fredag 30 januari 2015

Slaget om Kreta


Av alla militära operationer och fältslag under andra världskriget, framstår striderna på den grekiska ön Kreta under de sista dagarna av maj 1941, som de kanske mest intressanta, eller rent av smått bisarra. Slaget om Kreta, Battle of Crete, eller på tyska: Luftlandeschlacht um Kreta, är anmärkningsvärt utifrån tre förutsättningar: Det var den första och enda stora operation som Luftwaffe: s Fallschirmjäger genomförde, dessutom den första kompletta landsättningsoperationen med luftburna trupper någonsin i militärhistorien. Det var samtidigt första gången brittiska underrättelsetjänsten använde sig av uppgifter från Enigma i en större operation. Slutligen var det också första gången tyska Wehrmacht ställdes inför ett samlat folkligt motstånd under ockupation av territorium.

Den bisarra faktorn i sammanhanget bestod i att konklusionen av de första två förutsättningarna resulterade i att den stridande sidan med teoretiskt sett allt serverat för sig på ett silverfat, misslyckades med sina föresatser, medan motståndaren, som hade allt emot sig och gjorde otroligt många misstag, segrade – om än en svidande pyrrhusseger.


Det var nära att Unternehmen Merkur, som invasionen av Kreta benämndes, aldrig blev av. Våren 1941 hade axelmakterna i en snabb följd ockuperat hela Balkan, inkluderat Jugoslavien och det grekiska fastlandet, i samband med Unternehmen Marita. Operationen var för Berlin ett avsteg från sommarens krigsplaner. Marita hade inneburit ett tyskt bistånd till Italien, som nästan besegrats i krig med grekerna, vilket lett till en försening av Operation Barbarossa, det enorma angreppet på Sovjetunionen. Hitler hade inte varit nöjd med detta och i maj avleddes hans intresse påtagligt från Medelhavet. Att Operation Merkurius ändå gick av stapeln måste tillskrivas Hermann Göring, Reichmarschall och chef för Luftwaffe. Efter debaclet förutvarande sommar och höst, med Dunkirque och slaget om Storbritannien, hade flygvapnet tappat anseende hos Hitler och Oberkommando der Luftwaffe, OKL, var rädda att man med invasionen av Sovjetunionen åter skulle få spela andrafiol bakom armén. Det tyska flygvapnet var från början i mycket konstruerat utifrån arméns behov i blixtkriget. Barbarossa var arméhögkvarterets, OKH: s operation, direkt under överseende av führern personligen.

Medelhavet var ett nytt, men klart sekundärt operationsområde, ännu inte ansett som ett eget, tyskt krigsscenario, utan underställt det italienska Commando Supremo i Rom. Man hade förutom Balkan, där nu italienarna till stor del förväntades avlösa Wehrmacht, även satt upp Deutsche Afrikakorps, DAK, i Tunisien. OKL identifierade korrekt krigets karaktär där nere. Det var ett huvudsakligen strategiskt krig om positioner, där flyget skulle spela en avgörande roll både vad gällde strid och underhåll. Britterna var fast beslutna att hålla ställningarna, att försvara Suezkanalen och upprätthålla axeln Alexandria-Malta-Gibraltar. Man behövde därför flytta fram positionerna, menade man på Luftwaffe, man måste kväsa Royal Navy: s rörelseförmåga. Med hjälp av i första hand Göring, men också Oberkommando der Wehrmacht, OKW, med generalöverste, snart fältmarskalk Wilhelm Keitel, som även de åsidosatts för det ryska äventyret, lockade man Hitler till att överväga det unga vapenslagets förslag. Han presenterades med Kreta och höll omedelbart på att sätta hela flygstaben på pottkanten genom att istället peka på Malta och ställa den helt korrekta frågan – varför inte gå på målet på en gång och knäcka sjölejonets ryggrad?

Kurt Student

Man vände sig till experten i rummet, en kostväxt man i Luftwaffe: s blå generalsuniform med vita revärer, som närmast såg ut som en vänlig byråkrat snarare än den gamle stridspilot han en gång varit. Generalmajor Kurt Student övertalade lågmält führern, vars sinnen ändå befann sig någonstans i höjd med Moskva, att Kreta var strategiskt viktig att ta för Wehrmacht, att man därifrån kunde bistå general Erwin Rommels Afrikakår med flygunderstöd. Det var inte riktigt ärligt, Malta hade varit det viktigaste målet, men Luftwaffe behövde så intensivt visa att man var en kraft att räkna med, även med markstridskrafter. Lite sugen var han nog ändå, führern, att få prova hans tuffaste och mest dedikerade soldater i större sammanhang än räder. Han lyckönskade därför sina flygvapengeneraler och återvände till armén och Rysslands öde. Student flög själv ner till Grekland. I Aten väntade ett spirakt hederskompani med fanvakt på landningsbanan. Framför dem, i den stramaste givakt den preussiska militärtraditionen någonsin sett, stod ännu en kostväxt man, byggd av enbart senor och muskler – generalmajor Eugen Meindel, chef för hjältarna från Fort Eben Emael, 1. Luftlande Sturmregiment, vid sidan av generallöjtnant Willhelm Süssmans 7. Flieger Division, stommen bland de 14 000 man ur Fallschirmjäger korps som Student tagit ut för Merkur.

Av alla generaler i tyska Wehrmacht var Student den som närmast format sitt förband från grunden och gett det dess kompetens, disciplin och anda. Fallskärmsjägarna var den främsta eliten, samtliga andra generaler kunde enbart avundsjukt konstatera att Student skapat en styrka av krigare sällan skådad i historien. Trots att han ledde dem nästan försynt, med resonerande lågmäldhet, var deras soldathjärtan både djupt passionerade och smidda i i det hårdaste Kruppstål. De var absoluta fanatiker, både på slagfältet och förhållandevis ofta i politiken, de avgudade sin general och ledare. Student var ingen uttalad nazist utan odlade istället sin avsevärda militära och inte minst tekniska kompetens. Som alla andra generaler i Luftwaffe hade han deltagit i hela uppbyggnaden av vapenslaget, med organisation, träning, teknisk utveckling, utbildning – allt. Han var en militär renässansmänniska och fallskärmsjägarna var hans alldeles egna verk, som han mejslat fram ur det som från början varit en polisorganisation i Görings Ostpreussen. Soldaterna på landningsbanan log stelt under hjälmarna när deras general stolt defilerade förbi. De visste vad som väntade dem och de välkomnade det med iver.

