brasiliera, FEB – till striderna i Medelhavet. 27 000 man totalt. De utförde sina uppdrag med storartad förmåga.

söndag 17 november 2013

Svensk försvarshistoria, del 1 - Soldatesk

Historien om Sveriges försvar är synonymt med vår nationella berättelse på flera sätt än för de flesta andra länder i världen. Likt en liten gul tussilago poppade Svea rike upp i den europeiska myllan under medeltiden. Långt borta var sedan länge antiken, då grekerna kontemplerat avancerat styresskick och romarna marscherat arméer så grandiosa att de närmast framstod som mytologier. Den europeiska medeltiden, med sin uppsplittrade karta, var resultatet av den kraft för frigörelse som bidrog till Romarikets fall. Historien är en berättelse om reaktion och motreaktion. De tidiga svenska ledarskikten under medeltiden närdes av den reaktion i riktning sammandragning av nya maktcentrum som växte i Europa. Vårt perifera tillstånd, en avkrok i norr, med gles befolkning i ett strängare klimat, innebar att vi kom sent ut, men när så skedde tycktes vi rustade för nationsbildning som få andra och det militära försvaret spelade en avgörande roll för denna process.


 Gustav Vasa var en typisk medeltida konung. Något Sverige existerade ännu inte och nationsbildning var det i rättmätig mening aldrig tal om under Vasas tid. Det vi idag kallar nationalism var på den tiden ett uttryck för en mera abstrakt kulturell samhörighet, katalyserad av herremäns viljor. Gustav Vasa härskade utifrån sin egen personkult och det var inget konstigt med det, ansåg man. Men det var upp till honom att ta makten och vidmakthålla den gentemot alla andra. Sverige hade mejslats fram genom maktkamper mellan storherrar, där den framväxande adeln fungerade som en hierarkisk kontinuitet i riktning kungamakten. Danmark, en något äldre statsbildning, hade fram till då vår historia tar sin början utnyttjat svenskarnas motsättningar och innehaft makten i landet. Gustav Vasa ändrade på detta och lyckades omsätta danskarnas bygge till något nytt och relativt unikt. Han besatte ett skarpt sinne för långsiktig planering och likt många kungar i norra Europa utnyttjade han den kristna reformationen till att radikalt rationalisera sin egen maktposition. Gustav Vasa blev allsmäktig likt ingen före honom.

Militärt hade modellen för maktutövning vid den här tiden i första hand vilat på värvad trupp. Europeiska kungar och storherrar betalade professionella knektar att försvara dem och deras intressen. Detta var dyrt och den militära styrkan höll därför en begränsad numerär. Krigen var visserligen många, men i förhållande till antikens drabbningar var de småskaliga. Det största hotet mot makten var därför bondehären. Böndernas inbyggda motsättning mot statsbildning kunde utnyttjas till stor fördel och överheten både värnade om och fruktade den. Gustav Vasa hade själv tagit bönderna i Dalarna till hjälp för att störta dansken från tronen i Stockholm. Han begrep dynamiken i detta förhållande och ämnade utnyttja den i mera kontinuerlig mening. Problemet var ju att bönderna, med sina liar och dynggrepar, som bäst var säsongssoldater. De var också, utifrån hans position, ogina samt av naturligt nödtvång egenmäktiga och alltid på vippen till oregerliga. Eftersom Vasa hade för avsikt att med Guds nåde stärka kungamaktens grepp över den svenska allmänheten, ekonomiskt, politiskt och militärt, satte han en utveckling i rörelse vars sammanlagda innebörd till sist blev Sveriges bildande, ett embryo till det som skulle bli känt som indelningsverket.

Bondehären

Indelningsverket var ett personalfinansieringssystem för militärt försvar, direkt relaterat till statens förmåga att uppta likvida medel från naturahushållning, d.v.s. beskattning av böndernas avkastning. Reformen var absolut nödvändig för kungen, eftersom åtminstone 90 procent av Sveriges ekonomi bokstavligen var nerplöjd i jordbruket, något som inte lät sig äskas allt för enkelt. Den svenske bonden, till skillnad från de flesta av hans kollegor ute i Europa, var huvudsakligen en fri man. Han hade rätt att äga sin mark och även när han arrenderade land var han ansedd som en juridisk person med skyldigheter och rättigheter enligt uppgjorda avtal. Han var skattepliktig gentemot kungen, ett förhållande som på den tiden var mera i formen av en personlig uppgörelse, än en fråga om relationen stat och medborgare. Gustav Vasa använde sig av kyrkan, det enda sammanhållande kittet i det medeltida samhället. Reformationen hade gjort folket till egenmäktiga religionsutövare, enligt den lutherska tron behövde de egentligen inte kyrkan som institution, en grundläggande insikt som kom att få avgörande betydelse för den framtida samhällsutvecklingen i världen. Gustav Vasa var inte intresserad av detta, han utnyttjade istället kyrkans gamla lojalitet till Rom, kopplade den till sig själv och voilá, ett nytt statsskick var fött.

Den svenske bondens frihet blev nyckeln till det svenska militära försvarets tidiga framväxt. Så hade det även varit innan Gustav Vasas tid. Kungar hade utnyttjat skattevapnet som motivation för att t.ex. sätta upp ryttare i deras tjänst. Alsnö stadga från 1200-talet var ett sådant exempel, där lagen stadfäste bytet mellan ryttare mot skattelindring. Utifrån denna gamla princip började Gustav Vasa på 1500-talet att rekrytera soldater till en stående armé ute i bygderna. Framgångsrika bönder hade i sin tur andra jordbrukare under sig, arrendatorer, ända ner till de uslaste bakstugesittare, som ägde intet annat än maten på bordet och kläderna på kroppen. Ännu skedde rekrytering av män utifrån en frivillighet, åtminstone officiellt, men bondehierarkins uppbyggnad satte ett stort frågetecken bakom detta. Snart fann sig många drängar, lösdrivare och även kriminella i deltidstjänst för kronans räkning. De kallades årspennings- eller borglägerknektar.



