fredag 29 augusti 2014

Den längsta bron


År 1932 inleddes byggandet av en riktig landsvägsbro över Nedre Rhen vid den holländska staden Arnhem. Lokalbefolkningen hade önskat sig en sådan under mycket lång tid, då man sedan 1603 endast hade servats av diverse olika pontonkonstruktioner. Den nya bron stod färdig i all sin prakt 1935 och fick namnet Rijnbrug – Rhenbron. Det var en bågbro på totalt 601 meter, med en bredd på 23.2 meter och en spannhöjd på 120 meter. Nu kunde folk och godstrafik ledigt ta sig in och ut ur den växande metropolen Arnhem. Så kom andra världskriget och holländska armén lät spränga den i ett fatalt försök att stoppa tyskarna. Tyska ingenjörstrupper å sin sida lät lägga en pontonbro över floden medan man helt återställde den förstörda bron, komplett med befästningar i betong på vardera ändarna. I augusti 1944 återinvigdes Rijnbrug med tysk arméorkester och nöjda generaler på plats. Nu fungerade logistiken som den borde, ansåg de. Det var alldeles lagom i tid, eller i otid, beroende på vilken sida av bron man befann sig.

Rijnbrug låg samtidigt på kartborden hos den brittiska 21: a armégruppens stab i Belgien. Fältmarskalk Sir Bernhard Montgomery hade kommenderat en ändring i taktiken med extremt kort varsel, kallad Operation Market Garden. Han hade, mot alla odds, fått den godkänd hos general Dwigt D. Eisenhower, efter politiska påtryckningar uppifrån. Generallöjtnanterna Lewis H. Brereton och Frederick Browning, chefer för första allierade luftburna armén, respektive brittiska I Airborne Corps, hade fått det i sina knän endast drygt en vecka innan utsatt datum för anfall. Tyskarna var till synes i fullständigt oordnad reträtt, så det gällde att fånga tillfället i flykten. Målet var att snabbt åstadkomma en passage över floden Rhen i Holland, genom att den tunga brittiska XXX Army Corps,under generallöjtnant Brian Horrocks, agerade spjutspets från den belgiska gränsen och genom det flacka, holländska landskapet. Tog man sig bara över Rhen, så fanns det inte mycket nazisterna kunde göra för att stoppa dem. Krigets förväntades vara slut till jul.

Rijnbrug

General Browning instruerade sina divisioner exakt sju dagar innan Kick Off, den 17 september 1944. De amerikanska luftburna divisionerna, 82: a och 101: a, skulle ta broarna vid Eindhoven och Nijmegen. Den 1: a polska fallskärmsbrigaden skulle förstärka huvudanfallet mot Arnhem. De erfarna generalerna, amerikanerna James M. Gavin och Maxwell D. Taylor, samt den polske generalen Stanislaw Sosabowski, var misstänksamma. Varför ge huvudmålet till den minst erfarne bland divisionscheferna?

Den brittiska 1: a fallskärmsdivisionen, stationerad i England, studerade stadsplaner och kartor över sitt operationsområde. Förbandschefer och stabsofficerare svärmade, pekade, mätte och diskuterade. Det var bråttom, den största luftburna operationen i militärhistorien skulle definitivt ske och de spelade huvudrollen. Inget skulle få alternera planeringen och den brittiska första fallskärmsdivisionen hade fått första pris, Rijnbrug, vid Arnhem.  Divisionschefen, generalmajor Roy Urquhart, alldeles ny med ett fallskärmsförband, var självklart mycket entusiastisk, men valde klokt att luta sig mot sina tre erfarna brigadchefer i planeringsstadiet. Brigadier – brigadgeneralen – Gerald Lathbury, chef för 1: a fallskärmsbrigaden, hade fått den primära uppgiften, att ta och säkra centrala Arnhem norr om Rhen, samt besätta Rehnbrons båda sidor. Han skulle hålla positionerna en dag, till den den 18 september, då landsättningen av general Sosabowskis brigad skulle ske direkt söder om floden.


Det var många om och men, tyckte de erfarna generalerna. Man gillade inte distanserna mellan droppzonerna och till operationsområdena. Det hade tvingats acceptera dem av Royal Air Force, som i sin tur var rosenrasande på Montgomery, som inte tycktes bry sig om att de led svår brist på transportflyg. Även om det tyska motståndet förväntades vara av moderat karaktär, så fanns där ändå många osäkerhetsfaktorer, kanske rent av för många. Brigadier Lathbury vände sig till sin bäste officer, chefen för andra bataljonen, som han valt ut för att marschera in i Arnhem, ta själva bron över Rhen och upprätta brigadstaben åt honom där. Överstelöjtnant John Frost hade få betänkligheter kring detta. Han var glad att äntligen få en uppgift värt namnet. Det han ändå inte kunde påverka, när stora militära operationer satte igång, tänkte han som vanligt inte heller låta sig bekymras över. Rijnbrug var hans prioritet och han granskade den under lupp de närmaste dagarna.

John Dutton Frost kom från en gammal brittisk militärfamilj. Han var född i Pune, i Indien på den allra sista dagen av året 1912. Hans far var general i den brittiska kolonialarmén och han växte upp bl.a. i Bagdad, där han lärde sig arabiska innan det blev internatskola i England. Han tog examen vid Royal Military Academy Sandhurst 1932 och slöts till The Cameronians (Scottish Rifles). Efter andra världskrigets inledning tog han 1941 tjänst som kompanichef vid Parachute Regiment, mest för att slippa undan Irak, där han olyckligtvis varit stationerad fram till dess. I den funktionen deltog han under 1942 i commandoliknande räder mot Frankrike (Operation Biting) och Tunisien (Operation Torch), samt 1943 mot Sicilien (Operation Husky). Vid Operation Market Garden var överstelöjtnant John Frost redan dekorerad med Military Cross, MC, och Distinguished Service Order, DSO. Han var en nästan två meter lång, kraftigt byggd och egentligen inte alls anpassad för att hoppa fallskärm. Han höll sig med en indisk kallfaktor (valet) vid namn Mr. Sethi, som hade större inflytande på den klart excentriske Frost än man först kunde tro. Det var Mr. Sethis positiva attityd till luftombyte som fått hans master att ta tjänst i fallskärmstrupperna. Frost hade innan dess haft en mycket skeptisk uppfattning om soldater från luften.

Överstelöjtnant John Frost

Operation Market Garden och XXX Corps hade en sträcka på ca nio mil att uträtta och distansen skulle klaras på tre dygn. Det var förutsättningarna alla befälhavare godkänt. Under de rådande taktiska förhållanden i Holland, de som 21: armégruppens underrättelsetjänst skrivit under på och vars uppgifter granskats ända ner till bataljonsnivå hos de medverkande förbanden, skulle detta vara en rask promenad i parken, enligt många generaler. Market Garden hade inga marginaler för misstag, något som störde likväl många officerare. Minsta störning och tidsplanen var ur spår, allt måste klaffa, annars skulle situationen för brittiska 1: a fallskärmsdivisionen och andra bataljonen ur 1: a brigaden, förvandlas till ett helvete, rent utav sagt.

Strax efter lunch, söndagen den 17 september 1944, en klar och solig dag, landsattes 1: a fallskärmsbrigaden ca sex kilometer väster om centrala Arnhem. Frosts bataljon landade som planerat på ett fält direkt norr om den sömniga förstaden Heelsum. Han drog snabbt samman sina kompanier, mycket med hjälp av det jakthorn av brons han en gång fått av soldaterna på Cameronians. Soldaterna avskydde hornet, men det talade åtminstone effektivt om varthän chefen marscherade. De började omedelbart avancera kompanivis utmed floden österut mot centrala Arnhem. Det var tänkt att de första och tredje bataljonerna skulle haka på, men så skulle inte ske, något som överste Frost inte hade anledning att tänka för mycket på i det ögonblicket. Allt utgick ifrån att samtliga enheter löste sina uppgifter och det rådde i stort sett radiotystnad. Frost marscherade tillsammans med A-kompaniet, vars chef, major Allison Tatham-Warter, även var hans ställföreträdande bataljonschef. Major Tatham-Warter gick som vanligt ut i strid utrustad med ett paraply. Han använde det som officerskäpp av den gamla modellen, alltså något att stödja sig på och peka med.


