tisdag 29 april 2014

Pansargeneralen


Heinz Wilhelm Guderian (1888-1954) var en pansargeneral. I historien har han framställts närmast som det tyska Panzerwaffe personifierad, en pionjär, en General der Panzertruppe som skapade inte enbart vapenslaget i sig, utan överhuvudtaget hela blixtkrigets förutsättningar inom Wehrmacht och som sedan blev andra världskrigets kanske mest framträdande pansarledare. Heinz Guderian var också i litterär mening en pansargeneral som skrev två formidabla bestsellers inom militärhistorien, Achtung – Panzer (1937) och memoarerna Erinnerungen eines Soldaten (1950), mera känd under sin engelska titel Panzer Leader (1952). Däri ligger problemet med minnet av pansargeneralen, det faktumet att Heinz Guderian skrev sin egen historia. Dessutom, hans äldste son, Heinz-Günther Guderian (1914-2004), en väldekorerad officer under andra världskriget, slutade som Panzergeneral i det västtyska Bundeswehr.

Heinz Guderian var en synnerligen kompetent militär under hela sin karriär (1907-1945). Hans tid som pansargeneral var dock i praktisk mening förhållandevis kort och ändade den 26 december 1941, då han fråntogs befälet över andra pansararmén utanför Tula, tjugo mil söder om Moskva. Han avsattes av Adolf Hitler personligen p.g.a. att han kommenderat reträtt av sitt pansar i mötet med allt mer hårdnackat sovjetiskt motstånd. Åtgärden var en skymf, men den räddade honom också undan den nedåtgående trenden för tyska arméns fältgeneraler i Ryssland efter den tidpunkten. Guderian återkom inte i aktiv tjänst förrän 1943, då som generalinspektör för pansartrupperna, en ren stabsfunktion. Han skulle bli Generaloberst, dock aldrig fältmarskalk, och mot slutet leda arméstaben, Oberkommando des Heeres, OKH, under den bittra slutstriden.
Heinz Guderian

Det är två faktorer som ligger Guderian i fatet när man bedömer hans eftermäle som pansargeneral. Det fanns en ensidighet hos honom som kom till ytan vintern 1941. Han hade inte själv greppat betydelsen av sin otroliga framgång under fälttåget i Frankrike sommaren 1940, en svaghet som kom till sin rätt i mötet med den ryska vintern. Han var ingen Walther Model, som tog sin an alla motgångar, oavsett vad de bestod i, med konstant kreativ frenesi. Det var som om pansargeneralen Guderian tappade styrfart i takt med att hans stridsvagnar frös fast i den ryska rasputitsan. Den andra faktorn var att Heinz Guderian inte alls kan tillskrivas den framträdande roll han gav sig själv i skapandet av Panzerwaffe och Blitzkrieg i sina böcker. Det är en efterkonstruktion, delvis subventionerad av Hitler, men framför allt ignorerad av en samlad militärhistorik fram till ungefär våra dagar.

Om man i Tyskland under mitten av 1930-talet önskade tuta i sitt eget horn, var det alls inget problem, under förutsättning att det skedde i enlighet med führerns premisser. Verkligheten var ändå så pass korrupt i nazisternas värld och man rent av kunde försvaras moraliskt för det. Heinz Guderian var politiskt korrekt i Nazityskland, en påstådd teknisk innovatör i det nya Wehrmacht, en man med radikala militära visioner och precis som den store ledaren, med förmågan att sätta det på pränt. Guderian var, precis som sina artfränder Erwin Rommel, Albert Kesselring och Walther Model, ingen von, utan från förhållandevis enklare bakgrund än de mera preussiska eldgafflarna.

Unge Heinz

Född vid floden Wisla, i dagens polska Chelmno – då det tyska Kulm – var hans föräldrar från jordägarfamiljer, dock inte adel och dessutom av armenisk bakgrund. Fadern var officer och skulle befordras ända till General der Infanterie under första världskriget. Detta avgjorde Guderians öde i det att han 1907 enrollerade sig som underofficer i faderns jägarbataljon. Året efter tog han officersexamen i Metz och sökte sig till de då nya signaltrupperna. Det var i denna kapacitet han äntrade första världskriget som Hauptmann - kapten.

Guderian såg inte mycket action under det stora kriget. Han var dock mycket kompetent och signaltrupperna gav honom, förutom en genuin teknisk förståelse av kriget, en spikrak väg upp i stabernas värld.  1918 tillhörde han generalstaben vilket gav honom tillträde till de 4 000 tyska officerare som fick fortsätta i Reichwehr efter kriget, fortfarande som stabsofficer. Hans tekniska inriktning förde honom 1922 till Truppenamt – generalstaben som inte fick finnas – och dess Abteilung fûr Kraftfahrtruppen, Avdelningen för motortransporttrupper, inom ramen för Reichwehr Ministerium. Där skulle han stanna i omgångar under större delen av sin karriär fram till 1930-talet. Det här var organisationsoraklet Albert Kesselrings domäner, men Guderians närmaste chef var överstelöjtnant Oswald Lutz (1874-1944), kanske den ende i organisationen som faktiskt kört och kommenderat stridsvagnar under första världskriget. Lutz stabschef blev en annan doldis i sammanhanget, major Walther Nehring (1892-1983).

Oswald Lutz

Ty, det var ju så att Tyskland paradoxalt nog aldrig satsade särskilt mycket krut på stridsvagnar under det stora kriget. De få som byggdes var dessutom undermåliga de brittiska och franska vagnarna. Tanks var därför en ny erfarenhet för tyska armén och Heinz Guderian kom att tillhöra den inre kretsen av dem som skulle implementera det nya vapenslaget. Han läste J. F. C. Fullers teorier om motoriserad krigföring och skickades till Sovjetunionen för att delta i hemliga seminarier och övningar under det tysk-sovjetiska militära samarbetet.  Där träffade han general Michail Tuchatjevskij, röda arméns store militäre innovatör. Guderian var aldrig en frontfigur för tysk stridsvagnstaktik, han skrev inte särskilt många artiklar i ärendet och de han författade var mera understrykningar av vad Lutz och departementet ansåg.

Styrkan hos Guderian var tvåfaldig. Han var lärorik, ett typiskt drag hos hans generation tyska officerare. Han anpassade sig snabbt och hans vurm för pansartaktik var genuin, det var inte, som många påstått, ett karriäristiskt, taktiskt drag. Stridsvagnar blev inte populära i vida kretsar i Tyskland förrän i början av 1930-talet och som betydande vapenslag befordrades det först efter Hitlers övertagande av makten 1933. Det är här Guderians andra kvalitet kom in. Han var en framgångsrik promotor av pansartrupperna, en god talare och populär lärare. Hans bok, Achtung – Panzer, blev en bästsäljare redan under sin tid. Den har en intressant, lättillgänglig militärteoretisk text, kombinerad med dramatiseringar av tänkta förlopp i en framtida konflikt. Det är en bok för fackfolk, likväl som för lekmän – det var en bok för Adolf Hitler.

Guderian vid en divisionsstab

Heinz Guderian gjorde sin karriär i pansartrupperna. Hans stabsfunktion kombinerades med uppsättande och ledning av olika motoriserade enheter i testsyfte. Det lilla Reichwehr var till skillnad mot andra, större arméer i världen, helt motoriserat. I början använde man vanliga lastbilar i rollen som tanks, kanske med en stör uppstickande från flaket för att markera stridsvagn. Senare beklädde man lastbilarna med målade karosser i trä, som såg ut som tanks, där befälhavare kunde stå i toppen och simulera pansarstrid. Det var på gränsen till barnsligt, men effektivt. De enda i världen som övertrumfade tyskarna i övningskapacitet var Röda armén – de hade riktiga stridsvagnar att tillgå. Dock, medan Tuchatjevskij och hans teorier fängslades i den stora, kommunistiska utrensningen – och senare avrättades – gick Heinz Guderian från klarhet till klarhet i nazisternas nya, tekniskt fulländade militarism.

