söndag 27 juli 2014

Det otänkbara


Det blev som en antiklimax för britterna i det vackra Livadiapalatset och i synnerhet så för den cigarrpuffande premiärministern, Winston Churchill. Jaltakonferensen, det sista stora mötet mellan segrarnationerna innan krigets slut i Europa, som hölls på Krim mellan den 4 och 11 februari 1945. Det var tydligt för honom att USA och Sovjetunionen dominerade arenan nu. Josef Stalin, den sovjetiske diktatorn, var mer arrogant än tidigare och vad värre var, den amerikanske presidenten Franklin Roosevelt, utmärglad och döende, lät honom hållas.

Winston Churchill såg att något hemskt höll på att hända i Europa, parallellt med den stundande segern över Nazityskland. Det var Polen, det brittiska samvetet inför det polska folket, som placerat dilemmat framför Churchill. Storbritannien hade gått i krig för Polens skull, den tyska invasionen av sin grannation den 1 september 1939, hade påkallat London att förklara Nazityskland krig två dagar senare. Stalins agerande inför polackernas resning mot nazisterna i Warszawa året innan, hade chockat Churchill. Att ryssarna med berått mod låtit nazisterna slå ner upproret medels folkmord – samt därmed även den politiska oppositionen mot de polska kommunisterna som Röda armén fört med sig. Det var uppenbart att Stalin ville ha Polen som buffertzon och USA lät honom hållas.


Tecknen var synliga över hela Östeuropa, varhelst Röda armén – som det uttrycktes – befriade nationer, infördes politiskt kommissarievälde. Nationella kommunister ersatte notoriskt det övergående militärstyret. Det var mera av ockupation än av befrielse. Churchill var förbryllad, på amerikanerna, eller rättare sagt på presidenten. Roosevelt brukade i tid och otid rätta den brittiske premiärministern vad gällde Storbritanniens koloniala intressen runt om i världen, men i frågan kommunismen så var detta uppenbarligen inte så viktigt. Samtidigt visste givetvis Churchill att Roosevelts ovilja till konfrontation med ryssarna alls inte delades av alla amerikaner, särskilt inte militärerna, som nästan mangrant hyste en stor oro inför Röda arméns framfart.

Ju närmare krigets slut man kom, desto tydligare blev problemet. I april hade Churchill ett samtal med Anthony Eden, Storbritanniens utrikesminister, där han utmålade det aktuella läget nästan exakt ett år innan hans berömda tal, Sinews of Peace, vid Westminster College i Fulton, Missouri:

From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic an iron curtain has descended across the Continent. Behind that line lie all the capitals of the ancient states of Central and Eastern Europe. Warsaw, Berlin, Prague, Vienna, Budapest, Belgrade, Bucharest and Sofia, all these famous cities and the populations around them lie in what I must call the Soviet sphere, and all are subject in one form or another, not only to Soviet influence but to a very high and, in some cases, increasing measure of control from Moscow.


Vid det här laget, på våren 1945, hade Churchill, sin vana trogen, agerat på sina farhågor och i alla hemlighet presenterat för det brittiska, Chiefs of Staff Committee, CSC, ett betänkande för dem att kommentera – Operation Unthinkable. Med början den 1 juli 1945 skulle 45 brittiska och amerikanska divisioner, förstärkta med samtliga fria polska styrkor, samt åtminstone 100 000 tidigare tyska soldater, attackera de sovjetiska linjerna i höjd med Dresden. Detta utgjorde ungefär en miljon man, d.v.s. hälften av de tillgängliga förband de västallierade förfogade över i Västeuropa. Målsättningen var att instifta en acceptans hos Moskva att anta en västerländsk inställning till befrielsen av Europa. Churchill menade att om inget klargörande kunde nås innan vintern 1945, skulle storkrig råda mellan väst och öst.

Man kan knappast säga att de allra högsta av Storbritanniens militärer blev förvånade. De kände mycket väl till premiärministerns våndor, de delade dem och de var även påtagligt förtrogna med Churchills passion för kontroversiellt militärt tänkande – för att uttrycka det milt. Som vanligt hade det varit den trogne general Hastings Ismay som presenterade betänkandet för kommittén och dess ordförande, fältmarskalk Sir Alan Francis Brooke. Man tog uppgiften på fullaste allvar och återkom den 8 juni med en rapport daterad den 22 maj. Med den lämnade Ismay en notering till premiärministern, som inte minst hade till uppgift att skydda Churchills person:

PRIME MINISTER. In the attached report on Operation ”UNTHINKABLE”, the Chiefs of Staff have set out the bare facts, which they can elaborate in discussions with you, if you so desire. They felt that the less was put on paper on this subject the better.

Hastings Ismay

Det generalerna och amiralerna uttryckte, var att I princip var de väpnade styrkorna redo. Både de brittiska och amerikanska styrkornas moral var hög. Man bedömde att det fanns stöd för en sådan operation hos folket i de båda nationerna. De antydde dock att utfallet av Unthinkable var politiskt osäkert, att det i slutändan var upp till Moskva att besluta vad som var möjligt för dem att acceptera – en klar vink om ryssarnas förväntade intentioner. Den strikt militära slutsatsen av Unthinkable bedömdes vara hazardous. Styrkeförhållandena i Europa var 4:1 i soldater, i Röda arméns favör, 2:1 i stridsvagnar. De västallierade hade övertag i luften och till sjöss.

Kommittén lyfte ett starkt frågetecken inför amerikanarnas möjlighet att delta, nu när deras fokus övergick till Stilla havet. Stora kontingenter amerikansk trupp förväntades bli flyttade till andra sidan jordklotet inom kort. Hela den amerikanska första armén, nästan en halv miljon man, var vikt åt Operation Downfall, invasionen av Japan. Dess chef, general Courtney Hodges, var redan på Filippinerna i full färd att upprätta sin stab. Detta argument ensamt gjorde Unthinkable irrelevant.


Rapporten kompletterades senare med ytterligare en skriftlig kommentar från Ismay, där han med styrka svängde över Operation Unthinkable från att vara en offensiv plan, till en defensiv sådan. I slutet på kommentaren hade han strukit originaltexten och lagt till med röd penna, varpå det slutar så här:

By retaining the codeword ”UNTHINKABLE” the staffs will realize that this remains a precautionary study of what, I hope, is still a highly hypothetical eventuality.


General Ismay kände sin premiärminister bättre än de flesta, de hade suttit mittemot varandra vid krigskabinettets bord under fem år av världskrig. Det fanns ingen som Churchill diskuterat sina idéer så ofta och ingående som med den Indienfödde generalen. Ismay spelade en stor roll i att svänga den ursprungliga tanken med Unthinkable till en defensiv idé och därmed behålla den vital, så att den till sist blev en militär doktrin. Amerikanerna kände till den via militären, general Dwight Eisenhower visste om britternas funderingar nästan i realtid. President Roosevelt fick aldrig höra något, han avled den 12 april 1945, utan det blev Harry Truman, via Pentagon, som lärde sig om operationen. Dess mening och innebörd oroade honom mycket.


Winston Churchills förhastade, men nödvändiga, om än otänkbara plan sådde fröet till NATO, North Atlantic Treaty Organization och det var inte mer än passande att dess första generalsekreterare 1952 blev Sir Hastings Ismay, 1st Baron Ismay.

lördag 26 juli 2014

Varför Vietnam?


Kära Winston

Jag är säker på att liksom jag följer du med djupaste intresse och oro de dagliga rapporterna om den heroiska kamp fransmännen upprätthåller vid Dien Bien Phu. Just nu tycks situationen där inte vara helt hopplös.

Dock, oavsett vad som sker i denna specifika strid, är jag rädd att fransmännen inte ensamma mäktar med situationen, detta trots den omfattande assistans vi ger dem med finanser och materiell. Att mana Frankrike till ytterligare umbäranden tycks inte utgöra en lösning. Om de därmed inte lyckas bemästra situationen och Indokina faller i händerna på kommunisterna, kommer den omedelbara effekten på vår gemensamma globala, strategiska position, innebärande skifte i maktbalansen över Asien och Stilla havet, att bli katastrofal och, jag vet, oacceptabla för både dig och mig.

