onsdag 25 juni 2014

Pansargreven


Inför den syriska självständigheten från Frankrike 1949 och det pågående kriget mot den nya staten Israel, bjöd militärjuntans ledare, Husni al-Za’im och hans främste general, Adib Shishakli in flertalet utländska militära instruktörer till Syrien. Målet var att skapa ett arabiskt välde och general Shishakli värmde särskilt för ett preussiskt anslag på detta imperium. Av den anledningen anlände framför allt en samling militärer från det svunna Nazityskland till Damaskus. En av dessa var pansargeneral och bärare av den högsta av tyska militärordnar, Riddarkorset av järnkorset, med eklöv, svärd och diamanter. General Shishakli var alldeles till sig, han hade anställt ingen mindre än Der Panzergraf – Pansargreven.

Han var verkligen en greve, så även Generalleutnant der Panzerwaffe och hans namn var som grädde på moset: Hyazinth Graf Strachwitz von Gross-Zauche und Camminetz, en av tyska krigsmaktens mest stridbare och skickligaste förbandschefer under andra världskriget. Nu kom inte Strachwitz till Syrien, tillsammans med sin nya hustru, enbart för att lära syrierna pansarstrid, han var också där som jordbruksexpert. För så var det, att den forne lantgreven Strachwitz, från Gross Stein – Kamien Slaski – i dagens polska Schlesien, en av Wehrmachts allra främsta regements- och divisionschefer inom pansarvapnet, endast var reservofficer genom sin karriär som passionerad storjordbrukare.

Riddarkorset med eklöv, svärd och diamanter

Vid sidan av sin plikt som förstfödde son i den uradliga familjen, att ta över samtliga deras enorma tillgångar vid faderns död, utbildade Strachwitz sig till reservofficer vid Königlich Preussischen Kadettenkorps i Wahlstatt, precis som det anstod en man av hans rang. En av hans kamrater var Manfred von Richthofen, den blivande Röde Baronen, även han från Schlesien. Strachwitz var som gjord för detta och erhöll 1912 sin första krigsplacering som fänrik vid det preussiska elitkavalleriregementet Gardes du Corps. Han var också en framgångsrik idrottsman och deltog i regementets många träningsläger, varpå han var påtänkt som deltagare i OS 1916 i Berlin inom de militära grenarna fäktning, ridning och löpning. Lagom till första världskriget blev han löjtnant, men insisterade på att mannarna tilltalade honom Herr Graf och inte Herr Leutnant.

Det preussiska livgardesregementet avancerade in i Belgien med Strachwitz som chef för stabens spaningsenhet. Det var i samband med ett uppdrag nära Fontainebleau som han tillsammans med sina soldater blev tillfångatagna av franska trupper. Strachwitz tillbringade resten av kriget i olika, allt hårdare krigsfångeläger, eftersom han vägrade finna sig i sin lott. Han blev en av de svåraste fångarna, med otaliga rymningar och rymningsförsök. Han utförde tvångsarbete, han misshandlades och torterades, men vägrade ge efter. Till slut utväxlades han som hopplöst fall via Röda korset till Schweiz och sattes i mentalsjukhus under hård regim, vilket nästan tog död på honom. Vid krigsslutet, som en av Wilhelm II: s sista åtgärd innan abdikeringen, erhöll han järnkorsen av både den andra och den första graden, för sin envisa plikttrogenhet och närmast galna mod. Freden blev inget mer än ur askan i elden för den nu civile adelsmannen. Strachwitz ansåg sig inte ha något att hämta i en stukad tysk armé, utan önskade återvända till sitt hem, som nu var under fransk ockupation.

Adib Shishakli

Den socialdemokratiske rikskanslern i den nya tyska republiken begärde hjälp krigsveteraner för att slå ner det uppkomna s.k. Spartakistupproret i januari 1919, ett försök bland kommunister att göra Tyskland till en sovjetrepublik. Strachwitz var en av dem som förenade sig med tusentals andra f.d. soldater i olika privatfinansierade frikårer. Tack vare den tillförsel av manfolk och kompetens som detta innebar kunde polis och militär slå ner upproret i demokratins namn – även om många i dessa frikårer inte alls trodde på vare sig republik, parlamentarism eller demokrati. Strachwitz, dock, ville hem till sina ägor som nu var allvarligt hotade av ockupationsmakten och i förlängningen, förflyttningen av den polsk-tyska gränsen västerut, enligt Versaillesfördraget. Han krockade fullständigt med den franska militären och fängslades vid ett flertal tillfällen, liksom hans åldrige far, för vägran att acceptera ockupationens krav på markägarnas tillgångar. Samtidigt gifte han sig med Alexandrine, friherrinna av familjen Saurma-Jeltsch, och deras förste son föddes 1920.

Vid 1921 drog sig ockupationsmakten tillbaka och Polen var menat att annektera Schlesien enligt Versaillesfördraget. Den betydande tyska minoriteten i regionen motsatte sig detta och nya frikårer under generaler som Karl Höfer och Bernhard von Hülsen sattes upp. Strachwitz, som officiellt var Oberleutnant i reserven, deltog aktivt och med framgång. Vid tre olika tillfällen utväxlades formliga fältslag mellan tysk frikår och huvudsakligen polsk civilmilis. Striderna blev så häftiga att det nyinstiftade Nationernas Förbund såg sig tvingade att gripa in militärt. En halvhjärtad överenskommelse slöts mellan parterna, där Polen övertog Schlesien, mot att regionen erhöll större autonomi gentemot Warszawa än vad som var vanligt. Under hela 1920-talet levde och verkade greven Strachwitz som en av de nio miljoner tyskar utanför Tyskland, den största exilbefolkningen vid sin tid i Europa. Detta var några av de dominerande krafterna bakom det nya Tyskland som höll på att formas bakom kulisserna – begreppet Lebensraum och aversionen mot Polen.

Som ung livgardist och hans vapensköld

Strachwitz gick med i det tyska nationalsocialistiska partiet 1931 och i SS 1933. Parallellt med sitt militära engagemang gjorde han en karriär inom SS som slutade vid Standartenführer – överste – 1943. Samtidigt hade han i arméreserven blivit både Hauptmann – kapten – och Rittmeister – kavallerikapten. I takt med att den nya nazistregimen i Tyskland satsade stora resurser på krigsmakten, övertog armén hans fokus. Samtidigt som han blivit den rikaste tyske jord- och skogsägaren utanför Tyskland, deltog Strachwitz i alla de nödvändiga militärmanövrerna för att upprätthålla sin rang. Han var en naturlig och mycket energisk ledargestalt som stortrivdes i den rollen oavsett vad det handlade om. Så långt hade Strachwitz tillhört 7: e kavalleriregementet i Breslau, men 1935 sökte han sig till pansartrupperna, en i sig naturlig övergång såsom tyska armén utvecklade sig mot slutet av 1930-talet. Han deltog i manövrer för det nya vapenslaget och visade snabbt betydande talang. Inför andra världskrigets utbrott tillhörde Strachwitz 2: a pansarregementet ur den 1: a pansardivisionen. Han var en av de äldsta kaptenerna och placerades som underhålls- och logistikofficer på regementsstaben.

Strachwitz tjänstgjorde med den äran i 2: a pansarregementet både i Polen och i Frankrike. I sin position bidrog han aktivt till regementets stora framgångar och befordrades 1940 till major. Han sökte dock stridens hetta och inför de tyska operationerna i Balkan 1941, då regementet underställdes 16: e pansardivisionen*, ställde han frågan till sin divisionschef, generalmajor Hans Hube, om han kunde få leda ett stridsvagnskompani. Han fick en hel bataljon, vilket tydligt antyder hans stridsvärde som officer. Det här var innan Operation Barbarossa och det tyska Panzewaffe laborerade fortfarande med olika lätta och medeltunga stridsvagnsmodeller. Strachwitz: s 1: a bataljon var en av de två lättare i regementet, huvudsakligen utrustade med vagnar av typ Panzer III, bestyckade med 5 cm automatkanoner. I anfallet mot Jugoslavien i april 1941 avancerade hans bataljon tillsammans med den motoriserade elitdivisionen Grossdeutchland. Under tagandet av Belgrad mötte Strachwitz sin äldste son, Hyazinth, som tjänstgjorde i 11: e pansadivisionen.

Hans slott

Efter det framgångsrika fälttåget genom Jugoslavien, förflyttades 16: e pansardivisionen tillbaka till det ockuperade Polen. Det blev snart klart för Strachwitz och hans bataljon att de var ämnade för Operation Barbarossa och invasionen av Sovjetunionen. Därmed öppnades fördämningarna för Pansargrevens inträde i historieböckerna.

