söndag 30 mars 2014

Nordkalotten


Sedan ett par decennier sedan har Nordkalotten allt mer blivit ett begrepp för fredligt regionstänkande mellan fyra nationers nordligaste territorier. Region Nordkalotten, ungefär som Öresund, är både en administrativ som kommersiell strävan. Den berör Norrbottens län i Sverige, fylkena Troms och Finnmark i Norge, Lapplands län i Finland, samt Murmansk Oblast i Ryssland. Det kan från ett sydligt perspektiv verka märkligt att så vitt åtskilda territorier där uppe i den karga kylan skulle finna vägar att samarbeta, men då missar man en mycket viktig faktor. Det finns ett starkt historiskt väst-östligt engagemang uppe i Nordkalotten. I mångt och mycket är den ofta viktigare än relationerna med Stockholm, Oslo, Helsingfors eller Moskva. Sammantaget handlar det om en region med ca 1.5 miljon invånare.

Under det kalla kriget däremot var Nordkalotten en av de hetaste regionerna mellan väst och öst. Frånsett längst nere i söder, i Turkiet, var det här uppe som NATO och Warszawapakten stod öga mot öga över en landgräns, den mellan Norge och Sovjetunionen. Sovjetunionen hade sina största marina enheter placerade utmed Kolahalvön och ner i Vithavet. I runda tal 350 000 soldater ur den sovjetiska armén stod posterade där. NATO företog stora, återkommande militärmanövrer i Norge, med en hel kanadensisk armékår om 70 000 man som huvudattraktion. Räknat per capita var Norrbotten den mest försvarade delen av Sverige. Det svenska flygvapnet hade hemliga stridsuppdrag i Finland i händelse av krig, eftersom våra finska bröder inte fick ha annat än spanings- och jaktflyg för ryssarna. Om det tredje världskriget skulle starta någonstans, var risken stor att det skedde på Nordkalotten.

Det var Rysslands stora, historiska dilemma som orsakade fokus på Berings hav, detta vilda och oförlåtliga vatten. Det överhängande strategiska problemet för varje tsar, förstesekreterare eller president i Kreml har alltid varit att trots Ryssland enorma landyta, den största nationen i världen, så har den haft ytterst få och alltid problematiska hamnutlopp. Bortsett från Stillahavskusten borta i Sibirien, så har Vithavet och Berings hav varit en av de viktigaste transportvägarna och kanske mest så för örlog. Liksom Sibirien var ishavet långväga och otillgängligt, men det var i alla fall relativt ostört. Till skillnad från Archangelsk, som var känt redan av vikingarna, så konstruerades Murmansk redan från början till en krigshamn. Det var den sista staden grundad av det gamla tsarväldet och det skedde 1915, mitt under det brinnande första världskriget. Ryssland behövde en ostörd hamn där ententens övriga deltagare kunde lasta av krigsmateriell och förnödenheter. Det byggdes en järnväg från St Petersburg och en örlogshamn. Denna roll har därefter Murmansk alltid haft, d.v.s. en mycket stor strategisk betydelse. Idag har staden 300 000 invånare och militären finns där ännu, om än skamfilad och i mindre omfattning.



Basis Nord
Som alltid i modern militärhistoria så började det hetta till i och med andra världskriget. Det startade den hemliga vägen. Med Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939 begärde Nazityskland en mindre flottbas på Nordkalotten för stationering och utrustning av fartyg. Begäran ingick i de kommande ekonomiska avtalen mellan Moskva och Berlin, men där fanns också en militär baktanke. Tyskland tänkte sig använda bestyckade handelsfartyg som kapare över världshaven och en dold bas vid ishavet vore inte fel. Med rysk hjälp skulle man t.o.m. kunna ta sig runt till Stilla havet.

Sovjetunionen ställde sig mycket positiva till denna begäran, men man ville inte använda hamnen i Murmansk för detta ändamål, det skulle vara allt för öppet. Man erbjöd istället Zapadnaja Litsabukten, endast några kilometer från dåtidens finska hamn Petsamo. Där kunde nu tyska fartyg ankra i skymundan i vad som kom att kallas Basis Nord. Det uppfördes enkla kajer och en bevakad sommarväg drogs dit. Röda flottan ställde mycket riktigt upp med att bryta farväg åt tyskarna över ishavet till Barings sund vid Alaska. Samarbetet flöt smärtfritt, även om de tyska besättningarna fann tillvaron där uppe i värsta laget.

Basis Nord tappade sin betydelse med Operation Weserübung och ockupationen av Norge på våren 1940. Röda flottan tog över istället och till denna dag är Zapadnaja Litsa Rysslands största ubåtsbas.

Petsamo
Det har bott människor i Petsamo (norska: Peisen, 13.5 mil väster om Murmansk) i mer än tusen år. Från början var det samer som bl.a. levde på fiske. 1533 etablerade den ryska ortodoxa kyrkan ett kloster på platsen och samernas tillvaro ändrades för alltid. Långt senare hittades nickel i bergen och Petsamo hamnade på kartan. 1921 avträdde det bolsjevikiska Ryssland det som nu blev Petsamo län till Finland, en landkil mellan Norge och Sovjetunionen. Det var nickeln, men också fördelen med en öppen hamn rakt ut i världshaven som gjorde kilen så viktig för Finland. Trafiken till och ifrån hamnen fick sitt eget namn, Petsamotrafiken, och många svenskar arbetade med den.

Idag har det ryska distriktet Pesjenga faktiskt mer än 30 000 invånare.

Finska armén i norr

Finska vinterkriget
Den 30 november 1939 gick Sovjetunionen till anfall mot Finland. Tyngdpunkten låg i söder, mot Karelen, men även längts upp i norr gick man på offensiven samma dag. Petsamo hade länge varit en vagel i ögat på Kreml och nu skulle hela den finska kilen tas tillbaka. Samtidigt attackerade man Finland genom Lappland. Med riktning Salla, Kemijärvi och Sodankylä förväntades man nå den största staden i norr, Rovaniemi, på två veckor. Därefter skulle man gå mot Torneå vid den svenska gränsen och klippa Finland på hälften. Precis som i södra Finland gick det bokstavligen åt skogen.

Anfallet på Petsamo sköttes av general Valerian Frolov och hans fjortonde armé, med tre infanteridivisioner om totalt 52 000 man. Merparten av fjortonde armén väntade på en brittisk-fransk intervention mot Murmansk, som aldrig kom. Det finska försvaret var det minsta tänkbara. 10: e skyttekompaniet, samt 5: e batteriet, bestyckade med fyra 76mm kanoner från 1887. Båda var benämnda s.k. avdelta enheter, d.v.s. de ingick inte i något större förband utan leddes direkt av Lapin Ryhmä, Lapplandsgruppen, i Rovaniemi, under generalmajor Kurt Martti Wallenius. Chef i Petsamo var kapten Antti Pennanen.

Samtidigt, längre söderut, gick den sovjetiska 122: a infanteridivisionen, ur nionde armén, över den finska gränsen i höjd med samhället Salla. Det hade planerats för även en andra division, den 88: e, men de kunde inte möta upp p.g.a. otillräckliga förråd. 122: a divisionen möttes i skogen av den finska 17: e avdelta infanteribataljonen, under major Vilho Roininen. En effektiv fördröjningsstrid under reträtt påbörjades av finnarna. Tiden och den ihållande vinterkylan spelade på deras sida. Man ryckte tillbaka till Kemijoki älv medan förstärkningar tillfördes och där stoppades den ryska divisionen. Ryssarnas försörjningslinjer var söndertrasade, flera enheter hade snoppats av från divisionen i finnarnas framgångsrika s.k. mottitaktik, där man helt enkelt amputerade fiendens enheter, bit för bit. Nionde armén kommenderade reträtt till sin lättade division och man grävde ner sig vid byn Märkäjärvi, där man stannade under resten av konflikten. Vinterkriget slutade den 13 mars 1940.

