måndag 27 januari 2014

Planernas plan

I år är det hundra år sedan första världskriget startade. Det är en begivenhet som kommer att uppmärksammas på många olika sätt världen över. Den främsta beskrivningen, eller bilden av detta krig, kommer som alltid att vara de kalla och leriga skyttegravarna. Om östfronten var den huvudsakliga krigsskådeplatsen, i volym räknat, under andra världskriget, så utgjorde västfronten detsamma under det första. Man kan med fog säga att det var på låglandet i norra Frankrike och i Belgien, samt i delar av Ardennermassivet, d.v.s. på ett ganska begränsat geografiskt område, som detta krig avgjordes. Detta krig som var så avgörande för hela Europas utveckling under resten av det tjugonde århundradet.

Alfred Graf von Schlieffen

Upprinnelsen till händelseutvecklingen på västfronten, den som ledde till det obönhörliga strategiska och taktiska stagnationen och skyttegravskriget, med åtskilliga miljoner mans engagemang, skedde under en relativt kort period under sensommaren och hösten 1914. Förloppet var i sin tur resultatet av en påfallande teoretisk militärstrategiskt krigsspel vars inspiration och initiativkraft kunde spåras tillbaka till 1800-talets andra hälft. Den bar namnet Schlieffenplanen efter sin upphovsman och kan antagligen även kallas den mest omfattande och detaljerade stridsplanen någonsin uppfunnen i militärhistorien. Det var helt enkelt, planernas plan.

Alfred Graf von Schlieffen ryckte in 20 år gammal för värnpliktstjänstgöring i den preussiska armén 1853. Han odlade märkligt nog inga tidiga militära ambitioner, en preussare, friherre och en officersson till trots. Den unge greven ville bli advokat, men smittades av arméns önskemål att sända honom till kadettskola. En enastående, 53 år lång militärkarriär, ända till sin död 1913, väntade honom. Den skulle krönas 1891 med chefskapet för den kejserliga tyska generalstaben, den högsta posten av dem alla och som renderade honom generalfältmarskalks grad. Samma år avled fältmarskalk Helmuth von Moltke, hans föregångare endast tre år tidigare. Von Schlieffen ärvde därmed det strategiska dilemma som skapats för det unga tyska riket, efter det att Von Moltke slitit Bayern ur händerna på Habsburgarna 1866 och grundligt förödmjukat Frankrike 1871, med förlorade regionerna Alsace och Lorraine, samt ett kringränt Paris.

Det andra rikets järnkansler Otto von Bismarck hade till sist avgått året innan. Han hade i sin politiska gärning enat riket, översett den stora tyska industriella revolutionen och i praktiken utformat den nya europeiska stormakten till en formidabel militärdiktatur under kejsaren Wilhelm II. Man var omgivna av potentiella fiender. Ett tysknationalistiskt närmande till den forne fienden, dubbelmonarkin Österrike-Ungern, det habsburgska väldets sista rest, retade det i öster så mäktiga Ryssland, alla slavers självutnämnde beskyddare. I väster vibrerade samtidigt det slagna Frankrike av skummande hämndbegär. Denna situation skulle spetsa till sig redan året därefter, 1892, då Frankrike och Ryssland ingick en försvarsallians riktad mot Tyskland. Den kejserliga generalstaben i Berlin hade eftertänksamt skruvat på dilemmat. Ett krig skulle komma förr eller senare, det var ofrånkomligt, diskuterade man. Men ett tvåfrontskrig mot stormakterna Frankrike och Ryssland måste undvikas. 1904 skapade Frankrike Entente Cordiale tillsammans med Storbritannien, med Ryssland väntande i kulisserna. Handsken var som kastad, enligt tyskarna. Kejsare Wilhelm II, helt i händerna på sin generalstab, bad officiellt Von Schlieffen att sätta samman en plan där tvåfrontskriget var en realitet.

Såsom det var tänkt

Det var inget problem för honom. Den djärva planen hade ruvat i hans bakhuvud och diskuterats ut och innantill på seminarier hos den tyska generalstaben sedan länge tillbaka. I december 1905, året innan han avgick som generalstabschef, presenterade han det första utkastet. Med tanke på dess målsättning, invasion av tre nationer, krossandet av en av Europas största arméer, samt neutraliserandet av världens största imperium, så var den ett mästerverk. Sett ur ett historiskt perspektiv var Schlieffenplanen en grundritning för samtliga därefter kommande storoffensiver. Den var en vidareutveckling av Von Moltkes lärdomar, men också från andra sidan Atlanten, det amerikanska inbördeskriget och generalerna Ulysses Grant och Phillip Sherman. Man tog även in erfarenheter från det nyss avslutade Rysk-japanska kriget. Planen beskrev det moderna krigets devis, rörelse och eldkraft. Objektet var att slå Frankrike och Storbritannien innan Ryssland hann mobilisera sin stora krigsmakt. För att klara det, enligt Von Schlieffen, skulle det krävas 38 dagar för att vinna segern, totalt 42 dagar för att nå en fransk kapitulation. I den föresatsen låg Schlieffenplanens största problem.

Till skillnad från Fransk-tyska kriget 1870-71, då fokus legat på Paris, ignorerade Von Schlieffen geografiska mål. Hans strategi var att förinta den franska armén i en väldig kringgående rörelse, som även omfamnade Paris. Han undvek den gamla anfallsvägen, genom Lorrainedalen, som fransmännen nu effektivt täppt till med befästningar och merparten av den franska fältarméns tre miljoner man. Istället drog han tyngden i den tyska invasionsarmén genom Belgien, runt Ardennermassivet, för ett angrepp norrifrån ner i Frankrike. Multiplicerad med tidsfaktorn skulle det bli en bedrift för en här som huvudsakligen marscherade till fots att klara ett sådant gigantiskt företag. Men i teorin, grundat på arméns tabeller för infanteriets marschhastigheter, så var det genomförbart. Man hade tränat det i åratal, denna faktor var även avgörande för hastigheten i den allmänna mobiliseringen. Skoskav var varje tysk manspersons stora gemensamma nämnare. Dessutom använde man sig av järnvägen på ett sätt som aldrig åstadkommits tidigare. Allt eftersom armén avancerade skulle nya, fräscha trupper anlända bakifrån, per tåg och lösa av dem allt eftersom. Allt var uträknat i planen. Belgien var också en framstående järnvägsnation, järnvägar var den tidens stora offentliga konsumtionssatsning. Om man någon gång funderat över varför man under förra sekelskiftet byggde såna ofantligt stora järnvägstationer i Centraleuropa, så bör man betrakta dessa transportkatedraler utifrån det militära behovet, som transithallar för infanteri och kavalleri. Rikskansler Otto von Bismarck och fältmarskalk Helmuth von Moltke blev båda mycket rika på insideraffärer i aktier för företag som levererade åt den statliga järnvägen.

Helmuth von Moltke d.y.

Sju av totalt tillgängliga åtta arméer utgjorde tyskarnas invasionsarmé om totalt 1.5 miljoner man, varav tre var direkt involverade i Schlieffenplanens huvudoperation genom Belgien. Tyskarnas högra flygel, i realiteten den 1: a armén, senare under ledning av general Alexander von Kluck, hade nyckelpositionen. De hade att marschera den längsta vägen i en båge genom Belgien, via Antwerpen, in i Frankrike och kringränna Paris. Von Schlieffen, som avled 1913, lär som sista ord på sin dödsbädd åter tryckt på för en mycket stark högerflank i sin plan. De stora strategiska volymerna, både geografiskt och i manfolk, möjliggjordes av den allmänna värnplikten, som infördes på 1800-talet samtidigt med det statliga tyglandet av marknaderna. En tysk yngling hade två år att göra i krigsmakten, därefter överfördes han till reservarmén och hade en repövning per år att utföra fram till 36 års ålder. Krigsmakten upptog en mycket stor del av civilsamhällets resurser i anspråk, den satte effektivt hinder för nationens tillväxt och skulle ytterst bidra till Tysklands framtida, negativa öde. Detta gav Tyskland totala stridskrafter på fyra miljoner man. Frankrike, som hade en mindre befolkning, samt en svagare nativitet, införde tre års värnplikt för att matcha tyskarna. Ryssland förfogade över den största krigsmakten, totalt mer än sex miljoner man, men organisation och infrastruktur gjorde deras mobilisering långsam, den andra stora faktorn i Schlieffenplanen.

1906 avgick Alfred von Schlieffen som generalstabschef. Han efterträddes av Helmuth von Moltke, brorson till den store Von Moltke. Denne nye generalstabschef skruvade vidare på sin företrädares plan. In på 1910-talet hade han utvecklat Schlieffenplanen till en presumtiv åtgärd. Den skulle iscensättas omedelbart med en krigsförklaring, eller rättare sagt, egentligen måste den sparkas igång tidigare än så. Det skulle ju ta några veckor att mobilisera också. Mobiliseringen var dessutom så komplex i sin exakta planering att när den väl satts igång var den rent byråkratiskt omöjlig att stoppa. Vi har lärt oss att skotten i Sarajevo startade första världskriget. Den serbiske nationalisten Gavrilo Princip sköt ihjäl ärkehertigen Franz Ferdinand, arvingen till den Österrikiska tronen, den 28 juni 1914. Händelsen blev snabbt en parantes, tyskarna stod redan i startgroparna, medan det skulle ta ytterligare tre månader innan Österrike-Ungern tog sikte på den intensivt muckande lilla Serbien. Den 3 augusti sattes Schlieffenplanen i verket utmed gränserna mot Belgien, Luxemburg och Frankrike.

Joseph Joffre

Belgien var neutralt, en ställning som garanterades av Storbritannien sedan nationens bildande 1831*. Schlieffenplanen förutsatte att neutraliteten innebar ett stridsovilligt Belgien som skulle ge fri passage genom landet. Storbritannien hade under julikrisen, som förekom krigsutbrottet, åter garanterat sitt militära stöd till Bryssel. Belgien motsatte sig därför passage för tyskarna, varpå Tyskland förklarade Belgien krig den 4 augusti, samma dag som Storbritannien förklarade Tyskland krig efter att ett ultimatum gått ut klockan 11:00. Kick off skedde samma eftermiddag. Luxemburg hade ockuperats redan två dagar tidigare. Ententens strategi var den att Frankrike och Storbritannien skulle understödja Belgien söderifrån, om det var nödvändigt. Ingen av dem hade förstått hur omfattande den tyska invasionen av Belgien verkligen var, att den tyska 1: a armén skulle slicka den holländska gränsen i norr och inte vika söderut förrän vid Antwerpen. Insikten att så skulle ske innebar att franska armén tvingades rycka in i Belgien, med den lilla brittiska expeditionsarmén, BEF, om endast fyra divisioner, på sin vänstra flank. Kollisionen mellan de stridande parterna blev gigantisk och ententen vacklade från första stund inför tyngden av den tyska krigsmaskinen – men långt ifrån så snabbt som den tyska generalstaben önskat.

Den huvudsaklige militäre ledaren på ententens sida var chefen för den franska generalstaben, fältmarskalk Joseph Joffre. Den 62-årige generalen var i mångt och mycket politiskt tillsatt på sin tjänst, i det att den tredje franska republiken försökte balansera sin kontroll över den huvudsakligen aristokratiska armén. Joffre kom från en vinodlarfamilj i Roussillon, i det franska Katalonien. Hans far hade varit hantverkare och Joffre blev först civilingenjör innan han slog in på den militära banan. Han kom sig upp genom ingenjörstrupperna, en ovanlig väg för en militär överbefälhavare. Han hade aldrig lett trupper i strid, aldrig heller lett en stab i sitt liv. Men vad den klotrunde marskalk Joffre saknade i taktisk kompetens, återtog han i ett orubbligt självförtroende, vilket bottnade i en solklar självinsikt. Joffre var mycket auktoritär, men behärskade ändå konsten att delegera, samt att lyssna på sina underordnade. Faktiskt, med facit i hand är det rättvist att påstå att Papa Joseph Joffre var klippt och skuren för sitt uppdrag 1914.

