lördag 27 september 2014

Finska mellanfreden 1940-1941


Den 12 mars 1940 undertecknades ett fredsfördrag mellan Finland och Sovjetunionen i Moskva. Det 105 dagar långa vinterkriget var över, Finland fick avträda Karelen, Petsamo, delar av östra Lappland, samt Hangö, allt tillsammans 64 750 kvadratkilometer land, till den kommunistiska diktaturen. Man hade dock klarat nationen mot alla odds genom ett heroiskt motstånd mot de i antal mycket överlägsna Röda armén. Det var en av de främsta militära bedrifterna under andra världskriget. Nu inföll under en period av nästan ett år en besynnerlig och nervös fred som gått till historien som MellanfredenVälirauhan aika.

Det var nog inte många, om ens några, som i Finland trodde på freden. Sovjetunionen, som under sommaren 1940 ockuperade Estland, Lettland och Litauen, kom samtidigt med förnyade krav på Finland rörande Hangö, Åland och nickelbrytningen i norr. Moskva var inte att lita på, de skulle med stor säkerhet pröva ett anfall igen, när situationen väl låg tillrätta. Finlands situation var mycket kritisk, de var isolerade, med den ende allierade i det neutrala Sverige. Stockholm delade uppfattningen att freden knappast skulle hålla och det fanns en skarp gräns för vad man kunde åstadkomma av hjälp. Det neutrala USA stod också på Finlands sida, så även Storbritannien och Frankrike, men vad hjälpte det? Nazityskland, allierad till Sovjetunionen, stod i Norge och Sommaren 1940 angreps de västallierade av Hitlers trupper. Snart var endast Storbritannien kvar vid sidan av Finland som militär champion för den fria demokratin i Europa.

Mannerheim

Finland var ett offer för Molotov-Ribbentroppakten från sommaren 1939, bara veckor innan tyskarnas angrepp på Polen. Det var ett ickeangreppsavtal mellan Nazityskland och Sovjetunionen, som även delade upp Europa mellan de båda stormakterna. Finland, tillsammans med Baltikum, föll under den sovjetiska hemisfären och de gavs liten respit. I detta skeende blev således även Tyskland fiender till Finland, åtminstone på papperet. Tyskarna å sin sida anade att Sovjetunionen antagligen förberedde ett förnyat anfall mot Finland med början tidigast augusti 1940, något de inte var helt nöjda med. Finnarna kände att något var på gång eftersom både Kreml och den sovjetiska median börjat offentligt börjat anklaga dem för att behandla den pro-ryska befolkningen i Finland, d.v.s. kommunisterna, dåligt, ett klassiskt tecken på sovjetiskt stridsvilja.

Diskussionen var i full gång i Helsingfors under våren och försommaren 1940. Det fanns de, särskilt i det konservativa lägret, som förespråkade ett klart närmande till Tyskland, rent av i samma anda som Italien eller Ungern. Även bland liberaler och socialdemokrater härskade en obehaglig känsla av att den enda realistiska bundsförvanten var Tyskland, frågan var bara på vilken nivå den skulle hållas. Finlands legendariske överbefälhavare, fältmarskalk Gustaf Mannerheim, var sin vana trogen misstänksam mot tyskarna*, men förordade i vart fall ett militärt samarbete i syfte att stärka den hårt prövade finska krigsmakten. Mycket av finnarnas föreställningar byggde på deras uppfattning att Tyskland, traditionsenligt, knappast kunde stå på Sovjetunionens sida, inte egentligen, till och med nationalsocialismen till trots.

Witting t.v. med Sveriges utrikesminister Günther

Denna i sig logiska insikt hjälpte säkert Finlands utrikesminister, Rolf Witting, när han den 4 juli 1940 träffade den tyske ambassadören i Helsingfors, Wipert von Blücher. Han droppade en invit till tanken att det fanns en strävan i den finska riksdagen att välja en tyskvänlig regering. Den finska allmänheten sades stödja ett militärt samarbete nationerna emellan. Von Blücher svarade i sammanhanget ganska kryptiskt att det inte vore helt bra om Finland hade en helt tyskvänlig regering, att det var viktigt att upprätthålla en neutral front. För detta uttalande fick han en skrapa från Berlin, han hade varit aningen för lösmynt med Berlins intetioner. I juli önskade därför Witting att åka till Berlin för att träffa Hitler.

Tyskarna beundrade finnarna för deras dyrköpta framgång i vinterkriget. För Wehrmacht, som haft en djup erfarenhet av ryssarna under Reichwehrs samarbete med Röda armén under 1920-talet, innebar krigets utgång att man haft rätt i misstankarna om att kommunisternas stora utrensningar på 1930-talet hade inverkat mycket menligt på deras krigsmakts förmåga. Detta stärkte Hitler i hans föresats att angripa Sovjetunionen när tiden väl var mogen, troligtvis året därpå, någon gång på våren 1941. Planen att attackera Sovjetunionen var gammal i Hitlers omedelbara sfär, från tiden strax innan andra världskrigets början, men det var den 31 juli 1940 som han släppte bomben under en militär konferens och Finland fanns med i den ekvationen.

Ambassadör von Blücher

Finlands tillgång till nickel var också viktig för Tysklands krigsindustri och ca 60 procent av allt nickel importerades från norra Finland. Sovjetunionens invasion av Petsamo störde denna tillgång och Wehrmacht ökade därmed sin närvaro i norra Norge, ett svar på vad man såg som sovjetiska planer på en ny attack mot Finland. Finland kom att utgöra den kanske tydligaste frontlinjen för det tysk-ryska misstroendet under Molotov-Ribbentroppakten. Sovjetunionens ambassadör i Helsingfors, Ivan Zotov, varnade gång på gång Moskva för att ett närmande Finland-Tyskland var förestående. Josef Stalin var föga intresserad, han sa sig  känna att han hade läget under kontroll.

Den 8 augusti 1940 anlände överstelöjtnanten ur Luftwaffe, Josef Veltjens, till Helsingfors. Veltjens var trots sin relativt låga rang en av Hermann Görings allra närmaste och mest betrodda adjutanter. Hans vistelse i Helsingfors var avig på så sätt att han önskade förhandla fram ett avtal om transitering av underhåll och soldater till Nordnorge, genom Finland, men också att för Görings ekonomiska fyraårsplan utveckla nickeltillgången och att dessa förhandlingar skulle ske med fältmarskalk Mannerheim. Den gamle generalen hänvisade till utrikesminister Witting med den självklara motiveringen att han knappast hade mandat att förhandla om sådana ting. Veltjens stod dock på sig, han var nämligen hindrad från att diskutera med andra än Mannerheim. Finlands president Risto Ryti informerades av fältmarskalken och ett positivt svar gavs till den tyske officeren. Tyska ambassaden var inte informerad och på en irriterad förfrågan svarade Veltjens ambassadör von Blücher att allt skett på Hitlers direkta order - Führerbefehl. Detta bekräftades senare för ambassaden av tyska UD.



Det kommande avtalet, som kom att gå under namnet Veltjens-överenskommelsen, var besynnerligt för utomstående, då Nazityskland ansågs fullfölja sina behov i Nordkalotten genom transiteringsavtalet med Sverige från april 1940. Sovjetunionen godkände det finska transportavtalet inom ramen för Molotov-Ribbentrop, men de kände heller inte till vidden av de militära förråd som tyskarna byggde upp i Finland. Betalningen för finnarnas tillmötesgående var militär intendentur, förråd och utrustning, men i kvantiteter som snarare vittnade om förberedelser för krig. Det tyska biståndet dolde de egna förberedelserna inför vad endast toppskiktet kring führern var medvetna skulle hända. Uppenbarligen var nu även finnarna, om inte direkt medvetna om det tilltänkta Operation Barbarossa, så åtminstone insåg de det Tysklands dubbelspel. Deras motiv för medverkan i detta var tvåfaldig.

Mannerheims anteckningar gör klart att hans åsikt var att utan det ingångna transportavtalet med Tyskland sommaren 1940, så skulle Sovjetunionen åter ha anfallit Finland till hösten. I samma andetag bör det också ha existerat de egna, finska planerna på ett återtagande av vad man förlorat under vinterkriget. Exakt hur det förelåg med detta vid den här tiden är höljt i dunkel. Många historiska bedömare har därför dömt ut Finlands agerande som nazistiskt medlöperi och att man ställde den demokratiska processen på undantag. Klart är att de finska politikerna från den tiden medvetet dolt sina intentioner, men inget tyder på att vare sig regering eller riksdag varit ovetandes. Man vet att försvarsministern, general Rudolf Walden, var informerad och så var givetvis även utrikesminister Witting. Finland höll tyst inför något de inte kunde kontrollera i vilket fall som helst.