Norr om Frosts bataljon hade de övriga enheterna ur 1: a brigaden hamnat i trubbel. Man fick stridskontakt med tyngre tyskt infanteri på olika ställen, motstånd som inte gav vika. Där fanns också pansarfordon och i kikare kunde man se de karaktäristiska kamouflagejackorna. Det kom som en chock för många att det var pansarinfanteri ur Waffen-SS – SS-Panzergrenadieren. Hur var det möjligt? Frost och hans män var inte medvetna om detta ännu. De hörde eldstriderna norr om sig, men det var väntat, helt oförsvarat kunde väl Arnhem ändå inte vara? Det fanns heller inget sätt att kontrollera vad som hänt, samtliga enheter i 1: a fallskärmsdivisionen hade fått sin radioutrustning levererade med fel kristaller och de var helt oanvändbara. Om mindre än ett dygn skulle brigadchefen Lathbury, tillsammans med divisionschefen Urquhart, bli strandsatta på en vind i ett bostadshus, omringade av intet anande tyskar. Lathbury blev sedan satt ur strid, träffad i ryggen och ett ben. Överste Frost manade på sin folk genom horder av överlyckliga holländska civilister, det enda egentliga hinder hans bataljon träffat på så långt. Precis innan skymning började de springande i stridformeringar infiltrera det nu nästan helt öde Arnhem.

Bara någon vecka innan planeringen av Market Garden gick av stapeln hade fältmarskalk Gerd von Rundstedt, Överbefälhavare Väst, och fältmarskalk Walther Model, chef för Armégrupp B, bestämt var de skulle placera sitt senaste tillskott i sin armada. Den II SS-pansarkåren under ledning av SS-Obergruppenführer Wilhelm Bittrich, en av de främsta pansarledarna i Waffen-SS, hade kommit direkt från östfronten och behövde vila. Man placerade Bittrichs kår i Arnhem mycket därför att man ansåg det som långt borta från var de väntade sig stridigheter i framtiden, alltså inte i Holland, utan betydligt längre söderut, vid Saarområdet, där general George S. Patton huserade med sin tredje amerikanska armé. II SS-pansarkåren smögs mer eller mindre in i de holländska skogarna runt Arnhem. Man följde nya, stränga säkerhetsdirektiv vid förflyttning, något den holländska motståndsrörelsen, den huvudsakliga underrättelsekällan, var helt oförberedd på. Ingen hos de allierade visste därför att SS-pansar befann sig där.

SS-Obergruppenführer Wilhelm Bittrich

Fältmarskalk Model utrymde sin stabsplats strax utanför Arnhem, när brittiska fallskärmssoldater plötsligt landade i hans trädgård. Han övertog istället Bittrichs bekväma stab söder om Rhen. Det första som kommenderades var att uppströms slå en pontonbro över Rhen, för att snabba på kommunikationerna. Bittrichs kår var illa tilltygad, han hade två pansardivisioner, men inte tillräckligt med stridsvagnar ens för en. Hans omedelbara operationsområde var stort och innefattade även staden Nijmegen, 23 kilometer söder om Arnhem. Han hade grupperat sina divisioner på vardera sidan av Rhen. I söder, med stab i Nijmegen, stod 10: e SS-pansardivisionen Frundsberg, under SS-Brigadeführer Heinz Harmel. Det motstånd som de brittiska fallskärmssoldaterna redan mött norr om floden, levererades av den mindre 9: e SS-pansardivisionen Hohenstauffen, under ledning av SS-Obersturmbannführer Walter Harzer. Dessa förbandschefer var ärrade gamla krigare, deras trupper hade varit i konstant strid i ett par år på östfronten, en del hade t.o.m. överlevt Stalingrad.

Tyskarna hade låtit spränga järnvägsbron vid Arnhem, men hade ännu inte åtgärdat den aktuella landsvägsbron. Precis innan överstelöjtnant Frost anlände till det hotell i direkt anslutning till brospannet, som han redan sett ut som sin stabsplats, hade tysk pansarspaning dundrat över floden i högsta fart. Den andra fallskärmsbataljonen intog kvarteren på vardera sidan av brofästet. Eftersom de inte visste när, eller om, de första respektive tredje bataljonerna skulle anlända, drog Frost samman sitt försvar. Enligt planen skulle de genomföra ett anfall mot det andra brofästet i söder så snart som möjligt, men det hade egentligen förutsatt en intakt brigad bakom dem och så var inte fallet nu. Frost vågade dock ett improviserat anfall, lett av major Tatham-Warter, eftersom allt verkade så lugnt på bron. Anfallet slog omedelbart tillbaka av kulsprutebesättningar i den bevakningsbunker som gjutits samman med brofästet. Senare, när mörkret fallit genomfördes ett försök att slå ut bunkern med en eldkastare. Soldaterna misslyckades med att träffa kulspruteposteringen, men träffade istället ett skjul vid sidan av. Det visade sig vara ett ammunitionslager och under nästan en timme lystes bron upp av ett enastående fyrverkeri, som tvingade besättningen i bunkern att utrymma.


Red Devils

Överste Frost gjorde sig inga illusioner, det här skulle bli betydligt svårare än man tänkt sig. Man saknade kontakt med yttervärlden, tyskarna höll praktiskt taget hela Arnhem, de utgjordes dessutom av pansar ur Waffen-SS. Några andra enheter ur brigaden gick inte att finna i närheten. De var isolerade och omringade, de visste inte ens om vare sig brigadchefen Lathbury eller divisionsstaben visste att de var helskinnade på plats, mangrant. Frost kommenderade vila och säkring av positionerna inför natten. De var allt som allt ca 740 man, inklusive brigadens stabspluton, kompletta besättningar till fyra 6-punds antitankkanoner, samt mindre enheter ur Royal Engineers.

Första hållplats för XXX Corps var Eindhoven, som enligt planen skulle tas på tre, fyra timmar. Man var redan 24 timmar försenade när tyskarna helt utrymde staden utan strid. Fältmarskalk Model hade sin vana trogen satt stål i organisationen av den flyende armén. Ansvarig var general Kurt Student, hjälten från Kreta, eftersom stora delar av eftertruppen bestod av fallskärmssoldater ur Luftwaffe. Britterna hade mött motstånd från första stund på ett sätt de inte förberett sig för och den enda vägen norrut kantades redan av brinnande stridsvagnsvrak. Den natten slog Royal Engineers rekord när de med ivrig hjälp av amerikanska soldater 101: a luftburna divisionen byggde en pontonbro över floden Nederrijn, strax norr om Eindhoven. Framåt gryningen släpptes de första stridsvagnarna fram och chefen för 506th US Parachute Infantry Regiment, den legendariske överste Robert Sink, kunde konstatera att man var fyrtioåtta timmar försenade. Från första stund skulle de amerikanska fallskärmssoldaterna göra allt som stod i deras makt för att skynda på XXX Corps norrut, till Arnhem och rädda deras brittiska kolleger och kårkamrater, i något som redan liknade FUBAR – Fucked Up Beyond All Recognition.

Generalmajor Roy Urquhart

Slaget om Rijnbrug startade på allvar i den arla morgontimman den 18 september med att 10: e SS-pansardivisionen Frundsberg iscensatte ett anfall rakt över bron med ett kompani pansargrenadjärer. Det är ännu oklart varför detta anfall genomfördes, de var helt exponerade från båda sidor och eftersom deras fordon bestod av halvbandvagnar och Kübelwagens, var de öppna mål för britternas PIAT – Projector, Infantry, Anti Tank. Täten i tyskarnas kolonn slaktades i sin helhet. Striden blev symbolisk för denna andra dag vid brofästet i Arnhem, britterna slog ifrån sig mot en allt mer ankommande fiende. Dessa hårda, inledande eldstrider, på distans kostade britterna stora delar av sin ammunition. De kunde inte erhålla nytt och mot eftermiddagen tvingades överste Frost att ge order om att spara på krutet och förbereda för att möta fienden i närstrid inne i husen. Han hade dragit ihop bataljonen så mycket det gick, fastigheterna var förberedda med allehanda uppfinnesrika försåtsmineringar och man hade beväpnat sig med sig med alternativa vapen, som molotovcocktails. Samtliga kallades till striden. Den tyska beskjutningen med granatkastare och 88mm luftvärnsartilleri, som enkelt penetrerade husens väggar, intensifierades.

