fredag 31 oktober 2014

Leipzig 1813


Sveriges sista stora militära operation innan 200 år av fred utspelades i grandiosa omständigheter som idag framstår som främmande. Sverige var definitivt på väg ut ur det europeiska medvetandet, vi hade förlorat Finland till Ryssland 1809, d.v.s. nästan hälften av vårt återstående territorium sedan stormaktstiden. Nationens ekonomi var i trasor och en period av decennier med erbarmlig fattigdom inledde det nya århundradet. Ändå, eller snarare just därför, deltog Sverige med trupp och ledarskap i en militär kampanj som ledde oss till ett jättelikt fältslag som gått till historien som nationernas krig eller folkdrabbningen, en av de största drabbningarna innan första världskriget – Leipzig 1813.

På sätt och vis borde kanske historien skrivas om, för Napoleonkrigen i början av 1800-talet var verkligen ett världskrig, precis innan den industriella revolutionen. Det fördes över världshaven, bland kolonierna, i både Europa och i Nordamerika. 1812 hade inledningen till Napoleons fall blivit till ett faktum med hans katastrofala uttåg ur Ryssland. Till detta kom förlusten i det spanska självständighetskriget mot Storbritannien. Preussen, en tidigare viktig bundsförvant, hade ställt sig åt sidan i det ryska äventyret, för att nu istället vända sina vapen mot Frankrike. Detta innebar i sin tur att fler tyska stater lierade sig med Preussen i något som blev preludiet till Tysklands enande femtio år senare. En sjätte koalition mot Napoleon bildades med Ryssland, Preussen, Österrike, Storbritannien, Spanien, Portugal och Sverige. På Napoleons sida stod fortfarande Polen, det kuvade Italien, samt de tvekande tyska staterna Sachsen och Württemberg.

Karl Johan

Napoleon gjorde halt våren 1813 i ett försök att återfå kontroll i Tyskland. Ett antal lyckade fältslag under sommaren, vid Lützen, Bautzen och Dresden, stärkte honom i tron att han kunde vända tidvattenvågen. En ny plan från koalitionen att försöka besegra Napoleon bit för bit, genom att slå hans marskalkar och deras individuella armékårer, slog väl ut vid Kulm, Katzbach och Dennewitz. Vid Grossbeeren den 23 augusti misslyckades Napoleon att ta Berlin och han tvingades åter retirera över Elbe. I syfte att skydda sina underhållslinjer och att möta koalitionen i ett stort, avgörande slag, kraftsamlade Napoleon vid staden Leipzig i september. Hans många fiender vädrade blod och närmade sig nu den allt desperatare kejsaren från söder, öster och norr.

Svenska förband hade deltagit sporadiskt i strider så här långt i kriget och den svenske kronprinsen, Karl Johan, under konung Karl XIII, var en klar nyckelfigur i koalitionen. Hur kunde då det komma sig, att Sverige bytt lojaliteter i Napoleonkriget och att tidigare fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte så radikalt vänt sig mot sin forne ledare? Varför deltog Sverige överhuvudtaget i det stora världskriget?


Svaret var att Sverige ingalunda lagt stormaktstänket bakom sig. Den till synes bisarra lösningen att locka en fransk fältmarskalk och guvernör till att bli kronprins och sedermera konung av Sverige, baserades till stora delar på detta tänk. Med prins Karl Johan hade Sverige en klar kosmopolitisk ledargestalt framför sig. I Napoleonkriget spelade han en viktig roll och kunde även ge styrka åt de kovändningar svensk utrikespolitik gjorde i början av 1800-talet. Det kallades 1812 års politik och innebar att Sverige, under kronprinsens ledning, förhandlade till sig ett avtal med ärkefienden Ryssland. St. Petersburg skulle stödja Sverige mot Danmark i övertagandet av Norge, en kompensation för det förlorade Finland. För detta skulle Ryssland i sin tur erhålla svenskt stöd mot Napoleon och fältmarskalk Bernadottes deltagande som kårchef i koalitionen. Lösningen var lika passlig som den var försåtlig och gjorde den franske kronprinsen till en oerhört stark monark i vårt land.

För detta ändamål förde Sverige över ca 30 000 man till kontinenten, vilket motsvarade nästan en tredjedel av den svenska fältarmén. Det var indelta knektar som lämnat sina torp och familjer runt om i hela Sverige, de hade marscherat rotevis till sina kompaniuppsamlingsplatser, för att sedan återförenas med regementena. 5 000 lades i garnison vid tyska hamnstäder tillsammans med brittisk trupp. Övriga enheter utgjorde en svensk kår om två fördelningar (divisioner), under general Curt von Stedingk, i prins Karl Johans nordarmé. Sammanlagt uppgick denna armé till 150 000 man, ryssar, preussare och svenskar. Prinsen var en tung gestalt under tsar Alexander I och den österrikiske fältmarskalken Karl zu Schwarzenberg. Som tidigare fransk fältmarskalk under Napoleon var hans bistånd viktigt, både vad gällde kunskap om motståndaren och i kompetens.


Karl Johan skulle agera försiktigt med sina svenska trupper, de skulle spela en liten, men viktig del i de kommande striderna. Det var inte utav omtanke för sina nya undersåtar som den svenska armén hölls tillbaka, utan p.g.a. kommande strategiska åtgärder riktade mot Skandinavien. Med slaget vid Leipzig fick Sverige ner armén till Europa, en viktig förutsättning för att de där även kunde utöva väsentliga påtryckningar på de redan hårt pressade danskarna. Danmark hade, liksom Sverige, varit på Napoleons sida, nu stod de isolerade, med Sverige och Ryssland mot strupen. Sverige ville ha Norge och skulle få det under förtäckt vapenhot.

Slaget vid Leipzig drog igång stegvis och trevande med officiellt startdatum den 16 oktober 1813. Koalitionens styrkor närmade sig fransmännen från norr; Karl Johans armé, från öster; fältmarskalk Gebhard von Blücher och 110 000 man ryssar och preussare och från söder; den böhmiska huvudarmén under Schwarzenberg, 250 000 österrikare, preussare och ryssar. Med alla reserver manövrerade Alexander I 860 000 man i Tyskland. Mot dessa stod Napoleons här om 440 000 man ur la grande armee, plus 125 000 reserver, huvudsakligen polska förband. Man hade aldrig tidigare sett på maken, över en miljon man indelta i strider.

Carl von Cardell

Det blev till en jättelik utnötningsstrid med flera separata slag som varade i tre dagar. Trots att han var underlägsen i styrka och nära på omringad, så var det Napoleon som inledde offensivt. Han försökte skickligt utnyttja floderna Pleisse och Parthe som barriärer för att kunna öka rörligheten inom sina egna kårer, en nödvändighet om han skulle ha någon chans överhuvudtaget. Koalitionen hade samtidigt svårt med ledarskapet. Alexander I kunde omöjligt på egen hand styra dessa gigantiska truppansamlingar och en hetsig diskussion mellan fältmarskalkarna och prinsarna inleddes. Det blev till sist Schwarzenberg som drog det korta strået och riktade koalitionens motanfall. Vad som framför allt kunde åstadkommas hos koalitionen var att deras massiva överlägsenhet i antal kunde utnyttjas till deras fördel, vilket annars inte alls är en självklarhet inom den militärtaktiska vetenskapen. Napoleons till synes våghalsiga agerande rymdes inom ramen för dessa teorier.

Svenska trupper deltog vid två distinkta tidpunkter i detta jätteslag.

Karl Johans norra armé hade engagerat sig sent i striderna och eftersom ändå Schwarzenberg tagit initiativet i söder, förhöll man sig defensiva i norr, blockerande Napoleons manövrer där, samtidigt som man förberedde ett angrepp på själva staden Leipzig. Den 18 oktober, på eftermiddagen, hade en av den svenske kronprinsens kårer, under den franske greven i rysk tjänst vicomte de Saint-Priest, utsatts för våldsamt franskt artilleribeskjutning vid byn Schönfeldt, direkt norr om Leipzig. Karl Johan kallade då fram general Carl von Cardell och hans Kungliga Wendes artilleriregemente (A3, Kristianstad). Von Cardell kom från Pommern och räknas i den svenska militärhistorien som det moderna artilleriets fader. Vad han gjorde var att införa beridet fältartilleri, en nymodighet från Europa, med pjäsen kopplad till en ammunitionsvagn och ett sexspann hästar, så att det radikalt förbättrade artilleriets rörlighet och insatts. Nu sågs två batterier av skramlande, svenskt artilleri spränga fram bland trupperna norr om Leipzig. De grupperade snabbt mot det franska artilleriets flank. Fler och tyngre pjäser fördes fram allt eftersom av von Cardell, tills man tystat de franska kanonerna. Man hade även mejat ner anfallande kavalleri med skicklig karteschbeskjutning – kapten Flodins tolvpundare. Detta var den viktigaste insatsen av svensk trupp vid Leipzig, 15 man hade stupat, 22 var sårade.