1933 klev överstelöjtnant Guderian fram i strålkastarskenet och presenterade en viktig förutsättning för det tyska Panzerwaffe, baserat på hans egen tekniska expertis. Han krävde att samtliga tyska stridsvagnar skulle utrustas med kommunikationsradio. Detta var Guderians största tillskott till pansartrupperna och det skulle bli möjligen den viktigaste. Helt riktigt menade han att dynamiken i den motoriserade taktiken byggde helt och hållet på kommunikation och han bevisade också sin tes i olika fältövningar. Han visade att det måste finnas en tvåvägskommunikation mellan var och en av stridsvagnarna, samt mellan vagnarna och förbandscheferna. Denna insikt skulle utgöra den stora skillnaden i början av andra världskriget, där det tyska pansarets möte med större kreationer i både den franska och sovjetiska armén avgick med seger, därför att de kunde tala med varandra.

Guderian i sin egen stabsvagn. Enigmamaskin till vänster.

1935 skapade överste Heinz Guderian den 2: a tyska pansardivisionen. Han utvecklade och ledde den fram till 1938, under vilken tid han befordrades till generalmajor, den grad en divisionschef skall ha. Han lämnade över divisionen till general Rudolf Veiel den 1 februari och axlade istället uppsättandet av XVI armékåren, men gav den till general Erich Hoeppner efter endast någon vecka. Andra världskriget låg på kartbordet och det var dags att dela ut stridskommenderingarna. Det var som generallöjtnant och chef för XIX kåren han äntrade invasionen av Polen den 1 september 1939. Han hade aldrig tidigare lett trupper i strid, men det tycktes inte bekomma honom. Från sin alltid närvarande Sonderkraftfahrzug 251, Sd.Kfc.250, halvbandvagn, styrde han sina divisioner som om han aldrig gjort något annat. I denna egenskap kom han att spela huvudrollen i invasionen av Frankrike 1940. Hans nära samarbete med Erich von Manstein och Fall Gelb placerade hans XIX kår i ledningen för angreppet. På tio dagar nådde han Engelska kanalen, varpå han klippt av tre miljoner fransmän och britter i Belgien. Hans kår fick nu namnet Pansargrupp Guderian, med ett stort vitt G på grön botten på vagnarna. Det var här han även fick smeknamnet Der schnelle Heinz, Snabbe Heinz.

Guderians berömdhet visste inga gränser. Han var med ens nazisternas hjälte och Hitlers favoritgeneral. Han befordrades till full general och inför den viktiga Operation Barbarossa, stöptes Pansargrupp Guderian officiellt om till 2: a pansargruppen bestående av tre pansarkårer, XXIV, XLVI och XLVII. Den 27 juli förstärktes gruppen av två infanterikårer, VII och XX. Nu var hans enhet en armé i allt utom i namn, vilket snart ändrades till 2: a pansararmén. Enheten förlorade då hans namn.

Günther von Kluge

Man glömmer ofta bort de stora förluster i stridsvagnar som den tyska armén drogs med under fälttåget i Ryssland sommaren och hösten 1941. Den tyska industrin och den mekaniska infrastrukturen klarade alls inte av att täck förlusterna. Det var inte striderna så mycket som avstånden. Stridsvagnarna klarade inte av rulla så snabbt under så lång tid utan fullvärdig service. Även om pansardivisionerna hade tillgång till trailers, för att spara deras vagnar från slitage, så hade de inte kunnat användas. Så gott som samtliga stridsvagnar var igång samtidigt hela tiden under marschen österut. När rasputitsan anlände på senhösten saknade pansarenheterna mer än femtio procent av sin kapacitet, en del uppåt åttio procent. För 2: a pansararmén innebar också hösten att man förlorade flera pansarenheter till stöten mot Kaukasus i söder. Efter att ha tagit Smolensk fick Guderian i uppdrag att gå mot Moskva söderifrån. Guderian protesterade från början – det gjorde samtliga fältgeneraler – att man inte var mogna att marschera vintertid mot allt starkare sovjetiskt motstånd. Man behövde konsolidera trupperna, gräva ner sig och hålla tagna positioner under en lång och kall vinter.

Hitler var besviken, det här var inte den Snabbe Heinz han kände. Efter en rytande sammandrabbning med chefen för Armégrupp Mitten, fältmarskalk Günther von Kluge, entledigades Guderian tillsammans med fyrtiotalet andra generaler den 26 december 1941. De placerades samtliga i reservstatus. Det var rätt illa för honom. När Erwin Rommel i september 1942 återkom från Afrika för läkarbehandling, rekommenderade han inför Oberkommando der Wehrmacht sin gamle chef som ny ledare för Afrikakåren. Överraskad tog han emot det krassa svaret från Willhem Keitel att – Guderian dög inte.

Stabsvagnen igen. Hans normala miljö.

1943, efter Stalingrad, tog Hitler personligen kontakt med Guderian och gav honom posten som generalinspektör för pansartrupperna. Führern även godkände de särskilda krav på auktoritet och mandat som generalen hade. Den 1 mars 1943 återupptog Guderian aktiv tjänst i armén. Hans uppdrag var att under Hitler – inte OKW – föreslå nya lösningar på organisation, konstruktion och träning av framtidens Panzerwaffe. Guderian var sällan en enkel karaktär att göra med, vare sig för över- eller underordnade*. Han hade en tendens att stöta sig med de flesta och han var en av de få som vågade sätta sig upp mot Hitler. Guderian var missnöjd med führern i nästan alla sammanhang. Han uppskattade inte de ständiga projekten för nya stridsvagnsmodeller, vilket hämmade den hårt utsatta produktionen av redan beprövade modeller som måste ut i förbanden i allt större kvantiteter. Han gillade inte de ingångna trenderna med å ena sidan satsa på allt tyngre och dyrare stridsvagnar, samtidigt som man kompenserade bortfallet med enklare och billigare s.k. pansarkanonvagnar utan torn. Han ogillade Panzer VI Tiger intensivt, såg dem som allt för otympliga. De bästa vagnarna, enligt honom var arbetshästen Panzer IV, men också Panzer V Panter. Helt klart, hade man satsat rakt ut på dem i massproduktion, hade Panzewaffe haft betydligt bättre chanser såsom kriget artade sig.

Generalöverste Heinz Guderian, 57, kapitulerade med hela OKH till amerikanerna den 10 maj 1945. Det innebar att han låtit evakuera hela arméstaben ut ur Berlin innan Röda armén inringade staden. Han sattes i läger, men släpptes den 17 juni 1948. Ingen anklagelse om krigsförbrytelse hamnade hos honom. Han bjöds i början av 1950-talet in i arbetet med att bygga upp den nya västtyska armén, Bundeswehr.