Hitler, Mannerheim och Ryti

Det var ju ett högt pris Finland betalade för att slippa sin isolation, d.v.s. närvaron av tysk militär på finskt territorium. De skulle till sist uppgå till drygt 220 000 man, motsvarande en tredjedel av Finlands hela krigsmakt. I det rådande läget fanns det inga alternativ, någon betydelsefylld assistans från andra demokratiska nationer, som t.ex. Sverige, existerade inte. I London beklagade Winston Churchill det inrättade avtalet och Storbritannien drog tillbaka sin ambassad i Helsingfors. USA behöll sin ambassad kriget ut och blev på så vis, tillsammans med Sverige, västvärldens kontakt med Finland.

I november 1940 anlände den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov till Berlin. Tyskarna fick något av dåndimpen när de träffade Molotov. Han var en rätt så oborstad typ som hade en påtaglig vana att tala klarspråk om precis allt, även det mest delikata. Han krävde besked om detaljerna kring Tysklands avtal med Finland och det stod klart för nazisterna att ryssarna visste oerhört mycket om det som pågick. Molotov gick igenom samtliga depåer som tyskarna byggde i Finland och krävde besked. Joachim von Ribbentrop, Nazitysklands utrikesminister, ljög så mycket han visste och det var långt ifrån allting. Hitler höll sig på avstånd efter att ha rykt ihop med den skrynklige och ohörsamme ryssen. Det var tur för tyskarna att Molotov därefter åkte hem till ett Kreml som inte trodde på honom. Han hade inte Stalins öra i frågan om Tyskland och Finland. Åtta år senare skulle hans hustru, Polina, gripas av NKVD, invecklad i någon sorts komplott, men kanske mest för att hon var judinna. Molotov skulle uthärda sin sista tid i solskenet som äkta hälft till en fånge i Gulag, trogen in i det sista till en ledare som p.g.a. sin stora paranoia avskydde honom.

Molotov

Den 23 november anlände överste Veltjens åter i Helsingförs för att lugna finnarna, som blivit mycket oroade över Molotovs besök i Berlin och de ohyggliga rykten som gick genom den diplomatiska världen kring detta. Veltjens meddelade att inga uppgörelser gjorts så att Finland behövde omförhandla något av ryssarnas krav på dem. Han förklarade att tyskarna tillfälliga bortdragande från förhandlingarna rörande gruvkoncessionerna i norr, handlade om Finlands rättigheter till dem, inte om Sovjetunionens krav. Till sist hade Berlin övertygat Moskva att alla komplikationer i Sovjetunionens relationer med Finland också var deras egna. Förklaringarna mottogs tacksamt av Helsingfors, särskilt då ryssarna åter igen började dra i gruvkoncessionerna.

Finland fattade från början beslutet att samarbetet med Tyskland enbart skulle bestå i militära behov och inget annat. Finland hade aldrig några politiska bindningar till Nazityskland. Man var hela tiden en parlamentarisk demokrati, en oberoende republik. Man antog aldrig några nazistiska bestämmelser eller praxis. Den militära alliansen kom dock att ställa till en hel del problem och det är viktigt i historiebildningen att ha klart för sig hur den utvecklades under åren 1940 och 1941.

General Heinrichs

Exakt när det militärstrategiska samarbetet inleddes mellan Finland och Nazityskland är svårt att peka på. Veltjens transiteringsavtal under hösten var den gemensamma nämnaren, men redan den 22 juli, alltså innan det att Hitler släppt sin intention rörande Sovjetunionen för OKW**, antecknade chefen för OKH, general Franz Halder, i sin dagbok att Finland var en tänkbar anfallsväg vid ett angrepp på Sovjetunionen. Otto Meissner, den visserligen obetydlige chefen för det huvudsakligen icke relevanta Rikspresidentens kansli i Berlin, men en man som mycket därför kände till allt, skriver i sina memoarer från 1951 att Rumänien och Finland hade ett konstant spänt förhållande till Sovjetunionen och hade i förväg gått med på att delta i ett tänkbart krig. Överste Horst Kitschmann, som ersatte generalen Horst Rössing som tysk militärattaché i Helsingfors den 1 oktober 1941 när denne blev sjuk***, vittnade i Nürnberg 1946 att Rössing inlett direkta förhandlingar med general Paavo Talvela om ett gemensamt anfallskrig på Sovjetunionen redan i september 1940. Talvela var Mannerheims sändebud i Berlin. Den 19 september 1940 presenterade OKW för sin chef general Alfred Jodl det första utkastet till Operation Barbarossa, i vilken Finland spelade en viktig roll i norr.

Det existerar dock inga bevis för att Finland redan hösten 1940 aktivt deltog i planeringen av Barbarossa, utan allt består av tyska gärningar och tyska uttalanden. General Talvela reste flitigt på Berlin den hösten, han talade ofta med Göring, men också Halder. Mycket tyder på att han för finska regeringens uppdrag talade om handelsavtalen med Tyskland. En av få saker som faktiskt sipprat ut om dessa samtal var Talvelas försök att få tyskarna att godkänna idén om en finsk-svensk union. Sverige hade drivit den tesen rätt hårt, under förutsättning att Finland inte deltog i krigsplaner mot Sovjetunionen. Detta hade Finland accepterat. Tyskland däremot, nekade blankt. Något sådant låg inte i deras intresse. Även Sovjetunionen var motståndare till detta – ett misstag från deras sida. Man vet också att Halder ville veta av Talvela hur snabbt finska armén kunde mobilisera vid hot om krig. Man menar att Halder aldrig skulle ha ställt den frågan om inte Barbarossa redan var ett diskussionsämne.

General Halder

Den 18 december 1940 undertecknade Hitler det s.k. Barbarossa-direktivet, som i mera detaljerade stycken beskrev anfallet på Sovjetunionen. Finlands deltagande är här begränsade till längst i norr. Tyska trupper skulle förflyttas från Nordnorge till området kring Rovaniemi. Finska styrkor skulle delta i ett anfall mot Kolahalvön och Murmansk. Två saker framkommer av detta direktiv, först att förhandlingarna med Finland uppenbarligen inte kommit längre än så, men att deras medverkan i dokumentet inte alls är hypotetiskt. Detta visar att förhandlingar hade inletts, men att finnarna var försiktiga. I januari 1941 reste general Erik Heinrichs, den finske generalstabschefen, till Berlin och OKH för att hålla föredrag om Finlands erfarenheter under vinterkriget. Den medverkande tyske generalen Waldemar Erfurth har påtalat att han inte kände till några samtal rörande Barbarossa med den höge generalen från Finland. Detta går i så fall emot Barbarossa-direktivet, Heinrichs borde givetvis vid det här laget ha känt till överenskommelser som låg till grund för det. Mannerheim förnekar rakt av i sina memoarer att förhandlingar pågått på finskt initiativ, men tillstår att tyskarna låg ganska hårt på general Heinrichs.

Mannerheim ondgör sig i sina texter över ett försök av Halder att för Heinrichs påtala behovet av en fullständig sammanslagning av tyska och finska stridskrafter i ett anfall mot Leningrad. Detta fick den gamle fältmarskalken att se rött. Det var inte bara det att man var tillbaka till 1918 och de tyska planerna då, det här var en hederssak för Mannerheim. Han hade tjänstgjort halva sitt yrkesliv i den kejserliga ryska armén och blev till sist kavallerigeneral, en otrolig bedrift för en officer från territorierna. Mannerheim kände ryssarna bättre än de flesta och för honom var det ingen skillnad på Tsarryssland och det kommunistiska Sovjetunionen. Han förstod den stora, ryska kontinuiteten, att oavsett ideologi och statsstyre, så var ryssarna starkt egensinniga nationalister. Därför hävdade Mannerheim under hela kriget att ett finskt deltagande i angrepp och tagande av Leningrad, den gamla huvudstaden St Petersburg, skulle innebära lidande för det finska folket under all tid och evighet. Det innebar också att oavsett förhandlingar mellan finsk och tysk militär under hösten 1940 – kom president, riksdag, eller führer – Marsken hade satt ut målstolparna för samarbetet och med detta föll också allt tal om det s.k. Storfinland.