Det är därmed svårt att se hur Thailand, Burma och Indonesien skulle kunna hållas borta från kommunismen. Detta har vi inte råd med. Hotet mot Malaysia, Australien och Nya Zeeland skulle bli direkt. Denna kedja av öar skulle brytas. Den ekonomiska pressen på Japan, som därmed förlorar tillgången till icke-kommunistiska marknader med bortfall av livsmedel och råmaterial, skulle bli sådant över en tid, att det blir ytterligare svårt att undvika japans behov att nå avtal med den kommunistiska världen, vilka i sin tur söker kombinera Asiens naturtillgångar med Japans industriella potential. Detta har fått oss att dra slutsatsen att situationen i Sydostasien kräver oss på seriösa och långtgående beslut.

Genéve [Genévekonferensen som skulle bestämma Vietnams framtid] är mindre än fyra veckor framåt. Där kommer kommunisternas möjligheter att driva ner en kil mellan oss, beroende på Frankrikes ståndpunkt, att bli betydligt större än vid Berlin. Jag kan förstå den naturliga önskan hos fransmännen att få slut på det krig som blött dem under åtta år. Vårt smärtsamma sökande efter en väg ut ur dilemmat har tvingat oss inse att det inte existerar en förhandlingslösning för ett hedervärt franskt uttåg eller ett likvärdigt hedervärt kommunistiskt tillbakadragande. Det första alternativet har allt för stora strategiska implikationer för vare sig dig eller mig att acceptera. Bortsett från effekterna i Sydostasien, där du och samväldet har direkta och vitala intressen, skulle det få svåra konsekvenser i Nordafrika, Europa och annorstädes. Här hemma skulle det innebära omfattande förluster av förtroende för våra allianser.

Jag tror inte jag överdriver om jag bedömer att Frankrikes roll som stormakt skulle hotas. Kanske Frankrike aldrig mer skulle vara den maktfaktor de en gång varit, utan istället skapas det ett vakuum varhelst fransk makt existerat, en situation som det skulle bli svårt för oss att förhålla oss till.

På något sätt måste vi lyckas åstadkomma ett andra alternativ. Det preliminära tänkandet skissades upp av Foster [USA: s utrikesminister John Foster Dulles] i hans tal förra måndagen, där han klargjorde att under de rådande omständigheterna i Sydostasien med de närvarande politiska systemen det kommunistiska Ryssland och deras kinesiska kommunistallierade innebär, oavsett medel, utgör ett graverande hot mot hela den fria världen, samt att utifrån vårt sätt att se saken borde en möjlighet till gemensam aktion utvärderas, snarare än passivt accepterande. Han förde också intima samtal med [den brittiska ambassadören i USA] Roger Makins.


Jag tror att det bästa sättet att hugga in på detta koncept och införliva mer moral och materiella resurser till stöd för den franska saken, vore att etablera en ny, spontan gruppering, eller koalition sammansatt av nationer med intresse att kontrollera den kommunistiska expansionen i området. Det jag tänker mig, utöver våra två nationer, är Frankrike, de Associerade Staterna [Vietnam, Laos, Kambodia], Australien, Nya Zeeland, Thailand och Filippinerna. USA: s regering utgår ifrån att spela sin fulla roll i en sådan koalition. Den koalition vi talar om skall inte vara riktad mot det kommunistiska Kina. Om, till skillnad från vad vi tror, vår strävan att rädda Sydostasien och brittiska samväldets positioner i söder skulle hota faran för Hong Kong, så kommer vi att finnas med er i detta. Jag utgår ifrån att Förenta Nationerna på något vis bör beaktas, men jag betvivlar, med tanke på Sovjetunionens veto, att de kan agera med nödvändig snabbhet och styrka.

Jag ser ingen roll för vare sig Formosa [Taiwan] eller Republiken Korea [Sydkorea] i den politiska konstruktionen av denna koalition.

Det är viktigt att koalitionen är stark och att den måste vara villig att gå i strid om så är påkallat. Jag förutser inget behov av stridande marktrupper för er del, eller vår. Om alliansen är tillräckligt beslutsam borde det ge det kommunistiska Kina skäl att se ett fortsatt materiellt understöd till Viet Minh [kommunistiska Vietnam] som likvärdigt med ett ökat hot från de krafter som arrangerats omkring dem.

Mina kollegor och jag är mycket medvetna om de risker detta förslag kan innebära, men i den rådande situationen föreligger faran oavsett om vi agerar eller inte, och jag kan knappast tänka mig en man som inte tampats mer med faran som Ni. Om vi tillsammans handlar i denna sak, tror jag att vi kan få kineserna att förstå deras intresse att diskret hålla sig undan arenan. I en sådan utveckling kunde vi närma oss Genévekonferensen som den fria världen, inte enbart som en realitet, utan även som stärkt i vår övertygelse.

Idag står vi inför en hård verklighet, en katastrof bringad av fransk svaghet och behovet att ta tag i den innan den utvecklas. Det betyder rakt språk med fransmännen. På många sätt anknyter det till hur du så briljant uttrycker det i andra kapitlet av ”Their Finest Hour”, när historien gjorde klart rörande fransk strategi och disposition före tyskarnas genombrott 1940, att de skulle ha utmanats före slaget.

Det smärtar mig att ytterligare betunga dina problem, men det är faktiskt inte jag, utan våra fiender som gör det. Jag har tro på att en andra aktion av vänskap inför stora hot kommer att innebära en spirituell kraft vilket kommer att hindra oss från att halka ner i misstroendets gungfly.

Om jag än en gång får referera till historien, vi misslyckades att stoppa Hirohito, Mussolini och Hitler genom att inte agera tillsammans och i god tid. Det innebar en början för många år av oerhörd tragedi och desperat kamp. Må inte våra nationer ha lärt sig något från detta?

Så djupt tror jag att effektiviteten hos koalitionsprincipen är satt i gungning att jag är redo att sända Foster, eller [USA: s ställföreträdande utrikesminister Walter] Bedell [Smith], att besöka dig denna vecka, vid ett datum bäst lämpad för dig. Vem som än anländer, kommer han att vistas en dag i Paris för att undvika stöta sig med fransmännen, i sken av att förbereda för Genéve.

                                                                                                                                   Eisenhower




Fotnot:

Brevet sändes av USA: s president Dwight D. Eisenhower till Storbritanniens premiärminister Sir Winston Churchill den 4 april 1954. Den nu 80-årige Churchill svarade avvärjande fyra dagar senare, endast med intentionen att möta Dulles i London. Det blev tydligt att engelsmännen inte ville äventyra Genévekonferensen med ett militärt engagemang i Vietnam. Undertecknandet av South East Asian Treaty Organization, SEATO, i september samma år fullföljde visserligen Eisenhowers önskan, men blev aldrig det asiatiska NATO det var tänkt. Eisenhowers brev markerade början till USA: s ofta unilaterala engagemang mot kommunismen i världen, det räknas också som starten för USA: s direkta inblandning i Vietnam och den passiva reaktionen på det föreglade de hårt ansatta franska truppernas öde i Dien Bien Phu.