I Petsamo trängde Röda armén – helt naturligt – tillbaka de otillräckliga finnarna fram till den 18 december, då man plötsligt gjorde halt. I två månader stod man stilla av oförklarlig anledning (antagligen brist på förnödenheter). Finnarna, som förstärkts med ytterligare två kompanier från Rovaniemi, 11: e avdelta samt det 3: e (underställt 40: e infanteriregementet), trodde inte sina ögon. Man inledde ett aktivt gerillakrig mot ryssarna, tills Röda armén började röra på den 25 februari 1940. Finnarna trängdes ytterligare bakåt tills man nådde Enare träsk, där gjorde man definitivt halt.

General Dietl

Striderna vid Petsamo hade kostat finnarna strax över 200 man, varav 89 stupade. Det var en hög siffra med tanke på att den finska styrkan aldrig var större än ens en bataljon. Röda armén förlorade nästan 600 man totalt. Vid Salla förlorade finnarna över 400 man, varav 187 stupade. Ryssarna förlorade, uppskattningsvis, åtminstone 500 man – till att börja med. Det hade varit hårda strider och Finland hade lyckats även i norr, att hindra vidare rysk penetration av sitt land.

Under de sista veckorna av striderna kring Salla, med början den 10 februari, förstärktes finnarna av enheter ur den svenska frivilligkåren, under generalmajor Ernst Linder. Det svenska folkets ursinne över Sovjetunionens attack på Finland gick inte att ta miste på. Finlands sak var verkligen vår. Ser man till ryssarnas planer för offensiven mot Salla-Rovaniemi-Torneå, så är det enkelt att förstå att svenskarna genomförde en partiell mobilisering och placerade 100 000 man i Norrbotten, en fjärdel av hela fältarmén. Sveriges fiende var Sovjetunionen vintern 1939-40. Man hade förlorat 23 döda, 29 sårade och 7 saknade i striderna om Salla.

Operation Weserübung
Tromsö blev det fria Norges huvudstad i tre veckor efter det att Oslo och den södra delen av landet blev ockuperat av tyskarna i april 1940. Kung Haakon och regeringen huserade där innan det stod klart att tyskarna var på väg norrut igen. Man lämnade staden den 7 juni för London med den brittiska kryssaren HMS Devonshire. Under den resterande sommaren konkluderade nazisterna sin ockupation av hela Norge genom att inkvartera sig på Nordkalotten..

Sovjetunionen, som nu var grannar, hade storartat bistått tyskarna med deras militära operationer. Både Basis Nord och nu även Petsamo användes för försörjning och underhåll av den hårt åtgångna Kriegsmarine. Genom att ta Nordkalotten hade Nazityskland skaffat sig ett potentiellt strategiskt övertag gentemot de allierade. Det som också hade hänt var att Sverige och Finland nu var inringade av rabiata och övermäktiga tyrannstater. Berlin kunde nu diktera handelsavtalen med Stockholm och Helsingfors ställdes under förnyad press från Moskva. Man hade gått ur askan i elden och de båda neutrala staterna skrev under avtal om tyska trupprörelser genom deras nationer vid behov. Detta mycket utsatta läge låg till grunden för den s.k. transiteringstrafiken genom Sverige.

Enligt Molotov-Ribbentroppakten låg Finland under den ryska hemisfären, som det gamla ryska furstendömet man en gång varit – men var befann sig då Sverige, var vi en del av den tyska intressevärlden?

Tyska armén i norr

Sverige
Det finns mycket goda skäl till påståendet att knuten till Sveriges situation under andra världskriget var Nordkalotten. Sverige var schack matt i Berlins ögon och det fanns därför ingen anledning att invadera denna nation. Istället fullföljde man nazisternas gamla doktrin om Skandinavien, att dessa tre nordiska folk skulle implementeras smärtfritt i det Tusenåriga riket när väl hela Europa låg för deras fötter. Man kunde ju rent av ge dem status som arier, om än inte germanska arier, den allra finaste klassen. Och visst, de hade nog helt rätt i detta, hade det inte varit för Operation Weserübung, som de allierade startat, så skulle vi nog helt utan motstånd till sist blivit goda nazister till mans.

Det skulle visa sig att Nazitysklands hela strategiska uppfattning av Skandinavien och Sverige bottnade i Nordkalotten. Man skall dock akta sig för att dra för stora växlar på tyskarnas intentioner rörande Sverige. Det fanns de i den tyska krigsledningen 1940 som kände till Hitlers planer på en invasion av Sovjetunionen och att den skulle ske inom ett år. Betraktelsen av Sverige utgick från denna faktor. Så länge Finland och Sovjetunionen höll sin balans, hade Sverige inget att frukta från Tyskland. Järnmalmen via norska Narvik flöt på trots allierat motstånd till havs. Det var betydligt enklare och säkrare att transportera det man behövde utmed det numera mycket strategiskt viktiga Norge, genom Sverige. Sverige hade ingen vilja att äventyra denna ekvation och därmed knöt man ihop axeln Berlin-Nordkap – den axel som snart skulle bli än viktigare när väl Sovjetunionen blev fiender till Tyskland.

Wehrmacht gjorde en studie med krigsspel i samband med Operation Weserübung på ett potentiellt angrepp mot Sverige. Då, 1940, var det en högst realistisk plan med hänseende till den svenska krigsmaktens tillstånd. Man blev tilldelad den 25: e pansardivisionen för detta ändamål, samt de ca 130 000 man som hölls i höjd med Oslo, inom ramen för den kvarts miljon starka ockupationsarmén. Planen gick under namnet Polarfuchs – Polarräv – och det fanns en anledning till detta.

Operation Barbarossa
Det vi kallar det finska fortsättningskriget var också den nordliga delen av Operation Barbarossa, axelmakternas invasion av Sovjetunionen. Finland var ingen del av axelmakterna, det förelåg ingen pakt mellan Helsingfors och Berlin såsom det var med nationer som Ungern och Rumänien. Operation Barbarossa sammanföll med finnarnas egen önskan att återta de territorier man förlorat under vinterkriget, i första hand Karelen och Petsamo. Tyskland önskade använda finskt territorium för en militär upptakt och Finland accepterade. Det var en mycket svår diplomatisk balansgång. Tysklands strategi var betydligt mer omfattande än den finska. Där Finland ville befria Karelen, önskade Tyskland ta Leningrad och avancera vidare in i Ryssland och med Finlands önskan att ta tillbaka Petsamo, följde en tysk ambition att marschera till Murmansk.

Hemliga samtal mellan de båda parterna hade startat i januari 1941 och tyska trupper började förflytta sig in i Finland mycket nära Barbarossas igångsättande i juli. Förbanden kom i första hand genom Norge och Nordkalotten, men även, som i fallet 163: e infanteridivisionen Engelbrecht, med transport genom Sverige i juni 1941. Allt måste ske med stor diskretion, eftersom Tyskland ännu var i kollaboration med Sovjetunionen. Den finska krigsmakten igångsatte stora militärmanövrer i hela landet under försommaren 1941, för att maskera den tyska infiltrationen. Sammanlagt skulle 220 000 tyska soldater kämpa i Finland, att jämföra med hela den finska krigsmakten på 530 000 man.

General Panin

I norr bestod Operation Barbarossa av en paraplymanöver med namnet Operation Silberfuchs – Silverräv. Den hade som övergripande strategiska mål att ta Kolahalvön. Detta skulle ske genom två angrepp, att via Petsamo ta Murmansk, samt att genom den gamla Sallafronten klippa av Kolahalvön söderifrån genom att ta samhället Kandalaksja (Kantalahti) vid Vithavet. För detta ändamål hade man avdelat två militära operationsområden. Längst i norr: Operation Rentier – Renen – från Norge i väster i syfte att ta Petsamo; Operation Platinfuchs – Platinaräv – från Petsamo och mot Murmansk. I söder (Salla) skulle Operation Polarfuchs – Polarräv – genomföras mot Kandalaksja (med Murmansk som sekundärmål).