Fallschirmjäger

På andra sidan det Myrtoiska havet, från en höjd intill den största staden Heraklion, blickade en annan militär ut över den soliga vattenspegeln. Han bar brittisk khaki och generalmajors grad i den Nya Zeeländska armén. Han kallades av sin gode vän Winston Churchill för Salamandern, för hans förmåga att oskadd ta sig genom den värsta av fientliga eldgivningar. De hade träffat varandra första gången under Gallipolifälttåget 1916, då han blivit den hittills yngste generalen i brittiska armén. Det var också premiärministern som nu insisterat på att han, Bernard Freyberg, skulle ta kommandot över de allierade styrkorna på Kreta. Han var en luttrad och hårdnackad yrkessoldat och hade lett 2th New Zeeland Division under striderna på det grekiska fastlandet. Nu utgjorde den enheten stommen i det hopkok av ca 30 000 soldater på ön – plus ett civilgarde om 10 000 minoer, som de kallades, människorna på Kreta.

Situationen på Kreta hade skapats av den grekiska och brittiska militära kollapsen på fastlandet, som resulterade i ett nytt Dunkirque i slutet av april, varpå ungefär hälften av de 50 000 soldaterna från brittiska armén och Anzac, som utgjort expeditionsstyrkan, hamnat på ön. Att man skulle stanna på Kreta och slåss var inte självklart, utan det var snarare utifrån nödtvång man höll trupp där. Man hade enbart haft tur med den strykrädda italienska flottan under evakueringen. Chefen för de allierade styrkorna i östra Medelhavet och Mellanöstern, general Sir Archibald Wavell, tillsammans med amiral Sir Andrew Cunningham, chef för brittiska Medelhavsflottan, uppskattade inte läget och hade helst dragit tillbaka styrkorna helt till Egypten. Wavells trupper var hårt uttänjda nu när Wehrmacht gjort sitt intåg på arenan och dessa ständiga evakueringar av armén över havet kostade flottan dyrt. Nu fanns det dock ingen tid, eftersom man visste att tyskarna planerade för Kreta och inte Malta. Färska uppgifter kom från War Office i London, uppgifter som var märkvärdigt exakta, både i tid och i rum.

General Freyberg på Kreta

Detta var Luftwaffe: s show. Chef för Merkurius var general Student med Fliegerkorps XI som stab, underställd Luftflotte IV under generalöverste Alexander Löhr. Till sitt förfogande hade Student, förutom 7. Flieger Division och 1. Luftlande Sturmregiment, även 5- och 6. Gebirgs Division, d.v.s. arméns bergsjägare under generalmajorerna Julius Ringel respektive Ferdinand Schörner, samt delar ur generalmajor Gustav Fehns 5: e pansardivision. Reserv utgjordes av general Hans Graf von Sponecks 22. Luftlande Division, som stod beredd i Rumänien. Ansvar för flygunderstöd och transport hade VIII. Fliegerkorps under generalöverste Wolfram von Richthofen, fyrmänning till Manfred von Richthofen, Den röde baronen. Det innebar att 500 transportplan och 80 glidplan skulle transportera 14 000 man fallskärmsjägare, samt 7 000 armésoldater, varefter de tyngsta trupperna, 5 000 man, skulle anlända till sjöss i italienarnas regi.

Man organiserade tre stridsgrupper för Kreta, från väster till öster: Operation Comet, Maleme, den största koncentrationen, under general Meindl; Operation Mars, Chania, Souda, Rethymnon, Fångarnas dal, general Süssman; Operation Orion, Heraklion, överste Bruno Bräuer, chef 1. Fallschirmjäger Regiment. Man koncentrerade sig på Maleme p.g.a. tillgången till stränder i samband med den efterkommande landstigningen av tung materiell. Detta skedde under kritik från Student som menade att man därmed tappade överraskningsmoment. Han ville ha en bredare gruppering, där hänsyn togs i första hand till luftlandsättningsmomentet. Han oroade sig för att kunna ta och hålla landsättningsområden, en riktig instinkt, som fick göra avbräck p.g.a. operationens komplexitet. Såsom man nu planerade, med koncentration på flygfält, hamnar och stränder, exponerade man sig för de allierades antagna kraftsamling, då dessa delar låg i direkt anslutning till varandra, i de mest befolkade områdena på ön. Man förlitade sig mycket på överraskning utan att veta att fienden visste allt.

Eugen Meindl
Underrättelsearbete är svårt eftersom det inte enbart handlar om att erhålla information, utan även att tolka och förstå innebörden av den. General Wavell, liksom amiral Cunningham, visste att man satt i Bletchley Park utanför London och läste tyskarnas kommunikationer över Enigmamaskinen, det visste inte general Freyberg. Han fick endast förvånansvärt exakta uppgifter om tidpunkter och platser för tyskarnas invasionsförsök. De gjorde honom konfunderad. Han förstod att man ämnade använda sig av trupper från luften, men i hans värld kunde det inte röra sig i den skala som det faktiskt skulle göra. Freyberg grupperade sina enheter i första hand enligt principen för en sjölandsättning. Inte helt korrekt, men ändå nästan, eftersom flygfälten låg intill. Flygfälten ville han f.ö. spränga, en i sammanhanget sund inställning, men han fick vika sig för påtryckningar från Alexandria. När man nu kände till tyskarnas planer, måste deras Operation Mercur givetvis gå under, så flygfälten borde bevaras för Royal Air Force: s återkomst. Tryggheten i att känna till fiendens planer gjorde att Freyberg invaggade sig i en taktiskt låst position, där han t.ex. underlät funktioner rörande stab och kommunikation.