Systemet var inledningen till det egentliga indelningsverket som blev gällande först hundra år senare. Det tjänade som ett komplement till det som ännu var stommen i det svenska försvaret, den värvade soldaten. Konungens egen vakt, det som skulle bli Svea livgarde (världens äldsta existerande regemente), bestod av professionella soldater och skulle så göra ända in på 1900-talet. Behovet av soldater var förhållandevis inte stort, det var i första hand kungens stödjepunkter ute i landet som måste bemannas, men systemet ändrade radikalt på maktstrukturen i riket. De s.k. frälsebönderna, d.v.s. de jordbrukare som arrenderade land av adeln, var ännu befriade från tillvägagångssättet. Det som för adeln inledningsvis hade sett ut som en finansiell lättnad, blev nu istället något av en förtäckt hotbild. Adeln, som ofta rekryterade egna knektar, såg nu hur den gamla bondehären elegant gled över i kungens hand i takt med att skatterna höjdes*. Detta var Gustav Vasa i sitt esse, listig som attan.

Det var Vasas sonson Gustav II Adolf som skapade indelningsverket i sin första form. Orsaken var de storvulna planer den svenska kronan hade på 1600-talet att bli en stormakt att räkna med i Europa. De politiska spänningarna på kontinenten mellan det protestantiska norr och den katolska södern, innebar att Gustav tog chansen. Utan en sammanhållen maktfaktor engagerades de villiga svenskarna som champions i kriget mot det tysk-romerska väldet. Lilla Sverige kom att bära den protestantiska fanan framåt i vad som alla känner som det trettioåriga kriget. Genom 1634 års regeringsform blev nu de s.k. utskrivningarna** obligatoriska för landets bönder. Allt manfolk mellan 15 och 50 år skulle nagelfaras för tjänst när helst kungen krävde det. Böndernas hemman delades in i rotar om två, tre gårdar, var och en tvungen att ta ut en soldat. Kronan sände inspektörer som ledde mindre rekryteringskommittéer på orten. Samtidigt tog nu den slutliga regementsordningen form parallellt med den nya landskapsindelningen. Varje landskap hade att ta ut ett regemente. Regeln var att en på tio mönstrande män skulle antas. Kustbönderna ställde upp båtsmän till flottan och borgarna i städerna stadsbåtsmän. Det gick att lösa ut sig själv mot någon annan i ens ställe. Det var mest samhällets bottenskrap som antogs, män utan fast sysselsättning, lösdrivare och fattigjon i görningen, allmänt till besvär för bondeskrået. Dalarna och de regioner som senare skulle bli norrländska landskap upprätthöll på egen begäran en ständig stat av soldater oavsett om det var krig eller fred. På detta sätt slapp man utskrivningarna som under det stora kriget allt mer kom att innefatta de produktiva samhällslagren och egna familjemedlemmar.

Under det trettioåriga kriget utgjorde den svenska armén endast kanske tio procent av den totala hären. De soldater som inte tillfördes av Sveriges allierade måste värvas från hela Europa. Detta var enormt kostsamt och pengar lånades från i första hand de stormrika holländarna. Idén bakom allt detta var enkel, så länge hären slogs utanför Sverige, där de genom plundring och folkmord livnärde sig på landet de drog fram på, så kostade den svenska kronan enbart kontraktssold, samt utrustning. Problemet var ju bara det att om kriget skulle ta slut, så tvingades svenska kronan punga ut med gigantiska summor i avrustningsersättningar. Detta hade man inte råd med, ansåg man, så kriget malde på, i trettio år. Rent personligen var denna stora konflikt mycket lönande för kungen och hans närmaste makthavare. Aldrig har väl så många adelsmän skapats som då. Men på sikt kom kriget att kosta Sverige dyrt, det var i mycket ett korthus, som till sist skulle rasa samman.

Utskrivningsdokument

Karl XI*** tillhör i historien paradoxalt nog inte de stora krigarkonungarna, med enbart skånska kriget 1675-1679 under sitt bälte. Men han var en våra största militära planerare någonsin och därmed en samhällsbyggare av rang. Han reformerade indelningsverket genom att ge den mera stadga. Bönderna klagade på att produktionen blev lidande av de ständiga utskrivningarna. Landskapet fylldes dessutom med eländiga krigsinvalider som kostade dem fattigvård utöver skatter och utskrivningar. Krigsmakten i sin tur klagade på den dåliga kvaliteten och bristen på disciplin hos allmogeknektarna. Lösningen blev att den indelte soldaten skapades. Soldaterna skulle erbjudas ett torp där han kunde föra sitt liv med familj och arbete. Bönderna höll med gård, utsäde, kreatur och en bit arrenderad mark. Bonden kunde i fredstid använda sig av knekten för egna behov, men när denne var på övning, eller ute i krig, hade han försörjningsansvar för knektens familj. Förutom detta hade soldaten en årlig lön från kronan. Systemet blev mycket populärt, nu skapades en karriärväg för fattiga jordbruksarbetare och krigsmakten fick trygga, friska och övade soldater att stoppa i leden, då knektsysslan kom att gå i arv från far till son. Uppsättandet av kavallerister var ytterligare lite speciellt då det krävde mera av bönderna. Ofta bestod kavallerister av nära relationer eller rent av söner till bönder, det var ju desto finare att vara ryttare med häst, än en usel infanterist.

Indelningsverket skapade en krigsmakt om ungefär 25 000 fotfolk, 11 000 ryttare och 6 000 båtsmän. Men detta utgjorde enbart hälften av den svenska, reguljära hären. Gardesregementen, liksom flera kavalleriregementen, samt befästningsfolk var som regel yrkessoldater. Till flottan måste även många övriga sjömän räknas eftersom någon gränsdragning mellan handel och örlog vid den här tiden inte existerade. Sammantaget räknade krigsmakten drygt 75 000 man. På en befolkning av knappt två miljoner själar var det mycket imponerande vid sin tid. 1700-talet, som i historiken traditionellt, med pukor och synbaler, alltid beskrivits som den karolinska tiden, var de facto en sträng och obönhörlig militärdiktatur. Krigsmakten var grunden till allt, den utgjorde stommen i hela beskattningssystemet, själva motivet för statsbyråkratin och kyrkans folkhållning. Att vara militär var en nödvändig bisyssla för den som önskade göra karriär i svensk, d.v.s. statlig tjänst. Militära grader delades ut som hederstributer och gick även att köpas av kronan av hugade fäder till sina söner. När Svea rike gick in i upplysningstiden var detta förhållande och de följder som kom utav det, huvudargumentet för folkligt uppror. Bakom historiska underdrifter som Den stora daldansen rörde sig revolutionära tankar inte alls så olika dem i det snart uppblommade USA på andra sidan Atlanten. Adel, borgare och bönder började finna varandra, men kulmen på allt gnisslet, mordet på Gustav III 1792, stängde dessa dörrar för ytterligare några decennier.