Den andra händelsen inträffade i slagets slutskede. Under natten mot den 19 oktober insåg Napoleon att slaget var förlorat, koalitionen hade lyckats mästra sina stora styrkor och motståndet var helt enkelt för starkt. På morgonen samlades stora, franska enheter i själva Leipzig för att rädda den väldiga trossen. Karl Johan beslutade sig för att angripa den befästa staden, men de framskickade preussarna, under general Friedrich von Bülow, kastades tillbaka. Den svenske kronprinsen lät attackera ytterligare, nu förstärkt med vad han ansåg vara det bästa för stadsstrid – svenska jägare. Jägarförband var ingen svensk, eller finsk uppfinning. Skarpskyttar, s.k. lätt infanteri, för spaning och strid i skog och kuperad terräng, existerade i de flesta arméer vid den här tiden. Dock var det ovanligt att de användes så här, som förstärkning av reguljärt infanteri under ett fältslag. Var och en av de fem brigader som von Stedingks kår bestod av var utrustad med en bataljon jägare. Fyra av dessa, tillsammans med en bataljon ur Värmlands fältjägare, under major Wilhelm von Döbeln, sattes in mot staden. De mötte hårt motstånd och en fullskalig strid i bebyggelse inleddes. Svenskarna bröt sig in bland husen, ockuperade dem ett efter ett, trots våldsam beskjutning från samtliga fönster. De avvärjde en kavallerichock med väl organiserad musköteld. Det är svårt att avgöra exakt hur viktig den svenska insatsen var, till sist hade von Bülows styrkor vunnit övertaget och fransmännen lämnade staden.

Den sjätte koalitionen mot Napoleon hade vunnit slaget vid Leipzig. Totalt hade 100 000 man förlorats på fälten, stupade, sårade, tillfångatagna, fransmännen obetydligt talrikare än koalitionen. Napoleon drog sig över Rhen, tillbaka till Paris, där koalitionen – nu utan Sverige – hann ikapp i mars 1814. Napoleon tvingades abdikera och sändes i exil till ön Elba i Medelhavet.


Detta var Sveriges sista strid på kontinenten, efter mer än tvåhundra år av stormaktsvisioner. De totala förlusterna för den svenska armén var 178 man, varav 46 stupade. Karl Johan kunde nu, samtidigt som han förföljde fransmännen in i dagens Belgien, använda sin nordarmé för att tvinga danskarna att ge Sverige deras ultimata pris för sin medverkan vid Leipzig – Norge, kompensationen för det förlorade Finland. Detta slogs fast vid den s.k. Kielfreden den 14 januari 1814.


Norrmännen fann sig inte i detta byte av herrefolk och under sommaren 1814 marscherade svenska armén, som stått på krigsfot hela våren, in i Norge och slog ner allt organiserat motstånd. Det var inte mycket, det hade danskarna sett till tidigare. Den union mellan Sverige och Norge, eller drömmen om en nordisk union, var per definition en ockupation, ett historiskt faktum vi i Sverige bör förhålla oss till med mer tydlighet i de oroliga tider vi idag lever med.

söndag 26 oktober 2014

Farsalos 48 AD


Knappt femtio år innan Kristi födelse, enligt vår tideräkning, hade det antika Rom existerat i nästan ett halvt millennium. Från ett litet men ambitiöst konungarike, där dagens moderna Rom fortfarande ligger, via en turbulent period av republik och ett fullskaligt kejserligt imperium, färdades en av världshistoriens främsta kulturer genom sammanlagt ettusen år av existens. Som en röd tråd mellan djävulska intriger och blodiga maktkamper fanns där endast en gemensam nämnare under hela denna romerska metamorfos – krigsmakten, den romerska legionen. År 48 f.kr. möttes två härar bestående av romerska legionärer vid dagens grekiska Farsala för att utkämpa det mest avgörande fältslaget i vad som snabbt blivit det Romerska inbördeskriget.

Slaget vid Farsalos var avgörande därför att det placerade Julius Ceasar i ledningen för den romerska republiken. Farsalos markerade samtidigt början till slutet för samma republik. Slaget är också intressant ur ett militärhistoriskt perspektiv eftersom romersk stridskonst aldrig ställts så i förgrunden som när legionen bekämpade sig själv.

Ceasar

Upptakten utgjordes av Ceasars marsch mot makten*. År 49 f.kr. hade han korsat floden Rubicon i norra Italien med en legion, den 13: e, en handling för alltid inskriven i historien som en av de stora, ödesmättade gärningarna. Genom att bryta mot regeln att inte beträda det romerska Italien med trupp, kunde den segerrike Ceasar från sitt maktcentrum i Gallien utöva ett enormt tryck på Rom. Tärningen hade kastats, Ceasar bokstavligen trängde ut rivalen Gnaeus Pompejus Magnus ur Rom och sätta sig själv som ledargestalt för senaten. Pompejus flydde söderut, tillsammans med lojala optimater**, till Brundisium – dagens Brindisi. Ceasar förföljde honom även dit och Pompejus tvingades fly över Otrantosundet till det romerska Makedonien. Ceasar saknade marina resurser och kunde inte upprätthålla förföljandet, vilket Pompejus var medveten om. Pompejus lämnades ifred medan Ceasar rensade upp bland hans anhängare i Spanien och därmed säkrade den västra delen av Medelhavet.

Pompejus, vars karriär liknade Ceasars, från politiker till statsman och militär, var nu tvungen att sätta upp en ny armé i öster. Den romerska konflikten drog nu även in det egyptiska inbördeskriget utmed Medelhavets sydkost, mellan farao Ptolemaios XIII – blott ett barn – och dennes storasyster, prinsessan Cleopatra. I Afrika tyckte sig nämligen Pompejus se framgångar, eftersom Ceasars, i hans tycke, misstag att satsa på Cleopatra inte såg ut att betala sig. Ceasars makt var därmed inte konsoliderad, det romerska imperiets storhet spelade i detta läge mot hans intentioner. Därför var hans militärstrategiska situation relativt svag. Bollen var hans, han var tvungen att slå Pompejus och han måste göra det snabbt innan rivalen stärkte sina positioner ytterligare, vilket innebar att han måste föra sina tillgängliga legioner över till Makedonien – ett uppenbart vågspel.


Den romerska legionen femtio år före Kristi födelse hade vid det laget väl påbörjat sin transformation till toppen av sin förmåga, något den skulle nå nästan hundra år senare. Från början en klassisk antik krigsmakt, sammansatt av deltidssoldater från bondeskrået, under den romerska monarkin, hade legionen efter general Gaius Marius reformer 107 f.kr, utvecklats till en professionell, multinationell kår. Det var skillnad mellan legionen och den romerska armén, där det större begreppet innefattade även lokalt rekryterade eller köpta soldater som nödvändig utfyllnad vid strid och ockupation. Legionen var den i särklass mäktigaste maktfaktorn i Rom, så pass att den var förbjuden att beträda staden Rom. Detta för att legionen, trots dess plikt och ära att beskydda Rom, knappast var en homogen armé. De olika legionerna styrdes och motiverades av de generaler/konsuler som skapade dem. Legionen var också det viktigaste forumet för klassresa i det antika Rom och därför mycket populär.

Samtidigt var legionen oerhört dyr att upprätthålla, vid sidan av själva Rom, en metropol som i sitt största format rymde otroliga sju miljoner människor, var den utan konkurrens den mest kostsamma institutionen. Att avlöna, transportera och underhålla legionerna över hela imperiet var en monstruös apparat i ett samhälle som nästan helt saknade administration. Rom levde ur hand till mun, staden kunde egentligen inte bära sin egen tyngd, dess pulserande liv utan egentligen ledning tvingade de styrande att föda invånarna genom bidrag. Successivt sög man genom beskattning ut landsbygden på resurser, vilket ledde till att landet utarmades och människorna flyttade till – Rom. Staden växte ytterligare, vilket än mer ökade behovet av allmosor till folket, något som i sin tur tvingade makthavarna att söka nya resurser allt längre ut. Detta nollsummespel var motorn bakom det romerska imperiet, en gigantisk välfärdsstat som åt sig allt mer utåt, tack vare legionen och armén. Så länge den stående legionen erövrade nya territorier kunde den försörja sig självt, men i perioder av stiltje och konsolidering belastades Rom med än större kostnader – som nu, år 49 f.kr.


Pompejus hade stöd av romerska flottan, inte minst genom sin gamle antagonist i senaten, general Marcus Bibulus. Denne Bibulus ledde en stor flottenhet i Otrantosundet, som effektivt hindrade Ceasars överfart. I november 49 f.kr, när krigssäsongen lagt sig, lät sig Bibulus luras av Ceasar när denne skeppade över en minoritet av sin här, enbart två legioner, över Adriatiska havet, lämnande resterande tre kvar i Italien med hans närmaste förtrogne, general Marcus Antonius. Ceasar gick iland i Epirus, ett närmast sägenomspunnet område i vad som idag är gränstrakterna mellan Grekland och Albanien. Hans position var svag, det var vinter, inget kunde odlas, invånarna var romerska medborgare och därmed fredade för plundring – om inte annat för Ceasars behov av god politisk propaganda – så allt underhåll måste komma över havet, där Bibulus inte skulle låta sig fintas en gång till. Inte heller Bibulus situation var den bästa, även hans underhåll låg i träda under vintersäsongen och han fann det mycket svårt att upprätthålla blockaden kontinuerligt. Hans ansträngningar kostade honom hälsan och han avled någon gång i början av år 48 f.kr.

Pompejus kände segervittring. Under lågsäsongen lät han sina trupper endast övervaka och hindra Ceasars tillgång till förnödenheter, tids nog skulle det bli tid för batalj. Ceasars två legioner led, hungern hotade, det var kallt och eländigt. Dock, de var härdade och ärrade gamla veteraner från det galliska fälttåget, deras lojalitet sviktade inte. De smärre strider som drogs igång visade på deras förmåga. Markus Antonius jobbade samtidigt på andra sidan för att ta sig över Adriatiska havet med sina tre legioner. Ny chef för Pompejus flotta var Lucius Libu, uppenbarligen inte lika ihärdig amiral som Bibulus. I mars månad år 48 f.kr, genom en kombination av list och direkt konfrontation, lyckades Antonius komma över havet och sälla sig till sin ledare i Makedonien. Resultatet var en förnyad kraft i Ceasars kampanj. Det var nu hans syfte att som underlägsen aktör gå till attack mot Pompejus positioner.