Operation Rentier utgjordes av de tyska 2: a och 3: e bergsdivisionerna*, tillsammans bildande Gebirgskorps Norwegen, eller AOK Norwegen, under generallöjtnant Eduard Dietl. Väl i Petsamo skulle man sammanstråla med två regementen Waffen-SS (se nedan) och den finska Ivalos gränsbataljon och stöta vidare mot Murmansk – Operation Platinfuchs. Tillsammans var man 27 500 man under general Dietl. I söder, från Salla, opererade kavallerigeneralen Hans Feige sin XXXVI Gebirgskorps i enlighet med Operation Polarfuchs. Denna kår bestod av 169: e infanteridivisionen Engelbrecht (via Sverige), den finska 6: e divisonen, under överste Werner Wiikla, samt den högst anmärkningsvärda SS-Kampfgruppe Nord, under SS-Obergruppenführer Karl-Maria Demelhuber. Därtill hade man mindre pansarenheter, bl.a. Panzer-Abteilung 211, samt tre finska gränsjägarkompanier. Sammanlagt var man drygt 25 000 man.

I luften understöddes Operation Silberfuchs av enheter ur generalöverste Hans-Jürgen Stumpffs 5: e luftflotta, med högkvarter i Norge. Samtliga finska enheter opererade under generalmajor Hjalmar Siilasvuos III armékår.

Vi stannar upp här för ett ögonblick och återkopplar till den svenska situationen. Här dyker således operationsbenämningen Polarräv upp igen. Hur kommer det sig? Vad som strategiskt hade hänt sedan våren 1940 var att de tyska positionerna i Norge flyttats fram till Finland och Sovjetunionen. Med Operation Barbarossa lämnades Sverige därhän ur den tyska krigsledningens perspektiv. Genom att låta Engelbrechtdivisionen transiteras genom Sverige hade Stockholm, utan att egentligen förstå det**, hjälpt till med att baxa över tyskt fokus från väster till öster. Operation Polarfuchs var inte längre en svensk angelägenhet. När Wehrmacht åter tittade över de gamla anfallsplanerna mot Sverige inför 1943, gjorde de inget för att komplettera och kompensera för nästan tre år av svensk upprustning. Den sommaren flyttades den svaga 25: e pansardivisionen från Norge till kontinenten. Hotet mot Sverige hade minskat betydligt redan 1941.

Nog visste ryssarna om vad som var i görningen. En strid ström av rapporter från den sovjetiska militära underrättelsetjänsten landade på Stavkas och ytterst Josef Stalins bord. Nazityskland höll på att förbereda sig för storanfall. Stalin var på sitt märkligaste humör. Kanske kunde man ignorera att miljoner soldater grupperat sig i det som var kvar av Polen, kanske var det en jättelik manöver, men att tyska trupper anlänt till fienden Finland, det måste ju ändå vara en alarmklocka? Inte enligt Stalin och han slog dövörat till.

Svenska frivilliga

Kolahalvön försvarades av den sovjetiska fjortonde armén, fortfarande under ledning av general Valerian Frolov. Den var sammansatt av sex divisioner, varav en pansardivision, samt understödjande enheter. Fjortonde armén hade sitt eget flygvapen, 1: a blandade flygdivisionen. För försvaret av Petsamo hade Frolov avdelat 52: a och 104: e infanteridivisionerna. Så snart det stod klart för honom att tyskarna och finnarna även angrep vid Salla, ställde han samman XLII kåren med 14: e och 122: a infanteridivisionerna, samt 1: a pansardivisionen. För det direkta försvaret av Murmansk hade han skapat en garnison kallad 23: e befästningsregionen bestående av matroser och civilgarde. Sovjetiska arméer var som regel mindre än de tyska och även de västallierades. Fjortonde arméns styrka hade inte ha ökat nämnvärt sedan vinterkriget och bestod av drygt 50 000 man.

Operation Silberfuchs startade exakt en vecka efter Operation Barbarossa, den 29 juli 1941. Ryssarna borde knappast ha varit överraskade vid det laget, men uppe i Petsamo var man helt oförberedda. General Dietls trupper kunde snabbt ta den lilla hamnstaden och man påbörjade förberedelserna för fortsatt marsch österut, mot Murmansk. Samtidigt anföll XXXVI kåren i söder, men där visade det sig tidigt att de tyska elementen inte var redo för strid i de djupa, närmast väglösa skogarna. Överste Wiiklas finska division var den enda som presterade ett avancemang att tala om, men inför det växande sovjetiska motståndet kunde de inte stöta vidare utan tyskt bistånd. Även i norr gjorde sig snart de omgrupperande, allt starkare ryska enheterna sig påminda. Det blev allt svårare att ta sig fram utmed den enda egentliga vägen.



I augusti befordrades general Frolov och flyttades söderut till den karelska fronten. Ny chef för fjortonde armén i norr blev generallöjtnant Roman Panin. Roman Ivanovitj Panin (1897-1949) var och förblev en doldis i Röda arméns historia. Medan Wehrmacht malde ner allt motstånd i Baltikum, Vitryssland och Ukraina, höll den fjortonde armén stången längst upp i norr. När Panin tog över hade fronterna stabiliserats, men det var under hans ledning som kolahalvön och Murmansk räddades. De tyska och finska trupperna grävde ner sig i permanenta positioner i mitten av november 1941. Striderna därefter blev lågintensiva fram till 1944. Man hade misslyckats därför att tyskarna var illa förberedda för Nordkalotten, man klarade heller inte av att försörja sina styrkor ordentligt. En annan faktor, som sällan tas upp, var att Finland egentligen inte var intresserade att göra så mycket mer än att ta tillbaka sina förlorade territorier från Vinterkriget. På så sätt kan man säga att Finland nådde sina mål, Petsamo var åter deras och gränsen vid Salla var återställd.

21 000 tyskar och 5 000 finnar förlorade liv och hälsa under operationerna. Siffrorna för Röda armén är okända, men torde vara en bit högre.

Spetsbergen
Svalbard, som är den norska benämningen, blev erkänt som norskt territorium 1920. Fem år senare blev öriket en ekonomisk frizon likväl som en demilitariserad zon. Norge etablerade gruvdrift i Longyearbyen. 1932 startades sovjetisk gruvdrift (kol) i Barentsburg.

I samband Operation Weserübung 1940 respekterade nazityskland den ryska närvaron på Spetsbergen som anledning att inte ockupera ön. Sovjetunionen hade heller inte för avsikt att kasta ut norrmännen, så Spetsbergen fortsatte som norskt territorium, styrt från exilregeringen i London. Det fanns norsk, beväpnad polis i Longyearbyen. Inför Operation Barbarossa stod dock Spetsbergen på tyskarnas agenda, men London reagerade snabbare när väl stridigheterna startade. En kanadensisk styrka, tillsammans med norska representanter, landsteg på Spetsbergen den 25 augusti 1941 i enlighet med Operation Gauntlet. Målet var att stänga gruvdriften på ön med dynamit, något både den norska exilregeringen och Moskva godkänt. Arbetarna på ön evakuerades. En liten norsk, militär garnison, bestående av ett kompani infanteri och några pjäser sjöartilleri under en kapten Morten Bredsdorff, stannade i Longyearbyen.

General Siilasvuo

Den tyska Operation Zitronella, 8 september 1943, tog Spetsbergen med hjälp av slagskeppen Admiral Tirpitz och Admiral Scharnhorst, nio stycken jagare och 600 man marininfanteri. Striden blev kort, norrmännen slogs tappert, men övermakten var för stor, elva av dem stupade. Eftersom gruvorna var obrukbara fanns det egentligen ingen anledning att ta Spetsbergen.

Tyskarna återkom med Operation Haudegen i september 1944. Via ubåt landsteg en grupp meteorologer och tekniker från Kriegmarine för att upprätta en väderstation på ön. De blev kvar där till krigsslutet, varpå de inte kunde återvända. Inte förrän den 4 september 1945 hämtades de av ett civilt, norskt fiskefartyg, vars kapten formellt accepterade deras kapitulation. Tyskarna på Spetsbergen var de sista som gav sig efter andra världskriget.