Under det inledande skeendet av Operation Barbarossa tillhörde 16: e pansardivisionen den XXXXVIII armékåren, under generalöverste Paul von Kleists Panzergruppe 1, d.v.s. tyngdpunkten i Armégrupp Syds pansar. Anfallsriktning var Ukrainas huvudstad Kiev, floden Dnepr, sedan Donetsbäckenet och Kaukasus. Det 2: a pansarregementet utkämpade flera efter varandra påföljande och framgångsrika pansarstrider under de första 10-15 milen, inledningsvis huvudsakligen med ryska stridsvagnar av typen T-26, understödda av massivt, desperat infanteri. Strachwitz sårades i vänster arm, men fortsatte sitt ledarskap efter att ha blivit bandagerad. Han sårades åter under slaget om Uman i augusti, i huvudet den här gången och åter i en arm några dagar senare. Vid inget av tillfällena avvek han från sin post som bataljonschef. Den 25 augusti, efter att hans bataljon presterat mest förödelse hos fienden av samtliga tyska pansarenheter, presenterades Strachwitz med Riddarkorset.


Han ledde striden från täten, alltid närvarande, energisk och entusiasmerande. Som chef för regementets tätbataljon var han ofta operativ regementschef, med enastående dynamik engagerade han samtliga enheter han behövde för att förstöra fienden och fortsätta avancemanget. Strachwitz var en av de första tyska förbandschefer som insåg luftvärnskanonen 88: ans pansarbrytande effekt, när hans egna pjäser inte höll måttet mot de tyngre ryska vagnarna. Hans män älskade honom, de var beredda att följa honom till helvetet och tillbaka. Hans ledarfigur, med armen i mitella, eller bandaget runt huvudet som en turban, var tacksamt för fältpressen. Den nazistiska propagandaapparaten använde honom flitigt. Hos folket beundrades hans idolkort – var han då inte lik den amerikanske skådespelaren Clarke Gable? Der Panzergraf var skapad.

Det 2: a pansarregementet spelade en huvudroll i inringningen av Kiev och man var den enhet som förseglade den. Strachwitz befordrades till överstelöjtnant i januari 1942 och belönades med en längre hemförlovning. Han behövde se över sina skador medan han översåg sina älskade ägor. Han erhöll Verwundetenabzeichen, silverversionen av medaljen för sårad i fält, i mars månad. Tillbaka i strid till sommaren satte regementet fart i riktning Stalingrad. Vid Kalats-na-Donu förstörde man 270 ryska stridsvagnar på 48 timmar. I oktober nådde man som första tyska enhet floden Don. Vid det här laget hade 2: a pansarregementet, ansedd som härens främsta pansarenhet, överförts med 16: e divisionen till general Friedrich Paulus sjätte armé. Strachwitz befordrades nu till dess chef och under hans ledning förstörde regementet hela 105 T-34: or under en enda drabbning vid den norra flanken av den kittel man skapat runt Stalingrad.

Hubert Lanz

Den 13 oktober 1942 sårades Strachwitz ännu en gång när hans pansrade kommandofordon fick en direktträff. Han ådrog sig brännskador och måste flygas till fältsjukhus och senare till lasarett i Tyskland. Detta räddade honom från att hamna i katastrofen Stalingrad. Medan hans kamrater stupade och frös eller svalt ihjäl, förärades Strachwitz med eklöv till sitt riddarkors direkt ur Hitlers hand. Därefter befordrades han till överste i januari 1943, i vilket sammanhang han träffade general Hube, chef för 16: e pansardivisionen, som också fått eklöv till sitt Riddarkors. Strachwitz begärde att få återgå till sitt regemente och slåss till det bittra slutet. Hube avböjde med motiveringen att Pansargreven nog behövdes någon annanstans, där han kunde göra mer skillnad. Därefter flög pansargeneralen tillbaka till häxkitteln, bara för att senare bli räddad av Hitler och flugen ut igen, som en av de sista.

Den nästan återhämtade överste Strachwitz inställde sig samtidigt vid Führerhauptquartier i Rastenburg, Ostpreussen, mera känt som Varglyan, där han beordrades att bygga upp ett helt nytt pansarregemente, Grossdeutchland. Regementet skulle underställas den ledande pansargrenadjärdivisionen inom armén, en absolut elitenhet med samma namn, under ledning av generalmajor Walther Hörnlein. Strachwitz ledde sitt nya regemente i slaget vid Charkov i februari 1943, d.v.s. fältmarskalk Erich von Mansteins krossande av Röda arméns försök att kapitalisera på framgången vid Stalingrad. Han erhöll Verwundetenabzeichen i guld, samt ett svärd till sitt riddarkors. I juli samma år deltog Strachwitz i Operation Citadel, eller slaget om Kursk, innefattande världshistoriens största pansarslag. Han sårades åter, men stannade tjurskalligt kvar i sin ledarvagn. Under striden rapporterades vårdslös taktik om överste Strachwitz agerande av ett par av hans underlydande. Samtidigt fick han sin vänstra arm illa klämd i en olycka med en rekylerande kanon ombord hans ledarvagn. General Hörnlein kommenderade honom att omedelbart infinna sig vid fältsjukhus för behandling.


Mycket debatt har förts huruvida Strachwitz förlorade sitt regemente p.g.a. sina skador, eller om det var de kända motsättningarna med Hörnlein som spökade och som även kunde inräknas i misstankarna om vårdslös taktik. Grossdeutchland var en av de högst presterande tyska enheterna vid Kursk, med stora förluster som resultat, ett öde hela Wehrmacht drabbades av – vilket var poängen med Röda arméns krigslist i sammanhanget. Det råder dock en hel del mytbildning kring Pansargreven i militärhistorien. En sådan var att han skulle ha deltagit i en plan att arrestera eller döda Hitler i samband med en kort vistelse i Ryssland sommaren 1943. Uppgiften kommer från general Hubert Lanz, som man vet närde sådana planer. Strachwitz skulle ha erbjudit merparten av vapenunderstödet från sitt regemente. Hitler anlände aldrig och Strachwitz kusin, Freiherr von Gersdorff, som i sin tur planerade att spränga sig själv med führern, motsa denna myt – att Hyazinth ansåg att något sådant vore detsamma som mord och fanflykt.

I slutet av 1943, efter en längre konvalescens på sitt slott i Schlesien, kallades Strachwitz till Armégrupp Nord i östra Estland och chefen för artonde armén, generalöverste Georg Lindemann. I mars 1944 kommenderade han en egen Kampfgruppe bestående av de hårt åtgångna 11: e, 170: e och 227: e infanteridivisionerna, inkluderande 23: e ostpreussiska grenadjärregementet, samt lösryckta stridsvagnar utmed järnvägen mellan Narva och Tallinn. Under våren utmanövrerade och slog Strachwitz trupper två kompletta sovjetiska armékårer och stoppade Röda arméns avancemang in i Estland. De hårda striderna och vårens uppmjukade marker försvårade rörligheten till förmån för ryssarnas numerära överlägsenhet. Båda sidor var utmattade, tyskarna hade närmare 15 000 förluster, ryssarnas var minst det dubbla. Dock, Strachwitz hade stabiliserat fronten på den yttersta norra flanken. För detta erhöll han den 1 april befordran till generalmajor och den 15 april diamanter till sitt riddarkors, vilket förärades honom ur führerns hand ett par veckor senare. Nu inträdde något mycket unikt i historien om Pansargreven, där ett till synes gap i hans tidslinje sommaren 1944 fylls upp på ett högst oväntat sätt.

Freiherr von Gersdorff, kusinen

Mellan den 8 juni, två dagar efter Operation Overlord, den allierade invasionen av Normandie, och ungefär den 23 augusti, kastades Strachwitz plötsligt in i Frankrike som chef för elitdivisionen Panzer Lehr. Den ordinarie divisionschefen, general Fritz Bayerlein, hade axlat en kår under sjunde armén, sedan kårchefen stupat under flyganfall. Panzer Lehr, ursprungligen en utbildningsdivision – därav namnet – bestod bl.a. av tidigare pansarinstruktörer på samtliga nivåer och därför beskaffad med särdeles högt stridsvärde. De ingick i general Leo Geyr von Schweppenburgs Panzer Gruppe West, snart femte pansararmén under SS-Oberstgruppenführer Sepp Dietrich. Under de inledande två dagarna hade divisionen utstått svåra vedermödor under det allierade flygbombardemanget. Strachwitz uppdrag var att återhämta stridsförmågan. Det bör tillskrivas hans kompetens, att han utan varsel tog sig an ett helt nytt frontavsnitt, med extrema förutsättningar, såsom totalt allierat luftherravälde och Normandies svåra häcklandskap, som liknade inget han någonsin sett tidigare. Under sommaren 1944 utgjorde Panzer Lehr ryggraden i tyskarnas mycket effektiva defensiva taktik mot överlägsna odds. I augusti pockade behovet av Strachwitz närvaro på östfronten i samband med Röda arméns massiva Operation Bagration. Panzer Lehr lämnades tryggt över till hans ställföreträdare, överste Rudolf Gerhardt.