Karoliner

1800-talet inleddes med Fattigsverige. Stormaktsdrömmarna krossades till sist med förlusten av Finland 1809. De svåra åren bemöttes av det statsrigida Sverige med järnhård merkantilism. Modellen gör sig gällande även i våra dagar när omvärlden ter sig mörk och ond. Det gällde att främja bytesbalansen genom att söka maximera export mot att begränsa import. Skyddstullar etablerades och kommersen stannade upp eftersom reglering av handel alltid slår tillbaka med stagnation. Svenskarna blev ett folk av smugglare och svartväxlare, ökända i hela världen. Det gamla indelningsverket levde kvar i en nation utan militär vilja. Bondesamhället makade sig vidare, svårmodigt och efterblivet, de indelta knektarna fortlevde sina liv med återkommande manövrer varje vår och höst, däremellan arbete på gården, garanterad av staten. Ute i Europa skedde de stora nationsbildningarna, sammanslagningar av gamla riken till nya, större. För Sveriges del handlade det om Norge, där man tidigt uppmärksammat de uppenbara nackdelarna med den s.k. unionen, både ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Endast i detta avseende tjänade indelningsverket ett fortsatt syfte, tillgången till en stående krigsmakt var bra att ha för en ockupationsmakt.

Den allmänna värnplikten kom som en idé till Sverige på 1860-talet och manifesterades i riksdagen 1871. Ute i Europa hade det varit ett allt mer förekommande modell sedan Napoleonkriget, där Frankrike genom värnplikt ständigt hade mönstrat Europas största krigsmakt. Värnplikt kom som ett sent eko efter renässansens vurm för antiken och dess folkbaserade härar. Politiskt handlade lagstadgad militär tjänstgöring om två för 1800-talet viktiga omständigheter: Statsbildning och krig. Värnplikt handlade enbart om numerär, om större trupper under den gemensamma fanan. Krigens storlek eskalerade därför betydligt under dess tillkomst. Sverige hade vid den här tiden genomgått ett ekonomiskt under. Genom radikala liberaliseringar av finanssystemen hade merkantilismen avreglerats och Sverige blivit ett tillväxtens paradis i världen. Den svenska industrialismen var ett underverk och statskassan stärkte sin likviditet, trots rekordlågt skatteuttag. Kravet på värnplikt i Sverige kom först från bönderna, som tröttnat på att bära hela försvarsbördan i dessa nya ekonomiska tider. Men allmän värnplikt utgjorde givetvis också ett viktigt nationalistiskt ideal för de flesta politiska strömningar i landet. De konservativa gillade i det här fallet statens engagemang av folket lika mycket som motståndarna, de progressiva krafterna – det gör de än idag. Allmän värnplikt blev en del av den rörelse mot liberalismen som nu tog sin början. Värnplikten möjliggjorde förutsättningarna för förnyad offentlig konsumtion, i det här fallet den stora militära upprustningen i slutet av 1800-talet.

Indelta knektar framför ett typiskt soldattorp

Allmän värnplikt blev lag i Sverige 1901, samtidigt avvecklades indelningsverket. De existerade visserligen parallellt fram till tiden för första världskriget. Den siste indelte soldaten avled 1948, men kvarlevor i befälsordningen innebar att folk berörda av det gamla systemet levde ända till 1970-talet. Värnplikten innebar att de gamla landskapsregementena flyttade in från övningsfälten till städerna, med kaserner och exercisgårdar. Det blev rundgång i logiken. Det var givetvis bra att Sverige kunde rekrytera den manliga befolkningen som svar på de stora krigens ankomst under 1900-talet, krig som å andra sidan möjliggjorts genom allmän värnplikt.

I Sverige, likt ett ständigt svängande kvarnhjul, utvecklades därefter den allmänna värnplikten till ett andra, nationellt väsen efter andra världskriget. Det som kom att kallas för totalförsvaret blev instrumental i den ekonomiska utveckling Sverige lade under 1900-talets andra hälft. Sverige kom på sätt och vis att gå hela cirkeln runt tillbaka till medeltiden, men om det får vi återkomma senare.

Värnplikt


*Skatter, och särskilt höga sådana, är en svensk paradgren. Döm om skåningarnas och hallänningarnas glädje över att bli svenskar när skatterna och kontrollen prompt höjdes.

**Utskrivning kallas så eftersom de berörda personerna helt sonika skrevs ut ur prästens rullor såsom upptagen i kronans tjänst.


***Karl XI, son till Karl X och far till Karl XII, två av de riktigt stora svenska krigarkonungarna.

måndag 11 november 2013

Det främsta av anfall

Så länge man kunde minnas honom var han betraktad som en naturkraft, fullständigt omöjlig att stoppa när han väl föresatt sig något. Så när både hans hustru och mor avled på samma dag brast något mycket väsentligt inom honom. Han satte ett stort svart kryss i sin kalender och skrev – ljuset har lämnat mitt liv. Därefter övergav han allt, inklusive sin nyfödda dotter och försvann. Året var 1884.



När Theodore Roosevelt kände att det doftade krig i luften på våren 1898, var han ställföreträdande marinminister i president William McKinleys administration. Han uppsökte genast sin gode vän Leonard Wood, som var läkare och presidentens personliga sådana till på köpet, men även den militär Roosevelt kände bäst, överste i armén som han också var, dekorerad med Medal of Honor dessutom. Utan någon som helst erfarenhet av krig, än mindre att leda trupp i strid, erbjöd Roosevelt sin vän chefskapet för ett regemente som ännu inte existerade – under förutsättning att han blev överstens ställföreträdare. Wood tog sig för pannan, det var dock inte lönt att neka Roosevelt och på något vis förstod han att den mest osannolike av cowboys och den ytterst stridbare f.d. borgmästaren i New York, ändå skulle fixa alltihop. Han accepterade därför erbjudandet.