Sedermera generalen Buschenhagen

I februari 1941, en månad efter general Heinrichs besök i Berlin, började det hända saker. Då anlände överste Erich Buschenhagen, stabschef för Wehrmachtkommando Norwegen, till Helsingfors på specialuppdrag. Uppdraget kan egentligen inte ha varit annat än att Buschenhagen skulle se över förberedelserna för attacken på Kolahalvön och Murmansk i samverkan med finska armén. Han träffade general Heinrichs, men framför allt finska generalstabens chef, d.v.s. hans direkta motpart, överste Kustaa Tapola. De reste också tillsammans i mellersta och norra Finland på inspektioner. Enligt Buschenhagen ledde besöket till en plan för operationer i norr, en plan han presenterade för OKW och som godkändes av dem. Finnarna mörkar detta, givetvis. Mannerheim beskriver i sina memoarer att den skicklige stabsofficerens uppdrag i första hand gällde transittrafiken. Det är alls inte omöjligt att även denna diskuterades, vid det här laget hade Wehrmacht tagit över tyska UD: s roll i Finland. Fältmarskalken hävdade vidare att han uttryckligen förbjudit sin stab att diskutera finska strategiska planer närmare med tyskarna.

Mycket tyder dock på att detta var svepskäl från den gamles sida. Med tanke på vad som hände senare borde Buschenhagen haft givande samtal med finnarna rörande de kommande, gemensamma stridsplanerna, annars hade nog hans resa varit meningslös. Det finns även flera senare kommentarer från andra tyska militärer som bekräftar Buschenhagens verkliga ändamål, hans kunnande om finsk beredskap och operationella förmåga i norr. Det ena utesluter dock inte det andra, det hade med största säkerhet varit nödvändigt för överste Tapola att vädra de uppenbara problem Finland hade med att mobilisera trupp i norr. Tyskland kom att dra det tyngsta lasset, till skillnad från i söder och en sådan planering över nationsgränserna krävde tidiga förberedelser. Samtidigt, när man ser hur allt utvecklade sig så står det klart att finnarna hade en uppsatt gräns för hur mycket och länge de var beredda att samarbeta i strid. Även det krävde planering, då tyskarna uppenbarligen hedrade den biten av avtalen.

Schnurre

Allt tyder på att tyskarna agerade försiktigt och att man visade stor respekt för finnarnas önskemål. I april 1941 frestade utrikesminister Witting med att sondera tyskarnas inställning till ett finskt medlemskap i tremaktspakten, Tyskland, Italien, Japan. Det kan ha varit en trevare från Finland, att s.a.s. doppa tån i vattnet. Berlin nonchalerade också denna förfrågan helt och hållet.

Hitler höll sig med ett särskilt sändebud till den finske presidenten Ryti. Hans namn var Karl Schnurre och var väl känd inte minst av svenskarna – Schnurre var mannen som satt tumskruvarna på Per Albin Hanssons samlingsregering rörande transittrafiken. Schnurre tillhörde utrikesminister Joachim von Ribbentrops stab, men arbetade egentligen direkt under Hitler. Det var nödvändigt med djupgående personkännedom om man ville utöva diplomati med Nazityskland, nya personligheter med olika mandat poppade upp hela tiden, ett tydligt mått på Hitlers s.k. delegering av makt. Schnurre anlände till Helsingfors den 20 maj 1941 och talade om för president Ryti att en politisk kris höll på att uppkomma mellan Tyskland och Sovjetunionen, en kris som mycket väl kunde leda till krig. Utan att gå in på detaljer begärde det tyska sändebudet den finska regeringen att skyndsamt sända en militär delegation till Tyskland för att där gå igenom gemensamma planer. Ryti svarade att Finland inte hade för avsikt att anfalla Sovjetunionen och att man alls inte önskade bli indragna i krig mellan de två stormakterna. Detta till trots, Finland sände en delegation endast fyra dagar senare, med godkännande från regeringen och Mannerheim.

Mannerheim med stab

Delegationen leddes av general Heinrichs och landade i Salzburg den 24 maj. Mannerheim hade inte gett Heinrichs mandat att diskutera några som helst uppgörelser med Tyskarna på plats, utan enbart lyssna och registrera. Dock, medverkande i delegationen var de officerare som hade ansvar för organisation och mobilisering av armén, där fanns även flottans stabschef. Det var således en mycket kompetent och ändamålsenlig delegation man skickat. Den tre dagar långa konferensen i Salzburg innebar att tärningen till sist kastades i relationen mellan de två nationernas krigsmakter. Finnarna fick nu veta huvuddelen av tyskarnas intentioner och man kom även med uttalade önskemål. Tyskarna önskade transport av en kårstab tillsammans med en division infanteri från hamnar i Bottenviken och till Rovaniemi. Man önskade bistånd från mindre finska enheter i anfallet mot Murmansk, därtill en tidig, dold mobilisering av den finska armén. Finskt deltagande i anfall från mellersta Finland i syfte att skära av Kolahalvön landvägen. Dessutom ett finskt anfall på båda sidorna av Ladogasjön i riktning floden Syväri och Ladogakanalen.

Det här var första gången önskemål om finskt deltagande i Karelen kommit upp i öppen dager. Det kan knappast ha kommit som en överraskning för vare sig de finska militärerna, diplomaterna eller politikerna. Enligt Mannerheim upprepade general Heinrichs den finska önskan att få vara neutrala, men också att man beredd att slå tillbaka all sovjetisk aggression. Om detta stämde borde det ha varit någon form av kodspråk, allt tyder på att tyskarna hittat rätt angående Karelen. Konferensen fortsatte i Berlin den sista dagen och general Halder, OKH: s stabschef, gick ett steg ytterligare med ett finskt deltagande i anfallet mot Leningrad. Heinrichs upprepade ånyo neutralitetsargumentet, men lade till en skarp passus rörande Leningrad, att Finland aldrig haft för avseende att anfalla Leningrad, inte ens om man blev attackerad av Sovjetunionen först. Halder hade därmed nöjt sig med att begära att få sina önskemål upprepade för den finska regeringen.

Helsingfors våren 1941

De olika versionerna av de gemensamma intentionerna mellan Finland och Tyskland blir uppenbara vid det andra mötet mellan dem efter Salzburg, den här gången i Helsingfors den 2 juni 1941, endast tjugo dagar innan Operation Barbarossas igångsättande. Överste Buschenhagen var tillbaka från Oslo, som ledare för den tyska delegationen, tillsammans med överste Eberhard Kinzel från Berlin. I sina memoarer spelar fältmarskalk Mannerheim ständigt ner betydelsen av samtalen, medan Buschenhagens anteckningar ger klara besked: Finland accepterade de tyska önskemålen, men lämnade Leningrad därhän. Vad man ser genom historiens slöjor är ett på ytan motvilligt, men samtidigt ansvarstagande Finland. Situationen gjorde det omöjligt för dem att agera på annat sätt, de levde med en farlig gigant till granne och önskade sina förlorade territorier tillbaka. Den 3 juni får den tyska delegationen ta emot en promemoria skriven av general Heinrichs för Mannerheims räkning:

Överbefälhavaren önskar ta detta tillfälle i akt för att uttrycka att det intresse som framkallats av dessa diskussioner på intet sätt är rent operativt eller militärtekniskt till sin natur. Den tanke som utgör grunden för de förslag som kommunicerats till honom från det tyska ledarskapets högsta nivå måste väcka glädje i den finske soldatens hjärta och betraktas här som ett historiskt tecken på en storslagen framtid.

General Heinrichs skulle senare ha tillagt muntligen: För första och förmodligen sista gången i Finlands tusenåriga historia har det stora ögonblick infunnit sig då det finska folket för alltid kan befria sig från hotet från sin arvfiende.

Finnarna mobiliserar igen

Med detta ritades de slutgiltiga planerna upp för vad som skulle bli det s.k. finska fortsättningskriget mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944. Den 9 juni genomförde Finland en partiell mobilisering av officerare, underofficerare och jägarenheter. Den 19 juni kom den allmänna mobiliseringen. Utöver årskullarna 1919 och 1920 tog man ut reservisterna från mellan 1897 och 1918. Det innebar att Finland mobiliserade totalt 630 000 man i vapen, en otrolig prestation av en nation med en befolkning på mindre än fyra miljoner. Allt gick så snabbt och så effektivt att Sovjetunionen inte hann reagera.

Det är uppenbart att man i Finland efter kriget skönmålat motiven för sitt samarbete med Tyskland. Samtidigt måste man också förskjuta alla påståenden att besluten fattades av en klick med finska nazister. Beslutet att åter gå med i kriget var väl förankrad i den finska riksdagen och speglade utan tvekan majoriteten av det finska folkets vilja. Man ville ha tillbaka Karelen, Hangö och Petsamo. Finnarna gick aldrig längre än så. Man vägrade att gå mot Leningrad. Där fanns också en nykter insikt om svårigheten med att slå ryssen i deras väldiga rike. Fältmarskalk Mannerheim anade svårigheterna som komma skulle.


* Den politiskt konservative Mannerheim hade accepterat Finlands republik 1917 eftersom det monarkiska alternativet varit en tysk prins. Han motsatte sig även direkt en större tysk, militär inblandning i inbördeskriget, då han var ÖB för de vita styrkorna. Finlands oberoende stod i förgrunden för Mannerheims politiska agerande under hela hans liv på 1900-talet.