* Det fanns en svår fiendskap mellan Heinz Guderian och Günther von Kluge under hela kriget. 1943 rann bägaren över för von Kluge och han utmanade Guderian på duell med pistoler enligt gamla preussiska principer. Guderian backade inte, varpå von Kluge begärde att Hitler skulle vara sekundant – väl medveten om att dueller var strängeligen förbjudna. Hitler stoppade hela förfarandet och räddade därmed ansiktet på en av sina fältmarskalkar, vars bluff synats av Guderian.

lördag 26 april 2014

Renässansens krigskonst och det svenska stålet


När Gustav II Adolf bestämde sig för att Svea rike skulle agera i den tämligen osannolika rollen som den protestantiska ligans champion och kasta sig huvudstupa ut i det trettioåriga kriget, så gjorde han det bl.a. på grundval av den nya krigskonsten. Sveriges framgångar i det trettioåriga kriget 1618-1648 har alltid, helt korrekt, tillskrivits bruket av modern stridstaktik. Kungen, samt generalerna Johan Banér och Lennart Torstenson, manövrerade ut fienden, ofta med mindre styrkor än dem. Faktiskt, här hemma vill vi gärna framställa det så att vi, de svenske, i själva verket utgjorde hela den moderna krigskonsten där nere i det oregerliga Europa. Riktigt så var det inte, framför allt var detta nya inom krigskonsten inte vår idé, men den anammades entusiastiskt av vår svenska här, mycket utifrån nödtvång.

Hakebössa

För att finna rötterna till den militära revolution som det trettioåriga kriget var en framstående skådeplats för, måste man gå tillbaka ytterligare drygt hundra år i tiden, genom det i sammanhanget avgörande holländska frihetskriget och stanna vid sekelskiftet 1400-1500-talet, under det första av flera återkommande italienska krig. Det var efter slaget vid Seminara, den 28 juni 1495, då Frankrike åsamkade Spanien och kungariket Neapel ett svidande nederlag, som den spanske generalen Gonzalo de Córdoba (1453-1515) bestämde sig för att reformera sin armé. Det handlade egentligen om att implementera hakebössan – arkebusen – in i infanteriets organisation på det mest effektiva sättet. Fram till den tidpunkten hade piken, eller lansen, dominerat slagfältet och i mångt och mycket låst fast striderna i något som liknade dagens rugby eller amerikansk fotboll. In i detta kom svartkrutet och hakebössan som en motreaktion. Eldvapen skulle lösa upp fältslaget, men hur bäst göra detta?

Gonzalo de Córdoba

General Córdoba var givetvis klassiskt utbildad och det som nu sker är så typisk för den epok han verkade i. Detta var i övergången mellan senmedeltiden och renässansen, vilket innebar att empiriskt falla tillbaka på antikens lärdomar inom styrelseskick, kultur och krigskonst blev populärt. Cordoba studerade därför romarnas legioner när han stuvade om sitt folk inför nästa drabbning. Han lade märke till hur romarna brukade olika vapen, svärdet, spjutet, bågskyttar samt olika tyngre kastvapen, i olika kombinationer av enheternas storlek. För att åstadkomma detta hade man lagt stor vikt vid träning, exercis och disciplin. Cordoba lät formera sin armé i flera colunelas, ca 1 000 man uppdelade i pikenerare, svärdsmän och skyttar, senare kallade musketerare, även understödda av artilleri. Tillsammans bildade de en sammansatt, allsidig trupp som kunde lösa sina uppgifter på slagfältet i större formation eller individuellt. Reformen innebar att man fick mera lättdirigerade formationer, samtränade i sina speciella funktioner. Pikarna skyddade mot kavalleri och höll fiendens infanteri på avstånd, svärdsmännen skötte närstriden och skyttarnas hakebössor slog ut fienden på avstånd. Detta var början till vad som på svenska kan översättas till Pik och skott eranPike and Shot – i militärhistorien, eller renässansens krigskonst.

Uppställning

Något senare utvecklade general Cordoba en ytterligare formation, tercia (tredje), ca 3 000 man, från början bestående av tre colunelas. Vanligen delades armén upp i brigader om tre tercios, formerade i fyrkanter. Slagordningen var en brigad i täten, med de två övriga i bredd direkt bakom. Kavalleriet ställdes upp på flankerna. Genom ett system av växelvis avlossande av hakebössor utgjorde de spanska brigaderna, trots sin massiva tröghet, mycket slagkraftiga enheter. Försök med en liknande reformering av kavalleriet, utrustade med luntlåspistoler var inte lika framgångsrikt och under en tid var ryttarna mycket utsatta på slagfälten för hakebössorna eldgivning. I slaget vid Cerignola den 28 april 1505 besegrade Cordobas här om 6 500 man med 1 000 arkebuser och 40 kanoner, en 9 000 man stark fransk här med tyngd på kavalleri, men endast med 20 kanoner och ett fåtal hakebössor. Förlustsiffrorna är talande: 4 000 franska fallna mot 100 spanska. Den franske härledaren Louis d’Armagnac, hertigen av Nemours, var en av de stupade. Slaget vid Cerignola räknas till det första i historien där eldvapen spelade en avgörande roll.

Moritz av Oranien

Vi går framåt drygt femtio år i tiden och finner en senare fiende till spanjorerna. Holländarna, av hävd och tradition handelsmän, hade blixtsnabbt anammat den kristna reformationen och blivit protestanter praktiskt taget över en natt. De internationella affärerna frodades och välståndet gick i taket i denna unga kapitalism. Kravet på frihet undan Påven och den spanska kronan kom som ett brev på posten. Holländarna, långt före sin tid, gick ett steg längre och önskade republik. Denna rationella kultur skapade ett omfattande intellekt och klarsyn. På den militära sidan klev nu en man fram i rampljuset, den renässansiska krigskonstens egentlige upphovsman, Maurits van Oranje, Moritz av Oranien (1567-1625).

Moritz av Oranien var holländarnas landsfader, han organiserade det Nederländska frihetskriget (1568-1648), något som praktiskt taget upptog hela hans liv. Han var statsman och militär, hans gärning i den sistnämnda kapaciteten rankar honom som en av historiens främste. Han blev utnämnd till överbefälhavare över den holländska armén 1587 och inledde omedelbart reformarbetet med att stöpa om den till en professionell, fast anställd styrka. Huvudorsaken till detta var den utbildningsregim han ämnade utsätta soldaterna för, så några hemförlovningar efter årets krigssäsong var över var det inte längre tal om. Moritz av Oranien tog den romerska legionen i sin helhet och styckade upp Cordobas tercia i än mindre beståndsdelar. Vad som hände var bataljonens födelse. Det holländska regementet var hälften så stort som spanjorernas gamla motsvarande, fördelad i två eller flera bataljoner om 550 man vardera. Bataljonen var sammansatt av 250 pikenerare och 300 musketörer och arkebusers. Pikarna ställdes upp i centrum, på mellan fem och tio led på djupet, medan eldvapnen grupperades i flankerna, på åtta till tolv linjers djup. Bössorna övades i att utföra s.k. kontermarschering, d.v.s. skyttarna avfyrade sina vapen i omgångar genom att konstant byta plats med varandra från kön fram till täten. Detta var avancerad exercis i kombination med svåra och tidskrävande laddningsprocedurer, som på ett slagfält krävde koncentration och iskyla hos männen. Om bataljonen hotades av t.ex. fientligt kavalleri, kunde musketerarna snabbt träda in bakom den skyddande skogen av pikar utan att ändra enhetens position i linjen.


De holländska bataljonerna ställdes upp i linjer om tre på djupet, formade som schackrutor enligt romarnas acies triplex – trippeluppställning – så att luckorna i första linjen täcktes av den andra. Den tredje linjen fungerade här som reserv och som försvar i ryggen. Kavalleriet befann sig som regel i flankerna av armén och deras uppgift var att försvara infanteriet vid t.ex. försök till att flankera hären. De spelade en sekundär roll och var utrustade med pistoler och karbiner för detta ändamål. Moritz av Oranien hade därmed format grunden till den moderna armén, där yrkesskicklighet och maximal eldkraft premierades. Arméerna blev enklare att kontrollera och även om reformen var mycket teoretisk kom Hollands frihet att inledas med avsevärda segrar för Moritz taktik, inledningsvis med slaget vid Nieuwpoort den 2 juli 1600.