Lapplandskriget
1944 var ett ödets år i Finland. Fortsättningskriget hotade att gå riktigt dåligt, tyskarna höll på att förlora hela kriget. I juni landsteg de västallierade vid Normandie, tätt följt av Röda arméns gigantiska Operation Bagration som effektivt skulle förinta hela Tysklands Armégrupp Mitten. Finland gav sig själv respit genom att stoppa Röda armén vid Tali-Ihantala i juli, det största fältslaget i Nordens historia. Finland behövde gå ur kriget och det snabbt. Den 1 augusti avgick Risto Ryti som Finlands president, efter att ha innehaft posten sedan 1940. Ny president blev fältmarskalk Carl-Gustaf Mannerheim.

Tyskarna hade haft på känn sedan 1943 att Finland skulle kunna tänkas ingå fredsförhandlingar med Sovjetunionen. För detta ändamål hade man i hemlighet utarbetat en plan, Operation Birke, i den händelse att Wehrmacht plötsligt skulle finna sig stående mitt i fiendeland. Planen handlade om evakuering av styrkor i södra finland, medan försvarsstrid av Lappland förbereddes, där Finland hade minst med trupp. Man önskade behålla nickelfyndigheterna i Petsamo bl.a. I samband med Operation Overlord och Bargation blev det uppenbart för alla vad som skulle komma att hända. Tyskarna hade förberett försvarsställningar i norr. Risto Rytis avgång var signalen och med detta kunde Finland bryta hans löfte till Hitler om finnarnas lojalitet.

Waffen-SS i norr

Wehrmacht hade sedan 1942 satt samman 20. Gebirgsarmee, eller AOK Lappland, en armé om 220 000 man. Dess förste chef, generalöversten Eduard Dietl, hade plötsligt avlidit i en flygolycka den 23 juni. Ny chef blev general Lothar Rendulic. Denna stora militära enhet i Finland stod nu beredd att försvara sig. Order om den brända jordens taktik hade givits. Finland hade naturligtvis erbjudits assistans av ett skadeglatt Sovjetunionen, något som aldrig kom på fråga för finnarna.

Förhandlingarna mellan Helsingfors och Moskva var svåra. Resultatet blev att Finland förlorade Karelen och Petsamo, att man tvingades betala dyra krigsskadestånd, samt att jaga tysken ut ur Finland, samtidigt som man skulle avveckla armén. I september meddelade Finland sin forne stridskamrat att ett fredsavtal med Sovjetunionen var i görningen. Finland bistod i huvudsak tyskarna med evakuering, men när Kriegsmarine försökte ockupera ön Hogland i finska viken, då drog man tillbaka sin hjälpande hand. Formellt startade de fientliga handlingarna mellan Finland och Nazityskland den 15 september 1944.

Finland manövrerade de 3: e och 11: e infanteridivisionerna, samt 6: e och 15: e infanteribrigaderna, plus den enda pansardivisionen i position för strid. De var 75 000 man under ledning av ärrade finska generaler som Hjalmar Siilasvuo, Aaro Pajari och Ruben Lagus. Situationen spetsade till sig betydligt när general Siilasvuo landsatte 12 500 man i Torneå den 1 till den 8 oktober och lyckades skapa ett ordentligt brohuvud. Detta tvingade tyskarna att dra sig tillbaka norr om Torneå. Tyskarna hade misslyckats med det man så uppenbart klarat i Italien sedan året innan. Man kunde inte behålla fotfästet i Finland. De betydligt mindre finska enheterna rörde sig inom den tjugonde bergsarméns operationsområde.

General Dietl och fältmarskalk Mannerheim

Närmare 200 000 finska civila evakuerades från Lappland, en stor del av dem flydde till Sverige. Där kunde de nu, i säkerhet på andra sidan Torne älv, se sin värld brännas upp medan finska armén drev tyskarna framför sig. Ilskan hos svenskarna var stor och många svenska soldater tog sig över tillsammans med finnar nattetid för att helt sonika dräpa tyskar. I början av oktober 1944 var nästan hela Finland fri från tyska trupper. Båda sidor hade förlorat ca 3-4 000 man.

Slaget om Nordkalotten
Den 7 oktober 1944 gick den sovjetiska fjortonde armén till anfall med 135 000 man mot Petsamo och in på ockuperat norskt territorium. Ny chef för armén var Kirill Meretskov, direkt från Karelen. General Lothar Rendulics tjugonde tyska bergsarmé var nere i 45 000 man. Många hade evakuerats bort från Nordkalotten. Uppenbarligen innebar tappet i manskap att tyskarna kunde försvara sig bättre i Nordnorge. De genomförde en ordnad defensiv strid, där ryssarna hade stora svårigheter att använda sitt numerära övertag. Åter igen visade sig också svårigheterna med att försörja stora enheter i begränsad terräng. Striderna var dock mycket hårda.

Den 25 oktober utrymde tyskarna Kirkenes och det var där huvuddelen av den sovjetiska armén stoppade sitt avancemang in i Norge, därmed fullföljde man uppgjorda avtal med de västallierade. Striderna hade kostat Röda armén hela 21 000 man i förluster, under enbart tre veckors kampanj, ett slags signum för general Meretskov. Tyska förluster var 8 000 man. Kampen om Nordkalotten var därmed över.





* 3 Gebrigs Division bestod av österrikiska bergsjägare. General Eduard Dietl hade varit deras divisionschef fram till juni 1941, då han befordrades till kårchef.


** Eller hur var det med detta egentligen? Var det enbart av rädsla som Sverige lät Engelbrecht gå på vår järnväg, eller var det kyligare kalkyler på gång i den svenska försvarsstaben och regeringen? Vad visste vi egentligen, vad hade vi eventuellt fått veta av Finland? Uppenbarligen behövs det mer forskning kring det här ämnet.

tisdag 25 mars 2014

Manstein, elfte armén och Krim


Ukraina, den 12 september 1941. Mitt under Operation Barbarossa, blev ett Fieseler Storch beskjutet av sovjetisk eldgivning i tyska Armégrupp Syds operationsområde och skadat under en rutinmässig överflygning. Planets pilot, Wilhelm Suwelack, hade antagligen kunnat rädda situationen, om det inte varit för att han tvingades ner över ett ryskt minfält. Planet exploderade och båda ombordvarande avled omedelbart. Passagerare var general Eugen Ritter von Schobert, chef för tyska elfte armén sedan nästan exakt ett år tillbaka.

Den elfte armén hade skapats ungefär samtidigt med general von Schoberts kommando och formationen var en tidig förberedelse för Operation Barbarossa. von Schobert hade kommit till Polen på sensommaren 1940 från sitt befäl över VII armékåren och förberedelserna inför invasionen av Storbritannien. När han nu stupat lade sig Adolf Hitler i OKW: s tillsättning av ny chef för elfte armén. Valet föll på general Erich von Manstein, som den 12 september 1941 var en mycket framgångsrik chef för LVI pansarkåren, ur general Erich von Hoepners blivande 4: e pansararmé, Armégrupp Nord, med stabsplats utanför Demjansk. Den 17 september, samma dag som Armégrupp Syd fullbordade inringningen av sitt stora pris, Ukrainas huvudstad Kiev, landade han vid elfte arméns högkvarter vid hamnstaden Mykolajiv. Hans elfte armé hade just korsat floden Dnepr.

Utnämningen var från Hitlers sida antagligen en chans att befordra von Manstein till arméchef. Infanterigeneralen von Manstein, som praktiskt taget gett führern hans seger i Västeuropa, hade också visat sig vara en formidabel pansargeneral. Hans kår hade jagat över de ryska slätterna snabbare än de flesta och manglat allt motstånd till smulor, det var som om karlen aldrig gjort något annat. Men däri låg än fler personliga hänsynstaganden i det att Hitler gick chefen för Armégrupp Syd till viljes. Fältmarskalk Gerd von Rundstedt ville ha tillbaka sin favorit. von Manstein hade varit hans stabschef för Armégrupp Syd i det polska fälttåget 1939 och för Armégrupp B i Frankrike 1940. von Manstein hade ställt Von Rundstedt i mycket god dager gentemot Hitler.