** OKW – Oberkommando der Wehrmacht, generalstaben för krigsmakten. OKH – Oberkommando des Heeres, arméns generalstab.


*** Rössing avled senare i 1942 under omständigheter som ännu inte är uppklarade.

tisdag 23 september 2014

True Grit


Fort Smith, Arkansas, 1895. US Marshall Reuben J. Cogburn, för stunden i den enda söndagskostymen, sitter i tingshuset och agerar kyligt under försvarets häcklande representation. Ännu en blodig uppgörelse i yrkets tjänst har sitt rättsliga efterspel. Den handlingskraftige och hårddrickande Cogburn har passerat de sjuttio, men är fortfarande en formidabel kraft att räkna med, trots en lapp för det onda ögat. Män har dödats av hans hand och han betraktar under bister tystnad de åtalades advokat när denne sågar hans karaktär jäms med sporrarna på hans stövlar. Språket är syrligt och fullt av associationer till ett långt liv av våld och död. Inför juryn försöker advokaten illustrera Cogburns roll som så kallad edsvuren lagman:

”He was hired by stock owners some years ago up in Wyoming,  to terrorize thieves and people called nesters and grangers … I fear that Rooster did himself no credit in what they called the Johnson County War”.


Citatet kommer från boken True Grit av Charles Portis (1968), ansedd av många som ett portalverk inom amerikansk skönlitteratur om The Wild West. Året efter blev boken en film i regi av Henry Hathaway, som gav John Wayne en Oscar för rollen som Rooster Cogburn.  Fyrtio år senare gjorde Jeff Bridges samma roll i bröderna Coens version av True Grit. Citatet följde inte med i någon av filmerna. Det är heller inte nödvändigt, informationen är ändå genomamerikansk, en av de mest klassiska berättelserna om den tiden, en epokgörande stilbildare. För utomstående publik är det däremot överkurs, för dem är det enbart ännu en Western.

När Charles Portis nämnde Johnson County War i sitt manus, så var det ett närmast övertydligt sätt att snabbt etablera den hårdföre lagmannens historia. Diktens Rooster Cogburn hade antagligen ridit med verklighetens hårdingar, ledda av den legendariske Sheriff Frank M. Canton, en gång laglös i Texas och därefter folkvald lagman i Johnson County, Wyoming, en högst vanlig karriär för en gun man som överlevde till hög ålder – precis som Wyatt Earp.

The Cheyenne Club

The Johnson County War – vad var det då för en konflikt i en landsortskommun i den amerikanska mellanvästern man talade om, som var så allvarligt att det kallades för krig? Det sägs att kärt barn har många namn och så har även blodiga uppgörelser. Kriget ifråga utspelades 1892 och har i litteraturen och i den akademiska världen även kallats Wyoming Range War, Rustler War, eller varför inte War on Powder River. Det var en lång och seg konflikt mellan s.k. Nesters och Grangers på den ena sidan och Stock Owners och Cattle Barons på den andra. Under april månad 1892 exploderade konflikten i en krigsliknande batalj. President Benjamin Harrison såg sig till sist tvingad att sända in federalt kavalleri för att stävja våldet. Regissören Michael Cimino försökte ur ett konstnärligt perspektiv beskriva kriget i filmen Heaven’s Gate 1980, med kalkonartat resultat. George Stevens klassiska western Shane från 1953 bygger också den löst på denna historia.

Wyoming, The Equality State, eller The Cowboy State, bildades formellt 1890. En ståtlig bisonoxe pryder delstatsflaggan, ett djur som än en gång rör sig i större antal över prärien i Mellanamerika. Wyoming breder ut sig i ett rasande vackert landskap mellan Klippiga bergen i väster och den väldiga högplatå i öster som kallas High Planes. Det är USA: s näst glesast befolkade delstat, efter Alaska, med endast 576 000 invånare på totalt 253 000 kvadratkilometer. Huvudstaden Cheyenne är en av de minsta i unionen, med 60 000 invånare. Det är en s.k. Red State, ett politiskt konservativt fäste, The Backbone of America. Detta är utpräglad glesbyggd där människorna lever sina liv nära naturen som jordbrukare och kreatursuppfödare. Jakt och fiske är viktiga fritidssysselsättningar och turismen är omfattande i jakten på det sista av Wild West i det moderna USA.


Vilda västern kom förhållandevis sent till Wyoming. Det var järnvägen som satte det tidigare federala territoriet på kartan. Union Pacific Railroad nådde Cheyenne 1867 och gjorde därefter kort uppehåll väster därom, innan man med dynamit och olidligt slit tog sig an Klippiga bergen. Cheyenne blev därmed en av de sista anhalterna för drivandet av kreatur söderifrån och stora rangergårdar för kor, samt slakt- och fryshus blev en ledande näring för staden. Vid vår historias inledning hade begreppet ranch luckrats upp och den gamla konflikten mellan fribetare och hemmansägare hade i sin tur utvecklats till en kamp mellan stora och små näringsidkare i branschen. De stora aktörerna, med anknytning till köttindustrin i Cheyenne, utgjorde själva de ursprungliga hemmansägarna som vunnit kampen mot boskapsdrivarna söderifrån. Delstaten var deras, det var de som hade skapat Wyoming, politiskt och ekonomiskt, som de såg det. De mindre ranchägarna ute på prärien betraktade man som övervintrade cowboys, d.v.s. Free Greasers*.

De större ranchägarna hade organiserat sig i Wyoming Stock Growers Association, WSGA**. Grundat 1872 hade det bildats för att organisera och standardisera kötthandeln i Wyoming. Vid delstatens bildande 1890 hade WSGA vuxit till en oerhört stark politisk kraft som många ansåg styrde staten från den fashionabla Cheyenne Club i huvudstaden. Wyomings andre guvernör, Amos Walker Barber, en läkare med militär bakgrund, hade varit klinikchef på sjukhuset i Cheyenne, sponsrat av WSGA. Han satt på ett republikanskt mandat och i det bredare politiska spektret stöddes WSGA: s position generellt av republikaner, som ju varit tongivande i delstatens grundande. Motståndarsidan, som motsatte sig WSGA: s kontroll över marknaden, stöddes på samma vis av demokraterna, som i samband med delstatsfrågan i huvudsak stått bakom fortsatt federalt styre, d.v.s. Free Greasing***.

Frank M. Canton

Motståndet mot WSGA hade sina rötter i den gamla striden om boskapens tillträde till betesmark, men även äganderätten till s.k. frigående, omärkt boskap. Situationen hade spetsat till sig i Wyoming under vintern 1886-87, som varit extremt kall med temperaturer på minus fyrtiofem grader. I den situationen hade stora kvantiteter boskap avlidit, samtidigt som stöld av dessa – rustling – ökat markant. WSGA: s beredskap stärktes i relation till detta hot och deras egna detektiver började aktivt söka bland de mindre ranchägare efter brottslingar, s.k. Cowboys. 1889 lynchades och dödades i Johnson County ranchägaren Ella Watson – Cattle Kate – och affärsmannen Jim Averell, antagligen av sheriffen Frank M. Canton, som också arbetade som detektiv för WSGA. Händelsen infekterade situationen ytterligare, eftersom varken Watson eller Averell ansågs ha haft något med saken att göra. Johnson County blev därmed en huvudscen för det som nu komma skulle.

Mindre ranchägare från Johnson County, under ledning av en Nate Champion, grundade Northern Wyoming Farmers and Stock Growers' Association, NWFSGA, som en konkurrent till WSGA. Denna organisation ansågs kriminell och Ned Champion påstods ha setts bära den röda scarf runt midjan som symboliserade organiserade kriminella cowboys. De svartlistades omedelbart, men till våren 1892, då ranchägare normalt samlade in sin boskap för märkning och slakt, signalerade NWFSGA att de ämnade göra detta under gemensam flagg. Några bevis för Champions samröre med The Hole In the Wall Gang eller Jesse James presenterades aldrig, men måttet var rågat på Cheyenne Club. Tidigare sheriffen Canton kallades in och under den tunga cigarröken i salongerna gjordes en plan upp. Ledargestalten i detta var med stor säkerhet ranchägaren Frank Wolcott, en tidigare militär, brottsling och lagman som blivit en av de största uppfödarna i Wyoming. Canton gavs mandat att sända efter assistans utifrån.