Meningen var att general Strachwitz skulle utgöra huvudperson i Operation Doppelkopf, senare även Operation Cäsar, i sig hopplösa försök att med Dietrich von Sauckens XXXIX pansarkår klyva den ryska anstormningen i höjd med Lettland. Den 24 augusti hände det nämligen igen, ett ryskt flyganfall orsakade en svår trafikolycka på marken där samtliga i det stabsfordon Strachwitz färdades avled, utom han. Han var dock medvetslös, med skallfrakturer, brutna revben och händer. Han flögs till fältsjukhus, där man inte trodde att han skulle gå att rädda. Till sist hamnade han på sjukhus i Riga. Läkarna sa att det skulle ta åtminstone två månader för honom att läka. Strachwitz accepterade inte detta, långt före sin tid utvecklade han på egen hand en återhämtningsprocedur av fysiska aktiviteter som gjorde honom gåendes på tre dagar, då han skrev ut sig själv. Han var inte general för intet. Dock, han var så medtagen att han under vägen hem tappade medvetandet vid flera tillfällen.


Dagen innan julafton 1944 var han i aktiv tjänst igen, dock på kryckor. Röda armén stod inför sin stora Visla-Oder-offensiv och övertagandet av hela Polen, med början den 12 januari 1945. Strachwitz hade mejslat sig in i generalöverste Ferdinand Schörners stab till Armégrupp A. På sina kryckor föreslog han Schörner att sätta upp en helt ny förbandstyp under sitt eget kommando. Det han föreslog var Panzerjagdbrigade, som inte var en mekaniserad enhet, eftersom pansarfordon knappt gick att tillgå, utan infanteri utrustade med pansarvärnskapacitet, typ Panzerfaust. Schörner var hemskt stressad, men insåg värdet i Strachwitz förslag. Den 30 januari utnämndes han till generallöjtnant och chef för Panzerfäger Brigade Oberschlesien. Tanken var att använda sig av män av högt stridsvärde och stommen i Strachwitz förbandskonstruktion blev elever ur en underofficersskola, samt överblivna soldater i den allt mer överdimensionella tyska trängen. Snart hade han 8 000 man under sin ledning. Nyheten spred sig och ytterligare pansarjägarenheter sattes upp, men samtliga underställdes Strachwitz befäl. Dessa jägare började bearbeta de anstormande ryska trupperna, många lät sig passeras och opererade som gerillaförband bakom fiendens linjer. De skapade kaos bland det ryska pansaret, men deras uppgift var hopplöst, när Röda armén hela tiden kunde ersätta sina betydande förluster.

Strachwitz stred ända till slutet. Han bröt sig ut med sina sista enheter ur en kampficka i Tjeckoslovakien i maj 1945. Han kapitulerade till amerikanarna i Bayern och sattes i fångläger tillsammans med Franz Halder, Heinz Guderian och flyggeneralen Adolf Galland. Han släpptes 1947 till ett liv i till synes tomhet. Hans fru var död, liksom hans yngste son och han hade inga ägor kvar. Han var inte den som hängde läpp, så han gifte sig åter igen, med den 31-åriga Nora von Stumm, med vilken han skulle få fyra ytterligare barn.


Så befann han sig då där, i Syrien, på uppmaning av den syriska nationalismens kall. Han kom aldrig sams med den syriska militären, han såg nya nationella strömningar och snart skulle Sovjetunionen ta den muslimska saken till sin i det kalla krigets skugga. Familjen Strachwitz lämnade Damaskus med förhoppningen att ta sig till det förlovade landet Argentina, där tyskar lyckades särskilt väl. De kom till Italien, ett land han i och för sig älskade. Där startade de en framgångsrik vinodling i Livorno. 1951 återvände han till Tyskland, slog sig ner i Bayern och inledde ett omfattande biståndsarbete för människor från det förlorade Schlesien.

Hyazinth Graf Strachwitz von Gross-Zauche und Camminetz avled 1968 vid 74 års ålder av lungcancer på ett sjukhus i Trostberg. Västtyska Bundeswehr ärade hans minne med full hedersbegravning i Grabenstätt. Hans dödsruna trycktes i alla de stora tidningarna och den var skriven av brigadgeneral Heinz-George Lemm vid pansartrupperna, en ytterligare mycket väldekorerad krigshund under Pansargrevens befäl.





* Tidigare 16: e infanteridivisionen, som i samma veva som Balkan-kampanjen splittrades och blev två, en motoriserad infanteridivision (Panzergrenadjären) och en pansardivision, med samma numrering.

tisdag 17 juni 2014

Goliatkomplexet


Malta blev en oberoende stat inom det brittiska samväldet 1964 och har varit en självständig republik sedan 1974. År 2004 blev Malta medlem av Europeiska Unionen. Det är ett välmående örike i Medelhavet, totalt 316 kvadratkilometer till ytan och med ca 420 000 invånare. Huvudstad är Valetta, som ståtar med en väl tilltagen hamn. Malteserna har ett eget språk, det enda semitiska officiella språket i EU, d.v.s. i samma familj som arabiska och hebreiska. Engelska är officiellt andraspråk. Malta är traditionellt en handelsnation, där turismen vuxit sig allt starkare under slutet av 1900-talet. Malta är också, p.g.a. av sin dramatiska topografi, antika historik och enastående klimat, ett av de populäraste inspelningsplatserna för film i Europa.

Den maltesiska fanan är mycket speciell, vars färger har anor går tillbaka till år 1090 och den sicilianske konungen Roger I: s invasion. Fanan har två stående, likvärdigt stora fält, ett vitt närmast stången och så ett rött längst ut. Längst upp i det vänstra hörnet av det vita fältet finns ett kors. Det är i själva verket en brittisk medalj, George Cross, likvärdig i prestige med Victoria Cross. Den 15 april 1942 förärade kung George VI denna utmärkelse kollektivt till det maltesiska folket för deras uthållighet och stridsvilja under en av de mest kritiska perioderna för Storbritannien under andra världskriget – Belägringen av Malta, juni 1940 till november 1942.


Beläget flygvägen 8 mil söder om Sicilien, 25 mil öster om Tunisien och drygt 30 mil norr om Libyen, är Malta en av historiens mest utsatta strategiska positioner. Öriket har genom årtusenden varit ockuperad av många olika makter, hamnen i Valetta har i omgångar varit Europas största hamn och pirater har ofta befolkat Maltas högresta kustband med dess skyddade vikar och grandiosa grottor. 1814 blev Malta brittiskt territorium, efter segern över Napoleon vid Waterloo och fredsfördraget i Paris. Tillsammans med Gibraltar i väster och Alexandria i öster, bildade Malta den axel av brittisk kontroll som Royal Navy upprätthållit över Medelhavet i mer än hundra år.

När andra världskriget startade och det blev klart att Benito Mussolini ställde sig på Nazitysklands sida – vilket inte var självklart i början – med det italienska angreppet på Frankrike i juni 1940, blev Malta de facto en belägrad ö. Vid den tiden levde drygt 300 000 människor på Malta, brittisk guvernör var sedan april månad generallöjtnant William Dobbie och till sitt förfogande på ön hade han begränsade militära resurser. Malta hade av britterna före kriget betraktats som omöjlig att försvara. Den föresatsen baserades på militärt tänkande från första världskriget. Malta tycktes litet i de stora sammanhangen, med Italien så nära inpå, främst från Sicilien i norr, men också från det ockuperade Libyen i söder. Av den anledningen hade man förstärkt det maltesiska försvaret, bestående av kustartilleri och The King’s Own Malta Regiment*, med ytterligare femton bataljoner brittiska och koloniala trupper, tillsammans fyra brigader och 26 000 man. Malta försvarades huvudsakligen av fasta kustbatterier, 19 tunga pjäser, 130 lätta, samt drygt 250 luftvärnspjäser av olika kalibrar. Man förfogade även över dussinet stridsvagnar av typerna Matilda och Cruisers. Ett trettiotal stridsflygplan av typen Hawker Hurricane stationerades av RAF på de maltesiska flygfälten. Flottans fasta närvaro bestod av hangarer för ubåtar. Det överordnade militära ansvaret för Malta låg på amiral Andrew Cunningham, chef för den brittiska Medelhavsflottan i Alexandria, Egypten.