Det Nederländska frihetskriget och Moritz av Oranien överlappade båda det trettioåriga krigets start 1618. Kung Gustav II Adolf av Sverige beslutade till sist, 1630, att landet skulle leda den protestantiska saken i kriget mot katolikerna i söder. Gustav Adolf hade ett minst sagt brinnande intresse för militära ting. Med det andra polska kriget 1600-1629 hade han låtit sig imponerats av det vida överlägsna polska kavalleriet, som anammade de nya rönen från Västeuropa. Han studerade Moritz av Oraniens teorier och bestämde sig för att reformera den lilla svenska hären. Han hade inte råd att fastanställa hela armén och så han uppfann utskrivningssystemet för att säkra en konstant tillförsel av trupp. Medan det svenska bondesamhället damsög landet på dem de inte omedelbart behövde i produktionen, iscensatte konungen en träningsregim inte långt ifrån det holländarna genomled. Han hittade också generalspersoner som delade de nya idéerna, de främsta blev Johan Banér (1596-1641), Gustav Horn (1592-1657) samt något senare Lennart Torstensson (1603-1651).

Gustav II Adolf

Kung Gustav Adolf lät dela sina regementen, vart och ett 1 000 man starka, i två s.k. skvadroner, motsvarande holländarnas bataljoner, om vardera 500 man. Den viktigaste enheten i den svenska hären var brigaden som formerades utifrån två olika principer: Antingen fyra skvadroner i en diamantformering, eller mera vanligt; tre i en pilformation. Den svenska hären drogs med problem med sitt kavalleri. Svenska hästar var småväxta och utgjorde inte tillräcklig styrka på slagfältet. I syfte att kompensera detta lät Gustav Adolf öka antalet musköter i skvadronerna. Han grupperade dem dessutom i en grundare formering än vad som annars var vanligt, maximum sex linjer. Detta drog ut bredden på enheterna, vilket även det ökade musketerarnas ansats. Liksom holländarna drillades de svenska soldaterna hårt i kontermarschering vid avfyrande av sina musköter. Man lade dock till en ytterligare effekt. När fienden kommit riktigt nära lät man ofta tredubbla skjutlinjen genom att låta de tre främsta avlossa sina vapen samtidigt, en s.k. svensk salva. Om fiendens linjer vacklade då, så rusade man helt sonika på dem med blanka vapen.

Utöver detta lät Gustav Adolf förstärka den redan formidabla eldkraften i den svenska hären med att introducera det lätta fältartilleriet på de europeiska slagfälten. Det rörde sig om mindre trepundiga pjäser som enkelt kunde manövreras av batteriets manfolk tillsammans med infanteriet. De svenska brigaderna kunde ha upp till tolv sådana artilleripjäser i sina organisationer. Gustav Adolf gjorde nu också någonting åt kavalleriets roll. Han lät reformera kavalleriregementena på liknande vis som infanteriet. Varje regemente delades in i två skvadroner om fyra kompanier, vardera med 125 man. Det här var en revolution, för även om regementet fortfarande höll 1 000 ryttare, så kunde den enkelt brytas ner till mycket lätthanterliga och rörliga kompanier. Samtidigt insåg kungen att kavalleriet stod sig slätt på fältet mot modernt infanteri. För att råda bot på detta försåg han kavalleriregementena med musketerare till häst, plutonvis, ca 50 man. Detta var de facto s.k. dragoner. Vid den här tiden började kavalleriet över lag att lämna s.k. karakoll, d.v.s. att hålla in anfallen för att avlossa deras skjutvapen, karbiner eller pistoler. Svenska armén skulle bli bland de första kavallerierna i Europa som övergick till värjan som principiellt vapen och pistoler enbart som förstärkningsvapen i fäktningar.

Johan Banér

Svenskarna visade sig behärska sin taktik väl i den stora premiären premiären vid Breitenfeld den 17 september 1631. Den svenska hären, om än liten, men förstärkt med hyrda trupper från den protestantiska ligan, var de mest disciplinerade och väldrillade trupperna på slagfälten. Deras rörlighet och farliga eldkraft, i kombination med att aldrig tveka inför närstrid, gjorde dem till en mycket svår fiende.


Det var det svenska stålet, helt enkelt.

onsdag 23 april 2014

Sky Soldiers


Inom ramen för NATO-samarbetet har den amerikanska regeringen beslutat att sända fyra kompanier luftburet infanteri ur US Army till Polen och de tre baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen. Detta som ett svar på Rysslands aggressioner mot Ukraina. Syftet med operationen är att under resterande året 2014, genom förbandsrotation, samträna med respektive nationers militära styrkor och inhämta information om de aktuella förhållandena på marken. Uppgiften har fallit på 173rd Airborne Brigade Combat Team, stationerad vid Caserma Ederle, Vicenza, Italien. Brigaden utgör US Army Europe Quick Response Force och står under ledning av överste Michael L. Foster. De kallas Sky Soldiers.

173rd Airborne Brigade består av sex bataljoner om totalt 3 300 man:
173rd Brigade Special Troops Btn. (stab och underrättelse)
1st Btn. 503rd Airborne Infantry Regiment
2st Btn. 503rd Airborne Infantry Regiment
1st Squadron 91st Cavalry Regiment (spaning)
4th Btn. 319th Airborne Field Artillery Regiment
173rd Brigade Support Btn.

Överste Foster

Brigaden, som betraktas som en elitenhet, har en lång och danande historia, som dessutom ger en bild av hur amerikanska arméförband växer fram. Den sattes upp första gången 1915 som 173rd Infantry Brigade, ur 87th Infantry Division, och skeppades till Frankrike 1918, men såg aldrig action under kriget. 1919 lades brigaden på hyllan, men återtogs redan 1921 som divisionsstab och stabskompani inom arméreserven, 87th Division.

Andra världskriget innebar en återgång i brigadformat, men under namnet 87th Reconnaissance Troop, med början i december 1942. Enheten såg först strid 1944 i Europa, under operationerna kring Ardennerna och floden Rhen. Brigaden hade även en andra upprinnelse från andra världskriget, nämligen 503rd Parachute Infantry Regiment. Detta regemente såg action i Stilla havet, främst under befrielsen av Filippinerna. Dess avancerade kombination av amfibie och fallskärm gav det smeknamnet The Rock. Efter kriget blev det reservförband 1947 fram till 1951, då det hamnade på hyllan igen.

Vietnam

173rd Airborne Brigade är för alltid förknippad med Vietnamkriget, där det utgjorde en av de flitigast använda och mest robusta arméenheterna. Som ett resultat av amerikanska arméns omorganisation åren 1961 och 1963, kallad ROAD, Reorganization Objective Army Division, skrotades regementen som huvudsakliga byggstenar i armédivisionen, till förmån för brigaden. Varje division skulle bestå av tre brigader. Organisationen möjliggjorde även för brigader att operera självständigt. 173rd Airborne Brigade blev den första självständiga brigaden och den enda permanenta av sitt slag i armén. Dess uppdrag blev redan nu att agera Quick Response Force. Brigaden sattes åter upp den 26 mars 1963 på Okinawa och hämtade sina frontbataljoner från det gamla 503rd Parachute Infantry Regiment.