Nästa fordon som passerade över bron var en ensam Panzer VI Tiger, som sopade rent körbanan med sin front från fordonsvrak. Den stannade på infarten till Arnhem och alla brittiska soldater sprang ner från de övre våningarna, medan den tunga stridsvagnens stora kanon sköt sönder de två flankerande byggnaderna till brofästet. Därefter rörde den sig vidare in bland kvarteren, på jakt efter pansarvärn. Det lilla som funnits var snart borta. Britterna hade inget att sätta emot Tigers, man lät dem bara köra rakt igenom, som bussar.

Bron efter första tyska anfallet. Vraken syns tydligt.

Det skulle således ha tagit tre dygn för XXX Corps att ta sig upp till Arnhem. Det tog mer än dubbla den tiden att ens nå fram så att man såg stadens tak från en kyrka norr om Nijmegen. General Sosabowskis polska fallskärmsbrigad hade försenats två dygn, p.g.a. dimma i England. När de väl släpptes ner söder om Arnhem på eftermiddagen den 21 september, var det rakt in i en häxkittel. Polackerna tog 25 procent förluster de första timmarna, då de landade mitt bland tyska trupper. Hundratals män sköts ihjäl i luften. Men polackerna visade totalt dödsförakt. Samtidigt i Polen, i Warszawa, utkämpade deras landsmän en hjärtlös strid mot nazisterna inför iakttagande sovjetiska styrkor. Sosabowski lyckade kämpa till sig en perimeter vid floden Maas södra strand.

Samma morgon hade två kompanier ur 82: a amerikanska luftburna divisionen stormat Nijmegenbrons norra fäste och tagit den med 75 procentiga förluster. SS-Brigadeführer Harmel hade försökt spränga bron utan resultat. Natten till den 21 september hade en pojke ur den holländska motståndsrörelsen tagit sig ut på bron i skydd av mörkret och kopplat ur laddningarna. Pojken ertappades av tyskarna vid en vägspärr samma natt och avrättades på platsen. De brittiska tätbataljonerna av pansar kunde tryggt passera över bron, bara för att göra halt. General Horrocks, chef för XXX Corps, menade att hans stridsvagnar inte kunde fortsätta mot Arnhem utan infanteristöd och detta var indelta i hårda strider i Nijmegen. Amerikanerna erbjöd infanteriunderstöd med sina utmattade fallskärmssoldater, men det gillades inte. Ytterligare 18 timmar förspilldes. Amerikanerna kritiserade Horrocks mycket hårt för hans fyrkantighet, samtidigt kunde alltid han hävda att amerikanerna faktiskt skulle ha tagit bron fyra dagar tidigare. Dispyten är fortfarande levande.

Generalmajor Vladislav Sosabowski

När britterna landade i Arnhem hade staden ställt sig på deras sida. Borgmästaren fanns på plats i general Urquharts stab. Arnhems invånare gjorde vad de kunde för att hjälpa britterna, man byggde bl.a. improviserade stridsvagnshinder, hjälpte till med förnödenheter och sjukvård. SS-soldaterna svarade med att summariskt avrätta civilister i direkt anknytning till striderna. Man samlade även ihop män och avrättade dem på öppen gata. Ungefär 10 000 Arnhembor dödades eller sårades av nazisterna.

Striderna utmed gatorna och i husen bland kvarteren kring Rhenbrons norra fäste i Arnhem, var antagligen de i särklass värsta någonsin i militärhistorien. SS-soldaterna, stridsvana från östfronten, var chockade.  SS-Obergruppenführer Bittrich fick rapporter från de berörda enheterna att detta var värre än Stalingrad. Det var inte bara frågan om det tidsödande och oerhört farliga arbetet att rensa ett hus, att klarera trappan och rota ut lägenheter, nej, det här handlade om att strida om varje rum. De taktiska förhållandena var en fråga om att organisera en attack på vardagsrummet, via matsalen och där man i köket slogs tillbaka av ett överraskningsanfall från skafferiet och köksbänkarna. Britterna slogs som demoner med alla tillhyggen man hade, knivar, stekpannor, glasflaskor. I motsvarande en vecka höll man på. Överste Frost var satt ur strid vid det laget, skadad i båda benen av granatsplitter, major Tatham-Warter var också utslagen*. I denna situation bestämde sig Frost för att XXX Corps aldrig skulle anlända och att forsatt kamp var meningslös.

Arnhem

Inför insikten att tyskarna drog samman allt större trupper gav fältmarskalk Montgomery den 24 september klartecken för ett tillbakadragande från den norra sidan av Maas, samt att utrymma Arnhem. Vid det här laget hade radiokommunikationerna upprättats när XXX Corps använde samma kristaller som 1: a fallskärmsdivisionen. Man krokade samman med den hårt ansatta polska brigaden och därigenom skapades en korridor från floden och säderut. Operation Berlin, d.v.s. reträtten från Arnhem iscensattes natten mot den 25 september, genom att sårade och frivilliga upprätthöll oavbruten eldgivning medan kamraterna lämnade sina positioner. General Urguhart var rasande, han hade anlänt med 10 500 man i sin division, han lämnade med mindre än 1 700. Bland dessa fanns tolv (12) man från andra bataljonen, första fallskärmsbrigaden. Dessa hade lyckats simma med flodens ström, under och förbi tyskarnas positioner. En av dessa soldater var Mr. Sethi, överste Frosts indiske kallfaktor, som bar med sig bataljonens krigsdagbok och massor av brev och hälsningar från soldater och officerare.

På dagen den 25 september, när alla strider ebbade ut, möttes SS-Obergruppenführer Wilhelm Bittrich och överstelöjtnant John Frost bland bråten i Arnhem. Av Frosts män var det knappt tjugo som kunde stå upprätta och de mötte alla den gravallvarlige SS-officeren. Bitrich var av den åsikten att han aldrig sett maken till tappra krigare, han var fylld av vördnad. SS-soldaterna vid Arnhem visade sin brittiska motpart all tänkbar respekt på ett sätt som inte var typiskt Waffen-SS. De brittiska fallskärmssoldaterna erhöll transporter, sjukvård och förnödenheter. Det var en skarp kontrast mot behandlingen av civilbefolkningen i deras sönderskjutna stad.


Operation Market Garden har gått till historien som ett av de stora allierade misslyckandena under andra världskriget. Planen var alldeles för komplex och byggde på falska förespeglingar baserade på framtvingade förhoppningar. Med tanke på att alla militärer vet att inga planer går planenligt eftersom stridsfaktorn måste räknas in, så är det märkligt att en sådan tidtabellmässig stridsplan kunde komma till stånd. Det är inte tu tal om att general Urquhart fick sitt befäl för att han inte fullt förstod omständigheterna kring en luftburen operation, han och hans soldater offrades för ett kollektivt misslyckande hela vägen från belgiska gränsen till Arnhem – och inte ens hela vägen. Men Rijnbrug stod kvar och gör det än idag, men nu under namnet John Frostbron.


* Major Tatham-Warter skulle senare, tillsammans med brigadier Lathbury, lyckas fly från ett tyskt fältsjukhus och ta sig tillbaka till de brittiska linjerna.


fredag 22 augusti 2014

Okinawa


I sitt berömda tal över de fallna vid Gettysburg 1863 satte president Abraham Lincoln priset på de stupade soldaterna och lovade valuta för dem i form av fortsatt krig för den goda saken. Han manade till de sista nödvändiga åtgärderna – the last full measures – innan kampen var till ända. Talet – The Gettysburg Address – innebar att den amerikanska södern förstod att det inte existerade någon förhandlingsfred, ingen återvändo, utan enbart kapitulation eller ond, bråd död.