Vad M: et i Frank M. Canton stod för är okänt, men han föddes i Virginia 1849 som Josiah Joe Horner. Tidigt i livet lämnade han hemmet och blev cowboy i Texas. Han började stjäla boskap och råna banker, 1874 mördade han två svarta Buffalo Soldiers ur den federala armén. 1877 greps han av Texas Rangers i Comanche, Texas, men rymde och försvann i nordvästlig riktning. Han ändrade namn och slog sig ner i Nebraska. Han lovade sig själv att sluta med brottslighet och slog sig istället på boskapsuppfödning och på den vägen kom han till Wyoming. Under 1880-talet valdes han till sheriff i Johnson County, gifte sig, fick barn och slutade som sheriff. Istället började arbeta som detektiv åt WSGA, samt som Federal Marshall åt Washington DC. I filmen Heaven’s Gate framställs Canton i skådespelaren Sam Waterstons skepnad som en flott affärsägare, en Cattle Baron, när han i själva verket var en betydligt enklare lagman, en typisk politisk distinktion från sin tid. Det var dock en reslig och aktad man i stora mustascher som nu började arbeta med telegrafstationen i Cheyenne.

De kom huvudsakligen från Texas, de män som Canton samlade ihop för sitt uppdrag. En del kände han sedan tidigare, andra kom som rekommenderade av dessa. De var män av hans kaliber, en farlig kombination av lagmän och brottslingar. Samtidigt var de namnkunniga och ansedda. De var inte purunga, utan erfarna, ärrade män, vana att leva i naturen, jagad av, eller på jakt efter andra farliga män. De var välbeväpnade och hade samtliga dödat förut, både i självförsvar som i rena attentat. Flera av dem hade varit i större, mer komplexa eldstrider, inte minst mot indianer. De representerade de bästa som gick att få tag i när man var i behov av gunhands. Deras hemvist i amerikanska södern och bakgrunden inom boskapsskötsel gjorde dem huvudsakligen till kända, politiska demokrater. De erhöll $5 per dag och man, samt $50 för varje boskapstjuv man dödade. De kom att kallas Invaders, eller Wolcott’s Regulators. Formellt var de detektiver och bar brickor synliga på sina rockar, likt diktens många versioner, som i t.ex. Clint Eastwoods Pale Rider från 1985 – Marshall Stockburn and his deputies****.

Cattle Kate

I början av april 1892 reste hela styrkan med specialchartrat tåg till Casper, Wyoming, därefter red de in i Johnson County via staden Douglas, där man klippte telegraflinjen. Några timmar efter Cantons mannar följde en eftertrupp bestående av prominenta nyfikna, bl.a. en delstatssenator, flera höga ämbetsmän, som alla gemensamt hade att de utgjorde gräddan av dem som två år tidigare bildat delstaten Wyoming, samt två journalister, Ed Towse från Cheyenne Sun och Sam Clover från Chicago Herald. Clover hade rättigheterna till den nationella spridningen och skulle bli den huvudsakliga spridaren av nyheten. Allt som allt ledde nu Sheriff Canton ett femtiotal män in i det ännu nattmörka, ovetandes Johnson County.

Första mål var Ned Champions KC Ranch – idag plats för den lilla staden Kaycee – där man den 8 april hoppades konfrontera ledaren för upprorsmännen. Champion var hemma, tillsammans med ytterligare tre män. Två av dem arresterades i det att de kom ut ur huset i gryningen, en ytterligare, Nick Ray, sköts till döds i dörröppningen då han dragit sitt vapen. Champion var nu ensam i huset, men det hindrade honom inte att öppna eld mot dem på utsidan. Cantons plan hade varit att överraska Champion och klara av denna första del snabbt och smidigt. Nu blev det inte så.

Invaders

Vad som drev Champion till att slåss var dels att han förstod att han ändå skulle lynchas, men också att striden skulle uppfattas av de närmaste grannarna. Canton behöll hela sin styrka på plats under förmiddagens strid och tre av hans män sårades när de försökte närma sig huset. Till sist lyckades man tända på byggnaden. Efteråt fann man en anteckningsbok tillhörande Champion, som tydligt visar att han var beredd att dö. Springande ut ur sitt hus, med revolver och kniv till hands, sköts han ner och dödades. Dagen efter hittades hans kropp av förbipasserande, då hade man satt fast ett plakat på likets bröst – Cattle Thieves Beware. Den första delen av expeditionen var avklarad, Cantons gäng vände kosan mot nästa ranch på listan, TA Ranch vid Crazy Woman Creek, ett biflöde till Powder River*****.

Samtidigt hade larmet gått över prärien och i Johnson Countys huvudort, Bufallo, hade den aktuelle sheriffen, med det i sammanhanget träffande namnet Red Angus, börjat samla ihop män till en stor posse. Det var relativt enkelt, för folket var förbannade. Uppgifterna varierar, men mellan 200 och 400 beväpnade män gav sig iväg söderut för att möta Cantons gäng. Nu blev rollerna ombytta. Canton och hans män tvingades förskansa sig på TA Ranch den 10 april och en mycket omfattande eldstrid tog vid, som skulle pågå ett par dygn. Sheriff Angus hade en liknande bakgrund som Canton, men också en militär sådan sedan inbördeskriget. Han organiserade belägringen väl, men de inringade försvarade sig också effektivt. Cantons prominenta eftertrupp larmade i sin tur guvernören Barber, som så här långt agerat passivt och avvaktande. Nu skickade han ett iltelegram till president Harrison i Washington, en man han kände väl, där han uttryckte det så att en grupp lagmän, utsända för att infånga boskapstjuvar, stött på hårt motstånd i Johnson County. Kunde han sända federal trupp till deras undsättning?

Ned Champion

President Harrison uppskattade inte det som nu hände. Federalt intrång på delstaternas affärer var fortfarande vid den här tiden en känslig fråga. Detta var inget indiankrig, där federal mark bestående av indianreservat var inblandade. Harrison såg det istället som ett strikt justitieärende. Han gick dock partikamraten och guvernören Barber till mötes, men med armén som neutral instans. Telegram sändes från krigsministern Stephen B. Elkins, till 6: e kavalleriregementets stab vid Fort McKinney, nära Bufallo, med order enligt Artikel IV, Sektion 4, Avsnitt 2 ur den amerikanska konstitutionen. På eftermiddagen den 13 april red ett kompani om 120 man, under regementschefen överste Van Horne, mot striden vid TA Ranch, som nåddes vid halv sju på kvällen. Armén bröt belägringen och kommenderade Canton och hans män att slänga sina vapen. Dessa fördes därefter under eskort tillbaka till Cheyenne, där en rättslig process tog vid.

Det var nu inte rättsprocessen som utgjorde skillnaden. Den blev en travesti eftersom Johnson County på inget vis kunde betala vare sig rättskostnaderna, eller huserandet av över trettio man i häkte, en summa på sammanlagt $18 000. Delstaten vägrade att ge finansiell rättshjälp. Ingen dömdes för någonting. Ett tjugotal män hade dödats i striderna och minst lika många var sårade. Det blev istället den stora, folkliga uppslutningen mot WSGA: s dumdristiga agerande som gav eftertryck. Det stod klart för all framtid att man i Wyoming aldrig skulle acceptera detta beteende från någon part. Demokraterna vann en jordskredsseger i delstatsvalet samma år, man tog guvernörsposten samt representanthuset, medan republikanerna hängde kvar i senaten. Dock, demokraterna hade snärjt in sig i ett lycksökande populistparti, Wyoming Populist Party, en kombination som alls inte var lyckad. Interna bråk innebar att Wyoming inte lyckades välja senatorer till Washington DC. Efter den stora depressionen 1893 slängdes demokraterna ut ur delstatskongressen året efter. Ännu idag sitter ränderna i hos de flesta i Wyoming, man ogillar de stora, politiska penseldragen.

Delar av sheriff Angus posse

Män som Frank Canton överlevde skandalen genom att helt enkelt flytta på sig. Han blev en legendarisk US Marshall i Oklahoma och blev känd inte minst för att 1896 på öppen gata i Pawnee försvarat sig vid en väpnad attack från skurken Bill Dunn. Det liknade en klassisk duell, som på film, där Canton drog sitt vapen efter det att Dunn missat sitt skott och sköt honom i huvudet. Senare åkte han, precis som Wyatt Earp, en sväng till Alaska och gjorde sig en liten förmögenhet på guld. Han dog 1927 i Oklahoma.

Johnson County War blev den sista större väpnade uppgörelsen i vad som var den vilda västern. Det blev också, mycket p.g.a. tidpunkten, en mycket omskriven och mytologiserad händelse, som användes flitigt i populärkulturen som mall för många olika berättelser. En av orsakerna till att västernfilm blev så populära berodde på att många av de aktuella karaktärerna fortfarande levde när genren föddes.   


