torsdag 25 december 2014

Visselblåsaren

… poor Ralph Wigram died suddenly on New Year’s Eve in his wife’s arms. I thought him a grand fellow. A bright steady flame burning in a broken lamp, which guided us towards safety and honour.
                                                       Winston Churchill till sin hustru Clementine

He adored You and always said You where the greatest Englishman alive.
                                                        Ava Wigram till Churchill



Uppgifterna går isär, det kan ha varit den polio han diagnostiserats med kort dessförinnan, men troligtvis var det självmord, när Ralph Follet Wigram, en man utan bild, avled i sitt hem den 31 december 1936, endast 46 år gammal. Den sista tiden hade han plågats av stort tvivel och dragits med svårartad depression. Ansvaret vilade tungt på hans axlar. Ralph Wigram lämnade efter sig hustrun Ava (40) och sjuårige sonen Charles, som led av medfött handikapp, antingen Downs syndrom, Cerebral pares eller autism, en antagligen viktig faktor i det sammanhang som föranledde hans vånda. Winston Churchill nämnde särskilt Wigram i sitt stora verk i sex volymer om andra världskriget, för vilket han erhöll Nobelpriset i litteratur 1953. Där kallade han honom The Great Unsung Hero.

Ralph Wigram, en man av börd, Eton College och Oxford University, var diplomat till professionen, men hade i samband med giftermål och barnfödande tagit tjänst i London på utrikesdepartementet, där han 1934 blev chef för den Centraleuropeiska avdelningen. Hans chef i sin tur var den permanente statssekreteraren Sir Robert Vansittart, en vid sidan av påtagligen känd skribent, författare och poet, som odlade en på gränsen till hatfull aversion mot Tyskland och tyskar i allmänhet. Vansittart hade en uppenbar inverkan på Wigrams egna åsikter i ämnet, i synnerhet efter Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933. Wigram kände väl till nazisternas natur och de skrämde honom. Han delade helt sin chefs uppfattning att den brittiska regeringen agerade farligt naivt och att parlamentet saknade nödvändig information för att utmana regeringen.

Chartwell House

Med nazisternas maktövertagande i Tyskland följde en markant aggressivitet i relationen med omvärlden. Tyskland, som fortfarande levde under de avtal som undertecknats i Versailles efter första världskriget, var inte längre med om spelreglerna. Samtidigt formades nationen i svårartad diktatorisk riktning med övergrepp mot minoriteter och ökad militarism. De forna segrarstaterna från första världskriget ignorerade och bortförklarade de flagranta brotten mot Versaillesfördraget som Nazityskland nu genomförde. Detta var den s.k. eftergiftspolitiken, en policy som gick som ett spöke genom Västeuropa, där man försökte blidka Hitler i skuggan av det fascistiska Italien och det kommunistiska Sovjetunionen i syfte att bevara freden. Eftergifterna var tvärpolitiska, de drabbade från vänster till höger och blandades upp med ovilja till högre försvarskostnader, d.v.s. högre offentlig konsumtion, samt pacifism. Utrikespolitiskt var den ökade rustningen i Tyskland det största problemet. Det brittiska utrikesdepartementet hade tillgång till välgrundad statistik över tysk rustning, men Sir Robert Vansittart kunde se hur regeringen medvetet undertryckte dessa uppgifter med hemlighetsstämpeln.

Vad göra? De hemliga rapporterna om tysk upprustning befann sig under Wigrams avdelning och någonstans på vägen beslutade han sig för, tvärt emot sin natur, att försöka lätta på förlåten och plocka ut valda delar för överseende av tredje part. Detta var givetvis direkt olagligt, men allt tyder på att han agerade med Vansittart vetande. Historien förtäljer dock inte om detta skedde genom ett ensidigt offer från Wigrams sida, d.v.s. han ville skona sin chef, eller om Vansittart helt enkelt inte ville ta i den praktiska delen av ett lagbrott. Nästa problem var till vem Wigram skulle läcka uppgifterna. Pressen var det inte att tala om, det var allt för farligt. Det naturliga var att gå till en enskild parlamentsledamot. Varken Wigram eller Vansittart hade egna sådana känningar. Faktiskt, Vansittarts renome bland de parlamentsledamöter han kände var inte det bästa, åtminstone inte rörande Tyskland. Dessa båda män var nu inte de enda som närde liknande åsikter i statsförvaltningen. Exakt hur det gick till när Wigram kom i kontakt med Desmond Morton, ledamot av Committee of Imperial Defence, är okänt. Det kan ha varit Morton som sökt upp Wigram, kanske efter påstötningar från Vansittart.


Desmond Morton var pensionerad major vid armén, svårt sårad vid Arras 1917 och hade fortfarande kvar kulan i hjärttrakten. Efter första världskriget hade han knutits till underrättelsetjänsten och utrikesdepartementet. Morton hade bl.a. varit inblandad i Storbritanniens antibolsjevikiska militära åtaganden under det ryska inbördeskriget.  Committee of Imperial Defence var en tung instans under regeringen, som sysslade med skapandet av försvarspolicys för brittiska imperiet. Morton hade en nära vän, en war buddy, hans f.d. bataljonschef vid Royal Scots Fusilliers, i vars hem han rörde sig fritt och vars namn skrämde Vansittart, den konservative parlamentsledamoten från Epping, Winston Churchill.

Winston Churchill befann sig fortfarande i inledningen av vad han kom att kalla the wilderness years. Han var praktiskt taget utskåpad ur parlamentet efter år av stridigheter inom det egna partiet. Hans privatekonomi hade tagit mycket stryk i samband med börskraschen 1929 och eftersom parlamentsledamöter vid den här tiden inte uppbar något arvode, så tvingades han skriva och hålla föreläsningar världen över. Många ansåg att hans fantastiska karriär var slut och i stunder av egna bryderier trodde han nog det själv även, något fullständigt otänkbart för honom. Han föll ner i depression, sa sig jagas av svarta hundar – black dogs. Spiken i kistan för honom hade varit socialisten Ramsay McDonalds vägran att plocka upp honom i hans nationella samlingsregering som bildades 1931, som ett resultat av den ekonomiska depressionen, och som skulle styra landet fram till 1935. Att Churchill ställts utanför, som tidigare finansminister under Stanley Baldwins konservativa regering, var en tydlig markering, även från det egna partiet. Sedan var det detta med Indias Home Rule.

Robert Vansittart

Indiens självstyre var en fråga som debatterats hårt i det brittiska parlamentet efter första världskrigets stora internationella omruskning av de stora imperierna. Detta var en fråga vars tid hade kommit, men inte enligt Winston Churchill. Han argumenterade starkt emot och hade sina allierade, men han talade emot en växande ström. Han lät frågan definiera hans existensberättigande i parlamentet. Churchill var redan från början en kontroversiell figur, hans byte av partitillhörighet, från konservativ till liberal, sedan tillbaka igen, svärtade hans renome. Han var en hänsynslös politiker, som drev sina hjärtefrågor bortom alla lojalitetsförklaringar. Sina allierade tog han från alla politiska håll, något som skrämde många. I frågan om Indiens självstyre hade Churchill fått händerna på dokument som bevisade att regeringen McDonald utsatts för påverkan från lobbygrupper, särskilt bland brittiskt jordbruk, i synnerhet bomullsindustrin. Det intressanta i detta var att bomullsindustrin stod på Churchills sida i huvudargumentet, man var helt enkelt rädd för dumpade bomullspriser på världsmarknaden om Indien blev självständigt. Trots detta använde Churchill intriganta uppgifter om middagar och gåvor till regeringstjänstemän från bomullslobbyn för sitt eget behov av att få rätt – regeringen var korrupt i denna fråga.