Antagligen kände man ett liknande öde våren 1945 i Pentagon och i San Fransisco, bas för US Pacific Fleet, USPACFLT, och Pacific Ocean Areas, POA. Kriget var i stort sett över i Europa, folket skulle snart fira sig vansinniga av glädje på gatorna, men ute på Presidio of San Fransisco lutade sig den femstjärnige Fleet Admiral Chester W. Nimitz, Commander in Chief, CinCPac och CinCPOA, över kartorna och sjökorten med en bekymrad min. De fruktansvärda striderna på Iwo Jima höll på att ebba ut. Endast ett par hundra av hela den japanska garnisonen om drygt 20 000 man skulle överleva. De egna förlusterna väntades landa på 6 800 stupade och 19 200 sårade. En grotesk summa med amerikanska mått, kostnaderna i människoliv eskalerade kraftigt för varje position man tog i Stilla havet. Fler amerikaner stupade och lemlästades per strid räknat än i någon batalj i Europa, Ardenneroffensiven två månader tidigare borträknad.


Man närmade sig det japanska fastlandet, varav Iwo Jima endast utgjort förposten. I snabb följd stävade redan nästa steg i den stora planen över havet, längre västerut. Amiral Nimitz kunde följa deras färd med fingret mot sjökortet. Operation Iceberg, preludiet till Operation Downfall, det jättelika angreppet på de japanska huvudöarna, som fick Operation Overlord och Normandie att framstå som en plaskdamm. Iceberg, den hittills största amfibieoperation världen någonsin skådat. Task Force 50, tillhörande amerikanska femte flottan, under amiral Raymond A. Spruance*, hjälten från Midway, sammanlagt nio Task Forces, varav en brittisk, om 150 000 man, bemannande bl.a. 43 hangarfartyg, 19 slagskepp, 34 kryssare och ytterligare ett par hundra mindre örlogsfartyg. Till detta kom ett oräkneligt antal fartyg för transport och landstigning. Den största Task Force var nr 56, som bar huvuddelen av general Simon B. Buckners tionde armé, 185 000 man, i initial styrka. Det var definitivt inte frågan om enbart denna första våg, utan konstant underhåll för sammanlagt en halv miljon man i strid under månader framöver. Amerikanska flottan hade blivit mycket bra på det här med tiden, organisationen knakade inte ens i fogarna.

Amiral Nimitz fick ett meddelande medan han stod där och studerade planerna. Från Iwo Jima kom det bekräftelse att trots fortsatta, sporadiska strider, och vad man trodde var det sista japanska banzaianfallet mot flygfälten, så lyfte de första B-17 Flying Fortress från ön. Det innebar att den taktiska bombningen av målet för Operation Iceberg och Task Force 50 kunde intensifieras.

Amiral Spruance

Okinawa är den största av Ryukyuörna, 520 kilometer rakt söderut från den japanska huvudön Kyushu. Den avlånga ön i sydnordlig riktning mäter 1 208 kvadratkilometer. Okinawa är, precis som samtliga japanska öar, bergig, på sina håll nästan otillgänglig, men med en midja av lågland. 1945 hade ön ca 300 000 invånare, huvudstaden Naha, på öns sydligaste och mest befolkade del, drygt 150 000 själar. Okinawaborna var inte från början nationaljapaner, utan ett folk av egen kulturell och språklig härkomst – okinawier och ryuku-japanska. Tiden efter införlivandet med Japan 1879 hade ägnats till brutal japanisering av folket och inför amerikanernas ankomst betraktade sig människorna på ön som Japaner, lydande under en gudomlig kejsare, styrd av den japanska armén. Det var därför första gången den amerikanska krigsmakten under andra världskriget skulle besätta inte bara japansk fosterjord, utan en välbefolkad ö med infrastruktur och åtminstone ett urbant centra. Okinawa var avgörande för det fortsatta avancemanget mot Japan. Tärningen var kastad.

De gjorde sig sällan eller aldrig några illusioner, de japanska generalerna och general Mitsuru Ushijima delade den föresatsen. Han visste att han skulle dö på Okinawa, för fiendens hand, eller sin egen. Han var 57 år, från Kagoshima på Kuyshu. Han var välutbildad i sitt arbete, tog examen från den kejserliga militärakademin i Tokyo 1908 och hade tjänstgjort med säkerhet och kompetens ända sedan dess. Han var gift, hade barn och var en mycket religiös man, ansedd som en bestämd, men mild karaktär. Han avskydde utagerat beteende, som ilska, som han såg som en plump, mänsklig instinkt. Han kom närmast från Korea, där han haft en hög stabsfunktion, innan dess hade han varit kommendant för den militärakademi som en gång skolat honom. Vid sin sida hade Ushijima två i sammanhanget viktiga officerare: Hans ställföreträdare, generallöjtnant Isamu Cho, en hård ultranationalist som deltagit i militära kuppförsök under den socialistfascistiska turbulensen som rådde i Japan under 1930-talet. Hans stabschef var överste Hiromichi Yahara, en 43-årig utpräglad taktiker, som kom att prägla Ushijimas val av strid under den kommande amerikanska invasionen, i stark kontrast till general Chos fanatiska banzaimentalitet, som han också hade svårt att värja sig för.


General Ushijima hade placerat sin stab i palatset Shuri i Naha, en kvarleva från kungadömet Ryuku. Till sitt förfogande hade han 32: a japanska armén, ca 120 000 man, bestående av tre reguljära infanteridivisioner, 24: e, 28: e och 62: a, fyra oberoende brigader, 44: e, 45: e, 59: e och 60: e, samt 27: e oberoende pansarregementet, med ett par dussin lätta stridsvagnar. Han hade haft ytterligare en division i sin arsenal, den 9: e, men den hade i december 1944 förflyttats till Formosa (Taiwan). Till detta kunde han räkna flottister ur den tidigare örlogsbasen på Okinawa, samt inkallade lokala värnpliktiga, mestadels illa tränade arméreserver och milis**. Utöver det hade man organiserat det folkliga hemvärnet, Kokumin Giyutai, om drygt 100 000 män och kvinnor enligt den politiskt fascistiska doktrinen. De förväntades slåss med bambuspjut och dynggrepar. Det var därmed första gången amerikanska trupper skulle möta det folkliga, japanska motståndet i sin fulla kraft.

Generallöjtnant Simon Bolivar Buckner Jr. (58) gjorde sig heller inga illusioner, han såg redan slakten framför sig. Son till sydstatsgeneralen med samma namn och antagen till West Point genom rekommendationer från president Theodore Roosevelt, var den robuste Buckner en märklig kombination av erfarenheter. Han hade gjort en sedvanlig karriär sedan första världskriget och blev brigadgeneral 1940, men nästan hela det andra världskriget hade han suttit av i Alaska och bl.a. skött försvaret av Aleuterna. Dock, han var nära vän med general Douglas McArthur, de hade tjänstgjort tillsammans på Phillipinerna, och antagligen var det detta som gjorde att han i juli 1944 sändes till Hawaii för att organisera tionde armén, vikt för Okinawa. Det var dags för Buckner att få lite riktigt krig under västen.

General Ushijima

Den tionde amerikanska armén var en hybrid. Den bestod av två synnerligen stridsvana kårer***, en från armén och en från marinkåren. III Amphibious Corps, III MAC, under generalmajor Roy S. Geiger, bestod av 1: a och 6: e marindivisionerna. XXIV Corps, under generalmajor John R. Hodge, hade 7: e och 96: e infanteridivisionerna till förfogande. Till dessa fördes 2: a marindivisionen, som reserv, samt 27: e och 77: e infanteridivisionerna som garnison respektive reserv. Till dessa knöts ytterligare 9 000 servicepersonal, bl.a. fristående artillerienheter, samt 18 000 flottister, Seabees – mariningenjörer – och sjukvård, inte minst tusentals Navy Corpsmen****, som utgjorde en stor del av marinkårens sjukvårdspersonal i fält. Var och en av dessa divisioner hade sina egna pansarenheter, vars gemensamma antal uppgick till nästan en pansardivision. Från luften hade man drygt 300 attackplan från hangarfartyg, designerade för markstrid, samt ytterligare markbaserad taktiskt bombflyg från Iwo Jima, Filippinerna och Kina. Till sjöss tronade amerikanska flottans svåra artilleri, pjäser på mellan 20 och 40 cm, från 19 slagskepp och 34 kryssare. Det fanns inte en fläck på Okinawa som inte kunde nås med flottans artilleri.

