fredag 28 februari 2014

Kapten Röhm, militarismen och den nazistiska vänstern


Den kanske största statsvetenskapliga, historiska och politiskt ideologiska stöttestenarna i modern tid är den intellektuella oförmågan att acceptera nazismen som en utpräglad vänsterideologi. Nationalsocialismen förvägras än idag sin rättmätiga plats på den politiska kartan därför att en samlad politisk vänster i framför allt Västeuropa skyr sanningen som vore den pest och kolera. National-socialismen förklaras bort som ett tomt varumärke utan innehåll, dess vänsteranhängare benämns enbart som radikala, utan vidare förklaringar, när sanningen är exakt tvärtom. De som en gång döpte om Deutsche Arbeiterpartei, DAP, till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP, visste exakt vad de gjorde. Nazismen föddes ut ur en medveten populistisk vilja att fånga upp de starka nationalistiska strömningarna i den tyska arbetarklassen, det som utgjorde den största akilleshälen för de röda röstsamlarna. Flera av nazismens grundare var socialister, även Adolf Hitler själv var inte fientlig mot den politiska vänstern, så länge de vurmade för den nationalistiska saken. Nazisterna slogs på samma planhalva som socialister och kommunister, inte i första hand kamp mot dem, utan i konkurrens med dem.

Vid sidan av uppenbara socialister som bröderna Otto och Gregor Strasser, propagandamakaren Josef Goebbels och nationalekonomen Gottfried Feder, var arméofficeren och SA-chefen Ernst Röhm den mest inflytesrike vänsteragitatorn invid Adolf Hitler. Röhm var oerhört kontroversiell, men också en mycket viktig faktor i den nazistiska framväxten. Han kontrollerade våldsapparaten i NSDAP och gav Hitler den absoluta legitimiteten för sitt maktövertagande efter enbart några månader i toppen av partiet. Röhm utgjorde merparten av den militarism som genomsyrade nazismen, han gav den dess uniformer, fanbaner, marscher och kampspråk, exakt så som ett socialistiskt parti framställer sig självt till våra dagar. Ernst Röhm var en typisk vänstermilitarist, sådana som liksom i den konservativa föreställningsvärlden använder militära ideal som grund för sin politiska symbolik. Vad är revolutionen och folkstyret, om inte en militär organisation? Vad är förstatligande av industri, om inte ett uttryck för nationalism? Och uniformen utgör enigheten i den sammantagna rörelsen.  Kapten Röhm var den ende i den nazistiska rörelsen som kallade Führern för du, eller tilltalade honom med ett enkelt och kamratligt Adolf.

Ernst Röhm
Ernst Julius Günther Röhm föddes 1887 i Bayern. Hans barndoms stad var München, en plats han för alltid skulle vara intimt förknippad med. Hans far var tjänsteman vid järnvägen och en hård disciplinmänniska. Röhm valde att söka som officerskadett vid det kungliga bayerska 10: e infanteriregementet Prinz Ludwig redan 1906, och blev antagen. Att söka direkt till regemente som kadett var för de titellösa aspiranterna av folket, vilket sällan ledde längre än till graden kapten – om inte kriget kom. Röhm var leutnant och stabsadjutant vid 1: a bataljonen, 10: e infanteriregementet König, ett elitförband, när första världskriget startade 1914. Han sårades flera gånger i strid. Det stora ärret som för alltid skulle pryda hans ansikte erhöll han i Lorrain 1915. Han befordrades till Hauptmann, kapten, i april 1917. Röhm tillbringade mycket tid på fältsjukhus och i slutet av kriget drabbades han av Spanska sjukan, den dödliga influensan. Läkarna hade räknat ut honom, men han repade sig åter. Efter freden blev han genom sina digra meriter antagen till Reichwehr, som underofficer.

Överste Franz Ritter von Epp plockade upp Röhm i sin ökända frikår. De hade lärt känna varandra när de båda tjänstgjort i Rumänien och under den stridbare översten blev Röhm åter officer. Freikorps Epp var bland dem som utplånade Sovjetrepubliken München i maj 1919. I historiebeskrivningen har man därigenom slentrianmässigt stämplat Röhm som en högerman, utan att ta hänsyn till den enskilde mannens egna prioriteringar. Röhm var socialist, men han var också nationalist. Han avskydde därför kommunismen, som lutade sig mot Sovjetunionen – den forna fienden Ryssland – och predikade internationalism, men också den borgerliga, aristokratiska officerskåren, vars exklusiva klubb han aldrig fått tillhöra. Även Von Epp bör omvärderas i skenet av människans inneboende dualism. Här hade vi en klassiskt konservativ arméofficer, som gick med i det starkt vänsterinfluerade NSDAP och SA, som gjorde karriär i partiet och till sist blev ståthållare i Bayern mellan åren 1933 och 1945.

En omständighet med Ernst Röhm som givetvis också formade hans åsikter var det faktum att han var homosexuell. Han var dessutom öppen homosexuell på ett vis som absolut inte var vanligt vid den här tiden, eller kanske ens idag. Röhms sexualitet var intimt kopplad till hans militarism. Det var det manliga kamratskapet, de kroppsliga idealen, den svettiga träningen i gymnastikhallarna, uniformerna, rekryteringarna. Röhm predikade de gamla grekerna, som spartanerna, män och krigare som så beundrade varandra att de förenades i både kärlek och död. SA har ofta betraktats som en homosexuell organisation, men då glömmer man proportionerna. SA blev med tiden en massrörelse med sju miljoner medlemmar, där de med Röhms föredömen utgjorde en liten klick, om än en framstående sådan. Om man säger så här, det fanns avgjorda fördelar med att vara öppen sexuellt om man önskade göra karriär i SA. Dåtidens förkvävande puritanism i samhället kunde inte slå ner på vare sig Röhm eller hans vänner, för då slog de tillbaka, med råge dessutom. På så sätt blev SA något av en fristad för homosexuella män i Tyskland. Man var mycket radikala i sin framtoning, där progressivt tänkande frodades. Det var inget problem att gå från rödgardist till SA-man, gillade man uniformer var det en klar fördel.



Ernst Röhm gick med i Deutsche Arbeiterpartei, DAP 1919, då en liten intellektuell cell på ett par hundra själar i München, under Anton Drexler, järnvägstjänsteman, nationalist och antisemit. Han anlitades mycket för att organisera partiets skyddstropp, stormavdelningen – Sturmabteilung, SA. Snart träffade han Adolf Hitler, som var där initialt för att spionera åt arméns underrättelsetjänst. De var mycket ambitiösa med deras medlemskap i DAP och de insåg snabbt att de behövde varandra. Båda var ärrade krigsveteraner från enklare bakgrunder, söner av disciplinära statstjänstemän, där Röhm drog nytta av Hitlers talförmåga och presentation, och Hitler hade allt att tjäna på Röhms våldsmonopol i det som snart var NSDAP. Hitler har å sin sida stämplats historiskt som högerman genom hans introduktion genom Dietrich Eckart, en av DAP: s grundare och prominent figur i Thulesällskapet. Hitler hade aldrig varit medlem i ockulta nationalistsällskap och vid hans inträde i naziströrelsen var han närmast socialist. En av hans stora inspirationskällor var en annan partigrundare, Gottfried Feder, ekonomen som predikade allmän antikapitalism genom valda delar ur socialismen och den spirande fascismen. Snart var dock dessa politiska teoretiker marginaliserade av Hitler och Röhm. Anton Drexler avled 1942, nästan helt okänd av omvärlden.

SA växte sig stark genom Röhms ledarskap. Han organiserade sina styrkor i ett militärt system med egna benämningar och gradbeteckningar, som kom att göra sig gällande under nazismens hela existens. De bruna skjortorna kom från den gamla kejserliga arméns ambitioner att sätta upp en Afrikakår under första världskriget. Det blev aldrig av, men överste Von Epp fixade tillgång till de stora lagren av tiotusentals kompletta uniformer. Den bruna färgen blev nazismens signum, det var den officiella partiuniformen ända till det bittra slutet. Förutom Hitlers teflonpolitik, så var Röhm den store stilbildaren av den nazistiska rörelsen. Relationen Hitler och Röhm var lika intim som den var anomalisk, och därför så typiskt nazistisk. Hitlers asketiska asexaulitet mot Röhms alkoholstinna gruppsexorgier. 1923 kom katastrofen med den misslyckade ölhallskuppen i München den 8 november. Röhm arresterades och hamnade i häkte på Stadelheimfängelset. Därigenom lämnade han Reichwehr. Han dömdes till ett och ett halvt år för förräderi, men det omvandlades efter överklagan till villkorligt straff. NSDAP blev förbjudet, liksom SA. 1924 blev Röhm riksdagsman för det rasnationella – völkischNationalsocialistiska frihetspartiet, en blek kopia. Han organiserade också det 30 000 man starka Frontbahn, ersättaren till SA. Men då den gamle generalen Erich Ludendorff, som varit löst anknuten till NSDAP, förbjöd honom, på Hitlers order, att byta namn till det bannlysta SA i syfte att provocera, då hoppade Röhm av och stack till Bolivia.

