lördag 22 november 2014

Unionskrisen 1905


I Sverige har vi generellt en mera positiv syn på en nordisk union än vad våra grannar har. Fortfarande existerar en viss rosenröd nostalgi över den forna Svensk-norska unionen och skämtsamma uttalanden om att vi inte borde ha släppt Norge, ofta i relation till deras olja, förekommer till denna dag. Norrmännens uppfattning om unionen går i skarp kontrast mot den svenska. För dem var den inte mycket bättre än en ockupation och Sverige agerade som en arrogant stormakt. Det vi ofta kallar för ett norskt lillebrorskomplex, kallar de ett svenskt storebrorskomplex, men med allvarligare mening. I modern historia har Norge avvisat tal om en union vid flera tillfällen, inte minst i NATO-frågan, och det går att spåra en frustration hos dem varför vi, broderfolket i Sverige, inte tycks förstå vidden av denna uppfattning.

Den svensk-norska unionen skapades 1814 med Kielfördraget som undertecknades av Sverige och Danmark. Sverige hade fått det danska Norge av Ryssland som kompensation för avträdet av Finland 1809. Danmark fick behålla Färöarna, Island och Grönland, samt gavs Pommern av Sverige 1815. Detta kom som belöning till Sverige för deltagandet i den sjätte koalitionen mot Napoleon och slaget vid Leipzig 1813. Åtgärden etablerade även Jean Bernadotte som svensk kronprins och senare kung Karl XIV Johan. Han lät invadera Norge den 26 juli 1814 med en armé om 45 000 man*. De 28 000 norska soldaterna stred väl, slog svenskarna vid Lier och Marstrand i början av augusti. Det svenska militära anslaget var dock allt för hårt under Karl Johans befäl och svenska trupper nådde Kristiania (Oslo) den 14 augusti. Genom Konventionen i Moss samma dag skrevs ett fredsfördrag mellan Sverige och Norge. Kriget hade kostat ca 3-400 soldater på vardera sidan. Moss ledde därefter till revisionen av den norska grundlagen i november och den s.k. Riksakten från den 6 augusti 1815. Unionen var en kompromiss mellan svenskarnas anspråk på Norge och norrmännens uttalade önskan till självständighet, den s.k. Eidsvollförfattningen.

Svenska soldater bygger pansartåg

Norrmännen var missnöjda med personalunionen från första stund, men det filtrerades inte ut i den breda opinionen förrän i mitten av 1800-talet. Året 1860 kom att utgöra en vattendelare i de svensk-norska förbindelserna. Det som började med den s.k. Ståthållarstriden eskalerade i ytterligare tre stora konflikter under slutet av 1800-talet. Det var helt enkelt norrmännens upplevelse av en union till Sveriges fördel och en allmän önskan om självständighet som allvarligt trasslade till relationerna. Vid 1890-talet var norrmännen enade över hela den politiska skalan. Processen försvårades ytterligare och kulminerade med det norska Stortingets avsked på våren 1905 och kung Oscar II: s vägran att acceptera detta. Stortinget förklarade då att eftersom kungen var oförmögen att agera enligt grundlagens förpliktelser, så måste unionen upplösas, vilket de gjorde unilateralt den 7 juni. I augusti genomförde Stortinget en norsk folkomröstning i frågan och självständigheten vann med 368 208 röster mot 184. Sverige hängde inte alls med i svängarna.

I de olika åtgärdspaket som Sverige försökte skapa för att hålla samman unionen under sommaren och förhösten 1905 ingick givetvis även en militär intervention. Sverige var osedvanligt väl rustade militärt detta år för att invadera och kväsa Norge. Det finns två historiska skolor, ur ett strategiskt perspektiv, kring varför Norge önskade bryta med Sverige just då. Den ena, den huvudsakligen svenska, säger att Rysslands brakförlust mot Japan i det rysk-japanska kriget 1904-05 innebar att det avsevärt minskade trycket mot Sverige – d.v.s. unionen – stärkte norrmännen i deras iver. Den norska synen på detta drar inte den slutsatsen. Man menar istället att Norge aldrig känt hotet från Ryssland på samma sätt som Sverige och att händelserna 1905 sporrades av frihetsidealen enkom. Klart är dock att med den ryska östersjöflottans undergång vid slaget vid Tsushima den 28 maj 1905, så försvann hela det omedelbara hotet från ärkefienden i ett nafs för de svenske och generalstaben i Stockholm kunde vända bajonetterna helt och hållet västerut.

Oscar II och kronprins Gustav

Den svenska anfallsplanen på Norge daterades tillbaka till 1893. Det måste ha varit ett rätt så schizofrent arbete, då generalstaben samtidigt reviderade den norska arméns förflyttningar på järnväg till Sverige i händelse av krig – mot förslagsvis Ryssland. Svensk och norsk militär hade samverkat under större delen 1800-talet, men i skuggan av de ökade politiska motsättningarna tvingades den svenska militären börja planera för en potentiellt ny väpnad konflikt, Krigsfall Norge. Svensk militär levde i ett finansiellt och politiskt uppsving. Efter Krimkriget 1853-56, då Sverige agerat neutralt på västmakternas och Turkiets sida mot Ryssland – man hade upplåtit svenska hamnar och replifunktioner (teknik) till brittisk och fransk örlog i Östersjön – hade nya förhoppningar om ett svensk Finland blossat upp igen. Även om den starka liberaliseringen av Sveriges finanspolitik i mitten av seklet, d.v.s. inledningen till den svenska välfärden, lagt sorti på militärens upprustningsbehov, så hade de förnyade ryska musklerna därefter manat fram stora tillskott i statsbudgeten för militär spendering vid slutet av 1800-talet. Det var nu Bodens fästning började planeras.

1905 hade Sverige en kombination av yrkes- och värnpliktsförsvar. Värnplikten hade klubbats igenom i Riksdagen 1901, efter 90 år av parlamentarisk långbänk och låg fortfarande i sin linda. Den svenska flottan var helt stamanställd, efter det att man långt tidigare ändrat indelningsverket på sjön till ren professionalism. Arméns stående styrka om 150 000 man bestod av fast anställda och indelta knektar. Gardesregementena och hela kavalleriet utgjordes av professionella soldater. Med mobiliserade värnpliktiga kunde ytterligare ca 300 000 man knytas till armén, vilket innebar att praktiskt taget hela linjeinfanteriet befann sig i olika stadier av utbildningsnivå. Norge hade haft värnpliktsarmé sedan 1814 och eftersom krigslarmet steg mot slutet av sommaren 1905, då de nya kontingenterna med beväringar ryckte in, kunde Norge rusta ca 24 000 man. Den svenska rörelsen mot värnplikt var delvis inspirerad från Norge. Detta var också motargumentet från konservativa politiska krafter – varför skall staten bidra till att utbilda och utrusta potentiella upprorsmän? Samma tankegång användes mot den växande socialismen i samhället. Värnpliktens förespråkare, liberaler och socialdemokrater, argumenterade från två olika håll. Liberalerna gillade idén om en krigsmakt skild från kungamakten, medan socialdemokraterna såg en proletär folkarmé framför sig.