Creforce, som det allierades försvar av Kreta kallades, var organiserad i en västlig och en östlig zon, samt en mobil enhet vid Soudabukten. Den östra zonen, öster om Chania, d.v.s. huvuddelen av ön, stod under Freyberg med högkvarter och i princip all pansar, ett tiotal vagnar av typerna Mathilda och Vickers. Här, vid Heraklion, låg brittiska 14: e infanteribrigaden och längre bort, vid Georgiopolis, 19: e australiska brigaden. Väster om Chania stod 2: a Nya Zeeländska divisionen, nu under generalmajor Edward Puttick. Vid Souda låg så Mobile Base Defence Organization, ett hopkok av förband, under generalmajor C. E. Weston ur Royal Marines, som satt på nästan alla tillgängliga arméfordon. Här fann man även det kvarvarande, sammansatta grekiska infanteriregemente som lyckats fly med britterna och Anzac till Kreta. Öns alla värnpliktiga pojkar hade försvunnit med den grekiska 5: e infanteridivisionen på fastlandet. Deras bröder, fäder, mor- och farfäder tog nu sina vapen, jaktgevär och hagelbrakare och organiserade snabbt ett 10 000 man starkt hemvärn. General Freyberg försökte hindra detta, han ville inte se civilisterna komma i vägen för striderna. De närvarande grekiska officerarna skakade dock på huvudena och avrådde generalen – minoerna var de mest envisa hämnarna i den grekiska arkipelagen, man varken kunde, eller borde ens försöka hindra dem från att göra vad de mest av allt önskade – döda tyskar. En av Europas allra aggressivaste och farligaste partisanarméer hade därmed sett dagens ljus.


Den tyska övertron på överraskningsmomentet innebar att man inledde angreppet på fyra olika positioner utmed Kretas norra kust, istället för att koncentrera på en stor landsättning på säkert område, en taktik de allierade fallskärmstrupperna senare i kriget skulle anamma. Angreppen skedde dessutom spridda tidsmässigt under den 20 maj 1941, detta p.g.a. tillgången på transportflyg. Vid åttatiden på morgonen släpptes delar av general Meindls 1. Luftlande Sturmregiment över Maleme. Man var ute efter flygplatsen, som försvarades av tre väl förskansade bataljoner nya zeeländskt infanteri. Soldaterna på marken trodde inte sina ögon. I totalt dödsförakt kastade sig fallskärmsjägarna ut ur sina Junkersplan. Nya zeeländarna sköt med allt man hade och denna första attack maldes ner i sin helhet. Samtliga glidflygplan sköts sönder av granatkastareld. De tyska förbanden förblödde i åttioprocentiga förlustsiffror och de flesta överlevande fallskärmsjägarna togs till fånga.

Det är här nödvändigt att redogöra för en allvarlig miss i de tyska fallskärmsjägarnas rutiner. Soldaterna hoppade inte med sina huvudvapen till hands, det ansågs allt för farligt. Handeldvapnen släpptes istället i särskilda metallbehållare och måste finnas och öppnas innan förbanden var fullt utrustade. Fram till dess hade de endast en pistol och en kniv till hands. De senare allierade luftlandsättningarna löste problemet genom att soldaternas vapen hängde i en rem under dem, efter det att de frigjorts efter uthoppet. Systemet skrotades instinktivt av soldaterna, som på eget bevåg spände fast vapnen på sin person för att omedelbart ha till hands vid landning. Vådaskott vid uthopp var ytterst ovanliga under förutsättning att befälet kontrollerade vapnen noggrant innan uthopp.


Som alltid sker i luftlandsättningsoperationer hamnade några enstaka enheter vid sidan av det egentliga målet, vilket i det här fallet räddade deras liv. Utanför Maleme landade en grupp soldater, som fann sina vapen och lyckades organisera ett igelkottsförsvar. I syfte att angripa och förstöra inringningen tvingades nya zeeländarna att lämna sina skyddade positioner, med påföljd att de omedelbart besegrades av den betydligt mindre styrkan, som därefter drev samtliga nya zeeländare tillbaka. Trots allt, de tyska fallskärmsjägarna höll vid mörkrets inbrott fast vid Maleme, om så bara i naglarna. Senare på dagen angreps också Rethymno och Heraklion i skilda anfall. Det gick obetydligt bättre för tyskarna här, som trots oacceptabla förluster med näppe lyckades upprätthålla ytterst små brohuvuden vid sidan av sina mål, d.v.s. flygfälten. Inga målsättningar hade mötts efter den första dagen, endast med övermänskliga ansträngningar hade de få överlevande tyska fallskärmsjägarna lyckats freda sig. Bland dem fanns den tyske f.d. tungviktsmästaren i boxning, Max Schmeling.

Det visade sig senare att enskilda fallskärmsjägare som helt kommit ifrån sina kamrater ofta föll offer för civilister. Man fann flera soldater intrasslade i sina skärmar, sönderhackade med jordbruksredskap. Under hela kampen om Kreta deltog civilister – alla civilister, inklusive präster och t.o.m. nunnor – aktivt i striderna. Aldrig, vare sig tidigare eller senare, mötte Wehrmacht ett sådant, enat civilt motstånd, som dessutom aldrig mattades av under de år man ockuperade ön. Det var värre än östfronten och Kreta blev en plats dit krigsmakten sände syndare. Tyskarna genomförde också mycket grymma repressalier mot folket, med massavrättningar av män, kvinnor och barn.

Hemvärnet

Inför andra dagen positionerade sig soldaterna på båda sidor för nya angrepp. Grekiska enheter, tillsammans med lokal polis, visade sig skickliga på att kartlägga och isolera tyska försvarsfickor. Samtidigt märkte de allierade av bristerna i kommunikationen, som förvärrades av att fallskärmsjägare lyckades skära av telefonlinjer under skydd av natten. Nya zeeländarna vid Maleme lämnade plötsligt flygfältet oövervakat, antagligen under press från den lilla tyska närvaron. Anzacsoldaterna hade tagits med överraskning av den fanatism som tyskarna visade. När gryningen kom hade de fåtaliga tyskarna, varav flera var sårade lyckats ta flygfältet och rapportera detta tillbaka till stridsledningen. Man hade fått ett fotfäste på ön. Nyheten spreds via spaningsflyg i luften, vilket stärkte moralen hos de svårt åtgångna kamraterna på marken.

När dagsljuset anlände den 21 maj försökte de allierade förtvivlat återta kontrollen över Maleme, utan framgång. Luftwaffe, som hade totalt luftherravälde, lyckades bistå fallskärmsjägarna. Nya landsättningar genomfördes, dirigerade från marken. Förlusterna var åter svåra i kulregnet. Tyskar stred för sina liv på marken, fortfarande fästade med skärmen. Man lyckades dock förstärka de befintliga positionerna. General Meindl landade själv i detta kaos. De var alla, oavsett rang, välutbildade och kompetenta i grupps strid. Meindl kom att bemanna både kulsprutor och granatkastare under sin vistelse på marken. När general Student senare fann sin kollega vid Maleme hade han lett striden från en bår den sista tiden, perforerad av kulor. Mot uttryckliga order lyckades flera modiga Junkerspiloter landa sina plan på Malemes flygfält och på så vis anlände de första bergsjägarna till Kreta. Tungt lastade med vapen och ammunition sprang de genom granatregnet, medan Stukas och jaktplan i luften angrep de allierade artilleriställningarna med allt de hade. Piloternas uppoffringar var stora, de utförde långt många fler uppdrag än vad som från början var planerade. General Schörner, chef för 6. Gebirgs Division, uttryckte senare sin beundran för Luftwaffe: s beslutsamhet och uppoffring.