SA

Strasserism är ett begrepp inom nazismen som fortfarande gör sig gällande åtminstone bland nynazister i Tyskland. Namnet kommer från den nationalsocialistiske ideologen Gregor Strasser, som tillsammans med sin bror Otto var frontfigurer inom nazistpartiets vänsterflygel. Strassers var socialister, nationalister och antisemiter. Strasserismen angriper judarna utifrån ett antikapitalistiskt perspektiv, där man odlar den klassiska socialistiska konspirationsteorin om judarnas kontroll över världens finanser, senare i historien även som tongivande faktor i USA: s utrikespolitik. Inom strasserismen finns också folkhemsteorierna om den övergripande socialstaten, något som nazisterna placerade högt på sin prioriteringslista när de väl fått makten. Strasserismen var en mycket stark rörelse inom NSDAP under hela 1920-talet och första hälften av 1930-talet. Även om vänsterideologin officiellt hamnade på skam efter 1934, kom deras fotavtryck fortfarande att göra sig gällande inom nazirörelsen, ända till idag. Ernst Röhm var inte nödvändigtvis en anhängare av Strassers läror, hans intresse var militärt och han kom också att vara frånvarande under större delen av nazisternas mest framgångsrika klättring till makten. Under den tiden sköttes SA: s ledning av Hitler själv och han ändrade inte på den uniformerade partistyrkans klara vänsterideologi, som bl.a. innebar att man kunde finna SA-medlemmar bland protesterande och strejkande arbetare i kamp med antingen polisen eller kommunisterna.

Den republikanske presidenten av Bolivia mellan 1926-1930, Hernando Siles Reyes, anlitade gärna legosoldater till sin armé, särskilt tyska sådana, en sydamerikansk tradition även efter andra världskriget. Ernst Röhm gjordes till överstelöjtnant i den bolivianska armén, men språkutbildning och acklimatisering hindrade honom från att se action under det ständigt pågående gerillakriget. 1930 drabbades Reyes av en revolt, bl.a. som ett resultat av den ekonomiska depressionen. Röhm tvingades lämna landet, men redan hade Hitler skrivit till honom och bett att han skulle återkomma till Tyskland och äter sätta sig i ledningen för SA. Det är fr.o.m. nu som denna organisation växte utanför sina breddar. Nazisterna betraktade maktövertagandet 1933 som en revolution i vänsterideologisk mening. Nu förväntade sig Röhm en andra revolution, den som skulle ge han och hans väpnade organisation mandat och privilegier att plana ut klassamhällets berg och dalbana. Framför allt strävade Röhm efter att SA skulle bli den nya tyska krigsmakten, en riktig, politisk förankrad folkarmé. Han talade öppet om detta, något som blev allt mer besvärande för Führern.

Gregor Strasser

Redan 1920 hade en liten grupp män utanför SA bildat något som kallades Saal-Schutz, en styrka med svarta uniformer utanför de bruna skjortorna vars uppgift det var att skydda Adolf Hitler. En av de första 120 medlemmarna var den f.d. underofficeren och slagsmålsfantasten Sepp Dietrich, senare skaparen och ledaren för SS-Liebstandarte Adolf Hitler. Detta var de facto Hitlers livvakt och de svor sin lojalitet till Führern personligen, inte till partiet. Efter 1925, då de togs över av agronomen Heinrich Himmler, blev de Schutzstaffel, SS. SS skillde sig markant från SA på så vis att de slaviskt följde Hitler, när brunskjortorna lyssnade till Röhm. Det sista hindret för Hitler maktövertagande 1933-1934 var Tysklands president Paul von Hindenburg, f.d. hyllad fältmarskalk och militärdiktator. Von Hindenburg gav Hitler rikskanslerämbetet endast efter det att han lovat honom personligen och Reichwehr att någon kvasisocialistisk folkarmé á la Ernst Röhm kunde det inte bli tal om. Hitler stod givetvis för sitt ord, han behövde desperat den reguljära krigsmakten för sina framtida behov. Såsom saker och ting utvecklades tvingades rikskansler Hitler göra upp med sin vän och det skedde genom något som gått till historien som de Långa knivarnas natt.

Hitler var inte alls intresserad av att göra sig av med Röhm. Att snoppa av SA var en sak, de hade blivit allt mer autonoma med tiden, men Röhm? Han var en av de s.k. alte kämpfen, de gamla kämparna och Hitler var som regel mycket lojal mot dem. Josef Goebbels, propagandaministern, som ju tillhörde nazistpartiets vänsterfalang, var skräckslagen. Han deltog aktivt i det som nu skulle hända, mest för att visa sig trogen Führern. Dessutom hade Goebbels aldrig tillhört partiets centrum i München, han hade varit gauleiter i Berlin, den mest problematiska regionen med ett starkt inflytande från just den politiska vänstern, dock inte från strasseristerna. Det låg i Goebbels intresse att göra sig av med det där anhanget, så han bidrog aktivt i den komplott som SS och Gestapo planerade*. Eftersom Hitler inte såg någon omedelbar motsättning mellan partivänstern och krigsmaktens krav, så presenterade Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich falska uppgifter om Röhms och SA: s snara kuppförsök mot Führern. Bägaren rann därmed över för Hitler och han gav klartecken till Långa knivarnas natt. I en gemensam operation över hela nationen slog SS och Gestapo till mot inte bara ledningen för SA, utan även mot flera nyckelpersoner i den nazistiska vänstern. Man hade en mäktig bundsförvant inom den väldiga organisationen i SA-Obergruppenführer Viktor Lutze, som också var polispresident i Hannover.

Ernst Röhm befann sig under de sista dagarna av juni 1934 i Bad Wiessee, en populär badort vid sjön Tegernsee i Bayern. Där semestrade han tillsammans med flera vänner. Den 28 juni fick han telefonsamtal från Hitler, som uppmanade honom att samla sina närmaste ledare för ett möte med Führern två dagar senare. Den intet ont anande Röhm gjorde så. Den 30 juni greps han och hela staben för SA av Hitler personligen – med dragen pistol – i en blixtartad razzia tidigt på morgonen. Han sattes i Stadelheimfängelset i München. Hitler, som trodde att Röhm verkligen svikit honom, ville ha honom död snarast. Han föreslog att Röhm skulle erbjudas alternativet självmord. SS-Brigadeführer Theodor Eicke – kommendant för koncentrationslägret Dachau – och SS-Obersturmbannführer Michael Lippert besökte Röhm med en laddad pistol. Röhm avvisade erbjudandet och menade att om Hitler ville honom död, så fick han så lov att komma dit och skjuta honom själv. De båda SS-officerarna lät Röhm fundera några minuter på saken, men när de återvände till cellen stod den gamle frontsoldaten med bar överkropp i stram givakt, väntande på sin Führer. Michael Lippert sköt honom då i bröstet med sin pistol.

Sturmabteilung

Ett åttiotal människor förlorade livet under efterdyningarna av denna aktion och i praktiken samtliga av dem var oskyldiga. En del hade inte ens samröre på något vis med vare sig SA eller den politiska vänstern, utan hade kanske på sin höjd kritiserat partiet i något sammanhang. Likheterna med de utrensningar som kommunistpartiet i Sovjetunionen, nästan samtidigt, så sakteliga började sätta i rörelse är slående. Våldshegemonin i dessa totalitära organisationer var närmast ostoppbar när de väl sattes igång. Gregor Strasser greps samma tidiga morgon den 30 juni 1934 i Berlin och sattes i häkte. Han mötte sitt öde när SS-män sköt ihjäl honom genom luckan i celldörren. Han bror Otto lyckades fly och startade en misslyckad nationalsocialistisk motståndsrörelse med bas i Tjeckoslovakien. Han avled 1974, en frenetisk men illa sedd agitator för strasserism och vänsterinriktad ny-nazism in i det sista. Sturmabteilung, SA, fortsatte sin tillvaro, nu under ledning av Viktor Lutze. Under hans ledning knöts organisationen betydligt närmare partiet, det avväpnades och krympte till ca 40 000 aktiva medlemmar. SA fick en strikt ceremoniell funktion i större sammanhang. Att offentliggöra rang i denna bruna eminens var ansett som löjeväckande.