Det höll på att leda till regeringskris och avsked för utrikesministern för Indien, Sir Samuel Hoare. McDonald svarade genom att trycka ner Churchills solklara uppgifter i den undersökningskommitté hans själv styrde över. Den ende allierade Churchill hade var partikamraten till McDonald, Clement Attlee, som plågade stämningen i kommittén med att snarare understryka Churchills poäng – korruption. Churchill förlorade och fick springa gatlopp i parlamentet. Hans illojalitet och sluggermetoder var viktigare än sakfrågan, ett typiskt resultat i dessa situationer. Attlee satt tyst på sin sida och besåg skådespelet, med litet, eller inget stöd från Labour. Han skulle senare ta över partiledarskapet efter den hopplöse McDonald. Stormen kring Indienfrågan, som gick som följetong i pressen, innebar två saker för Churchill i denna berättelse: Han visade sin stoiska envishet och stridbarhet i ensamt majestät. Hans påföljande depression oroade major Morton, som önskade pigga upp sin vän – och vad bättre kunde lyfta Churchills moral än en ny, het fråga att driva i parlamentet.

Desmond Morton
Morton kom med de första uppgifterna från Wigram till Churchill. De hade plockats ut ur arkiven under stort hemlighetsmakeri av Wigram bakom ryggen på hans egen personal. De återlämnades av Churchills unge later ego i parlamentet, den rödhårige, konservative irländaren Brendan Bracken. Churchill ville dock se sina uppgiftslämnare i ögonen, så snart besökte Wigram honom personligen på Chartwell House. De blev vänner och makarna Churchill besökte också Wigram i dennes hem i London. Hustrun Ava blev nära involverad i konspirationen, som moraliskt stöd till sin man. Vansittar skall ha uttryckligen varnat Wigram för att slå sig ihop med Churchill, att parlamentsledamoten från Epping inte visste vad lojalitet betydde. Churchill lämnade aldrig ut sin uppgiftslämnares namn, men det blev uppenbart att han fick hemliga handlingar tillsända, då han med början på hösten 1934 inledde sitt nya korståg mot regeringen, som han helt saknade respekt för.

Det var med viss tillförsikt parlamentet tog emot Churchill. Eftergiftspolitiken var en betydligt öppnare fråga än Indien, den gick vidare över partigränserna och många tyckte, oavsett sakfrågan, att det härligt att se Churchill på krigsstigen igen. Det hade ett stort underhållningsvärde, Churchills inlägg var alltid välformulerade, kryddade med satir och humor. De handlade till största delen om Tysklands ökade produktion av stridsflyg, något som uppenbart skedde i hemlighet. Dessutom nämnde han regeringens svaga respons på detta hot, bristen på initiativ och den oreda som rådde inom brittisk flygindustri. Det här var en infekterad fråga i Storbritannien, som själva höll på med ett avgörande paradigmskifte inom Royal Air Force, med nya, nödvändiga anslagsbehov – eller inte – i försvarsutskottet. Parlamentsledamöter som var motståndare till eftergiftspolitiken kunde nu med passion ropa: Hear, hear! Churchill plågade först premiärminister McDonald och när hans indirekta frågeställningar om regeringens blinda fläck rörande nazisternas rustning blev uppenbara, ställde allt fler ledamöter sig upp och vrålade: Answer, answer, answer! Det fanns inga bra svar och under tystnad satt Clement Attlee på sin sida och flinade.

Stanley Baldwin

Saken blev betydligt mer infekterad då Stanley Baldwin återvände med en konservativ ministär 1935. Nu var det åter en inter-konservativ fanflykt från Churchills sida, plus att Attlee kunde väcka nya anti-konservativa krafter från vänster i eftergiftsfrågan. Även liberalerna vaknade. Samtidigt började nu regeringen att på allvar söka källan till Churchills skickliga och väl underbyggda argumentering. Wigram fick se sin tillgång till handlingar sina, arkiven stängdes successivt för honom. Vansittar drog sig tillbaka. Det blev uppenbart att regeringen visste vad som var i görningen när en av Baldwins närmaste män i parlamentet, ordförande för handelsutskottet, Walter Runciman, besökte Ava Wigram på dagtid, när hennes man var på jobbet, en uppgift som är styrkt via brevkonversation mellan honom och premiärministern. Runciman meddelade indirekt att hon måste påverka sin man att sluta med det han höll på med. Han skall även ha hotat med att familjen Wigram kunde finna sig förflyttade till utlandet där deras privilegier rörande deras handikappade son kunde äventyras. Ava bad den höge personen att fara och flyga.

Wigram plågades svårt av sitt samvete. Han såg sig själv som en förrädare. Det hjälpte knappast att både hans hustru och Churchill manade honom att inte ta det så. Det han gjorde var moraliskt riktigt och regeringen skulle aldrig våga agera på sina hot, det skulle minsann Churchill bli man för. Saken blev värre efter Nazitysklands olagliga återannektering av Rhenlandet i mars 1936. Det är antagligen möjligt att Wigrams personliga våndor förstärktes än mer av att han drabbades av polio. Churchills egen position har debatterats, men han gick fri. Som s.k. Privy Counsellor, d.v.s. en konsult till kungahuset, en position han åtnjutit en längre tid, men sällan använts till, så erhöll han immunitet i frågor om visselblåsande uppgiftslämnare. Han hade rätt att ta del av hemliga uppgifter, oavsett var de kom från, för självaste stadschefens, konungens skull.

Till Wigrams begravning i Sussex kom få representanter från utrikesdepartemnetet. Förutom den närmaste familjen var det Churchill och hans folk från parlamentet och statsförvaltningen som gjorde ceremonin till sin ära.

Mr. & Mrs. Anderson

Ralph Wigrams uppgifter ledde först och främst till att Churchill aktivt kunde medverka till att RAF fick finansiella medel att modernisera och bygga ut både sin jakt- och bombkapacitet, en åtgärd helt avgörande för nationens överlevnad i krigets inledning. De ledde också till att eftergiftspolitiken tappade fart innan kriget startade, vilket innebar att ytterligare förberedelser kunde göras. Wigram fick endast upprättelse av Churchill. Hans åtgärder blev kända för allmänheten i samband med Churchills levnadstecknare, historikern Sir Martin Gilbert, vars böcker och senare dramatiserade TV-serie, Winston Churchill: The Wilderness Years (1981), avslöjade förfarandet.


Hans hustru, Ava, blev en nära vän till Churchill. Hon reste kort före krigets inledning till Tyskland, officiellt för rekreation, men under sitt flicknamn, Ms. Bodley. Med tanke på den ymniga brevkonversationen mellan dem och karaktären på denna – mellan raderna – så finns det fog för att misstänka att hon bl.a. reste för Churchills räkning. Hon gifte om sig 1941 med Sir John Anderson, en av Churchills närmaste män under kriget. Hon avled 1974.

lördag 20 december 2014

Revolutionen efter Kirkholm 1605


Utmed floden Daugava, ungefär två och en halv mil öster om Riga, ligger staden Salaspils. Namnet på platsen är urgammalt, det är ett av de äldsta dokumenterade boställena i Lettland, och kommer av orden salas, som betyder holme, samt pils, som betyder slott, eller stad. Således är stadens namn en lettisk version av den teutoniska korsriddarorderns benämning på sin medeltida befästning på platsen, KirchholmKyrkholmen. I gamla svenska arkiv är den nämnd som Kirkholm, en plats man helst velat glömma.

Den 27 september 1605 utspelades här ett förödande fältslag för de svenske. 3 500 polska ryttare nergjorde fullständigt 11 000 svenskar, endast ett par tusen kom undan med blotta förskräckelsen. Kung Karl IX blev huggen i huvudet och fick hästen skjuten under sig. Slaget vid Kirkholm var en av militärhistoriens största förluster, den andra i svensk lärdom, dessutom svårare än Poltava hundra år senare, 1709. Det har glömts bort i historien. Sådana ting vill man inte älta. Slaget vid Kirkholm kom dock att innebära en revolution i den svenska armén. Det polska rytteriet, det bästa i världen vid den tiden, gjorde stort intryck på svenskarna. Lärdomen skulle komma att få avgörande betydelse för Sveriges agerande som militärnation under det resterande 1600-talet.