Stridsberedda norska soldater

Planen för anfall 1905 var snarlik den man använt för kriget 1814. Den var mycket aggressiv. Tyngdpunkten låg i Värmland, där den svenska första armén, med fem infanterifördelningar, en kavallerifördelning och två artilleriregementen skulle stöta mot den norska Glommalinjen med de befästningar som uppförts under 1800-talet. Längre söderut skulle flottan tillsammans med det s.k. Bohusdetachementet, 8 infanteribataljoner, 4 kavalleriskvadroner och 3 artilleribatterier om 12 pjäser, angripa norska marininstallationer på sin färd utmed Kristianiafjorden. I norr stod andra armén med stab i Östersund, 17 bataljoner, 4 skvadroner och 9 batterier. Malmbanan längst i norr skyddades av en bataljon jägarinfanteri. Den svenska armén var redo, att angripa gamla kollegor i skuggan av kung Oscar II: a uttryckliga önskan, var inget problem. Entusiasmen var faktiskt rätt stor i Sverige, endast längst ut på vänsterkanten fanns det betänkligheter om det internationella proletariatet. Även socialdemokraten Hjalmar Branting slog ut med armarna och ursäktade sig. Norge var samtidigt mer än redo att åter försvara sig. Vid sidan av den reguljära krigsmakten började man rekrytera frivilliga. Till skillnad från svenskarna förberedde sig norrmännen mentalt för en lång konflikt.

Oscar II var en sjuk gammal man på sensommaren 1905 – han avled i december 1907. Allt fler konseljer med regering och riksdag leddes istället av konprinsen Gustav, den blivande Gustav V. Gustav var av ett helt annat skot och korn än sin far. Där Oscar var mycket upptagen av sin anfaders, den franske fältmarskalkens ära, var Gustav mer intresserad av sin kommande tid som regent. Han menade att det fanns en anledning till att fundera över vad ett krig skulle göra med de båda folken och den framtida förmågan att leva sida vid sida. Gustavs mjukare hållning spelade definitivt en roll i hur språkbruket ändrades till det mer hoppfulla mellan Stockholm och Kristiania. Den 31 augusti samlades delegater från de båda nationerna i Karlstad. Karlstadskonferensen höll på till den 23 september och resulterade i fastställda gränsdragningar, militära placeringar och inledningen till ett svenskt erkännande av den norska självständigheten. Betydelsen för denna konvention bröts upp så sent som 1993, då den helt förlorat sitt syfte.

Unionsupplösningen i Karlstad

Vi kom farligt nära ett krig mellan våra nationer sommaren 1905. Kriget hade med all säkerhet inte blivit, som den svenska militären hoppades, en snabb affär som 1814, utan ett utdraget gerillakrig. Sverige hade visst kunnat slå igenom de norska linjerna, kapa landet halvvägs och intagit Kristiania, men norrmännen var inställda på kamp även efter detta. Det hade blivit en tragedi utan dess make och båda länderna hade förstörts av detta. Vi skall vara tacksamma att det aldrig blev något krig, samtidigt som vi bör förstå varför t.ex. norrmännen drar åt sig öronen varje gång det talas om en Nordisk union.



* Sveriges sista krigshandling.

tisdag 18 november 2014

Kampen om Skandinavien 1939/40


Mellan oktober 1939 och april 1940 hamnade Skandinavien och Norden i fokus för krigets stormakter på kontinenten. Det skedde oväntat och snabbt, de små, oförberedda nationerna i norr blev brickor i ett viktigt spel om positioner, tillgångar och manöverutrymme i det fortsatta kriget. Under vintern attackerade Sovjetunionen Finland inom ramen för Molotov-Ribbentroppakten med tyskarna. De båda diktaturerna konsoliderade sina territorier, kommunisterna önskade återskapa det gamla Tsarryssland. Omvärlden reagerade med bestörtning, men mycket mer än så blev det inte. Finlands huvudsakliga bundsförvant under Vinterkriget var Sverige, som därmed ställde sin neutralitet på undantag för det gamla broderfolket och blev en ickestridande part i konflikten. Det skulle få konsekvenser för den omedelbara framtiden.

Nere på kontinenten hade låtsatskriget brutit ut mellan de allierade och Nazityskland. När Tyskland och Sovjetunionen ockuperade Polen stod Storbritannien och Frankrike och tittade på. Det kallades Låtsaskriget, två massiva, militära jättar vägde sina potentialer mot varandra, utan att något egentligen hände. De allierade utnyttjade inte tillfället att under det tyska fälttåget i Polen gå till anfall över Rhen, när endast en åttondel av Wehrmacht stod framför dem. Hitler hade fått både rätt och fel, han hade räknat med att slippa en krigsförklaring med angreppet på Polen, men han köpte omedelbart konceptet när de allierade, precis som han också förutspått, inte agerade. Det framstår idag som en gåta varför det blev så här, förklaringsmodellerna är många, men det finns en faktor som ofta ignoreras.


Storbritannien och Frankrike delade uppfattningen att man absolut inte önskade möta Tyskland i ett storkrig på de gamla slagfälten från det tidigare världskriget. Man ville för allt i världen inte återuppleva det fruktansvärda, ohyggliga traumat. Även om militären kanske framställde alternativa scenarior, så hade politikerna i London och Paris bestämt sig – tysken skulle inte mötas framför Rhen, det var uteslutet. Denna åsikt delades även av Winston Churchill, som vid den här tiden fortfarande var marinminister. Ställningstagandet var så starkt att när amerikanarna inträdde i kriget och började marschera upp i Europa under 1942, så ställdes de blankt inför britternas vägran att agera med en snar invasion av kontinenten i åtanke. Britterna tog t.o.m. de inledande svåra förlusterna det amerikanska flygvapnet drogs med under deras bombräder över Tyskland som intäkt för detta argument.