Nationalsocialisterna förlorade dock inte sin klara vänsterorientering efter 1934. Tvärt om, socialstaten byggdes ut, folkrörelserna frodades, liksom folkhemstänket. Skatter på förmögenhet och ägande ökade i takt med tyskarnas bidragsberoende. Nazityskland drog i slutet av 1930-talet på sig ett enastående budgetunderskott á la dagens Grekland och andra världskriget startades tidigare än beräknat mycket p.g.a. detta. Ernst Röhms dröm om en partitrogen folkarmé rymdes mycket väl inom denna vision. Det är ironiskt att dess efterträdare som partiets uniformerade kader, d.v.s. SS, med tiden blev betydligt mer autonom i sin framtoning än SA. Skillnaden var att Heinrich Himmler var en svagare, betydligt mer hundlik ledare än Röhm.

Den som till äventyr fortfarande tvivlar på nationalsocialismens släktskap med socialismen bör läsa Adolf Hitlers beskrivning av den nazistiska fanan, senare Nazitysklands fana mellan 1934 och 1945, såsom uttryckt i hans bok Mein Kampf (fritt översatt): Det röda representerar naziströrelsen samhällsideal, det vita den nationalistiska ideologin och den svarta svastikan, använd av ariska kulturer i årtusenden, representerar kampen hos den ariska människan, samt på samma vis, det kreativa arbetets seger.





* Det var i samband med Långa knivarnas natt som Hermann Göring – i egenskap av ståthållare i Ostpreussen – skrev över kontrollen av hans egenhändigt skapade Gestapo (Ostpreussens hemliga polis) till Himmlers SS.

måndag 17 februari 2014

Bloody Tarawa


Idag utgör Gilbertöarna i Mikronesien huvuddelen av den självständiga nationen Kiribati, en republik av 32 atoller och en ö, om sammanlagt 811 kvadratkilometer, samt med en befolkning på ungefär 105 000 själar. Huvudstad är Teinainano, eller Södra Tarawa, ett samhälle som rymmer nästan halva nationens befolkning, ca 50 000, och som sträcker sig genom ett system av broar från ön Betio i väster, via Bairiki och till Bonriki i öster. Namnet Teinainano betyder ungefär Den nedre delen av masten och anspelar på atollen Tarawas utseende från luften, där de små korallöarna radat upp sig likt ett buktat segel i sydnordlig riktning, stående på Södra Tarawas västöstliga plattform.

Atollen Tarawa ligger i den norra delen av Gilbertöarna och består av drygt dussinet små öar i söder och öster, med ett korallrev i väster som sammantaget bildar en stor lagun om 500 kvadratkilometer i mitten. Det har levt människor på dessa öar sedan antiken, DNA bekräftar anknytningar till Polynesisk befolkning tillbaka till år 200 f.kr. De blev en brittisk koloni 1788 och upptäckaren Thomas Gilbert döpte just denna atoll till Matthew Islands och lagunen till Charlotte Bay, efter sitt fartyg. Senare korrekt benämnd Tarawa, blev detta tidigt det administrativa centrumet på Gilbertöarna, med säte för Resident Commissioner. Den 10 december 1941, tre dagar efter attacken på Pearl Harbor, ockuperades Gilbertöarna av Japan. Tarawa blev därmed subjekt för en militär upprustning bestående av flygfält och befästningar huvudsakligen på ön Betio. Atollen var avgörande för logistiken i den kejserliga japanska flottan.

Av samma anledning hamnade Gilbertöarna och Tarawa i centrum för de allierades krigsplanering 1943. För att kunna avancera mot Filippinerna var man tvungna att först ta Marianerna, den långa, bågformade arkipelagen direkt öster därom. Men mellan Marianerna och Hawaii/Midway låg Gilbertöarna och störde, med japansk radar, flyg och radiospaning på Tarawa, samt en garnison på uppskattat närmare 3 000 man. Den 20 juli 1943 kommenderade Joint Chiefs, nu i det nybyggda Pentagon, chefen för stillahavsflottan, amiral Chester M. Nimitz, att planera för ett tagande av Tarawa. I augusti flög amiral Raymond A. Spruance, chef för Central Pacific Force, till Nya Zeeland. Han träffade generalmajoren vid Marinkåren, Julian C. Smith, ny chef för 2nd Marine Division, som vilade där efter kraftmätningen på Guadalcanal. Tarawa låg på bordet framför dem. Det skulle bli den första av flera landstigningar i den strategi bestående av att hoppa bock mellan små öar i det väldiga Stilla havet. Det var en ren marin landoperation och skulle ställa helt nya krav på den amerikanska flottans resurser.



Exakt ett år tidigare, den 17 augusti 1942, hade 200 man ur US Marine Corps Raiders, en del av föregångarna till dagens Navy Seals, under befäl av överstelöjtnant Evans Carlson, gjort en räd mot atollen Butaritari, Makin Island, i Gilbertöarna. Syftet med räden var flera, dels förstöra de japanska militära installationerna på platsen, dels ta prominenta fångar, skaffa information om Gilbertöarna, samt vilseleda japanerna rörande de allierade ambitionerna vid Guadalcanal och Tulagi. Operationen, som landsattes från ubåtar, lyckades förhållandevis väl, trots hårda strider. Problemet året därpå, rörande operationen mot Tarawa, var att The Makin Island Raid uppenbarligen rest japanerna medvetande om områdets betydelse och följdaktige stärkt sina positioner där, men hur pass mycket? Fokus låg på ön Betio, som utgjorde den viktigaste militära positionen på Tarawa, med det största flygfältet på Gilbertöarna.

Ön Betio är formad som en smal fyrkant i västöstlig riktning, lite drygt tre mil lång och på det vidaste stället endast ca 800 meter bred. Höjden över vattenytan är aldrig mer än tre meter. Vid den här tiden kunde ön på avstånd liknas vid ett utbrett och soligt semesterparadis med vidsträckta sandstränder. Inget kunde vara mer förrädiskt. Flygfältet upptog merparten av öns yta, bakom en omgärdande screen av palmträd. Chefen för den japanska garnisonen, den erfarne fortifikationskonstruktören konteramiral Tomanari Sichero, hade anlänt i februari 1943 med 1 000 mariningenjörssoldater och 1 200 koreanska tvångsarbetare. Dessa hade uppfört 500 armerade betongbunkrar på ön, inklusive fjorton bestyckade med gamla brittiska marinkanoner från Rysk-japanska kriget från början av seklet, med kalibrar upp till 20 cm. Som alltid med japansk defensiv taktik under andra världskriget rådde det oklarheter om försvarets tyngdpunkt. Amiral Sichero, liksom den kejserliga flottan i allmänhet, menade att fienden skulle mötas på stranden och kastas tillbaka i havet. Sicheros bunkrar förlades därför huvudsakligen utmed strandremsorna, medan djupförsvaret försummades. Att skjuta i en annan riktning än ut mot vattnet krävde att soldaterna använde ventildörren på baksidan. Ett avgörande misstag.

Garnisonen utgjordes i första hand av den kejserliga flottans motsvarighet till marinkår, Rikusentai, vilka amerikanerna skattade högt i stridsvärde. Två enheter, 3: e Basförsvarsstyrkan med 1 100 man, samt 1 400 man tillhörande 7: e Sasebo marina landsättningsstyrkan under ledning av kommendör Takeo Sugai. Denna enhet var förstärkt med fjorton lätta stridsvagnar av Typ 95, bestyckade med 7.5 mm kanoner. Dessa placerades i betongskydd och skulle fungera i första hand som kustförsvar. Mariningenjörerna fick nu en ren infanteriroll, så sammantaget bestod garnisonen av 4 700 man, inklusive de koreanska tvångsarbetarna, som förväntades strida för den uppstigande solens rike. Den 20 juli 1943 ersattes Tomanari Sichero av en mer stridserfaren man från den kinesiska krigsskådeplatsen, konteramiral Keiji Shibazaki. Enligt honom skulle det nu krävas en miljon man under hundra år för att kväsa försvaret av Betio och Tarawa.

