tisdag 22 december 2015

Sun Zi


Född som Sun Wu, ungefär 544 före Kristus, kanske i regionen Qi, dagens Shandong, blev han mest känd under titeln Sun Zi, i betydelsen Mästare. Den tretton kapitel tjocka skriften Krigskonsten, som är dedikerad honom, även om andra kan ha kompletterat den senare, har blivit studerad av kinesiska generaler och strateger genom århundradena. Napoleon kan ha läst en fransk översättning publicerad 1771. Under det tjugonde århundradet placerade den framträdande militäre teoristen Basil Liddell Hart den kinesiske mästaren över von Clausewitz. Enligt honom skulle Sun Zi: – concentrated essence of wisdom on the conduct of war. Samt att than: – have never been surpassed in comprehensiveness and dept of understanding.

Båda sidor i Kinas stora inbördeskrig 1850-1864 använde sig av Sun Zi: s teorier. Japanerna, som åsamkade kineserna ett förödmjukande nederlag i kriget 1894-95, hade även de studerat honom. Så också några av de krigsherrar som styrde Kina under 1920-talet, medan den nordliga expeditionen under Chiang Kai-shek i slutet av det decenniet, använde sig av mästarens läror om snabb rörelse, krigslist, spionage och politiska medel för att nå seger. Mao Zedong var en annan girig lärjunge, som citerade aforismer tagna ur Krigskonsten. När den röda armén nådde sitt nirvana i Yenan, efter den långa marschen, lät kommunisterna publicera boken till förmån för deras officerare att studera. Mera nyligen har Sun Zi fungerat som guide för affärslivet, nämnd i filmen Wall Street och hyllad i en amerikansk tidning för dess likhet med populärpsykologi och självhjälpslitteratur.


Trots detta är påfallande lite känt om mannen själv. Det klassiska verket under Handynastin, Shiji, eller Historikerns skrifter, av Sima Tan, som sedan 100-talet f.kr. fungerat som den viktigaste källan för tidiga kinesiska händelser och dynastier, beskriver honom som en general som arbetade under en kung över regionen Wu. Det skulle ha varit under det sjätte århundradet f.kr, en era i kinesisk historia som är känd som Vårens och höstens period. Som historien går skulle kungen av Wu ha läst något av Sun Zi och bett honom förevisa sina teorier om trupprörelser med hjälp av 180 vackra kvinnor. Sun Zi delade upp kvinnorna i två kompanier, var och en ledda av kungens två favoritälskarinnor. Kvinnorna skrattade åt spektaklet, så Sun Zi lät avrätta de två kommendanterna. Kungen protesterade mot detta, men Sun Zi insisterade. Nu gjorde kvinnorna som de blivit tillsagda och kungen överbevisades generalens geni. Monarken satte honom att leda flera militära kampanjer, som samtliga föll väl ut.

Tidsbestämningen i Shiji verkar dock inte troliga utifrån flera källor. Dessa inkluderar de vapen som brukades och storleken på arméerna som nämns. Historikerns skrifter var författad under en tid då den tidigare förekommande riddarhedern för strid höll på att bryta samman. Sun Zi tycks snarare ha levat när lokala, konkurrerande stater skapades under det övergripande styret av olika kejsare. Sex större krigsherrar styrde Kina, omgärdade av flera ytterligare mindre härskare, som de gradvis knöt närmare sig. Allt eftersom storleken och intensiteten i striderna ökade, växte även arméerna. De leddes av professionella soldater och bestod av svärdsmän, spjutkastare, bågskyttar och ryttare. Soldaterna använde vapen av järn och kraftiga pilbågar. Generalstaber koordinerade taktiken. Kollektivt ansvar var legio, med militära ledare som avrättades när de t.ex. retirerade utan tillstånd.



Därför, när Sun Zi väl dök upp i historien befann sig Kina i tiden för kungadömet Qin, vars härskare skulle ända krigarstaternas makt vid år 221 f.kr. genom att hävda ett himmelskt mandat som den förste kejsaren, användande lärdom man tagit från Krigskonsten. Sun Zi: s skrifter hör samman med en betydligt nyare och mera pragmatisk era, där målet inte var att följa rutiner eller visa rituell respekt för fienden, utan, helt enkelt att segra till minsta möjliga kostnad, men med största effekt. Sun Zi: s skola vann respekt hos militära experter, men han var alls inte den enda aktören. Många konsulter i krigskonst rörde sig mellan de lokala herrarna, där de ofta begick de allra värsta förräderierna, tjänande två härskare samtidigt, spelande deras viljor mot varandra.

Vad som gjorde Sun Zi annorlunda var bredden på hans vision, samt hans fundamentala tro på att sända en armé i strid måste vara den sista utvägen, medan att: – undertrycka fiendens armé utan strid är det verkliga tecknet på skicklighet, som han uttryckte det. Mer än två tusen år innan dess moderna anhängare, förespråkade Sun Zi det indirekta närmandet, alltså undvika fiendens starka positioner och istället angripa de svaga punkterna. Genom att vara smartare och utmanövrera motståndaren kan segern säkras innan ens svärdet behöver dras ur skidan. När kapabel, uppvisa inkompetens; när aktiv, visa inaktivitet, så undervisade han i början av en serie av korta råd han lagt ut i sitt första kapitel i Krigskonsten – Strategens nycklar till segern.

När nära, uppträd som om du är avlägsen; när avlägsen, nära inpå. Erbjud fienden ett lockbete i syfte att lura honom; spela desorganiserad och slå honom. När han koncentrerar sin styrka, förbered anfall; när han är stark, undvik honom. Reta hans generaler och förvirra honom. Låtsas underlägsen och stärk hans arrogans. Håll honom upptagen och försvaga honom. När han är oförberedd, slå till när han minst anar det.


Sun Zi identifierade nödvändigheten med att upprätthålla initiativet genom att attackera fiendens strategi. Medan han placerade stor vikt vid moral, solidaritet och stridsförmåga, så var mod en kvalitet han inte skattade särskilt högt. Den isolerade, underlägsna enheten som slogs mot alla odds med stor tapperhet, det var inget för honom. Istället skulle alla siffror koncentreras så att man kunde skapa en kapitulation hos fienden utan att egentligen gå i krig.  Därför: – när tio gånger större än fienden, omringa honom; när fem gånger hans storlek, attackera; när dubbelt så stark, splittra honom; när jämnastark, kanske möta honom; när svagare än honom, var beredd att retirera; och, när överhuvudtaget underlägsen, undvik honom, därför att en svagare styrka äralltid ett villebråd för den starkare parten.

När krig väl bröt ut, var det Sun Zis uppfattning att det måste avslutas fortast möjligt och att fånga fienden, snarare än att förstöra dem. Den första armén positionerad hade fördel, så den aktive generalen skulle se till att gruppera först och locka fienden att manövrera mot dennes bättre position. När han valde strid, drog han uppmärksamheten hos fienden med en attack mot en sekundär position, vilket tvingade motståndaren att svara, men när han önskade undvika strid, skulle han vika undan anfall i syfte att styra fienden bort från sin egen valda riktning. Rörelse, initiativ och överraskning var allting, de skulle brukas till att förvirra och utmanövrera motståndaren tills han blev allt mer försiktig och defaitistisk, oförmögen att identifiera armén som bekämpade honom. – Det avgörande med ett gruppera sina trupper är att undvika uppenbar positionering, undervisade han. Likt vatten saknar kriget en konstant form och taktik borde förändras i takt med stridens utveckling.


Att inte veta var han kan bli attackerad, tvingas fienden att sprida ut sina enheter att försvara samtliga positioner. Attack mot städer, som förutsattes utvecklas till tidsödande strider, var något som skulle undvikas. – Ingen nation har någonsin vunnit på segdragna strider, skrev Sun Zi. Besegrade fiender borde behandlas humant för att säkra att de inte återföll i aktiv fientlighet. Han reflekterade på en allt mer professionell kinesisk officerskår med att varna dem från inblandning av ledare okunniga i militära affärer, som skulle hindra armén och förvirra till fiendens fördel.

Sun Zi: s teorier var djupt rotade i filosofier förda av Konfucius – död 479 f.kr. – vars orsaksrelaterade slutsatser utgjort grunden för två årtusenden av kejsarstyre i Kina och som fortfarande är gällande för dagens kommunister. Känn dig själv och känn fienden var avgörande. – Känn din fiende såsom du känner dig själv och du kommer aldrig att besegras i hundra strider, skrev han. – När du är ovetandes om fienden, men känner dig själv, blir dina chanser att vinna eller förlora likvärdiga. Om du inte känner vare sig fienden eller dig själv blir din förlust helt säker. Oövervinnlighet, noterade han, beror på dig själv, medan fiendens sårbarhet är helt beroende på honom. Man bör därför försäkra sig om det första genom klokhet, motiv, förberedelse och god organisation.


