lördag 31 maj 2014

Trafalgar


På morgonen den 21 oktober 1805, efter att ha seglat hårt från England, befann man sig endast fyrtio kilometer nordväst om Kap Trafalgar. Amiral Nelson kunde se den fransk-spanska armadan utanför Spaniens sydvästkust med kikaren pressad mot sitt enda öga. Han log lömskt, han hade dem där han ville ha dem. Konteramiral Thomas Louis skvadron om åtta skepp låg ankrade i Gibraltar. Louis var pålitlig, en av Nelsons Band of Brothers, efter slaget vid Nilen 1798. Den franske befälhavaren, viceamiral Pierre-Charles Villeneuve, torde ha känt till Louis position och sett det som en splittring av den brittiska flottan. Därför vågade han lämna Cádiz med hela armadan, som nu radade upp sig utmed kustbandet. Nelson vecklade ihop kikaren, det fanns inte en tvekan i hans inre, man skulle gå till anfall och man skulle segra.

Vädret hade ändrat sig över natten, en ganska hård vind hade bytts mot något som liknade en bris. Den franska rörelsen norrut var långsam, de stora linjeskeppen makade sig sävligt framåt i solskenet. Den största av dem var den spanska Santisima Trinidad, världens största slagskepp, sjösatt 1769 i Havana, Kuba, 5 000 ton, fyra våningar kanondäck med totalt 140 pjäser och över tusen man i besättningen. Britterna rörde sig snabbare ute till havs i motsatt riktning, man räknade kallt med att hinna upp den fientliga linjen på några timmar, för att därefter sätta in dödsstöten. Planen var genomgången i god tid innan, under en middag dagen innan, serverad ombord på Nelsons flaggskepp HMS Victory, med alla kaptener i hans flotta närvarande. Han gav dem planen i stora drag, samt en tacksam ordergivning utan allt för fasta rutiner, vilket gav kaptenerna spelrum i en oviss strid. Nelson var erfaren, han kände krigets dimma allt för väl. Planen var kontroversiell, men alls inte oprövad och i de rådande omständigheterna snudd på genial.

Lord Nelson
Amiral Villeneuve, ombord på sitt flaggskepp Bucentaure, höll nästan på med att bryta sin mästare, Napoleon Bonapartes order en andra gång. Först hade han underlåtit att segla denna, sin Medelhavsflotta, upp till Brest vid kanalkusten, där huvuddelen av den franska flottan, under viceamiral Honoré Joseph Antoine Ganteaum, var närmast hermetiskt blockerad av brittiska Home Fleet och amiral Sir William Cornwallis*. Nu hade han dragit ut på nästa order, att istället segla på Neapel för att där landsätta de soldater man hade ombord, samt söka strid och slå vad flotta Storbritannien hade kvar i Medelhavet. Villeneuve hade lekt katt och råtta med Nelson från Medelhavet och ut och över Atlanten till Karibien. Med sig hade han haft sin ställföreträdare, den spanske amiralen Federico Gravina y Napoli. Orsaken till allt detta krumbuktande var att Napoleon ville ha upp hela sin flotta, förstärkt av spanjorerna, till kanalkusten för att där invadera Storbritannien. Napoleon hade öronmärkt 200 000 man för detta ändamål. Villeneuve pressades också av rykten om att han skulle ersättas på sin position. Mycket tydde på att det var en depressiv och uppgiven amiral som nu såg Nelsons skepp torna upp sig i väster.

Nelson hade följt den fransk-spanska flottan över havet med stor skicklighet, gett den en blodig näsa i slaget vid Kap Finisterre den 22 juli, då man kapat två spanska linjefartyg. Villeneuve var alls ingen dålig amiral, han hade besegrat britterna vid Chasapeake Bay i Amerika 1781, vilket svängt frihetskriget i amerikanernas riktning. Men nu hade han varit lite väl smart och försöket att lura iväg Nelson hade tröttat ut både honom och hans flotta. Nelson däremot hade inte ens nått andra andningen, som den fanatiske sjöbefälhavare han var och nu hade han haft ett par veckor hemma i London.

HMS Victory
Det var helt och hållet en fråga om klass. Vi befinner oss mitt i Napoleonkriget, närmare bestämt under den tredje koalitionens (1803-1806) försök att krossa den franska revolutionära och neorojalistiska krafterna. Det skulle bli ytterligare tre koalitioner innan segern var vunnen vid Waterloo 1814, men där och då, vid Kap Trafalgar, skulle hela kriget till sjöss avgöras. Villeneuve var av den gamla stammen, en greve från den kejserliga tiden som räddat sitt skinn och fortsatt i flottans tjänst. Men han var i den egenskapen något av ett unikum.

Till skillnad från Napoleons Grand Armée, som vunnit mycket på den förnyelse en helt ny officerskader inneburit, hade flottan inte haft samma utveckling. Den stora mängd amiraler och andra höga marina ledare, som halshuggits under revolutionen, hade inte ersatts vid 1805. Det var svårare för flottan än för armén att befordra underofficerare, då en sådan manöver krävde nautiska kunskaper och lång erfarenhet. Att vara fartygschef vid den här tiden krävde att man började som barn, för att lära sig fartygets samtliga funktioner, vilket var ett absolut krav för ledarskapet. Det fanns inga reservofficerare i dåtidens flottor, utan örlog var detsamma som handel. En officerskarriär i flottan bestod av sjöfararens samtliga discipliner. Den franska flottan led av Napoleons kombination av ointresse, inkompetens och orimliga krav rörande kriget till sjöss, samtidigt som motståndaren, British Royal Navy, nått sin absoluta kulmen som örlogsnation. Horatio Nelson, tillsammans med amiral Cuthbert Collingwood, ombord på HMS Royal Sovereign, med sin division rakt söder om Nelson vid Trafalgar, utgjorde den senaste generationen brittiska sjöbefäl. Det de hade gemensamt var en fundamental tro på utbildning, träning, disciplin och deras besättningar var så bra det överhuvudtaget gick att få dem.

Amiral Villeneuve

En av de viktigaste beskrivningarna av Lord Nelson tecknades av den danske författaren Andreas Andersen Feldborg, som under en resa i England träffade amiralen i London och visade honom sin beskrivning av slaget vid Köpenhamn 1801, då Nelson slagit den danska flottan – till stort svenskt jubel, kan tilläggas. Feldborg beskrev en hård, väderbiten krigare, inte särskilt stilig, även bortsett från en förlorad arm och synen på ena ögat**. Han var något högre än medellängd, hans långa hår var ostyrigt och hölls samman av en enkel, svart rosett i nacken. Amiralen var en imponerande figur, stram men mycket social och engagerad i samtal, med hög intelligens. Hans intresse för Feldborgs beskrivning var stort och han delade generöst med sig av sina erfarenheter. Tillsammans med hans officiella älskarinna, Emma – Lady Hamilton – var de ett charmerande värdskap, enligt dansken. Lord Nelson var Storbritanniens mest erfarne och skickligaste sjöbefälhavare, han ledde fartyg, skvadroner, divisioner och eskadrar som vore det ingenting. Hans kaptener och manfolk hade det största förtroendet för den allvarlige mannen med den stora hatten. Nej, det fanns ingen tvekan hos någon av dem, det kommande slaget skulle innebära en seger.

Den brittiska flottan opererade med två divisioner vid Trafalgar. Weather Division, under viceamiral Lord Nelson, ombord på flaggskeppet HMS Victory, fartygschef; kapten Thomas Masterman Hardy, sammanlagt tolv linjefartyg. Lee Division, under viceamiral Cuthbert Collingwood på HMS Royal Sovereign, fartygschef; kapten Edward Rotheram, sammanlagt femton linjefartyg. Till detta kom sex fregatter och mindre fartyg. Sammantaget bestod den brittiska flottan av 33 fartyg, varav 27 linjefartyg, och 17 500 man.