Kriget i fråga var det som i historien skulle bli Spansk-amerikanska kriget, sommaren 1898. Sitt korta skeende till trots, detta var ett stort och avgörande krig, innefattade totalt nästan tre kvarts miljon soldater på Kuba och Puerto Rico i Västindien, samt på Filippinerna och Guam i Stilla havet. Upprinnelsen till denna konflikt var i första hand de revolter som det kubanska folket rest mot den spanska kronan. Händelserna hade rapporterats i detalj och med färgstarkt språk av kommande legendariska skribenter som Joseph Pulitzer och William Randolph Hearst – i vad som kallades Yellow Papers. De hade retat upp det amerikanska folket och en stark opinion för att i Monroedoktrinens anda en gång för alla kasta ut de förtryckande spanjorerna från den amerikanska kontinenten. Den republikanske presidenten McKinley försökte stävja krigslusten, men efter det att det amerikanska pansarskeppet USS Maine sprängts under mystiska omständigheter i Havannas hamn, fick demokraterna i kongressen igenom en resolution för krig mot Spanien den 25 april 1898.


Theodore Roosevelt var progressiv republikan och för kriget. Han hade metodiskt och synnerligen energiskt förberett den amerikanska flottan för kriget mot Spanien. Han sa bl.a. – jag skulle välkomna nästan vilket krig som helst, för jag tror vår nation behöver ett. Dagen efter krigsförklaringen bad han presidenten om tjänstledigt i syfte att sätta upp ett regemente – ett kavalleriregemente dessutom. Den amerikanska krigsmakten, särskilt armén, var som vanligt liten och relativt dåligt utrustad. För att snabbt nå en större numerär kallade man traditionsenligt på delstatsmilisen och framför allt efter frivilliga. Överste Wood satte den 5 maj upp en rekryteringslista vid baren på hotell Menger i San Antonio, Texas. Det som nu snabbt blev 1st United States Volonteer Cavalry var sammansatt av typiska vänskapsrelationer, eller snarare associationer, till Roosevelt. De kom antingen från vilda västern, tuffa cowboys och hårdföra farmarpojkar, eller från östkusten, ofta rikemanssöner, s.k. Ivy League, som William Tiffany, Hamilton Fish II och Frederick Remington. De var Troopers, som kavalleri kallades i USA på den tiden, 1 200 till antalet och Theodore Roosevelt var deras ställföreträdande chef och nykläckt överstelöjtnant*. I pressen kallades de Rough Riders, ett uttryck myntat av Buffalo Bill.

Centrum för amerikansk fokus var Kuba. Det var den närmaste och viktigaste spanska kolonin. Den större delen av den amerikanska armén riktades dit. För ändamålet sattes en ny femte armékår** upp under generalmajor William Shafter, en veteran från inbördeskriget. Kåren bestod av två infanteridivisioner om tre brigader vardera, samt en kavalleridivision om två brigader, samtliga med tillhörande artilleri. Det fanns även en fristående infanteribrigad, samt en bataljon från marinkåren. Allt som allt ungefär 15 000 man. Rough Riders ingick i den 2: a kavalleribrigaden, tillsammans med 1: a och 10: e kavalleriregementena. Till det 10: e regementet hade en beriden kulsprutetrupp knutits, utrustade med tunga kulsprutor av märket Gatlin. Det 10: e kavalleriregementet var också det första s.k. Buffalo Regiments. Buffalo Soldiers, uppkallade efter 10: e regementets buffelprydda förbandstecken, var svarta soldater. Armén var strikt segregerad och svarta tjänstgjorde därför i egna enheter. Regementets kvartermästare var en överårig*** och överkvalificerad löjtnant vid namn John Pershing. Kallad Black Jack för resten av sitt liv, Pershing träffade Theodore Roosevelt på Kuba, ett möte som skulle ge resonans för resten av den amerikanska historien.

Leonard Wood

Regeringen i Washington hade oroat sig för att transporterna genom de amerikanska sydstaterna skulle åstadkomma upplopp. Inbördeskriget var inte ens en mansålder bort i historien och Washington hade gått hårt fram med amerikaniseringen av södern. För att råda bot på vad man såg som komplexfylld misstänksamhet i södern, erbjöd man chefskapet för kavalleribrigaden, tillika ställföreträdare för hela kåren, till kongressmannen från Alabama, förutvarande generallöjtnanten i den konfederala armén, Joseph Wheeler. Wheeler var en man större än livet, en försupen hell raiser som gjorde livet surt för alla yankies on the hill. Han accepterade bredvilligt utnämningen till generalmajor i US Army, mot att han fick kontrollera kavalleriet på helt egen hand. Han lugnade också president McKinley vad gällde söderns mottagande av förbipasserande federala trupper. Transporterna gick också som smort, folk stod i tusental utefter spåren och jublade med Stars and Stripes viftande i händerna, och på stationerna spelade promenadorkestrarna amerikanska nationalhymner. Det Spansk-amerikanska kriget blev till en stor helare av den amerikanska nationen.

Mellan den 22 till den 24 juni landsatte general Shafter sin femte kår på Kuba, kring städerna Daiquiri och Siboney, öster om huvudstaden Santiago. Landstigningen gick ostört eftersom landskapet här hölls av USA: s allierade, den kubanska republikens frihetsarmé, en styrka på totalt 30 000 man. För Rough Riders innebar dock anländandet till operationsområdet en chock. Nästan ingen av deras hästar hade skeppats över och det stolta regementet fick finna sig i att slåss som infanteri, en roll de varken tränat eller hade utrustning för. Dessutom, p.g.a. av den ständigt lurande gula febern, hade general Wheeler förlorat flera medlemmar i sin stab, varpå han kommenderade upp överste Wood som ställföreträdande brigadchef. Innan ens striderna hade inletts var Rough Riders hastigt omstöpta och deras nye chef var den helt oprövade politikern Theodore Roosevelt. Han var synbart skräckslagen, men väckte beundran och respekt för att han tog utnämningen rakryggad och utan tvekan. Roosevelt hade läst på om militär taktik i böcker han skaffat och övat dem i praktiken i Florida tillsammans med Wood innan överfarten. De var nu för all tid och evighet Roosevelt’s Rough Riders – till fots.