Med Sovjetunionen på Nazitysklands sida under 1939/1940 skulle det väpnade kriget föras i periferin, utanför det centrala konfliktsområdet i Europa. Det var även så att London och Paris aktivt sökte operationer där ute för att avleda nazisternas uppmärksamhet från elefanten i rummet. Den enda pågående striden skedde ute till havs, i Atlanten, där tyska marinen börjat cirkulera sjöfarten och de allierade jagade de stora, magnifika krigsfartygen med viss framgång. Man slog till mot italienarna i Nordafrika och man rörde sig i Medelhavet. Och så var det Skandinavien och Norden. De allierade stod på Finlands sida och en önskan att aktivt bistå det finska folket framfördes. En expeditionsstyrka om 150 000 brittiska och franska trupper erbjöds, med nödvändig tranisteringstrafik genom Norge och Sverige som följd. Erbjudandet kom sent, Finland ansåg inte, med hänseende till de delikata fredsförhandlingarna med Moskva, att hjälpen tjänade sitt syfte i elfte timman. Norge och Sverige vägrade transitering av allierad trupp, med hänvisning till neutraliteten. Det skulle också få konsekvenser i framtiden.


Med låtsaskrigets början hade Tyskland i ett svep förlorat en stor andel av sitt behov av järnmalm, som i första hand importerats från Frankrike. Detta hade Berlin insett redan innan kriget, så istället lät man importen från Sverige öka, något som redan 1938 uppgått till hela 33 procent av det tyska behovet. De allierade förhandlade med Stockholm att avbryta affärerna med Nazityskland. Sverige nekade, hävdade åter sin neutralitet och krävde i så fall full kompensation för exportbortfallet. De allierade erbjöd inga exportgarantier, men både Norge och Sverige fick garantier på allierad assistans vid en tysk aggression. Expeditionsstyrkan till Finland kunde också brukas i Skandinavien, menade man. Det talades om att bygga en gemensam, befäst bakre frontlinje utmed sjöarna Mälaren, Hjälmaren, Vättern och Vänern, förankrad i storskogen mot det ogenomträngliga Norge. Ingen av de två skandinaviska nationerna gillade framställningen, att tala krigsplaner när man var neutrala, det rimmade illa. De allierade svarade med att anklaga skandinaverna för att vara bekväma, ovilliga att offra någonting nu när Europa stod i brand och demokratin hotades av diktaturens beläte.

Det allierade erbjudandet innehöll givetvis också ett förtäckt hot, något som blev mer uttalat allt eftersom det finska vinterkriget rasade. Om Sovjetunionen tog Finland ansåg sig de allierade tvingade att agera gentemot Norge och Sverige, vare sig de här nationerna ville det eller ej. Man insåg att nazisterna och kommunisterna delat in Europa i hemisfärer och att hotet mot Skandinavien inte kom från Sovjet i första hand, utan från Tyskland. Detta antagande var inte Sverige helt överens om, svenskarna fruktade ryssen mer och hade placerat sin partiellt mobiliserade armé uppe i Norrbotten, antagligen även med ett annat scenario i åtanke. I de stundtals heta diskussionerna med de allierade hade både Sverige och Norge iakttagit en preferens hos de brittiska och franska delegationerna – Malmbanan från Kiruna. Sveriges export av järnmalm skedde inte enbart via Narvik, utan sommartid var också Luleå en viktig utskeppningshamn. Skandinaverna förstod att de allierade, vid en aggressiv aktion, i första hand ämnade landstiga i trakten av Narvik och sedan avancera över fjällmassivet för att ta Norrbotten och Luleå.


De kallades Operation Wilfred och Plan R4 och var ytterst Winston Churchills idéer*. Endast den ena, maritima delen realiserades, eftersom en fredsdeklaration undertecknades i mars 1940 mellan Finland och Sovjetunionen. Operation Wilfred genomfördes den 8 april 1940 och utgjordes av en massiv minutläggning utförd av Royal Navy i norska vatten, först söder om Lofoten, i mynningen till Vestfjorden och därigenom blockera malmtrafiken från Narvik. Därefter skulle samtliga utlopp från norska hamnar söderut blockeras med minspärrar. Wilfred hade ursprungligen utgjort flottenheten till R4, själva invasionen med trupp på norskt territorium, men i början av april lämnades dessa styrkor kvar i England, då hotbilden i norr tycktes släppa något. Där fanns också Operation Catherine, en plan att plantera brittiska flottan i Östersjön med en betydande styrka, i syfte att blockera malmtrafiken den vägen. Catherine stoppades dock av förste själorden, amiral Sir Dudley Pound, som varandes inte realistisk. Det fanns även omfattande bombkampanjer, inte minst mot Göteborgs hamn, samt Operation Pike, som innebar att bomba sovjetiska hamninstallationer i Baltikum och utmed Svarta havet, med eventuellt Sverige och Turkiet som basområden.

Det historiska försvaret för dessa angrepp från parlamentariska demokratier mot andra likvärdiga, fria nationer, har alltid varit argumentet Peacefull Invasion, ungefär de liknande operationer man utförde mot Island och Färöarna. Ansvaret för våldet lades helt och hållet på Norge och Sverige. Åtminstone Sverige hade haft tillgång till trupp för att möta den fredliga invasionen i norr. Norges fiende under de första dagarna av april 1940 var Storbritannien och Frankrike. Den begränsade mobilisering man genomfört, framför allt av flottan, kustartilleriet och det lilla flygvapnet, var riktat mot detta hot, det var i första hand brittiska flottan man väntade på. Vad som hände dagen efter Operation Wilfred fanns då inte med i norrmännens, eller någon annans beräkningar, för den delen.


Nazitysklands uppfattning om Skandinavien var mer avslappnad, vilket inte minst den svenska diplomatkåren noterade med oblyg förnöjsamhet. I betraktelsen av Hitlers agerande måste man ta med Molotov-Ribbentropspakten, samt hans egna planer för Västeuropa. Molotov-Ribbentrop hade tecknats så att nazisterna fick fritt spelrum mot väst. Planerna på att angripa Frankrike och Benelux låg redan färdiga på bordet, det var nu enbart en taktisk fråga. Därigenom hade man offrat en nation man egentligen hade ett gott öga till, Finland. Finnarna var ryssarnas andel, Skandinavien var tyskarnas. Berlin var medvetna om de allierades dilemma och man kände till samtalen med Norge och Sverige. Här litade dock Hitler fullt och fast på skandinavernas neutralitet, eller snarare ovilja att diskutera några som helst krigshandlingar åt något håll. Man hade gjort helt klart för Oslo och Stockholm att vid minsta hot om svängning till allierad fördel, skulle Tyskland omedelbart förklara krig och Wehrmacht skulle agera, de stod ju redan på krigsfot. Nazisterna hade fullständigt rätt, även om de allierade redan hotade Skandinavien, var ett scenario med ett aggressivt Tyskland, med Sovjetunionen om ryggen, en allt för skrämmande föreställning.