Elfte armén var huvudsakligen en infanterienhet. Den bestod av tre kårer, LIV, XXX och XI. På papperet var det en högst adekvat organisation. Divisioner att notera var 1: a och 4: e bergsdivisionerna, samt elitdivisionen från Waffen-SS, Liebstandarte Adolf Hitler. Till von Mansteins armé knöts även tre bergsbrigader och ytterligare tre kavalleribrigader ur den rumänska tredje armén. Den elfte arméns stabsplats huserade utöver detta Einsatzgruppe D under SS-Obergruppenführer und Generalleutnant der Polizei Dr. Otto Ohlendorf. De hade slutit sig till armén i juni och bestod av fem Einsatzkommando: n som fram till mars 1943 skulle mörda närmare 100 000 människor. General Erich von Manstein var känd för att inte bry sig om sådana omständigheter.

De rumänska enheterna hade tillförts för att försöka balansera det faktum att elfte armén skulle bli underlägsen ryssarna i styrka inför sitt nya uppdrag, vilket nog ändå var huvudorsaken till von Mansteins ankomst. Uppdraget var egentligen två till antalet: Fortsätta pressa Röda armén österut i Ukraina utmed Svarta havskusten, mot Rostov, samt invadera och ta halvön Krim. Krim utgjorde inget ekonomiskt intresse för axelmakterna, där fanns inga naturtillgångar att finna. Det var istället halvöns mycket strategiska läge som tvingade Wehrmacht att agera. Krim hotade Armégrupp Syd söderifrån. Från Krim utförde ryska flygvapnet räder mot de rumänska oljefälten i Ploiesti. Sevastopol var bas för den sovjetiska Svarta havsflottan. Längst ut på halvöns östra, från hamnstaden Kertj, kunde ryssarna landsätta ytterligare trupp över Kertjsundet, från Kaukasus. Samtidigt kunde tyskarna utföra den rakt motsatta operationen från samma stad.

Krim skapade problem för von Manstein och han var i behov av att fokusera på den uppgiften. Helt uppenbart var det att general Erik Hansens LIV kår inte skulle räcka för att ta Krim. Halvön försvarades av två sovjetiska arméer, general Fjodor Kutsnetskovs 51: a, som också var militär överbefälhavare, och general Ivan Petrovs 9: e kombinerade, som var sammansatt av armé liksom marina enheter. Medan två tredjedelar av von Mansteins armé jagade ryssarna vidare mot floden Don, marscherade general Hansens kår söderut, in i flaskhalsen, det åtta kilometer breda Perekopnäset, som förbinder Krim med fastlandet.

General von Schobert


General Erik Hansen hade kommit till Ukraina tillsammans med Rumänska armén, som han försökt bistå med tysk innovation under krigets inledning. Erfaren kavalleriofficer i botten hade han tilldelats sin första stridspostering som kårchef, vilket hans rang gjorde honom överkvalificerad för. von Manstein skulle dock snart se Hansens kvalitéer. LIV kåren engagerade sina tre infanteridivisioner, 46: e, 50: e och 73: e, på Perekopnäset den 24 september 1941. Det här var något helt annat än vad Operation Barbarossa hittills hade varit. Röda armén hade byggt flertalet försvarslinjer utmed näset, samtliga med väl tilltagna stridsvagnshinder, den största kallades Tatargraven. De geografiska förhållandena, näset är ett kargt, kuperat landskap med sandig jordmån, och den täta förekomsten av befästningar och fientliga förband, gjorde operationen första världskrigsaktig. Det här var klassisk infanteristrid med understöd från artilleri och attackflyg. Det tycktes inte bekomma general Hansen det minsta. Efter mycket hårda strider hade hans kår trängt tillbaka ryssarna och rensat näset på mindre än en vecka.

Samtidigt försökte general von Manstein att skapa ordning i sitt avancemang österut med sina övriga två kårer. Vid Melitopol, intill Azovska sjön, blev rumänerna överrumplade av en hastigt, ryskt motangrepp och von Manstein tvingades kasta in Sepp Dietrichs SS-Liebstandarte för att täppa till situationen. Även om elfte armén var avgörande i att fånga ryssarna i ännu en förödande inringning vid Azovska sjön den 7 oktober, så var samtliga av enhetens trupper nu engagerade i strid, det fanns inga reserver. General Hansen tvingades nu i sin tur försvara Perekopnäset från sovjetiska motattacker. Fältmarskalk von Rundstedt godkände till sist von Mansteins önskan att få samla sin armé till en enda uppgift – Krim. Dock, han fick lämna ifrån sig så många enheter till fältmarskalken att den elfte armén endast bestod av sex tyska divisioner och rumänerna. I mitten av oktober var de samlade för angreppet mot halvön. De var färre än fienden, saknade pansar nästan helt och luftherravälde var inte riktigt etablerat här nere. De var en avkrok på Barbarossa och medan resten av Armégrupp Syd engagerade sig i det fortsatta avancemanget mot Volga, satte Von Manstein fingret på sitt ultimata pris, ryssarnas heliga stad Sevastopol.

von Manstein fast i leran

Den sovjetiska Röda flottan spelade en viktig roll under hela kampen om Krim. Svartahavsflottan hade sin primära bas i Sevastopol och dess chef var viceamiral Filip Oktjabrskij. På papperet var det en imponerande styrka vid Operation Barbarossas inledning. Där fanns slagskeppet Parizkaja Kommuna, tidigare Sevastopol, en gammal s.k. Gangut, eller Dreadnought från 1909. Hennes roll var mest som bärare av 30.5 cm artilleri för beskjutning av tyskt infanteri. Utöver det: 5 st. kryssare, 18 jagare, 44 ubåtar och över 80 motortorpedbåtar. Svartahavsflottan var väsentlig för upprätthållande av underhåll för de stridande på halvön, samt för evakuering och landsättning av trupp. I slutet av oktober 1941 räddade men över 80 000 ryska soldater och 150 000 civila från Odessa. Röda flottans verksamhet stördes dock väsentligt av relativt små resurser på axelmakternas sida.

Turkiet förhöll sig neutrala under andra världskriget och någon förstärkning av huvudsakligen den rumänska flottan kunde inte ske från Medelhavet, via Bosporen. Istället tvingades Tyskland och Italien transportera örlog landvägen, mellan europeiska floder, ungefär som vikingarna en gång gjort, innan man nådde Donau och Svarta havet. Den rumänska flottan, under ledning av den kompetente konteramiralen Horia Macellariu, som också var marin överbefälhavare i Svarta havet, bestod av 4 st, jagare, 13 torpedbåtar och 8 ubåtar. Tyska Kriegsmarine lyckades ställa upp med 6 st. ubåtar och 33 torpedbåtar, under Korvettenkapitän Helmuth Rosenbaum. En påfallande god flottstyrka från italienska Regia Marina bestående av 4 st. torpedbåtar av klassen MAS och ett antal miniubåtar, leddes av den djärve Capitano Francesco Mimbello. Axelmakternas flottstyrka hade mycket hjälp av Luftwaffe, men det strategiska huvudproblemet kvarstod under hela kriget. Den sovjetiska krigsmakten var hela tiden närvarande. Så länge ryssarna höll Kaukasus, med flygfält och hamnstäder som Novorossijsk och Sotji, kunde de underhålla Krim genom Sevastopol, Jalta eller Kertj.

Viceamiral Oktjabrskij

Den 18 oktober igångsatte Erich von Manstein anfallet mot den kvarvarande försvarslinjen på Perekopnäset. Han opererade med enbart två armékårer, LIV och XXX. Han fördelade ut de rumänska enheterna mellan de två kårerna istället för att låta dem slåss som en samlad kår. De rumäner von Manstein hade att tillgå tillhörde de bästa ur den rumänska tredje armén, bergstrupper och motoriserat kavalleri. De stod inte formellt under hans befäl, men general Petre Dumitrescu hade övertalats att ge dem flexibilitet. von Manstein behövde dem. Striderna blev mycket hårda, men efter tio dagars kamp, bröt tyskarna igenom. Detta medförde en kollaps av de sovjetiska styrkorna. General Kutsnetskov, som visat sig obeslutsam i ledningen av 51: armén, entledigades och ersattes av hans ställföreträdare, tidigare chefen för IX infanterikåren, general Pavel Batov, en stigande stjärna i den Röda armén. Initialt hjälpte detta föga, von Manstein saknade pansar, men satte samman allt motoriserat han hade i en typiskt tysk kampfgruppe, kallad Ziegler, under hans direkta befäl. De rumänska kavalleribrigaderna utgjorde den tunga stommen i denna styrka med sina lätta pansarfordon.