Under hela den franska tillvaron sedan 1871 hade armén kontemplerat ett kommande krig mot Tyskland. Man hade presenterat en rad planer, var och en strategiskt defensiva, men taktiskt desto mer offensiva. Den franska armén var offensiv till sitt väsen, anfall var bästa försvar och Joffre var absolut inget undantag. 1913 hade han presenterat Plan XVII, vilket var en utveckling av de förutvarande i just offensiv mening. Joffre låste inte fast den franska armén i olika taktiska scenarior. Han valde istället att acceptera det oförutsedda, helt enligt hans klarsynte kollega och i mycket ställföreträdare general Ferdinand Fochs devis. Båda missbedömde visserligen fullständigt vidden av den tyska invasionen, den breda fronten genom Belgien, det fruktansvärda, offensiva anslaget. Men under förberedelserna hade Joffre framför allt premierat de mest aggressiva soldaterna i hans generalskår, ett arbete han lugnt och sansat fortsatte med under den hårda defensiva striden mot den tyska ångvälten.

Som det blev

Utan att darra på manschetten lät han byta chef för den viktiga 5: e armén, vars linjer kollapsat inför företaget att fånga in den tyska 1: a armén. Ny chef blev den energiske Franchet d’Espérey, som även hade att driva på den olycklige fältmarskalk John French, chef för brittiska BEF. För försvaret av Paris ansvarade den hetsporrige general Joseph Gallieni, en gång Joffres chef på Madagaskar, som återkallats från sin pension av sin forne protegé därför att han inte kände till ordet reträtt. Joffre lät sätta upp en helt ny armé, den nionde, och gav den till den kallhamrade realisten Ferdinand Foch. Dessa generaler var alla de främsta stridisarna i den franska armén, formidabla bandhundar som gick över lik och vadade i sjöar av blod för att besegra fienden. Över lag, under hela första världskriget, visade fransmännen betydligt mer tåga än deras allierade i ententen. De bidrog aktivt till hur västfronten utvecklades. Det skulle dröja till nästa år, 1915, innan britterna befordrade den tidigare kårchefen general Douglas Haig till deras överbefälhavare i Frankrike och Joffre äntligen fick en partner att luta sig mot. Det är ingen överdrift att Joseph Joffre på sensommaren och hösten 1914 skapade den främsta armé Frankrike någonsin haft, både före och efter första världskriget.

Det var många faktorer som omkullkastade Schlieffenplanen. Först var det belgarna, som inte alls förhöll sig neutrala och passiva när deras nationsgränser penetrerades, utan slog allt vad de förmådde med sina begränsade resurser. De lyckades stoppa tyskarna tvärt vid Antwerpen och striderna om staden tog i tyskarnas synsätt en evinnerlig tid. Brittiska BEF kastades in på den franska 5: e arméns vänsterflygel i Belgien och fick ta merparten av general Von Klucks 1: a armés fulla kraft dagen efter att de anlänt till kanalen Condé-Mons. Slaget vid Mons den 23 augusti innebar en präktigt blodig näsa för tyskarna. De fåtaliga, men professionella brittiska soldaterna, saknade tillräckligt med kulsprutor, men de hade ihärdigt drillats i brittiska arméns signum – snabb infanterield. De brittiska soldaterna matade in 15 magasin i minuten i sina Lee-Einfields, d.v.s. 120 skott per minut. Tyskarna slogs tillfälligt tillbaka med 6 000 man i förluster. Visst, man avancerade vidare förhållandevis snabbt, men det aggressiva tillbakadragandet av ententens trupper innebar allvarliga konsekvenser för planeringen och gruvliga förlustsiffror för båda sidor. Den här situationen ställde höga krav på de tyskar staberna att räkna om och reorganisera avancemanget. Det klarade de så när, men processen hade en mycket negativ inverkan på självaste chefen, fältmarskalk Helmuth von Moltke d.y. Han var en ganska neurotisk typ och med tiden började han i skuggan av de ständigt hårdnande striderna, att svänga armén österut i syfte att hålla ihop fronten. Den ursprungliga, och avgörande, delen av Schlieffenplanen, där 1: a armén skulle marschera väster om Paris, gick förlorad ju närmare den franska huvudstaden man kom.

Erich von Falkenhayn

Det betydde i sin tur att fransmännens nödgade taktik betalade sig. Hade marskalk Joffre kunnat stå kvar utmed gränserna i norr, hade antagligen tyskarna lyckats med att omringa dem. Nu, med defensiv taktik, men fortsatt aggressivt motstånd, drog man tyskarna ur led. Den tyska 1: a armén följde de övriga styrkorna i en sväng öster om Paris. Det fanns givetvis en gräns för detta och Joffre planerade för ett stopp i början av september. Han var ivrigt påhejad av general Gallieni i Paris, som korrekt förstod dilemmat i den tyska planeringen. Joffre hade först tänkt sig göra halt vid floden Aisne, men situationen krävde fortsatt tillbakadragande och beslutet togs istället för fortifikationerna vid Marne, vilket f.ö. var i senaste laget. För uppdraget att försvara Marne hade Joffre plockat upp ett av sina vassaste kort, general Phillippe Pétain, en knallhård ultranationalist. Den 5 september, några dagar tidigare än planerat, vände franska armén helt om och gick till motanfall. Det s.k. första slaget om Marne var ett faktum. Det blev en fruktansvärd drabbning med över 150 000 stupade soldater på båda sidor. Samtidigt som man slogs dygnet om i en dryg vecka, övade Pétain nya trupper i fantastiska repliker av fronten framför. Både sidor vacklade, båda sidor var fullständigt slutkörda. Samtidigt hade Ryssland, med enbart en partiellt mobiliserad armé gått in i Ostpreussen, där Tysklands enda kvarvarande armé, den åttonde, stod och väntade. Det blev därmed tyskarna som blinkade först.

Nu inträffade något som i militärhistorien är försummat. Fältmarskalk von Moltke hade kommenderat taktisk reträtt till floden Aisne redan den 9 september. Skickligt drog sig tyskarna ur det första slaget vid Marne, som officiellt höll på till den 12 september. Ofta har denna manöver enbart beskrivits som en naturlig följd av de pågående, hårda striderna. I själva verket ingick även tillbakadraganden i Schlieffenplanen. Utmed planens tänkta förlopp på kartan hade man lagt ut säkerhetslinjer som man antingen kände till väl sedan tidigare, eller helt enkelt spanat ut medels enkelt spioneri. Målsättningen var att tyska armén när som helst skulle kunna falla tillbaka på förutbestämda positioner för att gräva ner sig. Man var också bättre förberedd på detta än ententens trupper. Den tyske infanteristen hade tränats hårt i fältarbete och visste att hantera sin medhavda spade. Deras ingenjörsförband hade stora resurser för att gräva löpgravar och tömma dem på vatten. Kvaliteten på de tyska skyttegravarna var allmänt bättre än motståndarsidans. Detta var grunden till skyttegravskriget, det var en väl planerad strategi, snarare än nycker för att komma undan kulsprutor och artilleri. Därför befann sig också som regel tyskarna alltid i högre position än britter och fransmän. Det hjälpte dock inte Von Moltke** personligen. Den 14 september avgick han på kejsarens begäran från sin post. I hans ställe kom den betydligt tuffare fältmarskalk Erich von Falkenhayn.

Sir John French

I mitten av september 1914, efter en och en halv månads strider, hade Alfred von Schlieffens plan tjänat ut sin roll. Kriget hade stelnat på sin huvudsakliga front nordost och direkt ost om Paris. Vad som återstod var en flyktig, om än mycket farlig strid utmed den tyska 1: a arméns långa flank mot väster, från floden Aisne i söder och upp till belgiska Ostende utmed kanalkusten. Detta var den s.k. Jakten mot havet. Ingendera av de stridande parterna hade särskilt många styrkor utmed linjen, samtidigt vägrade båda stabilisera fronten. Längst i norr klamrade sig resterna av den belgiska armén fast i en liten ficka av belgiskt territorium. Söder därom hade Joffre samlat reserver i form av kolonialförband och äldre värnpliktiga. Tyskarna laddade upp med spridda kårer av reservenheter, snabbt framkallade av Von Falkenhayn. Bland dessa fanns bl.a. 16: e bayerska reservinfanteriregementet med en österrikisk frivillig, en menig Adolf Hitler i rullorna. Han hade inställt sig, efter två månaders utbildning, bland de äldre värnpliktiga i regementet, tillsammans med studenter och andra äventyrare. Han såg sin första strid vid Ypres den 30 oktober. Ett mycket rörligt krig fortsatte utmed denna del av fronten in i november, innan tyskarna åter igen drog sig tillbaka i förberedda linjer.

Det första världskrigets första rond var över, västfronten var stabiliserad med skyttegravar från Nieuport i Belgien till den schweiziska gränsen. En kvarts miljon tyska soldater hade stupat, 360 000 britter, fransmän och belgare hade gett sina liv. Samtliga huvudrollsinnehavare skulle malas ner av det ohyggliga stillastående som varade fram till 1918. Joseph Joffre ersattes den 13 december 1916 av artilleriexperten general Robert Neville, Erich von Falkenhayn följde sin föregångare tre månader tidigare och ersattes av general Paul von Hindenburg. General Ferdinand Foch*** skulle på våren 1918 bli överbefälhavare över samtliga trupper på västfronten, 4 miljoner man, det största befäl någon general någonsin haft fram till dess.

Ferdinand Foch


* Enkelt uttryckt; Storbritannien hade stött den belgiska revolutionen under förutsättning att nationen höll sig neutralt på den europeiska arenan. Det låg helt i britternas intresse att den närmaste kontinentala kusten på andra sidan Engelska kanalen var neutral.

** Helmuth von Moltke d.y. avled 1916, en bruten man.


*** Ferdinand Foch fick kicken från generalstaben 1919, mycket p.g.a. hans motstånd till tyskarnas kapitulation, som han menade blev för enkel för dem. Han varnade för att kriget skulle starta igen 20 år senare. Han fick rätt, med 63 dagars marginal.

söndag 19 januari 2014

Krigsfall Sverige

Det kalla kriget kunde avslutas efter det att Sovjetunionen kollapsat och Warszawapakten utraderat sig själv. Det innebar en seger för USA och de västerländska värdena mot det kommunistiska samhällets tyranni och förfall. Krigsslutet 1991 ledde till en allmän nedrustning av västvärldens militära resurser under det tjugonde århundradets sista årtionde. I Sverige, liksom i flera andra nationer i Europa, resulterade det i en snabb och resolut omstöpning av de militära förhållandena. I Sveriges fall har man gått från ett omfattande värnpliktsförsvar, det tredje största i världen per capita räknat, till ett yrkes- och frivilligförsvar värdig det västerländska samhällets ideal. Samtidigt har ett målmedvetet närmande till NATO skett med ett tillhörande större internationellt, militärt åtagande, åtgärder som representerade politiska omöjligheter under det förutvarande millenniet, blott ett decennium tidigare.



Av alla systemskiften som alliansregeringen genomfört, är det militära försvaret det största och mest påtagliga. Sveriges statsminister har gått så långt att peka ut det militära försvaret för vad det verkligen är, ett särintresse. Sällan har sanningen varit så obekväm. Utifrån det perspektivet är det förvånande att kritiker, som annars ställt sig positiva till omdaningen av Sverige, samtidigt rest frågetecken kring den aktuella utvecklingen inom det militära försvaret. Som om militären inte utgjorde den potentiellt allra mest förödande offentliga resursslösaren. I fredtid bidrar försvaret inte mycket till samhällets väl och ve. Rättsväsendet håller oss trygga, sjukvården botar oss, men försvaret, förutom att skapa jobb, drar i stort sett på oss hiskeliga lagerkostnader i väntan på det ohyggliga.