Julian C. Smith

2nd US Marine Division blev redo för strid under hösten. Man hade återtagit sin reguljära styrka av 18 000 man, erhållit ny utrustning och tränats ytterligare i landstigning under häftig beskjutning. Förutom deras chef, general Smith, så var de en högst stridserfaren division, som visste vad djungelkrig och malaria innebar. Man var härdade och kände sin fiende kanske allt för väl. Som förstärkning hade man av armén lånat enheter ur 27th Infantry Division, nationalgardister huvudsakligen från delstaten New York. Dessa hade anlänt direkt från träning i Kalifornien och skulle i första hand rensa kringliggande öar och atoller från fientlig verksamhet. Detta var Operation Galvanic, sammanlagt var man drygt 30 000 man på väg att skeppas till Gilbertöarna på nära 40 transportfartyg. Detta skedde inom ramen av en väldig flottstyrka under amiral Spruance, bestående av 17 hangarfartyg av skiftande storlek, 12 slagskepp, 8 tunga kryssare, 4 lätta kryssare och 66 jagare, den största sammantagna landstigningsstyrkan hittills under andra världskriget. Från början av november 1943 inledde denna flotta en successiv infiltrering av hela Gilbertöarna.

D-day var satt till den 20 november och timmarna innan gryningen var det japanska sjöartilleriet på Betio indelt i en duell med artilleri från amerikanska kryssare- och jagarskärmar. Något senare inledde slagskeppen och systerfartygen USS Colorado och USS Maryland bombardemanget av Betio med sina väldiga 40 cm kanoner. De amerikanska marinkårssoldaterna kunde tydligt se den atollen Tarawa och ön Betio översköljas av tunga explosioner när deras lastfartyg placerades i läge för anfall. Trots den kraftiga beskjutningen skulle det visa sig ha relativt begränsad effekt på de japanska fortifikationerna. Den största framgången fartygsartilleriet, samt ett flyganfall, var att man lyckades freda lagunen från direkt japansk artillerieldgivning, varpå den kunde svepas för minor. Detta var nödvändigt då det amerikanska marininfanteriet planerade inleda sitt angrepp norrifrån, från lagunen, detta i sin tur för att erhålla långgrunda landsättningsplatser. Riktmärke var den drygt 500 meter långa pir från den norra stranden, som tidigare tjänat basen som huvudsaklig hamn.

Tarawa

Endast en halvtimma försenad, klockan 08:30 gick de inledande styrkorna i deras Higgins Boats, flatbottnade landstigningsfarkoster med sänkbara ramper och 225 hästkrafters motorer. Den norra stranden var indelad i tre avsnitt, Red Beach 1-3 och skulle angripas av respektive 3: e och 2: a bataljonerna, 2th Regiment, samt 2: a bataljonen, 8th Regiment, under ledning av chefen 2th Regiment, överste David Shoup. Tyvärr hade planerarna missat en viktig detalj, nipfloden, d.v.s. den lägsta punkten för ebb som inträffar två gånger i månaden. Detta innebar att lagunen var extra grund och huvuddelen av landstigningsbåtarna hejdades av korallreven. Överste Shoup lät deras amfibiefordon av märket LVT Alligators slutföra rusningen mot stränderna. Även om sjöartilleri och attackflyg gått hårt åt försvarsverken hade ett planerat bombanfall av B-24 Liberators från Midway uteblivit. Marinsoldaterna, som nu vadade långt ute i lagunen, möttes med beskjutning från kanoner och kulsprutor utmed stranden. Trots svåra förluster och med hälften av alligatorerna skjutna i sank, lyckades den sårade överste Shoup leda sina män till sitt primära mål för dagen, etablera brohuvud, om än så tunt, utmed den röda stranden.

Striderna var oerhört hårda och utkämpades på extremt nära håll mellan krypande och hukande amerikaner och de vilt skjutande japanerna i sina bunkrar. Understöd genom pansar över korallreven misslyckades, en handfull stridvagnar sköts sönder ute i lagunen, eller på stranden. Till sist lyckades man köra upp några Sherman: s, tillsammans med enheter ur 6th Marine Regiment, på den västra stranden av Betio, Green Beach, en aktion som innebar att amerikanerna kunde pressa sig fram 300 meter inåt land utefter hela linjen. Japanernas kommunikation hade skjutits sönder. Deras förbindelser, som bestod av enbart fälttelefoner, hade inte grävts ner ordentligt och nu pliktade man för försummelsen. Amiral Shibazaki beslutade därmed att lämna sin rymliga kommandobunker och förflytta sig och staben ett stycke söderut, på andra sidan flygfältet. Två japanska T-95 stridsvagnar skulle utgöra skydd under språngmarschen. Dessa drog dock till sig artillerield och Shibazaki och hans närmaste officerare stupade under slagets första dag.

Det går inte att föreställa sig situationen för de japanska trupperna i deras kokheta befästningar, avskurna från yttervärlden och nu helt utan överblickande taktisk ledning. När mörkret till sist sänktes över Betio och Tarawa var det enbart Bushido, krigarens väg, som höll samman det japanska försvaret. Tack vare de sammanbrutna kommunikationerna kunde japanerna inte iscensätta motattacker mot de tunna, amerikanska linjerna. Samtidigt kunde inte Marinkåren föra fram sin andra våg, utan de tvingades guppa omkring i lagunen i sina Higginsbåtar hela natten. Däremot lyckades man föra in ett batteri med kompakta 75mm Pack Howitzers till nästa dags strider. Marinkåren hade fört in 5 000 man på Betio den första dagen, 1 500 av dem var antingen sårade eller döda.

Keiji Shibazaki

Under den andra dagen, den 21 november, pressade amerikanerna vidare framförallt från Green Beach i väster. Där slog man systematiskt ut bunker för bunker från havet med mycket skicklig eldledning från flottans artilleriledare på plats. Man inledde också arbetet med att binda samman hela den röda stranden i norr till en enda sammanhållande linje. Striderna var mycket hårda. Varje bunker måste förstöras under stor fara med eldkastare och handgranater. Det fanns ingenstans att gömma sig på ön, all fältsjukvård och stabsarbete utfördes under konstant eldgivning. Kompani- och bataljonschefer deltog aktivt i striden, samtidigt som de sökte skapa ordning i sina enheter. På eftermiddagen landsattes kompanier ur 6th Regiment på grannön Bairikiri. Strider, understödda av flottans flyg, radera snart ut allt motstånd. När natten åter föll hade amerikanerna manifesterat ett starkt brohuvud på den västra delen av Betio, man hade länkat samman hela den röda stranden och blockerat förbindelsen österut. En liten grupp marinkårssoldater hade lyckats ta sig över landningsbanan och placerat sig på den södra stranden, benämnd Black Beach. Kontakten med kamraterna i norr var brutna och de tillbringade natten i total tystnad, endast meter från japanska bunkrar.

I gryningen den 22 november landsattes hela 6th Regiment på Green Beach. Utefter hela linjen koncentrerade man sig på morgonen med att föra fram tyngre materiell, såsom kulsprutor, granatkastare, artilleri och pansar. På eftermiddagen inledde 1: a bataljonen, 6th Regiment, den första större offensiven. Från väster till öster pressade man tillbaka allt japanskt oskyddad infanteri utmed den södra stranden, tills man länkat upp med sina kamrater på Red Beach 3. Bunkrarna på södra sidan lämnades för senare upprensningsaktioner. I skydd av mörker, vid 19:30, utförde japanskt marininfanteri sin första attack på den östra sidan av Betio. Den var tänkt som infiltrering inför en senare, större aktion, men sköts bort av mördande amerikansk eldgivning. En senare attack vid 23-tiden skapade ett visst fotfäste bland amerikanerna. Fruktansvärda mörkerstrider utkämpades hela resten av natten.

Klockan 05:10 den 23 november sänktes USS Liscome Bay, ett av de amerikanska eskorthangarfartygen, utanför Tarawa av en japansk ubåt. 687 man följde henne i djupet, 30 procent av de totala amerikanska förlusterna. En knapp timme senare utförde japanerna ett banzai-anfall mot 1: a bataljonen, 6th Marine Regiment på den östra delen av Betio. Ungefär 300 japanska soldater rusade på A- och B-kompanierna. Endast efter det att sjöartilleri satts in på 75 meters avstånd kunde anfallet förintas. Minst 200 japaner stupade. 07:00 satte amerikanerna in ett kraftigt bombardemang av japanernas nu försvagade östra flank. Under 30 minuter besköts de japanska linjerna med marinartilleri, fartygskanoner och attackflyg. De trånga utrymmena gjorde aktionerna svårbemästrade. 6th Regiment hade samlat sin 3: e bataljon så nära utgångsläget för anfall som möjligt, med fara för friendly fire. I- och L-kompanierna ur 3: e bataljonen utgjorde hela anfallslinjen från söder till norr. Allt eftersom attacken makade sig västerut, länkade man upp med marinkårssoldater utmed den norra, röda stranden. Striderna var mycket hårda, bunkrar, vissa dolda under jord, samt enskilda försvarsfickor av soldater, rensades systematiskt ut, till siste man. Omkring 1 000 japaner hade stupat vid klockan 13:30 den 23 november. På eftermiddagen förklarade general Julian C. Smith slaget som vunnet.