Förbandsnamnet Sky Soldiers kom från kinesiskans Tien Bien och förärades av de taiwanesiska fallskärmsoldater som agerade B-styrka under brigadens intensiva djungelträning i på Taiwan. I maj 1965 flögs 173rd Airborne Brigade till Vietnam som det första större amerikanska arméförbandet. Brigadens sammansättning skulle överensstämma med den som gäller till denna dag. Under en kortare period ingick även enheter från Australien och Nya Zeeland i strukturen.  173rd Airborne deltog i de flesta förekommande större operationer under Vietnamkriget. Viktigaste att notera var Operation Hump i november 1965, Bien Hoa; Operation Crimp, januari 1966, Binh Duong provinsen; Operation Junction City, februari-maj 1967, Tay Ninh provinsen, som var den största luftlandsättningsoperationen efter andra världskrigets Operation Market-Garden. Brigaden spelade dessutom en huvudroll i det stora slaget om Dak To, 3-22 november 1967.

Afghanistan

173rd Airborne Brigade lämnade Vietnam 1971 som en av de mest stridserfarna enheterna. Man hade förlorat totalt 1 533 man i stupade och kring 6 000 sårade. Brigaden hade förärats 13 Medals of Honor, 32 Distinguished Service Crosses och 1 736 Silver Stars. Efter Vietnamkriget avskaffades värnplikten och den amerikanska krigsmakten baserades på frivillighet, vilket innebar en kraftig bantning av reguljära enheter. 173rd Airborne Brigade blev 1974 upptagen i 101st Airborne Division som deras tredje brigad.

I slutet av 1990-talet lutade sig amerikanska armén åter mot en brigadbaserad organisation, där divisionerna enklare kunde brytas upp vid behov. Åter igen uppkom behovet av fristående brigader och 173rd Airborne Brigade var som vanligt först ut 1998. Sedan år 2000 har denna brigad haft sin stationeringsort i Europa, i det italienska Vicenza. Brigaden har givetvis deltagit i operationer i Irak och Afghanistan, inte som samlad enhet, men däremot bataljonsvis.



Det kan tyckas lite med enbart 4 kompanier till Östeuropa, en per nation. Man måste dock betänka att dessa enheter är känselspröt åt ett krigsförband som kan skickas och sättas in med kort varsel. Den samlade militära kapaciteten och eldkraften i en modern, professionell fallskärmsbrigad om 3 300 man är enorm. Idag kan en nation intas och kontrolleras av en sådan styrka ensam, om de har träningen och motivationen – och det har 173rd Airborne Brigade Combat Team, Sky Soldiers.

tisdag 22 april 2014

Honungsfällan


1963 blev för för de flesta som minns associerat till mordet på John F. Kennedy i Dallas, Texas, den 22 november det året. Det var en hemsk och uppskakande upplevelse som för all tid och evighet skulle få dem att besvara frågan inför varandra – vad gjorde du när Kennedy sköts? För människorna på de brittiska öarna fanns där ett ytterligare händelseförlopp som de följde närgånget i pressen och som tycktes leda upp till höstens nyhetskulm från andra sidan Atlanten. Sommaren 1963 var ovanligt varm och det som sedan mars månad varit en präktig sexskandal involverande en minister i Harold Macmillans regering, ömsade plötsligt skinn till något helt annat. Härvan skulle hålla på till oktober 1963 och bar då sedan länge namnet på huvudpersonen – The Profumo Affair.

Den pensionerade brigadgeneralen John Dennis Profumo, 48, var vid den här tiden Storbritanniens försvarsminister sedan 1960. Han hade en ärevördig militär karriär bakom sig under kriget, han var ekonomiskt oberoende, familjen Profumos italienska härkomst hade gjort en stor förmögenhet inom försäkringsbranschen och John höll titeln 5th Baron of Profumo. Han var lyckligt gift med den vackra och framgångsrika skådespelerskan Valerie Hobson. Paret rörde sig till synes friktionsfritt omkring brittisk nobeless och i den exklusiva kändisvärlden. Framgången hade dock lockat dem båda till utsvävningar på vart sitt håll. Under sommaren 1961, under ett lustigare samkväm på en av Lord Astors s.k. country houses, i själva verket palatset Cliveden i Buckinghamshire, träffade Profumo en man som skulle få en stark inverkan på ministerns närmaste framtid – Stephen Ward.



Stephen Thomas Ward, 49, var utbildad osteopat – D.O. – och även till viss del konstnär – tecknare, bl.a. avporträtterande kungafamiljen – som obehindrat rörde sig bland de kända, inflytelserika och förmögna. Han hade ett enastående kontaktnät i The Swinging London och var något av en festfixare, eller rättare sagt, en fixare av det mesta. En del ansåg att han mest var en parasit. På hans lyra fanns det många strängar och en av de mest obskyra var den som kunde fixa flickor till hugade spekulanter. Stephen Ward var hallick, clear and simple. På den där festen hemma hos Lord Astor, sommaren 1961, introducerade Ward sin nye, betydelsefulle vän, försvarsminister John Profumo, för en 19-årig showgirl och nattklubbsmodell vid namn Christine Keeler.

Christine Margaret Keeler hade mött Stephen Ward på Murray’s Cabaret Club i Soho bara en kort tid tidigare. Hon dansade då topless och det var klubbens ägare, Percy Murray, som introducerade dem för varandra. Keeler kom från mycket fattiga förhållanden i London East End. Hennes främsta företräden var hennes utseende, något hon tidigt lärde sig att utnyttja. Vid 17 års ålder födde hon ett avlidet foster efter en kort affär med en amerikansk soldat. Därefter tycks fördämningarna ha rämnat för henne. Stephen Ward insåg den synnerligen promiskuösa och bubblande Ms. Keelers potential och placerade henne i egen liten våning tillsammans med en ny väninna, den blonda Mandy Rice-Davies, 17, från Wales. Christine Keeler underhöll i denna våning minister Profumo under resten av sommaren 1961, men affären avbröts då säkerhetspolisen, Special Branch, varnade honom för att i sitt ämbete bli allt för involverad i Wards skock. Historien hade kunnat sluta precis där, då de hittills inblandade personerna, Profumo, Ward och Keeler gick skilda vägar. Men Keeler fortsatte sin smala väg genom Londons sexträsk. Hon hade samtidigt många partners under de kommande två åren, två av dem var vänner från Västindien, jazzmusikern Aloysis Lucky Gordon och framför allt Johnny Edgecombe.

John Profumo med hustrun Valerie Hobson

John Arthur Alexander Edgecombe, 29, var självutnämnd jazzpromotor, men framför allt var han kriminell i många olika variationer. Han mötte Christine Keeler, tillsammans med Gordon, i september 1962 och inledde båda var sitt kärleksförhållande med henne. Keeler levde en kort tid med Edgecombe, i Sheffield Terrace, men hon var alls ingen trofast flicka. Hon höll hela tiden på med eskortliknande prostitution under Stephen Wards försorg. Edgecombe och Gordon var båda av den stolta, svartsjuka sorten och vid ett bråk dem emellan på Flamingo Club i Soho, den 27 oktober 1962, urartade allting till ett fullskaligt slagsmål där Edgecombe knivskar Gordon i ansiktet. Edgecombe flydde. Över telefon gjorde Keeler klart för honom att någon hjälp av henne skulle han inte få och om han insisterade skulle hon sätta dit honom. Edgecombe höll sig undan lagen, men den 14 december sökte han upp henne i Dr. Wards klinik, där hon uppehöll sig. När hon vägrade släppa in honom, drog han en revolver han skaffat på vägen och avlossade flera skott mot den låsta dörren. Händelsen resulterade i att Johnny Edgecombe till slut arresterades och dömdes till fem års fängelse för en rad olika brott, dock inte för knivskärningen av Aloysis Lucky Gordon.