Fienden bestod av den reguljära spanska armén i samarbete med kubanska lojalistförband. Sammanlagt utgjorde de hela 280 000 man på Kuba, men siffran var missvisande. Det spanska imperiet var helt utblottat, både finansiellt och politiskt, vid det här laget i historien. Armén, till stora delar bestående av ovilliga värnpliktiga, ledda av officerare i övre tonåren, hade stora problem med moralen. Samtidigt, paradoxalt nog, var man som regel bättre beväpnade än amerikanerna. Då Spanien saknade initiativ hade man upplåtit många industriella projekt i kolonierna till den stigande stormakten Tyskland. Tyskarna var villiga att försvara sina intressen och hade försett spanjorerna med förstklassiga vapen. Repetergeväret 7.92 mm Mauser licenstillverkades i Spanien och på Kuba fanns det tillgång till kulsprutor av märket Maxim. Även tyska instruktörer fanns tillhanda. Amerikanska infanteriet däremot brottades fortfarande med musköter från inbördeskriget och med svartkrut. Spanjorerna valde dock att inte konfrontera amerikanerna, utan höll sig på defensiven. Deras taktik, ett arvegods från 40 år av kolonialkrig mot kubansk gerilla, gick ut på fördröjningskrig i den djungelliknande vegetationen och däremellan bita sig fast vid utvalda stödjepunkter.

General Shafter var överviktig och svettades ymnigt, det tropiska klimatet tyngde ner honom betydligt. Det var i första hand hans brigadchefer som drev striden framåt, inte minst general Wheeler, som för tillfället höll de tropiska åkommorna borta med whisky. Amerikanernas taktik var hämtad från inbördeskriget. Man sökte stridkontakt med de ovilliga spanjorerna genom att marschera mot dem på linje. Taktiken var hopplöst förlegad och kostade dem större förluster än nödvändigt, men eftersom de hela tiden behöll initiativet drev man spanjorerna snabbt bakåt. Överstelöjtnant Roosevelt presterade väl trots allt. Han utnyttjade sin överväldigande personlighet och det faktum att han var en född ledare. Med hjälp av sina professionella vänner, överste Wood och löjtnant Pershing, samt sina mer yrkeskunniga undersåtar, löste han sina uppgifter med beröm godkänt. Målet var Santiago, Kubas huvudstad.

Den 1 juli 1898 stod femte kåren på tröskeln till Santiago. Den spanske generalen Arsenio Linares hade kommenderat besättning av de höglänta områdena kring staden. Av någon okänd anledning förstärkte han inte försvarsverken tillräckligt. Sin reserv på 10 000 man höll han kvar i Santiago, så att höjderna kom att hållas av enheter av enbart kompanis eller bataljons storlek. Dessutom var fästningsverket slarvigt genomfört, trupperna på topparna hade begränsade möjligheter att i skydd beskjuta höjdernas hela sidor, ända ner till foten. Det skulle komma att innebär en välsignelse för de amerikanska trupperna. Vid det här laget hade general Wheeler även han fallit offer för sjukdom och kommandot för den avsuttna kavalleribrigaden hade övertagit av general Samuel S. Sumner. Roosevelt’s Rough Riders ryckte fram över landskapet framför höjderna, ett av spanjorerna eldbesprutat område som följdaktige döptes till Hell’s Pocket, eller Bloody Ford. De sökte lä undan den välriktade eldgivningen vid foten av en grupp branta kullar som tillsammans kallades San Juan Hill.

Buffalo Soldiers

Striden om San Juan Hill är en av de mest berömda i amerikansk militärhistoria. Händelsen har blivit episk därför att den dels visade på tapperheten visad av en typisk amerikansk militär enhet, samt att den slungade Theodore Roosevelt till sin plats i Vita huset och evig berömmelse. Som vanligt är i dessa sammanhang är den traditionella beskrivningen av striden inte helt med sanningen överensstämmande. Man får intrycket att Roosevelt’s Rough Riders var de som spelade huvudrollen i drabbningen. Så var det inte, de spelade en mindre roll i sammanhanget. Det var istället 10: e kavalleriregementets Buffalo Soldiers som utgjorde merparten av de amerikanska styrkorna på plats. Men händelseförloppet för Roosevelt och hans män är för det mesta korrekt återgivit. Inför samordningen av attack mot de sammanlagda höjderna i området, tvingades Rough Riders utstå en längre tid av fientlig eldgivning vid foten av Kettle Hill. Det kostade många liv, men soldaterna höll samman och pressade sig mot kullens sidor. Överste Roosevelt stod – som det bör för en riktig regementschef – rätt upp bland visslande kulor och granatsplitter. När signalen för anfall kom rusade Roosevelt upp framför sitt regemente och vrålade:

Charge!



Med massivt understöd av flera Gatlinkulsprutor rusade Rough Riders uppför branten i totalt dödsförakt. Kulsprutorna kom att avlossa sammanlagt 18 000 skott på åtta och en halv minuter, en enastående bedrift eftersom de var handvevade. Åtskilliga av Roosevelts soldater föll, men toppen nåddes och spanjorerna flydde. Man tog nu emot eldgivning från den närmaste kullen, men med hjälp av erövrade Maximkulsprutor genomfördes ännu en attack och tagande av även denna kulle. Theodore Roosevelt hade med inspirerande ledarskap och personligt mod fört sin lilla del av striden till seger. Ett samlat medieuppbåd hade särskilt följt Rough Riders framfart och nu nådde de kulmen på sin bevakning. Intervjuer gavs och bilder togs på de stolta överlevande efter anfallet.

Den amerikanska taktiken hade kostat dem fem gånger så många förluster som spanjorerna, sammanlagt ungefär 1 500 män den dagen. Man fortsatte vidare mot Santiago, som belägrades. Den 17 juli 1898 kapitulerade huvudstaden och en månad senare, den 12 augusti, strök Spanien flagg över Kuba. Kort därefter lämnade den amerikanska armén Kuba. Gula febern hade fällt närmare en tredjedel av deras numerär. Den 14 augusti, i ledningen för sitt regemente, landsteg Theodore Roosevelt och hans regemente vid Montauk Point, Long Island, New York. De mottogs med hysterisk beundran av digniteter, press och allmänhet. I triumftåg tog man sig till New York City, den stad Roosevelt kom från och som han varit borgmästare i.