En berättelse om en konversation mellan Sun Zi och en lärjunge till Konfucius beskriver hur den senare frågade honom vilken typ av man han skulle ta med sig om han kommenderade armén av de tre värdarna. – Mannen redo att raka en tiger eller kasta sig i floden utan omtanke om han levde eller dog, honom skulle jag inte välja, svarade Sun Zi. – Däremot skulle jag definitivt välja den som närmade sig problemen med försiktighet och redo att fortsätta strategiskt.

Han presenterade praktiska råd och detaljerad taktik att använda i olika terräng och slagfält. Han preciserade hela tolv punkter i ett kapitel till bruket av eld i attacker. Efter att ha varnat för att slå läger i lågt liggande eller öde positioner, talade han om att krossa saltöknar med snabbhet och beskrev fördelarna med att vila trupperna på den soliga sidan av berget. Det sätt varpå fåglar flyger kan varna för ett bakhåll, skrev han. Noggranna observationer kan visa om fienden är trött eller desperat. I en annan praktisk notering, råder han chefer att behandla sina män väl, att vinna deras förtroende med order som är kloka och effektiva. Om han bryr sig om sina män som vore de hans söner, kommer de att marschera och dö för en sansad, outgrundlig, rättvis och samlad ledare.


Sun Zi: s viktigaste gärning var att ta ett större grepp om kriget, han band samman flera element och insisterade på nödvändigheten med längre tänkande och planering, diplomati, skickliga manövrer, disciplin, underrättelsetjänst och Maskirovka. Han tryckte på terrängens beskaffenhet och vädrets utveckling som viktiga faktorer. Så är även förmågan att se fällor lagda av fienden – försök inte svälja tagna byten, varnade han.

Det är något kvasimystiskt med förklaringen till summeringen av den militära expertis som Sun Zi lade fram efter att ha detaljerat de många sätt man kunde utmanövrera och besegra fienden. Han skrev själv: – Försiktigt och nästan konturlöst lämnar experten inga spår, enastående mystisk är han obegriplighet. På så sätt är han mästare över sin fiendes öde. Senare lade han till: – Den som kan segra genom att modifiera sin taktik i relation till fiendens situation, kan betraktas som gudomlig. Ändå är han högst realistisk när han noterar att det som kallas ”förebåd” ingalunda är resultat av andevärld eller gudomlighet, eller från tidigare framgångar, eller kalkylering – det måste hämtas hos folk som känner fienden.


Dessa spioner faller inom fem kategorier: De från fiendens territorium; personer som lever där med ingående kunskap; fientliga spioner som bytt sida; agenter som sänts in med falska uppgifter, förväntade att fångas in och vara talföra; och till sist – de mest värdefulla – agenter som korsar linjen och återkommer, de bästa av dem som är intelligentast men framstår som dumma och förmår utstå hunger, köld, smuts och förödmjukelse. När samtliga fem kategorier arbetar tillsammans, bildar de ett gudomligt förbund av enastående skatter. Hemliga operationer, avslutade Sun Zi sin bok, är nödvändiga i krig, det är på dem en armé lutar alla sina manövrer.


Det är helt enastående att denna kompletta filosofi om krig var skapad under en tid när Kina var splittrad mellan stridande kungadömen som alla levde och krossades med militär makt. Det kan snarare tyckas tillhöra en senare period av stabilitet. Dock, oavsett osäkerheten kring vem Sun Zi var, när exakt han levde och om han verkligen skrev Krigskonsten, eller om det var en senare sammanställning av flera texter, så kan det inte finnas något tvivel om att dess vishet och dess centrala roll i det kinesiska närmandet till krig genom årtusenden.

söndag 20 december 2015

Den amerikanska delstatsmilisen


Till skillnad från vad många utanför USA tror, så existerar fortfarande delstatsmilisen i dess ursprungliga form på flera platser. I 19 delstater och federala territorier lever milisen kvar vid sidan av National Guard. I resterande delstater uppgick som regel milisen helt i National Guard i samband med National Defence Act 1933, eller redan under första världskriget. Skillnaden mellan dem är avgörande. Medan National Guard, på order av amerikanska kongressen, kan federaliseras för US Defence Forces räkning, så går inte det med milisen, den styrs helt och hållet av delstatens guvernör.

Idag kallas de officiellt för State Defence Forces och är egentligen USA: s motsvarighet till hemvärn. Medlemskapet är frivilligt och till skillnad från National Guard oavlönat, vilket också inräknas officerare. Uniformeringen är densamma som för krigsmakten i övrigt, men milismedlemmarna måste betala för allting själva. Deras styrka motsvarar traditionen, ca 1 000 man per milis. Kraven på fysisk förmåga och militär utbildning skiljer sig mycket mellan delstaterna, men då många f.d. aktiva militärer gärna avslutar sin försvarsgärning hos milisen, finns där mycket erfarenhet att hämta.



I dagens läge är det inte troligt att en guvernör skulle prioritera milisen före National Guard när allvarliga saker händer. I flera delstater går milisen under beteckningen Guard Reserve och de har gjort sig kända för att användas vid katastrofer o.likn. i en understödjande roll. Milismedlemmar har också för vana att ställa upp och hjälpa polisen i sökandet efter försvunna personer etc.

Fram till första världskriget utgjorde det primära försvaret av USA och dess intressen av delstatsmilisen. Den federala armén var påfallande liten, kanske fyra stående divisioner, uppåt 30 000 man totalt. Det viktigaste militära verkstyget för Washington DC var flottan, men då enbart internationellt. Orsaken var den amerikanska konstitutionen och den inneboende misstänksamheten mot en stående federal armé större än delstatsmiliserna tillsammans. Man minns frihetskriget och inbördeskriget.


Till och med det Spansk-amerikanska kriget 1898 hade milisen utgjort den huvudsakliga rekryteringsgrunden för den federala armén och fortfarande idag vårdar de sina fanor och utmärkelser från åtskilliga bataljer under mer än hundra år med vördnad. Med första världskriget stod det klart att det gamla systemet inte höll rycket när två miljoner man skulle rekryteras. Allmän värnplikt introducerades i en betydligt mer utvecklad form än under inbördeskriget och milisen tappade sin roll. Kravet kom nu på att skapa en mera permanent lösning för en allmän, bättre utbildad militärreserv, en process som ledde till National Defence Act 1933 och det formella bildandet av US National Guard.

Milisens historia startade redan på 1630-talet, då brittiska kolonialmakten i Massachusetts beslutade att sätta upp en medborgarmilis om fyra kompanier bland befolkningen. Storbritanniens professionella armé hade mycket göra världen över och då Amerika var en förhållandevis närstående och civiliserad koloni, dessutom föredömligt välbeväpnad, så blev det ett billigt sätt att utöka numerären. Man försökte hindra den eventuella hotbilden från en sådan styrka genom att hålla storlek och utbildningsnivå nere, men då miliserna kom att användas flitigt, inte minst mot indianerna, samlade amerikanerna på sig en hel del militär kunskap, inte minst om britternas förhållanden.


Detta fick kolonialmakten betala dyrt för när revolutionen och frihetskriget bröt ut 1775. George Washington byggde visserligen upp den federala armén, men grunden för USA: s frigörelse var och förblev delstatsmilisen. När kriget var över försvann den federala armén nästan helt och man återgick huvudsakligen till milisen. I kriget 1812, det Mexikansk-amerikanska kriget 1846-48 samt i inbördeskriget 1861-65, återupprättades den federala arméns slagkraft igen, men hela tiden med milisen i ryggen. Särskilt i sydstaterna var milisen framträdande. Under de många indiankriget spelade alltid delstatsmilisen en huvudroll, till skillnad mot den federala armén.

Delstatsmilisen spelade också en betydande roll för upprätthållandet av lag och ordning. När sheriffer och federala Marshalls samlade ihop sin posse för att antingen jaga skurkar eller indianer, så var det som regel medlemmar i delstatsmilisen som ställde upp. I många fall stod milisen för hela operationen under deras egna befälhavare. Denna utveckling ledde till det andra benet på milisens historiska betydelse för det amerikanska samhället – skapandet av delstatspolisen.