Pompejus

Samtidigt som de militära manövrerna spelades ut i Makedonien bedrev Ceasar en omfattande rekryteringskampanj för att förstärka sina legioner. En historisk viktig person som för första gången deltog i dessa sammanhang som lärling, var den 15: årige Gaius Octavius Thurinus, vars mor var systerdotter till Ceasar. Fyra år tidigare hade Ceasar adopterat Octavius som sin egen son, en gärning som därmed skulle skapa den första kejserliga ätten i Rom. Ceasars namn är för alltid förknippad med ordet kejsare, men Ceasar var aldrig kejsare, ingen kallade honom för det, inte heller han själv. Han var konsul, skulle senare bli diktator, en faktisk titel som han valdes till av senaten. Hans fotavtryck i den romerska historien var dock så stort och tungt att hans vilja att styra republiken förbannade dess fortlevnad. Hans adoptivson Octavius skulle färgas starkt av Ceasars arv och den tid han levde i. Han skulle senare befästa republikens fall tjugo år senare.

Man kan inte nog underskatta Pompejus respekt för Ceasar. Han hade trots sin relativt framgångsrika svältkampanj ändå förskansat sig i sin bas, hamnstaden Dyrrhachion – Durrës. Staden var svårintaglig, omgiven av befästa kullar, så istället för att direkt anfalla med sina underlägsna styrkor, lät Ceasar prova en taktik han med framgång använt vid Alesia, Gallien, 52 f.kr. Trots uppenbara strategiska svårigheter uppförde han en palissad runt Dyrrhachion. Ceasar visade här hans absoluta förtroende för sina legionärer, som inte bara var formidabla soldater, utan även framstående fältarbetare. Han måste ha haft förmågan att förmedla en stark känsla av vördnad till sina män, som de omsatte till plikt och lojalitet. Trots detta blev Dyrrhachion ett bakslag. Två galliska legosoldater – ej legionärer – i Ceasars led hade försökt stjäla pengar ur förbandskassan och undvek bestraffning genom att fly över till Pompejus. På så vis lärde sig Pompejus om Ceasars svaga punkter och anföll där med samlad kraft. Ceasar tvingades retirera, men Pompejus avböjde förföljande av rädsla för Ceasars rykte om falska reträtter.


Ceasar sökte nu aktivt ett avgörande. Hans position var än svagare nu och han satsade allt på ett kort, ett fältslag. Han visade sina intentioner genom att samla sina styrkor och förbereda för strid. Pompejus hade önskat att fortsätta svältkampanjen, som uppenbart var framgångsrik, men olika faktorer spelade in och han kom att acceptera Ceasars invit. Pompejus kunde inte gärna vika sig inför sina män, han hade överläge, det kunde varje enskild soldat se. Han trodde också att Ceasar nu var påtagligt försvagad och desperat. Dessutom, han kunde inte vänta hur länge som helst, vårsådden var satt, snart skulle den skördas och Ceasar, som kontrollerade Rom, var stadd i kassan. Datum för slaget har av forskarna satts till den 9 augusti 48 f.kr. Det är baserat på vetskapen om jordbrukets kalendrar vid den tiden, i relation till tidslinjen för de efterkommande händelserna. Platsen har länge varit ett ämne för kontrovers eftersom namnet Farsolos förkom lite här och där i det historiskt tunga Grekland. Man har dock på senare tid spikat platsen till ca fem kilometer norr om dagens Farsala i södra Thessalien, på motsatta, norra sidan av floden Enipeas.

Uppställningen för slaget var klassiskt romerskt på båda sidor, med kohorterna – 6-8 centurier – om närmare 500 man vardera, formande i bästa fall ca 10 fyrkanter inom ramen för varje enskild legion (ca 5 000 man). Legionärerna utgjorde det s.k. tunga infanteriet med sina stora sköldar och kastspjut, de ställdes upp i linje. Bakom dem stod de rekryterade soldaterna, kanske kallade det lätta infanteriet. Kavalleriet grupperade separat, avsedda för flankangrepp och spaning. Ceasar räknade 80 kohorter på sin sida, vilket ger en missvisande slutsumma. Vid den här tiden var Ceasars legioner kraftigt decimerade av sjukdomar och strid. Man har därför uppskattat hans faktiska styrka av sammanlagt sju legioner till drygt 20 000 man, d.v.s. hälften av den korrekta siffran. Till detta kom mellan 5 och 10 000 man värvat fotfolk. Hela hans svaga kavalleri om 1 500 man var värvat folk. Motsvarande siffror för Pompejus armé var 11 legioner om drygt 80 kohorter och 45 000 man, plus 5 000 man värvad trupp och ett stort kavalleri om kanske närmare 8 000 ryttare. Kavalleriet skulle spela en huvudroll i vad som såg ut som en ojämn strid.


Den faktor Pompejus skulle ha kalkylerat mer noggrant var kompetens och stridslystnad. Ceasars män tillhörde gamla, beprövade legioner, med benämningar som Legio X Equestris, Ceasars första, egna legion, från början ett kavalleriförband. Där fanns VIII Augusta, ett av Pompejis en gång egna. IX Hispana, den nionde legionen som snart skulle försvinna i Kaledonien, d.v.s. Skottland, enligt sägnerna, samt XII Fulminata. Nyligen av Ceasar, för det aktuella syftet, uppsatta legioner, men ledda och inspirerade av veteraner, var kommande elitenheter som Legio I Germania, III Gallica och IV Macedonica. Från Julius Ceasar, genom generalerna – legatus – Marcus Antonius, Cornelius Sulla och Domitius Calvinus, via legionscheferna – tribunis, kohortscheferna – primipilares, till centurions och soldaterna, var hären som en enda kropp. Detta var nödvändigt för den romerska taktiken skulle nå full utdelning. Pompejus större här bestod enbart av nyligen uppsatta legioner som även leddes av konverterade krigsledare utifrån. Hans generaler, Domitius Ahenobarbus och Metellus Scipio, var visserligen erfarna ledare av legioner, men det hade inte funnits tid att utbilda befälskåren och soldaterna fullt ut. Pompejus kom att förlita sig på hans stora övertag i kavalleri som en snabb lösning på affären för dagen.

Det var även tryggheten i att stå på en högre position, med ordnat underhåll bakom sig, som spelade initiativet ur händerna på Pompejus. På ytan kan slaget vid Farsalos ses som att Pompejus var den offensiva parten, med sitt frustande kavalleri. Det var dock Ceasar som fattade tjuren vid hornen genom att leda sin här framåt över det breda ingenmansland, med sin vänstra flank, under Antonius, utmed floden Enipeas, en till synes dumdristig åtgärd om man måste retirera. Detta var provocerande. Så var också Ceasars lilla kavalleri, som defilerade kaxigt utanför den högra flanken, ledd av Ceasar själv. Pompejus borde ha förstått listen, han hade tidigare respekterat Ceasar, han borde ha insett att hans motståndare var mer än redo, att kämparna på andra sidan förklarat – segra eller dö. Pompejus kommenderade sitt kavalleri att slå ut Ceasars motsvarande på flanken, det borde ha varit en snabb affär. Ceasar agerade snabbt, han förstärkte omedelbart sitt farligt utsatta kavalleri med tungt infanteri och det är här Pompejus inhyrda krigare stöter på stålet i den romerska legionen.

Unge Octavius

Legionen var traditionellt tränade i att slåss i falang, sköld vid sköld på linje, men man hade utvecklat det vidare till en närmast konstart av effektivitet. I minsta detalj var legionären skapt för detta ändamål. Hans sköld – scutum – var stor och rektangulär, så att han kunde skyla hela sin kropp bakom den om nödvändigt och smälta den samman med kamraternas på sidorna. Svärdet – gladius – var kort och lätt. Orsaken till detta var dels sköldens storlek och vikt, vilket tvingade legionären att bruka svärdet med en hand, men också taktikens genomförande. I den trånga stridsmiljön, bakom den stora skölden, tjänade legionären på att ha ett kort och lätt svärd att lirka fram runt kanterna. Hans armar var skyddade med brynja – lorica hamata. Legionären hade även ett spjut – hasta – som var till för att inledningsvis kastas mot fienden innan han gick i närstrid med sin gladius, som var legionens huvudvapen. Romerskt, vältränat och erfaret infanteri mot fientligt kavalleri var en rysare för ryttarna. Hästarna vägrade att gå på palissaden av sköldar som tornade upp sig framför dem, samtidigt som ryttarna, ännu inte utrustade med lansar, saknade räckvidd för att nå legionärerna. Hela tiden torpederades de av kastspjut från bakomvarande legionärer. Ceasars högra flank trängde tillbaka Pompejus kavalleri.