Mussolinis Italien hade faktiskt haft planer på att ockupera Malta redan 1938 genom en operation kallad DG10/42. Sammanlagt 40 000 man, understödda av flottan och 500 stridsflygplan, skulle landsättas både från luften och från sjöss på den norra delen av huvudön – Malta. Denna sida av ön är den enda delen där man någorlunda bekvämt kan landsätta trupper från havet, här är landskapet flackare och det finns gott om stränder. Om italienarna kunde ta Malta, skulle deras strategiska position bli närmast omöjlig för britterna, ön skulle då bli ett lås mitt i Medelhavet. Bristen på maritima trupptransporter, samt de förväntade höga förlusttalen skapade dock tvekan hos Mussolini, han ville inte inleda sina krigsambitioner med ett fiasko. Hans planer grusades helt natten mellan den 11 och 12 oktober 1940 då den brittiska flottan angrep den stora flottbasen i Taranto** med attackflyg. Man totalförstörde ett slagskepp och två mindre hangarfartyg, samt svårt skadade ytterligare två slagskepp. Nya planer på direkt anfall och ockupation av Malta skulle dock ritas upp något senare.

Det italienska kungliga flygvapnet, Regia Aeronautica, började angripa Malta den 11 juni 1940 och hundratalet bomber släpptes mot i första hand RAF: s installationer. Under sommaren och hela det resterande året uppvisade Italien stor ambivalens rörande sina operationer riktade mot öriket, vilket gav britterna och malteserna andrum att förstärka sina positioner, samt även slå tillbaka, vilket attacken på Taranto visade. Den italienska fascistiska rörelsen var inte i första hand militär, Benito Mussolini hade visserligen tjänstgjort i första världskriget, men var framför allt en intellektuell som under hela kriget uppvisade oförstående inför militärens behov. I Mussolinis betraktelse av Malta låg ett önsketänkande om att diktatorn Fransisco Francos Spanien skulle sluta upp på axelmakternas sida som en aktiv partner. Om så skedde skulle den brittiska stödjepunkten Gibraltar falla och deras situation i Medelhavet bli näst intill omöjlig. Förhandlingar med Franco var under gång, särskilt med Hitler, men de skulle aldrig leda någonstans. Franco förhöll sig kallsinnig gentemot axelmakterna, tack vare parallella diskussioner med Storbritannien och USA.

Valetta

Även om fascisterna belönade Italiens militär med ökade anslag, så var ekonomin svag och militären tvingades kompromissa mellan uppblåst numerär och faktisk stridsförmåga. Stommen i den italienska krigsmakten var dess flotta, Regia Marina, den största i Medelhavet. Även om den förfogade över ett imponerande antal krigsfartyg, så var utbildningen av deras besättningar svårt eftersatt. Flottans bristande kompetens inverkade menligt på flygvapnet, som på papperet inte alls var en svag organisation, och deras motivation att fullfölja operationer över havet. Efter Taranto flyttade italienska flottan sin tyngdpunkt till Neapel, en strategisk seger för britterna, som då fick bättre spelrum för sina livsnödvändiga konvojer över Medelhavet. De stärkte också deras tro på Malta som militär stödjepunkt, en nog så viktig faktor, nu när italienarna fick direkt understöd av tyska Wehrmacht.

Tyskarna anlände till Italien i januari 1941. Motiven var i första hand Nordafrika genom att med operationerna Colossus och Sonnenblume förstärka och vända axelmakternas krigslycka där. Initiativet gick parallellt med tyskarnas avancemang ner genom Balkan och Grekland. Wehrmacht sände i första hand Fliegerkorps X, under general Hans Ferdinand Geisler, till Sicilien, där Malta blev ett av operationsmålen. Luftwaffes närvaro stärkte italienarnas moral och tillsammans lyckades man utföra de tyska transporterna av general Erwin Rommels Deutsche Afrika Korps, DAK, mellan Italien och Libyen utan större problem. Detta skedde genom radikalt ökade luftaktiviteter i kombination med skickligt utnyttjande av minutläggning utmed transportlederna. I detta sammanhang lades det ut 54 000 minor runt Malta. Åter igen visade Wehrmacht sin kompetens över vapenslagens gränser, när huvudsakligen flygvapnets befäl aktiverade flottans verksamheter i regionen. Därför kom Malta åter upp på axelmakternas agenda under våren 1941.

Maltesiska soldater

Tyska Wehrmacht skulle inte etablera en komplett strategi för Medelhavet under 1941. Inte förrän i november, när fältmarskalk Albert Kesselring anlände till Italien som Oberbefehlshaber Süd, OB Süd, började man på allvar ta ett grepp om hela situationen. Fram till dess låg operationsaxeln Italien-Libyen under italienskt överkommando, medan Balkan och Grekland sorterade under en gemensam ockupation av Nazityskland, Italien och Bulgarien. Däremot, för Maltas räkning höll det på att gå illa redan innan sommaren 1941, i samband med den tyska invasionen av Grekland under april månad. Efter att ha tagit det grekiska fastlandet stod man redo att invadera Kreta. Luftwaffe pressade på för en omedelbar luftlandsättning med deras fallskärmsjägare. Flygvapenchefen, Reichmarschall Hermann Göring var mycket oroad över att hans vapenslag helt skulle slukas upp av den kommande, jättelika Operation Barbarossa. Han var ingen vän av invasionen av Sovjetunionen och ville absolut visa Luftwaffes förmåga innan man blev enbart en bricka i führerns grandiosa spel. Vid sidan av Kreta hamnade nu Malta i blickfånget.

Adolf Hitler, som kunde uppvisa militär klokhet – d.v.s. låta proffsen sköta jobbet – endast när han inte var besatt av målet, tog sig en titt på kartan över hela Medelhavet inför Operation Merkurius, invasionen av Kreta den 20 maj 1941. Han undrade varför man inte istället förlade operationen till Malta, en i så fall mindre operation – med tanke på förberedelserna inför Barbarossa? Hitler hade därmed, till synes, dragit den mest logiska slutsatsen av situationen i Medelhavet. Malta var av oerhört mycket större strategisk vikt än Kreta. Han hade antagligen lyssnat till general Geisler i Italien, kanske framför allt på dennes briljante, men kontroversiella stabschef, överstelöjtnant Martin Herlinghausen, fram till den sista mars (då han blev flygstridschef under Rommel i Nordafrika). General Kurt Student, chef för fallskärmsjägarna i Luftwaffe och ledare för Operation Merkurius, förklarade för Hitler varför Kreta var ett så mycket mer överkomligt mål än Malta.

Hans Ferdinand Geisler

Man kan kalla det ett Goliatkomplex***. Malta, som ju var ett betydligt mindre mål än Kreta, bedömdes just därför som svårare att angripa. Man drog den i och för sig korrekta slutsatsen att Malta hade ett proportionerligt starkare och större försvar än Kreta. Maltas begränsade yta möjliggjorde för deras försvarare att enkelt kunna slå mot en angripare var än denne önskade förlägga sina anfall, även om man genomförde en kombinerad luftlandsättnings- och amfibieoperation på olika positioner. Därför bedömdes Malta som betydligt svårare anfallsmål, med potentiellt mycket större förluster, än Kreta, utan att ta några som helst strategiska konsekvenser av nödvändigheten i att ta Malta. Hitler ryckte på axlarna och gick sin väg, han hade nu enbart Moskva i sitt blickfång. Operation Merkurius genomfördes, den blev en tysk framgång mot alla odds, en typisk Pyrrhusseger med oerhört svåra förluster för de tappra tyska fallskärmssoldaterna. Kreta innebar att führern till sist bannlyste all fortsatt luftburen infanteriverksamhet för resten av kriget. Albert Kesselring kunde bara förbanna Göring och Student för deras tanklösa halsstarrighet i Medelhavet.

Axelmakternas kombinerade anfallsplan för Malta gick under namnet Operation Herkules, en tysk uppdatering av italienarnas DG10/42. Innan Hitler definitivt lade locket på i slutet av 1942, var Kurt Student mycket aktiv med planeringen av denna operation. Han hade tänkt att lära sig en del av misstagen på Kreta. Samspelet mellan luft- och sjöoperationerna var prioriterade, vilket de inte varit i den grekiska versionen. Planen var att använda två fallskärmsdivisioner, en tysk och en italiensk, vars syfte var att snabbt ta de högre positionerna på Malta. Det relativt korta avståndet mellan Sicilien och Malta innebar att transportflyget kunde utföra hela fyra turer per dag. Det innebar ett totalt behov av ca 800 transportplan, ur båda nationernas flygvapen, samt ca 300 glidplan. Från sjön skulle en huvudsakligen italiensk landstigningsstyrka om totalt 70 000 man, d.v.s. motsvarande en armékår gå iland. Endast ett par kompanier tyskt pansar skulle delta, ett magert tillskott kallat Panzerabteilung z.b.v.66, bestående av beslagtagna ryska stridsvagnar. Landsättningen skulle ske i Marsaxlokkviken på den sydöstra delen av ön. Men av detta blev det således intet.