Santisima Trinidad

Linjefartyg – Ship of the Line – var benämningen på ett fartyg byggt i första hand för örlog, d.v.s. strid. Övriga fartyg var mindre i storlek och hade även handelsfunktioner med tilltagna lastutrymmen. Det är enklast att beskriva den brittiska indelningen av linjefartyg. Den hade tre klasser: First Rate: Fler än 80 pjäser på tre kanondäck. Second Rate: Upp till hundra pjäser på tre kanondäck. Third Rate: Upp till 80 pjäser på som regel två kanondäck. Bestämningen av linjefartygens storlek styrdes av tre faktorer: Kostnad, eldkraft och sjövärdighet. De allra flesta linjefartyg i Royal Navy var Third Rate, eftersom denna klass var billigast, sjövärdigast – d.v.s. snabbast – utan att därför göra avkall på allt för mycket eldkraft. Vid Trafalgar hade Nelson tre 100 Guns First Rates, inklusive hans flaggskepp Victory, fyra 94 Guns Second Rates och tjugo Third Rates, varav en hade 80 kanoner, sexton 74 kanoner och resterande tre var bestyckade med 64 kanoner – och på väg att rangeras ut ur organisationen. Övriga fartyg var allt från fregatter med 38 kanoner ner till kuttern HMS Entreprenante med 10 kanoner.

Den fransk-spanska kombinerade flottan opererade oordnat i den svaga vinden, i en enda lång, ojämn kolonn där fyra linjeenheter var identifierade enligt en plan – Center, observationsskvadron, förstyrka och. Allt som allt 41 fartyg, varav 18 franska linjefartyg och åtta övriga, samt 15 spanska linjefartyg. Viceamiral Pierre-Charles Villeneuve, ombord på flaggskeppet Bucentaure, fartygschef; kapten Jean-Jacques Magendie, befann i Center, medan den spanske befälhavaren, amiral Federico Gravina på flaggskeppet Principe de Asturias, fartygschef; kommendör Rafael de Hore, befann sig i observationsskvadronen längre söderut. Totalt förde den kombinerade flottan 26 000 mans besättning. De hade motsvarande fyra First Rates, varav tre bjässar med fler än 100 kanoner, tjugonio Third Rates, varav sex förde 80 kanoner och tjugotvå 74 kanoner, plus en mindre spansk, San Leandro, med 64 kanoner. Därutöver fanns där franska fregatter och briggar om 18 till 40 kanoner vardera.

Amiral Collingwood

Vid klockan 11:30 hade den brittiska flottans två divisioner svängt österut med någon kilometers lucka dem emellan. Weather Division i norr riktade in sig mot fiendens center, medan Lee Division hade den fransk-spanska kön i sikte. De hade vinden i ryggen och kunde utnyttja den fullt ut. Den kombinerade fransk-spanska flottan hade större problem att stäva norrut och fortfarande fanns det fartyg på väg ut ur Cádiz. Korum hade hållits och det kommenderades klart skepp ombord på de brittiska fartygen, från de större linjeskeppen löd trumpetstötar, skarpa order röts ut. Tusentals nakna fötter började springa över däck och i lejdarna. Kanonportarna öppnades unisont utmed de olika däcken och pjäserna väcktes till liv genom att man klarerade piporna och fäste luntor. Ammunitionen fanns på plats, men krutet måste hämtas från särskilda förråd. På övre däck ställdes marinkårssoldaterna upp och inspekterades. Änterstegar och rep kontrollerades. De besättningsmän som inte bemannade kanoner eller skötte driften av fartyget, beväpnades med pistoler, huggare, yxor och dolkar. Det ströddes sand över samtliga däck, de förväntades var täckta av blod och andra kroppsvätskor inom kort. Kaptenerna blickade ut mot fienden, slaget kunde börja.

Från Nelsons HMS Victory restes ett numera klasisikt flaggmeddelande: England förutsätter att alla män utför sin plikt. Samtliga brittiska fartyg svarade med varsitt kanonskott.

Slaget

Man glömmer ofta bort det, men det fanns barn ombord på dessa krigsfartyg. De flesta av dem var blivande underofficerare, satta i lära av föräldrar som önskade sina söner en karriär på sjön. De yngsta ombord var sju år, skeppsgossar som utförde olika serviceuppdrag ombord, från passopp till renhållning. Många underofficerare i början av sina karriärer var i yngre tonåren, vilket innebar att arbetslag ombord, bestående av råbarkade fullvuxna män, leddes av tolv-trettonåriga pojkar – och det var bara att lyda, annars väntade piskan, kölhalning eller rånocken. Detsamma gällde för strid, någon pardon gavs inte, än mindre tröst från de vildögda männen. Skräcken kunde skäras med kniv i luften och den stank av adrenalin och testosteron så här innan helvetet sprang lös. Där fanns ingenstans att gömma sig, ingenstans att fly, utom till havet. Samtliga officerare ombord hade börjat exakt så, med en kort barndom och förväntad vuxen redan vid tio års ålder. Det gällde även Lord Nelson och han hade ingen anledning att tänka annorlunda.

Hans plan hade tre stora fördelar. Genom att segla vinkelrätt i vindriktningen rakt in i den fransk-spanska linjen, kunde britterna nå stridkontakt förhållandevis snabbt och därmed hindra flykt av fienden. För det andra skulle man därmed kunna bryta upp fiendelinjen och inleda den individuella strid mellan skeppen, som man visste att man med största säkerhet skulle vinna. Dessutom och för det tredje, styckningen av linjen, med koncentration mot kön i söder, skulle bryta kontakten med fiendens ledning i norr, som nu skulle bli tvungen att vända för att assistera, vilket skulle ta en evinnerlig tid. Nelson räknade med att kunna skjuta bort två tredjedelar av den kombinerade flottan utan att den resterande delen skulle hinna gör något åt det.


Slaget vid Trafalgar blev en strid utkämpad i ultrarapid, fartygen makade sig långsamt framåt, britterna något snabbare vinkelrätt in i den trögt kryssande fransk-spanska linjen. Det var egentligen ypperliga stridsförhållanden, klart väder och ingen sjögång att tala om, för dem som hade överläge. Någonstans här hade amiral Villeneuve insett att loppet var kört. Han var fångad i sin egen otillräcklighet och hade små möjligheter att göra något åt det. Hans inledande plan hade varit att dela upp sig i tre kolonner när man lämnat Cádiz, men det blev inget av med det. Under förmiddagen denna dag agerade han till sysnes håglöst.

Samtliga fartyg den här förmiddagen gick med fulla segel. Den kombinerade flottan öppnade eld strax efter lunchtid. Bredsidorna brakade loss med ett öronbedövande smatter och gigantiska moln av svartkrutsrök steg mot himlen. På land kunde tusentals människor stå och se skådespelet ute på redden, det måste ha varit ett otroligt skådespel. Eftersom britterna rörde sig i kolonner rakt mot den fransk-spanska linjen fick den fantastiska kanonaden en begränsad effekt. Ju närmare britterna kom sitt mål, desto mindre blev skjutvinkeln för fienden. Endast en bråkdel av den kombinerade flottans eldgivning kunde träffa målet, d.v.s. de främsta brittiska fartygen. Den absoluta majoriteten av beskjutningen hamnade därför i havet som fantastiska vattenplymer. Stäven på linjefartygen var den starkaste delen av deras konstruktioner, eftersom de var byggda för att kunna ramma fienden. Samtidigt var man beredd att ta de skador som inträffade när kanonkulorna började splittra överbyggnader, master och perforera seglen. Män som träffades kastades omkring likt bowlingkäglor, armar och ben flög genom luften. På de nedre kanondäcken väntade manskapet under tystnad, på huk vid sina pjäser, medan deras befälhavare vandrade av och an mellan dem. Det gick inte att gå upprätt här nere och de öppna kanonluckorna gav endast en begränsad avkylning av hettan. Artilleriofficerarna stod vid lejdarna, väntandes på sina order.