Då anföll Antonius med sin vänstra flank. Legionärerna rusade på i snöräta linjer och brakade ihop med exakt likadana sköldar på andra sidan. Pompejus män hade nog inte lärt sig att hålla emot och hålla tätt. Antonius legionärer slogs som en maskin, visselsignaler från centurionerna och väggen av sköldar öppnades plötsligt inför de tillbakaknuffade, oordnade fienden och tusen välriktade hasta: s kastades in bland dem. Väggen stängdes lika blixtsnabbt i en rörelse, som en smäll och man tog två steg framåt, över de stupade och sårade, därefter brakade samman med nästa träff. Ny visselsignal, sköldlinjen bröts något och den chockade fienden träffades av snabba stötar med gladius mot hals eller ljumskar. Väggen stängdes igen, visselsignal, två steg framåt, över de fallna – nästa träff. En legion som fått fäste i fienden på detta vis var omöjlig att stoppa. Pompejus högra flank gav vika i total oordning, hans vänstra försvann med det flyende kavalleriet och i mitten stod man inför Scullas ännu oanvända kohorter bakom beslutsamma sköldar. Slaget vid Farsalos blev nästan till ett förintelseslag, där Ceasars armé till sist bröt linje och övergick till ren slakt av panikslagna legionärer, ännu inte torra bakom öronen.


Detta var Ceasars största seger. Hans armé hade nergjort 6 000 av Pompejus män, efter att enbart förlorat 1 200 egna. Det var en triumf för den romerska militära taktiken, för Ceasars utomordentliga ledarskap. Pompejus flydde, han seglade över Medelhavet, till Egypten två månader senare i hopp om att omorganisera sitt motstånd. Väl där mördades han nästan omgående av Ptolemaios XIII i ett försök av barnfaraonen att blidka Ceasar. Det misslyckades fatalt och Ceasar bistod istället Cleopatra med att besegra deras gemensamma fiender, hennes bror och optimaternas fäste i Egypten.

Slaget om Farsalos konsoliderade Ceasars makt över Rom och han valdes av senaten till diktator på tio år. Det var dock inte slutet på inbördeskrig. Optimaterna fanns överallt i det politiska systemet och Pompejus efterträdare, hans son Sextus Pompejus, generalen Scipio och Cato den yngre, fortsatte kampen som ytterst ledde till mordet på Ceasar, 44 f.r. Ett nytt inbördeskrig – det s.k. andra triumviratet – tog vid mellan Ceasars officielle efterträdare Antonius och den unge Octavius, Ceasars styvson. Octavius satt på lösa grunder, hans familjestatus var inte helt klar, men han hade lärt sig mycket under sina unga år. Kriget som följde skulle leda till Antonius död, Cleopatras självmord och Octavius uppgång som Rom härskare.

Han blev år 27 f.kr. Roms förste kejsare med namnet Augustus, anfader till den Julianska ätten, som styrde med järnhand över imperiet fram till år 54 e.kr, då kejsare Claudius avled.


* Pompejus hade fruktat Ceasars framgångar i Gallien, Britannien och mot goterna i norr. När Ceasars persiod som ledare i regionen var över kommenderade senaten, under Pompejus, hem honom. Ceasar vägrade lämna sin position och konflikten var ett faktum.


** Optimaterna, det s.k. konservativa adelspartiet i Rom, som sökte ökad makt till senaten på bekostnad av folktribunalerna. De hade varit i majoritet fram till tiden för Julius Ceasar. Motståndarna kallades Populares och bestod av s.k. uppkomlingar, d.v.s. inte nödvändigtvis av adlig börd, s.k. novi homines. Dessa var i sin tur ofta militärer, som tjänat sin status på annat sätt än förbindelser och familjeband. Pompejus var själv general, men ansågs av de då aktuella optimaterna i senaten att föredra framför Ceasar.

tisdag 21 oktober 2014

Stridsstyrka Baum

eller Operation Beatrice



De var långa till växten, envisa och tuffa, Pattons döttrar, Beatrice – Bee – och Ruth Ellen – Nell – båda fanatiska hästmänniskor, precis som sina föräldrar. Pappa George S. Patton, kavalleriofficeren och olympiern, tog en gång hästen av tonåringen Bee i syfte att visa henne hur man skulle göra under en flott uppvisning. Bee fick gott vänta i sin strikta ridutstyrsel, med lera stänkt i ansiktet, tillsammans med de mycket galanta damerna, medan pappa gjorde piruetter med hennes häst. Till damernas stora chock och förfäran kunde de höra flickan fräsa under lugg: Why don’t you just fall off and breake your fucking neck, old man.

Bee, pappas favorit, gifte sig 1934 med den stilige kavalleriofficeren John Knight Waters från Baltimore. De fick två söner, John och George. När USA väl kom med i andra världskriget skeppades majoren, senare överstelöjtnanten Waters över till Nordafrika i en av de första amerikanska kontingenterna. Han deltog med II kåren, under den olycksalige general Lloyd Fredendall, i slaget om Kasserine i februari 1943. Under den katastrofala drabbningen vid Sidi Bou Zid togs han till fånga av general von Arnims trupper. Det tog ett tag att få ordning på händelseförloppet och general Patton befann sig redan i Tunisien när Bee: s telegram nådde honom. John var tagen av tyskarna. Patton lovade henne där och då att ställa allt till rätta, som fäder alltid vill göra för sina döttrar.

Bee and John

Det kom till sist ett vykort till familjen i USA, via Röda korset, som bekräftade att överste Waters befann sig väl och i krigsfångenskap någonstans i Tyskland. Han hade i själva verket transporterats till OFLAG 64, ett läger för amerikanska officerare i Szubin, Polen. När ryssarna kom allt närmare, bröts lägret i mars 1945 och fångarna tvingades marschera 55 mil under vedervärdiga förhållanden genom Tyskland till Hammelburg i Bayern och OFLAG XIII-B. Detta var ett läger från början ämnat för jugoslaviska officerare, huvudsakligen serber. Lägret svämmade nu över av amerikaner efter Ardenneroffensiven. Förhållandena var mycket dåliga, även för vaktpersonalen, svält och sjukdomar hotade. Överste Waters hälsa hade försämrats kraftigt efter den långa marschen.

Den 9 februari 1945 erhöll general Patton besked från den amerikanska militärrepresentationen i Moskva, att Röda armén kände till hans svärsons närvaro i OFLAG 64 i Polen. Antagligen fick han därigenom även veta att Waters senare flyttats till Bayern, rakt i tredje arméns anfallsriktning. Patton skulle förneka all kännedom om detta, men hans brevkonversation med familjen avslöjade senare att han kände till allt. Patton hade börjat grubbla på sin svärsons öde. Hans arméstab avrådde honom, både stabschefen, generalmajor Hobart R. Gay och underrättelsechefen, överste Oscar W. Koch, gillade inte varthän deras chefs tankar började röra sig. Mot slutet av mars månad kontaktade Patton chefen för hans taktiska spjutspets, den 4: e pansardivisionen. Dess chef, generalmajor Hugh J. Gaffey, var inte alls road att få detta på sitt bord. Han menade att tredje armén snart skulle inta Hammelburg i vilket fall som helst och då skulle problemet vara löst. Patton pressade vidare.

Generalerna Gaffey och Patton

Han tog nu självmant tag i överstelöjtnant Creighton Abrams*, chef för Combat Command B, CCB, inom den 4: e pansardivisionen. Abrams kunde för allt i världen inte se någon mening med en räddningsaktion, han tyckte rent av att det var omoraliskt, att offra många män för att rädda en enda. Patton gillade inte den beskrivningen, det var istället ett förstärkt spaningsuppdrag enligt honom, vilket var en dålig ursäkt. Spaningsuppdrag hade en rörlighet som det här uppdraget inte besatte, eftersom man skulle återföra – hur många var det nu? – cirka trehundra amerikanska krigsfångar från en plats de knappt kände till, drygt åtta mil in bakom fiendens linjer – långt borta från allt artilleriunderstöd. Dessutom gillade inte Abrams förutsättningarna. Patton önskade hålla låg profil med detta företag, han ville inte använda en allt för stor styrka. Det han föreslog var på tok för litet, tyckte chefen för CCB.

Vid slutet av mars månad 1945 stod Pattons tredje armé öster om Rhen, vid den sista stora kröken som biflödet Main gör innan hon rinner ut i den större floden. Man hade beträtt det tyska moderlandet och situationen var minst sagt rörlig. Samtidigt som tusentals tyska soldater kapitulerade dagligen, fanns det fortfarande starka motståndsfickor, samt okända förband som tycktes kraftsamla snabbt och från ingenstans. Det var på tyskt vis och de kunde skapa mycket skada även på en överlägsen fiende. Tyskland var dessutom tätbefolkat, samhällena avlöste varandra invid de stora floderna och de var ofta bombade av allierat flyg. Det fanns gott om ruiner att gruppera segt motstånd i, om man så önskade. Våren 1945 bjöd dessutom på mycket dåligt väder och flygvapnen kunde inte garantera sitt formidabla understöd vid varje tillfälle. Dessutom ville man ogärna förlora folk i onödiga operationer, inte nu när det hela snart var över.

Överste Abrams

Överste Abrams tillkallade en av de bästa officerarna han kände till, löjtnant Harold Cohen ur pansarinfanteriet. Cohen avböjde dock med hänsyn till sina hemorrojder**. Patton önskade då syna hans bluff och tillkallade läkare. Läkaren bekräftade åkomman för den nu inte så glade generalen, Cohen måste sjukskrivas. Abrams plockade då fram sitt andraval, ett ess i rockärmen, kapten Abraham J. Baum, en blott tjugotreårig stridsveteran, sårad två gånger, vars far sydde blusar hemma i Brooklyn, New York. Baum var entusiastisk, han var ännu tänd på att visa framfötterna, dessutom kunde han leda trupp i strid. Patton var nöjd, han hade med detta begått sitt största misstag under kriget och han hade gjort det helt utanför sin karaktär, brutit mot nästan samtliga av sina väl inarbetade metoder. På kvällen den 25 mars 1945 fick Bee Waters, hemma i Boston, Massachusetts, ett telegram: Hoppas kunna sända en expedition imorgon för att rädda John. Pappa.