State Troopers

Det finns en anledning till att delstatspolis i USA kallas Troopers, den folkliga benämningen på federal trupp under förra sekelskiftet, samt uppbär en påtagligt paramilitär hållning, med sina breda field hats, koppel och ridstövlar. De paraderar som regel till häst, ofta bärandes på lansar. Det beror på att deras bakgrund, precis som för National Guard, är delstatsmilisen.

Idag framlever den traditionella milisen en sömnig tillvaro, mycket överskuggad av National Guard och även State Troopers, enheter som inte är överensstämmande med den ursprungliga amerikanska traditionen. De flesta delstater har dem inte längre och även många amerikaner känner inte till deras existens. Deras berättigande i det moderna amerikanska samhället är nästan helt en fråga om nostalgi i våra dagar.

National Guard

Sanningen är dock att försvaret av USA alltid börjar i hemmet, om inte med musköten över eldstaden, så åtminstone i amerikanens rätt att äga sitt eget skjutvapen och att få använda det i försvaret av sig själv och de nära. Denna urgamla roll hos milisen har sedan andra världskriget istället tagits över av en av världens största folkrörelser – National Rifle Association, NRA.

Det är som regel alltid ett misstag i USA att försöka ta ifrån amerikanerna sin rätt att försvare sig själva, det var så revolutionens väpnade del en gång startade. USA står och faller med andra tillägget i konstitutionen, försvaret av det första tillägget, samt milisens och folkets roll i försvaret av det amerikanska.

Det är ett misstag.





Lista över idag aktuella delstatmiliser:

Alabama State Defence Force
Alaska State Defence Force
California State Military Reserve
Georgia State Defence Force
Indiana Guard Reserve
Maryland Defence Force
Massachusetts State Defence Force
Michigan Volonteer Defence Force
Mississippi State Guard
New York Guard
New York Naval Militia
Ohio Military Reserve
Ohio Naval Militia
Oregon State Defence Force
Puerto Rico State Guard
South Carolina State Guard
Tennessee State Guard
Texas State Guard
Tesa State Guard Maritime Regiment
Vermont State Guard
Virginia Defence Force

Washington State Guard

onsdag 16 december 2015

Attila


Han var född till att skaka om världen, skövlande alla dess länder, terroriserande alla övriga med de hemskaste rykten om hans framfart. Han var stor i gången, rullandes med ögonen hit och dit, så att styrkan i hans stolta sinne anlände samtidigt med hans kropp. Han älskade kriget, men var återhållsam i handling, mäktig i förhandling, generös mot vänner och skonsam mot dem under hans beskydd. Kort i rocken, var han bred över bringan, med stort huvud. Hans skägg var tunt och gråsprängt, näsan platt och huden solbränd, såsom hans härkomst föreskrev.
                                                                                                             Priscus, enligt Jordanes*



Inte mycket är känt om den store hunnerhövdingens unga år. Attilas far, Mundzuk hade blivit en hunnerhövding vid ungefär 420 e.kr. Vid den tiden var hunnernas samhälle i förändring. Som ett turkiskt nomadfolk hade de vandrat från Centralasien till östra Europa i slutet av 300-talet och slagit sig ner på de ungerska slätterna. Detta var det västligaste belägna området av stäppliknande landskap som var användbar för de stora hjordar av hästar som detta nomadfolk var beroende av för sin militära stormakt. Området var också strategiskt väl placerat för räder in bland germanerna i det centrala och norra Europa, samt både den västliga och östliga delen av Romarriket.


När de anlände till Europa saknade hunnerna en enhetlig ledare, de styrdes istället av flera olika hövdingar i en komplicerad hierarki, där alla såg upp till en äldste. För att undvika att hästarna betade ut landskapet krävdes det stora ytor och det ledde naturligtvis till ett decentraliserat ledningssystem. Under 400-talet började hunnerna att lämna nomadlivet och slå sig ner i byar. De blev rika genom räder, mutor från exploaterade folkgrupper och som legoknektar åt den romerska armén. Denna utveckling ledde till en centralisering av makten som innebar att Attilas farbror Rua blev hunnernas konung år 432. En hög ledare styrde genom stöd av en särskilt utvald elit kallad logades. Fortfarande saknade hunnerna institutioner för ledarskap och enigheten lutade sig helt och hållet på hövdingarnas framgångar i strid. Lojalitet baserades helt på distribution av krigsbyten och en kung som saknade medel att belöna sitt folk kunde inte klara sig länge.

Rua avled 434 och hans tron ärvdes av brorsönerna Attila och Bleda. Deras första akt som ledare var att färdigställa ett fredsavtal med det Östromerska riket som Rua arbetat med. De båda kungarna vägrade dock att sitta av när de mötte Roms ambassadör, så de slutliga förhandlingarna sköttes från hästryggen för att balansera maktställningen mellan dem. Romarna behövde freden, det fanns ett stort behov av att frigöra trupper för att bekämpa vandalerna som invaderat Nordafrika, så bröderna slöt ett hårt avtal. Deserterade romerska soldater skulle återgäldas mot en belöning av åtta guldmynt per man och den årliga ersättningen för fred dubblerades från 160 till 320 kg guld. Romarna blev också tvungna att överlämna medlemmar av den kungliga familjen som flytt till det romerska imperiet.


Under flera år efter fredsfördraget var Attila och Bleda fullt upptagna med att erövra vad romerska historiker kallade Skytien, ett väldigt område i Eurasien där barbarerna höll till. Den exakta gränsen för deras erövringar är inte kända, men helt säkert nådde de ända till Östersjön i norr, Svarta havet i söder och nästan till Rhen i väster. Under den här tiden lyckades inte romarna betala hunnerna deras årliga subsidier. Till detta lades år 439 vandalernas erövring av Kartago och därmed hota Roms tillförsel av korn. Samtliga romerska militära resurser behövdes för att återta Kartago, vilket gav Attila och Bleda en enastående möjlighet att fullfölja straffklausulen i avtalet med romarna. Hunnerna hade anledning till krig, vad de egentligen hoppats på hela tiden. År 441 korsade man Donau och intog Balkan, först skövlades Viminiacum – dagens Kostolac i Serbien – därefter fästningen i Sirmium – Mitrovica – och med detta föll hela försvaret av Donau. Med en betydande del av det romerska riket under sig, fick Attila till ett avtal med den östlige kejsare Theodosius II. Romarna blev varnade att minsta lilla väpnat hot från deras sida och ett nytt krig blev resultatet.

Trots detta, utnyttjade Theodosius uppehållet till att avbryta en attack mot vandalerna i söder och förflytta nya trupper upp till Balkan. Precis som han hotat med, Attila återvände på krigsstigen. År 443 erövrade han basen för romarnas flotta i Donau, vid Ratiaria – biflödet Archar, Bulgarien. Med sina kommunikationer utmed floden säkrade från romerska attacker, red Attila söderut och kapade det stora centrumet för vapentillverkning i området, Naissus – Nis, Bulgarien – innan han fortsatte västerut till Sardica, dagens Sofia. Därefter vände han åter söderut och strömmade ner mot Roms östliga huvudstad, Konstantinopel. Fram till nu hade hunnerna varit i det närmaste ohotade, men mellan dem och målet stod Roms huvudsakliga fältarmé i öster, under general Flavius Ardabur Aspar. Under flera av varandra följande fältslag, utmanövrerade Attila Aspar, skar av hans förbindelser till Konstantinopel och spred resterna av hans armé över hela Balkan. Även om huvudstaden vid Bosporen var så kraftigt befäst att det ansågs ointagligt, så var hela det resterande Balkan försvarslöst och Theodosius hade inget annat val än att be om fred, vilket innebär nya subsidier om mer än ett ton guld om året. Priset på återtagna fångar höjdes från 8 till 12 guldmynt. Allt betalades och freden återupprättades år 443. Hunnerna lämnade Roms territorier.

Aetius

Det var antingen året 444 eller 445 som Attila mördade sin bror Bleda och blev därmed hunnernas enda konung. Exakt vad som orsakade denna händelse är okänd, men det ser ut som om de båda bröderna var radikalt olika karaktärer. Bleda ansågs både grym och sadistisk, medan Attila, om än hänsynslös, var mera pragmatisk i sitt våldsanvändande. Även om hans namn för evigt blivit ersatt med själva meningen för ordet tyranni, så var han inte ansedd som sådan bland hunnerna själva, en viktig distinktion. Hans personliga ovänner må ha drabbats av ond, bråd död, men mest av allt litade Attila inte till våld i första hand, utan till sin karisma och sitt framgångsrika ledarskap för att styra sitt folk. En grekisk fånge som bestämde sig för att stanna bland hunnerna efter frigivning, ansåg Attilas styre som fördelaktigt i jämförelse med de romerska kejsarna med sina höga skatter och korruption.