Nu gick det undan i blixtstridsstil, men utan pansar och med minimum av flygunderstöd. Huvuddelen av Krim består av steppliknande slättlandskap, utom i söder där Krimbergen tornar upp sig med toppar på 1 500 meter. Den tyska elfte armén, tack vare Grupp Ziegler, klippte av halvön i mitten under sin jakt på bergen. Det tyska infanteriet marscherade som tokiga. Man tog Simferopol den 1 november, där von Manstein satte upp sin arméstab. Därefter intog man Kertj längst ut i öster den 16 november. Ryssarna hade nu, som alltid i historien, enbart Sevastopol med de omkringliggande befästningarna kvar. Befälet omstrukturerades åter. General Batov flögs till Kaukasus för att rekonstruera en ny 51: a armé. Ny chef för försvaret av Sevastopol blev viceamiralen Filip Oktjabrskij, chefen för Svartahavsflottan. Hans ställföreträdare och chef för marktrupperna var general Ivan Petrov. Amiral Oktjabrskij hade inte legat på latsidan. Han kunde artilleri oavsett om de befann sig på fartyg eller i befästningar på land. Han hade byggt vad som anses vara militärhistoriens starkaste försvarsställning. Den var indelad i tre avsnitt på ett sammanlagt djup av ett par mil, samtliga linjer väl förskansade med bunkrar i betongfundament och löpgravar. Han hade drygt 100 000 soldater, varav ungefär hälften var matroser. Sevastopol var då en stad med 100 000 invånare.

Tyskarna slöt inne Sevastopol från resten av Krim i sista minuten. Regnen hade kommit och rasputitsan gjorde det eländiga vägnätet oframkomligt. von Mansteins elfte armé var nu fullständigt utmattad. Samtliga förband, inklusive reserver, var slutkörda. Dessutom var man hopplöst uttänjd över hela Krim. De mest aktiva enheterna hade kompanier nere på plutonsnivå i antal soldater. Det krävdes en general av von Mansteins kaliber för att repa mod i de sina och föreslå fortsatt angrepp på fästningen Sevastopol. Även om man varit fullt utrustade och fräscha, skulle ändå inte den elfte armén ha varit lämplig för den uppgift de nu ställdes inför. De saknade fortfarande pansar och Luftwaffe var inte mycket till hjälp. Detta var nu december 1941, i Krim öste vinterregnen ner, längre norrut tog General Vinter vid med den värsta kylan i mannaminne. Mycket snart blev von Mansteins elfte den enda tyska armé som fortfarande attackerade fienden – mot alla odds.

Sevastopol

Den 17 december startades avancemangen mot Sevastopol. Sammanlagt sex tyska och rumänska divisioner anföll befästningarna. Man kom från två håll. Söderifrån, från Krimbergen kom huvudsakligen rumänska enheter. Detta var en undanmanöver, för den verkliga attacken kom från norr. Det var förhållandevis små operationer, inte fler än två divisioner åt gången. Men nästan allt von Manstein gjorde under vintern 1941-42 var utifrån tvång. Hans handlingsförmåga var låst med så få enheter och så ansträngda försörjningslinjer. Underhållstrupperna, som var helt hästburna, makade sig över Perekopnäset och in över Krim på hopplöst upplösta vägar. Det ryska flygvapnet kunde fortfarande göra sig gällande i luften och från havet nåddes man av fartygsartilleri. Trots detta lyckades tyskarna skjuta in en kil i norr, med förluster på över 8 000 man, och komma i bättre position mot staden med artilleri. Men det skulle bli kortvarigt.

Den 26 december, efter en knaper jul för soldaterna på Krim, gick general Pavel Batovs nya 51: armé över Kertjsundet med 5 000 man mot Kertj och ytterligare trupp ur ryska 44: e armén landsteg vid Feodosija tre dagar senare. von Manstein hade inte haft möjlighet att placera mer än en division längst ut på den östliga sidan. Den tillhörde en nyligen uppsatt kår, XLII, under generallöjtnant Hans Graf von Sponeck, och var tänkt att fungera som reserv, placerad i mitten av Krim. von Sponeck lyckades med mycket små enheter kasta tillbaka Batovs män i havet vid Kertj, men Feodosija var ett hål för mycket i den rangliga båten. Samtidigt som han begärde hjälp av von Manstein beslutade von Sponeck att dra tillbaka sina trupper från Kertj, för att hindra dem från att bli kringrända, och sätta upp en ny frontlinje direkt väster om Feodosija. Detta medförde att von Manstein visade sin mest hänsynslösa sida. Han avsatte von Sponeck, trots att han räddat armén från en katastrof, och rapporterade honom uppåt för krigsrätt. von Sponeck kom att gripas och ställas inför rätta. Han dömdes till döden, men Hitler omvandlade straffet till sex år i fängelse. Han mördades av Gestapo efter 20 juliattentatet 1944, trots att han aldrig haft kontakt med konspiratörerna inifrån fängelset. Ett mycket tragiskt öde.

Rumänska soldater

von Manstein sände istället XXX kåren och utförde en enastående offensiv med nästan ingenting den 16 januari 1942. Ryssarna lämnade Feodosija med 16 000 förluster, men de lämnade inte Krim. von Mansteins resurser var uttömda, alla reserver var förbrukade och hans elfte armé kunde inte stöta bort den återstående fickan. Under resterande våren 1942 tvingades von Manstein att utkämpa ett tvåfrontskrig mellan Sevastopol och den ryska försvarsfickan i öster, kallad Krimfronten, under den ryske generalen Dimitri Kozlov. Han slog tillbaka sammanlagt tre motoffensiver från båda håll. I månadsskiftet april-maj 1942 blev så äntligen elfte armén förstärkt med pansar i form av 22: a pansardivisionen. von Manstein blev så till sig att han begick en av sina få taktiska misstag. Han kastade in pansar mot befästningarna utanför Sevastopol utan understöd och förlorade 32 vagnar till ingen nytta. Det var en läxa för den tidigare så framgångsrike pansargeneralen. I ett blixtinkallat möte med Hitler i början av maj, i Varglyan, fick han fria händer. Hans plan var att först rensa Kertjhalvön från Kozlovs Krimfront, för att därefter helt koncentrera sig på Sevastopol. von Manstein återvände till sitt kommando med en fullt utrustad armé inför sommaren, med 210 000 man, pansar och utvecklat flygunderstöd.

General Kozlov hade under tiden stärkt sina positioner betydligt. Han hade tre ryska arméer på Kertjhalvön, tillsammans lika mycket folk som von Manstein. Den 12 maj gick tyska elfte armén plötsligt till anfall enligt planen Sichelschnitt. Med understöd av general Wolfram Freiherr von Richthofens (kusin till Röde baronen) VIII flygkår, stötte man hårt mot ryssarna där de minst anade det, över sumpmarker, och krossade två divisioner. Samtidigt satte von Manstein in ett hemligt vapen, 902: a Sturmboot Kommando, en enhet ur den lilla tyska marinkåren, vid kusten endast någon mil bakom de ryska linjerna. Inom knappt tre timmar hade 22: a pansardivisionen rivit upp ryssarnas front och jagade dem huvudstupa mot Kertj. General Kozlov beordrade omedelbart evakuering till Tamanhalvön på den kaukasiska sidan, men fick endast med sig 37 000 man av sina trupper. Tyska förluster var i jämförelse moderata 3 400 man. Det var nu bara Sevastopol kvar och den ryska Svartahavsflottan lyckades förstärka försvaret med ytterligare 5 000 man efter att ha löpt gatlopp till havs. Men man var inne för en obehaglig överraskning, den andra delen i von Mansteins plan att rensa Krim från Röda armén – Operation Störfang.