Berlin fick sina uppgifter om samtalen mellan Skandinaverna och de allierade genom olika källor, även diplomatiska. Även om inte den svenska diplomatkåren talade klartext med tyskarna, så kunde man läsa mellan raderna. Sedan fanns där i Norge Vidkun Quisling, en f.d. konservativ stortingsmedlem som bildat Nasjonal Samling, ett litet, pronazistisk och nationalistiskt parti. Quisling hade via sina gamla kontakter i Stortinget skaffat sig ingående kunskaper om de pågående samtalen med de allierade. Han drog riktiga slutsatser, de allierade stod redo för militära handlingar mot Skandinavien för att stoppa malmtrafiken. Eftersom han närde en dröm om ett maktövertagande var det inget problem för honom att som nationalist begå den logiska kullerbyttan att lägga fram allt för tyskarna i Berlin. Som tack lovades han en position i en potentiell ny situation visavi Norge, ett löfte tyskarna endast delvis skulle följa. Hitler reagerade snabbt, han kommenderade OKH. Oberkommando des Heeres, att skyndsamt ta fram en stridsplan för att säkra Norge – och ta Danmark på vägen. OKH: s skicklige stabschef general Franz Halder satte kollegan Nikolaus von Fakenhorst på jobbet och en fantastisk plan presenterades på en vecka.


Den 9 april 1940 angreps Danmark och Norge. Danmark tog inom 12 timmar och även om det skulle ta tre månader att helt ockupera Norge, så innebar Operation Weserübung ett effektivt stopp för allierad expansion i nordlig riktning. Operationerna Wilfred och Plan R4 vändes omedelbart om och blev pronorska åtgärder. De 150 000 soldaterna, som används under de senaste månaderna som argument för finskt understöd, skandinaviskt understöd och som invasionsstyrka av Norge och Sverige, blev nu befrielsearmé för Norge, om än en misslyckad sådan.

Operation Weserübung inledde i sin tur slaget om Västeuropa, istället för den planerade sommaroffensiven över Rhen. Därigenom flyttades fokus definitivt till kontinenten. Sverige skonades därför att Nazityskland inte behövde angripa oss. Oavsett om man ser det utifrån politiskt eller militärt perspektiv, så var bilden klar. Sverige visade en stark lojalitet med Finland, nästan beredda att gå i krig för dem, en nation tyskarna hade sina egna planer för. Vi hade blankt nekat transitering av allierade styrkor, något man nu ämnade ändra gentemot de tyska behoven.

Sverige var neutralt – på Tysklands sida.



* Det här var ingalunda några nya, revolutionära idéer. Under första världskriget hade Churchill – som även då var marinminister – flexat amiral Lord Fischers plan, kallad The Baltic Project, att med en massiv invasionsarmé, sammansatt av både brittiska, franska och ryska styrkor, angripa Tyskland norrifrån. Planen hade krävt engagemang av både Sverige och Danmark, osäkert i vilken kapacitet.

onsdag 12 november 2014

Ett ögonblicks verk


På kvällen den 28 september 1918 utförde delar ur The Green Howards – Alexandra, Princess of Wale’s Own Yorkshire Regiment – ett begränsat anfall mot tyska ställningar intill kanalen vid samhället Marcoing, Nord-Pas-de-Calais. De besköts av kraftig eldgivning från kulsprutor och i stridens hetta fann sig snart åtta man kringrända av tyska soldater. Läget hade kunnat vara allvarligt om det inte vore för den 27-årige, menige soldaten Henry Tandey från Lemington, Warwickshire. Han tog befälet och beordrade sina kamrater att fixera bajonetterna till gevären och följa honom i ett anfall, rakt på.

Man gjorde vad han sagt, menige Tandey var yrkessoldat, som värvat sig 1911 och hade rykte om sig att vara en sjutusan till karl, dessutom en levande legend. En italiensk målare, Fortunino Matania, hade avbildat honom i en bataljmålning från 1914, i åminnelse av när han burit sårade på sin rygg genom det belgiska Menen (fr: Menin). Så sent som bara en månad tidigare hade han rekommenderats för DCM, Distinguished Conduct Medal, då han med två andra kamrater stormat ett kulsprutenäste. Dagen dessförinnan hade han kvalificerat sig för Military Medal, MM, då han åter räddat sårade genom kulregnet, samt lett bombgrupper ner i fiendens skyttegravar.


Den aktuella kvällen genomförde de åtta brittiska soldaterna ett bajonettanfall så våldsamt att man jagade fienden på flykten. Man jagade dem hela vägen till deras kompanistab, som de nu övertog. För gärningen erhöll menige Tandey VC, Victoria Cross, den högsta utmärkelsen Storbritannien har. Konungen hängde den om hans hals efter kriget. Detta gjorde honom till den mest dekorerade, levande brittiske soldaten efter första världskriget. Det var dock något helt annat som hände den kvällen som kom att få grava efterverkningar för menige Tandey.

Han hade under jakten huggit ner och skjutit ihjäl så många tyskar han kunde, tills han nådde den tyska kompanistaben. Detta dräpande hade Tandey inga betänkligheter kring, fienden var där för att dödas, så enkelt var det med det. Vid kompanistaben siktade han en ensam, tysk soldat, som försökte ta sig därifrån. Tandey lade an sitt gevär för att knäppa tysken, men ändrade sig. Han hade några få undantag i sitt värv, som att inte skjuta flyende soldater, soldater som var obeväpnade eller sårade, någon måtta fick det vara. Soldaten han såg genom kornet på sitt vapen var obeväpnad och flyende. Han snubblade och trillade omkull, när han reste sig upp vände han på sig och fick se Tandey som just då sänkte sitt gevär. Tandey hade därefter alltid sagt att tysken nickade ett tack innan han försvann.


Kriget tog slut strax därefter och Tandey skrev på för ytterligare tjänstgöring i armén. Han duckade däremot för befordran och kom att vistas några år i kolonierna. Menige Tandey muckade definitivt 1926 efter 15 år i kronans tjänst. Han erhöll en pension, gifte sig, gifte om sig, fick aldrig några barn och flyttade till Coventry, där han började arbeta för Triumph Motor Company som väktare. Som person var han tillbakadragen, han deltog aldrig i veteranföreningar och undvek media. Han berättade sällan, eller aldrig om sina erfarenheter från kriget, även om hans imponerande medaljskörd hängde inom en ram i hans hem, till de få besökarnas stora fascination.