Militären, nationens försvar, är en av de instanser vi låter staten, d.v.s. politikerna sköta. Det existerar ett starkt intresse hos allmänheten att bidra till det militära försvaret, en viktig trygghetsfaktor som inte kan negligeras. Det stora och ofta traumatiska reformarbetet som ändå genomförts under 2000-talet kan spåra sina rötter i surt förvärvade lärdomar från det kalla krigets tid. Det existerar ett ingraverat medvetande hos alliansregeringens olika medlemmar. De har det gemensamt att de varit barn av och arvingar till de gamla borgerliga regeringarna 1976-1982. Det innebär att man har en särdeles tung erfarenhet i bagaget. De gamla regeringarna ansåg sig nämligen nödgade att efter fyrtio år av socialdemokratisk hegemoni, trots allt fortsätta gängse politik och bränna miljarder skattekronor på ett hopplöst system, tvärt emot vedertagen ekonomisk insikt och den egna ideologins klarsyn. Orsaken var behovet hos dessa borgerliga regeringar av att visa väljarna deras vilja att fixa jobben, kosta vad det kosta ville. Med facit i hand har man tagit konsekvenserna av den förda politiken. Genom aktiv avreglering av den rigida, svenska ekonomin placerade alliansen vårt land på toppen av de europeiska nationernas prestationsförmåga. Vi har inte förfallit i den välfärdsfälla som utgjort grekiskt, italienskt eller spanskt tillkortakommande. Den svenska militären har burit det stora korset i det nya millenniets systemskifte.



Inget är längre som förut. Alliansregeringens ledande parti, Nya Moderaterna, har genom det ivriga förändringsarbetet i realiteten stöpt om sig själv från att ha varit ett traditionellt, konservativt och försvarsvänligt parti, till ett liberalt reformparti, där resultaten av den förda politiken jämställts med de ideologiskt motsatta Vänsterpartiets. Gamla trotjänare har upplevt tiden som både upp och nervänd likväl som ur led. Inför 2014 flaggar dock Moderaterna för en svängning i attityd, vilket tycks ställa dem i fas med sina tre regeringsvänner, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Till dessa tycks även ett nyuppvaknat Socialdemokraterna sluta sig. Märk dock väl att riksdagen är rörande ense om den förda politiken. Trots kritik har samtliga partier, utom Sverigedemokraterna, varit påtagligt sparsamma med anslag till försvaret och tycks invänta regeringens initiativ. En äktsvensk konsensus föreligger i politiken och kulmen i det militära nedrustningsarbetet har med största säkerhet nåtts.

För en nedrustning har det varit och den har varit helt avgörande för en framtida upprustning. Den gamla organisationen var tvungen att rotas ut, försvaret drogs med utdaterad utrustning från mitten av förra århundradet, samma sak gällde för det gamla mark- och fastighetsbestånden. Den nödvändiga moderniseringen och framför allt implementeringen av denna ut till varje enskild soldat har krävt en fullständig omdaning av hela systemet. Militären skiljer sig från rättstaten och sjukvården på så vis att den lämpar sig för just detta, eftersom den inte tjänar en reell uppgift i samhället under fredstid.

Samtidigt, historien har lärt oss att militär innovation alltid motarbetats av den gamla ordningen utifrån rent reaktionära skäl. Förändring har alltid varit av ondo för generaler och amiraler, direktiv från parlament har sinkats och rökridåer har lagts. Sveriges nuvarande generalstab, med ÖB i spetsen, har sina rötter i 1970- och 1980-talens stagnerade s.k. invasionsförsvar, en utgångspunkt lika lovande som Maginotlinjen en gång var för Frankrikes försvar. Till skillnad från tidigare svenska regeringar efter andra världskriget, har alliansen aktivt tagit matchen mot militärens separationsångest. Man har hävdat politikens styrning av de väpnade styrkorna och det har följts av dramatisk och offentlig tandagnisslan från militärt håll. Man har effektivt använt sig av lokalpatriotism i riksdagen genom regementsdöden som ett argument mot förändring, även hotat med förbandsnedläggelser även när sådana inte var aktuella. ÖB har under stundom begått fanflykt och offentligt talat om försvarets prestationsförmåga  i sitt behov att uttrycka indignation, allt för att ge allmänheten en bild av förlorad kontroll och allmän ansvarslöshet. Arbetet har utan tvekan varit hårt för regeringen. Åtminstone en försvarsminister har fått sparken till följd av illojalitet. Denna stämning i bäcken har trots allt i största allmänhet följts med tystnad från den politiska oppositionen, antagligen därför att deras egna erfarenheter av sakfrågan varit än längre.

Kockums nya A26

Oppositionen har samtidigt hanterat nedrustningsfrågan passivt när de själva satt i regeringsställning. Frågan är inte om nedrustningen var nödvändig, utan om timingen var den bästa. Den borde antagligen ha skett ett decennium tidigare, i direkt anslutning till det kalla krigets slut, under en tid då världen åtnjöt en kort, men underbar period av stabilisering och tillförsikt. Men det blev inte så.

 Sverige delar den ingångna försvarspolitiken med flera andra nationer i Europa. Många av de tidigare Warszawapaktsländerna har också de stöpt om sina nya försvarssystem i liknade formar. De som ändå behållit sina gamla värnpliktsförsvar har radikalt minskat dess storlek och de låga värnpliktsuttagen har de facto gjort systemen till frivilliga. Omdaningarna är dels ett svar på kalla krigets slut, men också en viktig anpassning till NATO. En jämförelse kan göras med det stora hotet i sammanhanget, Ryssland. Den gamla, stagnerade och eftersatta sovjetiska krigsmaskinen, den en gång största i världen, rasade samman genom allmänt förfall under 1990-talet. En sanslös motsatsrelation mellan uttalade, politiska ambitioner och de faktiska förhållandena regerade i Kreml. Den gamla sovjetiska reptilhjärnan knäpptes på, där man aldrig erkände tillkortakommanden, alltid framställde saker som oändligt mycket grandiosare än de egentligen var. Det kommunistiska spelet för gallerierna, Maskirovka, var och är alltjämt intakt.

När det ryska försvaret väl skulle upprustas och förnyas under 2000-talets andra hälft, i en nation med än större behov av allmänt politiskt, ekonomiskt och socialt reformarbete, så började man från en statusnivå av ett svårt eroderat värnpliktsförsvar om 1.5 miljoner man. Inför 2010-talet flaggade delar av den ryska militären för att armén akut behövde bantas med nittio procent (90 %) för att överhuvudtaget klara de uppsatta reformmålen. Detta uppfattades, i den rådande nationalistiska andan, som närmast förräderi och huvuden rullade. Värnpliktsförsvaret har därefter bantats något, men mäter fortfarande en miljon man på papperet. Ryssland har därmed gjort det mycket svårt för sig och den nya intensifierade uppdateringen av materiellinköp bör beaktas med försiktighet. Det kommer nämligen att ta generationer för det ryska värnpliktsförsvaret att implementera dessa i sin organisation i tillräckligt antal. Fortfarande till denna dag demonstrerar ryska mödrar utanför Kreml, krävande mänskliga rättigheter till sina inkallade söner. Den moderna ryska krigsmakten saknar förmåga att ta hand om sitt folk, misshandel, sexuella övergrepp, umbäranden och ond, bråd död drar ännu genom de ryska kasernerna. En grogrund för snabb och effektiv förnyelse?

Det svenska militära försvaret kan idag enbart gå framåt. Det finns en målsättning att vi skall ha ett totalt antal militärt manskap om 60 000 man till 2016. Idag, 2014, ligger den styrkan på 40 000 och hittills har det funnits tecken på att ambitionsnivån sackat efter. Dock, det är inte antalet soldater som i första hand mäter försvarets förmåga, det är istället det befintliga antalets kapacitet som är den avgörande faktorn. Det moderna kriget skiljer sig i flera avseenden mot tidigare antaganden. Aldrig har kravet på militärens flexibilitet och anpassningsförmåga varit så stor som nu. Dagens svenska försvar är inte komplett, det saknas hela vapenslag, vilket bristen på manskap delvis är ett tecken på. Där finns också problem med rekrytering och anställning av soldater, vilket är ett allvarligt symtom på Sveriges rigida arbetsmarknad. Det går inte att bygga militära förband på projektanställningar, ett krav på även en avreglering av arbetsmarknaden är därför nödvändigt.

Hemvärnet

Inför budgetåret – och valåret – 2014 kommer uppenbarligen försvarsanslagen ökas. Fortsatt rekrytering förväntas, inköp av nya vapensystem, uppsättande av nya förband, samt fortsatt utbildning. Sverige har idag förutsättningarna för ett modernt och kompetent försvar i jämförelse med tidigare. Den stora fördelen med den mindre, professionella kostymen är just implementeringstempot. Det är också en av orsakerna till de fortsatt höga kostnaderna, trots mindre kostym. Snabbare uppdatering kostar pengar, mycket pengar, samtidigt som den kommer att tjäna den svenska vapenindustrin väl. Sverige är fortfarande en tillverkare av vapenteknik att räkna med, även om vi antagligen aldrig mer kommer att bygga våra egna stridsflygplan.

Samtidigt måste en kapacitet för ytterligare expansion vid ett krigsläge ske. För denna kapacitet bör Hemvärnet stå. Det är populärt och klichéartat att klanka ner på Hemvärnet. Dagens Hemvärn skiljer dock sig storartat i jämförelse med den gamla s.k. prostataarmén och utvecklingen fortsätter fortlöpande med ständig förnyelse. Det gamla Hemvärnet var ett resultat av värnpliktsförsvarets tillkortakommande, man låg ständigt sist i den mycket långsamma omsättningen av urgammal utrustning ner genom organisationen. När nu försvaret snart byter automatkarbin, från AK5 till AK6, så sker det för första gången i historien över hela organisationen, inklusive Hemvärnet. I dess nuvarande organisation utgör Hemvärnet mellan 20- och 25 000 man, d.v.s. en tredjedel av den tänkta försvarsstyrkan.   

Vad som saknas är tillräcklig fortbildning och förankring i det avreglerade samhället. Idag är kraven relativt lågt ställda efter genomgången Grundläggande Militär Utbildning, GMU. Dessa behöver ökas, inte enbart för kompetensutveckling, utan även för statusen i samhället för Hemvärnets uppgift. Det måste över lag bli mer attraktivt att engagera sig i militären, både professionellt som frivilligt. Olika statliga myndigheter och företag använder sig av militärens befälsprogram för utbildning av deras arbetsledare och chefer. Trots detta får engagerad hemvärnspersonal inte tillgodoräkna sig genomgången befälsutbildning i deras civila karriärer. De rigida systemen måste raseras, att genomgå GMU måste bli en merit i livet. När nu militären klagar på att 40 procent av dem som går igenom GMU hoppar av, så är det ett problem som kommer av det förfall som det svenska skolsystemet lever med – även det ett resultat av det kalla krigets tidevarv.

I alliansregeringens regi är Sveriges försvar stöpt för medlemskap i NATO. NATO, eller dess efterträdare, är det naturliga steget för vår försvarsförmåga. Genom ett medlemskap är det inte säkert att hela försvarsorganisationen behöver vara komplett. Vi kan komma att slippa vissa delar, mot att stärka andra. Den lärdom våra skandinaviska grannar dragit genom sina 60+ år i NATO är att man kunnat spara offentliga resurser, skapat mindre enheter, utan att göra avkall på styrkan när det väl gäller. Inom NATO betraktas Sveriges försvar som adekvat strömlinjeformat. Det ses allmänt som en god plattform att bygga på. Hotbilden mot Sverige måste sättas i relation till NATO: s närvaro i vår direkta närhet. Kritikerna målar upp det ryska hotet och kallar Sverige för ett vakuum, som om Sverige vore en isolerad ö i Europa.