Amiral Gravina

Det första brittiska fartyget att nå stridskontakt med fiendelinjen var HMS Royal Sovereign, en 100 kanoners First Rate, varifrån amiral Cuthbert Collingwood ledde sin division. Att det blev just han berodde på att Sovereign kommit direkt från torrdocka i England, där hon fått skrovet rensat, samt att amiral Collingwood var ombord. Han var kanske den hårdaste och mest hänsynslöse befälhavaren i Royal Navy. Det sades allmänt bland manskapet att hade man inte erfarit en kölhalning, hade man inte tjänstgjort under Collingwood. Man gled majestätiskt upp bakom aktern på det spanska praktskeppet Santa Ana, med 112 kanoner och viceamiralen Ignacio Maria de Álava y Navarette ombord. Collingwood nickade till sin kapten, Edward Rotheram, som i sin tur vände sig till sin förste officer och sa lugnt: - Commanding fire. Ordern repeterades för full hals och ögonblicket därefter avlossade HMS Royal Sovereign dubbla bredsidor med samtliga 100 kanoner, mot Santa Ana till babord och den franska Fougueux, Third Rate, 74 kanoner, om styrbord. Längre norrut betraktade Lord Nelson sin kollegas aktion i kikare genom krutröken. Till kapten Thomas Hardy sa han: - Se hur galant Collingwood engagerar fienden. Hans egen HMS Victory kom strax upp bakom amiral Villeneuves flaggskepp Bucentaur, en Third Rate med 80 kanoner. Med en välriktad bredsida om 50 kanoner sprängde man bort hela akterspegeln på det franska flaggskeppet.

Allt eftersom de brittiska fartygen bröt fiendens linje började man till sist att gira jäms med de franska och spanska skeppen. Det innebar att inom ett par timmar hade två tredjedelar av den kombinerade flottan blivit mer eller mindre omslutna av brittiska fartyg. Det var trångt och bökigt, fartygen besköt varandra på ofta mindre än 100 meter. Fransmän och spanjorer anfölls nu från två håll och det gällde för britterna att skjuta lågt, så de egna inte träffades på motsatta sidan. Generellt sköt de brittiska kanonbesättningarna dubbelt, eller ibland tre gånger så snabbt som fransmännen och spanjorerna. Det var den avgörande skillnaden, särskilt när fartygens hastighet var så låg som vid Trafalgar. Innan slaget hade man kommit överens om det skeende som nu närmade sig. Med flaggsignaler hade fartygen kommunicerat och delat upp sina intentioner. Det huvudsakliga målet med sjöslag vid den här tiden var givetvis att slå fienden, men det som drog samtliga besättningsmän till striden var priset vid kapningar. De innebar väl tilltagna finansiella bonusar för alla, förutom det man själv plockade på sig. Äntringen var höjdpunkten även vid Trafalgar, man sökte upp sina mål, engagerade dem i strid och så kapade man dem, det var grundkonceptet.


Mitt i striden kommenderades matroser upp i masterna för att reva segel. Stora änterhakar, fastsatta i fartygets olika spel, sköts över till fiendeskeppet och man började hala in priset. Samtidigt började kanonerna på övre däck att skjuta kartescher, d.v.s. huvudsakligen järnskrot. Marininfanteriet pepprade på med kontinuerlig musköteld. Längre ner på kanondäcken hade ordern om Fire at Will kommenderat, vilket innebar att endast pjäser som fortfarande sköt på andra sidan skulle bekämpas. Annars förberedda man sig även här för äntring. Vid det här laget var skroven perforerade av artillerield, en del hål var så stora att man kunde gå igenom dem. Lik och kroppsdelar låg omkringkastade på de slippriga golven. Få matroser här nere hade undkommit att träffas av träsplitter. Ändå drog man sina blanka vapen, redo att anfalla. Uppe på däck applicerades änterstegarna. Samtidigt bemannades länspumparna i många fall. Det var ett organiserat kaos. Striden övergick snart till handgemäng när marininfanteri och matroser kastade sig över motståndaren.

Viceamiral Pierre-Charles Villeneuve visste tidigt varthän det barkade. Hans eget fartyg, Bucentaur, engagerades hårt av kapten Israel Pellews*** HMS Concueror, en likvärdig Third Rate med 74 kanoner. Efter tre timmar gav amiralen upp. Då hade hans kapten, Jean-Jacques Magendie, stupat tillsammans med 197 av besättningens 880 man. Villeneuve gav sitt svärd till kapten James Atcherly, Royal Marines.


Detta var dock inte enbart triumfens dag för den brittiska kronan. HMS Victory, med Lord Nelson, hade rundat Bucentaur efter att ha skjutit bort dess akterspegel och gett det något mindre fartyget ytterligare en bredsida, som gjort stor skada på övre däck. Hon passerade vidare in i striden med fartygen Temeraire, Concueror och Neptun i släptåg. Därefter engagerades Victory i en trasslig strid under 40 minuter med tre fartyg, Héros, den väldiga Santisima Trinidad och Redoutable. Victory manövrerade för att skära av Bucentaur från de övriga och kunde därför inte svara ordentligt på eldgivningen. Hon tog därför mycket stryk, många besättningsmän offrades och man förlorade styrhjulet. Trots det styrde hon upp mot Redoutable, en mindre Third Rate med 74 kanoner och lade sig jämsides. Redoutables unge kapten, Jean Jacques Lucas, hade gott om infanteri ombord och planerade en bordning av det brittiska flaggskeppet. En muskötkula från en av de franska masterna träffade Nelson i axeln, där hon stod fullt exponerad mitt på däck. Kulan splittrade hans ryggrad och amiralen föll. – De lyckades till slut, utropade han. Jag är död.

Mitt under en våldsam eldstrid över Victorys däck, hukade officerare förskräckta över sin ledare. I sista stund fick de assistans av HMS Temeraire. I den kommande striden, medan Nelson fördes till sin kajuta, slaktades Redoutables fullständigt och efter en timmes strid gav kapten Lucas upp. Han var själv sårad och hade då 100 man ståendes upprätta, av en besättning på över 640 man. Striden fortsatte i ytterligare tre, fyra timmar. Santisima Trinidad sköts till underkastelse under den tiden. Bucentaur hade till sist blivit av med alla sina master. Britterna tog tjugoen fartyg i beslag, tio franska och elva spanska, utan att ha förlorat ett enda själv. Redoutable sjönk under kvällen och flera andra fartyg lämnades att driva eftersom de var allt för skadade, bl.a. Santisima Trinidad. Den spanske amiralen Federico Gravina kunde fly med återstoden av den kombinerade flottan, tjugo fartyg, men avled senare av sina skador.

Nelson dör

Den franske viceamiralen Dumanoir Le Pelley, ombord Formidable, försökte senare ta sig in i Medelhavet med fyra överlevande fartyg och gå mot Toulon, men skrämdes bort av amiral Thomas Louis skvadron vid Gibraltar. Han gjorde istället en kringgående rörelse och försökte nå den franska hamnen Rochefort, men stötte istället på fyra brittiska linjefartyg och fyra fregatter under kaptenen – snart amiralen – Sir Richard Strachan. I slaget vid Kap Ortegal, den 4 november, kapades de fyra återstående franska fartygen.

Skeppsläkaren på HMS Victory, William Beatty, skakade bistert på huvudet efter att ha undersökt Nelson. Det var inget han kunde göra, amiralen var döende. Fartygets präst, Alexander Scott, gav honom sista smörjelsen. I allt kaoset tornade nu en storm upp i väster och Nelson kommenderade med svag röst att flottan måste ankra för att rida ut ovädret. Så skedde också. Besättningarna gick över från full strid till att säkra sina mer eller mindre sönderskjutna fartyg för storm. Sårade och döda måste tas om hand, tusentals fångar tas reda på. Goda råd var dyra. De som inte redan var döda och de mest skadade skeppen som ännu inte gått under skulle göra så under nattens storm. Dagen efter brändes en del fartyg på order av amiral Cuthbert Collingwood, som tagit befälet över den brittiska flottan vid Trafalgar. Detta slag hade varit en stor triumf för Storbritannien, man hade till sist brutit det hot franska och spanska flottorna inneburit på världshaven. Kriget skulle fortsätta ytterligare nio år, men England var räddat. Ett torg i London planerades att uppkallas efter bragden.

Amiral Nelson avled vid halv fem på eftermiddagen den 21 oktober 1805, tillsammans med 460 brittiska och 2 200 franska och spanska sjömän. Han blev 47 år gammal.




* Bror till Charles Cornwallis, brittisk general under det amerikanska frihetskriget.

** Nelson förlorade synen på höger öga under strider vid Korsika 1794, dock oklart exakt hur. Det saknas medicinska referenser till synbar, fysisk skada och – tvärt emot samtliga myter – han bar aldrig lapp för ögat. De uppgifter som finns om en ögonlapp handlar om ett egenhändigt tillverkat solskydd för att skyla det friska ögat. Nelson förlorade höger arm i slaget vid Santa Cruz de Tenerife 1797.