Så kom 1937 och Henry Tandeys liv skulle vändas ut och in för alltid. En dag på jobbet kom några allvarliga fabrikstjänstemän på Triumph och hämtade Tandey från hans vaktkur. De förde honom till direktionsbyggnaden, där kontorsflickorna stod och stirrade på honom när han leddes till verkställande direktörens administration. I ett konferensrum väntade hela ledningen och självaste direktören räckte honom en telefonlur.
– Mr. Tandey, sa chefen allvarligt. Premiärministern vill tala med er.
Den omtumlade och fullständigt oförstående Tandey tog luren och svarade med darrande stämma. Det var verkligen premiärminister Neville Chamberlain och det han hade att berätta fick den gamle krigshjälten att måsta erbjudas en stol av chefen för Triumph Motor Company.


Under en av sina fullständigt fruktlösa resor till Nazityskland och samtal med den överservile Adolf Hitler, hade premiärministern infunnit sig på führerns alpnäste i Berchtesgaden. Bland många överdådiga ting som Hitler ville visa fanns det en reproduktion av Fortunino Matanias målning, The Menin Crossroads. Führern pekade på soldaten i förgrunden, han som bär sin sårade kamrat på ryggen och går mot betraktaren.
– Jag känner igen den här soldaten, hade Hitler sagt.
Inför en fullständigt förbluffad brittisk delegation berättade han hur soldaten på målningen var den man som i september 1918 skonat honom, Adolf Hitler, från att bli skjuten. Han var helt säker på detta och undrade nu om premiärministern kunde hjälpa honom finna soldaten. Hitler ville framföra en hälsning av tacksamhet, om det var möjligt.

Många är de som ifrågasatt sanningshalten i denna berättelse, men två faktum kvarstår. Hitler framförde denna önskan till Chamberlain i Bechtesgaden 1937 och Henry Tandeys gamla frontkamrater och officerare, inklusive hans bataljonschef, intygade att Tandey haft det där mötet med den tyske soldaten vid Marcoing den 28 september 1918. Det står och faller med Hitlers påstående, för Tandey kunde aldrig själv bekräfta att det var samme man i en yngre version, bara att han hade en mustasch av den typ Hitler bar vid den tiden. Däremot var han övertygad om att så var fallet, han hade skonat nazisteldaren och under de kommande åren skulle detta vila som en förbannelse över den stackars mannen.


Tandey anmälde sig frivillig för ny tjänstgöring vid andra världskrigets början, men nekades givetvis. Han var för gammal, han var dessutom klassad som krigsinvalid och arméns uppfattning var den korrekta, menige Tandey hade gjort sitt och mer därtill för King and Country. Det gjordes officiellt att motivet för Tandeys önskan var att få sätta en kula i Adolf Hitler, en gång för alla. 1940, när Luftwaffe bombade Coventry, en viktig industristad, förstördes Tandeys hus fullständigt. Han förlorade i ett nafs många grannar och nära vänner. Han sågs stå gråtande på gatan och förbanna himlen ovanför sig.


Menige Henry Tandey, en av Storbritanniens allra främsta krigshjältar avled 1977, 86 år gammal. Hans stoft fördes med högvakt av armén till den brittiska krigskyrkogården vid Marcoing, där han lades till vila bland sina kamrater under största hedersbetygelser från brittisk och fransk militär.

måndag 10 november 2014

Hitlers lakejer

Keitel, Jodl och Warlimont hade aldrig varit i kriget … Deras brist på erfarenhet innebar att de tenderade att underskatta praktiska problem, samt att uppmuntra Hitler att genomföra omöjliga projekt …
                                                                                           Erich von Manstein


Det finns inte mycket skrivet om de tre militärer som stod Adolf Hitler närmast, fältmarskalk Wilhelm Keitel, generalöverste Alfred Jodl och general Walter Warlimont. Endast den yngste av dem, Warlimont, överlevde kriget och skrev en uppmärksammad självbiografi, Inside Hitler’s Headquarters 1939-1945 (1962). Han framträdde även som kommentator i den stora TV-serien En värld i krig (1973-74). Mycket p.g.a. just detta, hans tillgänglighet och status i efterkrigshistorien, innebar att han i större omfattning än sina två kumpaner förpassades till glömska. General Warlimont var ställföreträdande stabschef för Oberkommando der Wehrmacht, OKW, direkt under Jodl och Keitel. Deras arbete var förutsättningen för nazisternas erövringskrig och terror i Europa.

De hade fyra saker gemensamt, dessa tre generaler: De var inga adelsmän och definitivt inga preussare. Keitel var bondson från Niedersachsen. Jodl föddes utanför äktenskapet i Würzburg, Bayern, som Alfred Baumgärtler. Hans efternamn ändrades när föräldrarna väl gifte sig, fadern var officer i armén*. Warlimont kom också han från Niedersachsen, son till en förläggare. Det andra de hade gemensamt, som också hör samman med deras bakgrund, var att de var artillerister. Artilleriets ständigt törstande behov av kompetenta officerare och dess låga status i armén i början av 1900-talet, lade grunden för åtskilliga skickliga, men namnlösa tyska generaler under andra världskriget. Keitels far hatade preussare så mycket att när hans son förödmjukade honom genom att vilja bli yrkesmilitär, krävde han att sonen värvade sig i ett bayerskt artilleriförband.

Hitler och Keitel

Den tredje saken de hade gemensamt var att de var duktiga och flitiga, de baserade sina karriärer på egna meriter. När de väl möttes i historien tycktes de ha sällat sig till varandra mycket just därför. Därmed hade de inte så stora problem med deras framtida relationer med det övriga kollegiet. De var inte utan stridserfarenhet. Keitel vann sina järnkors vid Marne, Verdun och Ypern. Jodl sårades två gånger på västfronten och deltog även i öst. Warlimont gick rakt in i kriget 1914 som officersaspirant, han blev löjtnant och batterichef på slagfälten i Frankrike och i Italien. Ändå är det som stabsofficerare de gjorde sina avtryck i historien. Keitel var en av de mest framträdande förmågorna under mellankrigstiden, med höga poster inom Reichwehr och i krigsdepartementet. Både Jodl och Warlimont var djupt insyltade med planeringen av det tyska militärsamarbetet med Sovjetunionen under 1920-talet. De gjorde sig namn och var aktade i högre militära kretsar, de var exceptionellt skickliga stabsofficerare och organisatörer, enligt de bästa av preussiska traditioner. Man glömmer ofta det i historien.