Regia Marina

Striden om Malta var en tvekamp om luft- och sjöherraväldet. Den böljade fram och tillbaka, där brittiska Royal Navy för det mesta höll havet som sitt eget, men där luften i olika grader dominerades av axelmakterna. Man kan säga att det var upp till den italienska delen av kakan att utgöra tungan på vågen, de förfogade över nästan allt av axelmakternas marina krafter och merparten av stridsflyget, men inte i något av fallen levererade de fullt ut. Britterna hade, som sagt, initiativet, med bl.a. Taranto, fram till årsskiftet 1940-41, då tyska Luftwaffe anlände och luftherraväldet blev deras. Hårda luft- och sjöstrider utväxlades, med bl.a. det nästan lyckade försöket att sänka det brittiska hangarfartyget HMS Illustrious med Stukas. Med Operation Barbarossas inledning sommaren 1941 drogs mycket tyskt flyg bort från Medelhavet och britterna fick övertag igen. Så anlände fältmarskalk Albert Kesselring och OB Süd i november. Detta innebar mycket av giv akt och rättning mittåt för alla axelmaktsstyrkor runt Medelhavsområdet. Superorganisatören Kesselring rätade ut förhållandena med italienarna, en militär institution han innerligt avskydde, men kunde hantera. Han balanserade ut relationerna mellan Luftwaffe och den andre fältmarskalken i regionen, Rommel, samt att han genom sitt nya kommando kunde tala allvar med tyska Kriegsmarine. För britterna innebar allt detta ett 1942 stöpt i eld och blod.

Om situationen för den brittiska och maltesiska militären på Malta blev potentiellt allt mer utsatt, så var den redan prekär för civilbefolkningen. Man levde under ständiga flyglarm och stora delar av dygnen tillbringades i skyddsrum. Allt eftersom attackerna hårdnade med tyskarnas inträde i striderna, minskades matransonerna till den absoluta smärtgränsen. Malta måste försörjas helt och hållet över havet, öriket hade varken råvaror eller förädlingskapacitet till sin förhållandevis stora befolkning. Militären kunde med svårighet underhållas från luften, men för civilbefolkningen måste konvojtrafiken fungera. Ett visst antal lastfartyg med livsmedel måste anlända varje vecka för att folket inte skulle svälta. Det var ett ansvar som vilade tungt på amiral Cunningham och hans hårt testade Medelhavsflotta.

Andrew Cunningham

För britterna handlade kriget i Medelhavet i första hand om konvojtrafik för att försörja trupperna i Nordafrika. Med amerikanarnas inträde i kriget i december 1941 kunde försörjningen ökas, med rutt runt den afrikanska kontinenten och genom Suezkanalen, mycket tack vare att USA: s medverkan innebar att flera sydamerikanska nationer ställde upp på de allierades sida och livsviktiga transporter kunde utgå från brasilianska och argentinska hamnar. Men det var en stor glipa innan den hanteringen kom igång och under större delen av 1942 utvecklades konvojtrafiken på Medelhavet till ett veritabelt gatlopp. Trots att Kesselring aldrig fick italienarnas fulla medverkan, de underlät stadigt att utför ca 40 procent av deras andel av luftattacker under den här fasen av kriget, så märkte britterna av en radikalt hårdare attityd hos axelmakterna. Kesselring hade fått in fler av storamiralen Karl Dönitz högt värderade ubåtar genom Gibraltarsundet. Varje brittisk konvoj hade ett operationsnamn och eftersom Medelhavsflottan led allvarlig brist på eskortfartyg, så bestyckades många lastfartyg med luftvärn och sjunkbomber. Konvojtrafiken på Medelhavet skilde sig mycket från den på Nordatlanten, där väderlek och de långa rutterna nötte ut fartyg och besättningar. På Medelhavet var färden betydligt kortare, men de innefattade istället konstant strid.

För att försörja Malta tvingades Cunningham att spela poker med sin trafik från Gibraltar till Alexandria eller Valetta. Han använde en del konvojer som lockbeten, beroende på hur mycket örlogsskydd de hade, i förhoppningen att de skulle avleda uppmärksamheten från de andra. Det var ett grymt spel som kostade mer människoliv och tonnage under en sådan begränsad tid än någonsin på Nordatlanten. Båda sidor körde sina organisationer till det yttersta. Sjömännen i konvojtrafik på Medelhavet upplevde sådant som knappast någon varit med om vare sig förut eller senare, som att bli angripen av stridsflyg och ubåtar samtidigt. Många konvojer på väg till Malta tvingades vända, andra förstördes i sin helhet med nästan hundraprocentiga förluster i tonnage. Vid ett tillfälle linkade endast ett lastfartyg med livsmedel in i Valettas sönderbombade hamn och man lyckades lasta ur allt gods innan fartyget sjönk där det låg vid kaj. På Malta hade alla män mellan 16 och 56 kallats in, inte bara för att bemanna luftvärnet, utan också för att kunna försörjas genom brittiska arméns försorg. Malta försvarades med allt som kunde skjuta mot luften, inklusive infanteriets gevär. Ändå var det förhållandevis få malteser som föll offer för den massiva bombkampanj som Kesselring kommenderat över ön. Disciplinen var hög och man höll sig väl gömda. Sammanlagt 1 300 civila malteser skulle sätta livet till under belägringen, 30 000 byggnader skulle förstöras.

Valettas hamn under belägringen

På kors med britternas konvojtrafik gick axelmakternas konvojer till Nordafrika. Dessa angreps med samma frenesi av den brittiska flottan. Eftersom britterna hade övertaget till sjöss angreps dessa konvojer av ytfartyg och ubåtar ur Royal Navy. Italienska flottan skulle förlora över 70 procent av sin transportkapacitet under dessa strider, 25 procent av axelmakternas samlade handelsflotta i Medelhavet sänktes av britterna. Det innebar att i sänkt tonnage räknat förlorade axelmakterna den här matchen. Under sommaren och hösten 1942, mellan de båda slagen om El Alamein, lättade belägringen kring Malta. Brittiska flottan hade vunnit segern. Det var en kombination av enastående uthållighet och axelmakternas ojämna dragkrafter i konflikten. Hade italienarna fullföljt sin del av striderna fullt ut och hade Erwin Rommel lyssnat på sin chef Kesselring, tagit hänsyn till de strategiska förhållandena, att han behövde stridsflyg och förnödenheter för att vinna kriget, så hade utkomsten varit annorlunda. Nu hade man förlorat nästan all kapacitet att understödja Afrikakåren, vare sig till sjöss eller i luften. De brittiska förlusterna var omfattande, bl.a. ett slagskepp, två hangarfartyg och över 400 stridsflygplan, men man hade klarat uppgiften, farlederna var åter öppna och Malta var räddat.

I slutet av november 1942 avblåste Albert Kesselring den offensiva delen av axelmakternas sjö- och flygoperationer över Medelhavet. Afrikakåren, tillsammans med den italienska armén i Nordafrika var i full reträtt, rakt i händerna på general Pattons amerikanska sjunde armé, och man upprätthöll enbart den allra nödvändigaste konvojtrafiken över havet för att försörja dem nödtorftigt. Kesselring såg sig omkring på sin gamla stabsplats – Fliegerkorps X: s – på Sicilien, han skulle nu flytta till sin nya, i Rom, och sa till sitt folk att ställa stolarna på borden, de skulle fr.o.m. nu agera strikt defensivt.

Attacken på Taranto




* The King’s Own Malta Regiment var ett infanteriregemente som existerade mellan 1932 och 1972, med en föregångare sedan 1801 som milisregimente. 1903, under en inspektion av Malta, blev kung Edward VII så imponerad av maltesernas militära organisation att han benämnde regementet som sitt eget, varvid namnet kom till.

** Taranto skulle inspirera japanerna till Pearl Harbor.


*** Se även Kinas dilemma i förhållande till en tänkt attack på Taiwan.

torsdag 12 juni 2014

Mannen som inte kunde tänka


Den kanske märkligaste personen bland det nazistiska förbrytargalleriet från andra världskriget var Adolf Eichmann. Det är långt ifrån enbart att han praktiskt taget blev ensam om att plikta med sitt liv långt efter kriget, i en mycket uppblåst rättegång i Israel 1962, han var överhuvudtaget en verkligen udda fågel i sammanhanget. Ofta har Eichmann i litteratur och på film beskrivits enbart som ett monster, formligen vältrande i fullkomlig ondska. Det är inte konstigt, han var instrumentell inom organisationen av den slutliga lösningen. Ändå var hans huvudsakliga gärning den som förhandlare. Snarare än att kommendera människors död, förhandlade Eichmann om deras liv och det var just denna, mycket speciella kvalitet som fick honom engagerad av RSHA.