GMU

Rysslands politiska utveckling och militära upprustning är oroande faktorer, det råder ingen tvekan om det. Men vad utgör då ett krigsfall för Sverige? Det är knappast ett regelrätt invasionsförsök, ett isolerat storkrig bakom Finland och NATO-medlemmarna Estland, Lettland och Litauen. Nej, antingen blir det en begränsad insats – det som svenska försvaret är byggt för – i samband med t.ex. Rysslands energiintressen via Östersjön, eller aktioner i relation till en större insats mot tredje part i vår närhet. Våra Baltiska grannar har en reell och påtaglig hotbild från Ryssland. Sedan Sovjetunionens fall 1991 har dessa länder utstått konstant politisk och ekonomisk krigföring från den stora grannen i öst. Men de är, som sagt, medlemmar i NATO och även den Europeiska unionen. Nationer som kan drabbas av militära interventioner från Ryssland är Ukraina och Georgien, som redan drabbats. Det ukrainska folket söker medlemskap i EU, en omöjlighet för Ryssland. Därför är det inte rimligt att Ryssland kan utgöra ett direkt hot mot vår nation utan att först engagerat vår direkta omvärld. Vi talar om ett skräckscenario där Europa åter står i brand, något vi absolut inte är ensamma om, vare sig vi vill det eller inte.

Därför är den svenska NATO-debatten ovärdig. Den är ett hån mot empirisk kunskap, mot realpolitiska förhållanden, mot våra nationella grannar. Vi framstår som verklighetsfrämmande. Sverige, som medlem i världssamfundet, i FN och EU, kan inte med berått mod påstå att vi skall ställa oss utanför världens alla konflikter, särskilt de som skulle kunna drabba vår omedelbara närhet. Det går inte att veta idag hur NATO utvecklas i framtiden. Först och främst behöver USA en ny regering. Men, lösningen för Sverige är stora militärallianser förankrade i den frihetliga, demokratiska, västerländska hegemonin. Vi är potentiellt under attack på fler sätt än ett, ibland är vi i detta dilemma även i maskopi med Ryssland. Världen är inte vad den varit och vi bör rösa oss med den, inte mot den – det är verkligen inte ett normalt, svenskt beteende.

Det går mycket finnar i den svenska debatten. Vårt kära granlands försvarsminister har gjort en del uttalanden i domedagsriktning. Finlands oro är enkel att ta på allvar, direkt granne med den ryska slagbjörnen, vår gemensamma såta fiende genom århundradena. Finland har valt en annan utveckling för sitt försvar än Sverige. Man har behållit det tunga värnpliktsförsvaret, även om det minskat i storlek av kostnadsskäl i relation till effektivitet. Många svenska kritiker låter sig nostalgiskt imponeras av detta och bortser gärna från det finska försvarets brister i modernitet, särskilt ställt i relation till Rysslands upprustning av nya vapensystem. Naturligtvis känner Finland oro inför framtiden, när inte bara Sverige, utan även övriga nordiska vänner, Baltikum och NATO valt en annan väg. Finland bör, liksom Sverige, därför gå med i NATO – och om Ryssland har problem med det, så är det deras problem.

HK G36, nya AK6?


Norden, och nu även Baltikum, samarbetar konstruktivt i vårt gemensamma engagemang i krigshärdar runt om i världen. Kritiken mot dessa är nationalistiskt grundade och intimt sammankopplade med aversionen mot NATO, även mot EU, och i så fall även mot FN. Det råder konsensus inom svensk politik för att fortsätta det internationella engagemanget. Svenskt försvar har stor nytta av detta, det vässar organisationen ytterligare, placerar yrkeskunskaperna i en faktisk realitet och inte som tidigare, enbart en teoretisk exercis. Samma isolatoriska argument, som mot NATO, hävdar här ovilja att försvara annat än fosterlandet, eller att det internationella engagemanget hotar oss indirekt – vi retar ju upp de onda krafterna. Mot denna defaitism kan endast verkligheten hävdas. Vi har en konstant hotbild mot oss idag, därför att vi lever med en ruvande slagbjörn i vår närhet, därför att vi är ett västerländskt land. Bara genom att existera är vi en del av våra potentiella motståndares fiender, vi kan inte komma undan det. De kan skada oss på många sätt, den regelrätta militära insatsen är den minst troliga. Det 21: a århundradet ställer nya krav på oss och vår försvarsförmåga. Det är inte rätt tidpunkt att stoppa huvudet i sanden.



Vad den svenska debatten bör akta sig för är att falla tillbaka i talet om allmän värnplikt igen. Det vore en katastrof att kasta in nationen i ett nytt militärt ombyggnadsarbete av än större mått än idag och som i faktiska termer skulle innebära ett stort steg tillbaka i utvecklingen. Incitamenten finns dock där, idag är det politiskt uttalat enbart av det aspirerande socialkonservativa Sverigedemokraterna, en politisk rörelse så flortunn i sin retorik att deras enda agenda – fascismen – är lika uppenbar som elefanten i rummet ingen vill tala om. Även den politiska vänsterns gamla folkförsvarstanke lurar i skuggorna. Flera duktiga försvarsdebattörer lutar åt detta håll när de botaniserar i gamla beväringsdrömmerier och talar sig varma om kvantitetens ihåliga säkerhet. Man underbyggs av folkliga inställningar om nyttan för pojkar att ikläda sig militär disciplin. Det auktoritära folkförsvaret, med hot om fängelsestraff vid tvekan, är fortfarande en märkvärdig frestelse för många och är nog så skrämmande i sig.  Det nya, moderna och civila Sverige är därför inte färdigbyggt på länga vägar. Att stå upp för de västerländska idealen om ekonomisk framgång, demokrati, frihet och rättssamhälle är inte enbart en fråga om försvarsvilja, det är också en vilja och förmåga att stå upp för och leva efter dess principer. 

söndag 12 januari 2014

Den militäre entreprenören


Det blev inte Tuchatjevskijs öde att uppleva det stora fosterländska kriget. Ändå var det Tuchatjevskij och hans hjältar som förintade de fascistiska arméerna. Den teknologi som han konstruerade, tillsammans med partiet och folket, omkullkastade fienden. Ledd av den sovjetiska militära doktrin som Tuchatjevskij skapade, kunde soldaterna och generalerna besegra motståndaren.
                                                               – Alexander Todorskii*, Moskva 1963

Den militära evolutionen tog ett stormsteg med första världskriget. De utlösande faktorerna var de nya flyg- och pansarvapnen, resulterande i nya tankespår hos militära ledare. Det kallas mekaniserad krigföring, eldkraft och rörelse, angrepp i djupled med fristående pansarenheter, understödda av motoriserat infanteri och attackflyg. Även känt som blixtkrig. Om man dryftar sig till att peka ut en enskild person som initiativtagare till de nya idéerna, så måste det bli det den brittiske generalen och militärhistorikern John Fuller, mera känd som J. F. C. Fuller. Det är logiskt, då stridsvagnen, själva katalysatorn i den nya taktiken, var en brittisk idé under första världskriget. Officiellt presenterad 1926, Fullers teori om de nio principerna för krigföring, om de moment som var nödvändiga för att nå önskat resultat, spreds snabbt till hugade spekulanter världen över.

Michail Tuchatjevskij

J. F. C. Fuller blev med tiden desillusionerad av vad han kallade demokratins oförmåga. Hans teorier möttes med motstånd likväl från nedrustningsvilliga politiker, som från reaktionära, militära krafter i hemlandet, så även i Frankrike och i USA. Istället var det Europas diktaturer som kom att visa störst intresse för hans idéer, länder som Sovjetunionen och senare Nazityskland. Han tolkade detta som att vederbörlig progressiv politik krävdes för att man skulle ta honom på allvar. Kommunist kunde nu inte Fuller tänka sig att bli, så istället engagerade han sig i British Union of Fascists tillsammans med Sir Oswald Mosley. Den blivande generalen Heinz Guderian var definitivt en av Fullers närmaste åsiktsfränder. Han skrev en bok om ett fiktivt pansaranfall, Achtung – Panzer (1937), som väckte stor uppmärksamhet. Den som däremot först kom att fullända Fullers teorier i realiteten, och förekomma Guderian med nästan tio år, var en påfallande ung man med både makt och inflytande i sitt land för att utgöra en avgörande skillnad, en ryss, som vid 42 års ålder blev marskalk i den sovjetiska Röda armén. Hans namn var Michail Tuchatjevskij.

Sovjetunionen var pionjär i världen med att etablera mekaniserad krigföring som sin militära doktrin. Det var här stridsvagnsutvecklingen först tog fart, där de första pansardivisionerna skapades och nya strategier och taktiker stöptes. Det var också i Sovjetunionen man började experimenterade med trupper landsatta från luften med fallskärm. Detta skedde trots, eller tack vare, den starkt politiserade militärstrukturen i Sovjetunionen. Berättelsen om hur Röda armén på tio år omformades från en ruffig revolutionsarmé, till en tekniskt avancerad stridsmaskin, en koloss på larvfötter, går parallellt med berättelsen om möjligheternas man, den store militäre entreprenören.

Michail Nikolajevitj Tuchatjevskij kom från en penninglös, rysk lågadel och därmed som född in i den kejserliga armén. Hans farfarsfar hade varit en legendarisk överste och regementschef, som under det polsk-ryska kriget 1831 stupat framför Warszawas portar. Tuchatjevskij utbildade sig till officer, han tog examen med höga poäng vid militärakademin Alexandrovskoje alldeles lagom till första världskrigets utbrott. Tjugoett år gammal gick premiärlöjtnanten Tuchatjevskij ut i strid med det ärevördiga gardesregementet Semienovskij. Ingen kunde då ana att hans sturska profetia, så typisk honom, skulle besannas; att inom tio år antingen bli general eller få möta hjältedöden.

J. F. C. Fuller

Den franske kaptenen Charles de Gaulle mötte Tuchatjevskij som krigsfånge på fästning i tyska Ingolstadt. Han beskrev den ryske kollegan som en duktig violinist, okuvligt kaxig och mycket egocentrisk – det krävdes uppenbarligen en för att identifiera en annan. Tuchatjevskij lyckades vid sitt femte försök att rymma och återvände till Ryssland och Oktoberrevolutionen. Han blev bolsjevik och historiens gång tjänade väl hans syften. Under inbördeskriget fullföljde han sin profetia och blev general. Tuchatjevskij ledde flera arméer i framgångsrika kampanjer mot olika vita konstellationer, i Moskva, i Sibirien, på Krim, samt under kontrarevolten i Kronstadt 1921. Han var en typisk politisk härledare som inte tvekade att arkebusera fiender, externa som interna. Han hade heller inga problem med att använda stridsgas mot upprorisk civilbefolkning.

Det Polsk-sovjetiska kriget 1919-1920, som brukar redovisas separat i historiebeskrivningen, men som även var en nationalistisk delkonflikt för polsk – även ukrainsk – frihet i det ryska inbördeskriget, utgjorde den stora debuten i hans berättelse. Den blott 27-årige Tuchatjevskij var den ledande sovjetiske generalen i Röda arméns invasion av Polen. Han drev sin Västra front rakt mot Warszawa och behövde enbart länka upp med den Sydvästra fronten, under general Alexander Jegorov, för att nå övertag gentemot de hårt pressade polackerna. Men, vid sidan av Jevgorod fanns där en förste politisk kommissarie, i realiteten en jämnstark ledare, representerande ett återkommande problem för den Röda armén, den politiska faktorn. Kommissariens namn var Josef Stalin och hans roll i de ryska manövrerna framför Warszawa i augusti 1920 är omtvistat. Jevgorod bröt nämligen order, hamnade på efterkälke och polackerna lyckas vrida stridslyckan ur Tuchatjevskijs hand. I Polen går det under namnet Undret vid Vistula, då generalen och statsmannen Jozef Pilsudski besegrade ryssarna vid tröskeln till huvudstaden. Kriget slutade med polsk seger, eller som polackerna ofta upprepar och Tuchatjevskij bekräftat i egna ordalag – bolsjevikernas väg in i Europa stoppades vid Warszawa. Efterspelet innebar en svår tankeställare för Moskva. Det startade också en illavarslande relation mellan Tuchatjevskij och Stalin, som skulle få konsekvenser i framtiden.