Detta var det s.k. andra polska kriget 1600-1629, som i sluttampen innebar en svensk framgång. Det kom som en följd på avsättningskriget mot Sigismund 1598-1600. Hertig Karl, då arvsfurste av Sverige, hade utmanövrerat den laglige kungen, Sigismund av Polen – Zygmunt III Waza – som var son till förutvarande svenske konungen, Johan III, Karls egen bror, söner till Gustav Vasa. Sigismund kunde givetvis inte finns sig i detta, men han hade svårigheter att få fäste i Sverige, katolik som han var, liksom residerande i dubbelmonarkin Polen-Litauen. Polen var ett valkungadöme och den s.k. polska riksdagen styrde med honom, vilket gjorde det politiskt svårt att agera gentemot ett Sverige han vurmade för som sitt arvsrike, men som knappast alla polacker accepterade. Militärt hade han dessutom svårt att hävda sig med den svaga polska flottan.

Det andra polska kriget kom att utspela sig i Baltikum därför att här kunde Sigismund agera mera egenmäktigt genom det litauiska storfurteskapets – Zigmantas Vasas – försorg. Lettland, dåvarande Livland, kom att bli den huvudsakliga platsen för bataljer, med det då svenska Estland som svenskt uppmarschområde. Det var en svår balansgång för Karl, som krönts till konung året innan, 1604. Han agerade utifrån stöd från majoriteten svenskar, bönder, borgare och kyrkan. Han hade inrikespolitiskt utövat tyranniskt våld mot adeln och mot finnarna, som ifrågasatte legitimiteten i hans handlande. Många hade fått sätta livet till. Karls förutsättningar för kriget byggde helt på att ärkefienderna Ryssland och Danmark höll sig i schack, vilket inte alls var självklart. Internationellt hade ännu ingen erkänt honom som svensk regent.

Karl IX

Inledningsvis i kriget hade svenskarna varit framgångsrika, vilket berodde på att Sigismund hade svårt att dels värva trupper, huvudsakligen legosoldater, dels att föra dem norrut mot Livland. Åter igen var det den polska riksdagen som ställde till det för honom. Därför hade karl kunnat agera med förhållandevis små, utskrivna styrkor. Han hade därigenom kunnat förskansa sig flera livländska städer och man nosade allvarligt på Riga. En trend som däremot visat sig allt starkare för de svenska befälhavarna var det polska rytteriets överlägsenhet på de uppkomna slagfälten. Redan under vinterfälttåget mot Livland 1600-1601 hade 3 000 svenskar, under ledning av general Hans Blank, besegrats utanför Riga av 700 ryttare under den balttyske officeren Jürgen von Farensbach och polacken Wojciech Dembinski. Till Karls stora förtret kunde han inte föra kriget till ett avgörande. Livland förhöll sig utanför hans grepp tack vare de fåtaliga, men skickliga polska förbanden.

Ändå vågade han en landsättning i Livland på sensommaren 1605, med den största sammanhållna svenska hären under hela kampanjen så långt. Det rörde sig om närmare 11 000 man, 8 400 infanteri, 2 500 kavalleri och 11 kanoner, direkt från Sverige. Karl marscherade mot Kirkholm, som förutom Riga, hade den viktigaste övergången av floden Düna – Daugava. Där mötte den ärrade polsk-litauiske fältherren Jan Karol Chodkiewicz med 2 600 ryttare, 1 000 man infanteri och blott 5 kanoner. Chodkiewicz, som snart skulle bli en betydande statsman i Litauen, hade som härledare slagits med framgång mot allt som ställts emot honom under ett krigarliv, ryssar, kosacker och turkar. Nu var det svenskarnas tur. Hästarna frustade i morgontimman.

De bevingade husarerna

Polskt kavalleri kom att dominera den beridna militärtaktiken i Europa under flera århundraden och direkt influera denna stridskonsts utveckling under renässansen. Den härrörde i nedstigande led till ryttarfolken mongoler, hunner och tatarer, som från Asien invaderat Europa under tidig medeltid. Traditionerna nådde Polen under 1400-talet från Ungern och Serbien. Härifrån utvecklades sedan olika varianter av lätt och tungt kavalleri med benämningar som husarer, kyrassiärer eller ulaner. Vid tiden för Kirkholm var det mest effektiva polska kavalleriet också det för fienden mest legendomspunna och skrämmande – de bevingade husarerna.

Enbart husaria på polska, eftersom de betraktades av polackerna som enbart polska husarer och inget annat. De är att militärhistoriskt betrakta som tunga husarer, vilket är en motsägelse, eftersom husarer traditionellt var lätt kavalleri, d.v.s. enbart blanka vapen, värja, senare sabel, även pistol. Tungt kavalleri använde lansen som huvudvapen, senare även karbiner. Lansen var också de bevingade husarernas kännemärke, förutom de stora, vingliknande plymer de bar i ryggen på sina polerade harnesk. Dessa utsmyckningar kan ha varit ett direkt asiatiskt arv, eftersom de vid samma tid även prydde t.ex. japanskt kavalleri – även infanteri – på andra sidan jordklotet. De var yrkessoldater, polacker, litauer, tyskar, ukrainare, stolta, väldrillade och fullständigt hänsynslösa i strid, ledda av unga, hungriga adelsmän som sökte smak av blod och ära. De var i princip obesegrade på slagfälten, taktiskt respektlösa i det att de ofta agerade självständigt, utan understöd, med sina snabba, häftiga och dödliga framstötar – och så var de borta igen.


Man möttes vid byn Yxkull – dagens Ikskile – efter det att svenskarna marscherat hela natten från Riga i hällande regn. Karl IX hade för avsikt att försöka slå polackerna snabbast möjligt, eftersom de var så få till antalet. På morgonen den 27 september lät han omedelbart ställa upp sin här på en höjd i full slagordning. Hans ställföreträdare, Anders Lennartsson, manade den blivande kungen att stilla sin iver, hans trupper var utmattade och polackerna kunde inte bara ge sig iväg, de var inklämda mellan de svenske och floden. På ytan såg allt bra ut, om Karl kunde hålla ihop sina linjer kunde man nog slå tillbaka det polska rytteriet. På dessa argument svarade Karl med att undra om Lennartsson blivit feg på sistone.

Chodkiewicz i sin tur försökte få den svenska klumpen uppe på höjden att manövrera. Hans taktik var densamma som alltid, få den större massan att agera, därmed bryta sina formeringar och därpå öppna upp för hans rytteri att bryta in. Han försökte flera gånger att hetsa svenskarna att anfalla, utan framgång. De svenska knektarna på höjden, samtliga bondpojkar från landet, de flesta hade knappt varit utanför hemsocknen, förundrades över de ståtliga polska ryttarna som red av och an, med sina blanka rustningar och fladdrande plymer. De såg ruskiga ut, men samtidigt kunde de ju se att de mycket färre än de själva, så det skulle nog gå bra. Mitt på dagen kunde alla följa hur några hundra ryttare närmade sig västerifrån på andra sidan floden. Det var hertigen av Kurland, Fredrik Kettler, son till Gotthard Kettler – ibland benämnd med ett von – den allra siste mästaren av den livländska ordern och förste hertig över Kurland och Semgallen. De hade kommit för att förstärka Chodkiewicz, men då de inte kunde finna ett lämpligt vadställe i direkt anslutning till det kommande slagfältet, valde Fredrik att simma över med sin styrka. Denna manöver måste ha missuppfattats av Karl som inledningen till en reträtt av polackerna, varpå han kommenderade anfall.

Chodkiewicz

Det polska infanteriet började omedelbart beskjuta svenskarna, samtidigt som general Wincenty Wojnas satte sina husarer i rörelse mot dem. Detta fick det svenska infanteriet att göra halt. Karls högerflygel attackerades av husarerna, som gick hårt åt det lilla svenska kavalleriet. Även den vänstra flygeln tog stryk av polskt rytteri. Trots förstärkningar till det svenska kavalleriet, bröt de formeringen och flydde. Hela den svenska hären kollapsade under de aggressiva attackerna från husarerna, som med sina lansar massakrerade det svenska infanteriet i långa rader. Karl och hans närmaste blev överrumplade av polackernas snabbhet och tvingades fäkta sig loss, varpå hertigen sårades i huvudet av ett svärdshugg. Man flydde, det fanns inget annat att göra. Efter fyra timmars strid var den svenska hären nergjord. Närmare 8 000 man saknades efter slaget, de var antingen döda, sårade eller försvunna. Chodkiewicz kunde räkna upp ca 300 förluster på sin sida, kanske 100 stupade.