*** Bror till den legendariske amiralen Sir Edward Pellew, ett faktum som var något av en tröst för amiral Villeneuve. – Det är ingen skam i att ge sig till en Sir Edward. De båda amiralerna hade mött varandra i envig under det amerikanska frihetskriget, då till fransmannens fördel.

tisdag 27 maj 2014

Landsfadern


Amerikas förenta stater, i all den mångsidiga sammansättning, etniskt, kulturellt och socialt, som denna väldiga nation representerar, kan det vara svårt att se en gemensam nämnare. Ändå är det just det som utmärker USA, en stark strävan efter konsensus i den egna identiteten, som kan sammanfattas med ett enda ord – American. Det är stommen i amerikanens självbild, något som även den allra senaste invandraren aspirerar på, oavsett etnisk, kulturell eller social bakgrund. Den märks tydligt i nationella kriser, då det amerikanska folket kan resa fanan och hävda en gemensam nationalism som få andra. I detta koncept ryms även en landsfader, som i amerikansk tappning är mer än bara en storartad politisk gestalt, sprungen ur ett stort nationellt trauma, utan dessutom utgöra identifikationens genesis, nationens zenit. Som den främsta av Founding Fathers – de nationsskapande fäderna – var och är fortfarande Förenta staternas förste president denne landsfader.

George Washington (1732-1799) blev vald med överväldigande majoritet* i det första presidentvalet i december 1788. Vid det laget hade han från starten aktivt deltagit i den amerikanska revolutionen, han hade stöpt nationen både politiskt och militärt. Han var USA: s förste general och militär överbefälhavare, han hade besegrat den kungliga brittiska krigsmakten och därmed även imperiet i ett blodigt frihetskrig. General Washington hade kunnat, som i vilken annan revolution som helst, tagit makten på egen hand och proklamerat en diktatur. Istället ledde han avvecklingen av den kontinentala amerikanska armén, nästan samtliga av de närmare 100 000 soldaterna sändes hem. George Washingtons person garanterade mer än någon annan av de nationsskapande fäderna USA: s födelse. Som president satte han standarden för samtliga 43 efterkommande. Han befriade sina egna slavar, eftersom det inte gick att förena med nationens frihetspatos. Han avgick självmant 1797, efter sin andra period vid makten, därför att han ansåg att ingen borde sitta längre än så. Därmed skapade han ett prejudikat som gäller än idag.

Valley Forge

George Washington var som integriteten personifierad. Som militär var han en märklig fågel i historien. Han var en av de mest sammansatta av generaler, mycket medveten om sina egna svagheter, men absolut inte rädd att exploatera även dessa. Han förstod helheten i de strategiska förutsättningarna för det nya Amerika bättre än de flesta i hans position, ändå tvekade han inte för ett ögonblick att med vapenmakt befria de tretton amerikanska kolonierna. Han förstod att han inte kunde slå britterna på de öppna slagfälten, inte enbart därför att han saknade för ändamålet stridsdugliga soldater, utan också för att han själv inte ansåg sig vara taktiskt duglig till sådana företag. Washington insåg att det inte var han i första hand måste besegra britterna, han behövde enbart se till att den kontinentala armén inte förlorade kriget. Kravet på seger var helt och hållet britternas, en föresats de knappast kunde räkna med att lyckas med. Från en militärstrategisk aspekt hade amerikanerna tiden på sin sida, men det var nu inte den enda ståndpunkten. Washingtons position stärktes hela tiden, de forna kolonierna samlade sig allt mer, de blev starkare för var dag, utländska allierade engagerade sig. Samtidigt satt de brittiska stridskrafterna i ett allt hårdare skruvstäd.

Representanten från Massachusetts, John Adams, reste sig upp den 14 juni 1775 i den kontinentala kongressen i Philadelphia. Han pekade ut den resliga översten ur Virginias milis, George Washington, som hans kandidat till general och chef för den knappt debatterade kontinentala armén. Chocken var påtaglig, men det var få som tvivlade på kompetensen hos Adams nominering. Den sekonderades omedelbart av Benjamin Franklin från Pennsylvania. Problemet var att kongressen alls inte var enad om att gå i krig överhuvudtaget. Massachusetts, med Adams i spetsen, var hetsporrarna, de var redan i krig med britterna.  Den lokala milisen i Massachusetts hade lyckats belägra britterna i Boston, den största hamnen på den nordamerikanska kontinenten. Situationen var prekär, de behövde förstärkningar, vapen, ammunition, men framför allt proviant och kvarter. George Washington tillhörde de främsta tillskyndarna. Adams fick igenom nomineringen, men på nåder, det var enkom en humanitär åtgärd och så långt enbart för Massachusetts behov. Rädslan för krig var uppenbar hos många och fullständigt förståelig, men där existerade även realpolitisk misstänksamhet. Vad var denna kontinentala armé egentligen, var det kanske en statskupp i görningen, hade man istället skapat ett monster?

John Adams

George Washington kom från en mycket välbärgad familj i Virginia, en av de mest prominenta i det koloniala Amerika. Fadern avled när han var 11 år och hans äldste halvbror, Lawrence, blev surrogatpappa åt honom. På grund av faderns död följde han inte sina bröders exempel med studier i England. En viktig person i Washingtons liv var istället Lawrences svärfar, William Fairfax, kusin till Lord Fairfax, den enda residerande adelsmannen och störste ägaren av land i Amerika. Dessa förhållanden gjorde att Washington hade framgången utstakad för sig. Han blev motsvarande jägmästare vid 17 års ålder, en post som förärade honom kunskap att knyta till sig allt större landegendomar. Med tiden blev George Washington en mycket förmögen man. Han är den i särklass rikaste amerikanske presidenten i historien, med ett nettovärde i dagens penningvärde på åtskilliga tiotals miljarder dollar. Vid sidan av sina framgångsrika affärer var han en av de mest stridserfarna av de få reguljära militärerna i det nya Amerika. Han var överste i Virginias milis, den högsta operativa rangen en amerikan kunde nå i vad som i realiteten var stödtrupper till den brittiska armén.

I syfte att spara på behovet av reguljär brittisk trupp i Amerika, hade den brittiska kronan sedan 1600-talet låtit bilda en civil milis bland de tretton kolonierna. Amerika var oroligt, där fanns likväl inhemska fiender, i första hand indianer, men också utomstående, huvudsakligen koloniala inkräktare, som Frankrike och Spanien. Miliserna i de olika kolonierna varierade i storlek, men de var aldrig mycket större än en bataljon, kanske som mest 1 000 man. Ledaren för varje milis var en utsedd Adjutant General, med en överste som ställföreträdare. Dessa löd sedan direkt under den brittiska guvernören och armén. George Washington blev inblandad i milisen när hans bror Lawrence, Adjutant General i Virginia, avled i tuberkulos 1752. Guvernören Robert Dinwiddle lät därmed dela upp hans kommando i fyra distrikt, med Washington som adjutant i en av dem, med majors grad.

Washington över Delawarefloden

1754 bröt det s.k. Fransk-indianska kriget ut i Ohio, mellan Frankrike och Storbritannien, en del av Sjuåriga kriget i Europa. Britterna använde amerikansk milis från flera delstater i striderna vid sidan av reguljär brittisk trupp. Washington deltog aktivt som chef för soldaterna från Virginia. Som namnet på kriget anger användes indianer av båda sidor, både som spejare och som fotsoldater. Washington utmärkte sig särskilt i den s.k. Braddockexpeditionen 1755, där det höll på att gå riktigt illa. I slaget vid Monongahela den sommaren, utsattes general Edward Braddocks styrka om 2 000 man för ett förödande bakhåll av fransmännen och deras indianer. Med halva sin styrka fallna, sårades general Braddock dödligt och hans mannar började fly i panik. Det var major Washington som stoppade katastrofen och organiserade en regelrätt reträtt. Detta skulle bli något av hans signum i den kommande karriären, hans förmåga att dra sig ur svårartade strider under ordnade former, en mycket svår taktisk bedrift på den här tiden.