Lite är känt om Attilas göromål fram till våren 447 då han åter invaderade Östrom och nu i betydligt större skala. Den här gången drog han med sig enheter värvade blöand sina germanska undersåtar. I januari detta år hade Konstantinopel drabbats av flera svåra jordbävningar och stora delar av den ökända statsmuren, inklusive ett femtiotal torn, hade kollapsat. Medan stadens invånare desperat började bygga upp muren igen, närmade sig Attila med sitt vanliga spår av rökpelare efter sig. Den här gången var dock det romerska motståndet hårdare. Nära Marcianopolis – Devnya, Bulgarien – mötte han en romersk armé. Även om han besegrade den, så var hans förluster stora. Han fick nu veta att muren kring Konstantinopel var återställd och han vände nu ytterligare söderut och gav sig på Grekland. Priset för fred som Rom nu tvingades betala bestod av land söder om Donau som var fem dagsritter bred, eller nästan 20 mil. Följande år lämnade han romarna ifred och koncentrerade sig på erövringar i österled. Han lade under sig det skytiska folket, nomader som levde mellan de Svarta och Kaspiska haven. Attacken var antagligen ett svar på kejsaren Theodosius försök att skapa en allians med dem.


Romarna började nu bli desperata. År 449 iscensatte de ett försök att mörda Attila under förespegling av ett diplomatiskt möte. Planen förråddes och de ditsända ambassadörerna, som inget visste om den parallella planen, undkom avrättning med blotta förskräckelsen. Attilas prov på återhållsamhet gjorde det lättare för honom att exploatera Roms misslyckade, vilket kostade Konstantinopel än mer lösen i guld. Nöjd med att Östrom inte längre utgjorde något hot mot honom, vände nu hunnerkungen sitt intresse mot Västrom istället. Endast nominellt styrd av den veke kejsaren Valentinian III, låg den verkliga makten i generalen Flavius Aetius. I sin ungdom hade denne Aetius varit gisslan hos hunnerna och han hade behållit en nära och vänlig relation till dem, ofta använt dem som legosoldater bl.a. Aetius hade även gjort Attila till hedersgeneral i den västromerska armén.

Tidigt år 450 förkunnade Attila sina intentioner att angripa visigoternas kungadöma Aquitaine i södra Frankrike, som var en allierad till kejsaren Valentinian. Visigoterna hade varit ett problem för romarna ända sedan de kommit till deras rike år 376 som flyktingar undan hunnerna, samtidigt som de såg landets kollaps som en politisk lösning. Det är troligt att Attila ämnade göra sin hedersrang som general till en verklig sådan, avsätta Aetius som kommendant över västroms armé och på så vis kontrollera hela det Västromerska riket. Han blev ytterligare inspirerad när det denna vår anlände en önskan från Valentinians syster Justa Grata Honoria om hjälp i ett hopplöst äktenskap med senatorn Bassus Herculanus, en vän till kejsaren. Attila svarade med krav om Honorias hand. Hon skulle lämnas över till honom, tillsammans med halva det Västromerska riket. Valentinian vägrade.

Theodosius

Den sommaren bröt samtidigt en konflikt om tronen bland frankerna ut i norr. Den ena delen i dispyten, majoriteten, begärde assistans från Aetius, medan minoriteten gick till Attila. Detta gav den listige hunnerkungen ytterligare en anledning att rida västerut. Som om inte det var nog så avled plötsligt kejsare Theodosius borta i öster och efterträdaren, Flavius Marcianus Augustus, vägrade att betala hunnerna en enda ytterligare sekel.

Attila fortsatte sin planerade offensiv västerut, med motivet om han lyckades så skulle det vara enkelt att därefter ta hand om Marcianus. Precis som 447 kallade han in assistans från sina germanska undersåtar, han korsade Rhen vid Koblenz med en stor här och invaderade Gallien. Nu hade dock Attila försummat diplomatin så till den grad att romarna, visigoterna och frankerna tillsammans bildade en allians. Attila kom så långt som till Orléans, men då han misslyckades att ta staden, drog han sig tillbaka till de Katalauniska fälten**, dagens Champagne. Där, någonstans mellan Chãlons och Troyes, mötte han Aetius i ett stort fältslag om totalt över 100 000 stridande den 20 juni 451. Striden rasade hela dagen och inte förrän vid mörkrets inbrott lösgjorde man sig från varandra, med svåra förluster på båda sidor. Det var Attila som tog smällen och under natten funderade han på ett eget självmordsanfall till häst in bland fienden, men ändrade sig. På morgonen iakttog en skakad men ändå segerviss Aetius hur hunnerna drog sig undan i god ordning. Vid september var Attila tillbaka i Ungern. Han sände flera räder in över Balkan för att hålla Marcianus sysselsatt.

Konstantinopel

Även om Attila fortfarande var inställd på att gifta sig med Honoria, så hade han lärt sig av sina misstag. Nästkommande år tvingade han romarna att möta honom ensamma genom att invadera Italien, ett område visigoterna och frankerna inte brydde sig om. Aetius hade trott att Attila var inställd på förhandling och hade underlåtit att skydda passen genom Alperna. Hunnerna mötte därför inget nämnvärt motstånd förrän de nådde staden Aquileia i nordöstra Italien. Här hölls Attila upp i flera veckor av ett heroiskt motstånd från stadens garnison, tills hunnerna raserade muren och skövlade innandömet så fullständigt att staden aldrig hämtade sig. De svepte sedan västerut utmed Podalen, skövlande stad efter stad, tills de nådde Milano. Där möttes han av en delegation under påven Leo I med löften om rikedomar i utbyte med fred. Det var inte en dag för tidigt, Italien härjades nu av pesten och Attila hade ändå blivit tvingad att retirera. Han återvände hem bara för att finna ut att under sin frånvaro hade kejsar Marcianus sänt trupper och härjat hunnernas land.

Trots att världen fortfarande skälvde inför hans blotta namn, var Attilas position vid sitt slut när året 452 ändade. Den italienska expeditionen hade inbringat mycket rikedomar, men förlusterna i manskap hade varit stora, dessutom kom de på toppen av förlusterna i Gallien året innan. Han hade inte kunnat gifta sig med Honoria och inte lyckats kontrollera Västrom. Hunnernas hästar var utmattade och de hann aldrig dra nytta av det årets gräsbestånd, så ingen ny kampanj kunde startas förrän senare nästföljande år då ett nytt bestånd avlats fram. Balkan hade vid det här lagets härjats så mycket att inget mer fanns att hämta där. Attila visste också att Marcianus var säker från hans hämnd så länge han höll sig bakom Konstantinopels murar. Ändå hade Attila ett skriande behov av att upprätthålla en ständig ström av rikedomar och framgångar för att upprätthålla sin makt. Det var omöjligt för honom att inte göra någonting.

Honoria

Våren 453, medans han kontemplerade sina möjligheter gentemot Marcianus, beslutade sig Attila för att lägga till en vacker, ung germansk flicka vid namn Ildico till sitt harem av hustrur. Det har spekulerats om Ildico i själva verket var en gåva från en germansk kung. Bröllopet blev långt och Attila blev exakt så enastående berusad som det var förväntat hos en barbarkonung som han. Efter att raglande dragit sig tillbaka med sin nya hustru, slocknade han fullständigt på sin bädd. Under natten drabbades han plötsligt av en kraftig näsblödning och liggandes medvetslös på rygg, drunknade han i sitt eget blod.

Döden av en sådan magnifik tyrann kunde knappast gå obemärkt i himlen och man sa att kejsare Marcianus samma natt drömt profetiskt om att Attilas båge nu var bruten. När man förlorat sin karismatiske ledare, ledde det nomadiska sönderfallet bland hunnerna fullständigt samman. Medan Attilas många söner slogs om makten, gjorde germanerna uppror och vid slaget vid Nedao, Pannonia, dagens västra Ungern, år 455 krossade man hunnernas imperium. De spriddes ut i många grupper över stäpperna i Europa och Eurasien, för att med tidens gång blandas upp och upphöra som etnisk grupp i det väldiga, expanderande folkhavet.

La muerte de Atila


* Priscus av Pannonium var en östromersk diplomat, lärare och historiker under 400-talet e.kr. Jordanes var också historiker och levde ett århundrade senare.