* Free Greasing: I egenskap av federalt territorium hade Wyoming lytt under Homestead Act, som president Abraham Lincoln undertecknat 1862. Lagen gav nybyggare rätt att köpa federal mark under förhållandevis gunstiga omständigheter. Däremot var den inte anpassad till större landegendomar när dessa krockade med de stora kreatursdrivningarna söderifrån, vilka möjliggjordes i det federala territoriet – Free Greasing. Dessa faktorer utgjorde huvudbeståndsdelarna i begreppet The Wild West, olagligheterna, våldet, Cowboymyten.

Homestead Act var helt avgörande för koloniseringen av den amerikanska västern, men skapade problem när territorierna krävde sina rättigheter som delstater. Delstat innebar, förutom en stärkt relation mot den amerikanska konstitutionen, ett lokalt styre, en ny lagstiftning, beskattning och samhällsorganisation. Argumentet för delstat var kort och gott civilisation, vilket den federala staten inte varit framgångsrik med att underbygga ute i territorierna. Homestead Act blev ett problem när samhället växte i nya riktningar.

** WSGA existerar till denna dag, fast under betydligt beskedligare och professionella omständigheter.

*** Jämför gärna huvudrollernas positioner visavi Free Greasing och Cowboys i filmer som John Fords The Man Who Shot Liberty Valance från 1962 och Kevin Costners Open Range från 2003.

**** Mel Brooks Det våras för Sheriffenbadges, we dont need no stinking badges!


***** Powder River rinner ut i Yellowstone River. Längre västerut bildar även Little Big Horn River biflöde till samma flod.

onsdag 17 september 2014

Lund 1676


Det slutgiltiga beslutet att gå i strid fattades den 2 december av Karl XI på svenskarnas arméhögkvarter i Benstorp*. Tiden var den avgörande faktorn för kungen. Man var helt utanför krigssäsongen och det man nu inväntade var kylan, så att Kävlingeån skulle frysa på. Kung Bore anlände mycket riktigt påföljande natt, tillsammans med ett tunt lager nysnö över de skånska slätterna. Den svenska armén låg i ett eländigt härläger vid Lilla Harrie, man saknade proviant och framför allt ved. Soldaterna dukade under i allsköns sjukdomar, kanske så många som 3 000 sammanlagt. Karl XI följde därför sitt svenska fälthjärta och fattade rakryggad det enda möjliga beslutet – anfall. Alternativet, att omedelbart dra sig tillbaka norrut till vinterläger i Småland, var det inte tal om. Hans far, krigarkungen Karl X, hade nog lärt honom den gamla regeln, att vid odds som dessa, med ryggen mot väggen och en numerärt överlägsen fiende framför sig, så var anfall det enda raka – men det måste ske snabbt, överraskande och mycket hårt.

Hela hösten 1676 hade svenskarna jagat den danska hären genom Skåne och Halland, utan att annat än skärmlystningar och det lilla slaget vid Fyllebro, intill Halmstad, hade utdelats mellan dem. Landskapet var utätet efter allt jagande fram och tillbaka, folket svalt och var sjuka. Skånes sparsamma skogar räckte inte till för att försörja två härar om sammanlagt kanske 30 000 individer med ved. Den danske kung Kristian V hade landstigit med 14 500 man i Råå den 29 juni i syfte att ta Skåne och Halland, till att börja med. Han önskade återställa tiden före freden vid Roskilde 1658, då Karl X tvingat danskarna att ge upp de sydligaste landskapen i Sverige, mot att inte få Köpenhamn intaget. Nu, åtta år senare, utnyttjade Kristian V tillfället väl, då Sverige var indelt i strider mot Brandenburg under det fransk-nederländska kriget, 1672-1678. Den befintliga, svenska armén i Skåne hade inte lyckats hindra danskarna, så Helsingborg, Landskrona och Kristianstad hade tagits. Kvar i Skåne under svensk flagg fanns Malmö, som var belägrat. Med nya utskrivningar i landet hade Karl XI lyckats värva en ny svensk här om 15-17 000 man, som anlänt norrifrån i augusti.

Karl XI

Ännu så länge hade ingen vågat slag. Karl hade dock hunnit fått sitt elddop som general redan den 1 augusti, under en rekognosering vid Torsebo söder om Kalmar, på väg mot Kristianstad, då två mindre kavallerienheter drabbat samman vid en bro över Helgeå. Den danska hären låg i goda läger vid Skälshög, strax norr om Lund, på andra sidan Kävlingeån. Styrkeförhållandena var mycket dåliga för svenskarnas del. Man mätte 2 000 man infanteri, 6 000 kavalleri och dragoner, plus artilleri och tross, sammantaget knappt 9 000 man. Danskarna hade fått förstärkningar under hösten och ståtade med 5 000 infanterister, 6 000 ryttare, samt betydligt mer artilleri, sammanlagt närmare 15 000 man. Danskarna hade sextio procent mer stridande trupp än svenskarna, ändå gick Karl XI till anfall. Under natten till måndagen den 4 december 1676 anlände ett kodat meddelande med kurir genom de danska leden till Fabian von Fersen, kommendant i Malmö. Kungen gick över den knappt frysta Kävlingeån med hären samma natt.

Klockan var efter fyra på morgonen och den svenska hären marscherade under mörker så fort de förmådde. Tanken var att inte väcka dansken förrän slaget skulle till, men att marschera en här på närmare 9 000 man i vinternatten lät inte göra sig särskilt tyst. Det är dock ett av mysterierna i nordisk krigshistoria att de danska trupperna vid Lund den morgonen inte hörde svenskarna skramla och tjoa fram. En senare utredning beordrad av kung Kristian gav inga reella svar. Svenskarna marscherade öster om det danska lägret. Vid Stångby, vid sjutiden, tog man sig ut på landsvägen i rak sydlig riktning mot Lund. Planen var att ställa upp hela hären i slagordning utmed vägen, riktad i nordvästlig riktning, med staden som förankring vid den högra flanken. Då skulle den vara säkrad mot kringränning. Danskarna blev varse om vad som höll på att hända först vid niotiden, då de svenske tydligt såg Lunds domkyrka i morgondiset. Efter viss förvirring fick man igång uppställningarna för att matcha de svenska linjerna. När väl diset lagt sig lovade dagen en kylig, men solig förutsättning för ett fältslag.


Den svenska hären kommenderades, förutom av kungen, av fältmarskalken Simon Grundel-Helmfelt, en veteran från trettioåriga kriget, som varit guvernör i Riga, Narva och Ingermanland. Högra flygeln, vid Lund, fördes av general Rutger von Ascheberg, med 1 900 man. Här befann sig även kungen, liksom fältmarskalken. Den vänstra flanken, i väster, generallöjtnant Johan Galle och 2 200 man. I mitten stod generallöjtnant Martin Schultz med 2 200 man. Det betydde att man höll ungefär 3 000 man i reserv. Danska hären fördes av Kristian V, med generalsbröderna Carl och Friedrich von Arenstorff som adjutanter och ledare av höger respektive vänstra flyglar. Kungen och hans bror, Georg av Danmark, befann sig vid den danska vänstra flygeln. Centern fördes av den tyske generallöjtnanten Gustav Adolf von Baudissin (Bauditz). De var påfallande lika i utseendet, de båda härarna. Enhetsuniformer hade ännu inte tillkommit, men regementena bar sina egna uniformer i olika färger**. Man var dock fortfarande tvungna att särskilja varandra med särskilda kännetecken, danskarna använde vita band knutna runt en arm, eller runt mössan. Svenskarna bar som vanligt lövruskor i hattarna.

Striderna började redan vid halv nio, efter en mindre dispyt mellan Karl XI och von Ascheberg, Generalen menade att danskarna var sena till fältet och man måste utnyttja överraskningen genom att bussa förtrupperna i direkt anfall mot de närvarande danska styrkorna norr om Lund. Kungen tvekade, till skillnad från idag bestod förtrupp och spaning inte av de bästa trupperna, då de förväntades offras om de red på lede fi. Nu blev det i alla fall en omfattande förtruppsstrid norr om Lund, där båda sidor fyllde på med hela tiden ankommande förband norrifrån. Von Ascheberg kastade bland annat in delar av Hans Henrik von Siegeroths kungliga drabanter och överste Baranoffs finska ryttare. Efter ett mycket häftigt fäktande fram och tillbaka stod svenskarna som herre på täppan uppe på Möllevångshöjden. Klockan var vid tio, solen tittade fram och slaget kunde börja på allvar.