Överstelöjtnant John Waters hasade samtidigt omkring med en filt över axlarna i det helvete som var OFLAG XIII-B. Han var sjuk, hade tappat väsentliga delar av sitt kroppsfett efter månader av undernäring. Samtliga fångar i lägret var mer eller mindre i samma skick. Wehrmachts infrastuktur hade rasat samman, matransonerna låg på 1 000 kalorier per dag. De levde i extremt trånga utrymmen med ett minimum av uppvärmning, när temperaturerna fortfarande kunde falla till närmare 20 minus på nätterna. De var absolut inte 300 interner i lägret, de var 1 400 enbart i officerarnas del, plus ytterligare minst 5 000 hos underofficerarna och de meniga – serberna inklusive. Situationen var inte mycket bättre för vakterna och missnöjet bland dem var stort. Lägrets kommendant, generalmajor Günther von Goeckel hade inlett nära samtal med fångarnas chefer, särskilt överste Radovan Danic, som en gång varit chefsläkare för hela den jugoslaviska armén. De hade kommit överens om att överlevnad var prioritet ett. General von Goeckel hade inga intentioner att göra motstånd när amerikanerna väl kom, samtidigt kunde han inte släppa fångarna i den här situationen. SS rörde sig i faggorna och en viss form av charader måste upprätthållas.


Stridsstyrka Baum bestod av ett pansarkompani, förstärkt med ytterligare en pluton, ur 10: e pansarbataljonen, där kapten Baum var stridsadjutant. Det innebar 10 medeltunga vagnar, Shermans, samt 5 lätta vagnar av typen M3 Stuart. Ett kompani pansarinfanteri om 170 man lastade på bestyckade halvbandvagnar. 10: e pansarinfanteribataljonen hade dessutom lämnat ifrån sig ytterligare 12 halvbandvagnar och 10 lastbilar för transport av de befriade krigsfångarna. Allt som allt var man 320 man, 16 stridsvagnar, 28 halvbandvagnar och 13 övriga fordon. Sent på kvällen den 26 mars 1945 satte man fart med kapten Baum i en Willys i täten. Första hållplats var staden Aschaffenburg, där de skulle korsa floden Main. Man hade uppskattningsvis åtta mil att avverka i nästan rakt östlig riktning. Planen var enkel, snabbhet och överraskning, pansarspaningens motto. Man skulle undvika strid, utan istället försöka köra ifrån problemen. Kravet på snabbhet försvårades av att man saknade tillräckligt med kartmaterial över det aktuella området. Man var inte helt säker på OFLAG XIII-B: s position, bara att det låg intill staden Hammelburg. Det fanns en överhängande risk att man i nödvändigheten av hastighet körde vilse med en sådan kolonn, särskilt i mörkret. Kommunikation var högsta prioritet.

Aschaffenburg var en stödjepunkt och redan ett stridsområde, där amerikanerna säkrat en övergång. Stridsstyrka Baum skulle här göra vad man ännu inte genomfört, d.v.s. avancera genom staden. Här hade man understöd av artilleri och granatkastare, men hela natten togs i anspråk för att penetrera det tyska försvaret, man förlorade både tid och fordon. Under nästkommande dag körde i fullt dagsljus, vilket hade en överraskande effekt på många, men som också innebar att de drog på sig mer eldgivning från posteringar och andra tyska stridsenheter de passerade. Man tvingades fråga civilbefolkning på vägen hur de skulle köra. Efter flera timmars körning insåg de att mera organiserat tyskt motstånd var på gång, de förföljdes på låg höjd av ett spaningsplan. Vad man fruktade mest var tyngre tyskt pansar. Styrkan hade delats upp för att inte väcka för mycket uppmärksamhet och tätvagnarna nådde OFLAG XIII-B på eftermiddagen den 27 mars. Lägervakter öppnade eld mot stridsvagnarna, vilket bemöttes med tung eldgivning. I denna korta, helt onödiga strid dödades många serbiska fångar, eftersom deras grå uniformer liknade tyskarnas.

Kapten Baum

General von Goeckel kallade fram överste Waters med en vit flagg för att hindra vidare misstag från någondera sidan. Tyvärr så fanns det nervösa avtryckarfingrar överallt, en av dem, en tysk soldat, lyckades skjuta Waters rakt i rumpan, vilket var förödande för honom i hans tillstånd. Allt lugnade ner sig och Baum & Co. kunde ta sig in i lägret utan vidare fientlighet. De möttes givetvis av jubel, men alla förstod situationen. Det var bråttom, men samtidigt hade det gått upp för allihop det omöjliga i denna operation. Waters protesterade mot vad han nu förstod var hans räddningsaktion, det gick inte på långa vägar att ta med sig ens alla amerikanska officerare och samtliga av dessa vägrade lämna utan serberna. Waters satte sig på tvären och kapten Baum kom ingenstans. Han hade i runda tal halva sin styrka kvar i fordon räknat, ett tiotal man hade såretas eller stupat. Förutom en handfull fångar, valde resten att stanna kvar, inklusive Waters. De flesta var för svaga för att marschera.

Man förstod att tyskarna drog samman trupper omkring dem. Nu måste specialstyrkan räddas och Baum bad om att få fylla ut sin enhet med de stridsdugligaste fångarna. Man lämnade lägret vid åttatiden på kvällen och konfronterades omedelbart med ett problem. Det fanns ingen måne den här natten, vilket innebar att man måste använda sina egna fordonslyktor. Det skulle innebära att de syntes i mörkret, även om strålkastarna var maskerade. De försökte köra tillbaka samma väg de kom, förbi Hammelburg, vilket var en grov missräkning. Staden hade en aspirantskola för underofficerare i armén som skulle klassas upp och få officersrang. Närmare ett hundratal stridserfarna underofficerare, under ledning av sina likvärdigt erfarna lärare, lade sig i bakhåll i stadens förorter med pansarbrytande vapen. Baum stoppades tvärt och kunde inte ta sig förbi. Istället vände man tillbaka och gömda i en dunge inväntade resterna av styrkan på dagens ljus den 28 mars. De var utan bränsle nu. Man beslutade att tanka upp ett minimum av fordon för en sista satsning tillbaka. Samtidigt skulle fångarna, samt de sårade som kunde gå, ta sig till fots tillbaka till lägret. Vad de inte visste var att de var omringade, så fort de lämnade skogspartiet besköts man från alla håll.

General von Goeckel

Läget var hopplöst, kapten Baum bröt upp enheten och kommenderade att alla fick klara sig bäst de kunde själva. Han lyckades själv ta sig ur och gömma sig i runtomliggande skogar. Han kom senare att bli skjuten i mellangärdet och arresterades av tyskt hemvärn. Han återfördes till Waters och de andra. Sammanlagt ett trettiotal män från Styrka Baum lyckades ta sig tillbaka till de amerikanska linjerna.

Den 6 april 1945 befriades OFLAG XIII-B av den 16: e pansardivisionen ur den tredje armén, endast nio dagar efter den misslyckade räden. Patton fick ta mycket spott och spe, inte misnt från Eisenhower, för operationen och han erkände att detta var den lägsta punkten på hans karriär, utan att tillstå att han haft sin svärson i åtanke.

Debatt

Överste Waters flögs av Patton till Paris, där han fick den bästa tänkbara, privata vården. Han återvände hem och gjorde en lysande karriär i armén, blev till sist fyrstjärnig general. Han hävdade alltid att Patton varit hans föredöme. Han gick bort 1989.

Patton ville ge kapten Baum Medal of Honor, men då den medaljen krävde en hel del utredning, eftersom det är presidenten som delar ut den, så lades det åt sidan. Abraham Baum blev farmare i Kalifornien och levde till 2013.

Bee Smith Waters avled plötsligt i hjärtinfarkt 1952, endast 41 år gammal. Hennes mor, Beatrice – Bea – Patton förolyckades året därpå, 67 år gammal, i en ridolycka.

Svärson och far


* Creighton Abrams (1914-1974) blev en av amerikanska arméns främste pansargeneraler efter andra världskriget, med en oerhört stort inflytande över hela vapenslagets utveckling. Han blev till sist fyrstjärnig general. Stridsvagnen M1 Abrams är uppkallad efter honom.


** Hemorrojder var en vanlig åkomma bland pansarsoldaterna eftersom de vistades en hel del tid sittande i iskalla pansarfordon.

måndag 20 oktober 2014

Mordet på Patton


På morgonen den 18 april 1945 var general George S. Patton på väg tillbaka från Paris per flyg till sitt arméhögkvarter i tyska Hersfeld-Rotenburg. Han hade besökt sin systerson, John K. Waters, på sjukhus, efter sin nära katastrofala räddningsaktion av denne från det tyska fånglägret OFLAG XIII-B i Hammelburg, Unterfranken, den 29 mars. Generalen färdades tillsammans med piloten i en amerikansk L-5 Sentinel, ett litet rekognoseringsplan. Plötsligt blev de angripna av en Spitfire med polska markeringar. Piloten manövrerade skickligt undan och nedåt, men det var nära ögat, skott från de tunga kulsprutorna hade penetrerat strax bakom sittbrunnen på deras flyplan. Spitfiren svängde åter runt och angrep igen, men missade fullständigt den här gången, kanske för att piloten insett sitt misstag – han var nu för nära marken och i allt för hög hastighet, han kraschade i ett eldhav och förintades.