Betio

Av den japanska garnisonen överlevde enbart en officer och sexton soldater. 129 koreanska tvångsarbetare överlevde. 2th Marine Division förlorade 48 officerare och 846 soldater i stupade, medan 102 officerare och 2 088 man sårades. Det var mycket höga förlustsiffror på endast tre dagar, lika många som under sex månader i Guadalcanal. Under de kommande veckorna rensades atollen Tarawa upp och 2th Division skulle lämna området efter nyår 1944. Nyheterna om Bloody Tarawa landade inte väl i den amerikanska opinionen, raseri och indignation uttrycktes på insändarsidorna. Kongressen rasade mot presidenten. Generallöjtnant Holland M. Smith, chef för V Amphibious Corps liknade striden vid Pickett’s Charge under slaget vid Gettysburg. Divisionschefen Smith, uppenbart chockad, förklarade öppenhjärtigt sitt tvivel på slagets nödvändighet. Han fick en ordentlig, offentlig åthutning av båda amiralerna Nimitz och Spruance.


I den offentliga beskrivningen liknades Tarawa med en insparkad dörr till Stilla havet. Det är en i sig korrekt etikett, men det var en insparkad dörr till mycket av densamma typ av strider som måste utkämpas i det väldiga havet under hela 1944 och halva 1945. I april 1944 övertog generalmajor Thomas E. Watson befälet över 2th Marine Division och ledde enheten framgångsrikt i striderna på Saipan i juni samma år. Divisionen skulle utkämpa ett hårresande slag var sjätte månad. Tarawa, mer så än Guadalcanal, var den amerikanska Marinkårens verkliga elddop under andra världskriget.

lördag 8 februari 2014

Alla krig kan vinnas


Undertecknad har i sitt liv haft förmånen att under flera kvällar fått samtala med en riktig lettisk gevärsman, exakt en sådan enligt den gamla sovjetiska traditionen, ända tillbaka till de professionella krigare som var Lenins betrodda livvakter. I modern tappning – vid mitten av 1990-talet – representerades traditionen av en man i övre trettioårsåldern som under sin officerskarriär i Röda armén tillhört den militära underrättelsetjänstens, GRU: s, specialförband, de s.k. Spetsnaz. I tio år tjänstgjorde han som pluton- och kompanichef i Afghanistan, oftast långt bakom de fruktade s.k. Mujaheddins linjer. Det är om de konklusioner denne högst erfarne och högintelligente krigare dragit, som denna text skall handla om.

Afghanistan är en myt som härskat i militärhistorien i två hundra år, om inte längre. Myten närs av två faktorer: Dels är landet otillgängligt och i sig förundransvärt ointressant, dels lyckas de ändå ligga mitt i centrum för världskonflikterna. Afghanistan är som en självuppfyllande profetia i det att landet är ett perfekt slagfält, i första hand för dess försvarare, sägs det. Den lettiske krigaren avfärdade myten å det bestämdaste. Han menade att han och hans soldater kunde ha besegrat fienden om de bara fått mandat att göra det. Hans män besegrade Mujaheddin i samtliga strider, de gjorde cirklar kring dem, i deras land, bland deras berg. Mujaheddin var allt för dåligt tränade och mycket för religiöst laddade för att utgöra en svårare fiende mot hans professionella krigare. Men ledningen för Röda armén var besatt av tanken att spara trupp genom deras övertag i teknik och eldkraft. Verkligheten var den rakt motsatta.
Spetsnaz i Afghanistan

Kriget i Afghanistan var – och är – en politisk förlust och den tes som den lettiske gevärsmannen predikade var lika enkel som självklar: Alla krig kan vinnas.

På så sätt tvekade inte tyska Wehrmacht att ge sig in i Norge på våren 1940. Visst, Norge var i större omfattning än Sverige helt oförberett på kriget, men tyskarna gjorde sig inga illusioner. Man visste att tillräckligt med norsk trupp skulle hinna mobiliseras för att utgöra ett hot under de geografiska förhållanden som gällde i landet. De tyska fallskärmsjägarna fick kämpa om flera flygfält, i Stavanger slogs de tillbaka. Pansarkryssaren Blücher sänktes i Oslofjorden. Efter att man tagit huvudstaden måste den lilla norska armén besegras, nu förstärkta med brittisk och fransk trupp. Kring Narvik blev striderna hårda och framryckningar under eldöverfall skedde i Gudbrandsdalen. Detta var ett krig utkämpat på kompani- och bataljonsnivå, mindre enheter drabbade samman utmed fjällsidorna. Det borde ha gynnat de norska skidlöparna, ändå besegrades de av reguljärt tyskt infanteri, av gossar från Hamburg och det tyska låglandet. Det var inte det att snön låg kvar i april och det var backigt, de tyska soldaterna var excellent ledda av antagligen världens då främsta officerskår, de var tränade och kompetenta i samordning, rörelse och eldkraft. Militärt ABC, det var den avgörande faktorn.

Hamnsjåare och bonnläppar i Norge

På samma sätt höll tyskarna, mestadels enheter ur Waffen-SS, att helt rota ut de jugoslaviska partisanerna efter invasionen av deras land 1941. De mytomspunna bergen i Balkan, alltid ansedda som omöjliga att militärt operera i, ett fantastiskt ställa att gömma partisaner i, landet där militär hårdvara gick bet mot politisk ideologi, enligt sägnerna. Det är fullständigt fel, marskalk Tito och hans män hade blivit helt förintade i sina bergsutposter om det inte vore för brittiska SOE och amerikanska OSS, de hemliga militära organisationerna. Man droppade militära instruktörer, vapen och ammunition med fallskärm till partisanerna, lärde dem att slåss med framgång i ett land som britterna och amerikanerna aldrig varit i tidigare.

Amerikanska instruktörer – de flesta veteraner från US Marine Corps – utsända av CIA lärde laotisk gerilla att besegra nordvietnamesiska armén i djungeln på 1950-talet. Nittio (90) brittiska SAS besegrade samtidigt helt och hållet 4 000 kommunistisk gerilla i Malaysia. Det är en myt att djungelgerilla är omöjlig att besegra. Den reguljära amerikanska armén under Vietnamkriget, vanliga grabbar från Yonkers, New York, eller Tulsa, Oklahoma, slog FNL och nordvietnameserna konstant i deras egna djungler. Att vietnameserna grävde ner sig i tunnlar berodde inte i första hand på att de var listiga, utan för att de måste, de kunde inte röra sig ovan jord. I strid med fienden besegrade USA och Sydvietnam sina fiender med ett förhållande i förluster på mellan 1/15 och 1/50. Att Nordvietnam höll ut så länge berodde på att Hanoi var beredda, utan att blinka, att offra mer än två miljoner människor för sin politiska ideologi.
Amerikaner i Jugoslavien

Idag är alla övertygade om att de afghanska krigsherrarnas motstånd för sin egen vinnings skull – några talibaner existerar knappt längre – är omöjlig att besegra. Landet är för stort, bergen är för höga, dalgångarna för djupa, folket för fattiga och värdelösa, islam allt för fanatisk och Pakistan – alldeles för nära. Ursäkterna läggs på hög och ingen vill minnas vad de ansåg för drygt tio år sedan. Läser man opinionsbildningens gamla utfästelser när USA: s allians gick in i landet, att aldrig begå misstaget igen, att aldrig svika afghanerna, så kan man inget annat känna än skam. Men kappan har vänts och övertygelsen är stark, vi kan inte vinna kriget, vi har därför ingenting där att göra och vi kommer således att, och det utan att blinka, svika dem – igen.

Med media och opinionsbildning fokuseras all uppmärksamhet på västerlandets krigföring mot de uppenbara förtryckarna, perspektivet vänds aldrig. Frågan om det vettiga och humana i att offra två miljoner människor för en politisk ideologi ställs aldrig. Att slåss mot västerländska värderingar är som regel legendomsusat hjältedåd och deras våld och dödande möts alltid med överseende. De slåss för sin frihet, sägs det, även i fallet talibaner och kommunister. Därför fortlever myten om det obesegrade landet, som om Afghanistan någonsin vunnit ett krig i deras söndertrasade historia. Den defaitism vi tyr oss till i den postmodernistiska eran hade under andra världskriget inneburit att vi idag levt i resterna av kommunisternas och nationalsocialisternas förintelsekrig 1942-?
Ett par jänkare i Vietnam

Kommer ni ihåg när ni trodde på interventionen av Afghanistan 2001? För ni trodde på den, var och en av er. Fråga er var på vägen ni tappade tron? Kommer ni ihåg när media efter det amerikanska presidentvalet 1999 uttryckligen beskrev en fattigare värld med ett internationellt inaktivt USA efter George W Bushs seger? Minns ni insikten hos media om den uppenbara stämningen av Pearl Harbor efter 9/11? Till och med de mest uttalade motståndarna mot USA applåderade interventionen av Afghanistan – kommer ni ihåg? Det finns en politisk agenda med defaitismen och den är ute efter vårt sätt att leva. Utan att förstå riktigt varför kommer vi givetvis att svika flickorna i Afghanistan, som aldrig kommer att ha en chans när den otrogne defaitisten i Vita huset drar tillbaka det sista hoppet inom kort.