Vid Maleme försökte denna dag, med understöd av italienska flottan, tyskarna genomföra sin första landstigning från kusten. Den misslyckades när Royal Navy satte in ett motanfall. Tyskarna må ha kontrollerat luften, RAF fanns inte att finna ovanför Kreta, men sjön var i britternas händer. De brittiska fartygen, organiserade i fyra stridsgrupper, två kryssar- och två jagarformeringar, under direkt ledning av amiral Cunningham ombord på slagskeppet HMS Warspite – som träffades av flygbomber under slaget. Axelmakternas flottstyrkor var undermåliga, mycket p.g.a. italienarnas ovilja att gå i direkt strid med britterna. Ändå skadades de flesta brittiska fartygen av de frekventa flyganfallen, de tvingades ideligen bryta formering och kryssa sig fram för att undvika bålgetingarna från luften. Underifrån var det främst förekomsten av tyska ubåtar som utgjorde ett hot. Ryal Navy förlorade ett halvdussin fartyg, kryssare och jagare, under operationerna.

Under natten mot den 22 maj försökte general Freyberg dirigera sin nya zeeländska division att utföra ett massivt, nattligt angrepp mot Malene, som han nu insett var huvudpositionen på ön. Åter igen drabbades man av kommunikationsproblem och anfallet genomfördes halvhjärtat i dagsljus, varpå det omedelbart slogs tillbaka. Tyskarna genomförde åter ett försök att landstiga från sjön, som ännu en gång avleddes av brittiska flottan. När nu fallskärmsjägarna lyckats utöka sina brohuvuden kunde man landsätta fler förstärkningar under tryggare förhållanden. Successivt under de kommande dygnen svängde krigslyckan till tyskarnas fördel. Detta skedde hela tiden under svåra förluster. Det var en kämparseger och Freyberg började känna att tiden talade emot honom. Han kunde inte längre motivera fortsatta uppoffringar mot en fiende som helt enkelt inte gav sig och som var bättre på att strida. Den 27 maj fick tyskarna iland de första pansarenheterna på Kreta. Samma dag landsteg 3 000 man italienska marinkårssoldater från Rhodos på Kretas ostspets, vis Sideros. De mötte inget ordnat motstånd, utan kunde i lugnt tempo marschera utmed vägarna tills de mötte upp tyska fallskärmsjägare.


Den 28 maj inledde general Freyberg evakueringen av sina trupper från Kreta. Under fyra dagar lämnade 16 000 allierade trupper ön för Egypten. Detta gjordes möjligt därför att Berlin återkallade VIII. Fliegerkorps till Polen enligt ursprungsplanerna för Operation Barbarossa. Även om Hitler alltid hävdade att det grekiska spektaklet kostat honom dyrbar tid, så avvek aldrig tyskarna från den ursprungliga planen. Att Barbarossa försenades till den 22 juni 1941 berodde på att man tvingades vänta på att de uppsvällda floderna i Polen och Vitryssland skulle få minskat vattenflöde efter en särskilt svår vårflod. Förberedelserna för Barbarossa räddade istället Britterna en möjlighet att slåss en annan dag. De lämnade kvar nästan 24 000 man på Kreta, varav 4 000 stupade.

När Hitler fick se förlustsiffrorna från Kreta, som presenterades för honom av Luftwaffe, slet han av sig läsglasögonen och stirrade med illa dold fasa på generalerna. 8 600 man hade stupat och sårats, fallskärmsjägarna hade tagit närmast sjuttioprocentiga förluster. Han viftade ilsket bort Görings protester, där och då kommenderade han att inga stora luftlandsättningsoperationer skulle någonsin företas av Luftwaffe. Så blev det också, bortsett från några få ytterligare småräder under kriget, omvandlades Fallschirmjäger till enbart lätt infanteri. När führern senare hängde Riddarkorset med eklöv och svärd runt halsen på den strame general Meindl, kunde han känna en enastående stolthet över dessa män som offrade så mycket för så lite, i hans namn. Något hos dessa gröna djävlar, som fienden kallade dem, skrämde också honom.


Tre år senare skulle general Kurt Student stå i trädgården till sitt residens i Holland och imponerad se de allierade flygstyrkorna dåna förbi ovanför hans huvud på väg till Arnhem. Förbluffat skulle han yppa de idag bevingade orden: … att bara än en gång få tillgång till sådana resurser.


Vid det laget hade general Bernard Freyberg konstaterat att innan det här förbannade kriget var över skulle han ha tillbringat tio år av sin karriär, konstant ledandes strider mot hunnerna – ett rekord bland de allierade generalerna. Han hade åter dragit nya erfarenheter av världshistoriens kanske bästa lätta infanteri, nu som chef för brittiska X Corps i Italien. Han hade ånyo fått näsan blodig och han blängde surt på de infångade tyska fallskärmsjägarna vid stabsplatsen, särskilt dem som hade krigsband runt uniformsärmarna, märkta Kreta.

söndag 18 januari 2015

Putzifaktorn


Tisdagen den 22 augusti 1939, endast en vecka innan andra världskrigets början, anländer ett telegram till en helt vanlig livsmedelsbutik i London. Det är adresserat till ägaren, en reslig, 49: årig man, som allmänheten känner som en pensionerad polisinspektör vid Scotland Yard. Vad de däremot inte vet är att deras lokale handlare, Walter Henry Thompson, arbetat i nästan trettio år för Special Branch, den brittiska säkerhetspolisen och att telegrammet han nu skyndar sig bakom kulisserna för att öppna, kommer att ändra hans liv helt och hållet.