Karl IX flydde över Östersjön för att slicka sina sår. Sigismund kunde trots de militära framgångarna inte kapitalisera på vinsterna. Hans riksdag nekade honom pengar och han kunde inte betala soldaterna. Det innebar att Karl fick anstånd, trots det fruktansvärda nederlaget vid Kirkholm. Långsamt tynade Sigismunds ambitioner på den svenska kronan bort. Kriget fortsatte, det kom till sist att leda till svensk seger och Livland föll i Sveriges händer. Riga blev Sveriges största stad.

Slaget vid Kirkholm

Kung Karl IX regerade i sitt ämbete i endast sju år innan han avled 1611. Kriget i Baltikum pågick fortfarande när hans son Gustav II Adolf tog över kronan. Många gånger hade han hört sin far beskriva slaget vid Kirkholm och berätta om de fruktansvärda bevingade husarerna. Kriget hade lärt den svenska armén en läxa och Gustav Adolf tog fasta på detta när han kommenderade uppsättandet av nya taktiska direktiv åt dem. Det var inte längre kvantiteten som gällde, utan kvaliteten. Kavalleriet reformerades, blev mera rörligt, lätthanterligt, med blanka vapen som främsta medel. Kirkholm skapade en revolution bland de svenske och göra dem till de mest fruktade soldaterna i Europa.


Det skedde lagom till Sveriges stormaktsäventyr, som skulle råda i 100 år.  

fredag 19 december 2014

Åländska kriget


Det här handlar om en av de mest glömda militära konflikterna i historien, en som dessutom utspelades i vår absoluta närhet. I svenska sammanhang har det kallats det Åländska kriget, Oolannin sota, på engelska går det under namnet The Baltic Sea Campaign. Det var en del av Krimkriget 1853-1856 och strider utspelade sig på Åland, som då var ryskt territorium, på Bomarsunds fästning, men även utmed den övriga finska kusten, som Sveaborgs fästning, Svensksund, ryska Kronstadt och utmed Baltikum. Indirekt hotades Rysslands kejserliga huvudstad, St. Petersburg. Sverige förhöll sig neutralt, men bevakade intensivt sina intressen gentemot ärkefienden Ryssland.

Krimkriget var ett resultat av Rysslands expansionspolitik kring Svarta havet i mitten av 1800-talet. Turkiet var mest utsatt, efter att ha förlorat Krim till Ryssland 1774, men europeiska stormakter som Storbritannien och Frankrike oroade sig mycket för ryssarnas framfart på Balkan, samt undermineringen av det gamla Habsburgska väldet. Man beslutade att bistå Turkiet i en straffexpedition mot Krim, men eftersom Ryssland var så geografiskt stort och britterna och fransmännen sådana flitiga kolonialister, blev konflikten till något av ett världskrig. Striderna koncentrerades till Svarta havet, men drabbningar skedde även utmed den ryska Stillahavskusten och i Östersjön.

Amiral Napier

Vad gällde Östersjön inriktades den i det här fallet kallade allierade flottan, Storbritannien och Frankrike, på att blockera handelstrafiken på Ryssland, något man lyckades mycket väl med. Den här strategin hade mejslats fram efter det att man bedömt befästningarna Sveaborg och Kronstadt som allt för svåra att inta. Därmed räddades St. Petersburg, eftersom man inte gick in i Finska viken. Den underlägsna ryska östersjöflottan agerade utifrån en strikt defensiv taktik och höll sig i närheten av de tunga fästningarna. De allierade befälhavarna, amiralerna Charles Napier och Alexandre Ferdinand Parseval-Deschenes, förde tillsammans den största flotta någon av nationerna mönstrat sedan Napoleonkriget.

Kampanjen mot Östersjön inleddes alldeles i inledningen av 1854. Förhandlingar hade förts med Sverige och trots att vår nation förhöll sig officiellt neutrala, uppgav man betydande resurser för de allierades stridskrafter, under skarp protest från St. Petersburg. Den allierade flottan kunde använda Fårösund på Gotland som sin bas. Andra svenska hamnar ställdes också till deras förfogande. Det låg helt i Sveriges intresse att Ryssland försvagades. Däremot hade den svenske ingenjören Immanuel Nobel – far till Alfred – assisterat Ryssland med utveckling av marina system för minor.


Under sommaren 1854 förberedde de allierade sin största operation under hela kampanjen, förstörandet och tagandet av Bomarsunds fästning på Åland. Bomarsund ligger på det s.k. fasta Åland, alltså på huvudön, i dagens Sunds kommun, ca 20 km nordost om Mariehamn. Det är idag endast en ruin och på den tiden var fästningen inte heller färdigställd. Försvarsställningarna mot land var inte klara, trots att bygget startats av ryssarna på 1830-talet. Mot havet var man dock välförsedda med skydd och artilleri. Under juni månad konstaterade britterna att Bomarsund inte kunde tas med enbart sjöartilleri. Den 13 augusti iscensattes huvudanfallet med 12 000 man franskt infanteri mot fästningen, som försvarades av närmare 3 000 man ryska soldater och finska grenadjärer. Striderna blev hårda, ca 20 000 granater sköts från båda håll. Striderna kunde höras ända till den svenska Roslagskusten.

Efter att den 15 augusti lyckats ta två vitala torn på landsidan, Brännklint och Notvik, från ryssarna, avbröts landoffensiven, i motsatts till försvarets förhoppningar. Ammunitionen hade börjat tryta. Då de allierade istället intensifierade artilleribeskjutningen valde garnisonen, under överste Jakob Andrejevitj Bodisco, att kapitulera den 16 augusti. Striderna hade kostat försvararna 53 döda och mer än det dubbla i sårade. De allierades sammanlagda förluster uppgick till 85. Fästningen förstördes därefter. De allierade utförde flera räder utmed de finska och baltiska kusterna under krigets fortsatta skeende. Det var dock blockaden som var mest framgångsrik. Ryssland, vars problem alltid varit deras förbindelser med haven, svältes effektivt ut genom att handelsrutten genom Östersjön skars av. Åtgärden hade avgörande betydelse för kriget som helhet.

Grafisk återskapning av Bomarsunds fästning
Vid Parisfreden 1856 beslutades att Åland skulle demilitariseras, det s.k. Ålandsservitutet, en status öriket fortfarande upprätthåller. Detta innebar att Bomarsond aldrig återuppbyggdes. Ålandsservitutet har brutits vid två tillfällen efter detta. Vid första världskriget gav ententen, Storbritannien och Frankrike, Ryssland rätt att befästa ön. Sverige protesterade, då det inverkade starkt menligt på handeln, inte minst på Ådalen. Under andra världskriget befäste Finland den åländska skärgården, efter det att Sverige föreslagit att de som neutral nation kunde säkra Ålands demilitariserade status.


För Sveriges del innebar Krimkriget ett svårt stukat Ryssland, som dock förväntades komma tillbaka. En stark försvarsdebatt startade i Sverige och det s.k. beväringssystemet, det tidiga allmänna värnplikten, stärktes under Oscar I, som var vän av detta. 1859, när istället Karl XV axlade kungatronen, svängde försvaret dock tillbaka till indelningssystemet. Över lag bidrog Krimkriget till en allmän avslappning av det svenska försvaret under ett par decennier, under vilket Sverige liberaliserades och vägen till ekonomiska stordåd inleddes.

torsdag 18 december 2014

Stulen heder


Den här bloggen driver bland annat den väl underbyggda tesen att general George S. Patton Jr. var ett militärt geni och att hans minne allvarligt misshandlats genom efterkrigshistorien. Just den här texten har till sin uppgift att förklara tillvägagångssättet och motiven bakom den gamle generalens stulna heder.