Guvernör Dinwiddle befordrade honom till överste i Virginiamilisen, som nu tillhörde de mest stridsvana i hela kolonin. Även om Washington aldrig varit en reguljär, brittisk officer, aldrig heller fått någon formell taktisk utbildning, så hade han givetvis lärt sig deras organisation i fred och uppförande i krig. Washington var väl förtrogen med att sätta upp, utbilda och leda trupp i strid. Han förstod sig på eldkraft, rörelse, underhåll och logistik. Hans enda svaghet, som han själv uttryckte det, var oerfarenheten med att leda större styrkor i strid, d.v.s. fler än 1 000 man.

Sir William Howe

När revolutionen startade på allvar 1775 ångrade britterna bittert de amerikanska civilmiliserna. De var högst medvetna om att det fanns militärt tränat folk på den andra sidan, tränade av dem själva dessutom. Vad som var snäppet värre var att det amerikanska folket var de bäst beväpnade subjekten i George III: s imperium. Amerikanerna var beväpnade till tänderna, varje gård ägde minst en musköt per vuxen, inklusive kvinnorna. I städerna var pistoler i hushållen vanliga. Det var nybyggarandan i kombination med äganderätten i brittisk lag som skapat detta förhållande. Den brittiska armén hade redan surt erfarit amerikanernas eldkraft i Massachusetts. När den lokala garnisonen i Boston den 18 april begav sig mot staden Concorde för att ta milisens ammunitionsförråd i beslag, gick larmet bland amerikanerna. Silversmeden Paul Revere gjorde sin berömda ritt och de 700 rödrockarna från Boston blev nästan massakrerade till sista man.

Tärningen var kastad efter år av stadigt ökande spänning, kriget var ett faktum. Den amerikanska kontinentala armén bildades helt på George Washingtons goda namn och inledningsvis blev han tvungen att betala de mest trängande behoven ur egen ficka. Att det måste bli en reguljär, kontinental armé var ett krav från Washington för att överhuvudtaget ställa upp som militär ledare. Miliserna var mycket goda gerillakrigare, skickliga skarpskyttar. De hade marginaliserat brittiska arméns rörelseförmåga där stridigheterna pågick, genom att tvinga dem hålla minsta stödjepunkt, som en bro, eller en vägkorsning, med åtminstone ett kompani om hundra man, för att inte bli helt decimerade av amerikanerna. Detta innebar stora ansträngningar för de brittiska trupperna. Däremot, för att slå kungens män i grunden, på slagfältet, vilket skulle bli nödvändigt, så stod de amerikanska trupperna sig slätt. Washington visste att han inte kunde använda milisen i direkt konfrontation i linjeformering, de skulle bli slaktade. Så den kontinentala kongressen godkände en reguljär armé åt honom.

Long Island

Att föra ett fullskaligt krig över hela den amerikanska kolonin var samtidigt ett illavarslande koncept för den brittiske överbefälhavaren i Amerika, generalen Sir William Howe. Han anlände till Boston i maj 1775 och tog över sin roll i september. Hans företrädare, general Thomas Cage, hade misslyckats i sitt värv. Sir William hade inte mer än 10 000 man reguljär trupp i Amerika sommaren 1775, av totalt inte fler än 36 000 man i hans majestät konungens armé för hela det väldiga imperiet. Den brittiska armén var dock stridsvan, välutbildad, den marscherade snabbare och längre än de flesta och förstärkningar var på väg över havet. Britternas definitiva triumfkort var flottan. Man hade nästan 60 skepp tillgängliga för den amerikanska konflikten, inklusive ett par, tre tusen man marininfanteri, vilka utgjorde en mycket svår omständighet för amerikanerna. Man stod inför total blockad från omvärlden.

Amerikas hopp stod i första hand till Frankrike, men även Spanien och republiken Holland skulle delta – i hemlighet. Dessa allierade kom in som nationer först med året 1778, men redan från början bistod de med örlog – havet var allas intresse – och framför allt krediter. Inledningen av det amerikanska frihetskriget var ett passande och manövrerande i väntan på förstärkningar. Brittiska armén skulle till sist mäta 56 000 man, plus 30 000 soldater från Hessen och Hannover – eftersom kung George III var Hannoverare – 50 000 amerikanska lojalister och över 10 000 indianer. Brittiska kronan hade lovat indianerna att inte expandera kolonierna ytterligare – en lögn – vilket gjorde dem mer tillgängliga. Indianer slogs också på amerikanernas sida, men inte under samma organiserade former som hos britterna. Den amerikanska kontinentala armén skulle till sist uppbringa 35 000 man, förstärkta med 45 000 milismän. Drygt 10 000 fransmän bosatta i Amerika ställde upp i egna förband. Senare skulle 30 000 reguljära franska och spanska trupper ställas till förfogande. Både britter och amerikaner hade problem med dugliga officerare. I detta avseende använde därför båda sidor i ett tidigt skeende professionella legosoldater. Den kanske mest kände av dessa var generalmajoren Gilbert du Moyier, markisen av Lafaytte (1757-1834), vars engagemang för både den amerikanska och senare den franska revolutionen gjorde honom till en sann upplysningsmänniska vid sin tid**.


De amerikanska tretton kolonierna utgjorde ett omfattande geografiskt område och de olika militära manövrerna hade i första hand en lokal betydelse, vilket var grundsatsen i George Washingtons strategi. Britterna hade inledande framgångar efter Boston med att besegra honom och ta först New York 1776 och sedan Philadelphia 1777, men de symboliska framgångarna spelade mindre roll i det långa loppet. Den kontinentala kongressen kunde flyttas, först till Lancaster och sedan York, Pennsylvania. Förlust av större hamnar var givetvis ett avbräck, men det fanns gott om hamnkapacitet utmed den långa kusten och amerikanerna var huvudsakligen självförsörjande i allt utom större kvantiteter vapen och kapital. Britterna misslyckades 1777 med ett avancemang mot Albany och fick en hel armé på 6 600 man tagen i det andra slaget om Saratoga den 7 oktober det året. Det brittiska initiativet höll på att sväljas av den amerikanska kontinenten.

Ett av de viktigaste hoten mot amerikanernas strävan för frihet var britternas relativt framgångsrika uppbåd av amerikansk lojalitet till den brittiska kronan. Den inledande motsträvigheten i den kontinentala kongressen mot väpnad kamp dolde ett missnöje bland många, att man inte ville lämna den brittiska överhögheten. Den vita, eller europeiska befolkningen i de amerikanska kolonierna uppgick vid 1700-talets slut till ungefär 2.5 miljoner människor. Man har uppskattat att mellan 15 och 20 procent av dessa var lojala till Storbritannien. De uppbådade en egen medborgarmilis och när krigets vågskål tippade över till amerikanernas fördel emigrerade dessa till Florida*** i söder, som blev spanskt territorium efter freden i Paris 1783, samt till Kanada i norr, där brittiska kronan kompenserade dem för förlorad egendom.

Yorktown

1778 skiftade britterna fokus till södra Amerika, där man anade en större splittring bland amerikanernas lojalitet till varandra. Man lyckades inledningsvis ta Georgia och South Carolina under åren 1779 och 1780. Därefter sökte man invadera Virginia, centrum för motståndet i amerikanska södern. En fransk seger vid sjöslaget vid Chesapeak Bay den 5 september 1781 ledde istället till att britterna gjorde halt och blev omringade i Yorktown. I de påföljande striderna segrade en kombinerad amerikansk-fransk armé under Washington och general Comte de Rochambeau, den brittiska armén under general Charles Cornwallis, den 19 oktober. Detta knäckte den brittiska stridsviljan, även om strider skulle pågå till den 3 september 1783 då britterna slutligen erkände Amerikas förenta stater.

Det amerikanska frihetskriget varade 1775 till 1783, under vilket USA utropade sin självständighet den 4 juli 1776. Man segrade därför att George Washington förstod att så länge han kunde upprätthålla ett motstånd mot den brittiska krigsmakten, så länge den kontinentala kongressen existerade, så länge de fick understöd från framför allt Frankrike, så kunde inte Storbritannien vinna kriget. Det var hans tålamod i kombination med hans förmåga att ingjuta förtroende hos politiker som hos folket, som var hans främsta kvaliteter. Den amerikanska reguljära armén låg nästan helt nere under perioder i kriget då man haft förluster, eller krigssäsongen vintertid förlamade dem i sjukdomar. Då upprätthöll Washington trycket med milisen, som alltid visade sig kompetent att förorsaka britterna problem. Man skall dock inte lura sig tro att amerikanerna vann sin födelse enbart genom gerillakrigföring. General Washington kunde slå till och besegra sin motståndare på dennes planhalva, d.v.s på slagfältet. Han var också en listig härledare, som lärt sig ett och annat under strider i otillgänglig terräng mot bl.a. indianer.