Telegrammet är från Frankrike och sänt av parlamentsledamoten Winston Churchill. Han ber Thompson att med sin bil möta honom på Croydon Airport klockan 04:30 dagen efter. Det är av yttersta vikt. Att Churchill fullständigt ignorerar Thompsons privatliv bryr han sig inte om, han tvekar inte ett ögonblick. Winston behöver honom. Han instruerar sin son att ta över affären och ur sitt gömställe plockar han fram sin gamla tjänstepistol, en tung Colt M1911, en likadan som Churchill har. Mitt i natten kör Thompson till Croydon. Han känner Churchill mycket väl efter att ha varit dennes livvakt under åtta år tidigare. Det kommer att bli ytterligare fem år med den blivande premiärministern, men det vet inte handlaren Thompson när han rattar sin bil på smala, engelska vägar genom natten. Han undrar bara vad som nu har hänt.

De möts på flygplatsen, Churchill har en sekreterare med sig, andan är i halsen. De åker till Chartwell, Churchills bostad i Kent, där Thompson får bära upp hela det omfattande bagaget. Därefter berättar Churchill i förtroende för honom vad som har hänt.

Inspector Thompson och Churchill

Den hetsporrige parlamentsledamoten hade varit på resa genom Frankrike, ett land han kände väl och uppskattade mycket – han talade flytande franska. Han trodde att kriget stod för dörren, med despoten Hitler gläfsande mot sina grannar. Churchill spekulerade i om detta kanske varit den sista resan han företog sig till kontinenten på länge. Som vanligt hade han önskat kombinera nytta med nöje, han hade tagit med sig målarsakerna. Churchill var en passionerad och rätt så skicklig amatörmålare. Men han hade också besökt Maginotlinjen, som han inte alls fann det minsta ändamålsenlig. Ett vanvettigt slöseri, tyckte han. Där hade han träffat franska militärer och i samband med detta hade han varnats av initierade personer ur den franska underrättelsetjänsten. Det låg en hotbild mot honom, från Nazityskland. Man planerade att mörda Churchill i Frankrike.

Att en sådan plan låg på bordet är idag väl etablerat, även om detaljerna är vaga. Ordern skulle ha kommit direkt från Hitler. Uppdraget hade inte gått till Abwehr, Wehrmachts underrättelsetjänst, som officiellt inte sysslade med lönnmord. Istället hade det gått den snabba vägen, via Reinhard Heydrich, chef för SS: s säkerhetstjänst, SD. Han hade i sin tur lämnat det till Walter Schellenberg, en kvicktänkt f.d. advokat med extremt utvecklat sinnelag för allt hemligt och ljusskyggt. Schellenberg bör ha gett uppdraget till Alfred Naujocks, mannen som inför den 1 september samma år, d.v.s. ett par veckor senare, skulle iscensätta den polska skenattacken mot den tyska radiostationen i Gleiwitz, en av de officiella anledningarna till nazisternas anfall på Polen.


Scenen för attentatet mot Churchill skulle ha varit Chateau de la Croë vid Rivieran, en av hertigen och hertiginnan Windsors fashionabla bostäder. Hertigparet Windsor, egentligen den abdikerade brittiska kungen Edward VIII och hans hustru, amerikanskan Wallis Simpson, var gamla vänner till Churchill. Han hade försvarat det hårt utsatta paret i samband med Edwards omöjliga krav att få gifta sig med Wallis. Den brittiske kungen hade i det fallet blivit hennes tredje make, vilket var helt otänkbart i det konservativa Storbritannien. Han abdikerade därmed och hans olycklige bror tog vid som George VI. Hertigparet hade därefter levt lite här och där i Europa, likt vinddrivna celebriteter. Det hade varit känt att Churchill planerat att besöka dem på Chateau de la Croë under sin resa genom Frankrike, antagligen för att bl.a. diskutera hertigens svärmeri med nazisterna i Tyskland, något som irriterade Churchill mycket.

Det finns knappast någon som påstår att hertigparet Windsor skulle ha deltagit i en plan för att mörda Winston Churchill, men tyskarna kände väl till Chateau de la Croë efter det att flera prominenta nazister besökt det berömda paret där. Den tidigare kungens närhet till Nazityskland, med flera officiella besök under bältet, hans exponering i internationell press tillsammans med Hitler och de misslyckade försöken att agera mellanhand i diskussioner London-Berlin, var en svår pinsamhet för den brittiska regeringen och hovet. Churchill hade fått ta emot mycket kritik för sitt tidigare stöd till hertigparet Windsor och de stod i dyr skuld till honom. Chateau de la Croë låg avsides från övriga Rivieran, i ett skogsparti, nästan helt omgiven av träd. Det var per definition ett perfekt ställe för ett diskret mordattentat av tillresta SS-agenter.

Hertigparet och Hitler

Men varför mörda Churchill vid detta tillfälle? Det här var innan kriget hade startat, om än så bara för någon vecka. Churchill hade ännu ingen regeringsposition, men var en kraft att räkna med. Han hade varit starkt kritisk mot det nya Nazityskland och den brittiska låt-gå-politiken, hans varningar hade dessutom stämt påfallande väl överens med verklighetens utveckling. Churchill hade starka fiender i parlamentet. Det gick inte att utgå ifrån att han skulle erhålla en position i ett framtida krigskabinett, än mindre bli premiärminister inom ett år. I augusti 1939 var det enbart Hitler och hans närmaste stab i Berlin, samt Stalin i Kreml, som visste att britterna mycket snart skulle behöva inte bara ett krigskabinett, utan även potenta ledare att fylla det med. Var detta motivet till att vilja mörda Winston Churchill där och då?

Ordern skulle ju ha kommit direkt från Hitler.

De möttes aldrig personligen, Hitler och Churchill. De kom dock att cirkulera varandra, likt prisboxare i en nära på personlig envig, under hela andra världskriget. För Churchill var Hitler enbart ännu en av dessa för sin tid så populära proletärdiktatorer, ännu en maktgalen socialist, med en antisemitisk skruv lös, beredd att mörda alla i kollektivismens namn. Churchill, å sin sida, representerade allt det Hitler hatade, överklass, borgerlighet, kapitalism, ett intellektuellt orakel, en stor humanist, skicklig skribent, språkbegåvad, tidigare officer, samt antagligen – när det regnade som värst i Obersaltzberg – en bättre målare än han. Det hade dock varit nära att de mötts en gång. Det skall ha varit så tidigt som i november 1932, allstå kort innan det att Hitler utsågs till Rikskansler och därmed förseglade Tysklands öde. Churchill hade befunnit sig i München under en exkursion till trakten av Bleinheim i Bayern, tillsammans med sin son, Randolph. Blenheim var avgörande för Churchill, då det var exakt där, närmare bestämt den 13 augusti 1704, som hans anfader hertigen av Marlborough, John Churchill, besegrat Frankrike och furstendömet Bayern i slaget vid Blenheim. Churchill skrev nämligen på ett mastodontverk om sin anfader.