Roosevelt's Rough Riders på San Juan Hill

Det spansk-amerikanska kriget blev en stor framgång för USA. I den här texten har kriget till havs helt ignorerats och det är en fullständigt felaktig slutsats. USA hade aldrig kunnat utföra denna snabba och distinkta militära operation runt jordklotet utan sin flotta. Faktiskt, det var i detta krig som den amerikanska flottan till sist bekände färg internationellt. Man sköt formligen bort den spanska flottan från havets yta, samtidigt som man transporterade tiotusentals män med proviant och vapen över oändliga avstånd. Världens antagligen finaste sjökrigsskola, US Naval Academy, grundat 1845 vid Chesapeake Bay, Maryland, hade betalat sig och visat löften inför framtida drabbningar.  Konungariket Spanien var nu ett minne blott på den amerikanska kontinenten, fyra betydande öriken hade erbjudits en ny framtid.

President William McKinley erbjöd i sin tur Theodore Roosevelt positionen som hans vicepresidentkandidat inför valet 1900. Beslutet lutade sig mycket mot Roosevelts framgångar på Kuba. McKinley hade tidigare visat misstänksamhet mot den hysteriske mannen från Big Apple, med de frustande mustascherna och progressiva politik. Man besegrade motståndet, demokraternas William J. Bryan och Adlai E. Stevenson, med en miljon fler röster, 292 elektorsröster mot 155, den kanske enklaste återvalskampanjen i amerikansk historia. Med stridsrop om ekonomisk framgång inrikes och seger utomlands, upprättad guldstandard, höjda skatter och än mer progressiv politik i största allmänhet, äntrade man det nya århundradet. Den 6 september 1901 mördades president McKinley på Pan-amerikanska utställningen i Buffalo, New York, av anarkisten Leon Czolgosz. Därmed blev Theodore Roosevelt USA: s 26: e president.

General John "Black Jack" Pershing

Kuba erhöll sin självständighet den 20 maj 1902. Öarna Guam och Puerto Rico är ännu idag självstyrande federala territorier under USA. Puerto Rico aspirerar på att bli USA: s femtioförsta delstat, en process som ännu inte nått sin konklusion. Filippinerna kom att bli en betydligt hårdare nöt att knäcka för amerikanerna. Landet kastades in i ett fortsatt inbördeskrig efter spanjorernas frånfälle, ett krig som var långt mer kostsamt för alla parter än det spansk-amerikanska någonsin varit. Det var ett resultat av McKinleys radikalt ändrade utrikespolitik, vilket hans ambivalens vittnade om. Det var i själva verket Roosevelts politik, som i sin nystöpta tappning antog en närmast kolonialistisk riktning, en i sanningen amerikansk anomali. Filippinerna erhöll sin självständighet 1946.





*Att helt oerfarna personer förärades hög militär rang och ansvar var vanligt i den amerikanska traditionen. Förband sattes ofta upp genom personliga initiativ, inte så sällan privatfinansierade. Sådana personer blev också officerare. Det enda kravet var att man hade en formell universitetsutbildning och var känd som en ledargestalt.

** V Corps, skall inte blandas ihop vare sig med femte kåren under inbördeskriget, eller den uppsatt inför första världskriget och som är gällande ända till våra dagar. Sekelskiftet 18-1900 innebar en total omläggning av den amerikanska krigsmakten, vilket första världskriget skulle cementera.


***Amerikanska armén vid den här tiden hade ett fredstidssystem för avancemang som hade mycket över att önska. Mycket dugligt folk slutade därför att deras karriärer stod och stampade, ofta till förmån för mindre lämpade officerare.

tisdag 5 november 2013

Hoffmanns äventyr

Det här skall handla om året som förflöt mellan vårarna 1917 och 1918, på den dynamiska östfronten under första världskrigets slutskede. Vi hamnar mitt i flera stora och avgörande, historiska händelseförlopp, den ryska revolutionen, freden vid Brest-Litovsk, den Röda arméns födelse, upprinnelsen till flera nya krig, som det ryska inbördeskriget, de baltiska frihetskrigen och kriget Polen-Sovjetunionen. Det handlar om hur en enda person, från en ganska obskyr position i sin samtid, kom att manövrera de historiska förloppen i de riktningar vi idag känner dem. Det här är i den kaotiska historiens kärna berättelsen om general Max Hoffmann och Operation Faustschlag.



Carl Adolf Maximilian Hoffmann (1869-1927) är en av militärhistoriens mest galanta doldisar. Han räknas som en av den kejserliga tyska arméns allra främsta officerare, en strateg och geopolitisk aktör betydligt större än vad någon samtida kunde begripa. Kommen från Hessen gick han ut den Preussiska militärakademin 1886. Han var språkbegåvad och tjänstgjorde i Ryssland som översättare och militärattaché. Under rysk-japanska kriget 1904-1905 var han observatör på den ryska sidan. Överstelöjtnant Hoffmann äntrade första världskriget som officer i den tyska 8: e arméns generalsstab på östfronten, en plats han faktiskt skulle behålla kriget ut. Mycket talade för att detta var ett medvetet val, att stanna. Västfronten slukade hela den kejserliga armén och den 8: e armén var vid den tidpunkten det enda Tyskland hade mot Ryssland, förutom den svaga Österrike-ungerska armén. Arméchef var den olycklige generalen Maximilian von Prittwitz, som enligt Hoffmann var hopplöst ambivalent, på gränsen till förvirrad.

Vid den första striden, slaget vid Gumbinnen den 20 augusti 1914, fick 8: e armén blodig näsa i mötet med två ryska arméer. Von Prittwitz missförstod stridsutvecklingen och kommenderade allmän reträtt till floden Vistula – och därmed offra hela Preussen. Även om han dagen efter ändrade sig, ett beslut påverkat bl.a. av Hoffmann, så var skadan skedd för hans del. Generalstabschefen Helmuth von Moltke (d.y.) fick kalla fötter och avsatte honom omedelbart. Ersättaren, general Paul von Hindenburg, fick med på tåget general Erich Ludendorff i egenskap av ny stabschef för 8: e armén. Detta var i historisk mening ett giftermål skapat i himlen, eller åtminstone är det så det har beskrivits. Max Hoffmann var nu överste och ställföreträdande stabschef. Mellan den 23 och 30 augusti vann den 8: e armén en betydelsefull seger över ryssarna vid slaget om Tannenberg, en batalj som alltid tillskrivits radarparet Von Hindenburg/Ludendorff. Dock, planen för striden var redan utvecklad av Hoffmann och de båda generalerna torde ha lutat sig tungt mot den ståndaktige översten i hanteringen av en militär formering och ett operationsfält de visste mycket lite, eller inget om. Det var också Hoffmann som skapade propagandavinsten med att lägga slaget vid just Tannenberg, då det egentligen skedde vid Allenstein (Olsztyn), för att därmed koppla händelsen till slaget vid Tannenberg 1410, då den tyska korsriddarorden besegrades av polsk-litauiska styrkor. En historisk revansch m.a.o.