Store Gustav

Operation Störfang är mest känd för de enorma belägringskanoner som tyskarna förde fram med järnväg till Sevastopol. De allra största var fyra till antalet: Tre gigantiska mörsare, Thor, Odin och Mörser-Karl, som vardera kunde slunga 60 cm projektiler på 1.2 till 2.1 ton upp till 10 km. Dessa var dock leksaker i jämförelse med Schwerer Gustav, ett sanslöst monster på 1 300 ton, med en 32.5 meter lång kanon om 80 cm. Store Gustav sköt iväg sju ton tunga projektiler upp till 47 km. Den tog 45 minuter att ladda om och krävde 250 mans besättning, inklusive två bataljoner luftvärn som skydd. Det hade tagit sammanlagt 2 500 man tre dygn att placera detta as till artilleripjäs i sin position. Totalt sett innebar dock Operation Störfang ett tillskott på hela 900 artilleripjäser av olika kalibrar. Bombardemanget startade den 2 juni 1942.

Operation Störfang utvecklades snart till ett rent utnötningskrig där uthållighet blev nyckelordet. von Manstein hade nio divisioner till sitt förfogande, mot de åtta nergrävda ryska som förtvivlat försvarade Sevastopol. Långsamt drog månaden juni ut på tiden i takt med att ryssarnas ficka maldes ner. Striderna var av sådan art att det ställde stora krav på ledarskapet och antalet stupade officerare ökade dramatisk i båda arméerna. Röda armén hade uppenbara problem med detta, medan tyskarna knappt berördes, även när rena stabsofficerare tvingades ta fronttjänst mitt under strid. Kvalitet på trupperna spelade roll utanför Sevastopol och tyskarna vann hela tiden mark. Dock, för att vinna ett avgörande igångsatte von Manstein åter en mera okonventionell taktik. Han måste agera snabbt eftersom OKH signalerade kommande förflyttningar av stridsflyg norrut. Söder om Sevastopol var generallöjtnant Maximilian Fretter-Pico och hans XXX kår indelta i en svår strid om Sapunhöjderna, varifrån man kunde se det mesta av stridsområdet. Genom ännu en överraskningsmanöver av 902: a Sturmboot Kommando över Severnajabukten, understödda av general Hansens LIV kår. Detta innebar i realiteten en inringning av staden. De ryska militära ledarna hade redan evakuerat. Den 1 juli 1942 marscherade tyskarna in i staden.

General Hansen

Erich von Manstein hade lett sin hårt åtgångna elfte armé under nio långa månader på Krim, i strider som inte mycket liknade rörelse och eldkraft. Han hade förlorat 35 000 tyska och rumänska soldater vid Sevastopol ensamt. 115 000 ryska soldater hade samtidigt förlorats i samma strid. Sammanlagt fyra ryska arméer hade krossats på Krim i sin helhet till en kostnad av sammanlagt 360 000 ryska soldater. von Manstein hade visat att han fortfarande var en infanterigeneral att räkna med, men han var helt utmattade. Medan elfte armén reorganiserades och vilade, beviljades von Manstein två veckors semester i Rumänien med sin familj.


Kanske försökte han också glömma de 15 000 människor som Einsatzgruppe D massakrerat i Simferopol. Han skulle senare hävda att han inget visste, vilket var omöjligt, hans stabsplats låg nästan vägg i vägg med Otto Ohlendorfs högkvarter. De flesta av offren var krimtatarer, ändå skulle Sovjetunionen 1944 anklaga hela folkslaget kollektivt för påstådd kollaboration med nazisterna och deportera dem till Sibirien – d.v.s. etnisk rensning av Krim.






Fotnot: Vi vår anledning att återkomma till von Manstein vid ett senare tillfälle.

söndag 16 mars 2014

Kanadensiska kåren 1914-1918


För Kanada startade det första världskriget dagen efter, den 4 augusti 1914. Det hände sig så därför att Kanada var en självständig stat i det brittiska imperiet, med den brittiska monarken som statschef. En synkroniserad krigsförklaring med Storbritannien mot Tyskland var därför självklar. De flesta av den kanadensiska befolkningen, i första hand den engelsktalande majoriteten, var lika entusiastiska till det stundande kriget som britterna generellt var på andra sidan Atlanten, kanske även mer så eftersom det fanns en stark känsla av att det väldiga landet i norr äntligen skulle få sitt erkännande. Kanadas premiärminister, Sir Robert Borden, i det närmaste en anglofil, var så pass sprudlande av nationalism att han missade några väsentliga bitar av det mest typiska av den kanadensiska identiteten.

Nationen hade en självständig krigsmakt sedan Confederation of Canada 1867, då landet formellt skapades och fick en egen konstitution. 1914 bestod armén av enbart 3 000 yrkessoldater, med en militär milis som reserv. Premiärminister Borden kommenderade omedelbart sin försvarsminister, Sam Hughes, som också var överste och chef för reservmilisen, att pumpa upp sin organisation till 25 000 man. Med yrkesarmén som bas sattes ett stort militärläger upp i Valcartier*, direkt norr om Quebec City, för grundutbildning av nya rekryter. Vid slutet av augusti kunde den energiske Hughes sända 32 000 kanadensiska soldater i fartygskonvoj till Storbritannien, där de var mycket välkomna. Vid det här laget kontemplerades ännu inte allmän värnplikt i Kanada. Det skulle inte ske förrän 1917 och då skapa en av nationens största sociala kriser.

Robert Borden

De franskspråkiga medborgarna i Quebec var generellt ovilliga att anmäla sig för tjänstgöring. De ansåg att fransktalande, katolska rekryter skulle behandlas illa i den engelska, protestantiska kanadensiska armén. De kände heller ingen samhörighet vare sig med Storbritannien eller med Frankrike, utan man ville i så fall slåss för Quebec. Den allmänna uppfattningen bland engelsktalande och regeringen var också den att låta fransoserna hållas. Quebecs inställning stärktes med krigets framfart i Europa, med de fruktansvärda förlustsiffrorna, som också träffade den resterande kanadensiska befolkningen mitt i solarplexus. Regeringen i Ontario missade sina utsatta löften till London om antal soldater och den 29 augusti 1917 införde man en värnpliktslag i Kanada. Debatten urartade i våldsamma upplopp i Quebec, men även liberala krafter i samhället i stort emotsatte sig lagen. Infekterade frågeställningar om utsugning av den lilla kanadensiska befolkningen, blott åtta miljoner själar, och så den om imperialism, bubblade upp till ytan. Värnplikten infördes, men kom aldrig att utgöra mer än 20 procent av det totala antalet soldater i den kanadensiska krigsmakten.

Man kallades för Canadian Expeditionary Force, CEF, och ut från den mejslades först 1st Canadian Division och därefter Canadian Corps, när väl även 2th Canadian Division anlände till Europa 1915. De föstes samman till ett stort härläger på Salisbury Plain, nära Stonehenge, där de tränades vidare av brittiska armén. Kanadensarna var enbart bastränade några veckor hemmavid och dispyt uppkom mellan London och Ontario om förberedelser kontra tidsfaktorer. Kanske var det britternas arrogans som gjorde att de valde generallöjtnant Edwin Alderson till deras förste kårchef. Att det var en britt i ledningen var självklart, de forna kolonierna förväntades inte ha generalspersoner högre än generalmajor, d.v.s. divisionschef. General Alderson var en erfaren officer med sina främsta kvalitéer inom trupporganisation och utbildning. Han stöpte snabbt de kanadensiska soldaterna till synnerligen vältränade och skärpta krigare. Alderson uppskattade kanadensarnas öppna attityder och otvungna aggressivitet. Däremot hade han problem med officerskåren, ett tillkortakommande som skulle kosta honom befälet senare.