Mannen som skulle fungera som kontakt mellan Churchill och Hitler var en märklig bekantskap i historien. Ernst Hanfstaengl, 52, kallad Putzi, var en affärsman och nazist, som antagligen via kändskap med ägaren till hotellet där Churchill bodde, lärt sig om den brittiske parlamentsledamotens närvaro i staden. Hanfstaengl visste att Hitler samtidigt befann sig i sin traditionella bas i München, eftersom han stod honom nära. Han var en av de få människor führern höll sig med som hade internationella kontakter. Sådana personer, som samtidigt ansågs lojala, kom sig lätt upp i smeten. Denne Putzi representerade samtidigt pengar, något nazismen alltid vurmade för, socialister som man var. Precis som Churchill hade han en amerikansk mor, antagligen en isbrytare i relationen med den cigarrpuffande britten. Modern, Katherine Heine, kom av närmast amerikansk adelsbörd, släkt med nordstatsgeneralen John Sedgewick*, som ju stupat så galant vid Spotsylvania Court House 1864. Putzi använde Sedgewick i sitt namn, för att närma sig angloamerikanerna. Han hade gått på Harvard University, kände både Walter Lippman och John Reed, samt var en duktig pianist. Hans far hade varit Edgar Hanfstaengl (1842-1910), en känd konstförläggare och gallerist – antagligen vägen till Hitlers gunst.  Gudfar var f.ö. hertigen Ernst II av Sachsen-Coburg-Gotha, så även Churchill var nog smått imponerad, även om det rörde sig om en pajas.

Ernst Hanfstaengl – Putzi – blev så småningom, tillsammans med den rabiate, nazistiske utrikesministern Joachim von Ribbentrop, en av de män som tutade i Hitler att det brittiska kungahuset var en väsentlig maktfaktor i Storbritannien och att hertigparet Windsor var nyckeln till världens största imperium. På så vis blev han instrumentell i hertigparets relation med nazisterna. Dock, med tiden föll hans stjärna i Berlin, hans inflytande minskade snabbt när Hitler väl kommit till makten och någon gång i slutet av 1937, eller i början av 1938, skulle han lämna Tyskland för att återvända till USA. Märkligt nog fångades han där upp av en fullständigt verklighetsfrämmande president Franklin D. Roosevelt, som använde honom som rådgivare visavi nazisterna. Han kom att bidra mycket till att förvirra den historiska bilden av Adolf Hitler. William L. Shirer, legendarisk journalist på amerikanska CBS, författare av boken The Rise and Fall of the Third Reich och mannen bakom Edward R. Murrow, levde i Nazityskland fram till 1940 och höll reda på Putzi, som ofta var iförd uniformer på 1930-talet. Hans omdöme om vederbörande var följande: En excentrisk, gänglig man, vars sardoniska humor kompenserade något för hans bristande sinnelag.

Alfred Naujocks

Tillbaka i 1932 var dock Putzi på höjden av sin nazistiska karriär och det var han som förslog Churchill att träffa Hitler. Churchill var klart intresserad, han visste givetvis vem Hitler var och var väl informerad om hans politik. Mötet gjordes upp och skulle ske på det hotell där Churchill bodde, så att han kunde bjuda den tyske storpolitikern på middag i restaurangen. I kontakten med Hitler råkade han dock på ett bakslag. Eftersom Churchill även var skribent och säkert hade tusen frågor, ville führern begränsa flödet genom att be om förbeställda frågor. Churchill tyckte nog det var tramsigt, då det rörde sig om två statsmän på tu man hand, utom offentligheten. Hans intresse var dock tänt och han gav sin gänglige ciceron en binge frågeställningar, varav en löd:

Vad är meningen med att vara emot en man endast p.g.a. av hur han föddes? En person kan väl inte hjälpa varifrån han kommer?

Frågan, vars ursprung var central i betraktelsen av nazismen, låg Churchill varmt om hjärtat. Trots sitt försvar för imperiet, var han ingen rasist, än mindre antisemit. I hans ögon existerade det viktiga geopolitiska hänsyn bakom kolonialmakten, ungefär på de grundvalar delar av nutidens neokonservatism lutar sig mot, d.v.s. den gamla kolonialmakten som en garant för demokratisk, parlamentarisk utveckling i den underutvecklade världen. Churchills största skräck rörande hans käpphäst Indien, handlade inte om att indierna som ras skulle styra sig själva, utan om kaoset, inbördeskriget mellan hinduer och muslimer, samt ytterst den kommunism han fruktade skulle vältra sig över den nya nationen. Han fick rätt i flera av farhågorna.  Under hela kriget skulle nazisterna häckla honom för hans närhet till judarna och redan här, i november 1932, slog Hitler bakut. Något möte med den där fetknoppen blev det inte frågan om. Antagligen var det Rudolf Hess, som avskydde Putzi, som framförde führerns reservationer, det var nog bäst så. Churchill däremot tog lätt på saken, han reste hem med nya uppslag till sin stora bok om anfadern. Senare skulle han uppskatta ironin i det hela, att Hitler sumpat det enda tillfället de hade att mötas på, man mot man, och att det låg något väsentligt i detta. De var båda män som trodde på ödet.

Putzi och Hitler

Det finns en hel del vittnesmål från folk kring Hitler som bekräftat att han kände obehag inför Churchill. Han skall ofta ha blivit irriterad närhelst den brittiske premiärministern kom på tal. Hitler retade sig på att en man som var gammal och överviktig, som dessutom rökte och pimplade champagne dagarna i ända, spetsat med åtskilliga whiskypinnar, att en sådan karaktär kunde inspirera och sporra en hel nation till sådan uppslutning och fighting spirit. Karlen var ju för böveln kapitalist. Han fick det inte att gå ihop. En del gick så långt att de hävdade att führern skrämdes av Churchill, särskilt efter det att britterna inledde terrorbombningarna nattetid över Tyskland.