L-Day var 1 april, som var både påskdagen och Fools Day 1945, faktorer som inte bekymrade vare sig amiral Spruance eller general Buckner, när de blickade ut över Okinawa i eftermiddagssolen den 31 mars. Allt var på plats och redo. Under dagen hade enheter ur Fleet Marine Force Amphibious Reconnaissance Battalion, FMFPAC***** gått iland på den lilla ön Keise Shima, 13 km utanför huvudstaden Naha, utan att möta motstånd. Nu höll man på att sätta upp en artilleribas där, med 155mm Long Toms från armén. De båda militära ledarna var all business, men de var oroliga, de tvekade inte på utgången, givetvis inte, men de visste också allt för väl vad som skulle ske under den kommande tiden. 81 dagar skulle det bli. Striden kunde börja.

General Buckner

General Ushijima hade flyttat sin stab från Naha och upp i bergen. Amerikanska flottan hade helt infiltrerat Ryukyuörna och de japanska officerarna kunde se stora, tunga stridsfartyg vart än de vände näsan. Den massiva förekomsten av transportfartyg var imponerande och mycket skrämmande. I luften vrålade attackflygplan på låg höjd i väldiga formationer, det var ännu mer skrämmande. Okinawa hade systematiskt bombats i en vecka, först från hög höjd, sedan mera precist, från lägre höjd. Ushijima hade inte luftvärn för att ens skrapa på denna övermakt. Naha låg i aska, människorna bodde i kojor och grottor i bergen, det skulle bli tillvaron det närmaste halvåret, för dem som överlevde. Alla var rädda, men general Cho hade vässat ideologin med både hot och löften om paradiset. Det hade varit en debatt sedan årsskiftet mellan officerarna om hur man skulle möta amerikanerna. Cho propagerade naturligtvis om omedelbara motattacker, redan på stränderna, fienden fick inte få fotfäste på ön. Ushijima trodde inte på det, han gjorde det utifrån vad han förstått av kriget så här långt. Han hade aldrig mött amerikanerna i strid, men han visste om deras överlägsna eldkraft – om inte, kunde man bara gå ut och se sig omkring.

Ushijimas strategi på Okinawa blev den klassiska, att gräva ner sig i bergig terräng, vänta på fienden och sedan åsamka dem så stor skada som möjligt. De stående order som kommit från Tokyo talade om amerikanernas svikande moral på hemmafronten, om vi dödar många fiender så kommer opinionen att gå emot landets regering – demokrati kallades det. Det där var långt bortom Ushijima och hans förbandschefer, men grundprincipen var enkel. Den japanska 32: a armén hade nästan helt grupperat sig utmed ett antal försvarslinjer på den skogsbeklädda och bergiga södra delen av ön, där man hela tiden kontrollerade de högsta positionerna. Man hade släpat upp sitt artilleri i djupa, grottliknande ställningar, ofta med underjordiska gångar som förbindelselinjer. Nedanför hade man placerat lättare artilleri och kulsprutenästen, löpgravar för infanteriet och påfallande mycket taggtråd. Minor hade applicerats i tusental, liksom andra fatala fällor. Man förstod att amerikanarna skulle landstiga på öns flacka midja, det fanns heller ingen annan möjlighet för en så stor styrka. I norr höll man endast en av de fristående brigaderna, Styrka Udo, som förberett sitt Alamo på Yae-Dake, ett vårtillgängligt bergsmassiv på Motobuhalvön. På slättlandskapet fanns några spaningsenheter, vars uppgift det var att sysselsätta fienden och kanske ta fångar.

De som snart skulle dö såg på varandra i den spartanska, smutsiga stabsgrottan, visa om vad som skulle och, faktiskt, måste ske. De var redo.


Slaget om Okinawa var också ett omfattande sjöslag. Två faktorer gör att det sticker ut i militärhistorien, japanernas bruk av störst mängd kamikaze någonsin och superslagskeppet Yamoto. Sjöslaget kring Okinawa förlöpte i omgångar under hela landstridens gång. Den amerikanska flottan var helt dominerande, men då Japan låg inom jaktplansavstånd kunde den kejserliga flottan använda sina sista resurser fullt ut. Japanerna försökte penetrera den amerikanska flottans försvar och även om bilder och filmer från detta slag mestadels visar hangarfartyg i strid, så var det de amerikanska spanings- och kommunikationsfartygen som var det primära målet. Dessa låg i flottans periferi, ombyggda last- och passagerarfartyg översållade med radaranläggningar och radioantenner. Deras uppgift var att säkra flottans obrutna radarspaning, samt länka radiotrafiken. Fartygen försvarades av jagarskärmar, ubåtar och s.k. Gun Ships, ofta ombyggda lastfartyg bestyckade med enorma mängder luftvärn. Amerikanerna fruktade kamikaze, det var en fruktansvärd upplevelse att se dessa mänskliga bomber komma farande genom luftvärnselden och deras sprängkraft var ohygglig. Ett hangarfartyg kunde överleva en träff, men blev omedelbart satt ur strid med omfattande bränder som följd. Mindre fartyg sprängdes i luften med säker död för samtliga ombord.

Mellan den 6 april och 22 juni 1945 utförde den japanska flottan och armén – de hade separata kommandon – massattacker från Kyushu med sammanlagt 1 500 attackplan, samt 185 individuella uppdrag. Från Formosa utfördes 250 individuella uppdrag. Amerikanerna hade underskattat förekomsten av japanskt stridsflyg, man hade räknat med knappt 100 plan på Formosa, det visade sig senare vara åtminstone 700. Från Kyushu hade man förväntat sig ca 400 plan. 20 amerikanska fartyg sänktes och 157 skadades, nästan uteslutande mindre fartyg, bl.a. flera jagare vid spaningsringen. Det största fartyget som träffades var hangarfartyget USS Bunker Hill, som försattes ur strid, men ersattes omedelbart. Sammanlagt närmare 5 000 amerikanska flottister stupade under dessa strider. 780 amerikanska stridsflygplan förlorades. Amerikanska flottan sköt ner över 3 000 japanska stridsflygplan under slaget om Okinawa, totalt förstörde man 7 800 japanska flygplan.

Yamoto

Superslagskeppet Yamoto var världens största krigsfartyg, 65 000 ton, 263 meter i längd och 2 500 mans besättning. De tolv ångturbinerna på sammanlagt 150 000 hästkrafter kunde veva upp kolossen till hela 27 knop. Det svåra artilleriet ombord bestod av nio stycken präktiga 46 cm kanoner. Befälhavare ombord var amiral Seiichi Ito. Tillsammans med några övriga återstående krigsfartyg skulle Yamoto utföra ett väldigt kamikazeanfall på den amerikanska flottan, Operation Ten-Go. I det här fallet upptäcktes dock manövern i tid av amerikansk spaning och praktiskt taget hela anfallsstyrkan sänktes den 7 april av attackflyg från Task Force 58. Yamoto gick till botten med nästan hela besättningen. Sammanlagt 4 000 japaner dödades i operationen.

Första amerikanska markstridsförband ut i gryningen den 1 april var 77: e infanteridivisionen. Deras uppgift var att angripa och rensa upp Kerama Retto, en liten ögrupp 25 km väster om Okinawa, där japanerna hade olika militära installationer, bl.a. en bas för självmordsbåtar. Operationen skulle ta fem dagar och kosta amerikanerna strax över 100 förluster, 27 döda, medan japanerna förlorade i princip hela garnisonen på 700 man. Några timmar senare på samma påskdag landsteg stormenheterna ur III MAC och XXIV Corps på stränderna vid Hagushi på västra Okinawa. Man hade väntat sig visst motstånd, men mötte ingenting. Snabbt embarkerade man resterande initiala enheter, etablerade ett starkt brohuvud och avancerade tvärs över ön på några timmar. Man mötte enbart sporadiskt motstånd som samtliga vek undan. Amerikanerna förstod att japanerna skulle hålla tillbaka och ligga stilla i bergen i söder, men det här var lite väl enkelt, vilket skapade en hel del oro i alla led. Hela den 32: a japanska armén skulle ju finnas här, så om allt var koncentrerat till de där bergen, som illavarslande tornade upp sig söder, då kunde det här bli mycket otäckt.