Lafayette

Slaget om New York, eller snarare; New York and New Jersey Campaign, som den heter I amerikansk militärhistoria, utspelade sig under nästan ett helt år, från juli 1776 till mars 1777. Det var komplexa rörelser på båda sidor, som innefattade flera övergångar av floder och förflyttningar av trupp till sjöss. Dagen innan USA utropade sin självständighet, den 3 juli, landade brittisk trupper under Sir William Howe på Long Island. Detta skedde efter det att man tvingats lämna Boston och i princip Massachusetts. Vid augusti hade han 30 000 man, britter och legosoldater från Hessen på ön. Kolonin, nu delstaten New York, hade varit en stark motståndare till revolten mot britterna. På Long Island mötte britterna nu en illa förberedd amerikansk styrka om 10 000 man under Washington. Detta var slaget om Long Island, den enskilt största drabbningen under frihetskriget. Britterna manglade amerikanerna, som drabbades av hela 2 000 förluster. Dock, Washington lyckades mycket skickligt lösgöra sina trupper från striden och retirera till Manhattan.

Det är viktigt att här förstå att vi nu talar om ymnigt skogsbeklädda öar och inte det urbaniserade centrum New York City är idag. Staden New York var vid den här tiden ett litet samhälle längts ner på Manhattans sydspets, stadsmuren gick så långt ner som vid dagens Wall Street, därav namnet. Norr därom var det jordbruksmark, vars rutindelning idag utgör Manhattans gator och kvarter. Strider utväxlades på den avlånga ön allt medan amerikanerna retirerade norrut. Bortsett från en seger vid Harlem Hights, så var det en tråkig historia för amerikanerna. Britternas överlägsenhet när de funnit och kunde upprätthålla reguljär stridskänning var för stor. Washington tvingades lämna Manhattan och landa i White Plains. Därefter korsade amerikanerna Hudsonfloden och marscherade in i New Jersey. Britterna följde efter och man korsade Delawarefloden och in i Pennsylvania medan det fortfarande var höst. 1776 drogs mot sitt slut och båda sidor sökte vinterkvarter. Britterna kom att behålla New York City till krigets slut 1783. Washington såg sig dock nödgad att tvinga tillbaka britterna i New Jersey inför vintern, samtidigt som han verkligen behövde resa den låga moral hans trupper befann sig i.

Charles Cornwallis

Slaget om Trenton den 26 december 1776 var ett mycket lyckat överraskningsanfall av Washington mot den huvudsakliga hessiska garnisonen i staden Trenton, New Jersey. Ingen hade anat att de luggslitna amerikanska styrkorna skulle orka ett så avancerat anfall, särskilt inte vintertid och absolut inte i båtar över den nästan isbelagda Delawarefloden. Med 2 400 man smög Washington över floden nattetid och slog till mot den 1 500 man starka garnisonen i Trenton. Striden blev kort och de hessiska soldaterna, de flesta i sina underkläder, gav upp nästan omedelbart. Endast ett fåtal av dem lyckades fly. Amerikanerna hade förlorat endast två stupade, de dog efter att ha trillat i floden, samt fem skadade. Det var en stor succé som gav mycket positivt genomslag i hela det nya Amerika. Militärstrategiskt innebar tagandet av Trenton att britterna tvingades dra tillbaka sina fortifikationer i New Jersey ända till New Brunswick i norr, farligt nära New York City. Washington slog vinterläger i Morristown, han hade i praktiken återtagit New Jersey i ett slag och vänt nederlag till seger.

Det amerikanska frihetskriget kostade amerikanerna 25 000 döda, varav 17 000 genom sjukdom. Deras allierade förlorade totalt 8 000 man. Brittiska armén förlorade 20 000 man i döda och sårade. Antalet tyska legosoldater som strök med var 7 500. På sjön – där det saknas tillförlitliga amerikanska och franska uppgifter – noterade britterna stora förluster av manfolk; 20 000 döda, endast 1 200 i strid och hela 40 000 man deserterade.

Bunker Hill

George Washington axlade den första presidentrollen den 30 april 1789, John Adams var hans vicepresident. De var de självklara valen, båda hade satt sina liv på undantag, Washington hade utkämpat ett långt och krävande krig, Adams hade rest vida kring, tillbringat långa tider i Frankrike, Holland och Storbritannien med lån av kapital och diplomati. Washington var som en staty över presidentskapet, vid nästan två meter var han den längste mannen i vilket rum som helst, med en bister och skarp romersk profil. Han var en man av små ord, hans installationstal i Philadelphia kunde knappt höras av någon, men det berodde också på att han senare i livet led av svår tandvärk. Hans presidentskap präglades av försök till diplomati med britterna, samtidigt som han hamnade i en svekdebatt i samband med den franska revolutionen, där USA förhöll sig neutralt. Det viktiga var att normalisera nationen, få igång handeln. Inrikespolitiskt sällade han sig till federalisterna och vägen till en starkare centralmakt i landet.

George Washington ledde på eget bevåg avvecklingen av armén tills den enbart bestod av ett regemente infanteri och kavalleri, ett vaktkompani i Philadelphia och en bevakad ammunitionsdepå i West Point, New York. Flottan övergick i handelstjänst och endast en handfull skepp kvarstod som örlog, men då i en skatteindrivnings och tullfunktion under det nya finansdepartementet. Han kunde enkelt ha gjort något annat, men gjorde det inte, en förutsättning som gällt till denna dag och som förhoppningsvis får fortsätta ett par hundra år till, minst.


* Första presidentvalet 1788: Det fanns då inga partibildningar utan valet stod mellan de som önskade ratificera den amerikanska konstitutionen i federalistisk riktning, mot dem som var s.k. anti-federalister, som menade att USA skulle fortsätta som konfederation. George Washington var oberoende, men lutande åt federalisternas sida. Om så inte varit fallet hade valet blivit betydligt jämnare. Han var en oerhört populär person vid det här laget, många ansåg att han ensam representerade hela revolutionen. Washington vann 10 av 13 delstater, samtliga 69 elektorsröster (elektorerna hade två röster var att fördela), samt 92.4 procent av de totalt ca 40 000 röstande. Op andra plats kom federalisten John Adams med 34 elektorsröster, han blev därmed USA: s förste vicepresident.

** Namnet Lafaytte har för alltid förknippats med fransk-amerikansk vänskap. När han till sist lämnade det fria USA, uttryckte han till George Washington en förhoppning att amerikanerna en dag skulle återgällda hans tjänst, givetvis med passus till den franska revolutionen. Det blev inte så, men när amerikanska armén anlände till Frankrike 1918 och det första världskriget, gjorde deras överbefälhavare, general John Pershing, en stor sak av deras kransnedläggning på Lafayttes grav. Hans ord gjorde genomslag i de franska tidningarna – Lafaytte, vi är här.

*** Florida blev amerikanskt territorium 1822 och delstat 1845.


söndag 25 maj 2014

Stridsmakaren


En av de bästa stridsscener jag sett på vita duken dyker upp under några få sekunder i filmen Forrest Gump. Vi befinner oss i Vietnam – egentligen South Carolina, but what the hell – regissören Robert Zemeckis tar oss underhållande, men också informativt, via Search and Destroy, genom den inte helt smarte Forrests ögon, till scenens klimax – Viet Cong angriper. I ett fruktansvärt ögonblick exploderar luften i granatexplosioner och en myriad av rasande, spårljusassisterade kulor som träffar människokroppar med ljudliga tjoffar. Upplevelsen är mer obehaglig, ja, mer skräckfylld än i de flesta krigsfilmer jag sett. Det är ett mycket skickligt stycke action i en film som annars inte är till för den sortens genre.