Kristian V

Det var enbart på ytan som de båda härarna var lika varandra. Mellan dem skiljde en epok av militära reformer som svenskarna i mycket var, om inte bara aktiva deltagare, så även ledande innovatörer. Danskarna var mer traditionella, hindrade utav brist på stridserfarenhet. En framträdande skillnad var kavalleriets strid, som var avgörande vid Lund, där två utpräglade hästburna härar stod mot varandra. Danskarna anförde karakoll, en äldre taktik som gick ut på att kavalleriets linjer skulle avfyra sina pistoler och karbiner i omgångar mot fienden, allt medan den främre linjen gav vika för den bakre o.s.v. Taktiken innebar kontinuerlig eldgivning, om den fungerade. Karakoll var svårt att föra mitt i stridslarmet. Svenskt rytteri förlitade sig, utifrån erfarenhet, på kavallerichocken, med mindre skvadroner i tunnare led, som red an rakt mot fienden, avlossade sina pistoler när de såg ögonvitorna på fienden och högg därefter in på dem med värjorna. Taktiken var mycket effektiv, om än kostsam. Även det svenska infanteriet hade ett våldsamt anslag, där man gick nära inpå fienden innan man avfyrade musköterna och gick sedan an med bajonetter och värjor.

Det är oklart hur detaljerad Karl XI: order var inför slaget, men helt klart är att svenskarna kände från kungen, ner genom generalspersonerna, regementscheferna, ända ner till underofficerarna, att man slogs i starkt underläge. De svenska soldaterna var nyutskrivna, men de var tränade och ledda av ärrade stridsveteraner. Kanske under korum tidigt den morgonen förstod soldaterna vad som förväntade sig av dem under dagen. Det var av största vikt att fiendens antal reducerades så snabbt och effektivt som möjligt, inga kvarter skulle ges, döden var det enda fienden förtjänade. En del historiker har därför kallat slaget vid Lund 1676 för ett mord, snarare än ett fältslag.

Karl XI på fel sida av fronten

Svenskarna tog initiativet direkt, de danska linjerna engagerades och slagordningen vreds långsamt moturs i det att den svenska högerflygeln, under von Ascheberg och kungen, pressade på som värst. Kungens häst sköts under honom och han fick byta till sin reserv. Strax före lunchtid slets den danska vänstern sig loss från linjen och flydde huvudstupa norrut. Jakten togs upp omedelbart, det lilla danska infanteriet reds omkull och den Karl XI, fältmarskalk Grundel-Helmfelt och general von Ascheberg följde med, genom hela den stora, danska trossen och ända upp till Kävlingeån, där en formidabel slakt tog vid, allt eftersom danskarna försökte ta sig över den svaga isen. Den sprack givetvis och mången dansk drunknade i ån. Nu tog de höga, svenska herrarna sig för att sitta där till häst i det relativa lugnet och diskutera situationen, antagligen alldeles tagna av den särdeles lyckosamma utvecklingen. Dock, fortfarande stod merparten av hären kvar vid Lund i full strid mot en fortsatt numerärt överlägsen fiende, dessutom utan kungen. Det var en farlig situation, armén var splittrad, utan förankring vid Lund och om mannarna inte längre såg sin konung, kunde de få för sig de mest förödande ting – panik var den allra största faran på slagfältet.

En av den svenska stabens mest prominenta medlemmar var fältmarskalken och generalkvartermästaren Erik Dahlberg, född Jönsson, 51 år gammal. Han satt till häst bakom de svenska linjerna när han fick veta att högerflygeln, med kung och fosterland, ränt efter danskarna norrut. Dahlberg var en sann renässansmänniska, visserligen med fältmarskalks befattning efter många år i kronans tjänst, men även greve, arkitekt, konstnär, ämbetsman och statsman. Dahlberg var först och främst fortifikatör, alltså konstruktör av befästningar, och tygmästare, d.v.s. underhållsexpert, men det hindrade honom inte att sporra sin häst och ta kommandot över den kvarlämnade armén. Dahlberg räddade dagen, kan man säga. När kungen återkom i galopp innebar det en nytändning hos de svenska trupperna. Man anföll med förnyad aggressivitet och den danska hären sviktade under eftermiddagen för att till sist nedgöras på ängarna norr om Lund.

Erik Dahlberg

Utmattade kamperade den svenska armén på fälten intill slagfältet. De kvarvarande danskarna flydde norrut, förföljda av de svenska enheter som inte varit indelta i strid. Dagen efter, den 5 december mönstrade kung Kristian V endast 4 000 man i sitt flyktläger vid Karlskrona. Han hade förlorat 9 000 man, allt artilleri, fanorna och hela trossen. Denna tross belönade nu de utsvultna svenska trupperna under fem dagars vila. Kung Karl XI räknade samman 3 000 döda och sårade på sin sida. Det var en stor förlust även det, men segern vid Lund var definitiv.

Det skånska kriget var inte över, men styrkeförhållandena var omkastade. Svenskarna kunde svänga tillbaka pendeln. Danskarna förde den brända jordens taktik under 1677 och många byar nergjordes, vilket underlättade den kommande försvenskningen av landskapet. Kristian V försökte samma år storma och ta Malmö, men misslyckades. Hans position blev allt mer utsatt, trots att en del skåningar organiserades sig i snapphaneförband i skogarna. Den 27 september 1679 slöts till sist freden i Lund och den svenska riksgränsen till dessa dagar slogs fast.


Karl XI påbörjade arbetet med att reformera den svenska armén under den kommande rätt så fredliga tiden. Han skapade indelningsverket som skulle säkra en stående krigsmakt inför kommande oroshärdar. Han lärde sin son, Karl, vad en härledare innebär. Allt detta skulle snart behövas.


* Benstorp ligger idag i Eslöv.


** Karl XI kom att införa den blå och gula enhetsuniformen under sina omfattande reformer av den svenska armén.

tisdag 16 september 2014

Kriget mellan Kina och Vietnam


I början av 1979 blossade ett fullskaligt krig upp mellan Kina och Vietnam. Stora mängder kinesiska trupper trängde in över gränsen i norra Vietnam och hotade åtminstone indirekt huvudstaden Hanoi. Vietnameserna, färre till antalet men mer stridserfarna, slog hårt tillbaka. Kina återvände till gränsen. Det räknas som ett av de kortaste krigen i historien, endast 27 dagar, men sett ur det perspektivet var det mycket blodigt med stora förluster på båda sidor. Utgången av kriget var osäkert, båda parter utropade sig som segrare.

Detta var det Kinesisk-vietnamesiska kriget, en del av det kalla kriget, men effektivt undanstoppad i historien som en anomalisk parantes. Den tändande gnistan var Kambodja och upprinnelsen var den överliggande konflikten mellan Kina och Sovjetunionen. Efter 1979 fortsatte stridigheterna att blossa upp fram till så sent som 1990. När Kina idag gör anspråk på oljefyndigheter vid Spratlyöarna, 1520 km utanför den sydvietnamesiska kusten, och ämnar uppföra en betydande militär närvaro på ögruppen, gäller det att hålla denna konflikt i minnet. Det är två mycket militariserade kommunistdiktaturer som står mot varandra.

Mao och Nikita

Sedan Nikita Chrusjtjov gjort upp med det sovjetiska kommunistpartiets minne av Josef Stalin i ett hemligt tal 1956, hade relationen mellan Kina och Sovjetunionen kontinuerligt rasat samman. Den kinesiske kommunistledaren Mao Zedong var inte alls villig att bryta med stalinismen på det viset och de två största kommunistdiktaturerna hamnade i konflikt med varandra. En definitiv brytning skedde först 1968*, med uppblossade strider utmed den kinesisk-sovjetiska gränsen, sedan med Maos överraskande möte med USA: s president Richard Nixon 1972, ett led i amerikanernas framgångsrika strategi att manövrera Nordvietnam till förhandlingsbordet. Resultatet av Vietnamkrigets slut innebar ett politiskt vakuum i Kambodja.

USA hade backat upp den kambodjanska regimen under president Lon Nol, medan Nordvietnam stödde de kambodjanska kommunisterna, de Röda khmererna under Pol Pot. Efter USA: s tillbakadragande från Sydvietnam 1972, störtades Lon Nol och kommunisterna tog parallellt makten i hela Vietnam och i Kambodja 1975. Under de kommande åren bröt dock Pol Pot med det sovjetvänliga Vietnam och tydde sig istället till Kina. Det var i samband med detta som de oerhörda folkmorden utspelade sig i vad som då blivit Kampuchea med mer än två miljoner dödade människor. 1978 invaderade Vietnam Kampuchea och krossade de Röda khmererna. Pol Pot flydde ut i djungeln där han upprättade gerillaläger. Vietnam blev kvar till 1989. Invasionen var Sovjetunionens svar på Kinas försök till inflytande i Sydostasien – det Kinesisk-vietnamesiska kriget var Kinas motdrag.