Dien Bien Phu


I valet av riktning och mål för våra attacker siktade vi in dem mot fiendens vitala punkter. Dessa vitala punkter var i de flesta fall där fienden var svag, eller relativt svag. Dessa kunde även vara platser där de var starka, eller relativt starka. I båda fallen, när fienden var exponerad, eller relativt exponerad, skapades förutsättningarna utifrån fiendens egna felsteg eller genom våra aktioner. Där dessa nödvändiga förutsättningar skapades kunde vi upprätthålla en överväldigande styrka, slå överraskningsanfall, använda oss av effektiva stridsmetoder och snabbt slå ut fienden.
                                                                                                             Hur vi vann kriget
                                                                                                             Võ Ngyuèn Giáp

I maj 1953 anlände den franske generallöjtnanten Henri Eugéne Navarre till Vietnam för att ta kommandot över den franska expeditionsarmén. Han var 55 år, från Aveyron och tog examen vid l’École Speciale Militaire Saint-Cyr 1917 som kavallerist. Navarre fick sitt elddop till fots, under första världskrigets sista år. Han hade varit fanatisk antitysk under andra världskriget och lämnade därför den franska armén i Nordafrika 1942 för att enrollera sig i motståndsrörelsen Organisation de résistance l’armée, ORA, en sammanslutning av f.d. franska officerare, motståndare till Charles de Gaulle. Navarre anlände till Vietnam direkt från tjänst i Tyskland och saknade helt erfarenhet av förhållandena i vad fransmännen kallade Indokina.

Henri Navarre

Kriget i Indokina, som rasat sedan 1946, då Frankrike ämnat ta tillbaka sina kolonier efter den japanska ockupationen, men istället stött på de vietnamesiska kommunisternas försök att ta kontrollen, under ledning av den kommunistiske ledaren Ho Chi Minh. Frankrike var efter andra världskriget knappast rustade för nya utdragna krig i kolonierna och man hade haft svårt att värja sig för den ständigt växande Viet Minh-armén, som fick oavkortat bistånd av Sovjetunionen och Kina. Man hade förlorat strider, trots att den franska armén ständigt åsamkade Viet Minh svåra numerära förluster i djungeln. En passivitet hade infunnit sig i militärledningen och moralen var låg hos de franska trupperna. En ytterligare faktor var att i den internationella politiken hade man vid det här laget börjat knyta Indokina till fredsförhandlingarna i Genéve, som planerades till maj nästkommande år, 1954. Det hade blivit väsentligt hur situationen på marken såg ut när väl förhandlingarna startade.

Vid Navarres ankomst bestod den franska expeditionsarmén av sammanlagt ca 400 000 man, 190 000 franska reguljära soldater och kolonialtrupper, 150 000 reguljära vietnameser – Viet Nam – samt 55 000 vänligt sinnade trupper, mestadels Hmong-kineser och kristna vietnameser i norr. Man hade vid det här laget nästan helt tappat kontrollen i norra Vietnam, där Viet Minh obehindrat erhöll bistånd via Kina, samt använde grannlandet Laos som uppmarschområde, i vad som egentligen var en fulländad invasion. Utan bistånd från i första hand USA hade striden varit förlorade sedan länge tillbaka. USA understödde fransmännen hela vägen ner till deras uniformer och handeldvapen. Amerikanerna underhöll också via flyg från Saigon en gerilla i Laos. Förutom de lokala förbanden i Vietnam var det de professionella kolonialtrupperna som upprätthöll stridmoralen i den franska armén. Bland de värnpliktiga reguljära enheterna var det framför allt fallskärmsjägarna som värnade om sitt stridvärde.

Mot sig hade man ca 450 000 kommunister, fördelade på ungefär 125 000 reguljära Viet Minh soldater, 75 000 lokala enheter och 250 000 irreguljära soldater, t.ex. laotiska kommunister och Khmer Issarak från Kambodja. Ledare för Viet Minhs militära styrkor var, förutom Ho Chi Minh själv, den 42-årige generalen Võ Ngyuèn Giáp, med sin huvudsakliga politiska, militära skolning i Kina.

Viet Minh anfaller

Den politiska pressen på general Navarre att vända trenden var stor. Det var inte enbart Frankrikes fjärde republik under president Vincent Auriol som flåsade honom i nacken, än viktigare var Vita huset och president Dwight D. Eisenhower. Navarre var nu en klassisk fransk militär, strängt undervisad i den franska skola som fram till 1940 propagerat för anfall, anfall, anfall. Han var dessutom kavallerist, så den aggressiva instinkten låg honom nära till hands. Han hade blivit utvald av den franska generalstaben för sin vilja att, som han uttryckte det; ta striden till fienden. Navarre utarbetade under sommaren och hösten 1953 en plan så hemlig att knappt någon i Paris kände till den. I syfte att störa de två stora problemen för fransmännen i norra Vietnam, den militära trafiken från Laos, samt de vidare förbindelserna ner i den södra delen av landet, tänkte sig Navarre ett väl tilltaget härläger nära den laotiska gränsen i norr, som en bas för militära operationer i regionen. Han ville försöka locka ut Viet Minh i ett öppet fältslag, där fransmännen skulle dra fördel av större eldkraft.

Det var inget fel i sig med den idén, fransmännen hade tidigare erfarenhet av att avvärja Viet Minh i fasta positioner under mindre sammanhang, helt enkelt skjuta fienden i bitar. Framskjutna positioner hade dessutom framgångsrikt utövats tidigare i historien, som tyskarnas Rzjevficka under andra världskriget, men även i efterhand av amerikanerna i Vietnam, med deras artilleribaser. Men vad generalerna Walther Model och senare William Westmoreland dock insåg var att en sådan taktik, under avsevärd tid, krävde säkrade underhållslinjer. För tyskarna var det järnvägen, i det amerikanska fallet helikoptern. Franska expeditionsarmén i Vietnam 1953-54 hade inte dessa resurser till hands. Vad värre var, platsen för denna position och hur Navarre ämnade använda topografin hade mycket att önska. Han var ingen djungelkrigare och uppenbarligen lyssnade han i begränsad omfattning på sina mera stridsvana generaler.


Dien Bien Phu* ligger i det bergiga nordöstra hörnet av Vietnam, inte alls långt från den laotiska gränsen. Idag är det en snabbt växande stad under den marknadsekonomiska policy som den kommunistiska statsledningen tvingats acceptera efter decennier av förödande kommunism. Då, i början av 1950-talet, var det huvudort i provinsen Lai Chãu, ett otillgängligt och glesbebyggt område mest känt för opiumsmuggling. Befolkningen utgörs fortfarande till största delen av olika thailändska folkslag och Hmong-kineser, etniska vietnameser är i minoritet. I Muong Thandalen, utmed Nam Yumfloden, strax utanför Dien Bien Phu, låg ett övergivet japanskt flygfält från andra världskriget, omgivet av ett antal kullar innanför dalens branta sidor.

Denna position hamnade i fokus för general Navarres stab, trots protester från flertalet officerare. Förutom logistiken underskattade Navarre nödvändigheten av att kontrollera de högsta positionerna, ett märkvärdigt generalfel i hans taktiska tänkande. Han avfärdade de djungelklädda, branta bergssidorna omkring dalen som endast lämpade för gerillakrig med handeldvapen. Deras eget artilleri skulle förhindra etablering av eventuellt tyngre vapen mot deras positioner. Därmed hade den sturske generalen tagit en av de viktigaste posterna ur den militärtaktiska ekvationen – den kommunistiska militära doktrinen.

Võ Ngyuèn Giáp har länge hyllats i den västerländska opinionsbildningen, liksom i den egna vietnamesiska propagandan, som något av ett militärt geni. På ytan ser det ut precis så, att Giáp genom hårda, patriotiska umbäranden och listiga drag utmanövrerade en betydligt mer tekniskt avancerad armé. Skrapar man dock på denna yta ser man andra faktorer, mer väsentliga än taktiskt snille, som var viktiga för hans segrar. Det sätt varpå kommunistiska arméer agerade under hela 1900-talet hade sin grund i den gamla ryska, kejserliga militära doktrinen – anfall är bästa försvar, attack, attack, attack. Till detta fördes kommunismens besatthet med människomassor och den totala bristen på respekt för enskilda liv. Giáp, precis som marskalk Grigorij Zjukov, eller Mao, opererade efter principer som att ha tillgång ett obegränsat antal reserver, folkmassor redo att bära packning genom djungeln likt mulåsnor, oändligt med tid på sin sida, stor tillgång av fria vapensystem därtill, inneha den moraliska – politiska – styrkan att stå upp i blodbadet och mana trupperna vidare, inneha status av underdog internationellt och därmed medias vurm. Detta var Võ Ngyuèn Giáp, knappast ett militärgeni, snarare en krigsmaskin.