Stephen Ward

1960-talets London var något helt annat än det är idag. Bakom The Swinging London dolde sig Europas Chicago, med omfattande organiserad kriminalitet, maffia, en i stora delar korrupt poliskår och en press som var den snaskigaste i världen. Johnny Edgecombe tycks ha haft skvaller som tidsfördriv på fängelset och det var fullt möjligt för honom att bli både känd och burgen innanför murarna. Med början i mars 1963 började hans hämnd mot Christine Keeler och Stephen Ward att ta form i tidningspressarna. John Profumo fick det kastat i knäet och reagerade först reflexmässigt, han förnekade alltihop inför pressen, regeringen och parlamentet. Det dröjde dock bara fem veckor av ytterligare grävande journalistik och han fick krypa till korset – han hade haft en sexuell relation med Christine Keeler. Profumo avgick både från sin ministerpost och från parlamentet. Hans inflytelserika hustru, Valerie Hobson, stod dock fast vid hans sida. Premiärministern, Harold Macmillan, synbart stukad av händelsen, ville bara att allt skulle försvinna. Det var en sexskandal endast, något brott hade inte begåtts. Christine Keeler och Stephen Ward höll sig undan så gott de kunde, deras solglasögon blixtrade förbi i otaliga tidningsartiklar under försommaren. Det fanns ju andra de hade servat och hela det brittiska toppskiktet höll andan. Kanske hade alla dessa parter kunnat rida ut stormen om inte nästa dimension på denna Profumo Affair skulle släppa sin bomb i mot slutet av sommaren 1963.
Mandy och Christine

Bakåt i tiden igen: Den 27 mars 1960 anlände den sovjetiske marinofficeren Jevgeni Ivanov, 34, tillsammans med sin hustru, Maja – dotter till Alexandr Gorkin, ordförande för den sovjetiska högsta domstolen – till London för att axla posten som ställföreträdande marinattaché vid den sovjetiska ambassaden. Det var ett ungt och vackert par, precis som de högaktuella Kennedys borta i USA, och de smälte snabbt in som spännande kuriosa i huvudstadens sprudlande inneliv. Dock, i Moskva hade dubbelspionen, översten vid KGB Oleg Penkovski, som skulle spela en huvudroll i den uppkommande Kubakrisen, redan avslöjat för det brittiska MI5 att Ivanov givetvis var GRU. MI5 såg en möjlighet i Ivanovs livsstil att locka honom över till väst och en plan söktes för detta ändamål. Tidningen Daily Telegraphs chefsredaktör, Sir Colin Coote, hade anknytning till underrättelsetjänsten sedan kriget och fann på råd. Han visste att Stephen Ward önskade resa till Sovjetunionen i syfte att avporträttera bl.a. Nikita Chrusjtjov, för Illustrated London News.

Johnny Edgecombe

Med MI5 i bakfickan ordnade Coote en träff mellan Ward och Ivanov på gentlemannaklubben Garrick Club. Man gick lugnt till väga och de båda männen uppskattade varandra. På så vis kom det sig att den sommarkvällen 1961, på Lord Astors Cliveden, då John Profumo introducerades av Ward för Christine Keeler, befann sig även Jevgeni Ivanov på plats. Vid det laget hade Ivanov och Keeler redan träffat varandra på tumanhand. Det var MI5 som tipsat Scottland Yards Special Branch att varna Profumo senare det året, då MI5 vid det laget börjat tvivla på Wards trovärdighet som spionämne. När den här bomben exploderade på löpsedlarna sommaren 1963 hade MI5 och Special Branch suttit på uppgifterna i två år. Alla inblandade i detta Profumo Affair Part II, utom Ivanov som inte var närvarande längre, greps och sattes inför tredje gradens förhör av män med snaggade huvuden och musklerna spelande under kavajerna. Var Stephen Ward i själva verket sovjetisk spion? Hade Christine Keeler lockat ur Profumo hemliga försvarsuppgifter i sänghalmen och sedan gett dem till Ivanov, fortfarande i sänghalmen? Var kanske Profumo i själva verket kommunist? Pressen behövde ingen hjälp för att spinna nätet kring de drabbade.

Jevgeni Ivanov

John Profumo bedyrade att han aldrig talat arbete med Ms. Keeler. Christine Keeler skrek åt männen omkring henne att de inte var kloka och att hon inte fattade vad de snackade om. Stephen Ward var helt knäckt, han mumlade att det bara varit pengarna han varit ute efter. Dessutom såg han framför sig att han skulle få spela offerlamm, spindeln i nätet som han var. Den 3 augusti 1963 begick Stephen Ward självmord med en överdos narkotika. Johnny Edgecombe släpptes ur fängelse i slutet av 1960-talet och levde därefter som en hederlig man. Han fortsatte i musiken, men också med film som återkommande statist. 2002 kom hans självbiografi, Black Scandal, ut. Han avled i cancer 2010.

Jevgeni Ivanov behövde inte svara på några frågor. Den 12 december 1962, långt innan Profumoaffären avslöjades, hade han kallats hem till Moskva och istället fortsatt sin marina karriär.  När affären slogs upp i Storbritannien var det bara de ytterst initierade i Moskva som kände till det. Maja lämnade honom dock och dörren på Kreml stängdes permanent för den fortfarande unge marinofficeren. Inte mycket är känt om hans senare bravader, om han fortsatte för GRU, eller inte. 1993 organiserade brittisk press ett möte mellan Ivanov och Keeler i Moskva. I artikeln bad han henne om ursäkt för att försökt utnyttja henne som spion, något Keeler förnekat tidigare. I en självbiografi påstod han senare att GRU inte känt till hans affär med Keeler innan mediebomben exploderade 1963, han ansåg att kontakten var personlig. Ivanov avled 1994.

Harold Macmillan

En annan som tog Profumoaffären mycket illa var Storbritanniens premiärminister Harold Macmillan. De som kände honom menade att något gick sönder inom honom när allt det snaskiga och potentiellt farliga rullades upp på löpsedlarna. Hans regering hade dragits med ytterligare skandaler av liknande slag under hela sin existens och den 18 oktober 1963 avgick helt plötsligt Macmillan, både från premiärministerposten och som partiledare för de konservativa, av hälsoskäl,. Alexander Douglas-Home tog över efter honom. Skandalerna bidrog till att Labour och Harold Wilson återtog makten i oktober 1964. John Profumo svarade på alla anklagelserna på sitt alldeles egna sätt. Efter avgången från samtliga sina officiella poster våren 1963, inledde han en egenhändig Golgata i sökandet efter syndernas förlåtelse. Toynbee Hall i Whitechapel, London East End, är en välgörenhet som syftar till att stärka arbetsmöjligheter för mindre bemedlade genom bl.a. kontakter med arbetsgivare. Från 1963 och fyra decennier framåt arbetade Profumo gratis för denna institution. Han städade, diskade och skurade toaletterna. Vem som helst kunde gå dit och se den tidigare försvarsministern i sin strikta kostym serva vanligt folk utan att be om något i gentjänst. Han talan sköttes av hans hustru, som aldrig lämnade honom.

1975 erhöll John Profumo Order of the British Empire, CBE, ur drottning Elizabeth II: s hand. Men han lämnade inte sin självpåtagna botgörning. En av hans bästa vänner, som suttit sida vid sida med honom i parlamentet och alltid ansett Porfumo som en hedervärd karl, var Margareth Thatcher. Hon följde hans verksamhet på Toynbee Hall under tystnad, även som premiärminister. 1995, på sin egen 70: årsdag, bjöds han in av henne och sattes sida vid sida med drottningen. Valerie Hobson, hans hustru, gick bort 1998, själv lämnade John Profumo in så sent som 2006.