Chateau de la Croë 1932 var antagligen första gången. Det skulle bli fler försök under åren. Inspektör Thompson blev medveten om flera av dessa försök. Frågan är om den allierade saken hade överlevt om Churchill mördats, om inte Roosevelt fått till en separatfred istället? Hade Nazityskland överlevt utrotningskriget mot Sovjetunionen under sådana förhållanden. Säkert är dock att resten av Europa hade tvingats slåss på Hitlers sida, eller gjort det frivilligt. I det avseendet hade nog Hitler rätt, det var nödvändigt att mörda Churchill.

Churchill med en Thompson - och en Thompson till bakom soldaten



* Putzi är därmed avlägsen släkting till skådespelerskan Kyra Sedgewick – som ju är gift med Kevin Bacon.

lördag 17 januari 2015

Försvaret av Gotland


I min ungdom på 1970-talet prenumererade jag på tidningen Soldat & Teknik, S&T, Sveriges då enda militärhistoriska magasin. Det var en väsentlig del av mitt väckta intresse för detta ämne. S&T lades senare ner och under avsevärd tid saknade vårt land en militärinriktad, populärhistorisk del av tidningshyllan. Under 2000-talet ändrades detta och då gjorde S&T en återintroduktion på marknaden. Det är dock signifikativt för ändamålet att så få människor idag känner till att detta magasin haft ett tidigare liv.

Dagens Soldat & Teknik rör sig inom tre ämnesområden: Först och främst militärteknik och då i synnerhet allt det som rör Sverige, både dagsaktuellt och historiskt. Därefter kommer en militärhistorisk del, som primärt handlar om kalla kriget, även här med tonvikten på svenskt försvar. I detta sammanhang ryms också en god portion värnpliktsromantik. Sist finns där en mera subtil uppgift som S&T tagit till sig. Det är en försvarsvänlig tidskrift och vurmen för just värnpliktsförsvar är stark. Den nuvarande ordningen i det svenska försvaret dissas kontinuerligt, både i redaktionellt material och i insändare. Drömmen tillbaka till den gamla, goda tiden är högst påtaglig.


En militärhistorisk artikel typisk för S&T publicerades i sista numret för 2014, nr. 6, När Gotland hade ett försvar. En sedan länge pensionerad överstelöjtnant i armén intervjuas som underlag för beskrivningen av försvaret av Gotland under de senaste fem decennierna. Den slutliga kommentaren från den åttioårige officeren är talande för hela artikeln – Det är för djävligt! För den som är upprörd över den rådande situationen är artikeln helt säker intressant, den spär ytterligare på det fyrbåk som tänts. Samtidigt avslöjar den problemet med argumentet för en återgång till värnpliktsförsvar. Gotland har alltid utgjort en makroversion av försvaret av Sverige. Genom att granska de fakta artikeln tar upp kan man successivt klä av argumentet att det var bättre förr.

Innan jag fortsätter vill jag passa på att flika in en passus: Jag vill uttrycka min olust inför hur man inom svensk militärhistorik underlåter att redovisa krigsorganisationen under 1900-talet. Är den fortfarande hemligstämplad? Artikeln När Gotland hade ett försvar redovisar fredsorganisationen, d.v.s. utbildningsresurserna på ön, samt fasta befästningar. Därefter konstaterar man tillgången på materiell. Det förekommer inget som på engelska kallas Order of Battle, d.v.s. den faktiska förekomsten av förband på Gotland. Detta är typiskt för svensk militärhistoria och blir än mer förödande i studien av andra världskriget. Ett otyg helt enkelt.

Centurion

Gotland försvarades under det kalla kriget av totalt 25 000 man, hemvärnet inräknat. Förekomsten av tre utbildningsregementen från armén, P18, A7 och Lv2 i Visby, samt kustartilleriets KA3 i Fårösund, bestämde förekomsten av fasta resurser på ön. Det fanns ett överdåd av pansar, till sist hela 72 Centuriontanks, gott om artilleri och luftvärn, det sistnämnda i fasta positioner runt ön. På Gotlands ostkust, i norr, fanns det flera kustartillerifästen, kanoner nerborrade i betong och urberg. Artikeln begår dock ett generalfel när den påstår att det alltid fanns inneliggande soldater på Gotland. Man talar här om värnpliktiga, inget annat, och de tillhörde inte krigsorganisationen. Även om man teoretiskt kunde använda värnpliktiga efter grundutbildning till strid, så krävde man att de snarast ersattes av funktionsduglig personal. Förekomsten av gotlänningar i krigsorganisationen var högt, av 25 000 var kanske 6 000 från ön, vilket gjorde att beredskapen var mycket god i förhållande till det svenska fastlandet, men de konstituerade ingen stående styrka eftersom förbanden ändå var otillräckligt bemannade.

Observera därför: Den enda reella förekomst av stående trupp på Gotland var Hemvärnets 1 500 man – dåtidens Hemvärn, dåligt utrustad och överårig.

Gotland var helt beroende av tillförsel av trupp från fastlandet, en avgörande svaghet i strategin. Faktiskt, hela infanteriet – okänt hur det var organiserat (Order of Battle) – måste anlända från fosterlandet i väster. Utan infanteri var både pansar och artilleri verkningslösa vid invasion. Det fanns givetvis pansarskytte knutna till stridsvagnarna. Krigsorganisationen för pansar är också okänd, men med tanke på antalet vagnar torde det ha varit två bataljoner, med kanske ett eller två pansarskyttekompanier. Pansaret på Gotland var organiserade med infanteriet måhända i en halvbrigad, eller annan stridsorganisation. Man får anta att försvaret av Gotland organiserades i en särskild stridsgrupp.

Hemvärnet modell äldre

Redovisningen av pansarskyttet är intressant, då artikeln gör en stor sak av att man på Gotland var helt motoriserade långt före kollegorna på fastlandet – vilket säger en hel del om pansarskyttet där (hur länge cykeltolkade svenskt pansarinfanteri?). Pansarsoldaterna på Gotland åkte Scanias gamla KP-bilar från andra världskriget, vilket var orsaken till den höga graden av motorisering. Detta var pansarbilar, vilket innebär två starka minusposter: Pansarskydd och framkomlighet. Kunde KP-bilarna hålla jämna steg med stridsvagnarna överallt, även under vintertid? Hur pass skyddade var soldaterna i de här rullande pillerburkarna? På 1980-talet förstärktes deras pansar och de var i drift på Gotland snuddande nära 2000-talet, en i sig alarmerande uppgift.