Vid den här tiden, under den första hälften av 1920-talet, var Sovjetunionen fortfarande en förhållandevis öppen nation. Kommunismen hade misslyckats med folkförsörjningen efter revolutionen och för att hindra massvält införde man under Lenin det som kallades NEP, Novaja Ekonomcheskaja Politik. Den nya ekonomiska politiken innebar en återgång till småskalig privat näring, samt skapandet av statskapitalism, d.v.s. staten som kommersiell aktör. Utbytet av kontakter med yttervärlden var relativt friktionsfri, sovjetmedborgare kunde resa och studera utomlands och utländska intressen kunde samtidigt etablera sig i landet. Under denna period betraktade Kreml just utbytet av framför allt kunskaper som avgörande för nationens överlevnad. Sovjetiska delegationer var vanliga i väst, i alla tänkbara funktioner. Militären var inget undantag och de yrkesmän som ville röra på sig intellektuellt hade många alternativ att välja på. Situationen för den Röda armén var besvärlig. Stora svagheter var blottade och bolsjevikerna var hopplöst ambivalenta rörande militära mål och medel. Leon Trotskij, en teoretisk civilist i rollen som folkkommissarie, d.v.s. minister för krigsmakten, förstod trots allt läget. Man satt fast i politiken, där militärer hade tillgång till all information, men saknade möjlighet att implementera nya idéer. Det fanns de politiker som ansåg att en organiserad militär inte var nödvändig, att om kriget kom skulle det ryska folket äter resa sig i revolutionär anda och per automatik få fiendens soldater att ansluta sig till den proletära diktaturen. Krig var per definition omöjligt i det klasslösa samhället. Lenin delade inte den uppfattningen, men kvarnarna malde långsamt.

Kommissarie Stalin

General Tuchatjevskij var den skarpast lysande av militärerna i Röda armén. I syfte att sätta igång en utvecklingsprocess engagerade han sig i samtliga aspekter kring expansion. Han argumenterade politiskt, skrev artiklar och inhämtade information och fakta. Tuchatjevskij kom att delta i utvecklingen av vapen och materiell, i starten av nya företag, nya produkter, men också i utbildning och etablerandet av nya skolor. Han blev en statlig entreprenör, eller i det här fallet, en militär entreprenör. Frågan är om vi i Sverige någonsin haft sådana personer, som på eget bevåg, utifrån sitt eget huvud, skapat en statlig institution**. De finns dock i den amerikanska historien. Mest känd är givetvis J. Edgar Hoover, mannen som skapade och drev Federal Bureau of Investigation, FBI. Närmaste exemplet liknande Tuchatjevskij torde vara viceamiralen Hyman G. Rickover, Atomflottans fader, skaparen av amerikanska flottans nukleära maskinpark, hangarfartygen och ubåtarna, stommen i dagens moderna US Navy. Dit hör också tyska Wehrmachts Albert Kesselring***. Ett talande exempel på Michail Tuchatjevskijs kreativa förmåga, som även avslöjade vidden av hans intellekt, visades på hans fritid, då han gärna på violin repeterade och framförde små konserter i sällskap med sin gode vän Dmitrij Sjostakovitj. Denna ovanliga urkälla av skaparkraft var också en av hjärnorna bakom Sovjetunionens militära samarbete med Tyskland under 1920-talet.

Det hör till historiens mest bisarra, men ändå logiska skeenden att världens två parior vid den tiden, det kommunistiska Sovjetunionen och förlorarna från första världskriget, Tyskland, skulle nå varandra militärt. Uppgörelsen kom till skott på tyskt initiativ, men ryssarna accepterade bredvilligt, inte minst därför att Tyskland huserade Europas största kommunistparti, så i deras ögon lurade en expansiv världsrevolutio i det politiska bakvattnet. Utbytet skedde under största hemlighetsmakeri, då tyskarna bröt mot Versaillesfördraget. Den tyska Weimarrepubliken var knappt informerad om processen, däremot var Kreml helt införstådd. Tyska Reichwehr ville ha tillgång till faciliteter och tillgänglig teknik för att producera och öva ny materiell. Ryssarna ville åt tyskarnas kunnande. Tuchatjevskij utnyttjade de forna fiendernas starka initiativ till att överkomma deras egna tillkortakommanden inom utbildning och vetenskaplig innovation. Samarbetet skedde både inom flyg- och pansarteknik, men också inom taktiskt bruk av dessa. Det största intresset hos ryssarna var dock tyskarnas stora framgångar inom tillverkning och bruk av stridsgas, ett faktum som gav kalla kårar inför framtiden. General Tuchatjevskij deltog aktivt, han reste flitigt – under falsk identitet – till Tyskland och han satt i styrelserna för samtliga skolor och företag som etablerades i Sovjetunionen under samarbetet.

Sovjetiskt blixtkrig

1925 blev han stabschef för Röda armén, under Michail Frunze, som ersatt Trotskij som folkkommissarie för krigsmakten i januari samma år. Posten innebar att han var den högste militären i Sovjetunionen, som även kom med en position i kommunistpartiets Centralkommitté. Lenin hade avlidit året innan och inledningen till ett förändringsarbete i Sovjetunionen hade inletts, där Trotskij och hans åsiktsfränder på den kommunistiska vänsterflygeln drog de kortaste halmstråna. Istället var det kommunisternas förste partisekreterare Josef Stalin som metodiskt manövrerade sig i position för det totala maktövertagandet. Det skulle inte ske förrän 1929, då Trotskij tvingades i exil. Men den gryende stalinismen frammanade ändå avgörande förändringar. NEP kom att avvecklas och det Högsta sovjet proklamerade den första femårsplanen med början 1927. Det var slut på statskapitalism, småskalig entreprenörskap och kommersiella bönder, socialismen skulle övergå i kommunism enligt Karl Marx teorier, även om man måste tvinga fram utvecklingen. Detta komplicerade arbetet för Tuchatjevskij och militären. Stalin hade inte glömt Warszawa och sedan Trotskijs sorti betraktade han den populäre generalen som sin störste rival. Ännu var han dock inte stark nog i den politiska ledningen att avsätta honom. Logiken i hans aversion mot duktigt folk förstods naturligt nog inte av alla. Han muttrade därför indignerat under sin mustasch och kallade surmulet Tuchatjevskij för Napoleonchik – Lille Napoleon.

Med den första femårsplanen skulle den sovjetiska ekonomin centralstyras, Kreml ämnade koppla greppet om produktionsmedlen, exporten och importen. För militärens del innebar det risken att förlora inflytandet över vapenindustrin. Frågan blev om den civila industrin skulle producera för militärens räkning, eller om vapenindustrin skulle bli en egen bransch. Tuchatjevskij förordade flexibilitet, de som var bäst lämpade att producera skulle få kontrakten. Stalin var, och för avsevärd tid framåt, tämligen ointresserad av militären. Han förordade stora, eller snarare gigantiska industriella och infrastrukturella projekt för att mana Sovjetunionen in i det 20: e århundradet. Tuchatjevskij och hans Röda armé tvingades tänka om för att behålla momentet i deras utveckling. Under 1920-talets andra hälft hade man framgångsrikt samarbetat med internationella tillverkare av flyg och pansar. Man lät väst ta utvecklingskostnaderna, varpå man antingen kopierade befintliga modeller, eller rekvirerade tillverkningsrättigheter. Tuchatjevskij hade inte bara studerat J. F. C. Fullers teorier, han hade även träffat mannen ifråga, i England. Samarbetet med tyskarna fortsatte även under Stalin och avbröts inte förrän Hitler tog makten i Tyskland 1933. Tuchatjevskij kände därför Heinz Guderian mycket väl. Arbetet med att konstruera pansardivisioner hade startat, man samövade teorierna på rysk mark. Blixtkriget var i sin linda. 1928 lämnade Tuchatjevskij sin post som stabschef i Moskva och tog istället en operativ position, som chef för Leningrads militärområde, de facto armégruppschef. Utnämningen var alls ingen förvisning till provinserna, som vissa historiker påstått. Tuchatjevskij blev senare även ordförande i RVS, den revolutionära militärkommittén, samt kommissarie för det sovjetiska motsvarigheten till Försvarets materiellverk. Hans arbete med att försvara militärens intressen var i full gång.

Leon Trotskij

Det kallas idag det Sino-Sovjetiska kriget, men har ofta avfärdats i historien som en obetydlig parantes. Året var 1929 och kineserna, under krigsherren Zhang Xueliang (1901-2001), hade lagt rabarber på den Östra kinesiska järnvägen. Sovjetunionen reagerade negativt på detta och den lilla sibiriska armén under general Vasilij Blücher kommenderades att med våld lösa konflikten. Det blev en kort affär där ryssarna segrade med sina nyfunna doktriner. Händelsen var avgörande för Röda armén. Tuchatjevskij lät använda det lilla kriget skickligt i sin skrämselpropaganda att förmå Centralkommittén att fortsätta satsa industriellt på krigsmakten. Det gällde att framställa omvärlden som farlig, vilket inte var ett större problem i det svårt paranoida, kommunistiska samhället. Omvärlden delades in i fyra kategorier, där den första utgjordes av de öppet fientliga, som Storbritannien, Frankrike, de baltiska länderna och Finland. Kategori två var länder som riskerade bli fientliga, Tyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, USA och Japan. Sverige tillhörde kategori tre, länder ointresserade av konflikt med Sovjetunionen, tillsammans med övriga Skandinaviska länder, Österrike, Persien och hela Latinamerika. Sista kategorin, fyran, var de vänligt inställda nationerna, som Kina, Turkiet, Afghanistan, arabländerna, brittiska Indien och Afrika. Indelningen ger en intressant inblick i t.ex. Winston Churchills världsbild. Han förstod det här bättre än de flesta i samtiden och ger ytterligare förklaringar till hans fortsatta starka fokus på Medelhavet, Mellanöstern och Indien.

Utvecklingen innebar att Michail Tuchatjevskij var en huvudperson i manipulationen av Högsta sovjet. Därför innebar den första femårsplanen att Röda arméns styrka växte rejält under 1930-talets första hälft. Man hade på tio år gått från att ha varit en hopskrapad revolutionsarmé med gevär och några kulsprutor, till antagligen världens modernaste krigsmakt. Ett väldigt värnpliktssystem hade inrättats, baserat på den nya krigsmaktens behov av reserver. Borta var de ideologiska fantasierna om proletärt vapenskrammel. Viktigast var dock den industriella potentialen. Sovjetunionens vapenfabriker, till stor del implementerade av Tuchatjevskij, låg i förgrunden av stalinismens stora satsning på tung industri – och det inte helt enligt Stalins önskemål. Tuchatjevskijs Röda armé krävde en kraftfull industriell bas, där även en civil traktorfabrik kunde bygga stridsvagnar. Sovjetunionens krigsmakt förutsattes vara så pass stark att den kunde slå en angripare, från vilken riktning som helst, i antingen ett, eller flera på varandra följande fältslag. Man oroade sig för tvåfrontskrig, såsom omvärlden var beskaffad. Rörlighet i kombination med stor eldkraft var avgörande. Häri ligger bilden av den Röda armén under andra världskriget, de omfattande, outtröttliga pansarstridskrafterna, den väldiga artilleripotentialen, det enkla, men robusta konceptet om endast två motorfordon i armén, stridsvagnen och lastbilen. Där finns också den signifikativa likheten med Nazitysklands blixtkrigsdoktrin, i det att man liksom dem aldrig satsade på tungt, strategiskt bombflyg. Bland de generaler som rörde sig bekvämt i de nya förutsättningarna fanns Gregorij Zjukov, Ivan Konev och Konstantin Rokossovskij, kommande framgångsrika marskalkar under andra världskriget.

Michail och Nina
Tuchatjevskij hade lagt grunden, nu använde han Leningrads militärområde som sitt främsta laboratorium för sitt uppsåt. Här förevisade han i praktiska manövrer i fält, kraften i hans teorier om att ta initiativet i striden, att slå på djupet, inringa och förinta fienden. 1935 blev han befordrad till Marskalk av Sovjetunionen, den högsta möjliga rangen i den Röda armén. Han hade vid förvånansvärd ung ålder nått kulmen på sin karriär, när till sist den politiska utvecklingen hann ikapp honom.