Alexandr Karenskij

Kriget på östfronten blev nu mycket framgångsrikt för axelmakterna. Trots ständigt numerärt underläge manövrerade tyskarna och deras allierade ut den allt mer krackelerande ryska armén, som i sin tur höll stången genom att offra hundratusentals man på slagfälten. När Von Hindenburg och Ludendorff 1916 lämnade östfronten för att ta över efter Erich von Falkenhayn som tysk generalstabschef – och ställföreträdare – ersattes de av prins Leopold av Bayern och Max Hoffmann, nu general. Prins Leopold var en kompetent militär ledare, men han var gammal, trött och inte särskilt framåt. Istället, och bakom kulisserna, tog nu Hoffmann över den faktiska ledningen över 8: e armén, en utveckling prinsen alls inte hade något problem med. Det har nu blivit 1917 och vår berättelse kan starta på allvar.

Efter ett tidigt 1900-tal av successivt ökande revoltstämning i Tsarryssland genomfördes i februari 1917 en statskupp som gått till historien som februarirevolutionen. Den direkt utlösande faktorn var första världskriget. Tsaren avsattes och placerades i husarest med sin familj. Kuppen var en lös och illavarslande överenskommelse mellan konservativa och socialistiska krafter. Framträdande roll i den nya provisoriska regeringen fick parlamentsledamoten Alexandr Karenskij, ledare för Trudovikpartiet, ett moderat socialistparti vid sidan av det stora Socialistrevolutionära partiet, SR. Åtgärden var ett svar på behovet att bryta dödläget i den ryska ledningen under någorlunda ordnade förhållanden, inte bara för kriget, utan även för den politiska situationen i Ryssland som helhet. Det interna motståndet mot februarirevolutionen kom både från höger och vänster. Från höger såg man det givetvis som ett förräderi, men till vänster lurade bolsjevikerna (kommunisterna), utbrytare och en växande minoritet som hade en helt annan agenda för moder Ryssland. Den politiska tyngdpunkten i Ryssland låg definitivt hos socialisterna, men efter splittringen av det tidigare ryska socialdemokraterna bestod vänsterfalangen av flera oppositionella partier, där SR utgjorde drygt 60 procent. Den provisoriska regeringen genomförde under juli 1917 den s.k. Karenskijoffensiven i Galizien, västra Ukraina, den sista av sitt slag av den ryska armén under första världskriget.

Lenin

Centralmakternas styrkor, den tyska s.k. Södra armén och två Österrike-ungerska arméer, blev först överraskade, men fann sig snabbt och vände offensiven till en överväldigande rysk katastrof. Det var inte konstigt, den fortfarande mycket stora ryska armén var fullständigt sargad av långvarig utnötning och politiska influenser. I allt större grad gjorde soldaterna, ledda framför allt av bolsjevikiska agitatorer, revolt mot officerarna och måste förhandlas in i strid, om de ens gjorde någonting. Ryssland var i fritt fall och tyskarna utnyttjade naturligtvis detta. Eftersom Karenskij var för fortsatt militär konfrontation och axelmakterna var i starkt behov av att få slut på kriget i öster, inledde den tyska regeringen förhandlingar med Vladimir Lenin, ledaren för de ryska bolsjevikerna, som levde i exil i Schweiz. Åtgärden syftade till att återföra Lenin med sina kumpaner i Ryssland för att iscensätta en ny revolution. Man hade insett möjligheten för en sådan utveckling under den allt mer marginaliserade Karenskij-regimen. Bolsjevikerna förband sig i sin tur att snarast avsluta de ryska stridigheterna mot axelmakterna när de väl tagit makten. Helt instrumentell i denna process var den operativa chefen för axelmakternas hela östfront, den tyska arméns ledande Rysslandsexpert, general Max Hoffmann.

Axelmakterna inledde nu en grandios offensiv på östfronten i slutet av juli 1917. Efter det att Hoffmann begärt förstärkningar av Ludendorff, sändes sex divisioner från den ansträngda västfronten, ett tecken om något på Hoffmanns nya ställning i den tyska armén. Han hade lovat att i sin helhet rota ut Ryssland ur kriget. Offensiven bar Tannenbergs namn och inom ett par dygn hade Riga tagits. Axelmakternas trupper stötte långt in i Ukraina, Kiev ockuperades och man nådde till sist ända till Rostov och floden Don. Denna förödande manöver innebar dödsstöten för Alexandr Karenskijs regim. Det blev massivt uppror i Ryssland, anarki rådde i S:t Petersburg och Moskva. De första dagarna i november 1917 nådde bolsjevikernas oktoberrevolution sin Grand Finale, Ryssland hade blivit Sovjetunionen för 74 långa år framåt i historien. Lenin klev upp på podiet och hans löfte till Tyskland skulle sammanfattas i fredsförhandlingarna vid Brest-Litovsk (Brest) vid dagens vitryska gräns mot Polen. På så vis vann ryssarna en stabilisering av fronten. Bolsjevikerna i sin tur innebar ingalunda slutet på kaoset i Ryssland. Man var ju kommunister, man trodde på politiken som en utopisk teori och de kommande månadernas utveckling in på året 1918 fick andan av fantastisk verklighetsflykt.

Brest-Litovsk

Den ryska armén hade nu helt slutat existera, bolsjevikerna ansåg sig heller inte behöva detta borgerliga, imperialistiska påfund. Världen skulle inse den kommunistiska sanningen, arbetarnas diktatur skulle bli allenarådande och krigen därmed onödiga. De enda stående ryska styrkor i det väldiga landet utgjordes av å ena sidan de lettiska gevärsmännen, Latviesu strelnieki, en handfull divisioner lettiska, kommunistiska legosoldater som behöll sin rank och disciplin i det allmänna förfallet. De var i realiteten bolsjevikernas palatsgarde och Lenins personliga livvakt. Å den andra sidan fanns där i Ukraina vad som med lite vilja skulle kunna ses som ryssarnas motsvarighet till spartaner, nämligen kosackerna, ett traditionellt krigarfolk som aldrig accepterade kommunismen fullt ut och därför i allt större omfattning sålde sig till axelmakterna. Föraktet hos bolsjevikerna mot de gamla principerna var så stark att man till Brest-Litovsk lät sända en total amatör att förhandla deras ärende, Lev Kamenev, en revolutionär och politisk teoretiker. På andra sidan förhandlingsbordet tornade utrikesministrarna från Tyskland, Österrike-Ungern och Turkiet med sina respektive staber av professionella diplomater. Men framför allt fick den olycklige Kamenev möta den formliga väggen av glasklar argumentation från förhandlingarnas verklige ledare, på flytande ryska, general Max Hoffmann.