** Det var här general Patton var menad långt senare att besegra tyska Panzerwaffe efter invasionen av den europeiska kontinenten. Enligt Patton hade han varit med vid det avgörande slaget mot Attila och kände därför landskapet väl.

söndag 6 december 2015

Patton - de formativa åren


Som tidigare angetts driver denna blogg tesen att general George Smith Patton Jr i stora delar blivit missförstådd och kraftigt missgynnad av historien. Få förnekar geniet hos honom, men han har aldrig fått fullt erkännande, mycket på grund av sin kontroversiella personlighet, som inte hade att göra med hans professionalitet. Patton var antagligen den skickligaste generalen under andra världskriget, det härskade hos honom en briljansens enkelhet och en total, överväldigande dominans på slagfältet. Han gjorde få misstag, han segrade alltid och det skedde som regel både övertygande och fullständigt. Dessa avgörande egenskaper hos Patton och de enastående prestationerna, hade givetvis en grund, en början och vid närmare betraktelse så var hans formativa år unika.

Dessutom, det var helt och hållet hans eget verk. Det fanns i den amerikanska armén i början av 1900-talet inte mycket som gav ens en vink om vad som komma skulle. Till skillnad från Europa hade USA inte rustat för någon större konflikt, man hade definitivt inte infört allmän värnplikt. Man såg helt enkelt inte sin roll i ett globalt, militärt sammanhang. Den amerikanska flottan var det helt dominerande vapenslaget och den skötte merparten av nationens mera brännande internationella relationer i Latinamerika och på Filippinerna, områden man fått på köpet efter Spansk-amerikanska kriget 1898. Den armé Patton anträdde på sommaren 1909 var snarare en federal polisstyrka, kraftigt eftersatt och till synes helt inriktad på 1800-talets indiankrig.


Det fanns liten eller ingen yttre påverkan som fick Patton att så tidigt i historien agera i rätt riktning för den framtid ingen militär tänkare kunde föreställa sig före första världskriget. De generaler som gjorde sig kända genom militära framgångar under andra världskriget var uteslutande dem som snabbt anpassade sig till eller aktivt bidrog till att styra den tekniska utvecklingen mot mekaniserad krigföring. I det avseendet var Patton i stort sett ensam på sin sida av Atlanten, i en situation där det i princip inte existerade någon teknisk utveckling. Ändå, vid andra världskrigets inledning 1939, två år innan USA: s inträde, var han betydligt mer erfaren som pansargeneral än praktiskt taget alla andra motsvarande kollegor, fiende som vän. I detta avseende var George S. Patton sannerligen en self made man, i enlighet med det amerikanska idealet.

Den unge Patton var en produkt av flera positiva föresättningar som han lyckades använda till sin fördel. Han var född in i en stormrik familj, en av de mest prominenta i Kalifornien. Det fanns kungligt, brittiskt blod i den Smiths-Pattonska ätten och man tillhörde den s.k. amerikanska adeln, d.v.s. bland de första familjerna som beträdde kontinentens mark på 1500- och 1600-talen. På grund av en tidigt uppfångad dyslexi, blev Patton huvudsakligen skolad i hemmet. Dessa faktorer hindrade honom inte från att bli en fanatisk läsare och oerhört intresserad av sin egen historia. Han var en gosse med en starkt utvecklad fantasi, dessutom med ett skarpt intellekt. Samtidigt blev han redan i unga år övertygad om att han var resultatet av reinkarnation. Från en enkel romersk legionär, tvåtusen år tidigare, genom historien, hade Pattons väsen gått från soldat till soldat, härförare till härförare och nu var han bara nästa version av ett militärt snille, enligt honom. Patton trodde på ödet, det var meningen att han skulle bli en stor militär ledare.

John Singleton Mosby

Han hade i det avseendet mycket att brås på.  Han var släkt med Hugh Mercer (1726-1777), en närmast kanoniserad läkare och general under det amerikanska revolutionsskriget, som stått George Washington nära. Mercer stupade tappert vid Princeton, New Jersey den 3 januari 1777. Betydligt närmare fanns två berömda överstar och regementschefer från inbördeskriget. Hans namne och farfar, George Smith Patton (f. 1833)*, slogs med general Jubal Early i ledningen för 22th Virginia Infantry Regiment och stupade vid det tredje slaget vid Winchester den 19 september 1863. Brodern, Waller T. Patton (f. 1835), ledde 7th Virginia Infantry Regiment, vid general George Pickets berömda, men förödande anfall under slaget vid Gettysburgs sista dag, den 3 juli 1863 och stupade. Under Pattons barndom fanns det en ofta besökande nära vän till familjen, tidigare överstelöjtnanten vid 1st Virginian Cavalry under inbördeskriget, John Singleton Mosby (1838-1916).

Mosby var en hjälte i megaformat, han hade lett den legendariska 43: e kavalleribataljonen, direkt under general Robert E. Lee. De var Rangers eller Raiders, amerikanska militär uttryck för vad vi skulle kalla jägare eller Special Forces idag. Mosby hade lett sina s.k. Gray Ghosts i fantastiska överraskningsanfall långt bakom fiendens linjer. För den unge och storögde Georgie Patton, som i tidiga tonår redan var beläst på militärhistoria, på Hannibal, Scipio Africanus och Napoleon, som nu storögt betraktade den gamle mannen Mosby, ett levande spöke från det stora kriget, blev han om kvällarna introducerad med general Thomas Stonewall Jackson – och det är nog där någonstans det hela började.


Det var inte enbart Stonewall Jackson. Pattons far, Patton Sr, hade gått på VMI, Virginia Military Institute innan affärer blev hans liv. VMI blev också unge Pattons college då han beträdde dess strama huvudbyggnad hösten 1902, 17 år gammal. VMI används ofta som förberedande studier och träning inför West Point, vilket hade en akademisk betydelse för Patton, vars betyg haltade p.g.a. hans dyslexi. VMI är en asketisk och sträng skola, den hårdaste militärakademin i USA. Det är en institution som premierar militarism före teorier, vilket gav Patton utrymme att briljera, för hans vitsord blev goda. Framför allt var, och fortfarande är idag, VMI detsamma som Thomas Stonewall Jackson. Han var kommendant och rektor för institutet vid inbördeskrigets början, han hade dessförinnan lyft upp och format dess inriktning, Till denna dag, Stonewall Jackson står staty vid skolans entré och hans ande vilar tungt över de strikta kadetternas snöräta led. VMI predikar aggressivitet, aggressivitet och än mer aggressivitet, striden vinns genom att man tar initiativet och kommandot över händelserna, genom djärvhet och intuition. Detta var Stonewall Jackson, detta var Robert E. Lee och det var John Singleton Mosby, det var sydstaternas sätt att slåss och det var deras framgångar under inbördeskriget – The Smiths-Pattons var sydstatare i själ och hjärta, de var sydstatare i livet, sydstatare i politiken, i affärer och i krig.

Patton tog examen från West Point 1909. Han valde kavalleriet, det vapenslag som matchade hans ideal för militär taktik och strategi. Det var en fråga om rörelse och eldkraft, om anfallets styrka, om att tränga in på djupet och slå där fienden minst anade, det var vad han ville göra, det han talade om. Det amerikanska kavalleriet var på sätt och vis rätt forum för detta. Till skillnad från sina europeiska kollegor, agerade de i mindre, lättrörliga förband. Deras färskaste erfarenheter var inte inbördeskrigets storlagenhet, utan indiankrigets gerillataktik, strapatser och improvisation. Patton var dock ingen kavallerist i traditionalistisk mening, han såg vapenslaget endast som en katalysator för sina egna ambitioner och han skulle aldrig försvara hästens plats på slagfältet för dess egen skull. Hästen var istället en passion hos Patton, han var en av arméns främsta ryttare och idrottsmän, han ställde upp i OS i Stockholm 1912 i modern femkamp. Däremot, vid sin första erfarenhet av krigets verklighet, hade han redan insett att det fanns en ny faktor i krigets funktioner – dess mekanisering.


Det skedde redan vid våren 1916 och den amerikanska interventionen i Mexiko och jakten på Pancho Villa. Den unge löjtnanten Patton stod utanför kriget och skrev direkt till general John J. Pershing. Han presenterade sig och beskrev vad han ansåg sig kunna åstadkomma under den ärrade generalen. Det träffade helt rätt, Pershing älskade egna initiativ och de båda männen var mycket lika varandra. Patton blev stabsofficer direkt under Pershing med särskilda uppgifter. Dessa bestod bl.a. i att sätta upp en liten styrka bilburna soldater i jakten på mexikanska banditer. Patton hade insett att med motorfordon kunde de tillryggalägga längre avstånd, bekvämare och snabbare. De kunde upprätthålla en imponerande eldkraft, trots att deras styrka i antalet var mycket begränsat, genom att förse bilarna med kulsprutor. Det var ett experiment, i stort sett privatfinansierat av Buick och även med Pattons egna pengar. Det slog väl ut, även om det inte skulle bli den amerikanska arméns policy förrän nästan tjugofem år senare.