Vo Nguyen Giap

Vad general Navarre inte förstod, därför att han själv, som den västerländske militär han var, aldrig skulle agera som en kommunist, var att general Giáp mycket väl kunde applicera sina doktriner till de franska planerna, att de kunde gruppera eldkraft på de där omgivande bergen vid Dien Bien Phu. Inte för att det var genomförbart, vilket det knappt var, utan för att det var nödvändigt och Giáp hade resurserna och viljan att göra det. Navarres generaler varnade honom, men det var för sent. Den 22 oktober 1953 signerade Frankrike och Laos en överenskommelse om Laos internationella oberoende och allians med Frankrike, detta var startskottet för den inledande fasen i Navarres plan.

Operation Castor är märkvärdig i militärhistorien på många vis. Det var den största luftlandsättningen av trupp efter andra världskriget. Sammanlagt 9 000 franska fallskärmssoldater landsattes vid Dien Bien Phu i två vågor, med början klockan 06:30 den 20 november 1953. Med de första s.k. stigfinnarna hoppade dessutom tre franska generaler, i syfte att snabbt upprätta en kommandocentral vid flygfältet – generallöjtnant Pierre Bodet ur franska flygvapnet och biträdande chef under general Navarre, brigadgeneral Jean Dechaux ur flygvapnet och operativ chef för samtliga franska flygstyrkor i norra Indokina, samt chefen för all luftburet infanteri i den vietnamesiska expeditionsarmén, brigadgeneral Jean Gilles. Franska generaler gillade att visa sig i främsta ledet, särskilt i en operation som denna, där man hoppade över Viet Minh ockuperat territorium. Man löste denna uppgift med bravur, trots strider från första stund hade man vid mörkrets inbrott intagit samtliga positioner till förlust av blott 15 stupade. Viet Minh tog tio gånger så många förluster, ett vanligt förhållande i Vietnam.

B-26

Kanske var det nödvändigt för fransmännen att ha två ledande flygvapengeneraler på marken i stridsområdet. Det franska flygvapnets hela transportkapacitet i Indokina utnyttjades och det var en stor bedrift för dem att lyckas med detta. Man led stor brist på piloter och tvingades låna civila – CIA – amerikaner från Air America i Saigon för att lyckas med företaget. Operation Castor blåstes av den 22 november och då hade man etablerat hela härlägret i Dien Bien Phu, man hade börjat bygga befästningar och renovera flygfältet med bulldozers och grävmaskiner. Det var en väl genomförd operation med militär precision, men nu visste Viet Minh vad de var ute efter. Innan de tre generalerna flög hem, efter att ha lämnat över till den nye chefen, såg de nog upp på de omkringliggande bergen och kanske undrade de om inte de ändå skapat ett nytt Stalingrad. Måhända var brigadgeneral Christian de Castries den nye von Paulus.

General Giáp antog omedelbart utmaningen. Han såg det som en måltid, serverad på silverbricka. Detta skulle fullända Viet Minhs behov av en stor seger i kriget inför förhandlingarna i Genéve. Medan lokala förband testade den franska garnisonen fattade Giáp ett snabbt beslut. Det enda sättet att besegra denna allt mer nedgrävda ställning, praktiskt taget i ryggen på och definitivt i vägen för Viet Minh, så måste han få tungt artilleri till platsen. Han saknade flygstyrkor för vare sig bombning eller strid mot franskt stridsflyg, så det måste bli artilleri. Han hade tungt artilleri i form av 351: a artilleridivisionen, en formidabel styrka av flertalet 75mm pjäser och tunga granatkastare, samt 24 st. ryska 105mm haubitspjäser, som fransmännen inte kände till. Det var enkelt att dra slutsatsen att det inte dög att placera artilleri i konventionella positioner utmed de nedre sluttningarna, då de i så fall hamnade inom skotthåll från franskt artilleri – något Giáp fått information om var en omfattande bestyckning. Det fanns bara en lösning, det som general Navarre, eller ens någon, kunde tänka sig. Det var bara till att kånka upp pjäserna för de djungelklädda bergsslutningarna och gräva ner dem i ställningar under största möjliga hemlighet.

Främlingslegionärer med tunga granatkastare

Det kom att ta fyra månader och krävde tvångsenrollering av lokalbefolkningen. Det går inte att tänka sig arbetets omfattning, det var Maos långa marsch i ny tappning. Artilleripjäserna var inte konstruerade för att släpas och vinschas fram och upp i tät djungel. Arbetet måste ske nattetid och under tystnad, dagtid dolde man alla förberedelser så att fransmännen inte skulle se vad som höll på att hända. Detta arbete utgör merparten av den beundran man känner inför Giáps geni, bilden av frivilliga, ideologiskt motiverade män, kvinnor och barn som i revolutionär anda släpade kanonerna på plats. Det saknas uppgifter för civila förluster vid Dien Bien Phu, men det talas om tusentals, trots att Giáp kommenderade undan civilbefolkningen när väl striderna startade på allvar. Sammanlagt drog man samman fem divisioner infanteri, plus artilleriet, som nu stärktes med hundratalet ryska automatkanoner på upp till 20mm kaliber och 36 st. 37mm luftvärnskanoner. Det innebar sammanlagt ca 65 000 man.

Fransmännens ställningar vid Dien Bien Phu bestod av ett antal styrkepositioner utmed Nam Yumfloden, samtliga med kvinnonamn. Den längst bort från de övriga, i söder, låg en bas för underhåll vid namn Isabelle. Intill där låg garnisonens andra flygfält som anlagts av ingenjörerna. Kring det ursprungliga japanska flygfältet låg ett kluster av positioner, Elaine, Dominque, Claudine. Francoise och Huginette. Runt dem i nordlig riktning låg mindre befästningar på taktiskt viktiga höjder, Beatrice, Gabrielle och Anne-Marie. Positionerna kunde understödja varandra med artilleri. Man hade två avdelningar ur 10: e koloniala artilleriregementet, 10. RAC, med sammantaget 6 st. batterier 105mm haubits (26 st.), ett batteri om 4 st. 155mm haubits ur 4. RAC, samt ett batteri tunga 50mm granatkastare ur ett vietnamesiskt förband. Franska främlingslegionen höll med resterande granatkastare, två kompanier ur 1: a fallskärmsregementet, 1. BEP, plus 1: a tunga luftburna granatkastarkompaniet, 1. CEMLP. Detta var en formidabel styrka och under de inledande månaderna av garnisonens existens utgjorde den skillnaden under de uppkomna striderna. Man hade också 10 st. amerikanska stridsvagnar av typen M-24 Chaffee med 75mm kanoner. Totalt skulle 15 700 franska och lojala vietnamesiska soldater, 17 bataljoner, rymmas i Dien Bien Phu.

Vietnamesiskt luftvärn

General de Castries var utifrån sin vetskap säker på att man lyckats etablera sig väl i garnisonen och att man därifrån skulle kunna åsamka Viet Minh stor skada. Det kändes skönt att äntligen utföra något efter år av passivitet. Vad som störde helhetsbilden var underhållet. Franska flygvapnet hade i Vietnam tillräckligt med transportflyg för uppdraget, vanligtvis DC3 Dacota, men man saknade piloter, faktiskt, bristen var direkt akut. Att låna från amerikanerna, som hade överföd, var känsligt. USA var fortfarande ingen stridande part officiellt och deras piloter var civila. Man hade därför anställt ett halvdussin kvinnliga piloter, som med risk för livet flög transportuppdrag åt flygvapnet. Samma pilotbrist drabbade stridsflyget. På plats i Dien Bien Phu hade man 6 st. F8F Bearcat attackplan, några lättare spaningsplan, men endast en helikopter. Till detta fördes stridsflyget i norra Vietnam, ytterligare 40 st. Bearcats och närmare samma antal lätta B-26 Marauder bombare. En ytterligare faktor i sammanhanget var vädret, som här uppe i bergen var godtyckligt. Ofta hindrades både transporter och stridsuppdrag av dimma runt bergen.