Det kunde givetvis ha varit ett misstag, en L-5 kan ha liknat en tysk Fieseler Storch, men de amerikanska beteckningarna var väl synliga och vad skulle ett litet, tyskt plan göra så här långt in på allierat område, så här sent i kriget? Händelsen var störande för Patton. En undersökning visade att några polska Spitfires inte kunde ha närvarat vid händelsen, den aktuella divisionen inom RAF låg då förlagd i långt framskjutna positioner vid Östersjön och allt för långt bort. Hur pass säkra var de på de polska beteckningarna? Både Patton och hans pilot hade sett fler plan cirkulerade ovanför i samband med attacken. Det kunde också ha varit polska Spitfires från Röda armén, luften över det nu nästan inte existerande Nazityskland var fyllt med sovjetiskt stridsflyg, vilket hela tiden skapade situationer med de allierade flygvapnen. Kan det ha varit ett maskerat sovjetiskt flyg? Röda armén hade över tusen Spitfires till sitt förfogande.

Familjen Patton

Incidenten eskalerade Pattons och hans närmaste stabs uppfattning att han var utsatt för attentatsförsök. Två veckor senare, på en landsväg, höll generalen på att bli spetsad i sin jeep när en tysk bonde nästan kör in i dem med sin oxkärra. Ett långt jordbruksredskap med en vass klinga längst ut stack ut från kärran, passligt nog för att fungera som spjut mot ett passerande fordon. Patton skrev i sin journal att klingan missade dem med en hårsmån. Militärpolisens utredning ledde ingenstans, det var en vanlig bonde, såvitt man kunde se. Den amerikanska arméns underrättelsetjänst hade varnat Patton för det sovjetiska NKVD, som man iakttagit förfölja och kartlägga hans rörelser. Sovjetisk personal hade varit en vanlig syn i och kring de allierade militärstaberna länge nu och de tangerade att bli fler ju närmare krigsslutet man kom. Allt detta härrörde till de politiska uppgörelserna mellan väst och öst rörande uppdelningen av Tyskland och resten av Europa. Det var också en fråga om att hindra obehagliga incidenter när de båda jättearméerna nu möttes.

Patton var ingen vän av ryssarna, än mindre kommunisterna. Han visade öppet sitt förakt mot dem, då han inte tvingades vara servil under offentliga tilldragelser. Han drog sina revolvrar vid tillfällen han ansåg att de kommit för nära hans stab, eller honom själv. Han tog för vana att alltid späda ut sina drinkar med vatten när ryssar bjöd honom på alkohol. Detta var ofta förekommande i något han uppfattade som medvetna försök att förödmjuka honom genom att lossa hans alltid så spetsiga tunga. Ryssarna fick till sist uppfattningen att Patton var en sjutusan till karl, som söp alla under bordet. Han var inte ensam om sin misstänksamhet och fientlighet, i stort sett samtliga av de västallierade armécheferna delade uppfattningen att Sovjetunionen var den nya fienden, såsom de gick fram på sin planhalva, med indoktrinering, maktfullkomlighet och massavrättningar. Även fältmarskalk Montgomery hade instruerat sina förbandschefer att nogsamt spara på beslagtagen tysk stridsmateriell i den händelse att …

General Gay

Det outtalade, som Patton var en av de få att uttrycka, att man kanske borde liera sig med tyskarna och jaga ryssen tillbaka till Mongoliet, var djupt kontroversiellt men hade åtminstone en sympatisk mottagare på riktigt hög nivå. De hade träffat varandra vid flera tillfällen, Patton och Winston Churchill och de gillade varandra skarpt. Churchill närde en åsikt att man måste förbereda sig för militära handlingar mot Sovjetunionen. Stalin gick inte att lita på, det hade man surt fått lära sig och den Röda armén utgjorde ett direkt hot mot hela västerlandet. För Churchill var det outhärdligt att Stalin nu betraktades som hjälte i många lägrer. Tankarna utmynnade i Operation Unthinkable, en brittisk militär utvärdering om möjligheterna att besegra Röda armén och stöta bort dem från Europa. Planen var givetvis inte realistisk, men den visade på hur alarmerande situationen var 1945. Patton hade dock slutit sig till planen, om han bara varit medveten om den. Samtidigt utgjordes den största akilleshälen för Churchills tankar om Pattons nationella ledare, d.v.s. av Amerikas förenta stater.

Franklin Delano Roosevelt var ingen kommunist, självklart inte, men hans amerikanska vänsterideologi och politiska naivitet – värdig en person född med silversked i munnen – innebar att han inte alls begrep sig på kommunismen, eller socialismen för den delen. FDR litade på Stalin, han trodde sig kunna göra avtal med vad han ändå insåg skulle bli världens andra stormakt. Han trodde också att om man försåg Stalin med allt han önskade, så skulle han bli snäll. Konceptet att tyranner lever av andras svaghet fanns aldrig i FDR: s medvetande. USA: s utrikespolitik vid den här tiden, vid sidan av att vinna kriget, var att samarbeta med Sovjetunionen, inte bara militärt, utan även geopolitiskt. FDR hade inga problem med att Stalin kapade åt sig halva Europa, han brydde sig knappt ifall diktatorn hade för avsikt att lämna tillbaka staterna eller inte. Churchill blev helt akterseglad av FDR och Stalin ju längre debatten mellan dem fortlöpte. Hans argument vittrade bort i skuggan av att USA finansierade kriget åt britterna. Det var dessutom betydligt värre än så.

Patton och Marlene Dietrich

I den politiska tryckkokare som var Grekland 1945, som kom att bli till ett inbördeskrig året därefter mellan kommunister och nationalister, underminerade den amerikanska underrättelsetjänsten britternas försök att avstyra den kommunistiska aggressionen. Den nya brittiska Labour-regeringen följde dock Churchills devis, mycket tack vare premiärminister Clement Attlee, och sände därmed trupper till grekernas hjälp. Grekland fick absolut inte bli en ny sovjetisk randstat, inte med dess position i Medelhavet. Amerikanerna var också de som favoriserade marskalk Tito, kommunismens representant i det jugoslaviska motståndet mot Nazityskland. Amerikanska underrättelsetjänsten, tvärt emot rekommendationer från Pentagon, förde också långtgående diskussioner med Mao i Kina, vilka skulle försegla nationalistkinesernas öde på Formosa. Den amerikanska spionorganisationen OSS löd under FDR: s politik en bit in på efterträdaren Harry Trumans tidevarv, ungefär tills Truman mötte Stalin personligen i Potsdam i juli 1945, då kyldes den ner och OSS avvecklades.

Office of Strategic Services, OSS, skapades i princip av en man, William J. Donovan. Kallad Wild Bill var Donovan en levande naturkraft och legend, framstående jurist, militär, diplomat och säkerhetspolitisk stenstod. Hans heroiska dåd under första världskriget gav honom inte bara Medal of Honor, det blev även till film 1940, The Fighting 96th, med James Cagney. George Brent spelade major Donovan. Vilde Bills motiv för sin enastående karriär var honom själv och inget annat. Det kunde lätt se ut som om han var en glänsande, amerikansk patriot på en vit häst, men Donovan arbetade enbart för sitt eget bästa. Därför var det inget problem för honom, en uttalad republikan, att liera sig med FDR, som imponerades av hans handlingskraft. FDR gjorde honom till chef för detta nya OSS, som började som ett litet kontor på Manhattan, rakt ovanför brittiska MI6: s lokala representation. Med OSS fick presidenten en egen underrättelsetjänst, utan att behöva gå via militären. Tillkomsten var inte förenligt med amerikansk lag, men nu var det krig, så det fick läggas åt sidan. Donovan blev en huvudperson, han utnämndes till generalmajor och han betalade för FDR: s generositet med absolut lojalitet. För amerikansk säkerhetspolitik innebar hans teflonmoral att kommunismen inte utgjorde ett hot mot USA.

Kay Summersby

Under sommaren 1945 agerade general Patton som militär guvernör över Bayern och andra delar av södra Tyskland. Han var därmed en av den allierade ockupationens mest prominenta personer. Om detta brydde han sig inte mycket om, kriget var slut och Patton kände sig sysslolös och genuint uttråkad. Jobbet som guvernör skötte han med sin frånvaro, eller så pass väl att hans respekt bland tyskarna var mycket stor. Men det var just det, den 28 september 1945 kallades han till Dwight Eisenhowers stora högkvarter i IG Farbens gigantiska huvudkontor i Frankfurt am Main. Där blev han utskälld enligt noter av hans gamle vän. Patton hade gjort det igen. Till journalister hade han antytt att en vanlig medlem i nazistpartiet inte var så annorlunda än en demokrat eller republikan hemmavid. Vart i hela friden hade han fått det ifrån? Utskällningen pågick i minst en halvtimme, men Eisenhowers personliga assistent, chaufför och älskarinna, Kay Summersby, skrev senare att Patton verkade helt oberörd av hans chefs svada.