Samtidigt i Europa, på den blodiga västfronten, hade de första stridsvagnarna sett dagens ljus. Det var stora, tunga och extremt långsamma fordon. Deras uppgift var att ta sig över ingenmansland och köra genom tyskarna linjer. Det lyckades de med visserligen, men det fanns just då ingen kontinuerlig plan om vad som hände därefter. Endast ett fåtal vagnar återvände. Mellan Pattons experiment i den mexikanska öknen och britternas tanks är det en milsvid skillnad och medan militärhistorien koncentrerat sig på den första stridsvagnen, hur än oväsentliga de än framstår i det stora sammanhanget, så har strategin och taktiken med Pattons bestyckade bilar förpassats till avdelningen lustiga företeelser. Vilket av exemplen som blev den mest relevanta för framtiden står nog ganska klar, men det återkommer vi till senare.


Man glömmer ofta bort en aspekt med Patton, mycket därför att den som regel bara blixtrar förbi i otaliga biografier och det är att han var en passionerad amatörmekaniker. Arbetet med att bygga om bilarna för ökenexpeditioner leddes personligen av Patton. Han stod gärna med armarna djupt i olja och sot, Hans intresse i den nya tekniken var total. Under andra världskriget skulle den gamle generalen förvåna mången stridsvagnsoldat med att genom goda råd eller direkt inblandning få igång de tunga vagnarna. En viktig del av hans framgång som mekaniserad general var att han visste precis hur mycket tekniken klarade av. Det dög inte att komma till honom med påståenden om att stridsvagnarna inte kunde flyttas, endast slut på bränsle var ett accepterat hinder.

Första världskriget blev ett faktum även för USA, en ny, gigantisk armé, den största nationen någonsin skådat skulle byggas upp, general John Pershing var dess chef. Beslut hade fattats att den amerikanska armén skulle förses med sin första pansarbataljon. Det var en enkel sak för Pershing att ge detta uppdrag till major Patton. Inte bara det, en hel pansarskola skulle sättas upp i Langres, Haute-Marne. Amerikanska armén använde sig uteslutande av fransk teknologi, både vad gällde vapen och utrustning. Man kom därför att använda sig av de lätta Renault FT. Detta var en revolutionerande vagn i det att den blev urmodellen för all stridsvagnsutveckling därefter – rörligt kanontorn, motorn bak, föraren fram och befälet i tornet. Patton lärde sig modellen som ensam amerikan på den franska stridsvagnsskolan i Champlieu, samt på Renaultfabriken. När den amerikanska skolan fick sina första vagnar blev Patton tvungen att själv backa dem ner från tåget. Vid det laget kunde han även plocka isär dem i sina beståndsdelar och sätta samman dem igen.

Adna R. Chaffee Jr.

Patton utbildade de första amerikanska stridsvagnsbesättningarna utifrån de då accepterade teorierna, att tanks var till för infanteriets skydd och assistans. Samtidigt var Patton en kontroversiell pansarchef. Han ledde ofta vagnarna från utsidan, antingen framifrån, eller ståendes på dem. Det var dels en fråga om inspiration för männen, men också därför att det gav honom överblick. Patton kom att leda flera oberoende pansaranfall mot fasta positioner. Han utvecklade taktiken vidare från bataljons till brigads storlek. När kriget var över hade han sårats, fått ett antal medaljer och blivit överste. Framför allt hade han fått blodad tand. Han såg redan här en utveckling likt den som skulle ske under nästa krig. Han delade också alla de högre officerares åsikter om att nästa krig verkligen skulle komma.

Det viktiga här är att förstå att av alla de generaler som under andra världskriget skulle leda betydande pansarförband i strid, så var Patton den ende av dem som redan här, vid 1918, hade omfattande erfarenhet, tekniskt som taktiskt och strategiskt av just pansar, samt klara visioner om vad det innebar för framtiden. Problemet för honom var att han var praktiskt taget ensam på sin sida av Atlanten.

Efter kriget återgick han till kaptens grad och tillbringade en tid i Washington DC för att inför försvarsdepartementet presentera en rapport om arméns erfarenheter av pansar. Patton uttryckte redan 1919 för första gången på pränt att han ansåg stridsvagnarnas kapacitet som betydligt större än enbart understöd åt infanteriet. Han menade att pansartrupperna skulle bli en självständig vapengren och operera antingen fristående eller i koordinering med andra vapengrenar. Generalerna och politikerna nickade, men inget hände. Under hela mellankrigstiden skulle Patton tjänstgöra i kavalleriet i olika posteringar runt om i USA, bl.a. på Hawaii vid flera tillfällen.


Samtidigt skrev han åtskilliga artiklar, med hjälp av sin hustru Beatrice, och höll föredrag i olika sammanhang, om mekaniserad krigsföring. Patton var en av få amerikaner som höll US Army uppdaterad om alla de nya teorierna. Han recenserade och kommenterade Basil Liddel-Hart, Henz Guderian och andra internationella advokater för pansar. Han höll sig väl framme i sina tankegångar och hade blixtkriget klart för sig redan innan tyskarna började få grepp om det. I den amerikanska armén var han den främste förespråkaren av utvecklingen av amerikansk pansarteknik. Allt detta nya och okända för arméledningen innebar att Pattons karriär blev lidande. Han hade rykte om sig som en – Pain In the Ass. En som däremot inte tyckte det var USA: s nye arméchef, general George C. Marshall, som halvt lovade Patton hans första generalsstjärna.

Vid andra världskriget inledning 1939 var Patton en 54 år gammal kavalleriöverste och ett ämne för pension året därpå. Kriget innebar dock att det blev enklare att hålla sig kvar och 1940, under en manöver, fick den andre mentorn inom amerikansk pansar, general Adna R. Chaffee Jr, ögonen på Patton. Armén skulle sätta upp sin första pansardivision som ett led i den nya upprustningen, ville han ta kommandot för divisionens första brigad? Chaffee avled i augusti året därpå, samtidigt som Patton, nu som brigadgeneral, ledde US 2nd Armoured Division i de gigantiska sommarmanövrerna i södra USA, generalrepetitionen till andra världskriget.

Ingen hade sett något liknande. Patton lät sin division röra sig med stor aggressivitet genom och förbi motståndarnas förband. Hans pansarspaning, huvudsakligen pansarbilar, skar kors och tvärs långt bakom fiendernas ryggar, likt han själv gjort i Mexiko tjugofem år tidigare. Han försvarade sitt provocerande agerande, genom att presentera utförliga beskrivningar och instruktioner för hur attackflyg faktisk gjort hans manövrer fullt möjliga. Övningsledningen var ställda schack matt, det gick inte att argumentera emot, inte när man man kunde läsa sig till om vad som just då hände Ryssland och Operation Barbarossa. Patton gjorde exakt samma sak i Tennessee och Louisiana. När han embarkerade för Europa 1942, 57 år gammal, gjorde han det med ett enda uppdrag i sikte, att leda de amerikanska mekaniserade förbanden genom Västeuropa och där möta tyska Panzerwaffe, det var hans unika uppgift. Nu blev det inte riktigt så, eftersom man tog vägen via Nordafrika istället.


Det fanns en kontinuerlig röd linje i Pattons liv och karriär från inträdet på VMI 1902, till El Guettar i Tunisien 1943. Från hans unga ideal och det amerikanska inbördeskriget, genom kavalleriet och de första mekaniserade striderna i Mexiko, pansarerfarenheten i Frankrike, via sommarmanövrerna 1941, till hans första riktiga pansarslag mot general Jürgen von Arnims Panzerwaffe i Nordafrika. Det är en helt unik linje hos en militär av sin tid. Patton var före den tiden, både teoretiskt och taktiskt. När han skolade om US II Army Corps efter deras förlust vid Kesserinepasset månaden innan och styrde upp och förstärkte dess pansar, gjorde han det som om han aldrig gjort något annat i sitt liv. USA skulle ut i sitt första pansarslag och deras ledare visste absolut vad han gjorde.

Slaget vid El Guettar, 23 mars till 3 april 1943, anses i strategisk mening vara oavgjord, men Pattons pansar utmanövrerade von Arnims, en av Wehrmachts ledande pansargeneraler. Det var en uppvisning i stridsmoral och skicklighet utmed hela linjen, något som fullständigt överraskade både vän och fiende. Det enda Patton upplevde som surt, var att fältmarskalk Rommel inte varit på plats, han hade så gärna velat besegra honom.