Reinhard Heydrich, Ernst Kaltenbrunner, Heinrich Müller – Gestapo Müller – och Dr. Karl Eberhard Schöngarth, toppskiktet av RSHA, Reichssicherheitshauptamt, den allkonsumerande säkerhetsorganisationen inom SS-staten. Dit hörde Eichmann och hans lilla expedition om fyra personer, IV B4. De var alla politiska radikaler, känslomässiga fatalister, yrkesmässiga rationalister, skickliga organisatörer och de var kompetenta, mycket kompetenta. Man bör komma ihåg att dessa män skapade Interpol, de var polisiära supermän i Europa, Heydrich fick svenska polisens högsta förtjänstmedalj – den har inte delats ut sedan dess.

Reinhard Heydrich

Dessa män arbetade framgångsrikt med råa praktikaliteter, hur utrotar man miljoner människor över en hel kontinent? De förstod och planerade för vad som skulle ske efter kriget, oavsett vem som vann. Det framgår också klart att man brukade göra sig lustiga på Eichmanns bekostad, placera honom i intellektuella trångmål, skicka honom på småaktiga uppdrag etc. Han var ju inte helt slug bakom örat, den mannen. Dock, de behövde honom, nej, de krävde honom, han och hans enda talang.

Otto Adolf Eichmann föddes 1906 i Solingen, Nordrhein-Westfalen, äldsta barn av fem till en bokhållare och hans hustru. Inför hans elvaårsdag hade familjen flyttat till Linz i Österrike, där fadern blev chef för spårvagnstrafiken i staden. Unge Adolf sändes till Kaizer Franz Josef Staatsoberrealschule, samma skola som Hitler gått i sjutton år tidigare. Eichmann senior hade stora planer för sin son, men fick avbryta dem när hans avkomma inte presterade så väl. Eichmann junior började arbeta istället och trots faderns många kontakter blev det inte mycket av den unge mannen. Det fanns en otålighet i honom, en ovilja att passa in sig i redan ordnade system. I början av 1930-talet arbetade han som lokal agent i Salzburg för ett företag som sålde hydralikolja. Det jobbet gick dock bra, unge Eichmann hade nämligen tumme med att förhandla, han var närmast en virtuose på detta. Samtidigt hade han börjat intressera sig för politik och attraherades av nazismen. Det var faktiskt Ernst Kaltenbrunner, en vän till honom, som 1932 tipsade honom om att gå med i österrikiska NSDAP.

Eichmann, sittande, trea från vänster

Adolf Eichmann tycktes besitta ett sinnelag för att få människor med närliggande behov att komma överens. Han lade absolut ingen moral i detta, var det hydralikolja han skulle sälja och man talat om för honom att just denna hydralikolja var den bästa, så var det exakt det han förmedlade på sådant vis att kunden kände sig trygg och lugn i sitt val. Hans talang hade inget med hans person i övrigt att göra, den var rent professionell och kanske just därför, förfinad. 1933 förlorade han dock jobbet p.g.a. ekonomisk depression och eftersom han hade kontakter i tyska nazistpartiet – Kaltenbrunner – så sökte han anställning vid SS och antogs. Han påbörjade därmed ett kasernliv, med tjänst bl.a. på koncentrationslägret Dachau. Detta liv tråkade givetvis ut honom och han sökte förflyttning till SD, säkerhetstjänsten, fick detta godkänt – Kaltenbrunner – och placerades i en avdelning som skulle samla sevärdheter kring det nu förbjudna Frimurarlogen, för ett museum.

Hans stora genombrott inom SS skedde 1934, efter endast ett halvår hos SD – åter igen: Kaltenbrunner. Han flyttades till Berlin och avdelning II/112 inom SD, som skötte de judiska frågorna. Avdelningen styrdes av SS-Untersturmführer Leopold von Mildenstein, som odlade ett slags expertis på sionism inom SS. Han hade umgåtts med judar, men oftast under falska pretexter. Han deltog i sionistiska konferenser och sades ha besökt det heliga landet. Sionism kom att fascinera även Adolf Eichmann och det var hans nye chef som uppmanade honom att lära sig både jiddish och hebreiska. Arbetet på SD sporrade uppenbarligen den unge underofficeren i SS. Det här var en radikal, nydanande organisation med högt i tak. Eichmann skulle senare beskriva det som sin lyckligaste tid i livet.

Heinrich Müller
Leopold von Mildenstein var en förespråkare av att deportera judarna till Palestina, eller åtminstone ut ur Tyskland. Idéerna drog till sig SD: s chef Reinhard Heydrichs intresse. Han såg det som en rationell och smidig lösning på judefrågan. Vad det inte det de ville, judarna, att komma till det heliga landet? Eichmann försjönk helt och hållet i detta arbete. Han hade hittat sitt kall. 1937 befordrades han till officer, SS-Untersturmführer, och hade ett gott anseende inom SD som von Mildensteins protegé, inte bara organisatoriskt utan även kunskapsmässigt. Heydrich fick upp ögonen för honom, Eichmann delade von Mildensteins kompetens, dock utan den förres självupptagelse och pomp. Ungefär hälften av den tyska judiska befolkningen, ca en kvarts miljon människor, skulle emigrera under åren innan andra världskriget, dock inte företrädesvis till Palestina. Vid det laget var den processen det mest effektiva sättet att etniskt rensa Nazityskland.

Adolf Eichmann reste 1937, med falsk pressackreditering, till det brittiska Palestina tillsammans med en chef, Herbert Hagen. De träffade i Kairo en Feival Polkes, kontaktman hos den judiska motståndsrörelsen Haganah. Det fanns ju en gemensam vilja till ökad judisk emmigration, men förhandlingarna misslyckades. Herbert Hagen fick inte ihop detta med nazismens absoluta ovilja mot en oberoende judisk stat. Det finns uppgifter om att Eichmann uttryckte större välvilja från tyskt håll än sin chefs, i vilket fall som helst skulle de blivande israelerna inte glömma bort den nedtonade SS-officeren i civila kläder. Man försökte på nått något senare, men då stängde britterna gränsen för dem, efter att ha lärt sig vad som var på gång. Britterna var vid den här tiden absolut inte intresserad av ytterligare immigration av judar till Palestina.

1938 posterades SS-Obersturmführer Eichmann till Wien i samband med Hitlers Anschluss och etablerade i augusti motsvarande SD-organisation för judisk emmigration, den här gången under egen ledning. På ett år, fram till krigsstarten, emigrerade 100 000 österrikiska judar ut ur landet – varav en hög, men i siffror okänd andel smugglades till Palestina. Eichmann hade nått kulmen på sin karriär, han hade övertrumfat sina chefer, Reinhard Heydrich – och ytterst Adolf Hitler – var mycket imponerad, så var också Haganah.

Veronika, hustrun

Kriget kom och med invasionen av Polen anlände ett helt nytt och mörkare kapitel i judarnas Europa. Ordet emigration byttes ut mot deportation, men det var samma tjänstemän som fick det på sitt bord. Den 27 september bildade Reinhard Heydrich RSHA, den sammanslagna säkerhetsinstitutionen för SS, Gestapo och polisen. Under hösten sattes det upp en ny organisation för judefrågor, RSHA Referat IV B4. Som chef för detta lilla, men mäktiga kontor tillsattes SS-Hauptsturmführer Adolf Eichmann den 19 december. Första uppdraget blev att inför en förbluffad Hans Frank, generalguvernör över det ockuperade Polen, lägga fram en komplett plan att deportera 600 000 judar från det tyska Polen och det egentliga Tyskland, till hans territorium. Detta var början till den slutliga lösningen.

Adolf Eichmann kom senare att uttrycka denna nya del av hans liv som problemfylld. Det var aldrig så att han medgav någon skuld, men det var också helt klart så att den reserverade Eichmann upplevde det som mer än bekymmersamt. Han var varken polis eller militär, egentligen var han en affärsman i uniform. Han laborerade aldrig kring sina känslor inför vad hans hantering innebar, men det går inte att bortse ifrån att han upplevt starkt obehag när han konfronterats med det i verkligheten. Eichmann var upptagen av sina uppdrag. Den effektive byråkraten blev framgångsrik med den befogenhet hans kontor gav honom. Inom SS var RSHA den allsmäktiga paraplyorganisationen och med judefrågan högt på nazismens agenda, ofta högre än själva kriget, så var beteckningen IV B4 på brevpapperet något som lades högst på samtliga skrivbord i det tusenåriga riket. Märk väl, Eichmann var samme, något dimmiga person, men nu med stål i ryggen. Han kom att i krigets inledning bl.a. att arbeta med Projekt Madagaskar, en rätt så stollig idé om att skicka Europas judar till den afrikanska ön Madagaskar, kontrollerad av Vichy-Frankrike. Han var också framträdande i förhandlingarna med den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD om utvisande av polska, judiska flyktingar till nazisterna. Han var också den som introducerade ordet evakuering som sammanhängande begrepp för judarnas öden, oavsett utgång. 1941 befordrades Adolf Eichmann till överstelöjtnant, SS-Obersturmbannführer.