Pattons betydelse för de västallierades framgångar under andra världskriget var helt avgörande. Han genomförde den första amerikanska invasionen från Atlantkusten i Marocko 1942. Han byggde därefter upp den sjunde amerikanska armén och styrde upp striderna i Nordafrika till den slutliga segern där. Med sin armé landsteg han 1943 på Sicilien, där hans snabba agerande innebar en snar seger över Axelmakterna och Italiens sorti från arenan. Patton gjorde den tredje amerikanska armén till ett formidabelt vapen och i ledningen för denna bröt han ut de allierade ur Normandie 1944. På en månad hade han stött bort tyskarna ur Frankrike. Han räddade amerikanernas ansikte vid Ardennerna genom blixtsnabbt och resolut manövrerande. Tyskarna fruktade Patton mer än någon annan general på den andra sidan och likt en hand av stål grep han halva Nazityskland.


Patton var vikt för sin uppgift redan innan USA blev en stridande part i kriget, En kampanj för att rädda världen skulle inte låta sig göras utan honom. Han var egentligen pensionsmässig, men hölls kvar i tjänst av krafter som visste bättre. Pattons osvikliga excellens inom mekanisk krigsföring var absolut, baserad på grundkunskaper knappt någon annan general besatte vid denna tid. Han var den ende pansargeneralen på arméchefsnivå som de allierade hade och han spöade tyskarna på deras egen planhalva - blixtkriget. Trots detta svärtades hans arv, inte enbart utifrån ren illvilja från vissa parter, utan framför allt av den tidsanda som infann sig efter kriget. Historien om Pattons förlorade heder är också berättelsen om militärhistoriens evolution under förra seklets andra hälft.

Han avled den 21 december 1945, i sviterna efter en tragisk trafikolycka i södra Tyskland några dagar tidigare. Det var den första komplikationen för Pattons bevarade heder. Om han överlevt andra världskriget, han var endast 60 år gammal och vid förhållandevis god fysisk hälsa vid tiden för olyckan, hade han kunnat försvara sig. Det hade varit ett rätt enkelt företag, då han var ytterst talför, med betydande charm och åtnjöt mycket popularitet bland allmänheten. En general av Pattons kaliber var en betydande person av sin tid – den andra komplikationen. Politiskt gick det inte att värja sig för honom. Han sökte visserligen inte en politisk plattform, men politiken närmade sig honom istället. Han drogs antagligen med dyslexi, för han skrev som en kratta även om han var fullt kapabel att med oanad passion skapa spännande poesi. Den tredje komplikationen, Pattons enda efterlämnade litterära verk, War As I Knew It, gavs ut av hans hustru, Beatrice, och är ett hårt redigerat hopkok av hans minnesanteckningar från kriget. Boken väckte nästan ingen uppmärksamhet när den kom ut 1947.

Den unge general McArthur

Patton var kontroversiell och han hade fiender, mäktiga fiender. Hans i sammanhanget viktigaste vänner, hans chefer, Dwight D. Eisenhower och framför allt George C. Marshall, sökte båda med stor framgång politiska karriärer efter kriget. Eisenhower blev USA: s 34: e president, medan Marshall var både försvars- och utrikesminister i olika omgångar. Ingen av dem hade tid, eller för avsikt att kommentera sin avlidne kollegas minne. Han lämnades i sticket under lång tid. Pattons fiender var, när det begav sig, män vars karriärer kom att få mer betydelse. Viktigast ur ett militärhistoriskt perspektiv var general Omar N. Bradley, Pattons direkta chef under krigets viktigaste skeenden. Bradley blev Army Chief of Staff i Pentagon, efter Marshall, amerikanska arméns tyngsta post, i vilken han huserade in på 1950-talet.

Han lämnade offer efter sig, svårt stukade egon som inte hållit för hans högt ställda krav eller vassa tunga. Vid sidan av Bradley, som blivit oförättad på Sicilien 1943, när han utifrån oerfarenhet inte höll jämna steg med sin dåvarande chef – Patton – fanns där t.ex. general Courtney Hodges, chef för första amerikanska armén, som tog mycket stryk vid fiaskot i Ardennerna – tillsammans med Bradley. Strax dessförinnan hade Patton tvingats entlediga general John S. Woods, chef för 4: e pansardivisionen, Pattons garde och ett av få tillfällen då han avskedat en underställd general. Dessa män kom att skriva desto fler texter, samt medverka i andras litteratur och inte minst tv-program när den tiden var mogen. De rättfärdigade sin egen historia på bekostnad på den döde generalens heder. En än mäktigare fiende var president Harry S. Truman, en närmast asket till man som avskydde pompösa personligheter som Patton. Med presidenten kom också en påkallad rädsla för Pattons politiska betydelse. Likheten med ett annat, verkligt exempel är därmed påfallande.

Omar N. Bradley

Amerikansk militärhistoria från andra världskriget inrymmer två stora primadonnor, av nödvändighet åtskilda från varandra av ett helt jordklot. Förutom Patton fanns där general Douglas McArthur, Stilla havets osvurne konung*. Det går inte att sammanfatta McArthur i ett blogginlägg, för det är hans liv allt för omfattande. General vid trettio, en slagfältsbefordran dessutom, militärguvernör på Filippinerna, USA: s viktigaste militära position utanför den egna nationen, femstjärnig general vid andra världskrigets slut. McArthurs största gärning var antagligen hans roll som ockupationsguvernör över Japan, en funktion väl värd att minnas i hänseende till den nationens enorma framgångar därefter. Hans ego var minst lika stort som Pattons, han ådrog sig också president Trumans vrede, men i ett betydligt större sammanhang** och där slutar också likheterna med Patton.

All militärhistorisk litteratur om Patton fokuserar på officeren och generalen Patton i stridens hetta. Slagfältet var hans arena och man glömmer därför bort att han därutöver faktiskt var en ganska medioker karriärist. Till skillnad från McArthur rörde sig Patton sällan i Washington. Istället satsade han på att genom skolning och praktiskt ledarskap bli USA: s mest utbildade general när han väl fick sin första stjärna på axelklaffen vid förvånansvärt hög ålder***. Patton var en stridsgeneral som lika gärna kunde ha lett en pluton – hans eget uttryck. De som kände honom, framför allt general Marshall, förstod detta och agerade följdaktige när han valde ut sitt team för seger i Europa. Patton valde pansarvapnet efter första världskriget, länge en återvändsgränd i den amerikanska armén. Eisenhower vurmade också för mekaniserade förband. Tillsammans med sin vän Patton stod han gärna i skjortärmarna och plockade isär stridsvagnar från hela världen i deras minsta beståndsdelar, av ren nyfikenhet, men han såg alltid till att snart återvända till Washington igen. Den kanske viktigaste åtgärden general Marshall utförde som chef för USA: s armé var att underhålla Pattons karriär.

Truman och Patton

McArthurs ambitioner gick långt bortom militärlivet, medan Pattons enda önskan var att leda soldater i strid. Patton avskydde sin efterkrigsroll som militärguvernör över Bayern. Han älskade kriget, tidigt i sin karriär hade han blivit beroende av stridens berusande adrenalinkick och han sökte aktivt återfinna den under resten av sitt liv. McArthur lobbade kraftigt i Washington under 1930-talet, blev en nära, om än kontroversiell allierad till president Roosevelt. Efter Koreakriget tjugo år senare sökte han politiskt engagemang hos republikanerna, utan framgång. Däremot blev McArthur en galjonsfigur för den amerikanska högern, något som kom att skrubba av sig även på den opolitiske Patton. Den politiska högern använder än idag Patton som ett symboliskt argument, vilket är ohederligt eftersom mer talar för att generalen sällan ens röstade i allmänna val. Han ansåg att politik inte var hans sak, däremot var det hans uppgift att som militär fullfölja politikens vilja.