* Pattons far var George Smith Patton Sr (1856-1927), advokat, affärsman och politiker. Patton kunde därför lägga den romerska siffran III till sitt namn. Hans son var general George Smith Patton IV (1923-2004).

fredag 4 december 2015

Blå divisionen


December 1941 hade startat under svåra omständigheter för den 250: e infanteridivisionen. Den ryska vintern, den kallaste i mannaminne, kom tidigt det året. Temperaturen föll omedelbart till under minus trettio och tog den tyska armén med överraskning. Än värre var att Röda armén till sist lyckats stoppa Wehrmachts förödande avancemang österut. Efter att ha kört över 80 mil in i Sovjetunionen och omringat Leningrad tidigare den våren, hade Armégrupp Nord och dess chef, fältmarskalk Wilhelm Ritter von Leeb, ansetts redo att slutligen kväsa staden med ett sista anfall mot floden Tichvinka. Dock, med ryssarnas desperata motattacker i syfte att upprätthålla försörjningslederna till Leningrad, fann den 250: e divisionen sig exponerad på den motsatta sidan av floden Volchov, med dess 269: e infanteriregemente ståendes i vägen för hela tre ryska arméers försök att skära av den allt för utsträckta sextonde tyska armén.

Det är omöjligt att retirera, sa divisionschefen, generalmajor Agustín Muñoz Grandes. Han vände sig till överste José Martinez Esparza, regementschef för 269: e, och tryckte på med sin legendariska order till sin underordnade. – Ni måste stå kvar som om ni var naglande till marken.

För de 18 000 männen i División Azul, den blå divisionen, var den hårda kampen vid floden Volchov en fortsättning på den strid på liv och död som inletts fem år tidigare när sovjetiska styrkor hade spelat en viktig roll i stödet till den republikanska regimen under det spanska inbördeskriget. Striderna utmed de yrande snödrivorna i Ryssland skulle utgöra det sista kapitlet i generalissimus Francisco Francos nationalistiska uppror mot kommunismen. Så när november gav efter för december och striderna intensifierades än mer, skulle det hat och barbari som den sovjetiska interventionen i Spanien inneburit, spilla över i förlusten av samtliga mänskliga spärrar.


Wehrmacht hade knappt startat sin offensiv in i Sovjetunionen med Operation Barbarossa i juni 1941, innan Franco och hans nationalistiska regim erbjöd att sända spanska frivilliga till östfronten. Inte ens tre dagar efter den tyska invasionen, ställde den spanske utrikesministern Ramón Serrano Suñer sig upp i ett tal till tusentals samlade medborgare och falangister i Madrid och proklamerade att: – Ryssland är skyldigt. En sådan position var mycket enkelt i det återtagna, konservativa Spanien. Två år tidigare hade man kommit ut ur en förödande, tre år långt inbördeskrig, där nationalisterna, en sammanslutning av den politiska högern, rojalister och katoliker, hade besegrat den republikanska vänstern, med socialister, kommunister och anarkister.

Segrarna från inbördeskriget hade många anledningar att hata Sovjetunionen. Medan den vänsterinriktade regeringen Frente Popular, som Franco och nationalisterna motsatte sig i början av 1936 var förhållandevis fri från kommunism, så innebar premiärminister Francisco Largo Caballeros nya vänsterkoalition i september samma år en markant ökad assistans från Sovjetunionen. Caballero kallades inte för intet Spaniens Lenin. Inom några veckor erbjöd Josef Stalins regim den spanska regeringen full militär hjälp, inte enbart med att sätta upp internationella frivilligförband, s.k. brigader, utan även med professionella sovjetiska instruktörer och utrustning. Sovjetunionen hade inte varit den enda främmande makten som blandade sig i konflikten. I motsats till det avtal om icke-interventionism som tecknats samma år av nationerna i fråga, det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland blandade sig båda i den spanska konflikten på nationalisternas sida genom ett direkt militärt stöd till general Franco, vilket i det läget var nödvändigt för dem.


Oavsett vilka, fascister eller kommunister, samtliga bidrog till Spaniens lidande åren 1936-1939, via influering, eller direkt ansvar för övergrepp från de olika inblandade parterna. I november 1936, när Frente Popular lät avrätta tusentals arresterade soldater, nationalistiska sympatisörer, katolska präster och allmänt konservativa anhängare i Madrid, såg många nationalister kommunister Santiago Carrillos hand i detta. Till denna dag är det många i Spanien som tror att Carrillo, senare utnämnd till generalsekreterare för det spanska kommunistpartiet, agerande på order av Stalin.

Övergreppen från de egna kommunisterna i Spanien var färska i minnet hos de frivilliga i Ryssland. Många nationalistiska veteraner var snabba att anmäla sig till sin forna allierade när konflikten mellan Nazityskland och Sovjetunionen bröt ut. Det var närmast en överväldigande ström av intresserade och inom några veckor hade Franco samlat in fler än 18 000 frivilliga. Bestående av en mix av politiska falangister (spanska fascister), veteraner från Spanska legionen och soldater ur den nationalistiska armén, så behövde den Blå divisionen en chef som kunde leda dem alla vid fronten. För denna roll utnämnde Franco general Muños Grandes, en respekterad veteran från kolonialkriget i Marocko, en legionär och falangist.  Sårad nio gånger i strid, känd för att äta samma ransoner som sina män och att leda dem från täten i strid, han var den som skulle vara deras ledare i Ryssland mot bolsjevikerna.

Överste Esparza

De transporterades med tåg genom det ockuperade Frankrike och genom Tyskland. Den Blå divisionen, i rullorna benämnd 250: e tyska infanteridivisionen*, anlände till den ryska fronten i september 1941. Inledningsvis var de ämnade för Armégrupp Mitten och avancemanget mot Moskva, ett hedersuppdrag, men de omdirigerades till Armegrupp Nord och Leningrad. De placerades under fältmarskalk Ernst Busch och hans sextonde armé. Som tätformering befann sig 269: e infanteriregementet, under överste Esparza. Många lät sig förvillas av hans korta och korpulenta hållning, ganska lik Franco själv, men den lille, runde översten var känd för sitt kyliga lugn i strid. Hans Regemente pressade sig framåt under november månad, tills de tappade fart p.g.a. bristande underhåll vid byarna Otenskii och Posen, strax norr om Novgorod. Tidigt i december, tre sovjetiska arméer attackerade i riktning floden Volchov. Temperaturen föll mot 40 minusgrader, vilket försvårade situationen ytterligare när fruktansvärda närstrider utvecklades utmed den spanska linjen. De hade slagits fanatiskt mot de sovjetiska instruktörerna, som invaderat deras land fem år tidigare, nu var det kommunisternas tur att visa hur de slogs med ryggen mot väggen.

Den 8 december 1941, general Muños Grandes var på defensiven på fler sätt än ett. Dagen innan hade han försökt dra tillbaka sina styrkor från de exponerade områdena på den östra sidan av floden Volchov. Han gjorde det i kontrast med de tyska orderna – Führer befehl – att stå fast. Den här dagen försvarade han den spanska hedern inför chefen för XXXVIII kåren, general Friedrich-Wilhelm von Chappuis. Muños Grandes hade inget väl än att stå upp mot von Chappuis, Esparzas 269: e regemente, samt divisionens mobila reserv, som tillsammans tagit merparten av den ryska anstormningen, var nere en fjärdedels styrka vid det här laget. von Cappuis tyska 126: e infanteridivision var också svårt decimerad. De extrema väderleksförhållandena hjälpte inte situationen mycket, även om det lade sorti även på ryssarna. Det fanns läkarrapporter som talade om att soldater avled därför att deras hjärnsubstans frös till iskristaller under stålhjälmarna.


Julaftonen inleddes tillräckligt lugnt för Esparzas utsatta män. Reträtten över Volchov gav möjlighet för många att fira högtiden under enkla förhållanden, medan Francos generösa gåvor i form choklad och likör tacksamt togs emot som en smula spansk värme i det frysta helvetet. När den tunna solen steg på juldagsmorgonen blev en spansk kulspruteskytt så rörd av situationen att han skonade en rysk soldat som vågat sig ut på ingenmansland för att finna ved. Den sovjetiska arméledningen däremot var inte lika generös. Under dagarna som ledde upp till julafton, under förespegling att de drog sig tillbaka för omgruppering, samlade man ihop allt man hade, inklusive tonåriga pojkar, för att förstärka den tilltänkta stormstyrkan, 305: e infanteridivisionen. Varje ny soldat fick ett gevär och 120 patroner, med order att anfalla över Volchov och trycka bort – de spanska legosoldaterna och Hitlers lakej Franco – från deras positioner. Om det skulle krävas ytterligare mod, hade man förstärkt divisionens kö med än flera politruker – NKVD: s kommissariekandidater -  för att med säkerhet och vapenmakt ingjuta dem i detta.