Man hade också insett att den norra delen av ön, den som var glesast befolkad, hade av sekundär betydelse även för japanerna. General Buckners plan var att inledningsvis rensa upp norra delen, medan man ordentligt etablerade sig utmed en frontlinje mot söder, med enbart stridskontakt som operativt mål. Den 6: e marindivisionen avdelades för att gå norrut, utmed Ishakawahalvön. Man mötte sporadiskt motstånd, skar av Motobuhalvön och nådde Hedo-misaki, den nordligaste punkten på Okinawa den 13 april. Hårda strider utbröt nu med Styrka Udo på Motobu och Yae-Dake. Samtidigt intog 77: e infanteridivisionen Ie Shima, en ö rakt utanför Motobu. Den 18 april var hela norra Okinawa i det stora hela neutraliserat av amerikanska krigsmakten.

Samma dag, på Ie Shima, stupade krigskorrespondenten Ernie Pyle efter att ha hamnat mitt i fientlig kulspruteeld. Pyle var antagligen den mest kände amerikanske journalisten under andra världskriget. Hans artiklar och kolumner i de flesta förekommande tidningar var mycket omtyckta av den amerikanska allmänheten. Han erhöll Pulitzerpriset 1944 för sina rapporter från fronten, oavsett var i världen den befann sig. Hans död på Okinawa blev allmänt förstasidesstoff och hans familj erhöll tiotusentals kondoleansbrev från när och fjärran. Det fanns de som sa att hans öde var ett omen för vad som komma skulle.

Överste Yahara
Den 8 april mötte XXIV Corps hårt motstånd i sin västra flank, där de successivt rensade den östra sidan av ön. Okinawa hade ett relativt gott vägnät och den 96: e infanteridivisionen följde huvudvägen – kallad Highway No 1 – söderut, i riktning staden Shuri, 8 km bort. Man kom under eldgivning från artilleri från ett låglänt berg – kallat Cactus Ridge – och anfall organiserades för att ta positionen. Under sedvanligt understöd från eget artilleri, pansar och attackflyg arbetade man sig upp för de skogsklädda branterna, såsom man gjort så många gånger förr. Striderna blev mycket hårda, de utfördes gruppvis och fokuserade på varje enskilt skyttevärn, varje liten grotta. Under häftig beskjutning använde man bazookas, handgranater och eldkastare. På två dagar drog amerikanarna på sig över tusen man förluster, medan japanerna uppskattades ha förlorat 4 000 man, ett fåtal fångar. Japanerna använde dessutom okinawer, ofta under vapenhot, till att hämta vatten och ammunition, varför många civila dödades mitt i striderna. Soldaterna i 96th Infantry kunde endast konstatera att detta bara var den första utposten på japanernas första Shurilinje, även kallad The Pinnacle. Därefter kom Kakazu Ridge och därefter …

Den 12 april fick general Cho igenom med general Ushijima behovet av ett motanfall för att avstyra angreppet på Kakazu Ridge. Det här var inga banzaiattacker, utan reguljära, välorganiserade anfall med understöd och uthållighet. Striderna blev hårda, de övergick på många ställen till handgemäng. Amerikanerna höll sina linjer och de japanska förlusterna var stora, men de återkom under två dygn innan Ushijima beordrade stopp. Man hade inget annat lärt sig än att amerikanerna hade överlägsen eldkraft. General Hodge, chef för XXIV Corps, svarade med ett tungt motanfall. Mer artilleri än någonsin tidigare i Stilla havskriget användes och ovanligt stora mängder pansar. 27: e infanteridivisionen tog över och anfallet körde fast. Japanerna använde skickligt taktiken att gruppera sitt artilleri i starka fästen på motsatta sidan av höjderna, med eldledare på toppen. Amerikanerna förlorade hela 22 tanks innan de nådde toppen av Kakazu Ridge. Man hade problem med att kombinera pansar och infanteri. Så här fortsatte kriget april ut och man bröt sig igenom Machinatolinjen.


Ushijima försökte åter med en motattack den 4 maj, den här gången med en landsättning av trupp från havet, med fallfärdiga båtar, bakom de amerikanska linjerna. Åtgärden vittnar om situationen i den japanska staben, om konflikterna mellan ledarna. För att lyckas med en sådan operation tvingades japanerna dra ut artilleri i framskjutna positioner. Anfallet misslyckades fatalt innan det ens börjat och stora mängder japanskt artilleri gick förlorat. General Buckner kommenderade nu ett stort angrepp på de japanska linjerna omgärdande bl.a. Conical Hill, ett berg på nära 200 meter, försvarad av 1 000 japaner. Med stora förluster vann man de högre positionerna, samtidigt som marinkåren tog Sugar Loaf Hill på andra sidan. Efter tio dagars strid var man nu i position för att inringa staden Shuri och med den huvuddelen av 32: a arméns numerär.

Utmattade amerikanska soldater stod med böjda huvuden och tomma ansikten, när deras radiomottagare berättade om att kriget i Europa var över, jublet från människorna där hemma och kyrkklockornas klang hördes ända bort till deras helvete på jorden.

Ernie Pyle

I slutet av maj inföll monsunen och kriget på Okinawa började likna västfronten under första världskriget. Okinawa var redan här den värsta strid den amerikanska krigsmakten utkämpat sedan inbördeskriget på 1800-talet. Som om inte det var nog, man kan med fog påstå att slaget om Okinawa blev de västallierades motsvarighet till den ryska östfronten. Det var ett utrotningskrig. De amerikanska soldaterna svarade på deras inlärda attityder mot det gula drägget, på japanernas grymma strid och deras respektlöshet mot sina egna liv, med absolut hänsynslöshet. Deras kamrater stupade hela tiden omkring dem, det fanns få tillfällen till återhämtning. Det gick inte längre att skilja på okinawernas vansinniga hemvärnsattacker och fredliga civila som önskade skydd, alla mejades ner vid första åsyn. Okinawska kvinnor, med barn i famnen, sprängde sig själva med handgranater, antingen inför amerikanska soldater, eller mitt bland dem. General Buckner tvingades kommendera fram extra militärpolis för att med vapen i hand försvara de få japanska soldater som faktiskt gav sig.

Shuri togs den 29 maj av enheter ur 1: a marindivisionen, under generalmajor Pedro del Valle, den förste latinske amerikan som nått generals grad i den amerikanska krigsmakten. Japanerna drog sig tillbaka under god ordning i skydd av monsunen, trots deras ohyggliga position. General Ushijima hade ännu kontroll över situationen. Man hade nått längst ner på Kiyanhalvön och han hade endast drygt 30 000 man kvar att slåss med. Den 6 juni utförde 6: e marindivisionen en landstigning på Orokuhalvön, där den huvudsakliga flottbasen på Okinawa låg. Befästningen hölls av 9 000 reguljär armésoldater och drygt 1 000 milis. Åter igen, fruktansvärda strider, ofta man mot man. Den 13 juni var allt över på Oroku och amiral Minoru Ota, marinbefälhavare på Okinawa, begick självmord tillsammans med 4 000 av sina flottister på ön. Situationen för de kvarvarande japanska trupperna var nu garanterat hopplös, slutstriden, värre än allt annat tidigare erfarit inleddes.

USS Bunker Hill brinner

Den 18 juni inspekterade general Buckner de amerikanska positionerna. En plötslig beskjutning från en av de få kvarvarande japanska artilleriställningarna fångade generalen och han stupade där han stod. Amiral William Halsey ersatte honom omedelbart med general Geiger, chefen för III MAC, som med detta blev den förste – och siste – marinkårsgeneralen som någonsin lett en armé. Sex dagar senare flögs den fyrstjärnige generalen Joseph W. Stilwell in från Manilla och tog befälet över den tionde armén. Buckners död kom som en chock hemma i USA och gav en skakande blick av vad som pågick på andra sidan Stilla havet.