Den svidande kritik Patton fick utstå under kriget, både den interna professionella, framför allt från Bradley och Eisenhower, men också via pressen, hade politiska förtecken. Patton hade, p.g.a. sin lösmynthet i offentliga sammanhang, en osviklig förmåga att träffa mitt i Roosevelt-administrationens säkerhetspolitiska kärnfråga, relationen till den stora allierade, det kommunistiska Sovjetunionen. Roosevelt hade en förlåtande och mycket naiv uppfattning om Stalin, Pattons frikostighet med sin antikommunism var en nagel i ögat på Washington och pressen på Eisenhower var hård. Ryssarna svarade också negativt gentemot amerikanernas underliggande kritik mot deras politiska system och använde Patton som ett tydligt exempel. Detta medförde att mycket av den amerikanska pressens fokus hamnade på honom. Vid ett tillfälle hade man placerat ett hakkors under sulan på en karikatyrteckning av honom, där han dessutom sparkade på sina soldater. Det tog honom mycket hårt. Detta ligger i sin tur till grund för de oproportionerligt uppblåsta fadäserna i hans ledarskap under kriget – örfilsincidenterna på Sicilien och försöket att befria styvsonen i Tyskland. Det fanns andra generaler som kom undan med betydligt värre saker. 

Karl Malden som Bradley
Hyllningskören efter andra världskrigets segrar förbyttes snart i en mera kritisk hållning till den fria världens framgång under konflikten. Detta var essensen i den postmoderna filosofin, där sanning saknas, där det ena eller det andra varken är riktigt eller fel. Detta blev en grogrund för kommunismens framfart i världen, med nazismen som täckmantel kunde man föra fram kommunismens brott mot mänskligheten som en polerad gåva till densamma. I ett sådant kulturklimat sargades Pattons heder. Föraktet mot general McArthur, det p.g.a. postmodernismen så obegripliga kalla kriget, det moraliska försvaret av den andra sidan med svepskäl och direkta lögner, förpassade Patton till avskrädeshögen. Fram till 1980-talet gjordes det mycket för att underminera honom. Att armén lät döpa sin standardstridsvagn under Korea- och Vietnamkrigen – M46-M60 – till just Patton, innebar enbart en bekräftelse på hans ogina position i historien.

Filmen Patton, från 1970, i regi av Franklin J. Schaffner, manus av Francis Ford Coppola, producerades i den tidsandan. Den huvudsaklige tekniske rådgivaren general Bradley, Pattons påstådde vän. Diskret gestaltad i en biroll, av en mild och human Karl Malden, fick Bradley alla möjligheter att framställa sig själv i en för tiden positiv dager, ett liberalt offer för Pattons inneboende demoner. Media försökte även fästa detta motiv på George C. Scotts vägran att motta sin Oscar för bästa manliga huvudroll som Patton. Scott var en konservativ man som svarade illa på hur Hollywood svängde politiskt under 1960-talet. Detta var andra gången i hans karriär som han vägrat att ta emot en nominering från dem han inte längre respekterade. Scott satte heder i sitt porträtt av Patton. Hans Oscarstatyett, som skickades hem till honom, finns idag att beskåda på General George S. Patton Memorial Museum, Chiriaco Summit, Kalifornien, skänkt av familjen Scott.

Patton erhåller sin tredje stjärna av Eisenhower i Nordafrika

1974 avslöjade förre underrättelseofficeren vid RAF, F. W. Wintherbotham, de allierades förmåga att förstå den tyska kryptomaskinen Enigma i sin bok The Ultra Secret: the Inside Story of Operation Ultra, Bletchley Park and Enigma. Nyheten innebar att militärhistorien tvingades göra ett lappkast, då hela de strategiska förutsättningarna för kriget i Europa måste omvärderas. Beslut som fattats under kriget och som tidigare betraktats som skickliga eller tursamma, föll nu i en helt annan dager. Slaget om Atlanten, slaget om Storbritannien, dessa ödesmättade ögonblick i början av kriget fick en annan innebörd. Hur var det egentligen med flygmarskalken Sir Hugh Dowding, chef för Fighter CommandRAF, när Luftwaffe låg på som värst under The Blitz? Den lille mannen med det strikta utseendet brukade diskret anlända till RAF: s ledningscentral i Bentley Priory vid nästan samtliga anfall. Personalen nere på golvet kunde se hans officershatt sticka upp bakom fönsterrutan längst upp under taket. Han följde luftstridernas utveckling med stort intresse. Ibland, dock ytterst sällan, grep han sin telefon och rättade en position, ett beslut. Vid varje tillfälle gick striden till det bättre, det var kloka beslut han fattade. Sir Hughes stab trodde han var ett synskt geni, en man som kunde se runt hörn. De visste inte att han kände till tyskarnas tidscheman och rörelser rätt väl tack vare Enigma, men p.g.a. sekretessen kunde han inte ingripa, utom ibland då det blev för mycket för honom.

När brittiska staten väl släppte på förlåten under 1980-talet förstod man hur enastående hemligt allt hållits, att enbart några få individer haft tillgång till Enigma, allt för att invagga tyskarna i falsk säkerhet. Denna uppdagelse innebar början till slutet för Pattons kräftgång i de historiska annalerna. Patton, visade det sig, var den ende officeren på arméchefsnivå, en de facto överste med generalslöjtnants grad, som erhöll information från Enigma. Det hade skett enligt krav från Marshall och Eisenhower. Helt klart önskade de få Pattons input i ärendet. Döm om deras förvirring då deras vän i huvudsak avfärdade Enigma. Underrättelser var givetvis bra, menade han, men från hans bord handlade det också om att agera på dessa och i det avseendet litade han inte på sina närmaste chefer. Patton tog det inledande fiaskot vid Ardennerna som intäkt för sin teori. Enigma hade inte varnat de allierade för tyskarnas motdrag, istället hade Patton förekommit dem alla genom klassisk underrättelseinhämtning. Patton lade ihop faktorerna, att tyskarna alltid skulle komma att försöka slå tillbaka, att uppenbarligen hade OKH, det tyska arméhögkvarteret, inte för avsikt att ersätta de förband han just förstört framför sig, att man kraftsamlade under tystnad norr om hans positioner, vid Ardennerna – varför? Han varnade sina chefer redan på sensommaren 1944 för en trend han tyckte sig se, till ingen nytta.

"Through glass darkly ..."

Under de senaste decennierna har en förflyttning skett inom framför allt amerikansk militärhistorik mot en mera realistisk återberättning av vad som hänt. De rent ideologiska hänsynstagandena har minskat och Patton har vunnit på denna trend. Att idag påstå att han var ett militärt geni, om än i en komplex och ofta pompös kropp, är inte så kontroversiellt, åtminstone inte i den engelskspråkiga världen.

Länkar


















* Som presidentkandidat 1952 fick Dwight Eisenhower frågan om han kände den tidigare kollegan McArthur, som aktivt stött dennes republikanske motståndare i primärvalen, senator Robert A. Taft. Eisenhower, som tjänstgjort under McArthur på Filippinerna innan kriget, svarade: ”Kände honom? Jag studerade drama under McArthur i fem år”:

** När Kina ingrep i Koreakriget i slutet av 1950, efter det att Förenta Nationernas styrkor, under McArthur, trängt tillbaka de aggressiva nordkoreanerna hela vägen upp till den kinesiska gränsen, greps man av panik. En miljon kineser lät sig inte stoppas i första taget. McArthur begärde att få tillgång till kärnvapen för att slå ut inte bara Kinas förmåga att fortsätta kriget, utan även Sovjetunionens, den kommunistiska allierade i norr. President Truman, skrämd av Hiroshima och Nagasaki, nekade och gav McArthur sparken på blankt papper. Händelsen hade föregåtts av hårda interna motsättningar mellan de båda männen, som inte alls uppskattade varandra. Själva sakfrågan, bruket av kärnvapen, var dock mest ett Clausewitziskt påpekande från McArthur, där han pekade på vad som faktiskt skulle krävas för att besegra kommunismen som helhet, vilket han uppfattade att hans uppgift var såsom kriget nu utvecklade sig. Truman uppskattade inte den lektionen.