Karl Eberhard Schöngarth
Han kände Rudolf Höss väl, den blivande kommendanten i Auschwitz. De hade träffats redan före kriget, i Dachau, och de båda männen tycks ha respekterat och uppskattat varandras personfixerade roller i det stora sammanhanget. De var olika sidor på samma mynt. Eichmann ordnade med råvarutillförseln, Höss skötte exekutionen. Eichmann var en av de få byråkrater som Höss inte talade illa om i sina memoarer. De delade varandras frustration över den statliga byråkratins otillräcklighet. Eichmann uttryckte även senare empati med Höss: s omöjliga uppdrag. Ytterligare förståelse för Eichmanns roll kan man finna i relation med en annan kändis i sammanhanget, en person vars uppdrag var betydligt närmare Eichmanns expertis – Oscar Schindler. Dessa båda träffades vid flera tillfällen och i deras möten visade Eichmann sin främsta sida. I Schindlers värld var Eichmann en like, en i grunden affärsman som genom samtidens skräckvälde tvingast agera herre och mästare över människoliv. Det gick att göra affärer med Eichmann och Schindler använde stämpeln IV B4 flitigt när han viftade dokument i ansiktet på hetsande SS-befäl.

Det är en myt att Wannseekonferensen den 20 januari 1942 utgjorde startskottet för den slutliga lösningen. En så stor operation värktes fram under fler möten än så, både före och efter Wannsee, men just detta möte är det bäst dokumenterade eftersom Eichmanns kopia av protokollet, samt stenografirullarna återfanns efter kriget. Det var Eichmann som organiserade mötet, som var en av de tyngsta i ordningen. Han hade valt platsen, en grandios villa, eller herrgård, i det natursköna Wannsee strax utanför Berlin, en gång ägd av en judisk familj. Ordförande var självaste Reinhard Heydrich och den som vid bordet var likvärdig med honom i rang var den främste civilisten för dagen, Friedrich Wilhelm Kritzinger, ständig förstesekreterare vid führerns rikskansli i Berlin. När de övriga medlemmarna satte sig vid bordet och såg de välordnade handlingarna och den väntande maten och drycken, blev de mycket imponerade. Någon sa: - Det är som ett styrelsemöte hos I.G. Farben.

Leopold von Mildenstein i Palestina

Under mötets gång relaterade Heydrich hela tiden till Eichmann, som stod för all utförlig fakta och sifferexercis. Med invasionen av Sovjetunionen hade man fått ytterligare fem miljoner judar på halsen. När massemigration inte längre fungerade under krigstid stod man inför ett problem. Hermann Göring, på order av Adolf Hitler, hade givet dem skriftligt mandat att finna en slutlig lösning på problemet. Många mötesdeltagare, även personer ur SS, var inte fullt införstådda i vad som skulle komma. De närvarande civila ämbetsmännen uttryckte en klar irritation över SS: s sätt att ta över statsfunktionerna. Eichmann deltog över huvudtaget inte i det uppkomna käbblet, utan uttalade sig enbart på Heydrichs inrådan, när denne behövde stöd i sin argumentation och då endast i sakfrågor. Det var dock han som talade dödssiffror och när man väl kom till pudelns kärna, när det avslöjades att SS redan ordnat med den slutliga lösningen, genom den närvarande SS-Oberführer Karl Eberhard Schöngards hemliga verksamhet i Polen, då nådde mötet sin kulmen. Eichmann förklarade att med de nya metoderna skulle det innebära, när väl faciliteterna för ändamålet blivit uppförda i Auschwitz, att 60 000 judar kunde evakueras per dygn och han tillade: - Eller tjugoen miljoner niohundratusen per år, om det överhuvudtaget funnits så många judar.

Martin Luther, statssekreterare på utrikesdepartementet undrade demonstrativt, uppenbart förbluffad: - Sextiotusen, per dag? Eichmann förklarade att det skulle ske med industriella metoder, såsom gasning och förbränning. SS-Gruppenführer Heinrich Müller – Gestapo-Müller – sa: - Tänk er, sextio tusen judar upp i rök, varje dag. Reinhard Heydrich kommenterade: - Det är vad vi kan åstadkomma. Mötet slutade med att Heydrich bad samtliga närvarande att länka samman sina resurser och arbeta för detta mål. Han pekade ut Eichmann som projektledare, den som skulle samordna samtliga åtgärder. Därefter tvådde Heydrich sina händer och han gick vidare. Han dödades i ett attentat sex månader senare och Ernst Kaltenbrunner tog över hans position. Därmed blev Adolf Eichmann högste tjänsteman i den slutliga lösningen, allt från insamling, deportering och transport, till evakuering av judar var hans ansvar. Till sin hjälp hade han hela SS-organisationen och den tyska statsapparaten. Hans ord var sanktionerad av högsta ort, de var de facto Führer befehl.

Wannsee

Ville han detta, var det något han strävat för? Det är svårt att avgöra, det mesta tyder dock på att han fann sig i situationen såsom tämligen passiv. Han höll sig mycket i skymundan, delegerade mycket. Han var ju ingen kommendant, saknade militär hållning. Den nazistiska organisationen var också så beskaffad att det var lätt att hålla sig undan. Det var många som höll titlar och funktioner som liknade Eichmanns, dessutom var hans rang påtagligt låg i detta sammanhang. Det fattades beslut under den slutliga lösningen som i teorin borde ha varit Eichmanns, men i själva verket fattades av någon annan. Nazismen är fyllt med sådan förvirring och det krävs kunskaper i nazistisk formalia och inte minst hur de olika personerna i ledande ställning förhöll sig till varandra, för att reda ut historiken kring nazismen.

Med början i mars 1944 ockuperade tyska armén Ungern, genom Operation Margrete, efter det att nationen varit en allierad till Nazityskland sedan krigets början. Orsaken var att premiärministern Miklós Kállay, med passivt stöd från kung Miklós Horthy, försökt förhandla med de allierade om en separatfred. Hitler reagerade blixtsnabbt och med hjälp av de nationalsocialistiska Pilkorspartiet tog man kontrollen över landet. Kung Horthy tvingades tillsätta en tyskvänlig regim. Tre månader senare störtade pilkorspartiets ledare, Ferenc Szálasi, kung Horthy genom en statskupp. Adolf Eichmann hade kommenderats till Budapest för att leda det ungrarna under Horthy undanlåtit att göra, deportera alla sina judar till koncentrationsläger. Eichmann hade talat med Rudolf Höss i Berlin, som accepterade att återgå tillfälligt i tjänst som lägerkommendant för Auschwitz under transporten av ungerska judar dit. Det skulle nu bli den mest intensiva perioden av folkmord i något av nazisternas koncentrationsläger, när Eichmann lät evakuera 440 000 judar mellan den 14 maj och 4 juli 1944. Därefter stoppade den ungerska regeringen vidare transporter efter internationella påtryckningar. Den här specifika delen av den slutliga lösningen blev en av de mera exponerade på den internationella arenan.


Eichmann förhandlade kontinuerligt med olika personer och institutioner under den här perioden. Han skulle senare påstå att han av Hitler fått tillåtelse att förhandla till sig 10 000 lastbilstransporter med vinterkläder åt Wehrmacht, mot en miljon judars liv. Detta utbyte skulle ha skett via en viss Joel Brand, en medlem av en judisk hjälporganisation i Ungern. Det är också nu Eichmann kom att förhandla med Raoul Wallenberg på den svenska ambassaden i Budapest. Det osannolika valet av unge Wallenberg som representant för olika internationella organisationer i svensk regi kan antagligen delvis förklaras med Adolf Eichmann. Vem, om inte en ung affärsman, skulle kunna handskas med honom. Man visste ju av erfarenhet att Eichmann föredrog förhandling. Projektet var framgångsrikt, även mitt i det sönderfallande Ungern. Raoul Wallenberg lyckades rädda tiotusentals människor. Hur mycket detta berodde på Eichmanns välvilja är svårt att säga, men han uttryckte själv 1944 som ett särskilt svårt år. Han lämnade Ungern i december samma år, just innan Röda armén tog Budapest.