Slaget om Dien Bien Phu startade egentligen inte förrän den 13 mars 1954, då general Giáp gick till motanfall med full styrka. Plötsligt regnade tunga artillerigranater ner överallt i granisonen. Det var inte särskilt träffsäkert, men det fanns ingenting fransmännen kunde göra för att begränsa den här mycket obehagliga överraskningen. Deras pjäser saknade både eleveringsmöjlighet och räckvidd för detta. De vietnamesiska kanonerna hade baxats nästan upp till topparna av bergen omkring, där de i väl skyddade ställningar utan problem kunde beskjuta vilken del som helst av garnisonen där nere. Situationen blev med ens hopplös för fransmännen, de var fångade i en kittel. Flygvapnet på plats sprängdes i bitar, en och en sprängdes deras artilleri bort. Ett massivt infanterianfall mot de nordligaste utposterna, Anne-Marie, Gabrielle och Beatrice, som samtliga försvarades av främlingslegionärer, slutade i fruktansvärda närstrider innan Viet Minh tog dem med svåra förluster. Nu hade även det vietnamesiska infanteriet en eleverad position mot huvudlägren. Snart hade utposten Isabelle i söder skurits av, innan även de tvingades kapitulera, efter hårda strider.

Christian de Castries

General de Castries sände meddelanden till Navarre som inte gick att missförstås. Dien Bien Phu skulle falla om inte det fientliga artilleriet tystades omedelbart. Man hade redan beordrat transportflyget att släppa ner förnödenheter och ammunition från mer än 2 000 meters höjd, vilket innebar helt otillräckliga kvantiteter, samt att mycket av lasterna hamnade i Viet Minhs händer. Åter igen, bristen på piloter gjorde samtliga företag svåra att genomföra. Fransmännen bombade bergen omkring garnisonen, med mediokert resultat. De gamla andra världskrigsplanen hade inte kapacitet att förstöra de väl nedgrävda vietnamesiska ställningarna. En begäran från Parit till Washington DC rörande amerikanskt bombstöd infann sig. USA hade omfattande bombkapacitet i Sydostasiens närhet, men det innebar att man måste utföra en direkt krigshandling. Det var i samband med denna begäran som president Eisenhower skrev ett brev till Winston Churchill, där han vädrade behovet att ta ett ytterligare steg i Indokina för att stoppa kommunisterna. När svaret på denna invit förblev ambivalent, nekade Vita huset direkt militär assistans vid Dien Bien Phu. Därmed var de franska truppernas öde förseglat.

I åtta veckor uthärdade fransmännen vid Dien Bien Phu vad Bernard B. Hall, den främste återgivaren av dessa händelser, kallade; A Hell In a Very Small Place. De slogs som djävlar, Viet Minh fick, trots sitt massiva artilleriövertag, kämpa för varje kvadratmeter. Till sist gick det inte längre, general de Castries var ingen kandidat för massjälvmord. Den 7 maj 1954 kapitulerade garnisonen vid Dien Bien Phu. 10 800 man gick i fångenskap, varav 4 400 var sårade. Av dessa kom endast 3 300 att återvända till frihet, resten dukade under i fångenskap. Ungefär 3 000 vietnameser anklagade för kollaboration med fransmännen skall ha arkebuserats. 1 700 franska soldater hade stupat. De vietnamesiska förlustsiffrorna är som vanligt diffusa. Viet Minh tillstod ca 4 000 stupade, medan oberoende bedömare lägger siffran närmare 12 000. Sammanlagt skulle general Giáp dragit på sig ungefär 23 000 totala förluster, som om han brydde sig**.

Franska krigsfångar

President Eisenhower drog direkt efter katastrofen slutsatsen att fransmännen nog skulle klara det här. Förlusten utgjorde ju endast några procent av deras totala militära kapacitet i Vietnam. Han missade att det här kriget i första hand inte var militärt, utan politiskt. När parterna satte sig ner vid förhandlingsborden i Genéve den 8 maj hade Moskva sedan länge hamrat på med den politiska bearbetningen av väst. En kolonialmakt hade besegrats, liknelserna till Stalingrad och Little Big Horn haglade. Paris orkade inte hålla emot den egna opinionen. Tillsammans med det närmast granatchockade väst skrev man under ett fördrag som gav kommunisterna Nordvietnam. Frankrike lämnade regionen, mot att ett nytt, oberoende Sydvietnam bildades. Nästan en miljon vietnameser flydde söderut, undan tyranniet i norr. USA vägrade att skriva under fredsfördraget, vilket i den allmänna opinionen sågs som mycket graverande. Washington ansåg dock att ett koncept om en kommunistisk seger var att gå mycket för långt.

General Henri Navarre ersattes på sin post i juni 1954. Han var ytterst ansvarig för katastrofen och gick i pension två år senare. Därefter odlade han bl.a. statskuppsplaner mot Frankrikes fjärde republik. Han dog 1983. General Võ Ngyuèn Giáp förblev nationalhjälte i det kommunistiska Vietnam, blev senare försvarsminister och var med vid Saigons fall 1975. Han avled så sent som 2013.


http://krigochhistoria.blogspot.se/2012/12/vietnamkriget.html


* Dien Bien Phu betyder direkt översatt ungefär Det administrativa centret nära gränsen.


** Indokinakriget, även kallat Första Indokinakriget, 1946-1954, kostade 76 000 fransmän livet, d.v.s. en avsevärt högre siffra än för amerikanerna senare. Kommunisterna förlorade upp till 300 000 stupade, närmare en miljon i totala förluster. 

måndag 14 juli 2014

Hitler och våldsmonopolet


Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets revolution spetsade till kampen om våldsmonopolet, som härjat i Weimarrepubliken under hela 1920-talet. Med första världskrigets slut fanns det ett överflöd av statsägda vapen på drift i Tyskland. Det fanns även vitt spridd kunskap om att hantera dessa vapen bland den manliga befolkningen. I det explosiva politiska klimatet som uppkom kunde varken polisen eller militären räkna med sitt våldsmonopol längre.

De ledande socialdemokraterna, presidenten Friedrich Ebert och rikskanslern Philipp Scheidemann, godkände uppsättandet av militanta frikårer för att stävja de återkommande revolterna i landet. Runt om i Tyskland rasade gatustrider, på vissa platser, som i Bayern och i Hamburg, togs de facto makten över tillfälligt av revoltörerna. Nationalsocialisterna försökte själva med en väpnad revolution 1923 i München, som slogs märkbart enkelt ner av polis och frikårer. Till skillnad från kommunisterna dock, tycktes nazisterna har lärt sig något av denna förnedrande erfarenhet.

Hitler och von Hindenburg

Det var därför märkliga förutsättningar som gällde vid deras maktövertagande 1933. Den sparsmakade tyska krigsmakten, Reichwehr, var på klassiskt preussiskt maner ändå en kraftfull maktfaktor bakom kulisserna. Mycket skickligt hade armén garanterat sin position genom vad man skulle kunna kalla civil infiltration. Militären var en av de tyngsta remissinstanserna i staten, de hade sina fingrar med i nästan allting. Som exempel föll det sig därför helt naturligt att både det blivande Luftwaffe och det nya Kriegsmarine var båda ordentligt insyltade i civil, även kommersiell transportnäring.

Nazisterna, å sin sida, hade goda förutsättningar att hantera sin nya maktposition. Deras maktbas hade alltid varit Bayern, som på många vis var ett Tyskland i Tyskland, med egen statsapparat och krigsmakt. Till skillnad från det federala Tyskland hade Bayern fortfarande kvar sitt kungahus, även om de formellt inte var statschefer längre. Bayern var dessutom under kort period nästan en sovjetisk delrepublik. Dessa starka särdrag från nationen i övrigt hade effektivt skolat nazisterna till smarta maktpolitiker i den unika miljö som var mellankrigstidens Tyskland.