Därför lutar jag mig mot min vän, den lettiska gevärsmannen*, idag en upprättstående försvarare av vår sköra frihet och framgång. Alla krig, exakt vart och ett av dem, kan vinnas.





* Den lettiska försvarsmakten, NAF: Reguljära, professionella styrkor; 6 000 man. Frivilligt hemvärn: 11 000 man. De står där och blickar rakt in i synen på den ryska slagbjörnen, utan att blinka. De lutar sig mot NATO, den organisation som en gång bildades för att försvara oss – ja, även vi – mot kommunism och allmän träldom. Hur kommer vi att ställa oss gentemot dem i framtiden?

torsdag 6 februari 2014

Mannen från Auschwitz

Det var inte förrän den 29 november 1945, då den amerikanske regissören George Stevensons film Nazi Concentration Camps visades för tribunalen, som alla i rättsalen i Nürnberg blev medvetna om vanvettets verkliga omfattning. Det som fram till dess enbart haft en, om än fruktansvärd, teoretisk innebörd, blev nu alldeles påtagligt för de närvarande. Många lämnade rättsalen i tårar och de offentliga bekvämligheterna fylldes med nödgade besökare. På de åtalades bänkrader var man fr.o.m. nu högst medvetna om att chanserna blivit kraftigt reducerade. De fyra domarna stirrade med illa dold fasa på dem när ljuset väl tändes i salen. Hur i all världen hade detta varit möjligt?

Ernst Kaltenbrunner

Den dryga två meter långe Ernst Kaltenbrunner, tidigare SS-Oberbruppenführer (general) och Reinard Heydrichs efterträdare som chef för SS huvudorgan för säkerhet, RSHA, Reichssicherheitshauptamt, hade en försvarsadvokat vid namn Kurt Kauffmann, doktor i juridik. I ett försök att projicera bort så mycket skuld som möjligt från sin överväldigande skyldige klient, valde Dr. Kauffmann att kalla ett särskilt vittne till podiet. Antagligen skedde detta i nära konsultation med Kaltenbrunner, som kände väl till vittnet och visste att om någon skulle erkänna sitt eget ansvar i den slutliga lösningen så var det den här mannen. Sagt och gjort, mannen ifråga anlände, illa tilltygad, från den brittiska ockupationszonen under sträng bevakning, kedjad till händer och fötter. Den 15 april 1946 klev han upp i vittnesbåset, krängde på sig simultantolkarnas hörlurar och såg ut över den intet anande rättsalen, till synes oberörd, rak i ryggen som en eldgaffel.

Hans sammanfattning av sitt erkännande, godkänd och undertecknad av honom, inleddes som följer:

Jag kommenderade Auschwitz fram till den 1 december 1943 och uppskattar att åtminstone 2 500 000 offer avrättades och förintades genom gasning och förbränning, samt att omkring en halv miljon ytterligare dukade under av svält och sjukdomar. Vilket placerar den sammanlagda dödssiffran till ungefär 3 000 000. Denna siffra representerar ungefär 70 eller 80 procent av samtliga personer sända till Auschwitz som fångar, de övriga utsorterade och använda som slavarbetare i industrier knutna till koncentrationslägret.

När han väl tystnade i sitt bås, var han lika lugn och samlad som när han anlänt. Man kunde höra en knappnål falla i rättsalen. Alla stirrade på honom, som om han var ett spöke, eller ett monster från underjorden. Bakom sina svarta solglasögon, mot det skarpa kameraljuset i salen, slöt de åtalade sina ögon i hopplös vishet. Vittnesmålet hade varit fullständigt förödande. Kaltenbrunner hade missbedömt effekten av den man han en gång varit med att placera på hans position. Den känsla för plikt och ansvar denne man kände gick utöver den egna ideologin, den applicerades även i en stund som denna, inför rättvisan, under ed. Ty, sådan var han, Rudolf Franz Ferdinand Höss, 46 år gammal då det begav sig.

Mannen från Auschwitz

Han var med från början. I inledningen av 1934 rekommenderades Höss till Schutzstaffel som menig SS-mann, av betydelsefulla män i organisationen som kände honom. Det var extra fint att bli utvald, istället för att söka sig dit, och orsakerna i hans fall var uppenbara. De behövde en man som Höss, för samma år flyttades han över till SS-Totemkopfverbände, dödskalleenheterna, en av de tyngsta byggstenarna i det nya, nazistiska rättsväsendet. Han hade lovats en karriär av dem som översåg honom och redan hösten därpå kommenderades han till den medeltida gamla, bayerska staden Dachau, där man låtit uppföra ett koncentrationsläger. Hans mentor blev lägerchefen, SS-Gruppenführer Theodor Eicke, mannen som skulle skjuta SA-ledaren Ernst Röhm, som skapade SS Panzergrenadier Division Totenkopf och som senare skulle bli generalinspektör för samtliga läger. Innan året var slut hade Höss blivit underofficer i SS och Blockführer i Dachau. Han besatte kvaliteter som innebar en blandning av stor integritet, effektivitet och framför allt fokus. Han var oerhört plikttrogen, med stark tro på organisationens ideal. På väggen i hans bostad hängde i första hand ett foto av SS-Reichführer Heinrich Himmler, en man han mött redan 1928. Führern, Adolf Hitler, tycktes däremot ouppnåelig för honom.

Rudolf Höss (f. 1900) hade en unik och rätt märklig bakgrund. Hans far hade varit importör av kaffe, en tidigare arméofficer med erfarenheter från stortyska kolonialdrömmar i Afrika, som höll sin familj i sträng tukt och disciplin. Familjen Höss var fanatiska katoliker och som barn närde lille Rudolf planer att bli präst. Men när hans biktfader svek sitt tysthetslöfte och meddelade familjen om hans mera stökiga förehavanden, bröt han tvärt med kyrkan. Det fanns inte plats för trolöshet i Rudolf Höss liv. När första världskriget startade enrollerade sig han i faderns gamla dragonregemente, endast 14 år gammal. Han följde regementet till Mellanöstern och slogs mot bl.a. Lawrence of Arabia vid Baghdad och senare i Palestina. 1917, när han tjänstgjorde i Turkiet, hade han blivit tyska arméns allra yngsta underofficer. Efter krigsslutet läste han upp gymnasiet och började studera juridik. Så tidigt som 1922 gick han med i nazistpartiet. De uppsatta frikårerna lockade och den stridserfarne Höss såg action i påfallande ickereguljära sammanhang i Polen och i Ruhr, som var ockuperad av Frankrike. Han sysslade med gerillakrigföring och var stämplad som terrorist i både Warszawa och i Paris.

Den 31 maj 1923 mördade Rudolf Höss, tillsammans med ett par andra män, läraren och kommunisten Walther Kadow i en skog nära Parchim i Ruhr. Det skedde på uppdrag av ingen mindre än Martin Bormann, som var f.d. elev till Kadow. Bormann ville röja undan sin gamle lärare efter misstanke om att denne lämnat ut namnet på en man vid namn Schlageter, en nazist och sabotör, till myndigheterna. Samtliga inblandade greps och Höss dömdes till tio års fängelse, medan anstiftaren Bormann kom undan med endast ett år bakom galler. Händelsen visade två tydliga detaljer kring personen Höss; hans hänsynslösa lojalitet, samt att han kände folk i det absoluta toppskiktet av nazistpartiet – folk som senare bör ha känt tacksamhetsskuld till honom. Martin Bormann blev nationalsocialisternas partisekreterare, med den absolut mest intima tillgången till Hitler av alla i nazitoppen. Höss släpptes ur fängelset 1928. Under några år blev nazisterna tvungna att hålla honom på is, åtminstone tills man tagit makten i landet.