Kineser vid gränsen

1978 hade Deng Xiaoping blivit kinas ledare efter Maos bortgång två år tidigare. Detta markerade inledningen på den process som vi idag ser resultatet av i det moderna Kina. Deng Xiaoping närmade sig väst med handel och diplomati, samtidigt som brytningen med Sovjetunionen blev allt tydligare. I slutet av samma år signerade Sovjetunionen och Vietnam ett nytt försvarsavtal mellan sig. Den 1 januari 1979 mötte Xiaoping USA: s president Jimmy Carter i Washington. Man diskuterade bl.a. Vietnams ockupation av Kampuchea, men den kinesiske ledaren ville inte prata om Röda khmerernas terror. Xiaoping uttalade ett indirekt hot mot Vietnam – vår lille vän har blivit stygg, det är dags för smisk. USA avrådde från väpnad konflikt, Henry Kissinger uttryckte sin oro, men kineserna verkade inställda på krig. Officiellt var Pekings aggressivitet ett svar på Vietnams ockupation av Kampuchea, men också deras övertagande av Spratleyöarna, samt – en gammal klenod i folkrättsliga sammanhang – Vietnams dåliga behandling av de etniska kineserna i landet.

Den 15 februari deklarerade Den Xiaoping att Kina förberedde en militär straffexpedition mot Vietnam. Dagen efter hotade man direkt Moskva med att minsta sovjetisk rörelse att bistå Vietnam skulle mötas med fullskaligt krig från kinesernas sida. Vid den här tiden höll Kina 1.5 miljoner soldater utmed gränsen mot Sovjetunionen. Man upprättade nu en armébas vid den vietnamesiska gränsen, man införde en militär buffertzon och evakuerade 300 000 människor längre in i landet. Anfallsdatum var satt till den 17 februari 1979.

Stridsplanerna

Den kinesiska anfallsstyrkan var inte så stor som de 600 000 man som länge angavs som deras antal. Detta var storleken på det totala antalet trupper som mobiliserades från fyra olika militärområden i Kina. Anfallsstyrkan utgjordes av 200 000 man om tre armékårer under ledning av general Xu Shiyou och den politiske kommissarien Xiang Zhongua ur Guangzhu militärregion i Nanning. Reserverna bestod av fyra kårer och ett stort antal fristående divisioner, samt en flygkår. Anmärkningsvärt är att många av de deltagande trupperna, särskilt inom underhållet, endast fyra-fem år tidigare deltagit på Nordvietnams sida mot Sydvietnam i Vietnamkrigets slutskede. Det var gamla vapenbröder på den andra sidan.

Då vietnameserna var förvarnade måste man ta deras siffror med en nypa salt. De påstådda 70 000 soldaterna kan ha utgjorts av det dubbla, såsom Kina angav dem. Det kinesiska anfallet gick genom de två nordligaste militära distrikten, de första och andra. Vardera dessa hade armékårs storlek, d.v.s tre-fem divisioner, plus något färre lokala försvarsdivisioner. Till detta slöts gränspolis och civil milis. Chefer var generalerna Dam Quang Trung och Vu Lap, båda ärrade veteraner. Förutom sovjetisk materiell hade flera av de vietnamesiska enheterna även amerikansk utrustning, beslagtagna från den tidigare sydvietnamesiska armén.

Mao och Nixon

Frånvaron av överraskningsmoment, den oländigt bergiga terrängen i norra Vietnam, samt det faktum att ingen av de kinesiska militära ledarna sett krig sedan deras skira ungdom under Koreakriget, trettio år tidigare, innebar inledningsvis inga större hinder när de igångsatte de första massiva attackerna in i Vietnam, med flyg, stridsvagnar och artilleri. Vietnameserna undvek direkt konfrontation i de nordligaste provinserna, utan förlitade sig på gerillataktik, om än mycket tung sådan. En försvarsbarriär framför Hanoi med 300 000 man höll på att mobiliseras. Kina kringrände staden Lang Son och hoppades att man inför de inledande framgångarna skulle se hur Vietnameserna tvingades plocka upp reserver från Kampuchea, själva andemeningen i deras strategi. Man ville ju heller inte reta Sovjetunionen allt för mycket.

Vietnameserna däremot hade fått rapporter från sovjetisk satellitspaning om de kinesiska truppsammandragningarna, vilka klart visade att det fanns en skillnad mellan Kinas retorik och deras militära intention. Den Vietnamesiska stridsledningen lät därför reserverna komma från Hanoi enbart. Kineserna anföll staden Lang Song, som endast försvarades av ett infanteriregemente. Striderna blev mycket hårda, men vietnameserna höll fortfarande staden vid krigets slut. När nu den kinesiska fronten stannat av var det dags för de vietnamesiska motanfallen över hela linjen. Det visade sig nu tydligt att det var två kommunistiska nationer som brakade samman, två självuppoffrande värnpliktsarméer, skolade i marxistisk militärdoktrin. Den typiska köttkvarnstaktiken dominerade med massiva första världskrigsanfall från skyttegravsställningar, med visselpipa och påsatt bajonett. Attack och motattack, det ensamma vietnamesiska regementet i Lang Song överlevde sjutton (17) kinesiska stormanfall.

Bajonetträning

Det kinesiska tillbakadragandet – efter att ha statuerat sin poäng – blev problematisk. Vietnameserna släppte aldrig taget och man hade lämnat kvar tillräckligt med trupp i bergen bakom kinesernas linje för att utdela fruktansvärda bajonettanfall i ryggen på dem. För många kinesiska förband blev det något av en Golgata. Vietnameserna följde faktiskt med kineserna in på deras territorium, tills de kommenderades tillbaka på inrådan från Moskva**. Därefter stod de där, stirrande på varandra över gränsen, flåsande av ansträngning.

Kina hävdade bestämt att man lärt Vietnam en läxa, att man visat att man när som helst kunde gå in och ta Hanoi, om så krävdes. Vietnameserna menade givetvis att man stoppade kinesernas anfall och kastade dem tillbaka. Helt klart ligger sakernas riktighet mera i vietnamesernas version, men å andra sidan, om Kina verkligen hade velat tvinga Vietnam till större eftergifter gentemot Kampuchea, så hade man lyckats, men till vilket pris? Kriget kostade i pengar så mycket att kinas ekonomiska plan för det kommande 1980 raserades. Man hade bedrivit den brända jordens taktik under sitt tillbakadragande genom Vietnam och samtliga städer och byar, samt hela infrastrukturen i den norra delen av landet var lagd i ruiner. Vietnam stod fortfarande i Kampuchea, men Kina lyckades med en omfattande propagandaoffensiv, som länge förvirrade händelseförloppen kring Röda khmerernas folkmord***.

Deng och Carter

Under de 27 dagar som detta krig pågick staplades förlustsiffrorna på varandra och propagandan duggade tätt. Siffrorna är fortfarande preliminära men ger ändå en bild av stridernas karraktär. Kina skulle ha förlorat 8 500 (egna siffror) till 25 000 stupade (vietnamesiska siffror), samt 20 000/35 000 sårade. Vietnam skulle ha förlorat 30 000 man i döda, enligt Kina och någon vietnamesisk siffra för militära förluster har aldrig presenterats. Däremot angav Vietnam att 10 000 civila miste livet. Det rör sig alltså om förluster i tiotusental under knappt en månads stridigheter.

Det här var andra gången under det kalla kriget som Kina slår ut i massiva militära operationer mot en granne, med stora förluster som resultat, bara för att därefter dra sig tillbaka efter att ha poängterat en ståndpunkt. Tidigare hade man 1962 angripit den forne allierade Indien i en två dagar lång strid i samband med en gränstvist, som kostat båda sidor ett par, tre tusen förluster. Man vet att efter den händelsen uttryckte kinesiska värnpliktiga förståndet hos sina ledare. En liknande reaktion borde ha kommit efter det Kinesisk-vietnamesiska kriget, men dessa har vi inte hört talats om ännu.

Närmast tidlös bild


* I väst blossade det upp skarpa ideologiska motsättningar mellan maoister och marxister inom både de etablerade kommunistpartierna och särskilt inom radikalvänstern, mestadels i studentvärlden. De väpnade konflikterna mellan de två stora kommuniststaterna hölls dock mycket i skymundan, tack vare mörkläggning från både Moskva och Peking. Det var svårt i många läger, även inom media, att förstå att bara några år efter segern i Sydostasien skulle kommunisterna nu klösa ögonen ur varandra.

** Den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU hade många observatörer på plats och allt följdes från satelliter.


*** I Sverige bidrog Jan Myrdal och andra kommunister av den maoistiska artformen till att hålla Pol Pot under armarna. Märk dock väl att varken Vietnam eller Sovjetunionen uppmuntrade till sökande efter sanning i denna fråga. En kommunist är en kommunist in i det sista.