Samtidigt, von Chappuis kommenderade ett skifte i de tyska linjerna som täckte området försvarat av 250: e och 126: e divisionerna. Syftet var att låta spanjorerna bygga upp en nödvändig reserv kring Novgorod. Dock, manövern skapade en oönskad situation, ett gap i de tyska linjerna.

Vid insikten att ryssarna var i antågande började överste Esparza snabbt att se över sina styrkor. Nu hade två månaders hårda strider haft en hämmande effekt på den diabetessjuke regementschefen och hans vanliga energi var nedsatt. Efter att ha konfererat med sina kompanichefer och bekräftat att de skulle hålla sina positioner, tillät han sig för en gångs skull, trots hotande storanfall över julen, att dra sig tillbaka till sin stab och vila. Det blev en kort tupplur. Väckt strax efter midnatt den 26 december fick han meddelande om att ryssarna avancerade kraftigt och hotade att omringa en stödjepunkt ledd av fänrik Rubio Moscoso, samt en pluton ur 2: a bataljonen, 269: e regementet. När Moscoso inte längre svarade på bataljonsstabens radioanrop, avgick en plutonstark sektion ledd av löjtnant Jacinto Ochoa, för att rekognosera den utsatta positionen. I mörker och med kraftiga kastvindar med yrsnö satte de ut vid halv fyra på morgonen. Situationen var densamma för ryssarna och man drabbade samman i blindo i skogen. Vilt skjutande med sin pistol kommenderade löjtnant Ochoa reträtt. Han fick med sig enbart sjutton man och själv var han svårt sårad i bröstet.


Vid lunchtid, i dagsljus, stod det klart för 2: a bataljonens chef, major Miguel Román Garrido att åtminstone tre ryska bataljoner var i faggorna med att försöka penetrera XXXVIII kårens linjer. Med endast ett trettiotal män under sitt direkt kommando, var det hopplöst för honom att från sin stabsplats i ett kapell i byn Udarnik att sätta upp motstånd mot de vida överlägsna ryssarna. Trots det, hans order var klara och i skenet av att de tysk-spanska linjerna höll på att omdirigeras, så fanns det i hans mening inget alternativ. Han ringde överste Esparza. – Vi är fullständigt avskurna, förklarade Garrido för sin regementschef. I teorin är vi chanslösa, fortsatte han. Det enda vi kan göra är att försöka dö med ära.

De fick dock en respit, när fyra kompanier ur det tyska 126: e regementet anlände för att ta position vid kapellet. De återstående spanjorerna tog tillfället i akt och lyckades nå fänrik Moscosos ställning genom stridslarmet. De möttes av en fruktansvärd syn, kropparna från samtliga kamrater låg utspridda i snön. Ryssarna hade låtit hamra fast deras händer och fötter med ispikar. En pik stod rakt upp från pannan på en soldat. Ilskan växte hos de Garridos män och nyheten spriddes snabbt. Den Blå divisionen visade från och med nu ingen pardon mot den Röda armén. Inga fångar togs mera.


Samma eftermiddag försökte åter en disorganiserad sovjetisk styrka infiltrera axelmakternas linjer vid Udarnik, men de stoppades tvärt av överste Esparzas första bataljon, eller resterna av dem. Vi kvällen ankomst hade den ryska 305: e divisionen lämnat efter sig fler än 1 000 döda. Den Blå divisionen, som hade hoppats på en lugn jul, hade istället, mot alla odds, blött ut Röda armén till en kostnad av drygt 100 man stupade. Proportionerna i förlusttal var liten tröst för spanjorerna, som såg sina kamrater korsfästa i isen, långt hemifrån det hemland de befriat från kommunism. Uppoffringen gick inte oanmärkt hos general Muños Grandes: – Det röda monstret har gjort äran hos våra soldater desto större, proklamerade han inför sina trupper. Vi är stolta spanjorer.

De desperata striderna under julen 1941 var enbart början av vad som komma skulle för den Blå divisionen under de kommande arton månaderna. Divisionen spelade en huvudroll i hindrandet av ytterligare sovjetiska försök att bryta inringningen av Leningrad under januari 1942. Till sist stabiliserade man fronten vid Novgorod och bidrog även till att stänga den s.k. Volchovfickan i juni. Vid den tiden hade Hitler blivit än mer frustrerad över Francos motstånd mot att ge axelmakterna sitt fulla militära och politiska stöd. Den nazistiske diktatorn hade börjat kontemplera en invasion av Spanien. Han beundrade general Muños Grandes och dennes koppling till falangisterna, vilket gjorde honom till en tänkbar kandidat som Francos efterträdare. Franco, å sin sida, hade inte för avsikt att låta sitt fortfarande skakiga Spanien bli en nazistlakej. Han valde en mycket tunn diplomatisk linje när han återkallade den ärrade generalen i december 1942 för att distansera honom från Hitler. Ersättaren blev Emilio Esteban-Infantes**, en minst lika kompetent general, som dessutom var ungdomsvän till Franco sedan tiden som kadetter på militärakademin i Toledo och därmed absolut lojal till sin ledare.

General Esteban-Infantes

Efter en kort tid av vila och återuppbyggnad utkämpade Blå divisionen sin allra blodigaste strid. Under slaget om Krasny Bor i februari 1943, försökte ca 40 000 sovjetiska trupper att ännu en gång bräcka belägringen av Leningrad och träffade 6 000 spanjorer ur 250: e divisionen. Precis som tidigare höll man linjerna täta och trots fruktansvärda spanska förluster, med upp till 4 000 döda och sårade enligt officiella siffror, eller 70 procent, så var belägringen ett fortsatt faktum. Nu var dock skadan gjord och Franco lät dra tillbaka divisionen helt till Spanien i oktober 1943. Ändå stannade några fanatiska falangister kvar i Ryssland. Några av dem var medlemmar av den Spanska legionen. De slogs mot Röda armén till det bittra slutet, tillhörande olika förband ur Waffen-SS. När ryska soldater drog fram en stupad fiende ur Berlins ruiner, våren 1945, fann de till sin förvåning att han ännu bar den spanska flaggan på uniformsärmen och hans ansikte var tatuerat på Marockanskt vis.

De hårda och beslutsamma striderna kring Lobkovo och Udarnik mellan den 24 och 27 december 1941 var ett mikrokosmos av den Blå divisionens erfarenheter från östfronten. Alltid i numerärt underläge, men aldrig utklassade, slogs de med en övertygelse aldrig någonsin skådat bland de utländska frivilliga i Wehrmacht. Mycket kan förklaras med den unika, spanska tågan, men den mest realistiska bilden träder fram när man jämför divisionens förmåga i relation till det spanska inbördeskriget. Enbart några år efter det att de på spansk jord bekämpat sovjetiska rådgivare och kommunistiska sympatisörer från hela världen, så betraktade männen i den Blå divisionen sin roll vid Leningrad inte som inkräktare med en främmande agenda med politiska och rasistiska förtecken, utan som försvarare av deras sätt att leva.

Ett sätt att leva som de betalade dyrt för på den ryska östfronten.




* Wehrmacht, d.v.s. den reguljära tyska krigsmakten, tog inte gärna in frivilliga från andra länder vid det här laget, men Franco krävde detta för medverkan med en spansk division. Alternativet, uppsättandet av en spansk division inom Waffen-SS, var det aldrig tal om. Francos män skulle slåss som reguljära soldater i tysk uniform. Detta var ett led i Francos krav på legitimitet. Han ställde också krav på att Spaniens medverkan enbart riktade sig mot det kommunistiska Sovjetunionen och ingen annan, en hederssak för honom. Detta var en tydlig signal till de västallierade, med vilka han samtidigt förde ingående samtal. Han var slug, Franco.


** Esteban-Infantes tillhörde en nästan obefintlig krets av människor som Franco släppte inpå sig.

Fotnot:
Varför den Blå divisionen? Den blå färgen kom sig av de blå skjortor som falangisterna bar under inbördeskriget. Många medlemmar i den 250: e infanteridivisionen bar de blå skjortorna under de tyska vapenrockarna.