Istället gick Höss med i Artamanen-Gesellschaft, antagligen som ett resultat av den sociala rehabilitering som han enligt avtal för tvingades till för villkorlig frigivning. Artamanrörelsen var en folkrörelse som predikade ett slags idealiskt återtåg till det enkla jordbrukarlivet enligt nazisternas principer om blod och jord. Artamannrörelsen sysslade mycket med det naturliga urvalet och förädling av arvsmassa inom både flora och fauna. Den leddes av den intellektuellt otillräknelige, blivande jordbruksministern Walther Darré, men även Martin Bormann var medlem i egenskap av jordbruksförman, liksom agronomen Heinrich Himmler. I närmare betraktelse av nazismens maktövertagande i Tyskland spelade folkrörelser likt Artamanerna stor betydelse. Idrotts- och kulturföreningar var de första som segregerade sina medlemsmatriklar även före 1933. Det var i detta sammanhang Höss träffade sin blivande hustru Hedwig Hensel. De gifte sig 1929 och fick sedermera fem barn.

Theodor Eicke

Den korrekta benämningen på koncentrationslägren var från början skyddshäkte. Det är viktigt att här förstå distinktionen från det övriga rättsväsendet i Tyskland. Dessa skyddshäkten var varken tillhörande den ordinarie fängelseorganisationen, eller var statliga i federal mening. Dessa inledande skyddshäkten startades och kontrollerades ytters av delstaterna och nazistpartiets lokala organisationer. Det nazistiska rättsväsendet behöll den tyska grundlagen såsom den existerat sedan 1919 och lade bara till den lagstiftning de ansågs behöva, d.v.s. undantag från grundlagen. Koncentrationslägren utgjorde en skuggorganisation till staten, så typisk för fascistiska och socialistiska samhällssystem. Tanken var att låsa in icke önskvärda personer – politiska motståndare, präster, homosexuella, journalister etc. – på obestämd tid, utan rättsliga omständigheter, till skydd för samhället. Vid 1930-talets mitt var ännu inte etniska tillhörighet ett ledande kriterium för vistelse i lägren. Dödsläger var långt ifrån påtänkta, de skulle inte komma förrän i början av 1940-talet. Folkmord utfördes ännu enbart på handikappade och utvecklingsstörda människor enligt de nazistiska medicinska lärorna för eutanasi, dödshjälp.

Rudolf Höss gick kvällskurser efter sin tjänstgöring. Han hamnade uppenbarligen i en gräddfil, för han blev SS-Hauptsturmführer (kapten) inom bara något år. Han skickades därmed till koncentrationslägret Sachsenhausen, där han tog plats som adjutant, alltså ställföreträdande lägerchef, i praktiken exekutiv officer. 1939 gick han med i Waffen-SS, antagligen ett uttryck av fåfänga i skuggan av Eickes militära ambitioner, krigsveteran som han var. Graden kapten kan verka ringa i sammanhanget, men nazismen var en mycket progressiv rörelse, där duktigt folk erbjöds oanade möjligheter att snabbt avancera i organisationen och de formella titlarna hamnade snart på efterkälke.

Det var inte bara det att Höss hade vänner i nazitoppen, han var också en av de mest effektiva och framgångsrika lägercheferna inom SS-Totenkopfverbände. Det var detta med att han skötte gruvsamheterna med den allra största samvetsnärvaro. Han gjorde aldrig avkall på disciplin i hanteringen av fångar. Han uppskattade inte förfall i godtyckligt förtryck och våld. Allt, t.o.m. avrättningar, skulle ske under städade förhållanden. När andra, mindre nogräknade lägerkommendanter, lät liken ligga kvar på marken, eller sönderslagna fångar paradera framför besökare, tycktes Höss kommando nästan skötas i det fördolda – men det utan att han missade sina mål det minsta. Därför, den 1 maj 1940, efter en befordran till SS-Sturmbannführer (major), kommenderades han med sin familj till ett nytt läger i Övre Schlesien, södra Polen, intill ett litet samhälle vid namn Oswiecim – på tyska: Auschwitz. Det var egentligen kaserner tillhörande ett polskt kavalleriregemente och det skulle vid den här tiden i första hand användas som läger för polska krigsfångar. Det var hans första egentliga kommendantposition och man hade sagt till honom att stora ting förväntades ske där nere på slättlandet.

Auschwitz I

Tärningen var kastad, andra världskriget hade startat och nazisterna blickade ut över nya, tidigare enbart drömda möjligheter. Lebensraum, det geopolitiska nollsummespelet, innebar successivt, och i snabbt accelererande tempo, en medvetenhet om innebörden av deras politiska ideologi och ideal. Beståndsdelarna för industriellt folkmord fanns på plats. Man hade redan exkluderat judar, zigenare och polacker ur samhällsapparaten, de var nu enbart stora logistiska problem för naziststaten, inträngda i getton runt om i det ockuperade östra Polen. Olika avlivningsmetoder på handikappade och utvecklingsstörde hade testats och stora erfarenheter hade dragits av det. Närmare 200 000 människor hade man förintat på så vis. Koncentrationslägren var efter Sovjetunionens Gulag världens största enskilda fängelseorganisation. Den slutliga lösningen var inget koncept uppfunnet i Wannsee i januari 1942. Det var flera möten involverade, Wannseekonferensen var enbart den mest dokumenterade och innefattande det tyngsta persongalleriet. Förintelsen kom inifrån, den fortplantades via duktiga män i SS och partiet, tills det nådde ledarskiktet. Hitler hade bara att godkänna, Hermann Göring att delegera, det var allt.

En viktig motor i processen var den att dra nazismen närmare staten. Bakom det låg partiets sökande efter total makt. Man hade inga större problem med att acceptera SS ambition att kontrollera eller få inflytande i princip allting. Den civila statsapparaten gjorde byråkratiskt motstånd – utom ideologiskt – men föll till föga inför de bruna skjortornas eminens. SS-Totenkopfverbände och koncentrationslägren blev inledningsvis kopplade till Reinhardt Heydrichs RSHA, Reichssicherheitshautamt, men fördes snart över till SS-WVHA, SS-Wirtschafts-WervaltungshauptamtSS-förvaltning för ekonomisk administration – under SS-Obergruppenführer Oswald Pohl. Ytterligare senare, efter Heydrichs död och Kaltenbrunners tillträde i hans ställe, kopplade RSHA åter ett parallellgrepp om lägren genom Referat IV B4 – ung: Underorganisation IV B4 – som stod under ledning av SS-Obersturmbannführer Adolf Eichman, ansvarig för judisk förvaltning och evakuering. En sådan dubbel organisation var typisk nazismen, som liksom Hitler trodde att det effektiviserade organisationen att huvudsakligen statliga instanser konkurrerade med varandra.

Oswald Pohl

Rudolf Höss, kommendant i Auschwitz, märkte snart av denna nya fokus i den organisation han deltog i. Det började som rykten, som senare manifesterade sig som reella besked inom organisationen. Judarna, och andra oönskade, skulle förintas. Vad exakt Höss ansåg om detta är svårt att utröna, hans egen återberättelse anger enbart viljan att göra sin plikt. Redan 1941 inledde han testliknande avrättningar på krigsfångar i en särskilt inredd källare på sitt läger. Man använde avgaser från lastbilar. Höss reste också runt till de små mycket dödsläger som börjat resas, hans studerade framför allt metoderna för begravning och förbränning av lik. Snart hade han utarbetat sina egna teser i ämnet, rationella tankar som han delade med Oswald Pohl i Berlin. Förintelsen kom att läggas i förgrunden. Han fick order att resa Auschwitz II-Birkenau, ett gigantiskt läger med snöräta rader av baracker som skulle husera totalt närmare 350 000 fångar åt gången. Till detta Birkenau uppfördes först en tillfällig, senare två stora gaskamrar. Det ursprungliga lägret, kavallerikasernerna, blev nu Auschwitz I, där hans kansli låg.