Den fjärde faktorn var deras gemensamma skapelse, OKW, Oberkommando der Wehrmacht. Sedan första världskrigets slut hade Tyskland saknat en generalstab, man fick helt enkelt inte ha en enligt Versaillesfördraget. Istället hade Reichwehr tillsammans med Weimarrepubliken skapat Truppenamt, en avdelning inom krigsdepartementet. Bakom kulisserna, i hemlighet, var krigsdepartementet detsamma som generalstaben. Denna påtvingade olyckliga lösning ärvdes senare av nazisterna och Adolf Hitler. Detta innebar att den politiska kontrollen över krigsmakten, det nya Wehrmacht, redan var etablerad. För militärens del hamnade man nu i ett dilemma. Samtidigt som man törstade efter en riktig generalstab så var motståndet till Hitler – en f.d. Gefreiter, knappt en korpral, socialist till på köpet – som överbefälhavare utbredd i kåren. Det existerade dock en splittring i frågan om den politiska kontrollen över krigsmakten och Keitel, Jodl och Warlimont tillhörde dem i toppen som inte hade några betänkligheter kring führerns position, bara man rationaliserade organisationen och skapade en generalstab. Man förordade dock en separat stab för vart och ett av de tre vapenslagen – OKH, OKL och OKM – med en begränsad, högre stab – OKW – för führern att förhålla sig till.

Warlimont

Det var överstelöjtnant Warlimont som satte strukturen på pränt 1937, det s.k. Warlimont Memorandum. Han var redan då ställföreträdare till överste Jodl som chef för krigsdepartementets operationsavdelning. Man lyssnade på Warlimont, inte minst i de politiska korridorerna. Hans stjärna kom sig av hans internationella begåvning, ett högst ovanligt drag i det annars så isolerade Tyskland. Han hade just återvänt från Spanien, där han tjänstgjort som militärattaché hos general Franco och organiserat mycket av den hemliga, tyska assistansen i det pågående inbördeskriget. Tidigare hade han på krigsmaktens bekostnad levt och studerat i både England och USA – ifrån vilket han producerat åtskilliga rapporter om den amerikanska industrins betydelse för militarismen. Jodl presenterade Warlimonts idéer för Keitel, som stod Hitler nära och samma år blivit befordrad till generalmajor. Keitel hade i sin tur kommit ut som segrare ur den skamliga Blomberg-Fritsch affären**, d.v.s. nazisterna avyttrande av två efter varandra följande överbefälhavare/krigsministrar. Keitel kom nu att axla denna roll på egen hand i det vakuum som uppstod innan Hitler tog den absoluta makten med OKW: s skapande.

Hitler gillade det han såg. Vad antagligen Keitel, eller någon annan militär för den delen, inte insåg var führerns märkliga förhållande till hierarkier och strukturer. Warlimonts memorandum gav Hitler tillgång till krigsmakten genom OKW, men då detta var tänkt som en begränsad stab, med syftet att erkänna honom som överbefälhavare, men i praktisk mening isolera honom från direkt ledarskap, blev han som diktator beroende av de separata vapenslagsstaberna. Förslaget klubbades igenom 1938, lagom till Anschluss, d.v.s. inkorporeringen av Österrike i det nya Stortyskland. Redan från början stod det dock klart att militären bitit sig i svansen rörande Der Führer.

Fr.v. Mussolini, Jodl, Hitler och Keitel

Krigsministeriet släppte nu militären ifrån sig, OKW bildades formellt, med Keitel som chef och Jodl som stabschef. Warlimont blev ställföreträdande stabschef. De övriga höga militärerna accepterade lösningen och respekterade inledningsvis Keitel som initiativtagare. Hermann Göring, som formell chef för OKL, Oberkommando der Luftwaffe, gillade det inte, eftersom det organisatoriskt placerade honom under Keitel i militära sammanhang. Amiral Eric Raeder, OKM, Oberkommando der Marine, hade också sina betänkligheter visavi arméns dominans. General Walter von Brauchitsch, OKH, Oberkommando des Heeres, var dock mycket nöjd, han hade rekommenderats personligen till sin post av Keitel, en gammal vän. Militären önskade sig nu arbetsro från politisk styrning under den stora uppbyggnad som pågick. Så enkelt var det dock inte.

Den av de tre generalerna som kom att stå Hitler närmast var faktiskt general Warlimont. Han fungerade som en informell förbindelseofficer och sågs nästan alltid vid führerns sida vid all militär planering. Hitler uppskattade Warlimont, hans diskreta framtoning och underdåniga intellekt, de var dessutom av samma generation. Även om varken Keitel eller Jodl var klassiska preussare, en förutsättning för Hitlers gunst, så framträdde de som sådana och führern envisades med att kalla sin närmaste militär i hierarkin för von Keitel. Tillmälet Lakeitel, som användes flitigt bland generalerna, trädde fram i takt med att det gick upp för allt fler hur Hitler styrde sin militär och som helt överskuggade Keitels försök att utöva makt. Under hela kriget skulle OKH, arméstaben, spela huvudrollen i Hitlers kommando. I de stora, viktiga operationerna, redan vid Anschluss, senare i Polen, Skandinavien, Frankrike och framför allt Operation Barabarossa, samt senare Normandie, styrdes huvuddelen av all planering från OKH, även på bekostnad av OKL och OKM. OKW fungerade mest som en kameral avdelning för Hitlers behov. De operationer OKW fick sköta var sekundära, såsom Nordafrika och Italien. Däremot, när det gällde att mildra de uppenbara kollisionerna mellan führer och Wehrmacht, så fick OKW agera i Hitlers namn.

Fr.v. Keitel, von Fritsch och von Blomberg

Denna situation var extremt frustrerande för den maktmedvetne Keitel och påverkade hans organisation mycket negativt. Hitlers sätt att på egen hand styra och ställa efter behov trasade sönder förtroendet inom krigsmakten och degraderade systemet till ren svågerpolitik. Warlimonts nära relation till Hitler, även när denne på egen hand tog kommandot över arméer i Ryssland, förpestade relationen med i första hand Jodl. De båda vännerna föll ut mot varandra, men Hitler hindrade effektivt Jodl från att sparka Warlimont. Endast i stunder då det var uppenbart för andra generalspersoner hur svår Keitels situation var, kunde denne hålla förtroliga samtal med sina kolleger. Allt var dock ett risktagande, Hitler svarade mycket illa på interna intriger, såvida de inte tjänade hans syften.