Samtidigt befann sig Wild Bill Donovan i Nürnberg, södra Tyskland. Efter FDR: s död i april 1945 hade efterträdaren, Harry S. Truman, gjort processen kort med OSS. I Trumans värld fanns det inte plats för en underrättelsetjänst i det civila, baserad på så lösa krigsgrunder som OSS. Han ansåg det, helt riktigt, som icke konstitutionellt. Donovan hade fått sparken och bidade nu sin tid som assistent till chefsåklagaren vid Nürnbergrättegången, Robert H. Jackson. Han var förbannad och skulle aldrig släppa taget om sin gamla organisation, oavsett vad han höll på med i verkliga livet. 1947, när förutsättningarna för Central Intelligence Agency, CIA, sattes upp i kongressen, var han där i kulisserna. Förste chefen för CIA, Allen W. Dulles, hade varit ställföreträdare under Donovan på OSS. Idag betraktas Donovan officiellt som CIA: s fader. Det enda Donovan och Truman hade gemensamt var föraktet mot general Patton. Den rätt puritanske och enkle Truman tålde inte Pattons större-än-livet-personlighet*. Hans anteckningar efter att ha träffat generalen i Tyskland inför Potsdam är fyllda med invektiv rörande den huvudet högre mannen. Donovan snarare hatade Patton, eftersom generalen symboliserade de problem det inofficiella USA haft med samarbetet med ryssarna. Donovan sägs ha varit som besatt av att fullfölja FDR: s visioner.

Wild Bill Donovan

Patton var less, han var rent av deprimerad. Han hade motarbetats ända sedan han satte sin fot på Marockos stränder tillbaka i 1942. Förutom örfilsincidenten på Sicilien, som blåsts upp bortom alla proportioner, så var det hans tunga som försatt honom i trubbel. Den och storpolitiken hade gjort att han fått spela andrafiol bakom Omar Bradley och Montgomery under hela kampanjen, från Nordafrika, via Sicilien, till Västeuropa. Hans vassa tunga enbart hade ställt hans existensberättigande mot samtliga de bragder han genomfört som fältgeneral – Kasserine i Tunisien, genombrottet på Sicilien, utbrytningen från Normandie, befrielsen av Paris, Ardenneroffensiven, övergången av Rhen. Hans tredje armé var den mest framgångsrika av samtliga allierade arméer, den hade tagit mest territorium och flest krigsfångar, för att inte tala om flest tillintetgjorda fiender. Patton hade hindrats ta både Wien och Prag, han hade tvingats ge den tjeckiska staden Pilsen till ryssarna. Pattons sätt att styra tyskarna i söder retade Washington och pressade Eisenhower till vansinne – hans gamle vän som nu uppenbarligen sökte Higher Office, ett påstående som ytterligare retade Eisenhower.

Patton hade sedan han blev militärguvernör pekat på det orealistiska i processen att helt utradera den gamla tyska byråkratin i samhället. Han menade att i en diktatur av Nazitysklands dignitet kunde man inte behålla något offentligt arbete, eller göra karriär om man inte var medlem i nazistpartiet. Det här var skickliga människor, välutbildade och lojala. Uppbyggandet av Tyskland, såsom ockupationsmakten syftade på, krävde dessa människors kompetens och erfarenhet. Patton lyckades bättre än de övriga ockupationszonerna med att organisera och leda civilsamhället. Det var inte det att han sopade nazismen under mattan, han var ju ändå den som inlett traditionen att låta befolkningen och framför allt lokalpolitikerna själva, att städa upp i koncentrationslägren, ta hand om de överlevande, kånka på liken. En sak som fått Washington att verkligen hoppa över skacklarna var när Patton officiellt avslöjade sin ovilja till att sända tyska krigsfångar till tvångsarbete, framför allt till den sovjetiska sidan. Pressen, som huvudsakligen stod på Washingtons sida, missade det uppenbara i att Patton faktiskt följde krigslagarna. Man fick inte tvinga krigsfångar till tvångsarbete, det var sådant nazisterna och kommunisterna hållit på med. Patton menade att detta barbari var en eftergift till ryssarna och att han, för sin del, vägrade släppa tyska soldater till tvångsarbete.

Patton och Doolittle

Det är svårt att peka på motiven för Patton att stanna kvar i Tyskland, samt för amerikanska armén att behålla honom i tjänst som militärguvernör. Utskällningen på IG Farben rundades av med att Eisenhower tog ifrån honom befälet över tredje armén och istället gav honom femtonde ockupationsarmén. Man kunde inte sparka honom, det hindrades av George C. Marshall, arméns stabschef i Washington och en av Pattons välgörare. På ytan såg det ut som en normal åtgärd, kanske till och med en befordran, tredje armén skulle avvecklas i Europa och Patton fick välja sin efterträdare – det blev generallöjtnant Lucian K. Truscott Jr, en av Pattons vänner och hans favorit som kårchef. I själva verket var åtgärden en skymf, Patton visste det och så gjorde i stort sett alla andra. Pattons sista tid som fältgeneral skulle framlevas som en skrivbordsryttare, inte mer än en polischef. Varför tog han då tjänsten?  Antagligen för att han inför sig själv inte kunde annat. Inom den gamle generalen fanns det en insikt att endast det civila livet väntade, han var sextio år gammal, i runda tal tio år äldre än sina närmaste kollegor på hans nivå. Han skulle ha gått i pension fem år tidigare, men armén behövde honom och han behövde dem. Det civila livet skrämde honom, det var inte så han ville sluta, hans öde – som han trodde fullt och fast på – sa att han skulle stupa på slagfältet. Men där fanns något djupare och mycket mera allvarligt.

I juni 1945 hade Patton återvänt fram och tillbaka till Staterna. Han framträdde bl.a. i Los Angeles under en stor segerparad tillsammans med den andre store krigshjälten från Kalifornien, James H. Doolittle, den vågade flygvapengeneralen. Patton var omättligt populär i USA, var han än kom skapades tumult när folk ville komma fram och träffa honom. Han var som en rockstjärna och en skakning gick igenom det politiska Amerika, särskilt republikanerna sonderade terrängen för åtminstone en vicepresidentkandidatur. Patton tackade nej, politik var inget för honom – men vem brydde sig om det, snöbollen hade satts i rullning. Han träffade också sin familj i Kalifornien och han chockade sina döttrar – hans son befann sig på West Point – med att säga att han nu sa adjö för sista gången. De som stod honom nära hävdade in i det sista att detta inte var ett uttryck för generalens dödslängtan, utan snarare hans insikt om att hans dagar var räknade. Ingen vet dock vilken uppfattning Patton skulle ha haft om eventuella hot mot hans liv. Det som existerade var en allmän känsla av fientlighet kring honom i Tyskland, en fientlighet som bekräftades av de män som utifrån vördnad av den gamle generalen beslutat att stanna vid hans sida även efter kriget.

Meeks

Sergeant John Mims, Pattons chaufför sedan 1941, var inte en av dem längre. Han hade hemförlovats. Däremot var generalmajor Hobart R. Gay, hans gamle stabschef, fortfarande kvar, liksom adjutanten, överste Charles R. Codman och givetvis hans trogne kallfaktor, sergeant William G. Meeks. Den nye chauffören var menige Horace Woodring, en bondson från Kentucky som generalen kallade Woody. Woody var bara nitton år gammal och kunde inte nog skatta sin lycka att få köra Patton, hans idol. De gillade varandra, ynglingen och generalen, de slängde gärna käft och Woody fick den gamle att skratta, så kanske var det en tanke bakom Hap Gays beslut att ge just honom ratten. På morgonen, söndagen den 9 december 1945, packade Woody den finaste stabsbilen, en väldig grönmålad Cadillac Model 75 från 1938, för en picknick. Patton hade valt just den bilen för dagen, en av totalt fyra, för den var hans favorit – den liknade ett rullande horhus med barskåp och allt. Det stod jakt på agendan, fasanjakt, och egentligen skulle hans nära vän, generalmajor Geoffrey Keyes från sjunde armén, hans gamla kommando, ha deltagit men fått förhinder. Med var därför endast general Gay och så sergeant Joe Scruce, som kom efter i en Willys jeep med bössorna och en hund.

Vid niotiden lämnade det påbyltade sällskapet femtonde arméns högkvarter vid Bad Nauheim och körde söderut mot de fält utanför Mannheim, som lovade gott om fågel. De stannade till norr om Bad Homborg för att bese ett gammalt romerskt fort. Det var typiskt Patton, att alltid stanna och titta på gamla militärhistoriska efterlämningar, ruiner eller slagfält. Han var en kunnig historiker och bra på att berätta. Han gav sina åhörare egna vittnesbilder från hans många tidigare liv som soldat genom historien. Dagens lilla sällskap var vana vid denna egenhet och lyssnade vänligt. Väl tillbaka i bilen satte sig Patton i framsätet, intill Woody, för att värma fötterna vid elementet under instrumentpanelen. Förutom bössorna i den efterföljande jeepen hade de alla sina tjänstepistoler i hölster, Patton bar som vanligt en pistol nedstoppad i byxlinningen, ofta en Browning, på senare tid allt oftare en Walther. General Gay hade dessutom en karbin av typ M-1 med sig och sergeant Scruce medförde en Thompson i jeepen. Dagen såg ut att bli blekt solig och kylig. Samtalen i Cadillacen flöt på när de passerade Frankfurt och i Darmstadt gjorde de en paus, antagligen för att rasta hunden, varpå Patton satte sig i baksätet igen tillsammans med Gay. Närmare klockan elva körde Woody åt sidan för att släppa förbi sergeant Scruce, som kände vägen bättre, därefter närmade de sig samhället Kafertal, direkt norr om Mannheim.