John Profumo kort innan hans död

Christine Keeler lever till denna dag. Hon har aldrig tillstått att hon arbetade för sin älskare Jevgeni Ivanov. Hösten 1963 hade en parlamentarisk undersökningskommission, under ledning av domaren Lord Denning, slagit fast att det inte fanns några bevis för att så varit fallet. Det har sedan dess varit hennes enda argument. Genom åren har hon med vissa mellanrum framträtt i brittisk TV och upprepat sin sak. Flera bedömare menar dock att Keeler tjänade på den trasiga regeringens behov av att stänga locket för gott över skandalen, att det finns mycket som talar för att hon velat vara Ivanov till lags, kanske även med påhittade uppgifter från Profumo. Keeler avtjänade ett nio månader långt fängelsestraff för orelaterat bedrägeri i samband med hennes inblandning med Stephen Ward. Hon hade två misslyckade äktenskap efter varandra som producerade två barn.


Såsomom allt ser ut kommer den 72: åriga forna skönheten att ta med sig sanningen bakom The Profumo Affair i graven.

Christine Keeler idag

söndag 20 april 2014

Apokalypsens mörka hjärta


Finns där litteratur som inte är möjliga att konvertera till filmmanus och ytterst till den vita duken? Det var frågan för dagen till lektören i dramatiskt skrivande på University of Southern California School of Cinema-Television i Los Angeles. Det var i mitten på 1960-talet och studenterna, som nu vetgirigt stirrade på sin lärare, var bl.a. George Lucas och John Millius. Svaret på frågan blev att lektören bad att få återkomma nästa vecka, då han hade en aning om det, men behövde förbereda sig.

John Millius, en uppkäftig tjugoåring vid den tiden, med huvudsaklig bakgrund som surfare och beatnik, var redan känd i vida akademiska kretsar som en suverän historieberättare och författare – a badboy mad genius in a teenager’s body. En film av Akira Kurosawa, antagligen De sju samurajerna, hade dragit honom till filmstudierna. Snart skulle han söka värvning i US Marines, han ville till the shit in Vietnam, men blev nekad p.g.a. astma. Desillusionerad stannade han i filmens värld, med kreativ riktning åt ett speciellt håll.


Dramalektören återkom veckan därpå och höll upp en bok framför studenterna. – Den här boken, förklarade han, kan inte konverteras till film. Många har försökt, Orson Welles ville ha den som första projekt för RKO, men gjorde Citizen Kane istället. John Millius stirrade storögt. – Det var det bästa man kunde ha sagt till en aspirerande filmstudent på 1960-talet. Boken som hölls upp, en tummad pocketversion, var Joseph Conrads Heart of Darkness, först utgiven i bokform 1902. Orson Welles hade gjort den som radioteater för CBS Radio 1938, men inte som film, alltså. John Millius började omedelbart arbeta vid skrivmaskinen.

Joseph Conrad hette egentligen Józef Teodor Konrad Korzeniowski (1857-1924), han var polack och kom från dagens norra Ukraina. Han emigrerade till Storbritannien och satsade på att bli sjöbefäl, men började snart även skriva. Under det brittiska imperiets kulmen gav Conrad ut en rad noveller och böcker, varav flera blivit moderna kult-klassiker, som Nostromo, The Secret Agent och så, Heart of Darkness. Mörkrets hjärta handlar om en befälhavare på en ångbåt som kör en handelsrutt utmed en afrikansk flod. Han får i uppdrag att stäva längst ut i djungeln för att hämta en Mr. Kurtz, en representant för bolaget som anses ha blivit galen. Färden blir en resa in i människans mörka hjärta, där all moral vittrat bort och korruption och terror härskar. Boken var baserad på Conrads egen erfarenhet i en liknande yrkesroll utmed Kongofloden på 1890-talet.


John Millius hamrade snabbt fram en adaption av Joseph Conrads bok och kallade den Apocalypse Now. Han förlade handlingen till Vietnamkriget, som då var en aktuell realitet. Kapten Benjamin L. Willard, får i uppdrag av armén att bege sig uppför Mekongfloden för att oskadliggöra en överste Kurtz, som uppenbarligen blivit galen. Millius manus var en actionfilm, med en grand finale där kapten Willard, understödd av US Air Cavalry, sopade banan med Kurtz nattsvarta kommando i djungeln. Hans vän George Lucas önskade regissera filmen efter det att han färdigställt sin debutfilm, THX 1138. Tanken var att Apocalypse Now skulle bli en slags dramadokumentär, ungefär som Gillo Pontecorvos The Battle of Algiers, inspelad på plats i Vietnam, med full uppbackning av amerikanska armén.

Millius kunde dock sin historia väl och överste Kurtz hade faktiskt en verklig förlaga. Tio år tidigare, efter Nordvietnams invasion av Laos 1958, hade USA engagerat sig i det uppkomna inbördeskriget. Man stödde den sittande laotiska monarkin med vapen, kapital och know how. I första hand med det kinesiska Hmongfolkets stöd skapades en omfattande gerillaarmé som leddes av CIA instruktörer i djungeln. När John F. Kennedy blev president 1961 drogs denna verksamhet undan och samtliga CIA Operatives måste evakueras. Längst in i djungeln fanns en viss Anthony Poshepny, även kallad Tony Poe, en f.d. elitsoldat ur Marinkåren under andra världskriget. Poe vägrade att komma tillbaka och när CIA hotade att sända in specialtrupper för att neutralisera honom, hämtades han hem av sina kollegor. Dessa män har sedan dess uttryckt sin bedrövelse över den ändrade policy USA genomförde under Kennedy, från ett förhållandevis billigt, effektivt, lågintensivt krig i Laos, till ett dyrt, ineffektivt, fullskaligt krig i Vietnam. En viktig poäng som reflekteras i kapten Willards state of mind*.



Det blev 1970-talet och Lucas: s science fictionprojekt THX 1138 hade blivit en flopp – dock snart en kult-klassiker som slungade Lucas vidare till Star Wars. George Lucas var då inblandad i skapelsen av American Zoetrope, ett oberoende filmbolag i San Francisco, tillsammans med det nya regissörsoraklet Francis Ford Coppola. Coppola hade haft tre otroliga framgångar på raken med The Godfather, The Godfather II och The Conversation och var mångmiljonär vid det laget. Zoetrope stod på randen till att starta en serie av mindre, artistiska filmer, vilket var bolagets egentliga mål. Coppola, som alltid haft en ådra för pengar, menade att man behövde ytterligare en Box Office Hit för att säkra ekonomin. Lucas hade tidigt visat Millius: s Vietnammanus för Coppola, som var klart imponerad. Apocalyps Now var ett fix och färdigt manus som kunde exploateras för Zoetropes räkning. Vem skulle regissera? John Millius var mitt i sina egna debuter som filmmakare, Dirty Harry (manus), Dillinger (manus & regi) och var i full färd med The Wind and the Lion. Lucas hade just haft sin succé med American Graffiti och hade ingen lust med att filma i djungeln längre. Så jobbet föll på Coppola själv.