Det var som skrivet i himlen, att med Stalin som fiende i det Högsta Sovjet under mitten av 1930-talet, var livet förenat med en latent dödsdom. Problemet var bara att fälla en så pass dignitär gestalt. NKVD hade börjat arrestera folk i allt större kvantiteter, men man var noga med att producera anklagelseakter, korrekta eller fabricerade. Röda armén var den första institutionen som drabbades av Den stora terrorn. Det var naturligt, krigsmakten var ju de enda som hade kunnat stoppa utvecklingen. Den 26 maj 1937 greps marskalk Michail Tuchatjevskij av NKVD, tillsammans med flera andra generaler i hans närhet. Åtgärden innebar startskottet för Nikolaj Jezjovs tid som folkkommissarie för nationens säkerhet. Tuchatjevskijs ärende var noggrant förberett och Stalin kunde knappt vänta på den förutbestämda utgången. Hans meteorliknande karriär kom därför att följas av ett omedelbart och fullständigt stjärnfall. Tuchatjevskijs namn ströks omgående från samtliga offentliga handlingar, han blev en s.k. ickeperson innan han ens satt en fot innanför Lubjankafängelsets murar. Under tortyr erkände han att kontrarevolution och spioneri åt det fascistiska Tyskland stått överst på hans agenda. Där fanns också en plan att mörda Stalin. Hans många resor, inte minst de av rent ceremoniella skäl, som att bevista den brittiska konungen George V: s begravning 1936, spelade nu emot honom. Den fabricerade bevisningen var detaljrik och på ytan logisk. Länge florerade en Tuchatjevskij-affär i Sovjetunionen. Ända in i 1960-talet talades det om att den ryske marskalken varit sammankopplad med tyska SS och Reinhardt Heydrich, att uppgifterna skulle ha kommit via den tjeckiske presidenten Edvard Benes. Några bevis för detta har aldrig presenterats.

En hemlig krigsrätt den 11 juni 1937, under ledning av Stalins favoritgeneral, kamraten från fiaskot framför Warszawa 17 år tidigare, den f.d. fanjunkaren i den kejserliga armén, Semjon Michaljovitj Budjonnyj, dömde Tuchatjevskij till döden. Han sköts någon dag senare enligt löpandebandprincipen, med nackskott på bakgården till Lubjanka, mitt i Moskva. Vrålet från flera varvande lastbilsmotorer dränkte skottet. Hans hustru Nina, samt bröderna Alexander och Nikolaj, båda officerare, sköts även de. Tre systrar deporterades till Sibirien, medan en underårig dotter fick vänta till sin myndighetsålder innan hon sändes iväg.

Semjon Budjonnyj

Marskalk Semjon Budjonnyj tog nu över Tuchatjevskijs roller och det var han som kom att organisera den sovjetiska armén inför andra världskriget. Man brukade säga i Röda armén att Budjonnyjs mustasch var större än hans hjärna. Borta var all innovationsförmåga och under några år fram till vintern 1941/42, var Tuchatjevskijs doktrin tabu. Röda arméns stolta pansartrupper hade splittrats upp och tjänade enbart som understöd till infanteriet. Sovjetunionen hade fler stridsvagnar än Nazityskland, det hade också den franska armén haft. Det hjälpte inte, eftersom tyskarna slogs på Tuchatjevskijs planhalva. Det krävdes återkallande av hans lärjungar, de tre ässen, Zjukov/Konev/Rokossovskij, samtliga förpassade till karriärmässig exil – i den polskättade Rokossovskijs fall till Gulag – för att återställa fronten någotsånär. En tredjedel av de drygt 20 miljoner ryssar som dog under andra världskriget föll offer före och under denna svåra övergångsperiod. Semjon Budjonnyj levde dock i all välmåga fram till 1973.

Av alla de stora pionjärerna under mellankrigstiden, då de nya, mekaniserade arméerna och taktikerna utvecklades, så har Michail Tuchatjevskijs läror blivit de mest praktiserade och studerade. Den Sovjetiska krigsmakten, tillsammans med Warszawapaktens medlemmar, lutade sig tungt mot hans doktriner under hela det kalla kriget. På alla militärakademier i NATO-länderna, från West Point, till Sandhurst och Dresden, studerade man Tuchatjevskijs verk i syfte att förstå den potentielle fienden på andra sidan kullen. Ett enastående facit för en man som blev enbart 44 år gammal, ett sant geni och den störste militäre entreprenören någonsin.



* Alexander Todorskii, generallöjtnant, 1894-1965. Tuchatjevskijs sovjetiska levnadstecknare. Kapten i den kejserliga ryska armén. Brigad och divisionschef under inbördeskriget. Frunze Militärakademi 1927. Ställföreträdande armékommendant Vitryssland 1928-1930. Stabschef, Direktoratet för militär utbildning, Moskva 1930-1933, 1936-1938. Chef för flygstridsakademin, N. A. Zukovski 1934-1936. Militärkonsult, Sovjetiska Folkkommissariatet för försvar, 1936-1938. Todorskii klarade livhanken under den stora terrorn, tjänstgjorde i obskyra positioner i Armenien och Azerbajdzjan under andra världskriget. Pensionär 1955. Postumt 1966 utkom hans bok; Michail Tuchatjevskij.

** Kommer att tänka på Harry Söderman, Revolver Harry, mannen som skapade SKL, Statens Kriminaltekniska Laboratorium.

*** Albert Kesselring kände Tuchatjevskij personligen och uppskattade honom mycket.


lördag 4 januari 2014

Homo Sovjeticus, Genesis


Personalpolicy är det mest viktigaste.
                                                                                                       - Josef Stalin

Partiet leder genom utnämning av personer. Makt är ingenting om den inte kan utnämna personer.
                                                                                                  - Nikolaj Jezjov

Ut ur ruinerna kom den nya människan, de som skulle befolka och leda det nya landet. Den stora terrorn i Sovjetunionen på 1930-talet hade visserligen inte haft som huvudprioritet att förverkliga Karl Marx gamla idéer om den nya människan. I själva verket var den inte särskilt planerad, knappt ens genomtänkt, utan dess effektiva och dödliga framgång kom av att det sovjetiska samhället och kommunismen var så väl lämpad för uppgiften. Man kan säga att det var deras öde. Liksom kommunismens brott mot mänskligheten förnekas aktivt i våra tider, så är också historien om Den stora terrorn och dess upphovsmakare antingen förträngd eller upplyft som ett ondskefullt alternativ till den rättmätiga, humana ideologin. Än mindre känner man till Nikolaj Jezjov, mannen som på det ryska språket, typiskt nog gav sitt namn till ett av världshistoriens största statliga övergrepp på medborgarna: Jezjovsjtjina – Jesjovs tid.

Nikolaj Jezjov

Sinnebilden är väl beskriven i historien. Rummet stank av vapenolja, adrenalin och sura vodkautgjutningar. Pistoler och revolvrar, samt mycket ammunition, låg upplagda på borden. Männen draperade sig i stora förkläden av läder, pistolhanden förseddes med en kraghandske. En del tog på sig motorcykelglasögon. De yngre väntade utanför vid lastbilarna, redo att hugga in. När vakternas tramp hördes i korridoren utanför, gick de in två åt gången i rummet intill, med dräneringshålet i golvet. De hjälptes åt av tvinga de dömda ner på knä, sedan arbetade de – Russian Style – tills det var dags att ladda om, då tog nästa par över. Skotten dånade mellan cementväggarna, tomhylsorna, i förkommande fall, klirrade mot golvet. När passet var över var de solkiga av blodstänk från topp till tå och inte längre så nyktra. Krutröken dränkte så när doften av blod och spyor.

Under åren 1937 och 1938 fängslades uppskattningsvis 1.5 miljoner människor i Sovjetunionen. Närmare 700 000 av dem avrättades efter rättegång och minst lika många transporterades till Gulag, där omkring en fjärdedel av dessa dukade under genom umbäranden, svält eller ytterligare avrättningar. Nikolaj Jezjov sparade tomhylsorna från de nackskott han var direkt ansvarig för. Han märkte dem med namn på offren, de hittades senare, där de fyllde lådor och kartonger till breddarna – en av dem bar hans första hustrus namn, Antonia. Jezjov initierade Den stora terrorn, tillsammans med Josef Stalin var han ytterst ansvarig. Han hade den store ledarens och det högsta sovjets likgiltighet bakom sig, men det har alltid varit Jezjov som varit monstret, på samma sätt som Stalin stigmatiserats separat i den röda berättelsen. Det har varit ett ämne för angivelse, skuld och ansvar.

Det är först under det senaste decenniet, när nya aspekter på det gamla KGB hittats och plockats fram, och man återfunnit Jezjovs egna arkiv, en enhet med nästan 300 dokument, som man förstått att Nikolaj Jezjov var så oerhört mycket mer än en retuscherad massmördare. På toppen av sin karriär, som folkkommissarie för statssäkerheten, d.v.s. chef för NKVD, så var Jezjov den allra mäktigaste mannen i Sovjetunionen, efter Stalin. Han satt i både Centralkommittén och i självaste Politbyrån. De vittnesuppgifter som finns till handa, även från de många som hade anledning att hata honom, talar om en attraktiv och även charmerande ung man, om än avsaknad av takt och fason. Den nya bilden av honom är därför om möjligt än mer skrämmande än den tidigare. Den tidigare var kraftigt redigerad av hans fiender, av Lavrentij Beria och av Stalin själv. Nikolaj Jezjov var alls inte en produkt av inre demoner, hans yttersta gärning var resultatet av det metodiska arbetet av en progressiv, kommunistisk byråkrat.

Stalin

Nikolaj Jezjov var chef för NKVD under enbart två år, formellt från den 26 september 1936 till den 3 mars 1939. Hans unika framgång i allt han företog sig var en väsentlig del av hans signum. Likväl kom han att överskuggas av sin efterträdare och åklagare, Lavrentij Beria, som höll ett eget skinnförkläde i en garderob på kontoret. Många är de myter som nu lagts till sista vilan. Det är nödvändigt att känna till den kortväxte marodörens historia, för att förstå Den stora terrorn, NKVD, KGB, kommunistpartiet och myten den nya, sovjetiska människan. Jezjov var t.ex. aldrig född i Marijampole, i dagens Litauen, en passlig omständighet för att misstänkliggöra honom som jude. Hans far drev aldrig ett horhus i Sankt Petersburg och inte heller dansade modern för herrarna på lokal. Däremot var han svår på sprit och han hade en stark sexuell aptit. Nikolaj Jezjov var bisexuell och han delade partners med sin likaledes promiskuösa andra hustru, Jevgenia Feigenberg. Merparten av dessa partners antingen avrättades eller sändes till Gulag. Mot slutet, innan taket föll in över dem, begick Jevgenia självmord efter att ha bombarderat Stalin med vädjan om nåd, i brev som aldrig besvarades.

Klassresa, det är vad som slår en när man läser om honom. Nikolaj Ivanovitj Jezjov föddes i Sankt Petersburg, ironiskt nog på självaste den första majdagen 1895. Hans föräldrar var fattiga arbetare, men han hade ändå tur att inte födas på landsbygden, där barn dog som flugor av undernäring. Han hade även en syster. Skolgången blev rudimentär, han började på fabriken innan han fyllt tretton. Däremot, han var antagligen ingen vanlig arbetargrabb, han engagerade sig tidigt fackligt och kompisarna kallade honom Bokmalen Nicky. Unge Jezjov var populär bland flickorna, han kunde både sjunga och dansa bra. När första världskriget startade ryckte han in i det militära, han sårades och sändes bakåt för behandling. Vid det laget hade han redan etablerat sig i de växande, revolutionära soldatråden. Han var redan bolsjevik och gick med i vad som skulle bli det kommunistiska partiet den 5 maj 1917, sju månader innan Oktoberrevolutionen. När Nikolaj Jezjovs berättelse startade på allvar befann han sig i Vitebsk, Vitryssland, efter konvalescens. Han var fortfarande soldat, men livnärde sig som fabriksarbetare och så hade han träffat en flicka, Antonia Titova, som läste korrektur på en politisk tidskrift.