Werner von Blomberg

1933 fanns det tre synbara väpnade maktfaktorer i Tyskland:
1. Riksdagen och staten, representerad av krigsmakten, Reichswehr*;
2. Rikskansler Adolf Hitler och NSDAP, nazistpartiet, det största och mest ambitiösa i Riksdagen;
3. Sturmabteilung, SA, NSDAP. s paramilitära partipolis under dess riksledare Ernst Röhm.

Krigsmakten var helt i händerna på den åldrige presidenten och fältmarskalken Paul von Hindenburg, som axlat ämbetet sedan 1925 mycket för att hålla militären lojal med staten. Reichwehr: s chef, tillika krigsminister, var fältmarskalk Werner von Blomberg, handplockad av von Hindenburg, men tillsatt av Hitler. Det fanns en latent motsättning mellan krigsmakten och SA. Motsättningen var dels en fråga om våldsmonopol, SA hade tillgång till vapen, dock långt ifrån till samtliga tre miljoner medlemmar, men det skulle senare visa sig att deras beväpnade numerär var tio gånger krigsmaktens.

Paul Hausser

Det var också en politisk motsättning mellan den traditionellt konservativa militären och det uttalat socialistiska SA. Hitler satt i ett svårt dilemma, hans trogne gamle medkämpe Ernst Röhm sökte en fortsatt revolution, med generalernas huvuden på lansar – inte helt fel enligt hans egen åsikt. Han behövde dock krigsmakten för att nå det viktigaste för honom, den statliga legitimiteten, d.v.s. makten. Så, han måste t.v. spela spelet. Han var dessutom av von Hindenburg påtvingad en ställföreträdande rikskansler, den konservative politikern Fritz von Papen.

Hitler hade för avsikt att försöka göra en snygg övergång till diktatur. Han var beredd att avvakta von Hindenburgs död och under tiden balansera de väpnade maktaspirationerna. Att han därigenom framstod som ambivalent hos Röhm fick han leva med. Hitler var heller inte beredd att göra sig av med sin gamle vän, han trodde att han skulle kunna prata förstånd med Röhm. Samtidigt var han medveten om krigsmaktens krav på avveckling av SA, en åsikt de i sin tur delade med världssamfundet. Fortfarande höll man sig till de regler som var uppsatta av Versaillesfördraget 1919 och enligt dessa måste SA minska både sin numerär och sitt vapeninnehav.

Ernst Röhm

Röhm kokade av ilska och började oförsiktigt att i ganska öppna sammanhang titulera Hitler som förrädare. Nazisterna rivstartade under 1933 ett fördjupat ekonomiskt program redan klubbat av Weimarrepubliken, likt det amerikanska New Deal, där staten pumpade in kapital i jobbprogram och sociala reformer. Redan första året märktes ett tapp hos SA: s numerär då tid och intresse minskade hos män med antingen nya jobb eller höjd arbetslöshetsersättning.

Det blev 1934 och alla intriger bakom kulisserna löpte amok i flera nivåer, nästan samtidigt. I april utförde tyska flottan ett antal manövrer på Östersjön. Enligt vissa källor – som inte går att styrkas – möttes rikskansler Hitler med fältmarskalk von Blomberg och generalöverste Werner von Fritsch, chefen för armén, i hemlighet ombord på kryssaren Deutschland. De samtal man skulle ha fört rörde garantier från Hitler till krigsmakten att göra sig av med Röhm och SA. Generalerna varnade för att det annars skulle bli svårt för rikskanslern att få stöd från krigsmakten efter von Hindenburgs död. Om dessa samtal fördes är, som sagt, oklart, men helt klart är att situationen för Hitler inte var den enklaste. En öppen konflikt med krigsmakten, med ett blodtörstigt SA på den egna sidan, kunde sluta med en kontrarevolution innanför de nazistiska leden. Det som nu skedde kom inifrån nationalsocialisterna själva och från ett håll krigsmakten ännu var helt ovetandes om.

Werner von Fritsch

Givetvis hade situationen inom partiet diskuterats ingående innaför NSDAP. En nygammal fraktion gjorde sig åter hörd. Schutzstaffel, SS, under Heinrich Himmler var hårda rivaler till SA. De var också Hitlers enda lojala våldsverkare inom partiet, men oerhört mycket mindre av det väldiga SA. Dock, sommaren 1933 hade nazisterna genomfört sin första viktiga ordningsreform inom ramen för inrikesministeriet, koncentrationslägren. Dessa bemannades med en helt ny avdelning, SS-Totenkopfverbände, SS-TV, d.v.s. en väpnad styrka inom SS, skyddad bakom statens rättsliga domäner.

Himmler såg en chans att manövrera ut Röhm och hans anhang och dessutom gå längre än så, men han måste agera försiktigt, han var den trognaste av trogna till Hitler och kunde inte riskera sin position som Röhm gjorde. I förlängningen skulle hela den tyska poliskåren nationaliseras och ställas under ett kommando, nämligen Himmlers. I detta arbete hade han en viktig bundsförvant i Hermann Göring, Hitlers ställföreträdare. Göring låg i ett avseende före Himmler, han var redan i färd med att göra sin egen ostpreussiska hemliga polis, Gestapo, till en nationell säkerhetspolis. Göring var också svuren fiende till Röhm.

Heinrich Himmler

Där fanns dock ytterligare ett steg i Himmlers långtgående och mycket listiga ambitioner. Öppnandet av den förlåten innebar presentationen av ännu en viktig man i sammanhanget, vid namn Paul Hausser. Hausser var unik, han var den ende militäre generalen som gått över till NSDAP, SA och till sist SS. Han hade tagit pension från Reichwehr 1931, som generallöjtnant. Därefter blev han blixtsnabbt en av de tyngsta ledarna inom just SS. Nu, 1934, var han chef för ännu ett nytt embryo i Himmlers svarta skräckkabinett, SS-Verfügungsgruppe, SS-VT. Detta var den ännu mycket begränsade s.k. väpnade SS, dock inte att förväxla med Theodor Eickes SS-Totenkopfverbände, eller ens med SS-Stabswache Berlin, führerns väpnade livvakt, under Sepp Dietrich. Göring och Hausser hade dessutom andra kvaliteter, som att ha mycket mer förtroende hos krigsmakten än vad både Hitler och Himmler hade. Generalerna såg Göring och Hausser för vad de var, riktiga gamla preussare och absolut inga revolutionära radikaler.

Det var antagligen genom Himmler, SS och Göring som Hitler indirekt klarade att hålla krigsmakten i schack medan han funderade på problemet Röhm och SA. Det var ett märkligt spel, där Göring och Hausser tvingades dupera führern att tro på SA: s omedelbara kupplaner mot regeringen. Det var inte enkelt, Hitler tvekade in i det sista, men till sist i slutet av juni 1934 gav han order om att slå till mot SA. En av de tyngst vägande orsakerna var att Josef Goebbels plötsligt bytte sida inom partiet och presenterade nya, huvudsakligen falska rön om Röhms påstådda fanflykt.

Walther von Brauchitsch

De långa knivarnas natt höll på i två nätter och tre dagar. Officiellt erkände Hitler femtiotalet avrättade, inklusive Ernst Röhm, men totalt kan det ha varit så många som 400, eller rent av 2 000. Hela den yttersta vänstern inom NSDAP rotades ut, SA förlorade hela sin bas och krympte till som mest 40 000 man, fackelbärare och mänskliga häckar vid partidagarna. Nazisterna hade hållit sin del i uppgörelsen, man hade undanröjt ett stort säkerhetsproblem i landet. Krigsmakten var nöjd och helt lagom till att denna sinnesnärvaro lagt sig till rätta, avled Paul von Hindenburg, den gamle fältmarskalken, den 2 augusti. Under hösten 1934 kastade Hitler regeringen och riksdagen över ända, Fritz von Pepen blev till sist ambassadör i Turkiet. Hitler utropade sig till president, rikskansler, chef över hela krigsmakten, d.v.s. han blev Führer för hela nationen, därmed svor generalerna och alla soldaterna trohetsed till honom istället.