Bolsjevikerna var oförmögna att hålla avtal, inte enbart utifrån deras inneboende konspiratoriska hållning, de hade ännu inte kontroll över sitt väldiga rike. Stridigheter mot den tyska armén fortsatte utmed den utstakade fronten. Dessa strider utfördes av individuella ryska förband, flera av dem senare på den vita sidan under det stundande inbördeskriget. General Hoffmann svarade blixtsnabbt och resolut. Han stakade ut en straffexpedition, Operation Faustschlag – Operation Knytnävslag. Den 18 februari 1918 går tyska armén till anfall på flera punkter utmed den ryska fronten i Baltikum. Detta sker på ett annorlunda vis och visar på general Hoffmanns briljanta förståelse för den rådande situationen och för modern krigföring. Operation Faustschlag var ett s.k. echelonkrig, d.v.s. det utkämpades utmed järnvägslinjerna, med pansartåg som basmoment. Det var en snabb operation, tågen tog station efter station med litet, eller inget motstånd. Ledare för det sovjetiska motståndet var Nikolaj Krylenko, som inte ens var militär utan i botten jurist. Hans koppling till en slags armé var att han skötte militär propaganda åt den upprättade centralkommittén. Helt förståeligt var man helt chanslösa mot de drillade tyskarna. Narva hade tagits, likaså Smolensk. Tyska trupper stod enbart 10 mil från huvudstaden S:t Petersburg. Vid det här laget hade kopeken ramlat ner hos centralkommittén. Man hade fått nog av politisk teori och kaos. Lenin agiterade emot Leon Trotskij, som inledningsvis rekommenderat fortsatt strid. Även en fortfarande obskyr Josef Stalin argumenterade på Lenins sida – få slut på stridigheterna. Detta skedde också den 3 mars.

Axelmakternas frammarsch

Operation Faustschlag lärde ryssarna hur echelonkrig utfördes, något de skulle använda fullt ut under det ryska inbördeskriget, ett obönhörligt faktum inom endast ett år. Inbördeskriget har ofta betraktats som den Röda arméns födelse, men detta är fel. Direkt i samband med Operation Faustschlag tillsattes en ny kommitté under Trotskij, som nu bytt sida, och som syftade till att skapa en reguljär, sovjetisk krigsmakt. Trotskij blev därmed skaparen av den Röda armén. Förste operative chef blev den kompetente generalen Jukums Vacietis, en av ledargestalterna bland de lettiska gevärsmännen – som dessutom inte var medlem i kommunistpartiet. General Hoffmann hade under ett par veckor lagt bolsjevikerna över sitt knä och gett dem ordentligt med pisk över bara rumpan. Därefter drog han dem i örat tillbaka till Brest-Litovsk, där han dikterade nya, hårdare resolutioner för dem. Kommunisterna hade bara att foga sig. Endast den allt mer försvagade tyska regimen i Berlin hindrade Hoffmann, att likt den amerikanske generalen Norman Schwartzkopf vid Bagdad 73 år senare, bromsas före S:t Petersburgs och Moskvas portar.

Sovjetunionen fick göra avkall på Finland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina, delar av Polen, samt överlämna territorier till Turkiet. Syftet med avtalet var för Tyskland initialt inte ockupation, utan att skapa väl tilltagna buffertar mot det turbulenta Sovjetunionen. Men där fanns givetvis stora intressen i de områden man nu vilade över, flera av dem med prominenta tysktalande befolkningar, tanken att utnyttja nya, sårbara statsbildningar för egna syften. Det blev inget av detta, krigsslutet med USA: s inträde i konflikten innebar förlust för Tyskland. General Hoffmanns sista åtgärd innan vapenvilan i december 1918 var att dra tillbaka de tyska styrkorna, vilket indirekt skapade förutsättningarna för de baltiska frihetskrigen och kriget Polen-Sovjetunionen 1919-1921. Den allierade kontrollkommissionen lät betydande delar av den tyska armén kvarstå i Baltikum, men general Max Hoffmann tilläts inte fortsätta sin karriär i den tyska armén. Vid 50 års ålder ansågs han allt för farlig av segrarmakterna. Han tvingades istället i pension.

Hans von Seeckt

Det Tyskland som efter kriget bredde ut sig under helt nya förutsättningar hade sedan länge getts upp av Lenin och hans bolsjeviker i den nya huvudstaden Moskva. Tyskland behöll en skör, men ändå hållbar stabilitet och arbetet med att försvara sig tog vid. Weimarrepubliken fattade att de omgivna av fiender och man önskade göra något med det lilla man fick ha efter fredsfördraget i Versailles. Chefen för den nya krigsmakten, general Hans von Seeckt, värmde hemliga planer om att lägga ut militär forskning och utveckling i utlandet under dolda premisser. Den nation som kom att tjäna tyskarnas syften som mest var ironiskt nog Sovjetunioen. Mer om detta kan man läsa om i Den tysta alliansen.


Att gå till den forna fienden, som aktivt sökt en bolsjevistisk revolution i Tyskland och utropat rena sovjetrepubliker i landet, var måhända långsökt, men samtidigt logiskt. Det var logiskt utifrån ett synnerligen intelligent och kreativt militärt, som geopolitiskt tänk, ett tänk som krävde sin man. Sovjetunionen och Tyskland hade mycket att vinna och lära av ett intimt samarbete på dessa fronter. Hans von Seeckt (1866-1936) hade en karriär bakom sig som internationell militärrådgivare, attaché, bl.a. i Japan under det rysk-japanska kriget, samt briljant stabsofficer under första världskriget. Han hade också varit kurskamrat på den Preussiska militärakademin med den tyska arméns främste Rysslandskännare, en viss Carl Adolf Maximilian Hoffmann.