Både Jodl och Warlimont deltog i konferensen den 20 juli 1944 i Wolfsschanze. Jodl ådrog sig, liksom Hitler, mildare skador, medan Warlimont fick en ordentlig hjärnskakning som inte upptäcktes förrän långt senare, efter en höst av direkta personlighetsförändringar och återkommande kollapser för honom. Detta var Jodls chans, Warlimonts sjukskrivning övergick till ett entledigande och övergång till reserven. Warlimont skulle aldrig mer bära en uniform, annat än i festligare sammanhang – de få som återstod – och han bevittnade Nazitysklands sönderfall från sidlinjen. Detta räddade i sin tur honom undan efterräkningen, men endast inledningsvis. Medan hans båda chefer åtalades, dömdes och hängdes i Nürnberg, höll Warlimont en låg profil, I oktober 1948 greps han av amerikanerna och ställdes inför rätta som en av de sista åtalade i Nürnberg.

Warlimont på TV

Det stod klart att Keitel och Jodl deltagit i konspirationen bakom andra världskrigets start, de hade aktivt bistått nazismen i erövringskriget och man hade lett och översett Wehrmachts deltagande i förintelsen. Jodl hade på order av Keitel undertecknat den s.k. Kommandobefehl från 1942, i vilken den tyska krigsmakten skulle avrätta samtliga ertappade allierade kommandosoldater bakom de egna linjerna, även de iförda uniform, ett flagrant brott mot Genevefördraget. Dokumentet hade attesterats av Warlimont, ett faktum som öppnade undersökningen kring hans roll i samtliga brott mot krigslagar och mänskligheten. Han dömdes till livstids fängelse, men fick straffet omprövat till 18 år. 1957, i samband med en allmän amnesti i Västtyskland, släpptes han. Han avled 1976.


* Alfred Jodl hade en yngre bror, också han militär. Ferdinand Jodl var general och ledde tyska bergstrupper i norra Skandinavien och i Finland. Även Keitel hade en bror som blev general, Bodewin Kaitel.


** Det rörde sig om generalen Werner von Blombergs äktenskap med sin betydligt yngre sekreterare, något som Hitler först applåderat, men sedan svikit på inrådan av SS, samt general Werner von Fritsch påstådda homosexualitet, fabricerad av samma SS.

lördag 1 november 2014

Västerbottensexpeditionen


I mars 1809 hade det för Sverige katastrofala Finska kriget nått sin absoluta klimax och ryska styrkor stod så långt söderut som i Umeå. Situationen var utomordentligt farlig. Denna avkrok i det väldiga Napoleonkriget nere på kontinenten, ledde nu till att kung Gustav IV Adolf avsattes i en statskupp med början den 13 mars. Hans farbror, Karl, blev därmed symbolisk riksföreståndare, tills han kröntes till Karl XIII i samband med att den nya författningen godkändes den 6 juni*.

I finska Fredrikshamn hade fredsförhandlingar påbörjats med Ryssland och i enlighet med dem, som en liten gest av god vilja, lämnade den ryska armén Umeå och drog sig en aning norrut. Sverige hade förlorat Finland, de ryska kraven förväntades bli hårda i samtliga avseenden. Den svenska regeringen, under ledning av generalerna och kuppmännen Georg Adlersparre och Carl Johan Adlercreutz, önskade bättra på förhandlingsläget genom att befria svenska Norrland från ryska trupper.


Ryssland var indelt i storkrig mot Napoleon och efter det att Finland erövrats från Sverige, tycktes tsaren Alexander I ha glömt sina trupper i svenska Västerbotten. Den ryska armén norr om Umeå, ca 9 000 man under generalen Nikolai Kamenskij, var ytterst utsatt. Som första åtgärd inför vidare svenska operationer i nordlig riktning, etablerade den kungliga flottan sjöherravälde i Bottenhavet. Detta innebar att Kamenskijs trupper endast kunde försörjas landvägen över Torneälv, ett företag som på den här tiden var ytterst tveksamt.

Ryssarna hotades med svält och att som brukligt var vid sådana tillfällen, att leva på landet man erövrat, lät sig inte göras så lätt. Den ryska armén var, kan man säga, den största samlade befolkningsgruppen, eller staden, utmed den norra Norrlandskusten. Efter att ha sugit ut de fattiga norrlandsbönderna, de ynkligt små kuststäderna från Umeå till Luleå, fanns där inget kvar. Under sommaren 1809 övervägde därför Kamenskij att ta sin armé ytterligare söderut och invadera det ännu orörda Ångermanland. Sverige räknade med detta och det fick bara inte ske.

Greve Wachtmeister

Västerbottensexpeditionen hade till syfte att genom landstigning av trupp utmed Norrlandskusten skära av den ryska armén helt och hållet och därigenom tvinga dem till kapitulation. Priset för deras liv skulle bl.a. innebära en gräns österut mera lik den som existerar idag och inte en bit norr om Umeå. Krigsrådet för expeditionen samlades i residensstaden Härnösand i augusti 1809. Den starkaste militären i norr var utan tvekan amiralen Johan af Puke, chef för norra flottan. Han var son till likaledes sjöbefälet Johannes Puke, som avrättats i samband med drottning Lovisa Ulrikas misslyckade statskupp 1756. Puke hade erhållit i stort sett fria händer av Adlersparre att planera operationen, utom i ett fall – generallöjtnant Fabian Wrede, chef för Norra armén.

Wrede hade fredats organisationsmässigt av självaste kungen, med stöd av Adlercreutz. Den här interna splittringen i det svenska ledarskapet skulle visa sig en akilleshäl för de kommande striderna. Det fanns en motsättning från armén, att flottan skulle spela huvudrollen, när de huvudsakliga striderna skulle ske på land. Flottan var dock den stora kraften i norr, som utförde stor skada på fienden, medan den s.k. Norra armén, egentligen de sorgliga resterna av den tidigare finska armén, inte kunde göra mer än att förskansa sig i garnisoner utmed Öre älv. När svenska armén stötts ut ur Finland hade de hemlösa finska knektarna lämnats vind för våg. Ett mindre antal av dem tjänstgjorde fortfarande under Wrede, nu som fast anställda soldater.


Diskussionen i Härnösand rörde vilka förband man skulle använda vid landstigningen och exakt var på kartan detta skulle ske. Den egentligen enda tillgängliga styrkan var kustarmén, den relativt rörliga reserv som svenska armén organiserat i händelse av fientliga anfall över havet. Kustarmén stod under ledning av general Gustaf Wachtmeister och hade dragits samman i Roslagen under sommaren. Under Pukes ledning transporterades den nu upp till Härnösand, dit den anlände den 13 augusti.

Innan avgång norrut hade Adlersparre mött Wachtmeister och uttryckligen varnat honom för att mista kustarmén – den sista strategiska reserven Sverige förfogade över. Det var ett ödesmättat ok som lagts över den bekymrade generalen.