Våldsmonopolet var slutligen hans.

Hermann Göring

Vad krigsmakten helt missat och ännu inte ens såg konturerna av, därför att det knappt märktes på ytan, var att SA och Röhm ersatts av något mycket farligare och politiskt betydligt hållbarare: SS och Himmler. SS-Verfügungsgruppe utvecklades vidare relativt långsamt under Haussers ledning. Han instiftade Junkerschule i Bad Tolz, Bayern 1935, SS: s första officersskola. Det väpnade SS ökades till sammanlagt två infanteriregementen (Standarten), Deutschland och Germania, ännu i inrikesministeriets regi och spridda bataljonsvis (Sturmbann) över Tyskland. Senare, efter Anschluss, skulle ett tredje regemente upprättas i Österrike, Das Reich. Partiets egna Stabswache hade bytt namn till Liebstandarte Adolf Hitler och blivit ett motoriserat regemente i sig. Motivet för dessa enheter, tillsammans med Totenkopfverbände, var under mitten av 1930-talet en förstärkning av ordningsmakten, men i takt med att det nya Wehrmacht växte sig allt starkare med värnpliktens återtåg, blev krigsmakten åter igen varse om att något de inte önskade var i görningen. Krigsmakten sorterade direkt under krigsministeriet och fältmarskalk von Blomberg var fortfarande krigsminister, han framförde allt oftare kritik mot Hitler. Vad höll på att hända med Himmlers SS?

Hitler hade för avsikt att slå flera flugor i en smäll. Han ville knyta krigsmakten närmare sig, under sitt eget befäl och för alltid krossa deras våldsmonopol. Med Himmlers betydligt kyligare arbetssätt kunde han förverkliga visionen av partiets väpnade styrkor, det som Ernst Röhm sjabblat bort med sitt revolutionsprat och utagerade homosexualitet. Han gick till angrepp mot krigsmakten i samband med Anschluss 1938.

Wilhelm Keitel

Ut ur skuggorna kom Reinhard Heydrich, chef för Sicherheitsdienst, SD, SS: s säkerhetstjänst, som innefattade Gestapo, nu den enda säkerhetspolisen i Tyskland. Ett år till och han skulle vara chef för Reichssicherheitshauptamt, RSHA, SS: s polisministerium med kontroll över samtliga ordningshållande resurser i landet, plus SS-Totenkopfverbände. Heydrich använde sig av Himmlers omfattande dokumentation av von Blomberg. Fältmarskalken, som var änkling sedan 1932, hade för avsikt att gifta sig med sin sekreterare, Erna Gruhn. Genom polisens försorg utreddes nu anklagelser om att Gruhn varit prostituerad tidigare i sitt unga liv och genom den statskontrollerade pressen såg man till att det blev känt hos allmänheten. Det var antagligen ingen substans i anklagelsen, men det räckte för att von Blomberg skyndsamt avgick. Han gifte sig dock med sin Erna.

Nu var det tänkt att arméchefen, general Werner von Fritsch, skulle axla sin föregångares mantel, men så skulle inte ske. Det fanns rykten sedan en tid att von Fritsch haft homosexuella tendenser. Hitler kände till dem, men hade vägrat tro på dem, han hade t.o.m. kommenderat Heydrich att förstöra dokumenten som angav generalen. Direkt efter von Blombergs avgång var dock Hitler redo att fördöma von Fritschs eventuella snedsteg, med tillägget komplott i texten. Den s.k. Blomberg-Fritschaffären chockskadade krigsmakten allvarligt. SS: s kontaktman på den militära sidan hade i första hand varit en general vid namn Wilhelm Keitel. Under denna process kunde Hitler koppla greppet, krigsministeriet lades ner och istället upprättades Oberkommando der Wehrmacht, OKW, direkt under führerns ledning.

Reinhard Heydrich

Förste stabschef för OKW blev general Walther von Brauchitsch. Denna affär hade dock sin påföljd att Hitler aldrig hade sina armégeneraler med sig helt och hållet. Endast 40 procent av regementsbefäl och högre i Das Heeres anslöt sig till NSDAP. Luftwaffe och Kriegsmarine hade till största delen skapats sedan 1933 och nazisternas grepp om dessa vapenslag var också desto starkare. Det är idag känt att von Brauchitsch och hans stabschef, Franz Halder, odlade planer på att störta Hitler innan andra världskriget blev ett faktum**.

En återgift gav dock Hitler krigsmakten – och det var nog tur för honom det. Himmler gillade inte denna del av reformen, eftersom den innefattade att det nya väpnade SS, nu för första gången officiellt kallat Waffen-SS, lösgjordes från sin skugglika existens och tillfördes OKW. Armén skulle ha den strategiska och taktiska kontrollen över Waffen-SS, även om finansieringen av enheten fortfarande kom via NSDAP. Med detta förlorade också Paul Hausser kontrollen över sin skapelse. Han kom att bli en av Waffen-SS: s allra främsta och mest dekorerade förbandschefer. Istället skulle Sepp Dietrich kliva upp och bli en av kårens stora galjonsfigurer. Hans livvaktsregemente blev 1941 1. SS-Panzerdivision Liebstandarte Adolf Hitler, LSSAH, den första av kring trettio sammanlagt. Totalt skulle två miljoner man tjänstgöra i Waffen-SS, den största SS organisationen av dem alla.

Sepp Dietrich

Det var signifikativt att de första Waffen-SS divisionerna, de fyra stamdivisionerna före 1942, bildades med namn från den tidigare skylda verksamheten: 1. LSSAH, 2. SS-Panzerdivision Das Reich, 3. SS-Panzerdivision Totenkopf och 4. SS-Polizei-Panzergrenadierdivision. Något senare skulle Hitlerjugend få sin egen division. Nationalsocialisternas olika organisationer strävade efter att bli representerade vid fronten. Från att inledningsvis kommit från skuggorna bakom Wehrmacht, skulle det väpnade SS ligga steget före i tekniskt underhåll. De nya vapensystem för markstrid som tillkom under andra världskriget skulle i första hand tillföras Waffen-SS och det nazistiska Luftwaffes infanterifunktioner. Waffen-SS hade större kvantitet av de nya stridsvagnarna Panzer V Panther och Panzer VI Tiger, vilket inte enbart berodde på att Wehrmacht – som lutade sig mycket mot Heinz Guderian och hans klan – ansåg att Tigerstridsvagnen var för tung och otymplig.

Kanske var det ett utslag av intuition hos Hitler att på sitt vanliga, komplicerade sätt inrätta en separat krigsmakt vid sidan av den officiella. Det kom att bli ett av de viktigaste argumenten för alla de generaler som tvekade inför att störta führern, det och faktumet att nazisterna kontrollerade polisen. Tyranni, har det visat sig, är en fråga om konkurrens inom statsapparaten, konkurrens om att bli bättre än den andre, ett absurt lån från den fria verkligheten utanför.




* Polisen – om än tungt beväpnad efter 1920-talets prövningar – var i första hand fortfarande en kommunal och delstatlig angelägenhet, med en mycket liten riksomfattande kapacitet.


** Fältmarskalk Walther von Brauchitsch avgick från sin post i samband med misslyckandet att inta Moskva i december 1941. Han ersattes av fältmarskalk Wilhelm Keitel.

söndag 13 juli 2014

Tecumseh


I augusti 1810 hade Tecumseh’s War pågått i mer än fem år. Ett lågintensivt, men blodigt krig mellan vita nybyggare och hövdingen Tecumsehs konfederation av indianer. Därför kom de som en chock för invånarna i Vincennes när uppåt 400 krigsmålade indianer landsteg från kanoter på floden Wabashs strand. De tågade uppför den lilla stadens dammiga gator med musköterna i famnen. I täten gick Tecumseh och han bad om audiens hos William Henry Harrison, guvernör i det federala territoriet Indiana. Mötet skulle ske i parken till guvernörens residens. Stadens milis mobiliserades, för säkerhets skull.