Russian style

Det var där det började, hos kommunistpartiet i Vitebsk, som det kom att visa sig i realiteten var hans skapelse genom hans nästan omänskligt hårda arbete. Det har varit ett historiskt misstag att undervärdera Jezjovs partikarriär. Han var ingen talare, för det var han för blyg. Dessutom skrev han illa. Det var partiarbetet, organisationen, engagemanget, som var hans gebit. Han väckte snabbt uppmärksamhet genom sin kompetens och arbetsförmåga. Som proletär tillhörde Jezjov den egentliga eliten i partiet, åtminstone på papperet. Han levde enkelt, klädde sig enkelt, talade och agerade som en riktig arbetare. Samtidigt växte han i sin roll och väckte respekt i ledningen. Det ryska inbördeskriget innebar ett kort, militärt sidospår för honom, han var snart tillbaka där han hörde hemma. 1922 förde partiet honom och Antonia till dagens Josjkar-Ola i delrepubliken Marij El, då en liten region med ca 300 000 potentiella själar. Posten var partisekreterarens i det lokala kommunistpartiet. Så här direkt efter inbördeskriget innebar tjänsten hårt arbete som kunde vara farligt. Som sig borde för en högre partitjänsteman bar Jezjov pistol för jämnan. Folket i Marij var tatarer i grunden och deras kultur med starka familjeband och ägarrättigheter var fullständigt främmande för en rysk partipolitruk. Jezjov manövrerade skickligt och resolut ut de motstånd som existerade mot partilinjen och mot honom själv. Hans rapporter till Moskva, antagligen skrivna av hans hustru, var uttömmande och rediga.

Samma år, 1922, blev Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili, med alias Josef Stalin, förste partisekreterare för det sovjetiska kommunistpartiet. Lenin var fortfarande vid liv och vad de intellektuella ledarna inom partiet trodde var en organisatorisk avkrok för den robuste georgiern, skulle med tiden bli ledarpositionen nummer ett. Om man skall säga något konstruktivt om stalinismen så borde det bli att den var pragmatisk. Kommunistpartiets förste partisekreterare kom att kliva förbi både premiärminister och president i Sovjetunionen. Stalinismen var ett partisekreterarvälde. Det var under den här tiden som partiet etablerade sin skuggorganisation vid sidan av samhällets samtliga funktioner, såsom den gjort i samtliga socialistiska och fascistiska konstellationer världen över (se: Arbetarkommun). När Nikolaj Jezjov deltog i partiets fjortonde kongress i Moskva 1926, förfasade han sig över hur de stora ideologerna på partiets vänstersida, som Leon Trotskij och Grigorij Zinovjev, stod på podiet i timmar och käftade om teori. Som partisekreterare arbetade Jezjov med praktiska ting, allt från skatteuppbörd till tidningsutgivning. Han och hans sekreterarkolleger betraktade den fåordige Stalin som deras boss och han såg dem som hans förlängda arm långt ut i det väldiga Sovjetunionen. I den maktkamp som uppkom i Kreml efter Lenins död 1924, skulle Stalin segra därför att han höll partiet i sin hand.

Grigorij Zinovjev

1923, efter bara ett år i hetluften, flyttade Jezjov till Semipalatinsk, dagens Semej, i Kazakstan. Posten var densamma, men volymen så mycket större, varför det måste ha betraktats som en belöning. Nu basade han över en väl utvecklad partiorganisation i en landsdel med över 6 miljoner invånare. Det här var en av de tyngsta kommunistiska utposterna i den vilda östern. Han var ensam nu, Antonia hade tröttnat på landsbygden och flyttat till Moskva för att studera. Även i Kazakstan gjorde Jezjov succé, åtminstone i Moskvas ögon, men han hade fått blodad tand och han började känna sig åsidosatt av partiet. Partisekreterarna utsågs direkt av Orgburo i Moskva, under Vjatjeslav Molotov. Orgburo, som namnet antyder, ansvarade för partiets organisation och sorterade rakt under kommunistpartiets Centralkommitté. Det kommunistiska Sovjetunionen var, trots sin sång om kollektivismens väl, i sanningen en organisation helt byggd på personliga utnämningar. Sedan revolutionens och inbördeskrigets kaos hade det blivit helt nödvändigt att organisationen baserades på personkännedom, ändå från Kreml till den minsta oblast och distrikt. Ännu kände inte Stalin och Jezjov varandra personligen, de hade på sin höjd skakat hand på någon kongress. Men partiet, genom Molotov, visste mycket väl vem Jezjov var och vad han betydde för dem, så när partisekreteraren i Semipalatinsk på våren 1927 skrev ett ovanligt lismande brev till honom, där han bad om att få flytta till Moskva, så blev det tvärstopp. Jezjov behövdes i Kazakstan.

Det struntade nu den unge Jezjov i. Han var endast 32 år gammal och kände partiorganisationen utantill, särskilt dess byråkratiska tröghet. Han utnämnde därför sin ställföreträdare till sin efterträdare och reste självmant till Moskva. Det var vågat, men fullt möjligt att genomföra. Jezjov spelade ut sin position och sitt rykte mot den potentiella uppstudsigheten mot Orgburo. Det var inte olagligt på något vis och kanske skulle det betraktas som ett gott initiativ bland Molotovs fiender i partiet. Och så blev det. Ivan Moskvin, chef för Orgspred, tog sig an den vindrivne partisekreteraren. Orgspred var en underavdelning av Orgburo, den allra viktigaste av dem. De satt på partiets hela medlemsmatrikel och tillsatte merparten av samtliga positioner, utom de allra högsta, de höll Molotov på. Jezjov gjorde kometkarriär i Orgspred, det här var vad han behärskade bäst av allt, han hade funnit sitt kall, sin expertis, det vi idag känner som:

Human Resourcing.

Jezjov och Stalin

När man lyckades väl i det kommunistiska Sovjetunionen betydde det allt som oftast inte enbart befordran, utan minst lika vanligt var ett breddat ansvarsområde. Duktigt folk växte inte på träd och 1929 utnämndes Nikolaj Jezjov till ställföreträdande folkkommissarie – de facto biträdande minister – för jordbruk. Det här visar tydligt partiets förtroende för den lille byråkraten. Det var andra året av den första femårsplanen och detta jordbruksdepartement var sprillans nytt. Kommunisterna önskade, en gång för alla, bryta med NEP, den nya ekonomin under Lenin, och till sist kollektivisera jordbruket. Jezjovs resurser var ovärderliga och han svek inte. Det är ett sidospår i vår historia, men ett avgörande sådant. För under sitt kommissariat kom Jezjov att administrera den näst största av människan tillverkade svältkatastrofer i historien, efter Maos stora språng i Kina på 1950-talet.

Det kallas Holodomor, en annan variant av Holocaust, och den drabbade Ukraina med omgivning åren 1932-1933. Det var ännu en kommunistisk katastrof fortfarande höljd i historiens dimma. Holodomor var resultatet av två faktorer: Det var å ena sidan ett fatalt misslyckande för det kommunistiska, kollektiva jordbruket. Å den andra sidan var det en medveten politik av konfiskering av böndernas gröda för andra ändamål. Samtidigt som människor svalt ihjäl i hundratusentals exporterade Sovjetunionen mer spannmål än någonsin tidigare till utlandet, mycket i formen av bistånd till gryende kommuniststater, ett led i den kommande världsrevolutionen. Åtgärden lurade byxorna av åsiktsfränderna i väst, kommunismen blev aldrig så populär som i början av 1930-talet. Hela den politiska vänstern, inkluderande de s.k. demokratiska socialisterna hyllade Sovjetunionens framgångar och solidariska givmildhet. Holodomor doldes senare effektivt, mycket genom Jezjovs kommande utrensningar, men också med hjälp av den ideologiska intelligentian i väst, varför de totala dödstalen av upp till 10 miljoner människor fortfarande är en fråga för politisk korrekt, akademisk diskussion.

Det är viktigt att här poängtera det ironiska i att upp till och med den första hälften av 1930-talet, innan han tog befälet över NKVD, hade Nikolaj Jezjov aldrig varit vare sig polisman, underrättelseofficer eller ens yrkesmilitär. Nikolaj Jezjov hade formellt ingen erfarenhet eller kompetens att leda den väg historien har stakat ut för honom. Visst, han var ett barn av sin tid och plats. Revolutionen i Ryssland, maktövertagandet i hela den väldiga kontinenten, inbördeskriget, det hårda partiarbetet i en oförlåtlig ideologi, hade härdat honom liksom alla hans kamrater. Kommunisterna var potentiellt farliga män, och kvinnor med för den delen, de hade alla varit deltidssoldater, fritidspoliser och underrättelseverksamhet kom latent med ideologin, men Jezjov var en partibyråkrat först och främst. Så, när Centralkommittén och Politbyrån vid den här tiden började fundera över partimedlemmarnas lojaliteter och kompetenser i ett större perspektiv, så var Jezjovs arbete i detta skeende enbart kameral. Det var inte första gången partiet såg över sina medlemmar, det fanns en grupp i ledningen som menade att medlemskap endast skulle erbjudas eliten, att det skulle vara ett privilegium att gå med i partiet, kommunisterna skulle inte vara ett massparti. Det påtänkta urvalet hade kommit med den första femårsplanen, 1927-1932, då planering och centralstyrning tog ytterligare ett avgörande steg. Ett resultat av denna politiska process var att 1934 bredda säkerhetspolisen, OGPU: s ansvarsområde, att omorganisera och utöka dess numerär till ett folkkommissariat, d.v.s. ett ministerium – NKVD.

Holodomor

Den 1 december 1934, vid halv fem på eftermiddagen, stegade Leonid Nikolajev in på kommunistpartiets kansli i Leningrad. Där sköt han ihjäl Sergej Kirov, partiordförande i Leningrad, tillika sekreterare i den sovjetiska Centralkommittén och medlem av Politbyrån, samt en av Stalins närmaste förtrogna. Orsaken till dådet var sinnesförvirring i kombination med besvikelse efter att åter ha blivit ratad för en tjänst på kansliet. Nikolajev försökte skjuta sig själv efter mordet, men kollapsade och kunde gripas på platsen. Chocken var fullständig, den spred sig likt en stäppbrand uppifrån och ner i de sovjetiska samhällslagren. I sin upphöjda position skulle givetvis Kirov, som var närmast en levande legend i partiet, haft en järnring av OGPU-män omkring sig. Nu fanns där endast Borisov, en olycka till hemlig polisman, som hamnat på efterkälke den där eftermiddagen och vars pistol, visade det sig senare, varit oladdad. OGPU i Leningrad bytte omedelbart ledning och den kommunistiska reptilhjärnan hos den nya lät deporterade över 11 000 kontrarevolutionärer, verkliga som uppdiktade, under den första veckan efter dådet. Stalin var märkbart skakad av det inträffade, han reste till Leningrad och med på specialtåget hade han en exekutiv undersökningskommission, uttagen av Politbyrån. OGPU och det nya NKVD hade hamnat under partiets skarpaste lupp. Med på tåget fanns också ordförande för denna kommission, personligen utvald av Josef Stalin – Nikolaj Jezjov.