*** Patton hade blivit överste 1938. Han erhöll sin krigskommission som brigadgeneral 1940, men fick inte samma grad i faktisk kommission förrän den 16 augusti 1944, vid 59 års ålder, då var hans krigskommission generallöjtnant. Han erhöll sin fjärde stjärna som general, d.v.s. arméchefs grad, då även i faktisk kommission, den 15 april 1945. Det var inte mer än rättvist.

torsdag 11 december 2014

GULAG, INC.

Nu har del två av min bok börjat läggas upp:

http://gulaginc.blogspot.se/?zx=4ebb6c641560941b

Buster Keatons räd


Det var knappast ett huvudnummer i den färgstarka och explosiva historia som var det amerikanska inbördeskriget, men The Great Locomotive Chase, eller Andrew’s Raid, som den också kallades, blev en av de mest minnesvärda tilldragelserna. Detta mycket tack vare den spelfilm som Buster Keaton initierade som sin stora produktion sextiofyra år senare – The General.

Den verkliga händelsen utspelade sig i april 1862 i norra Georgia. Generalmajor Ormsby M. Mitchell, chef för de federala trupperna i mellersta Tennessee, hade en idé om att ta Chattanooga, via Huntsville, Alabama. Chattanooga var en viktig trafikknutpunkt vid den tiden, med sitt läge invid sjöarna Chickamauga och Nickajack, samt Tennesseefloden, både för transporter över vatten och via järnväg. Om Mitchell kunde blockera sydstaternas framkomlighet per järnväg från Atlanta i sydost, kunde han ta Chattanooga, som annars låg utom räckhåll för hans begränsade trupper. Om så skedde skulle den federala armén ha underhållslinjerna öppna från Nashville i väster, där deras stora depåer låg.


Planen var att utföra en både vågad och fräck räd, via järnväg. Idén hade kläckts av en viss James J. Andrews, en handelsman från Kentucky, som ibland uppträdde som underhållare, samt gjorde tjänst åt den federala armén som spejare, även spion. Målsättningen var att under förklädnad till civilister, sända ett team soldater att sabotera Western & Atlantic Railroad mellan Atlanta och Chattanooga, så att järnvägen renderades obruklig under överskådlig tid. General Mitchell accepterade planen och ett tjugotal handplockade soldater ur tre närvarande infanteriregementen från Ohio togs ut och ställdes under Andrews ledning. En av dessa soldater var en sergeant William Pettinger från Knoxville, som skulle dokumentera händelserna i en memoarbok.

Pettingers bok, Daring and Suffering, a History of the Great Railroad Adventures*, fångades upp i mitten av 1920-talet av Hollywood genom stjärnan Buster Keaton. Keaton var vid den här tiden på toppen av sin filmkarriär. Vid sidan av Charles Chaplin var han den ledande producenten av komedi på film**. Den film han nu ämnade göra skulle bli hans största någonsin, en komplett actionkomedi i långfilmsformat med omfattande tekniska effekter. Den skulle bli dyr för sin tid, hela 750 000 dollar, men Joseph Schenk på filmbolaget Metro*** hostade upp slantarna, under nogsamt överseende från Irving Thalberg på MGM. Så pass var Keatons inflytande när det begav sig, man lyssnade på hans vilja. Filmens titel: The General. Distribuerade gjorde United Artists.

General Mitchell

Buster Keaton spelar i filmen Johnnie Gray****, lokförare på Western & Atlantic Railroad, som försöker enrollera sig i sydstatens Georgias armé, eftersom hans käresta, Annabelle (Marion Mack), kräver en krigare till äkta man nu när kriget är ett faktum. Armén vill dock inte ha honom eftersom han är lokförare. Hans plats i kriget är trygg på sin andra stora kärlek i livet, lokomotivet The General. Så, Johnnie sätter sig på drivaxlarna till de stora hjulen på sin häst av stål och funderar nedslagen på sitt öde, medan Annabelle svärmar för officerarna. Långsamt rör sig loket framåt och den lille mannen åker upp och ner på axeln innan han försvinner in i en tunnel. En lika klassisk som briljant scen, men fullständigt livsfarlig. Hade de stora drivhjulen slirat, vilket hände ofta, kunde Keaton enkelt ha dödats.

Tillbaka i verklighetens händelser: Andrews och hans män splittrade upp sig i mindre grupper innan de diskret tog sig in i Georgia och bakom fiendens linjer. De återsamlades i staden Marietta, 16 mil söder om Chattanooga, den 11 april 1862. De var alla beväpnade, vilket inte alls skapade någon uppmärksamhet vid den här tiden då alla var beredda på strid. Räden igångsattes dagen efter, den 12: e, när morgontåget från Atlanta, draget av loket General, stannade i Big Shanty för lunchuppehåll för passagerarna. Andrews & Co. bordade tågsetet och tog det i besittning under vapenhot. Man kopplade loss alla vagnar utom den första. Nu var det tänkt att man skulle ta sig norrut mot Chattanooga och förstöra spår och växlar på väg tillbaka till tryggheten igen.


I filmen kallas Andrews för kapten Anderson och spelas av Glen Cavender, en ofta förekommande s.k. heavy i dåtidens Hollywood. Anderson och hans män tar även de The General från lokförare Johnnie när tåget gör ett uppehåll. De får även med sig Annabelle, av misstag visserligen, men den ondskefulle Anderson tycks se henne som en bonus. Johnnie tar desperat upp förföljandet, först till fots, därefter med en handdressin och en cykel i förhoppningen att kunna larma sydstatsarmén.

The General spelades in i sin helhet i delstaten Oregon. Man gjorde ingående research i Georgia, men man kunde inte få ihop de nödvändiga tågseten med befintliga järnvägsspår. Buster Keaton, som även regisserade tillsammans med den krediterade regissören Clyde Bruckman, var petig med det autentiska i sin produktion. Genom att ta inspelningen till Oregon hittade man inte bara en avsomnad industrijärnväg vid sidan av, med flera tillgängliga lok och vagnar, dessutom hade själva delstaten knappast förändrats sedan inbördeskrigets dagar. Hela landsbygden i Oregon var som en enda stor tidskapsel. Detta bidrog mycket till att ge Så går det till i krig, som blev den svenska titeln, ett gediget, realistiskt utseende. Det var som om man lyckades få kamerorna tillbaka till krigets verklighet.


De som 1862 tog upp jakten på Generalen var tågets konduktör, William A. Fuller, samt två frivilliga passagerare. De tog sig inledningsvis huvudsakligen fram till fots, då hastigheten på dåtidens tåg var sällan mer än 20 km/tim. Topografin i Georgia var dessutom kuperad, med många uppförsbackar där loket tappade ytterligare fart. Utöver detta var ju Andrews och hans folk även tvungna att ideligen stanna för att ställa till med djävulskap utefter spåret. Vid några tillfällen hann förföljarna ikapp och skottväxling utbröt. Fuller var hela tiden hack i häl, han kom att ta sammanlagt tre olika tåg till sin hjälp, lok som stod på sidospår i väntan på att Generalen skulle passera.

Andrews uppdrag, att förstöra järnvägsspåret, var betydligt svårare än man anat. Hade han rådfrågat järnvägsfolk hade de säkert avrått honom från hela expeditionen. Han visste inget i ämnet och saknade kunnigt folk med sig. Inte heller hade de tillräckligt med verktyg med sig, eller dynamit för den delen. Dessutom, sabotörerna åkte med ett tåg i reguljär trafik på enspårig järnväg. Det enda sättet för dem att komma framåt var att hålla tidtabellen, annars hotades de av att blockeras vid nästa station eller rangergård av nya tågset. Det fanns helt enkelt inte tid till att utföra ett ordentligt sabotagearbete, vilket Fullers framgångsrika förföljande tydligt visade.