Det berömda mötet vid residenset Grouseland hade föranletts av ännu ett omstritt fördrag mellan de vita och de röda. Med Treaty of Fort Wayne 1809, hade Shawneehövdingen Black Hoof sålt 12 000 km2 land till den amerikanska staten. Tecumseh var rasande över det han såg som förräderi. Guvernör Harrison hade i sin tur, med förödande effekt, försökt skynda processen. Nu vägrade han att lyssna på Tecumses krav att annullera fördraget, eller ge garantier mot fortsatt inflyttning av vita nybyggare. Förhandlingen rullade fram och tillbaka i den luftiga parken. Tecumseh var en känd och skicklig talare, han påminde Harrison ständigt om den vite mannens dubbla tungor.

William Henry Harrison

Ingen vet idag hur Tecumseh såg ut, beskrivningarna varierar. De porträtt som finns av honom kan lika gärna föreställa hans son, Paukeesaa. Men beskrivningarna talade om en imponerande, reslig man, en sann krigare. Så när han plötsligt tappade sinnet och drog sin stridsyxa, drog Harrison sin värja och alla trodde att det skulle bli strid där och då. Men Tecumseh höll tillbaka sin vrede och hotade istället att åter alliera sin konfederation med britterna. Det var ett mycket allvarligt hot mot USA och det skulle styra händelseförloppet under de kommande åren och försegla den store indianledarens öde.

Tecumseh (Stjärnfall) föddes troligtvis 1768. Platsen var kanske Old Chillicothe i dagens Greene County, Ohio, det är svårt att säga säkert. Hans far, Puckshinwa, var en Shawneehövding över Kispoko, en del av Panterklanen. Modern hette Methotaske. Kriget blev från början en naturlig del av unge Tecumsehs liv, hans far var en stark ledargestalt som deltagit i många drabbningar med den vite mannen. Shawneestammens liering med britterna under det amerikanska frihetskriget (1775-1783) försatte dem i konstant väpnat konflikt med USA. Fadern mördades av vita nybyggare när Tecumseh bara var ett par år gammal och familjen tvingades flytta allt längre norrut.

Tecumseh

Konflikten kring den vite mannens ständiga expansion västerut var under 1700-talets slut huvudsakligen koncentrerad till dåtidens nordvästra USA, ett intresseområde som även innefattade dagens Kanada. Tecumseh blev snabbt en framstående krigare och deltog i The Wabash Confederacy, en lös sammanslutning av indianstammar från dagens Illinois, Indiana och Ohio. Det var ett typiskt krig för sin tid och plats. Striderna var oftast små och koncentrerade till civila mål, byar, boplatser, kvinnor och barn. Fruktansvärda övergrepp utfördes av båda sidor. När den federala staten grep in med reguljära trupper bröt regelrätta fältslag ut.

Tecumseh hade en yngre halvbror, Lalawethika (Han som gör mycket ljud). Lalawethika var troligtvis född 1775. Hans faderslöshet, klena framtoning, samt att han i tidig ålder blev av med ett öga, gjorde honom till en utskrattad utböling som inte ansågs duga till mycket. Lalawethika tog tidigt till flaskan och så kunde det ha fortsatt, om han inte fått storartade uppenbarelser under trance. Hans syner varslade om den vite mannens snara domedag och gjorde honom känd vida kring. Vid 1796 hade Lalawethika blivit Tenskwatawa (Han som öppnar dörrar), en framgångsrik religiös ledargestalt. Tillsammans blev bröderna ett effektivt och fruktat radarpar.

Black Hoof

Den amerikanska arméns seger vid The Battle of the Fallen Timbers den 20 augusti 1794, intill nutidens Toledo, Ohio, markerade slutet på The Wabash Confederacy. Starka indianledare, som hövdingarna Black Hoof och Pushmataha, ifrågasatte alienationen med USA och motivet till de vänliga attityderna till britterna. Tecumseh blev en allt mäktigare, alternativ faktor i konflikten. Hans bror Tenskwatawa, nu även kallad Profeten, predikade aktivt den röde mannens vändning från främmande vanor, bort från den vite mannens klädsel, hans orättfärdiga handel och inte minst det farliga eldvattnet.

Indianernas historiska beskrivning har alltid varit verbal. Det har därför varit svårt för historikerna att klargöra vem av de båda bröderna som drev utvecklingen vidare. Tecumseh var betydligt mera känd som krigare hos de vita. Tenskwatawa, å sin sida, hade en djupare anknytning till de egna leden. De bildade The Tecumseh’s Confederation, den hittills största av sitt slag, som sträckte sig på tvärs över kontinenten, från de stora sjöarna i norr till det spanska Texas gräns. Konfederationen byggde på Profetens läror och var organiserad genom byarna och inte stammarna. På så vis kunde man kringgå motstånd från tveksamma hövdingar. Upp till 5 000 krigare ställdes under Tecumsehs befäl. Ett nytt, framgångsrikt gerillakrig, kallat Tecumseh’s War, inleddes med stöd av britterna. Man etablerade ett stort läger i norr, Prophetstown, nära förgreningen mellan floderna Wabash och Tippecanoe.

Mötet i Grouseland

Det var dit som generalen Harrison den 11 november 1811 drog samman en armé på 1 000 man, både milis och reguljär trupp. Motståndet sköttes av Tenskwataw. Tecumseh befann sig söderut för att dra samman ytterligare stöd. Trots ett lyckat överraskningsanfall mot Harrisons styrka, stod de vita emot och när indianernas ammunition sinade, vändes striden till deras fördel. Tenskwatawa flydde och Prophetstown brändes ner. Historiskt räknas slaget vid Tippecanoe som slutet på Tecumsehs krig. Striden innebar också ett växande misstroende mellan de båda bröderna. Tecumseh omgrupperade sig åter, men nu stod ett annat och betydligt större händelseförlopp för dörren.

The War of 1812 (1812-1815) blev den sista drabbningen mellan USA och det Brittiska imperiet. Kriget, som till sist definierade gränsen mellan USA och Kanada, var ett direkt resultat av Napoleonkriget i Europa. Amerikansk handel med Frankrike stördes av britterna och deras ständiga inblandning i indiankrigen var ett växande problem för USA. Tecumsehs konfederation var avgörande för britterna då den utgjorde en andra frontlinje i väster. Han bistod dem vid belägringen och tagandet av Detroit i augusti 1812. Kriget böljade fram och tillbaka över hela det östra Nordamerika och utkämpades även mellan indianer. Tecumseh hamnade i konflikt med den brittiske generalen Henry Procter. Han manade till offensiv mot de amerikanska trupperna, Procter talade hellre om försiktighet och defensiv strategi.

Tenskwatawa

Den 5 oktober 1813 anföll amerikanska trupper, åter igen under general Harrison, retirerande brittiska och Tecumehs enheter i skogarna vid floden Thames i dagens Chatham-Kent, Ontario. Trots numerärt underläge segrade amerikanerna. Tecumseh stupade i detta slag, fälld måhända av en officer vid namn Richard M. Johnson, som senare blev USA: s nionde vicepresident. Tecumsehs konfederation kapitulerade kort därefter till guvernör Harrison i det återtagna Detroit. Hans begravningsplats blev aldrig säkerställd.


Det är enbart populärhistoriens beskrivning av de senare indiankrigen under 1800-talet som gjort att Tecumseh blivit mindre känd än t.ex. Sitting Bull eller Crazy Horse. I själva verket var han den störste av dem. Hans namn pryder städer, gator och hus i både Kanada och USA. Särskilt i militära sammanhang står Tecumseh starkt i Anglo-amerikansk terminologi. Han är för evigt ihågkommen som den krigare han var, mer flexibel, energisk och målinriktad än de flesta.