Vid sidan av den slutliga lösningen var Eichmann inblandad i de flyktplaner som SS-toppen organiserade. En stor del av det kapital som han äskat genom förhandling hade gått till hemliga bankkonton i Schweiz. Man hade skaffat fram falska identitetshandlingar och en efterkrigsorganisation hade igångsatts. Av alla de högre och mest namnkunniga SS-tjänstemännen blev Eichmann den mest framgångsrike flyktingen. Under namnet Otto Eckmannn fångades han in av amerikanerna i samband med krigsslutet, men lyckades rymma i villervallan innan hans rätta identitet avslöjats. Under nytt namn, Otto Heninger, höll han sig undan tills han 1948 erhöll visum till Argentina, nu som Ricardo Klement. Resan ordnades av Röda korset och katolska kyrkan. Från 1950 residerade han i Tucumánprovinsen i Argentina. 1952 följde hans familj, hustrun Veronika och hans tre söner efter. 1955 fick de ytterligare en son. Ricardo Klements, alias Adolf Eichmann, arbetade som lokal representant för Mercedes-Benz i Buenos Aires under större delen av 1950-talet.

Domarpodiet i Jerusalem

Det är lätt att få intrycket, såsom historien har beskrivits i dramatiska ordalag, att Eichmanns liv i Latinamerika var en väl förborgad hemlighet, att nazistorganisationen ODESSA skyddade honom med våld. Så var inte riktigt fallet. 1956 påbörjas ett redaktionellt arbete, under ledning av den nazistiske tidningsmannen Willem Sassen, med syfte att producera en biografi om Eichmann. Intervjuer med honom trycktes 1960 i internationella magasin som Life och Der Stern. Hur pass insyltad Eichmann var i hemliga nazistorganisationer är okänt, han verkade mest vilja blåsa sitt eget horn. Sedan 1953 hade nazistjägaren Simon Wiesenthal hållit honom under uppsikt. Ärendet var känsligt. Den gladfascistiska regimen i Argentina, under Juan Peron, var inte road av att man pekade ut deras undanstoppade tyska nazister. Vid den här tiden var staten Israel fortfarande inblandad i jakten på nazister och man ville ha Eichmann utvisad. Dock anade israelerna att Argentina skulle vägra, så man brydde sig inte i de officiella vägarna. Istället kommenderade premiärminister David Ben-Gurion det israeliska Mossad, d.v.s. den officiella underrättelsetjänsten, att kidnappa Eichmann och föra honom till Israel. Så skedde också i maj 1960.

Adolf Eichmann satt häktad i nio månader innan rättegången. Ledaren för utredningen var polismannen Avner Less och han hade 3 500 dokument att gå igenom för sitt viktiga uppdrag. En av de främsta männen bakom den slutliga lösningen skulle nu få sin dom i den största nazisträttegången sedan Nürnberg, dessutom i judarnas egen nation, Israel. Premiärministern Ben-Gurion hade satsat högt på denna rättegång. Han var socialdemokrat och såg den kommande processen som en kollektiv uppgörelse för judarna. Opinionsbildningen var stark under den här tiden, nu skulle nazismen synas i sömmarna och monstret avslöjas. Åklagare var motsvarande justitiekanslern Gideon Hausner. Det skulle vara tre domare, under ledning av Moshe Landau. Eichmann försvarades av ett tyskt team med advokater, ledd av en luttrad nazijurist Robert Servatius. Svårigheterna sipprade snart ut från israeliska poliskällor, att Avner Less hade stora problem, att trots den omfattande dokumentationen, fanns det lite, eller inget att binda Eichmann till beslut, eller än mindre åtgärder, som var direkt relaterade till mord av något slag. Dessutom var Eichmann inte den man hade väntat sig.

Eichmann i domstolen
Den 11 april 1961 öppnades rättsalen i Jerusalem för den stora händelsen. Eichmann tog plats i sin skottsäkra glasbur och ett väldigt uppbåd av internationell press fyrade av sina fotoblixtar. Mycket snart gick det upp för samtliga i rättsalen att det här höll på att bli en pinsam antiklimax. Åklagare Hausner hade dåligt på fötterna, han förstod inte heller tillräckligt med tyska för sitt ändamål, så chefsdomaren Landau, bördig från Danzig, tvingades rätta översättningen flera gånger. Trots graverande dokumentation, som Rudolf Höss: s attester och 112 vittnen, varav flera överlevare från förintelsen, kunde advokaten Servatius avstyra åklagarens attacker. Sett i skenet av vad direkta mördare kommit undan med i olika nazirättegångar under 1950-talet, vad för slags prejudikat kunde man sätta där i Jerusalem? Framför allt var det Eichmanns person som lyste igenom. Han var nu en medelålders, trött man som tycktes argumentera utifrån eget oförstånd, snarare än från ondskefull list. Han tycktes inte förstå när hans eget, verbala försvar talade emot honom själv. Hans advokater lät honom hållas, där hans långa och mycket målande utlägg kring hans byråkratiska arbete i nazismens tjänst till sist bröts, inte av åklagaren, utan av domaren Landau, som undrade om Eichmann förstod innebörden av det han just sagt.

Adolf Eichmann kunde inte tänka, han var en man med bristande social kompetens, det var slutsatsen många drog. Här fanns inget monster, utan en tanklös byråkrat som gjorde som han blev tillsagd. Avslöjandena om hans förhandlingar med olika judiska organisationer, bl.a. Haganah, slog ner som en bomb. Advokat Servatius vittnen, samtliga prominenta judiska frihetskämpar, talade om en SS-man som man kunde förhandla med, som på sätt och vis medverkat i den judiska statens bildande. Eichmann erkände samtidigt sin nazistiska uppfattning, hans ogillande av judar och att hans gärningar som officer i SS gick parallellt med hans attityder vid den tiden, men han blånekade till personligt ansvar till mördandet. Premiärminister Ben-Gurion greps av panik, karlen i glasburen fick inte komma undan med enbart fängelsestraff.

Domen förklarades med början den 12 december 1961, efter fyra månaders överläggning. Domarna frikände Eichmann som personligt ansvarig för dödandet, han hade inte kommenderat vare sig koncentrationsläger, Einsatzgruppen, eller enskilda avrättningar. Han dömdes däremot som skyldig till brott mot mänskligheten, för krigsbrott, för sitt konspiratoriska medlemskap inom tre enheter direkt involverade i folkmord, SS, Gestapo och SD. Den 15 december föll domen – döden.

Statliga järnvägens byråkrati

Domen överklagades till högre rättsinstans, men avslogs. Man överklagade då till president Yitzhak Ben-Zvi, som i laga ordning överförde ärendet till regeringen. Vid det här laget trädde många prominenta judar fram till Eichmanns försvar, inte minst jurister. Frågan var om det var detta judarna reducerats till efter allt man gått igenom? Man vädjade till den israeliska konstitutionen. Regeringen Ben-Gurion, efter särskild inkallad konselj, beslutade på kvällen den 31 maj att dödsdomen upprätthöll laga kraft. Avrättningen skulle ske samma kväll. Strax före midnatt den 31 maj 1962 hängdes Adolf Eichmann i fängelset i Ramala.

Eichmanns historiska efterbörd har aldrig tvekat inför hans skuld, han var ett verktyg i den slutliga lösningen, hans arbete innebar avgörande skillnader i det avseendet. Juridiskt och rättsstatligt var han samtidigt offer för politisk påverkan och frågan om vad som skiljer oss från barbariet måste ställas. Vad Adolf Eichmanns eftermäle visat över allt annat är nödvändigheten att förstå tyranniets inre funktioner, dess ideologiska logistik. Vi kan alla bli mördare, vare sig vi vill det eller inte, så till syvende och sist kommer det ner till vår förmåga ...

… att tänka.



Fotnot: Den här texten vilar tungt hos Hanna Arendts teorier och reflektioner. Den tysk-amerikanska politiska teoretikern och författaren sändes till Israel av The New Yorker 1962 för att rapportera om Eichmanns öde. Hennes långa reportage, Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil, blev till en bok och en klassiker. Alltid kontroversiell, t.ex. hennes studentrelation till Martin Heidegger, filosof, portalfigur inom postmodernismen och stark nazistisk tillskyndare, renderade Arendt med öppet tillträde till den intellektuella, internationella vänstern. Döm därför om deras besvikelse när hon alltid stoiskt drog likhetstecken mellan kommunism-socialism-fascism-nazism. Hanna Arndt (1906-1975) var en pionjär i modern tid, hon peka t.ex. på den amerikanska revolutionens framgång i relation till det samtida franska misslyckandet, varför hon förtjänar min stora beundran.