Stora industrier förlades i Schlesien, en region som skulle exploateras enligt statens beslut. Skatteförmåner erbjöds, liksom gratis arbetskraft. Lönsamheten hos tyska företag hade kraftigt nagelfarits under nazisternas politik och krigets kostnader började göra sig gällande. Dessutom förelåg ett underliggande hot om vad som kunde hända med privat ägande överhuvud taget om man inte följde statens vilja. Det är en sanning med modifikation att IG Farben och Krupp satte upp fabriker i Polen enbart utifrån företagsekonomiska skäl, det fanns heller inte så mycket annat att göra om man ville överleva som företag i nazisternas Tyskland. SS-Sturmbannführer Höss fick till uppgift att överse byggandet av förutsättningarna för detta i egenskap av representant för beställaren. Man uppförde Auschwitz III-Monowitz, som organiserade den industriella delen av verksamheten. Att allt detta verkligen skedde vet man därför att hela det digra beställningsarbetet finns bevarat. Gaskamrarna ritades och förbränningsugnarna beställdes och installerades – huvudsakligen ugnar för sopförbränning tillverkade att etablerade tyska företag – arbetsorder och kvitton finns att se. I detta arbete var rustningsministern Albert Speer direkt invecklad. Det var hans kontor som gav SS resurserna, materialet, kunnandet. Sammantaget bestod Auschwitz 1943 av sammanlagt närmare 50 läger spridda över hela södra Polen och betjänade av 3 500 till 4 000 män och kvinnor. Höss befordrades till SS-Obersturmbannführer (överstelöjtnant), en grad som klart understeg hans ansvar. Han ledde nazitysklands största förintelse/industriella projekt, han var chef för den nazistiska ideologins ledande fyrbåk och han slet som ett djur för en förhållandevis liten belöning.

Auschwitz har beskrivits som ett under av tysk effektivitet, som en understrykning av förintelsens drakoniska framgång. Men Auschwitz var en statlig inrättning, vars krigsmässiga verksamhet efter segern skulle förbytas till ett offentligt tillrättalagt mönstersamhälle, ett folkhem med luftiga bostäder och skinande fabriker, på ruinerna till fasorna som tidigare skett där. Detta var den ultimata belöningen för en man som Rudolf Höss. Men då, åren 1942 och 1943, var det svårt för honom att se detta. I hans redogörelse, Kommendant i Auschwitz, som han skrev i fångenskap, berättade han om de uppenbara problem man hade i samtliga sammanhang. Han fick sällan, eller aldrig de resurser han krävde. Ofta lades mer kapital på vad han såg som oväsentligheter, än var han faktiskt behövde dem. Höss hade inte mycket till övers för nazistledningens ambitioner – 60 000 förintade judar per dag. En bra dag, enligt honom, klarade de kanske 1 200. Med förintad menade man gasad, bränd, mald och sänkt i en sjö. Länge löste man problemet med att begrava merparten av offren i intilliggande fält, som snart kokade av förruttnelse. När Oswald Pohl & Co i Berlin bestämde att alla liken måste brännas, uttryckte Höss sin vanmakt inför vanvettet.

Han tyckte mycket om att ta emot någon byråkrat från huvudkontoret och verkligen visa dem deras möda, när de gröna i ansiktet spydde upp den fina lunchen runt hörnet på någon barack, under överseende av de förhärdade, leende officerarna i Auschwitz.

Auschwitz-Birkenau

Höss hade problem med sina anställda. De var alltid för få till antalet och långt ifrån lämpade för sina sysslor. Personal på koncentrationsläger hade alltid varit professionellt folk, d.v.s. de hade anställts och utbildats inom organisationen. Många var tämligen enkelt folk från landsbygden som genom SS kunnat välja en ny karriär. Den numera morbida kultpersonen Irma Grese, kallad bl.a. Hyenan från Auschwitz eller Dödsängeln, var typisk för kåren. Dotter till en jordbruksarbetare – modern begick självmord – rudimentär skolgång, fanatisk nazist och flykt ut i världen genom SS försorg. Hon var endast 22 år när hon den 13 december 1945 avrättades av Storbritanniens främste hangman, pubägaren Albert Pierrepoint. SS-Totenkopfverbände var dessutom ansedd som andra klassens organisation inom SS. Många tog anställning därför att de ratats av krigsmakten och/eller Allgemeine-SS*, eller tvärtom, för att slippa värnplikten. När Theodor Eicke skapade SS Panzergrenadier Division Totenkopf, skedde det under protest bl.a. från Sepp Dietrich, SS-Oberstgruppenführer (general) och skaparen av SS-Liebstandarte Adolf Hitler. Koncentrationslägervakterna drog nämligen ner standarden på Waffen-SS. Rudolf Höss, som den krigsveteran han var, kunde skriva under på detta, hans folk höll inte måttet. Med kriget vattnades kåren ut med sårade soldater ur Waffen-SS och även utstraffade ur Allgemeine-SS.

Korruptionen var utbredd inom koncentrationslägerverksamheten. Det var inte bara det att anställda stal från de tillgångar SS drog in genom systemet, fångarnas tillhörigheter, pengar, juveler, guldplomber. Man mutades också friskt av industrin. Oscar Schindler, industriledaren som räddade 1 500 judar genom att i praktiken köpa dem av SS, var kanske unik i det avseendet, men ändå bara toppen av ett isberg. Industrin krävde att denna gratis arbetskraft levererades intakt, d.v.s. oskadade och pigga, egentligen helt enkelt levande. Man ville inte ständigt byta arbetare som lärts upp. Så, man betalade chefer inom SS att välja ut och bevara fångar som fungerade på fabriksgolvet. En del lägervakter bytte till civil och privat anställning inom industrin. Höss försökte själv stävja korruptionen, men misslyckades. Hans text i Kommendant i Auschwitz osar av undertryckt förakt för vissa av hans underhuggare. Däremot finns det inget som pekar på att Höss själv förföll i korruption. Han var inte den typen av människa.

Den 10 november 1943 bytte Rudolf Höss tjänst med Arthur Liebehenschel och blev ordförande över Amt D, inom Amtgruppe DWVHA i Berlin. Han blev även ställföreträdande inspektör för koncentrationslägren under SS-Brigadeführer (brigadgeneral) Richard Glücks. Som byråkrat blev Höss en vagel i ögat på SS. Han var experten från verkligheten och påminde hela tiden om vad man höll på med. Det var inte så att nazisterna inte förstod vad som hände, Rudolf Höss och hans gelikar var hyllade ideologiska hjältar, modiga män som vadade i blod för det tusenåriga riket. Däremot gillade man inte att bli skrivna på näsan om detta. 1944 återvände Höss till Auschwitz för att överse den största mordfesten av dem alla, Aktion Höss, förintelsen av över 430 000 ungerska judar på bara 56 dagar. Ungern var allierad till Nazityskland, men under statschefen Miklós Horthy hade judarna varit skyddade åtminstone från deportation till koncentrationslägren. Detta ändrades med Operation Margarethe och den tyska invasionen i mars 1944, då pilkorsarna – ungerska fascister – under Ferenc Szálasi tog över. Det var bråttom, Röda armén var på väg, så Adolf Eichmann satte sig i Budapest och styrde personligen upp hela verksamheten. På mottagarsidan stod Rudolf Höss och ledde sin gamla organisation, som nu testades till den absoluta bristningsgränsen. Man lyckades, givetvis.

Rudolf Höss med kollegor

Nu var Röda armén även på väg mot Auschwitz. Höss återvände till Berlin på hösten 1944. När kriget vankade mot sitt slut kallades han till Heinrich Himmler. Chefen för hela SS uppmanade den ovillige Höss att se över sitt hus, att tänka på flykt. Himmler var nu helt införstådd i att allt skulle rasa och att hans organisation skulle bli hans död. En person som Höss, med hans vetskap, måste därför ta sitt förnuft till fånga och gömma sig. Så gjorde också Höss, nu när han kommenderats till det. När kriget tog slut höll han sig undan den allierade ockupationsarmén genom att återgå till sitt forna kall, jordbruket. Han gömde sig framgångsrikt som herr Franz Lang på en lantgård i norra Tyskland under nästan ett år. Brittiska armén hade dock funnit hans familj och Hedwig, hans hustru, hamnade i ett dilemma. Sedan 1943 hade relationen mellan de äkta makarna varit ansträngd. På en personalfest hade Hedwig lärt sig hela vidden av sin mans arbete, något hon tidigare valt att blunda för. Enligt Höss egen berättelse konfronterade hon honom efteråt och han – trogen sin personlighet – hade bekräftat hennes upptäckt utan omsvep. De sov därefter i separata rum. Nu, när britterna satte tumskruvarna på henne, vägrade hon först att berätta om makens geografiska position. Men genom att – falskeligen – hota henne och hennes barn med deportation till Ryssland, föll hon till föga. Rudolf Höss greps av brittisk underrättelsetjänst och militärpolis den 11 mars 1946. Några av de närvarande soldaterna var tyskfödda judar. Då han inledningsvis inte ville ge sig till känna, misshandlades han svårt, varpå han avslöjade sin rätta identitet.

Den 25 maj 1946 överfördes han till polska myndigheter för rättegång. Den 2 april dömdes han till döden. Rudolf Höss hängdes den 16 april 1946 i det ursprungliga Auschwitz koncentrationsläger, Auschwitz I.





* Allgemeine-SS, det allmänna SS, d.v.s. SS huvudorganisation, uniformerad som civil.