Royal Military College of Canada, RMC, som ligger på halvön Point Frederick, Kingston, Ontario, bildades 1876. Denna separata och mycket kanadensiska officershögskola, vid sidan av Royal Military Academy Sandhurst i Storbritannien, har alltid inneburit en officerskår av radikalt annorlunda utseende än den brittiska motsvarigheten. Kanada, liksom USA, saknar generellt klassmedvetenhet. RMC tenderade att acceptera aspiranter utifrån meriter, snarare än börd, och deras utbildning premierade rationalitet långt före tradition. RMC hade också en närmare relation till US Military Academy West Point på andra sidan gränsen, än till Sandhurst. Det var dessutom en hel del amerikanska militärer som gästföreläste i Kanada. Över lag, den kanadensiska expeditionskåren i Europa bestod av ett par tusen amerikanska frivilliga, inte minst underofficerare, som Kanada hade brist på. Det här resulterade i att general Alderson blev ifrågasatt titt som tätt av sina underlydande på rent professionella grunder, vilket han inte var van vid och definitivt inte uppskattade.

CEF gick i strid första gången i Frankrike i mars 1915, vid Neuve Chapelle. Kåren var enbart två divisioner stark, 3rd Canadian Division väntades till Europa först efter sommaren. De var underställda British 1st Army, under general Douglas Haig, och de förväntades pressa tillbaka ett tyskt frontavsnitt i syfte att hindra fienden från att föra fram förstärkningar på annat håll. Detta genomfördes med den äran, men under svåra förluster, ett tillvägagångssätt som skulle bli ett signum hos Royal Canadian Army på västfronten. Missnöjet med general Alderson, som uppenbarligen inte var en idealisk kårchef i strid, filtrerades upp genom hierarkierna och nådde till sist politikernivå. Både den kanadensiska regeringen – premiärminister Borden delade sin tid numera med War Office i London – och parlamentet krävde en ny kårchef för deras soldater. Det fick de och vid det laget, i juni 1916, hade CEF skaffat sig det välförtjänta epitetet – elitkår.

General Alderson

Ny chef blev ingen mindre än generallöjtnant Julian Byng, en av första världskrigets absolut skickligaste och välrenommerade förbandschefer. Byng var yngsta barnet av tretton till earlen av Strafford, en typisk produkt av brittisk adel, med Eton College i bagaget, innan han äntrade Sandhurst. Han blev hussar och påbörjade en särdeles äventyrsfylld militär karriär. Han tjänstgjorde i kolonierna, deltog i många expeditioner, stred i Mahdistupproret i Sudan i slutet av 1800-talet, tillsammans med Winston Churchill, samt i det andra Boerkriget 1899-1902, igen med Churchill. Byng visade framfötterna som brigadchef under första slaget vid Ypres, oktober-november 1914, blev något av brandkår för War Office, när han på kort varsel sändes till Gallipoli i årsskiftet 1915-1916 för att dra ut de hårt åtgångna brittiska och australiska trupperna där. Det var något av ödets nyck att Julian Byng skulle erbjudas ledarskapet för den kanadensiska armékåren. Det var ett giftermål gjord i himlen, som man säger på engelska, äntligen hade de stridsdugliga männen från Nordamerika fått en ledare som matchade deras kompetens.

CEF var nu en fulltalig kår på fyra divisioner, dessutom förstärkt med Royal Canadian Cavalry Brigade. Man opererade 260 numrerade bataljoner, samt två namngivna regementen, The Royal Canadian Regiment, bestående av de innestående professionella soldaterna, ansedd som eliten inom CEF, samt Princess Patricia’s Light Infantry Regiment, ett privatfinansierat förband bestående av tidigare anställda soldater ur den kanadensiska armén. Under hösten 1916 och våren 1917 genomförde den kanadensiska kåren ett antal aktioner där de användes som förstärkning, eller alternativ till befintliga styrkor på utvalda platser utmed västfronten. De brittiska soldaterna högaktade kanadensarna, när de anlände skapade de lugn och tillförsikt. Man märkte att tyskarna gjorde akuta förflyttningar av trupp till varhelst kanadensarna dök upp. Storbritanniens premiärminister, Lloyd George, skrev: The Canadians played a part of such distinction that thenceforward they were marked out as shock troops; for the remainder of the war they were brought along to head the assault in one great battle after another. Whenever the Germans found the Canadian Corps coming into the line they prepared for the worst.

Kanadensiskt artilleri

Det var vid Givenchy-en-Gohelle i Pas-de-Calais, utmed en höjd kallad Vimy, som kanadensarna glänste som mest. Under general Byngs kommando genomförde man ett anfall mot höjden mellan den 9 och 12 april 1917. Det var en del av slaget vid Arras och utgjorde en undanmanöver för den större franska Nivelle offensiven**. Endast med sina fyra kanadensiska divisioner, med trupper som dessa, kunde Byng genomföra den operation som nu utvecklades över det franska låglandet. Med excellent artilleriunderstöd, både före, men framför allt under anfallet mot Vimy, och infanteriets exakta manövrer, i utsökta framryckningar i vågor, kunde den kanadensiska kåren, förstärkta med en brittisk division, ta höjden och tvinga bort de tyska styrkorna till en ny försvarslinje. Striden gick helt enligt plan och räknas i första världskrigshistorien som en av de absolut bäst genomförda offensiverna – i ett krig som ansågs fastnaglad vid skyttegravarna. Fältmarskalk Sir Douglas Haig visste inte till sig av glädje, brittisk, kanadensisk och fransk press skrev spaltmetrar och kung George V anlände till Arras och med lera upp till stövelskaften och svärdet i hand dubbade han general Byng, som stod på knä med blottad hjässa, till Sir Julian, 1st Viscount Byng of Vimy. De samlade, tusentals kanadensiska soldaterna kunde aldrig sluta jubla.

I juni 1917, hållande en temporär rang av full general, befordrades Sir Julian Byng till chef för British 3rd Army, den största formationen i den brittiska armén. På inrådan av Byng befordrades nu hans ställföreträdare, chefen för 1st Canadian Division, en f.d. reservofficer, generalmajor Arthur W. Currie, till chef för den kanadensiska kåren. Generallöjtnant Currie var bördig från Strathroy, Ontario och för första gången var kanadensarna enade, från topp till tå. General Currie var en av de mest erfarna divisionscheferna i hans majestät den brittiska konungens armé, han tränad av de bästa och han förde befäl i enlighet med traditionen. Currie ledde sin kår genom helvetet i Passchendaele, vid Amiens, Canal du Nord och hundradagarsoffensiven – tills Tyskland var knäckt.

General Byng

Första världskriget innebar för Kanada en ny identitet, nu inte längre som en f.d. koloni, utan som en nation i sin egen rätt. Kanadensarna tog emot sina soldater med öppna armar, de paraderade genom de större städerna inför folkets jubel. Premiärminister Borden hade trots allt lyckats med sin plan, att placera Kanada på kartan, samt även lyckats sätta upp ett par franskspråkiga bataljoner i den 22: a infanteriregementet. Sir Arthur W. Currie blev Kanadas förste fulle general. Enligt Lloyd George hade han rekommenderat Currie till brittisk överbefälhavare efter fältmarskalk Haig, hade han bara stannat i Europa. Sir Julian Byng utnämndes 1921 till Governor General, kungens närmaste man, i Kanada. Han stannade i denna tjänst tills 1926 och var en av de mest populära i sin roll bland kanadensarna. Bland många av hans uppdrag fanns även den som karismatisk Commissioner of the Metropolitan Police i London, den högste polistjänsten i Storbritannien.

Totalt 620 000 män och kvinnor tjänstgjorde i den kanadensiska krigsmakten under första världskriget. Med en befolkning på 8 miljoner var det ett högt uttag, med tanke på att de flesta var frivilliga. Hela 39 procent av dem stupade (67 000) eller sårades (250 000), även det exceptionellt höga siffror. Kanadensarna offrade mer folk per capita än någon annan nation i det brittiska imperiet.

General Currie

Canadian National Vimy Memorial är ett av de ståtligaste monumenten från fösta världskriget i Frankrike.


* CFB Valcartier är ännu idag en av kanadensiska arméns största baser och huserar bl.a. 5th Canadian Mechanized Brigade Group.


** En av Byngs närmaste stabsofficerare var en överstelöjtnant Alan Brooke, som blev brittisk Chief of the General Staff – överbefälhavare – under Winston Churchill under andra världskriget.