Patton i Sverige veckorna innan kraschen

Efter en järnvägsövergång passerade sergeant Scruce två tunga, amerikanska armélastbilar som stod på tomgången vid sidan av vägen. Precis när Cadillacen skall passera dem, körde den ene rakt ut i vägen. Woody höll inte ens femtio kilometer i timmen efter järnvägsövergången, men lastbilen kom så plötsligt och i sådan tvär vinkel att han inte hade en chans att väja, kollisionen blir ordentlig. Cadillacen var utrustad med en mellanvägg med skjutbart fönster bakom framsoffan. General Gay föll ner mellan baksätet och väggen, medan Patton kastades mot väggen och slog huvudet hårt i en stolpe. Woody och Gay var helt oskadda, men Patton hängde i en otäck ställning mot mellanväggen med kritvitt ansikte. Som den tappre soldat han var försäkrade han sig först att hans följeslagare var okay innan han matt förkunnade att han var paralyserad. Han bad den chockade Gay att massera hans fingrar, för han frös så. Gay gjorde detta, men Patton kände det inte, utan uppmanade honom igen. Woody hoppade ut ur den demolerade bilen, där han mötte chauffören av lastbilen, en sergeant, och skrek åt honom att han hade allvarligt skadat general Patton. Sergeanten flinade bara, enligt Woody, och sa något som: Patton, kan man tänka sig. Han var uppenbart berusad och Woody kände tydligt lukten av alkohol från honom.

Chaufförens namn var Robert Thompson och tillhörde signaltrupperna. Exakt vad han gjorde i den där lastbilen långt från sitt förband har aldrig klargjorts. Själv påstod han att han var på en nöjestur, att han lånat lastbilen. Eftersom lastbilen härrörde från ytterligare ett annat förband fanns där en misstanke om att han stulit den för att sälja den på svarta marknaden, en rätt vanlig förseelse bland ockupationstrupperna. Men Thompson skulle aldrig få plikta för vare sig ett sådant brott, eller för att ha kört berusat, eller för olyckan, eller för att han haft ytterligare två man i lastbilens hytt, vilket var emot reglementet. All pappersdokumentation rörande sergeant Thompsons medverkande i kollisionen har försvunnit, men både menige Woody och general Gay hävdade till sina respektive slut att det var ytterligare två män i den lastbilen. Deras identiteter har aldrig redovisats.


Plötsligt poppade en militärpolis upp på platsen, en löjtnant Peter K. Balabas. Det var han som tillkallade hjälp från ett närliggande amerikanskt ingenjörsförband. Det är samme löjtnant Balabas som istället för att gripa Thompson, försökte arrestera Woody, eftersom han skulle ha kört för fort. Detta stoppades effektivt av en ilsken general Gay. Det är också löjtnant Balabas som ledde utredningen av den tragiska händelsen. Under läkarhjälp transporterades Patton i ambulans till ett litet militärsjukhus i Heidelberg, dit man anlände vid kvart i ett på dagen.

Om Patton var populär bland den amerikanska allmänheten, så var han närmast helgonförklarad bland soldaterna och de återvändande veteranerna. Av den anledningen skulle sergeant Thompson, enligt honom själv, omedelbart ha skeppats till England av armén för att undvika lynchning. Detta skulle också ha förklarat varför han försvann spårlöst, men istället dök han upp fyra dagar senare, den 13 december, fortfarande i Tyskland, för en intervju med journalisten Howard K. Smith. Under den menade han att det var menige Woodrings fel, att han kört för fort. Han förklarade också att ryktet om tre personer i hans lastbil var falskt, han hade varit ensam.

Woody med bilen
General Keyes, som skulle ha befunnit sig i bilen den dagen, blev mycket upprörd över händelsen och kommenderade fram en egen utredning genom sjunde arméns resurser. Sjunde arméns Provost Marschall, alltså militärpolischef, lyckades utverka ett vittnesmål om att en tysk, av amerikanska armén civilanställd signaltekniker, vid namn Karl Krummer, skulle ha befunnit sig i lastbilen. Dessa uppgifter är försvunna, så är också sergeant Thompsons kompletta krigshandlingar, de brann upp i en eldsvåda 1972. Över lag kan man säga att trots Pattons status och berömmelse så har allt som rör hans död behandlats med stor likgiltighet och omfattande slarv.

1974 publicerades en roman, The Algonquin Project**, av den brittiske författaren Frederick Nolan. I boken beskrivs hur en attentatsman smyger fram direkt efter kollisionen i Kafertal 1945 och knäcker general Pattons nacke genom att avfyra en projektil från ett luftvapen på nära håll. 1979, under en stor sammankomst av 450 f.d. OSS.operatörer på Washington Hilton i Washington DC, ställde sig tidigare agenten Douglas Bazata upp på scenen och avslöjade att han av Wild Bill Donovan, i början av december 1945, i Nürnberg, fått 10 000 dollar, plus utlägg, för att iscensätta ett mord på general Patton. Händelsen skapade närmast tumult i lokalen. Bazata skulle ha varit nykter och många i rummet trodde på honom, baserat på gammal erfarenhet. Major Bazata, Distinguished Service Cross, tre Purple Hearts och Croix de Guerre, hade en hel del trovärdighet. Hans karriär efter kriget var minst sagt skiftande, med framstående konstnärskap sponsrat av bl.a. grevinnan av Windsor och prinsessan Grace av Monaco och nära vänskap med Salvador Dali. Man visste att han stått Donovan mycket nära och haft mycket att tacka honom för i karriären. Om Donovan hade något riktigt fult i görningen, så skulle Bazata ha varit en av dem han skulle anförtrott detta. Bazata avslutade sin karriär med att arbeta under Reagan-administrationen som speciell assistent till marinministern John F. Lehman Jr.


Genast skulle belackarna av Bazata hävda att han inspirerats av Nolans bok. Två ytterligare f.d. OSS-operatörer, med nära samröre med Bazata, berättade 1972 för journalisten Joy Billington på Washington Star, att deras kollega hade varit den tredje mannen i lastbilen, tillsammans med sergeant Thompson och tyske medborgaren Krummer. Bazata skulle ha utfört exakt den typ av attentat mot Patton som Nolan beskrev i sin bok, berättat två år innan bokens publicering. Sättet att med vapen säkra Pattons brutna nacke är dock knappast troligt, eftersom både general Gay och menige Woodring skulle ha sett det. De lämnade aldrig Patton ensam för ett ögonblick i väntan på ambulansen. Samtidigt, med facit i hand, hade ju ändå ett eventuellt attentat mot generalen rönts med framgång, Patton avled ju tolv dagar senare.

Under den tid han vistades på rum nr 110 på sjukhuset i Heidelberg var Patton huvudsakligen vid medvetande. Ingen förhörde honom eller skrev ner hans version om händelsen. Hans hustru, Beatrice – Bea – kom från USA och satt vid hans sida hela tiden. Man trodde ett tag att han skulle överleva. Patton var lam från nacken och nedåt, flera ben i ryggen och några kotor hade lossnat från sina positioner, så på den fronten var hans läge mycket svårt, men det fanns hopp, ansåg man. Fyra dagar innan julen 1945 förvärrades hans tillstånd, den långa tiden orörlig hade försämrat hans kondition och ett lungemboli bildades, vilket slog ut hans andning och hjärtverksamhet.

Sista färden

General George Smith Patton Jr. avled klockan 19:45 den 21 december 1945. Sjukhuset var omringat av pressen. Ingen av hans närmaste ville att någon skulle få se hans kropp, så den fördes raskt ner i källaren. Ingen obduktion tilläts av hustrun. Sergeant Meeks kom med generalens personliga stjärnbaner och svepte honom i den. Fru Patton hade beställt en kista från London, femtonde armén hämtade den med eget flyg under stort hemlighetsmakeri. Bea hade önskat att hennes man kunde begravas på West Point i USA, men armén var inte beredd att göra undantag. Ingen amerikansk kropp har någonsin förts hem under andra världskriget, samtliga blev begravda på krigskyrkogårdar runt om i världen. Nu var det var det dock bråttom, man ville ha generalen begravd innan jul.

Beatrice Patton valde då den stora amerikanska krigskyrkogården Hamm, utanför Luxemburg. Där låg kämparna från slaget om Ardennerna ett år tidigare, flera av dem tillhörande den tredje armén. Kroppen fraktades under hedersbetygelser med tåg norrut. Vid den här tiden var nyheten ute i världens media, att patton var död. På julaftonen den 24 december anlände kistan till Luxemburg. Enda tidningen som skrev om händelsen var tyska Süddeutsche Zeitung. Tusentals människor hade samlats i staden, framför allt militärer, höga officerare från flera länder, men också många övriga soldater, särskilt de veteraner från tredje armén som fortfarande var kvar i Europa. Många luxemburgare hade samlats med blottade huvuden. En kanonvagn hade letats fram, dragen av hästar. Franskt artilleri sköt sjutton salutskott, Royal Air Force defilerade i luften. Sergeant Mims hade återkommit och bar kistan i täten tillsammans med sergeant Meeks. Varken Dwight Eisenhower eller Omar Bradley var där. Den gamle generalen fick en improviserad, men inte mindre kraftfull och känsloladdad begravning, värdig en hjälte.


* Varken Truman eller Patton kände till att de kommit varandra mycket nära under första världskriget. Truman, som var reservofficer, tjänstgjorde i fältartilleriet som kapten, medan överstelöjtnant Patton basade för sina stridsvagnar. Vid ett tillfälle under Meuse-Argonne offensiven, september-november 1918, gav hans batteri ur 129: e artilleribataljonen, 35: e infanteridivisionen, direkt eldunderstöd till Pattons pansar. Ingen av dem skulle någonsin få veta det.


** Originaltitel: The Oshawa Project. Den blev film 1978, Brass Target med George Kennedy som Patton och Max von Sydow i rollen som särskilt otäck lönnmördare. I filmen skulle Patton ha mördats därför att han kunde avslöja en guldkupp utförd av korrupta officerare, i maskopi med amerikanska maffian.