The Pacific
Robert Zemeckis regisserade, men hela avsnittet i Forrest Gump om Vietnamkriget grundades av den tekniske rådgivaren Dale Dye, USMC Capt. Ret. Det är alls inte enbart ett minutiöst preparerat eldöverfall, det är hela erfarenheten av att vara en amerikansk infanterisoldat i Vietnam. Search and Destroy – de ändlösa marscherna genom den vietnamesiska landsbygden, genom risfält, byar och djungler. Det är beskrivningen av vädret, den fuktiga hettan, monsunregnen som kommer från alla upptänkliga håll, även underifrån. Det är porträttet av fänrik Dan Taylor – Lieutnant Dan – plutonchefen som själv agerar Point Man för att skona sina män. Platoon Chief, US Infantry, Vietnam, det farligaste uppdraget alla kategorier, de unga männen med den högsta procenten K.I.A. Direkt från college till Officers Candidate School, sedan US Army Infantry School, Fort Benning, Georgia.

Saving Private Ryan

Dale Dye är utan tvekan den ledande militäre instruktören i amerikansk film av idag. Hans expertis om framför allt Vietnamkriget är odiskutabel. Hans företag Warrior Inc. är ett varumärke för absolut kvalitet. Dyes motto är att göra krigsfilm realistiska, något han önskade att göra redan som ung soldat i US Marine Corps. Han talar ofta om sin tidigare upplevelse av att krig på film bröt mot den bild det växande mediesamhället bombarderade publiken med hemma i TV-soffan – och framför allt från den erfarenhet han själv dragit från kriget. Dye menar att likväl skådespelarna var oengagerade i sin uppgift, eftersom inte heller de tog uppgiften i uniform på allvar. Så han startade Warriors Inc. för att ändra på detta.

Lt. Dan

Dale Adam Dye föddes i Missouri 1944. Han bar sin första uniform vid tio års ålder på Missouri Military Academy. Det fanns inget annat för honom än militärlivet, men bristen på pengar tvingade honom att välja bort college 1964 och istället söka sig som rekryt till Parris Island, South Carolina och Marinkåren. Dye togs ut som officersämne, men äntrade Vietnam som menig 1965, vilket gjort honom till en Mustang, en officer som stigit från Private. Han skulle komma att göra mer än ett halvdussin turer, varav hela fyra i stridstjänst – han och någon promille andra av de sju miljoner amerikaner som tjänstgjorde i Vietnam. Han blev sergeant, både gruppchef och plutonledare. Därefter Warrant Officer, samt stridkommenderingar som löjtnant och kapten. Dye levde och ledde män i strid, han bedömdes som en av de främsta i Marinkåren. Han erhöll Bronce Star och tre Purpur Hearts för vart och ett av de tillfällen han sårats. De sista turerna i Vietnam tjänstgjorde han i egenskapen som krigskorrespondent för Marinkåren. Skrivandet hade blivit en passion hos honom och han tog sin universitetsexamen i engelska språket medan han fortfarande var i uniform. Han gick i pension 1984.

Band of Brothers

Dye blev korrespondent för magasinet Soldier of Fortune medan han tränade trupper i El Salvador och Nicaragua. Han har tre böcker under bältet, Run Between the Raindrops, om slaget om Hue, Conduct Unbecoming och en bokversion av regissören Oliver Stones manus till filmen Platoon. Den filmen blev Dyes genombrott som teknisk instruktör, han spelar också själv med som plutonens kompanichef. Man kan säga att det var en interaktiv process som instruktör och skådespelare. Dye tog ut skådespelarna i djungeln på Filippinerna och under tre veckor fick de lära sig att inte bara agera som soldater, utan också leva som soldater. Resultatet syns tydligt i filmens porträttering av kriget i djungeln, av interaktionen mellan soldaterna och striderna. Platoons Oscarstatyetter relaterar direkt till denna realism.

Saving Private Ryan

Han har varit delaktig i flera filmer av vännen Oliver Stone, som också är Vietnamveteran. Stone blev något av en elitsoldat och tjänstgjorde 1967-68 vid både 25: infanteridivisionen och första kavalleridivisionen – Air Cav. – och erhöll Bronce Star och Purpur Heart för besväret. Även om Stone och Dye inte delar varandras politiska slutsatser om kriget, så är det uppenbart att de uppskattar och respekterar varandras erfarenheter som veteraner. Stone är ofta porträtterad bland hans vänner som stolt över sin bakgrund i armén. Samtidigt har Dye alltid avfärdat den bild som filmen Platoon förmedlar om soldaternas håglöshet inför uppgiften och fientlighet mellan varandra. Han menar att man aldrig kan utföra någonting under strid med sådana förhållanden i truppen. Att en Gunnery Seargent skulle leda sin pluton genom tyranni är orealistiskt, Oliver Stone hade här använt sin politiska preferens i porträtteringen av verkligheten. Dye anser att det knappast kan vara hans verkliga erfarenhet från Vietnam vid sidan av krigets helvete.

Platoon

Dyes arbete återkom några år senare i Brian De Palmas Casualties of War, ännu en Vietnamfilm. Annars blev han världsberömd med Steven Spielbergs Saving Private Ryan, där Dye utförde omfattande rekonstruktioner av striderna i Normandie 1944. Landstigningen spelades in på Irland och 1 000 man ur den irländska armén deltog som statister, f.ö. samma killar som deltog i filmen Braveheart. Man hade annonserat efter amputerade män – som skulle spela sårade på stranden för att slippa använda datorgrafik och därmed erhålla naturliga rörelsemönster efter amputation. Det skall ha varit Tom Hanks – Forrest Gump – som tipsade Spielberg om Dyes arbete. Övriga stridsscener spelades in på en och samma stadskuliss på ett fält utanför London. Dye deltog även i de efterföljande produktionerna för HBO av Band of Brothers och The Pacific. I Band of Brothers spelade också Dye en verklig karaktär, överste – senare general – Robert F. Sink, chef för 506th Parachute Infantry Regiment.

Alexander

Att lära skådespelare att agera som soldater och konstruktioner av stridsscener har inneburit olika historiska scenarior för Dale Dye. I Oliver Stones inte så rosade film Alexander bidrog han med arbetet att försöka lära titelrollens Colin Farrell själva andemeningen med att vara ledare, inte bara i strid, utan även i relation till alla andra människor. Enligt vittnesmål skulle det ha varit ett av Dyes svåraste uppdrag.


Ledarskap, kontakten mellan aktörer och verkligheten, är något som Dale Dye föreläst om på senare tid. Här följer en inspelning av ett relativt kort seminarium med honom. Ta er gärna tid att se den, det ger i vart fall en bild av en yrkesman som vet vad han talar om:

onsdag 21 maj 2014

Fleming ... kommendörkapten Fleming


Ian Lancaster Fleming (1908-1964) skapade actionfiguren James Bond, han skrev sammanlagt tolv böcker och två novellsamlingar om denne Agent 007. Hjältens namn lånade Fleming från en vän, en amerikansk ornitolog med exakt det namnet, som i sin tur skrivit thrillerförfattarens ”bibel”, en bok om fågellivet på hans älskade Jamaica. Den första boken om den hemlige agenten, med rätt att döda, lär ha börjat sitt liv i vånda. Ian Fleming skall ha skisserade manuset under hans nervösa väntan på att definitivt bryta med hans natur, d.v.s. giftermålet med den vackra Ann Geraldine Charteris. Resultatet, Casino Royale, kom ut i bokdiskarna året därpå, 1953.

Ian Fleming var en playboy under hela sitt liv, född med silversked i munnen. Hans familj bestod av idel framgångsrik lågadel, parlamentsledamöter, militärer och affärsmän. Winston Churchill skrev hans fars dödsruna i The Times efter att han stupat i första världskriget. Den unge Fleming var en bortskämd odåga, blev kickad ut ur Eton College och gick senare på krigshögskolan i Sandhurst, vilket han fick avbryta efter att ha skaffat sig gonorré. Hans tålmodiga mor vek därefter honom för tjänst på utrikesdepartementet och han skickades till kontinenten för utbildning. Hans många och skandalomsusade kvinnoaffärer satte dock stopp även för denna karriär och han blev istället journalist på Reuters. 1933 föll han till föga inför sin mors martyrskap och tog anställning på en av familjens banker. Det var där Ian Fleming befann sig, på ett kontor, när andra världskriget började – räddad av gonggongen.