Den 21 juni har satts som datum när organiserat japanskt försvar upphörde. Kvar fanns en oerhört farlig och tidsödande upprensningsaktion att utföra. Det var därmed dags att dö och dold i sin smutsiga grotta såg de japanska befälhavarna, samt ledaren för Okinawas prefektur, Masahide Ota, på varandra. Överste Yahara var utom sig, gråtande bad han åter general Ushijima att få följa dem i döden, att få göra sin plikt. Ushijima skakade på huvudet och beordrade honom att fortsätta leva, att ta vanhedern som en man och berätta vad som hänt på Okinawa. Med det gick generalerna och politikern till sitt och begick seppuku, ceremoniellt självmord med kniv mot buken. Deras adjutanter högg därefter av deras huvuden. Överste Yahara var den högste japanske officeren som överlevde slaget om Okinawa. Han representerade de kvarvarande 7 400 japanska soldaterna när han lämnade över sitt svärd till general Stilwell på flygbasen Kadena. Sammanlagt skulle 16 300 överlevande japanska soldater räknas in efter månader av sökande.

Buckner t.h. timmarna innan han dödades

Långt senare lät myndigheterna på Okinawa, tillsammans med USA, uppföra Okinawa Prefectural Peace Memorial Museum i Naha. Där, på stora marmortavlor, räknas de sammantagna döda in – 110 000 japanska soldater, 12 500 amerikaner och 142 000 civila, hälften av öns hela befolkning. Naha har till denna dag fört en smärtsam debatt med Tokyo om japanernas instiftande av tvångsmedel och massavrättningar för att engagera civilbefolkningen i strid. Någon konklusion har aldrig nåtts. Medvetandet hos okinawerna om sin historia har utöver detta förstärkt den märkliga situation som den amerikanska militära närvaron på ön skapat. Okinawa utgör en av USA: s största baser i Stilla havet och de övergrepp som begås av soldater mot civilbefolkningen där, inte minst en påfallande hög nivå av våldtäkter mot kvinnor, saknar motsvarighet i Pentagons rättsskipningsorganisation. Det tycks existera en kuslig subkultur bland de amerikanska soldaterna, just på Okinawa.

Slaget om Okinawa öppnade för Operation Downfall, språnget mot Japans fastland. Det öppnade också för atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Den massmediala och folkliga stormen i USA under sommaren 1945 avgjorde president Harry Trumans val när han väl fått bomben i sina händer. Det var en fråga om att döda för att spara liv, ett mycket svårt beslut.






* Senare den tredje flottan och amiral William F. Halsey Jr. Amerikanska flottan hade ett system av att byta chefer under striders gång, helt enkelt för att spara dem. Att leda sjöstrid på den här skalan var mycket ansträngande, allt skedde från sjökort och via radio, utan möjlighet att se utvecklingen med egna ögon.

** I begreppet milis fanns frivilliga inom den fascistiska s.k. Stål och blodprincipen, förband uppsatta av olika yrkesskrån (syndikalism), dessutom flera sammansatta av studenter och skolpojkar så unga som tolv år. Dessa var visserligen utrustade med gevär, men ammunitionstillgången var snål och de förväntades allt som oftast använda bajonetterna.

*** Amerikanska armén var sällan organiserad i storleksklassen armé under kriget i Stilla havet, det fanns varken behov eller tillräckligt med plats. Tionde armén var mindre än vanliga arméer, endast två kårer, mot det normala tre eller fyra i Europa. Även kårerna var underdimensionerade.

**** CORPSMAN, var ett rop som ofta hördes i stridens hetta i Stilla havets djungler. Många var de Navy Corpsmen som inte signerat för stridstjänst på land, men som kommenderades dit från olika fartyg. Förvånansvärt många av dem vapenvägrare, bl.a. kväkare, men de gick in i djungelstriderna och räddade horder med människor, även en hel del japaner. De som inte var vapenvägrare hade en pistol i bältet, men det var också allt. Flottan och marinkåren öste medaljer över dessa hjältar.


***** FMFPAC var en av föregångarna till Navy Seals.

torsdag 21 augusti 2014

Det glömda slaget

I believe that in the future, whoever holds Alaska will hold the world. I think it is the most important strategic place in the world.

General Billy Mitchell
Amerikanska kongressen 1935


Efter japanernas attack på Pearl Harbor den 7 december 1941, själva startskottet för USA: s medverkan i andra världskriget, spreds rädslan utmed den amerikanska västkusten om en annalkande japansk invasion. I karikatyrisk stil visar Steven Spielbergs film 1941 en extrem version av den ibland rätt hysteriska stämning som spreds framför allt i de urbana områdena, San Fransisco och Los Angeles. Det blev aldrig någon japansk invasion av det amerikanska fastlandet, inte ens ett försök till detta. Man tog Guam, Filippinerna och några andra utposter i Stilla havet, det fick uppenbarligen räcka med det. Men historien tycks ständigt glömma Aleuterna utmed Alaskas sydkust, som under sommaren 1942, ja, faktiskt ända till nästkommande sommar, 1943, tvingades genomlida krigets verkligheter. Händelserna går ofta under namnet Det glömda slaget och det var betydligt värre än man kunnat tänka sig.

Att historien glömts beror på att de japanska operationerna mot Aleuterna startades parallellt med det allierade anfallet mot de japanska ställningarna på Nya Guinea och slaget om Guadalcanal. Det har påståtts att Aleuterna skulle ha varit en undanmanöver av japanerna, för att dra uppmärksamheten från Midway och senare Guadalcanal. Senare forskning har visat att japanernas intresse av norra Stilla havet var strikt strategiskt utifrån de egna förutsättningarna. Japan önskade kontrollera Stilla havets s.k. Storcirkel, d.v.s. maximera möjligheterna att navigera effektivt över oceanen. Principen är den att rakaste vägen mellan två punkter på jorden inte nödvändigtvis är rak i östvästlig riktning om man befinner sig vid ekvatorn, där avståndet runt jorden är som störst. Detta är t.ex. orsaken till varför så många interkontinentala flighter går i en till synes båge mot polerna, snarare än rakt på, man spar avstånd, därmed tid och bränsle. Japan var heller inte intresserad av en invasion av Alaska, vilket ytterligare andra har trott genom historien.



Japan tog två små territorier av amerikanerna, längst ut på de vindpinade Aleuterna, öarna Attu och Kiska. Det skedde den 6 och 7 juni 1942, på order av amiral Isoroku Yamamoto, chef för den kejserliga flottan. Operationen utfördes av en marinenhet ur femte flottan, eller den norra flottan, under befäl av viceamiral Boshiro Hosogaya. Styrkan bestod totalt av två små hangarfartyg, fem kryssare, tolv jagare, sex ubåtar och fyra trupptransportfartyg. Man landsatte sammanlagt 8 000 man infanteri fördelade på de båda öarna. Attu och Kiska var på den tiden bosatta, huvudsakligen av ursprungsbefolkningen, Aleuter, men merparten av dessa hade flyttats till läger på fastlandet.

Det fanns en klar amerikansk militär närvaro på Aleuterna, med stab i huvudorten för ögruppen, Dutch Harbor på ön Unalaska, ett samhälle på några tusen invånare. Där låg en militärförläggning kallad Fort Mears, samt en mindre örlogshamn. Dessa hade förstärkts efter Pearl Harbor.  Den 3 och 4 juni bombades Dutch Harbor och Fort Mears av japanskt attackflyg under ledning av konteramiral Kakuji Kakuta. Det var en våldsam strid, åtta flygplan förlorades till det amerikanska luftvärnet, tillhörande 206: e artilleriregementet ur Arkansas National Guard. På marken dödades närmare 80 människor, men den materiella förstörelsen var inte allt för stor.

Attu

Amerikanarna var medvetna i förtid om vad som skulle hända. Man hade knäckt japanernas koder under våren, lagom till slaget om Midway. Den totala militära styrka man hade att tillgå i Alaska var ca 45 000 man, varav 13 000 – dock endast 2 300 infanteri – låg förlagda på Fort Randall, vid Cold Bay, samt på Fort Glenn Army Airfield på ön Umnak. Att förhållandet var så hade japanerna missat, varpå de prioriterat Dutch Harbor. Amerikanerna hade det rätt väl förspänt med flygvapen, åtminstone på papperet. 11: e flygkåren hade 10 B-17 Flying Fortress, 38 mindre B-18 Solo och 95 jaktflyg av typen P-40 Warhawk. Styrkan var dock oändamålsenlig i detta sammanhang, och P-40: s var undermåliga de japanska Zero Zenplanen. Konteramiral Robert A. Theobald förde befäl över Task Force 8, som de facto utgjorde Commander North Pacific Force, ComNorPac. Bestående av fem kryssare, tretton jagare och sex ubåtar, saknade man ändå hangarfartygsbaserat attackflyg.