Johan af Puke

Platsen för landstigningen var en mera komplicerad fråga. Först hade man föredragit Skellefteå, eftersom man visste att ryssarna i huvudsak grupperade söder därom. Puke motsatte sig detta, han bedömde det som ytterst svårt att på det avståndet från Härnösand försörja den strandsatta armén med nödvändiga dryga 16 ton proviant per dygn. Det var general George Carl von Döbeln, vars jämtländska trupper var underställda Wrede, som kom med alternativet – byn Ratan, ca fem mil norr om Umeå.

Ratan var en rysk stödjepunkt och dess läge mera centralt i det ryska operationsområdet gjorde att överraskning blev den främsta taktiken. Det ställdes nu krav på att Wrede kunde binda Kamenskij söder om Umeå, genom att till synes hota gå över Öre älv. Koordinering blev det andra viktiga delen av taktiken. Landstigningsflottan avseglade med två större linjeskepp, en fregatt, sex galärer, 42 kanonslupar på släp, samt ett antal lastfartyg. Ombord fanns 6 800 man reguljärt infanteri ur flera olika regementen, inklusive en bataljon ur Svea livgarde, samt en halv skvadron kavalleri. Tillsammans med flottans matroser och skärgårdsflottans lantvärn var man närmare 11 000 man.


Man nådde Ratan i dimma den 17 augusti 1809 och med detta var överraskningen röjd eftersom man nödgades bullra, d.v.s. slå på trumma och ropa ute tills havs för att råda någon ordning i landstigningsföretaget. General Kamenskij hade mycket riktigt antagit Wredes utmaning i söder och fört trupper förbi Umeå, men nu reagerade han blixtsnabbt när kurir anlände från Ratan. Han genomskådade omedelbart svenskarnas krigslist och drog sig snabbt tillbaka norrut, varpå han förstörde broarna över Umeälven. Den svenska skärgårdsflottan kunde inte hindra detta, trots enträgna försök och general Wrede stod kvar vid Öre älv, officiellt väntande på ytterligare trupper från Norge.

Landstigningen i Ratan gick väl, men Wachtmeisters var långsam och försiktig. Han fruktade de fåtaliga ryska styrkor som fanns norr om de egna positionerna. Dessa styrkor kom aldrig att utgöra ett hot mot svenskarna, ändå innebar det att enbart ca 6 000 man avdelades mot Kamenskijs huvudarmé i söder. Puke gjorde ingenting för att ändra på dessa förhållanden. Arméerna möttes vid Sävar, ca sexton kilometer nordost om Umeå. Styrkeförhållandena var likvärdiga, men ryssarna var försvagade av undernäring och två dygn av snabb marschering upp och ner utefter kusten. Mycket talade för en svensk seger, men Wachtmeister, fortfarande osäker på ryssarnas dispositioner, grupperade illa varpå den beslutsamme Kamenskij kunde kraftsamla där det räknades, som på höjden Krutbrånet på den västra – ryska – sidan av Sävarån.

Nikolai Kamenskij

Kamenskij var den med initiativ, han och hans män slogs med ryggen mot väggen, de hade inget val. De började under beskjutning ta sig över Sävarån i söder – vid Sävar bruk – och vad som idag är Ryssundet. Striden böljade samtidigt fram och tillbaka på Krutbrånet, men till sist vek de svenske undan och retirerade över ån, mycket p.g.a. att deras vänstra flank i söder höll på att bli kringrända norr om Ytterboda. Wachtmeister, rädd att offra sin armé, sviktade inför den ryska aggressiviteten och beslutade om allmän reträtt tillbaka mot Ratan. Slaget hade varit mycket blodigt och frenesin i ryssarnas kamp visade sig dels i förlustsiffrorna och i den efterkommande skövlingen kring Sävar. 400 svenskar och kanske 600 ryssar hade dödats och sårats. Lokalbefolkningen tvingades ta reda på detta, samtidigt som de utsattes för övergrepp från ryssarna. Västerbottensexpeditionen skilde sig från krig i allmänhet vid den här tiden genom att civilbefolkningen drabbades så hårt.

Av olika anledningar som är okända för historikerna tog svenskarna inte upp striden igen förrän vid själva embarkeringen från Ratan den 20 augusti. Man lät ryssarna gå på under extremt farliga förhållanden. Tack vare flottan och rikligare tillgång till artilleri kunde den svenska kustarmén smita undan med svansen mellan benen. Ytterligare ett tjugotal svenskar miste livet, 120 sårades, medan ryssarna förlorade ungefär lika många. Västerbottensexpeditionen hade ur militärtaktiskt hänseende blivit ett praktfiasko.

Georg Adlersparre

General Wachtmeister fick bli syndabocken och har varit så under större delen av historiebeskrivningen. Man bör dock betänka hans utsatta position. Han var väl medveten om rikets situation, med statskupp, marionettkonung, en splittrad regering. Politiken genomsyrade hans befäl, med Puke och Wrede på olika sidor. Trots att ryssarnas läge i Västerbotten varit än mer utsatt, hade man låtit dem nyttja detta faktum till sin fördel och kompenserat med mycket djävlar anamma, en faktor nog så viktig i strid. Tvehågsenhet hos ledare sprider sig lätt ner i leden.

Man skulle ha spanat upp ryssarna bättre, lärt sig deras dispositioner och insett hur illa ställt det verkligen var med dem. Det hade varit en enkel sak då ortsbefolkningen definitivt inte var vänner av ryssen. General Wrede skulle givetvis ha svarat på Kamenskijs tillbakadragande norrut med att marschera efter med sin armé, behållit trycket i ryggen på ryssarna. Wachtmeister skulle ha haft större förtroende hos ledningen, han var en erkänt kompetent general och skulle ha givits arbetsro, istället skrämdes han till underkastelse. Det råder ingen tvekan om att Sverige efter förlusten i det finska kriget var en slagen nation, där interna politiska motsättningar var viktigare. En komplex militär operation som Västerbottensexpeditionen slarvades därför bort.

Karl XIII

Trots det blev resultatet av förhandlingarna i Fredrikshamn inte så allvarliga som Stockholm fruktade. Att man med Finland tappat en tredjedel av nationen och en fjärdedel av befolkningen, det var redan ett faktum. Nu tappade man även Åland, men vann istället Norrland. Gränsen mot Ryssland skulle gå utmed Torneälv. Napoleonkriget diskuterades också och kanske fördes ryktet från Stockholm fram, att en fransk marskalk stod på tur att bli svensk kronprins, men det är en helt annan historia.



* Sveriges nationaldag.