Anne Geraldine Charteris
Han plockade genast upp sin kommission som officer, men valde flottan istället för armén. Med de uppenbart goda kontakter familjen hade kom han att glida fram på en fantastisk räkmacka rakt i händerna på konteramiral John Godfrey, chef för NID, Naval Intelligence Division. Med löjtnants grad blev han amiral Godfreys adjutant, men flyttades inom bara några månader upp i graderna till kommendörkapten. Fleming hade ingen erfarenhet eller träning inom flottan, än mindre för underrättelsetjänst, men det var inte så viktigt på den tiden. Han var intelligent och resursstark och blev en framstående adjutant till den kolleriskt lagde amiral Godfrey. Fleming blev ofta en nödvändig diplomat bland de andra underrättelseorganen inom det nya SOE, Special Operations Executive. Amiral Godfrey skall ha varit mall för karaktären M i böckerna, d.v.s. Agent 007: s chef. Kommendörkapten är ju dessutom James Bonds grad i Royal Navy.

Kommendörkapten Fleming

Ians ett år äldre bror, Peter Fleming, gift med skådespelerskan Celia Johnson, var också placerad inom det militära underrättelseväsendet, men hos armén. Peter var äventyrare och redan en etablerad bästsäljare av reseskildringar. Han kom från faderns regemente, Grenadier Guards, och blev engagerad i hemliga operationer bakom fiendens linjer i bl.a. Norge och Grekland. En ytterligare närstående person inom familjens hägn som hamnade i samma gebit, var kusinen och sedermera skådespelaren Christopher Lee. Lee hade varit frivillig i det finska vinterkriget och blev senare officer i Royal Air Force: s underrättelsetjänst. Han deltog i kriget i Nordafrika med Long Range Desert Group och stred även med det unga Special Air Service, SAS. Christopher Lee kom givetvis att spela den sofistikerade Francisco Scaramanga, James Bonds mest närstående alter ego i ondskans tjänst, i filmen The Man With the Golden Gun.

Peter Fleming

SOE, Special Operations Executive, skapades sommaren 1940 och var ett typiskt brainchild av premiärminister Winston Churchill. På gott och ont, Churchill hade tummen med i de flesta militära sammanhang i Storbritannien under kriget. SOE sattes upp inom ramen för Ministry of Economic Warfare. Tanken var att SOE skulle fungera dels som koordinator mellan de många olika underrättelsetjänsterna, armén, flottan, flygvapnet, Secret Intelligence Service, MI6 och Ultra. Man skulle också utarbeta och genomföra egna operationer, men även då i samarbete med de övriga organisationerna. En särskild, unik uppgift under SOE blev arbetet med att följa upp de motståndsorganisationer som poppade upp på ockuperad mark världen över. SOE blev med tiden en gigantisk organisation med uppemot en miljon man under sitt paraply. Amerikanska OSS, Office of Strategic Services, senare CIA, organiserades med SOE som förlaga.

Amiral John Godfrey

Kommendörkapten Ian Flemming blev förbindelseofficer mellan SOE och brittiska flottan, men han arbetade även direkt med premiärministerns stab. Hans arbete handlade mycket om att organisera och planera olika typer av underrättelseinhämtning, desinformation och sabotage. Exempel på tidiga operationer var försök att lura in tyska ubåtar i brittiska minfält, något som i flottan blev känt som Fly Fishing. Fleming fungerade även som en tidig kontakt med amerikanerna och deltog i förhandlingar med det kommande OSS i USA tillsammans med amiral Godfrey. Bland hans medarbetare dök det nu upp en person som kom att få en viss betydelse i Flemings fortsatta liv, skådespelaren och reservofficeren David Niven. Under hela resten av sitt liv efter kriget kom sedermera översten Niven, en av de mest kända skådespelarna på 1950- och 60-talen, att hävda sin personliga medverkan i farliga operationer. Så var inte fallet, Niven lämnade aldrig sin stabsfunktion på SOE. Fleming visste om detta, men avslöjade aldrig sin vän. När det stod klart att det skulle bli film av hans bok Dr. No, arbetade Fleming hårt för att Niven skulle spela James Bond. Det blev Sean Connery istället. Däremot spelade han Bond i den rätt fåniga parodin på Casino Royale från 1967.

David Niven

Samtidigt med bildandet av SOE skapade man även en specialstyrka för dess trängande behov av infiltrering och sabotage i fiendeland. Det var åter Churchills idé och från den brittiska arméns Special Service Brigade, tog man ut den första kullen särskilt lämpliga män för det som skulle bli British Commandos. Ian Fleming hade ett finger med i denna inledande process, eftersom det var i hans operationer som dessa elitsoldater skulle agera. Commandos hämtade sin kompetens från samtliga vapenslagen. Deras främsta taktiska kännetecken kom dock att bli amfibieoperationer, varför Royal Marines blev den största rekryteringsbasen. Commandos var grunden till vart och ett av de idag existerande brittiska specialförbanden, som SAS och Special Boat Service, SBS.

Christopher Lee

Den mest kända operationen som Ian Fleming planerade var Operation Golden Eye under åren 1941 och 1942. Golden Eye hade att göra med den överhängande risken för en gemensam tysk-spansk invasion av den brittiska kolonin och flottbasen Gibraltar. Man var medveten om att det tillsammans med Hitlers samtal med den spanske diktatorn Francisco Franco om Spaniens inträde i kriget, även diskuterades en separat aktion mot Gibraltar – kodnamn Felix. Flemings uppdrag var att tillse att en organisation för fortsatt brittisk militär verksamhet kunde överleva även om axelmakterna ockuperade Gibraltar. Ett nära samarbete upprättades med amerikanska OSS, då avsevärda resurser måste sättas in i operationen. En underjordisk motståndsorganisation måste byggas upp. Man lät även spränga in ett topphemligt bunkerkomplex/utkikspost i klippan – Operation Tracer – där man skulle kunna husera militär personal utan ockupationsmaktens vetskap (!). Tanken var att personal skulle kunna leva där årsvis åt gången. Golden Eye och Tracer lades ner när det senare stod klart att Franco inte hade för avsikt att vare sig ansluta sig till Nazityskland, eller att anfalla Gibraltar, ett resultat av omfattande diplomati från brittiskt och amerikanskt håll.

Golden Eye

Under arbetet med Operation Golden Eye bevistade Fleming en konferens under 1942 med amerikanerna på Jamaica och trots att vädret var dåligt, så förälskade han sig i ön. Golden Eye blev senare namnet på Flemings villa på ön. Den hade byggts av en engelsk läkare, som även använt den som mottagning, varför villan har en mycket öppen planlösning där man kan gå in och ut ur byggnaden från samtliga rum. Det och den fantastiska utsikten över havet är vad som lockade Fleming att köpa huset. Här skrev han alla sina Bond-böcker. Golden Eye är också namnet på den sjuttonde Bond-filmen (1995), vilket var Pierce Brosnans första som Bond. Filmen är inte baserad på en originalberättelse av Fleming.

Ian Fleming deltog aldrig aktivt i de många hemliga operationer han var med och iscensatte, men han hade ett finger med i planerandet av samtliga allierade amfibieoperationer i Europa under andra världskriget, inklusive Operation Overlord. Han lämnade aktiv militärtjänst i maj 1945 och återupptog sin journalistkarriär, nu på heltid. Han blev utlandschef för Kemsley Newspaper Group, ägaren till The Sunday Times. Hans jobb var att överse koncernens utlandskorrespondenter. Antagligen kände han sin chef väl – a war buddy, no doubt – för han förhandlade till sig fyra månaders årlig, betald semester, under vilka han tillbringade uteslutande på Jamaica. Det var där han träffade sin granne, ornitologen James Bond och det var där han satte sig ner vid skrivmaskinen, medan brisen från havet lekte med gardinerna i den öppna villan. Det blev inget långt äktenskap med Ann Geraldine Charteris.





Fotnot: Villan Golden Eye ligger på halvön Oracabessa på den norra delen av Jamaica. Där finns också ett mycket diskret och exklusivt hotell, GoldenEye Hotel. Om någon vill uppleva lite av James Bonds livsstil.