1975 hade USA varit ute ur Vietnam i tre år. Samma år intog Nordvietnams armé Saigon och deras ockupation av Sydvietnam var fullbordad. Coppola hade förkastat idén att göra Apocalyps Now till en liten produktion, men att i detta skede göra en storfilm med Vietnamkriget som bakgrund var minst sagt ett vågspel. Han hade dock så pass stort inflytande att han fick United Artist att pynta startkapitalet mot distributionsrättigheterna. Zoetrope stod som producent, men hela det ekonomiska ansvaret var skrivet på Coppola personligen, så pass trodde han på idén. Man valde att skjuta filmen på Filippinerna av två skäl. Ett: Eftersom Pentagon förkastade manuset, måste man finna all militär utrustning någon annanstans. Det fanns gott om amerikansk militär överskottsmateriell i Sydostasien vid den här tiden och Filippinerna var storkonsument. Två: Filippinernas diktator Ferdinand Marcos var dessutom så korrupt att Coppola kunde köpa och hyra military hardwhare direkt från honom, särskilt de många helikoptrar som blivit filmens signum. Med facit i hand och med hänseende till Apocalyps Now: s enastående grandiosa scenografi, är det enkelt att konstatera att filmen aldrig kunnat göras på annan plats än på Filippinerna i mitten av 1970-talet. Men med detta kom också problem.

Tony Poe

Inspelningen startade den 1 mars 1976. Från början skulle kapten Willard spelas av Harvey Keitel, men efter en dryg veckas arbete ändrade Coppola sig och man letade istället fram Martin Sheen, som en gång prövat för Al Pacinos roll i Gudfadern. Orsaken till Keitels frånfälle är dunkel. Coppola har sagt att Keitel hade svårt att spela iakttagare, vilket var Willards roll i manuset. Keitel har långt senare påpekat att hans bakgrund som US Marine ställde till det för Coppola. Keitel köpte således inte rollen som Willard i dennes aktuella situation. Andra f.d. Vietnamveteraner som deltagit i Apocalyps Now och senare kritiserat porträtteringen av kriget i en annars enastående film, är skådespelarna L. Lee Ermey och Scott Glenn. Ermey, i egenskap av tidigare Honorary Gunnery Seargent USMC, var anlitad i Apocalyps som militär rådgivare och spelade bl.a. helikopterpilot. Scott Glenn gjorde kapten Colby, Willards föregångare, vars brev hem till hustrun satte armén på spåret efter Kurtz vanvett. Vietnamveteraner är allmänt mycket kritiska till hur de framställs i amerikansk film, vilket är en av anledningarna till att Coppola senare gjorde filmen Gardens of Stone (1987), som balanserar det förhållandet**.

I rollen som överste Kurtz valde Coppola Marlon Brando, en skådespelare som fortfarande vid den tiden lockade en hel del stjärnkvalitet. Brando tog emot manus, Conrads bok och ett förskott på en miljon dollar. Han lovade vara redo för kameran senare under processen. Inspelningen drog med stora problem redan från början. Helikoptrarna lånades endast från filippinska flygvapnet. De kostade skjortan eftersom Coppola måste betala för all extra bränsle och övertid för piloterna. Hela tiden kallades helikoptrarna bort för att bekämpa kommunisterna i bergen. Det var en logistisk mardröm. En omfattande orkan slog ut inspelningen i tre veckor. Bruket av droger var vitt spritt och folk skadade sig hela tiden, eller helt enkelt försvann. Martin Sheen, 36, drabbades av hjärtinfarkt mitt i alltihop och försvann i nästan en månad. Många av de oförglömliga scener som finns i Apocalyps Now, som t.ex. den med fransmännen i djungeln och den katastrofala kontrollen av den vietnamesiska flodbåten, skapades för att sysselsätta teamet medan problem måste åtgärdas. Den inledande scenen i filmen, med Sheen i hotellrummet, hög och full om vartannat, kom till medan man repade sig efter orkanen. Coppola drev Sheen till att blotta sitt inre kaos och det man ser i scenen är inte spel. Ett tag var man rädd att den blodige skådespelaren skulle ge sig på Coppola.



Coppola intecknade allt han ägde för att betala löner och räkningar. Media i USA började undra ifall orakelregissören blivit lika galen som Kurtz. När väl Marlon Brando anlände till Filippinerna var han nästan oanvändbar. Hög som ett hus, kraftigt överviktig, kontinuerligt ätandes mango och omgiven av två mycket unga flickor från Söderhavet, var han helt oförberedd. Han hade varken läst manuset eller Conrads bok. Coppola var förtvivlad. Han hade bara tre veckor kvar innan han av ekonomiska skäl måste ställa in fortsatta inspelningar. Tillsammans med en motvillig Brando försökte han improvisera ett slut på filmen. Vid det här laget hade Coppola skrivit om slutet på manuset. Han gillade inte den avslutande våldsorgien. Han tyckte att filmen redan hade en spektakulär helikopterbatalj. Så det fick bli det psykodeliska slutet, även mycket p.g.a. Brandos tillstånd. Inspelningen avslutades den 21 maj 1977.

Apocalyps Now klipptes i Paris, så att inkasserare av skulder inte kunde få tag i filmen. Den hade premiär den 15 augusti 1979. Det var den första med Dolby Stereo 70mm Surround Sound, mycket tack vare George Lucas. Filmen blev en stor succé, den kammade hem en räcka Oscars 1980 och återställde Francis Ford Coppolas ekonomiska förehavanden. Apocalyps Now måste anses vara en av de största filmerna i historien, precis så storslagen och episk som regissören ville ha den. Den är ett sant mästerverk och med tanke på de sanslösa svårigheterna ett närmast obegripligt mästerverk. Förutom den uppenbara skickligheten hos Francis Ford Coppola, hans outslitliga produktionsteam, fotografen Vittorio Storaro och scenografen Dean Tavoularis, castingen av Robert Duvall i rollen som överstelöjtnant Killgore, så var det faktumet att man hade ett duktigt manus att gå efter. På senare tid har Coppola hyllat John Millius för filmens tillkomst, att det var han som skapade Apocalyps Now. Det är enkelt att förstå det, för det är hans penna – han skriver alla scener för hand inledningsvis – som skapat alla de oförglömliga ögonblicken i denna film.

Lee Ermey

- I love the smell of napalm in the morning.

- It smell’s like victory.

Filmens titel, Apocalyps Now, var kom den ifrån? Enligt John Millius, i en nylig intervju med Francis Ford Coppola, kom titeln till honom i samband med att hippierörelsen dök upp i 1960-talets mitt. Han hade mycket svårt för deras känslobaserade, obildade argumenterande. Hippies talade om verkligheten under ett ständigt narkotikarus. Millius ansåg därför att deras peaceknappar med texten Nirvana Now var en hjärndöd önskan om en quick fix på meningen med livet. Så istället blev det Apocalyps Now***.




* I Millius manus tillhör kapten Willard MACV-SOG, Military Assistance Command, Vietnam – Studies and Observation Group, en kombinerad Army-CIA grupp som utförde hemliga operationer I Sydostasien. MACV-SOG var samma organisation som drev motståndet mot kommunisterna och Vietnam i Laos under 1950-talet.

** Francis Ford Coppola får anses vara typiskt amerikanskt ambivalent mellan höger och vänster i politiken. 1988 gjorde han Tucker: The Man and His Dream, ett mycket personligt porträtt av Preston Tucker, en man som kunde ha blivit en storartad bilfabrikör med eget märke. Coppolas far hade varit reklamfilmsmakare för Tucker och fick som betalning, när allt var över, 8 st. Tucker-bilar i gåva, vilket gjorde familjen Coppola till världens största samlare av denna fantastiska raritet. Dessa 8 bilar gick i pant för Apocalyps Now. Coppolas film om Tucker är bland det närmaste – och bästa – man kommer på den vita duken till Ayn Rands Atlas Shrugged.


*** John Millius räknas till en av Hollywoods främsta manusförfattare och s.k. script doctors. Han har arbetat för de flesta namnkunniga filmmakare, inte minst Steven Spielberg, som ofta använder honom som bollplank. John Millius befinner sig långt ut på den amerikanska högerkanten och kallar sig själv för en zen anarkist.