James J. Andrews
I filmens värld behövde man inte ta sådana hänsyn. Johnnie loket Texas vid en station och tanken är att han skall dra en medhavd trupp soldater på s.k. flatcars, godsvagnar utan väggar och tak. Han glömmer dock att koppla ihop dem med loket, så han åker ensam efter sabotörerna och kidnapparna. Kapten Anderson och hans mannar gör nu allt för att hindra sin förföljare, i tron att det är fullt med soldater där bakom. Johnnie är dock en förstklassig lokförare och stuntman, så han klarar biffen med otaliga krumbukter. Jakten går definitivt snabbare än 20 km/tim. Plötsligt finner han sig omgiven av stora ansamlingar av federala trupper, på väg söderut för att attackera Chattanooga. Soldaterna känner dock inte till vad som pågår på spåret så Johnnie fortsätter jakten.

I verkliga livet var det största problemet för Andrews, även det baserat på okunskap, att de federala styrkornas rörelse söderut hade larmat sydstatsarmén. Särskilda beredskapsrutiner för järnvägen sattes nu i verket. Man började tömma Chattanooga på lok, vagnar, materiell och folk, för att hindra dem att falla i fiendens händer. Order sändes med telegraf utmed linjen söderut, som gav dessa tågset högsta prioritet på spåret. Andrews gäng klippte telegraflinjerna söder om sig och så länge mötande stationsinspektörer inte fått sina order från Chattanooga, så kunde de bluffa sig igenom vid de nödvändiga vattenpåfyllningarna. De stötte dock på patrull vid Kingston, elva mil från Chattanooga, där ett lok med röd flagg stod i vägen. Där fanns även en stor samling rallare. Stinsen i Kingston nekade Andrews att passera, han hade sina order. Söderifrån kom samtidigt Fuller med besked om de nytillkomna männens verkliga identitet.

Johnnie och Annabelle

Nordstatarna övervägde att ta det blockerande loket, Yonah, i besittning för att spåra ur det. Det hade i så fall löst deras uppdrag nästan fullt ut, då ett urspårat tåg kunde hindra järnvägen i upp till en vecka. Man övervägde att övermanna de obeväpnade rallarna, men deras stora antal gjorde att Andrews bedömde det som allt för riskabelt. Han var rädd för att en eventuell eldgivningen skulle larma grannskapet. Under tiden närmade sig Fuller ombord på loket Texas, som han backade sig fram i.

När filmlaboratoriet underexponerade de kommande scenerna i The General, d.v.s. mörkret föll i handlingen, har Johnnie parkerat loket Texas på ett avsides, mycket passande sidospår i ett skogsparti. Han smyger därefter fram till det hus där kapten Anderson och den federala generalstaben konfererar – där hålls också Annabelle. Efter många om och men – stackars Annabelle är inte världens klipskaste flicka – lyckas i alla fall Johnnie att lösgöra henne från den omedelbara fångenskapen. De flyr in i skogen. Nästa morgon når de en rangergård där den federala armén är i full gång med krigsförberedelserna. Där, mitt i alltihop, står hans lok, The General. Johnnie bestämmer sig för att ta tillbaka vad som är hans och köra hem till Chattanooga, med flickan i famn.


I Kingston, 1862, lyckades till sist Andrews, som var en resursstark person, att bluffa personalen på Yonah att gå in i stationshuset, varpå de nu tog över detta lok. Färden fortsatte därmed åter norrut, samtidigt som Fuller nådde Kingston. Det är först nu han och hans två medhjälpare fick militär hjälp då dussintals soldater bordade hans tåg. I trakten av samhället Ringgold, idag en förort till Chattanooga, tog veden och vattnet slut för Andrews. Männen lämnade då järnvägen för att försöka ta sig tillbaka till de egna genom skogen. Inom två veckor skulle samtliga ha fångats in av antingen armén eller polisen. General Mitchells plan gick inte att genomföra, trots några lyckade militära framstötar. Chattanooga var räddat för ytterligare en tid framöver.

I filmen blir jakten tillbaka mot Chattanooga betydligt mer händelserik än verkligheten för Johnnie och Annabelle. De når till sist de egna trupperna vid bron över den fiktiva Rock River och kan varna för den annalkande faran. Sydstatarna grupperar sig och en våldsam strid tar vid, iscensatt 1926 av Oregons National Guard. Johnnie deltar i striden på sitt eget lilla vis, men Chattanooga är trots det räddat. Väl tillbaka blir Johnnie belönad för sitt mod, han rekryteras till armén som transportofficer och Annabelle vet inte hur hon skall vara mer imponerad av sin man. De får varandra till sist.


Verklighetens slut var betydligt mer tragiskt och fick därför inte plats i filmens handling. Samtliga medlemmar av Andrew’s Raid åtalades för spioneri och sabotage. Sju av sabotörerna, inklusive Andrews, avrättades genom hängning. Hela 18 stycken av dem erhöll Medal of Honor av president Abraham Lincoln, en av dem var sergeant Pettinger, som senare utväxlades av nordstatsarmén och avslutade kriget som löjtnant. Andrews fick trorts sin ledande ställning ingen postum medalj, eftersom han var civilist.

För Buster Keaton blev The General något av en katastrof. I slutet av 1920-talet var stumfilmen på väg ut och en hel långfilm med den tekniken togs inte emot med någon större entusiasm. The General hade svårigheter på biograferna och drog inte in mer än lite drygt en miljon dollar, vilket innebar allt för små marginaler för produktionsbolaget. Filmen hamnade i glömska och Keaton belades med restriktioner i sitt nya kontrakt med MGM, han förlorade sin rörelsefrihet. Till skillnad från Chaplin kunde han heller inte kapitalisera på ljudfilmen, utan blev allt mer en föredetting. Han gjorde små cameoroller i olika filmer och på 1950-talet blev det en del TV. Han avled 1966, 71 år gammal, nästan helt bortglömd.


Det har istället blivit på senare tid som The General fått en renässans, för hur det än var, filmen hade förblivit känd internt i filmkretsar. Idag är den restaurerad och hyllad som det mästerverk den är. The General är en milstolpe i filmhistorien, den utgör ett av de tydligaste exemplen på stumfilmens zenit, när den tekniken nått sin absoluta topp. Ljudfilmen innebar tillfälligt en tillbakagång p.g.a. dess mycket otympliga teknik, medan The General var närmast flyhänt och före sin tid. Dess actionscener per järnväg har kopierats tusentals gånger, senast i James Bondfilmen Skyfall, 2012. Hela två kompletta tågset ramponerades i The General, först en massiv urspårning och så the grand finale, då man sprängde en hel bro med ett tåg på. Det gjordes endast en ytterligare gång i filmhistorien, i Bron över floden Kwai, 1952. Internationellt har The General placerats på listan över de 100 mest betydelsefulla filmerna i historien.

1956 producerade Walt Disney en film, The Great Locomotive Chase, i regi av Francis D. Lyon. Handlingen har nu, tidsenligt, fokus på den federala sidans gärning. Fess Parker spelar James J. Andrews och Jeffrey Hunter gör William A. Hunter.


* Utgiven i flera utvecklade versioner och namn mellan åren 1863 och 1882.

** Medan Chaplin börjat nosa på drama, stod Keaton kvar vid komedin. I mångt och mycket var Keaton bättre i sin genre än sin konkurrent, åtminstone slapp man det vemod som Chaplin ofta fyllde sina filmer med. Keatons everyday man vädjade aldrig till publikens medömkan, som den lille mannen med plommonstopet och käppen alltid gjorde. Keatons karaktär bara reste sig upp och fortsatte framåt, fullständigt oberörd. Han var på så sätt Amerika personifierad, åtminstone under den tid som var hans glansdagar.

*** Metro Goldwyn Mayer, MGM, hade bildats två år tidigare, 1924.


**** Namnet anspelar på karaktärens tillhörighet till Sydstaterna – Johnnie/Johnny Reb, Gray/uniformen. Vid den här tiden var det inga problem alls att framställa sydstatare som hjältar. Tvärtom, det var ett uttryck för frihet och uppror, viktiga ingredienser för skapande människor. Sett ur den aspekten kom The General mitt emellan Birth of a Nation 1915 och Gone With the Wind 1939.