Vädret var en avgörande faktor i striderna kring Aleuterna. Norra Stilla havet, särskilt Barens hav, är notoriska för ständigt hög sjö och dålig sikt.  Inte förrän i augusti etablerade amerikanerna en flygbas på ön Adak, långt ut på Aleuterna. Adak hade landstigits av japanerna i juni, men man hade lämnat den. Amerikanerna kunde nu bomba de japanska positionerna på Attu och Kiska, när vädret så tillät.


Läget var ohållbart för amerikanerna, att ha japansk närvaro så nära nordamerikanskt fastland och de marina logistiska komplikationerna det innebar, var närmast skandalöst. Även Kanada uttryckte sitt missnöje med situationen. Hösten och vintern 1942 erbjöd eländigt väder och huvudsaklig örlogsverksamhet sköttes av ubåtar, något flyg var det knappast tal om. I mars 1943 gjorde amiral Theobald ett vågat försök att slå ut försörjningsförbindelserna till Attu och Kiska, som japanerna upprätthöll med mycket möda. En kombinerad styrka av två kryssare och fyra jagare, under ledning av konteramiral Charles McMorris attackerade den 27 mars en japansk konvoj vid de ryska Kommendörsöarna, nära Kamtjatka. Konvojeskorten, en nästan dubbelt så stor styrka, ledd av amiral Hosogaya, mötte upp. Striden blev våldsam, inga fartyg sänktes, men skadorna på båda sidor var närmast 50 procentiga. Resultatet av det amerikanska anfallet var en taktisk förlust, men en strategisk seger. Japanerna avbröt underhållet med ytfartyg och övergick till ubåtstrafik, något som gjorde tillvaron för de japanska trupperna på Aleuterna än svårare.

Chefen för Alaskan Defense Command, generalmajor Simon Bolivar Buckner, en soldat som blivit kvar i Stilla havet, liksom vännerna Douglas McArthur och George Stillwell, var av den åsikten våren 1943 att nu fick det vara nog. Det var hög tid att ta tillbaka öarna Attu och Kiska. Man hade ganska bra vetskap om japanernas positioner, inte minst genom en högst irreguljär spaningsenhet, 1st Alaskan Combat Intelligence Platoon, eller Alaskan Scouts, eller Castner’s Cutthrouts, eftersom upphovsmannen var en överste Lawrence V. Castner. Dessa var blott ett sextiotal man ur det lilla Alaska National Guard, fiskarsöner som kunde Aleuterna och klimatet som sina egna byxfickor. Förutom spaning hade de med framgång över det gångna året utfört sabotage- och rena stridsuppdrag mot japanerna. Attu stod först på agendan och anfall planerades till maj månad. Enheter drogs samman, huvudsakligen ur amerikanska 7: e infanteridivisionen, som sänts från Scofield Barracks, Pearl Harbor, men också från National Guard, sammanlagt ca 15 000 man. Huvudsaklig chef var generalmajor Archibald V. Arnold, ställföreträdande chef för 7th Infantry, men den operativa chefen på land blev överste Eugene M. Landrum, chef för 17: e infanteriregementet, som var den största amerikanska enheten på Attu.


Attu är en vindpinad, bergig och trädlös ö i de s.k. Rat Islands, i det allra yttersta av Aleuterna. Den mäter 893 kvadratkilometer, högsta höjd är nästan 900 meter och bergen är glaciärtäckta året om. Det fanns en liten hamn på den tiden, i en vik kallad Chichagof Harbor. I övrigt var det snålt med naturliga landstigningsplatser, vilket var ett problem. Den japanska garnisonen på ön bestod av 2 700 man under ledning av överste Yasuyo Yamasaki. De var väl nedgrävda och hade tillgång till visst kustartilleri. Tillvaron hade inte varit enkel för dem under den hårda vintern och med sporadiska bombningar från amerikanskt flyg. Soldater led av köldskador, sjukdomar och allmän leda, intill depression – men de var redo att slåss enligt de japanska traditionerna.

Amerikanerna började landstiga på Attu den 11 maj. Japanerna hade inte befäst den omedelbara kusten, så allt gick relativt lugnt till väga. Flottenheter under den nye marinchefen i Alaska, amiral Thomas C. Kinkaid, gav eldunderstöd mot de japanska ställningarna längre upp i bergen. Vädret var vinterlikt och trupperna frös, soldater började lida av exponering för elementen. Två veckors hårda strider, ofta över snötäckta glaciärer, tog vid. Japanerna släppte inte sina positioner, utan de måste kämpas ner en efter en. Till sist hade ändå amerikanerna trängt undan den japanska garnisonen till en motståndsficka kring Chichagof Harbor. Den 29 maj inträffade det amerikanerna inte hade väntat sig, ett banzaianfall. Faktiskt, det var en av de största sådana utförda under hela kriget i Stilla havet. Det innefattade hela den kvarvarande garnisonen, flera hundra man, ledda av överste Yasuyo Yamasaki själv, med svärd i hand. Anfallet var så våldsamt, trots överdådig eldgivning, att de första amerikanska linjerna gav vika. Soldaterna slogs man mot man, tills anfallet ebbade ut mot den överlägsna eldkraften.

Överste Yamasaki
Endast 30 japaner togs till fånga på Attu, ingen av dem officerare. Amerikanerna räknade 550 stupade och drygt 1 000 sårade i strid. Ytterligare 2 000 man fick vårdas för frostskador efteråt.

I augusti inleddes nästa och den sista fasen av befrielsen av Aleuterna. Operation Cottage, med fokus på ön Kiska, som var större än Attu och hade en mer omfattande japansk garnison, såvitt man visste.  Sammanlagt 34 000 man ur amerikanska 7: e infanteridivisionen och 13: e infanteribrigaden ur den kanadensiska 6: e infanteridivisionen skulle delta. Till detta fördes 2 000 man ur 1st Special Service Force*, en gemensam amerikansk och kanadensisk elitstyrka, som bl.a. kallades The Black Devils. Det låg något av alla skall vara med i partyt över Cottage, en sista strid innan livet gick vidare. Det blev den största operationen, men som slutade med en stor antiklimax.


I samband med att de fruktansvärda striderna på Attu avslutades bestämde sig japanerna för att utrymma Kiska. Det gjordes under sommaren utan att någon märkte det, som vanligt i skydd av dåligt väder. Det hindrade dock inte att soldater förolyckades på ön – samt stupade i strid. Under genomsökningen av Kiska drabbade amerikanska och kanadensiska enheter samman i eldstrid, i tron att den andra parten var kvarvarande japaner. Amerikanerna förlorade 27 man i dödade och sårade, kanadensarnas motsvarande siffror var 54 man, plus 140 förfrysningar. Totalt dödades och skadades 300 man av befrielsestyrkan på Kiska, många föll offer för kvarlämnade minor och blindgångare. Jagaren USS Abner Read gick på en japansk mina under operationen och ytterligare nästan 250 man dödades, antingen av explosionen, branden, eller exponeringen för Barens havs iskalla vatten.

Efter det att Aleuterna befriats från japaner fördes idén upp i Pentagon om en motsvarande amerikansk operation mot norra Japan, som låg inom räckhåll för amerikanskt bombflyg – åter igen, effekten av Storcirkeln. Den på den tiden japanska ögruppen Kyrilerna, idag en del av Ryssland, bombades också av amerikanerna från Aleuterna, men mer än så blev det inte.


För japanerna symboliserade förlusten av Aleuterna ett dubbelt bakslag. Amiral Isoroku Yamamoto dödades den 18 april 1943 efter det att amerikanerna knäckt koderna omgärdande hans resor och det plan han färdades med sköts ner av amerikanskt jaktflyg. Händelsen tog ett högt pris från japanernas moral.



* En tradition som hållit i sig sedan dess mellan USA och Kanada. Slaget om Aleuterna innebar dessutom den första gången i historien som värnpliktiga kanadensiska trupper användes.