Genrich Jagoda, 43, från Rybinsk, var nykläckt folkkommissarie för inrikessäkerhet, d.v.s. chef för NKVD, med 27 000 anställda och en kvarts miljon avlönade informatörer. Han hade varit biträdande ordförande för OGPU sedan 1923, under Felix Dzerzjinskij och Vjatjeslav Mezjinskij, men hade sina rötter väl planterade i Tjekan ända sedan tiden innan revolutionen. Jagoda var hemlig polis ända ut i fingerspetsarna och han var lika fruktad som han var avskydd. Han var en livsnjutare som utnyttjade sin formidabla position för att vältra sig i lyx. Trots det hade han förtroende från Stalin, som annars föredrog en asketisk och mera ideologiskt korrekt livsstil. Jagoda var dock lojal, robust och hänsynslös. Han hade fört befälet över flera stora och katastrofala infrastrukturella projekt med straffångar från Gulag. Jagoda var också direkt ansvarig för den planerade delen av Holodomor. Nu hade den gamle säkerhetspolisen fått Jezjov över sig och i en ständigt nedåtgående spiral manövrerades han ut av partipolitruken. I takt med att Jezjov blev allt mer fokuserad på att ta över Jagodas tjänst, blev attackerna allt mer hårda. Ändå höll NKVD: s förste ledare ut i ett och ett halvt år.

Sergej Kirov

Orsaken till denna långdragna giganternas kamp i den sovjetiska toppen var en ambivalent Josef Stalin, ett karaktärsdrag hos honom som skulle göra sig gällande med förvånansvärd regularitet i historien. Det som börjat som en känsla i det Högsta Sovjet i början av decenniet, att det fanns behov av en ny, men mer omfattande utrensning i partiet, en definiering av stalinismen, kom nu att vevas igång på allvar under Jagodas ledning av NKVD. Nikolaj Jezjov var ännu inte ens påtänkt som ledare för den växande statssäkerheten, det var inte hans jobb. Men genom Jezjovs hårda granskning av NKVD, samt hans övergripande position gentemot Jagoda, enligt dekret från Stalin, kom utvecklingen att snabbt eskalera. I arbetet att utreda NKVD kom Jezjovs starka undersökningskommission att även de jaga revolutionens fiender, som t.e.x. hos NKVD: s tillkortakommanden, ett typiskt resultat i det kommunistiska samhället, ett slags ryskt mästerskap i tyranni. Och det fanns mycket att slå ner på för Jezjov. NKVD ärvde en aura av Keaystone Cops från OGPU. Misstagen både före och efter mordet på Kirov var omfattande, där man faktiskt omhändertagit attentatsmannen Nikolajev i färd med att utföra sitt dåd tidigare, men missat att gripa honom, eller att ens beslagta hans pistol. Jagoda försvarade sig framgångsrikt med argumentet att hans organisation var undermålig intellektuellt, att en påfallande stor del av hans fotfolk saknade adekvat skolunderunderbyggnad och knappt kunde läsa och skriva, ett stort problem i hela det sovjetiska samhället som Stalin var väl medveten om.

Det var därför Jezjovs kamp för att avsätta Jagoda var kantad med motgångar. I två avseenden misslyckades han med sina intentioner under den här perioden. Han kunde inte övertyga Centralkommittén att mordet på Kirov varit en del i en större komplott mot Kreml, en komplott som var kontrollerad av de ständigt närvarande Trotskisterna. Stalin var därmed inte intresserad av att avsätta Jagoda och reformera NKVD. Hans ambivalens under 1935/36 får också tas som intäkt för att diktatorn knappast iscensatt mordet på Kirov i syfte att kickstarta den stora terrorn, en teori som annars florerat i historiens katakomber. Men så länge Jagoda satt kvar på sin position skulle NKVD, enligt Jezjov, tvingas halta sig fram i sitt arbete att lösa det som ändå stod högst på Stalins agenda, nämligen behovet att rensa ut partiet från illavarslande, kontrarevolutionära element. Brytpunkten i denna historiskt ofrånkomliga utveckling kom i samband med att Grigorij Zinoviev – betydande politiker och ordförande av Komintern, den kommunistiska internationalen, mannen som myntat begreppet Homo Sovjeticus i sin bok med samma namn och som föreslagit förintelse av 10 procent av den sovjetiska befolkningen – 1936 indirekt erkände i ett urskuldande uttalande till NKVD att kontrarevolutionära aktiviteter verkligen förekom i arbetarnas paradis. Zinoviev ansågs allmänt vara en av Trotskijs kumpaner i den stalinistiska föreställningsvärlden. Han hade givetvis inte menat vare sig Trotskij, eller sig själv, i detta sammanhang, det var inte alls ett erkännande på något vis, men han fängslades och avrättades samma år. Det var en stor framgång för Jezjov. Den 26 september 1936 blev han folkkommissarie för Sovjetunionens inre säkerhet, chef för det nu snabbt växande NKVD. Jagoda blev samtidigt folkkommissarie för post och telekommunikation, men greps i mars 1937, anklagad för spioneri, korruption och diamantsmuggling (!). Han avrättades ett år senare.

Genrich Jagoda


Det som nu hände i Sovjetunionen fram till november 1938 var en av de mest omfattande våldshandlingar en stat någonsin utövat på sina medborgare i historien. Att det blev så berodde dels på den delikata prologen, med en uppkommen konkurrenssituation inom statens mörkaste intentioner, dels att dess anstiftare, Nikolaj Jezjov, som i realiteten var partiets personalchef, kände varenda kotte i organisationen – och dem han inte direkt kände till, visste han var de fanns. Han kom att skriva långa listor på människor till Stalin, som godkände dem. Man satt på kontoren och räknade syndare på fingrarna och så skrevs orderna ut på maskin. Det existerar däremot inga uppgifter på motsatt informationsflöde. Stalin lät som vanligt Jezjov arbeta ifred, det var endast vid några få tillfällen han gick över folkkommissariens huvud. Så kan ha skett i fallet Lavrentij Beria, som överlevde utrensningarna i NKVD med nöd och näppe. Tillförlitliga uppgifter om en direkt koppling till Stalin saknas dock. Det hela var en byråkratisk exekution, utförd av en personalchef, kulmen på en process som kommit långväga, ända sedan tiden före revolutionen 1917. I ett diktatoriskt, politiskt system av ständigt vi och dem, vänner och fiender, kunde ett sådant monstrum skapas och bli självgående. Paranoian inför vita element i samhället hade bytts till kontrarevolutionärer, trotskister och västerländska spioner. Fienden fanns mitt bland de rättrogna och en anda av fria skottpengar spred sig ner i hierarkin. Det klassiska kommunistiska angiveriet stärktes ytterligare, uppgivandet av namn på medkonspiratörer blev en handelsvara på liv och död. Det räckte med en tillfällig bekantskap, eller en orelaterad ovänskap, en slintande tunga vid fel tillfälle, vetskapen om en samling med utländska frimärken, och ens öde var beseglat.

Varken Nikolaj Jezjov eller Josef Stalin beordrade vart och ett av de drabbades öden, det var givetvis omöjligt. Men de godkände vanvettet genom sitt arroganta ointresse för människornas liv. Deras absolut närmaste kunde räkna med att slippa dras ner i avgrunden, även om det inte alls var en garanti. Ingen var förskonad för skrupelfri granskning och uppdiktade anklagelseakter. Hög som låg, alla följde med. Stalin uttryckte ibland förvåning över att tjänstemän i hans administration försvunnit, men avfärdade snart det hela med en axelryckning. Givetvis, en sådan mordmaskin kunde inte upprätthållas i det oändliga, situationen blev snabbt ohanterlig och extremt farlig. Jezjov, uppenbarligen förblindad av sin egen förträfflighet, såg det inte komma. Hans effektivitet fungerade snart emot honom, kombinationen rädsla och beundran för honom blev kontraproduktiv för hans egen säkerhet. Det har ansetts att brytpunkten i Den stora terrorn inföll den 20 december 1937, då man firade 20 årsjubileum för NKVD i Moskva. Arrangörerna hade, måhända medvetet, hängt upp lika stora plakat av Nikolaj Jezjov på väggarna som de av Josef Stalin. Alla var smärtsamt medvetna om att var det något Stalin inte gillade så var konkurrerande popularitet i toppen. Visionen av den lille personalchefen som lika stor som honom själv kan ha tippat över vågskålen. På våren 1938 vände sig Stalin till sist till en man han litade på utifrån rent etniska skäl, Lavrentij Beria, som lett NKVD i deras gemensamma hemrepublik Georgien.

Lavrentij Beria och Jezjov t.v.

Beria fasades successivt in i NKVD Central i Moskva, isolerad och oantastbar enligt Stalins order, tills han blev Jezjovs ställföreträdare den 22 augusti 1938. Jezjov tappade kontrollen snabbt under hösten, samtidigt som han erhöll posten som folkkommissarie för vattenvägar – numera symptomatiskt för snar avsättning. Skräcken kröp närmare inpå honom. Den 3 mars 1939 entledigades han från NKVD och den 10 april greps han, anklagad för undanhållande av information, kontrarevolutionär verksamhet och spioneri. Beria översåg personligen förhören. Nikolaj Jezjov dömdes till döden i en hemlig rättegång den 2 februari 1940. Han vidmakthöll sin lojalitet mot Stalin och sa att han skulle dö med den store ledarens namn på sina läppar. Han avrättades – Russian Style – två dagar senare i det där rummet med dräneringshål i golvet, en gång konstruerat efter hans egna specifikationer. Det skedde utanför Lubjankafängelset, för diskretionens skull. Hans baneman var antagligen Ivan Serov*, chef för KGB 1954-1958 och GRU 1958-1963. Det dröjde till efter andra världskriget innan avrättningen av Jezjov blev allmänt känd, då var han nogsamt retuscherad ur de flesta fotografier med Stalin.

Jezjovsjtjina, den Sovjetiska stora terrorn 1937 och 1938 var den första av flera återkommande mänskliga utrensningar i den kommunistiska historien. Maos industriella revolution, Stora språnget 1958-1962, samt Kulturrevolutionen 1966-1969, tillsammans med Röda Khmerernas folkmord i Kampuchea 1975-1979, tillhör de mest kända. De kostade, var för sig, åtskilliga miljoner människor livet genom svält, svåra umbäranden och direkt våld. Tillsammans är de resultaten av en ideologisk kombination av ignorans och metodik som ryms inom Karl Marx teorier om den nya människan. En ny sorts människa är central för progressiva rörelser som socialism, kommunism och fascism (Holocaust). Det handlar om att radera ut det individualistiska behovet hos människan och istället inrätta dem i ett kollektiv av gemensam strävan. I praktiken har ideologin visat sig vara en inrättning för ständiga besvikelser, människorna har alltid gått sina egna vägar, varför behovet av folklig rening, d.v.s. utrensningar blivit mer regel än undantag. Karl Marx förstod detta redan i mitten av 1800-talet och talar också om folkmord som en nödvändig åtgärd i flera av sina många texter och citat**.



Nikolaj Jezjov var en av de främsta Homo Sovjeticus, det epitet den sovjetiska människan gav sig själv. Hans handlingar satte djupa spår i det sovjetiska samhället, genom det stora fosterländska kriget och till våra dagar. Människor har dött i miljoner och ännu idag uppvisar det moderna Ryssland, likväl som Kina, svåra tecken på samma ignorans och metodik i handhavande av sina mänskliga katastrofer. Nikolaj Jezjovs öde besvarar i sig frågan om vad som skapar en massmördare i ett totalitärt samhälle. Det är inte i första hand den enskilde ledarens psyke. Innan han blev chef för NKVD hade Jezjov aldrig direkt kommenderat avrättningar, annat än indirekt. Samme försiktige charmör i offentliga sammanhang blev ett monstrum genom det arbete han utförde, hans expertis inom Human Resorurcing. Det var det sovjetiska samhällssystemet, den kommunistiska partiorganisationen som möjliggjorde vanvettet. Jezjovsjtjina – Jesjovs tid, skulpterade den socialistiska drömmen, enligt Karl Marx: s läror, om den nya människan – Homo Sovjeticus, den sovjetiska människan.


* Ivan Aleksandrovitj Serov (1905-1990). Månaden efter avrättningen av Jezjov ledde Serov massakern på tusentals polska officerare i Katyn. Senare ansvarade han för massdeportationer av Balter, Tjetjener och Krimtatarer. Han var Berias svurne ställföreträdare och följdaktige även hans baneman.

** Karl Marx portalverk Kapitalet har nyligen kommit ut i en ny svensk översättning. En betydande bedrift i den moderna, svenska kulturvärlden.