Man sticker inte under stol med att materiellmässigt var Gotland efterblivet – Centurion undantaget. Ön erhöll materiell i andra hand, allt eftersom grejerna gjorts överflödiga på fastlandet. Detta förklarar delvis den ymniga förekomsten av pansar, artilleri och luftvärn på ön, men hur var standarden? Gotlands utsatta läge som förstukvist till Sverige, torde i det ursprungliga strategiska tänket, efter andra världskriget, ha motiverat en prioritering av de gotländska förbandens stridsvärde. Så skedde nu inte. Redan på 1960-talet var Gotland en brukare av utgången stridsmateriell. Artikeln påpekar också att redan här inleddes avmilitariseringen av Gotland, d.v.s. under två tredjedelar av det kalla kriget såg försvarsstaben ner på försvaret av ön. Varför då? Svaret är givetvis att det fanns ett politiskt, inte militärt beslut bakom Gotland som en intim del av Sveriges försvar. Det borde också den gamle överstelöjtnanten i artikeln ha känt till.

Scania-Vabis SKB

Intressant är också att läsa hur Gotland saknade underhållsenheter. Man hade istället etablerat rika förråd i nedsprängda utrymmen. Ett märkligt förfarande. Om fienden kontrollerade dessa positioner, vad hände då? Att inte kunna distribuera underhållet till sekundära positioner på ett kompetent sätt var verkligen vågat. Undrar vad Sveriges Trängtrupper ansåg om detta?

Utifrån ett sovjetiskt anfallsscenario innefattande vårt land, alltså ett Krigsfall Sverige, från ca 1960-talet och framåt, var Gotland inte något man militärt ämnade slösa allt för mycket resurser på, det är hela sanningen. Röda arméns mål var att ta sig till Atlanten, om man på vägen dit behövde gå genom Sverige, hade det inneburit en massiv koncentration av kärnvapen, flygstridskrafter och mekaniserade invasionsstyrkor i södra och norra Sverige, var för sig eller i koordinering. Kärnvapen räknade Sveriges försvar ut vid den här tiden, så det hade blivit en vidrig överraskning, men annars var man tvungna att koncentrera vad man hade till söder och norr. Norrlandsbrigader i norr, pansarbrigader i söder. Gotland var knappt en parantes i detta skeende.

Värnpliktsförsvaret

När Gotland hade ett försvar beskriver i själva verket en försvarsvilja, inte de verkliga försvars- och säkerhetspolitiska förhållandena ens när det fanns stridskrafter på ön. Artikeln ger en falsk bild av förmågan att försvara oss. Det är en nostalgisk beskrivning av ett utdaterat försvar, en uppräkning av antal män och stridsvagnar, om befästningar – som militärtaktiskt var omoderna redan när de uppfördes – om fasta försvarspositioner mot en snabbt agerande fiende som aldrig skulle slösa mer än flygbomber mot ett mål de ändå kunde gå runt.

Även om Gotland drabbats av ett andra världskrigsscenario, med konventionella invasionsstyrkor från Sovjetunionen, så utgjorde dessa redan under 1960-talet av enbart mekaniserade enheter, understödda av flyg och marina stridskrafter. Gotlands huvudsakliga försvar hade även operativt kommit från fastlandet som flyg- och flottunderstöd. Om det ryska marininfanteriet kommit i land hade den materiell som överlevt flyganfallen satts in mot pansarskyddat infanteri. Man kan med fog påstå att de 25 000 männen på Gotland var kanonmat och inte mycket annat.

Dagens Hemvärn

Gotland försvaras idag, hånfullt registrerat via S&T, av inte fullt 500 hemvärnsmän. Hemvärnet på Gotland åtnjuter betydligt större uppslutning än motsvarande på fastlandet. Det är både naturligt och mycket beundransvärt. Om dessa hemvärnsmän förstärktes med resurser från land, precis som förr, blir de en försvarsstyrka att räkna med utifrån de premisser som gäller för Gotland. Det är fortfarande inte en prioriterad del av svenskt försvar. Hur mycket resurser skall läggas på den största ön? Om lede fi går runt och angriper Stockholm och Öresund, hur mycket har man då förslösat på Gotland?

Det odlas i dag en föreställning i Sverige att Gotland är hotat. Ryssland tränar landsättningsstyrkor för att angripa en ö, d.v.s. Gotland, sägs det. Varför? Gotland har alltid haft en strategisk betydelse för Sverige, samtidigt har man aldrig egentligen slösat vare sig tid eller resurser på ön. Öborna har genom historien som regel fått försvara sig själva. Högt strategiskt värde, litet militärt intresse, vad innebär det? Det är en geopolitisk konstruktion. Nu är det dock så att katastrofscenariot som sprids i vårt land utgår ifrån en fullskalig invasion av Gotland, en föresats som kräver att Ryssland kan gå förbi NATO och Finland och angripa vår stora ö.

Därför att …?

Försvaret av Gotland

Det har inget med realism att göra utan syftar till att skrämma och därmed argumentera för ökade militärutgifter. Militärutgifterna måste höjas och det kommer också att ske, det kan man vara helt säker på. Dock finns det också ett argument för återinförandet av den allmänna värnplikten. Artikeln När Gotland hade ett försvar är ett inlägg i den debatten, men i detta fall är det ett svagt argument. På Gotland tröskar värnpliktsivrarna som alltid omkring i sin gamla beväringsromantiska värld, med 25 000 man och underdånig utrustning i ett militärstrategiskt tomrum. Det är ett försvar som skall byggas, inte en Maginotlinje av kött och blod.



torsdag 15 januari 2015

Italiensk-grekiska kriget och Marita


Hitler ger mig alltid fait accompli. Den här gången skall han få tillbaka med samma mynt. Han skall få läsa i tidningarna att jag ockuperat Grekland.

                                                                                                             Benito Mussolini



Framstående källor i militärhistorien har framställt den första delen av detta krig som de allierades första seger över axelmakterna, vilket är en korrekt återgivning i sig. Man går sedan vidare och säger att grekernas framgångar mot den italienska övermakten på Balkan vintern 1940-41, var avgörande för det fortsatta världskriget, att det trots allt vann britterna lite tid och försenade nazisternas ambitioner mot Sovjetunionen. Det ligger mycket i dessa antaganden, Adolf Hitler uttryckte i vart fall den åsikten under nästkommande vinter, mitt i Barbarossa. Grekland, den fattiga lilla diktaturen vid Medelhavet, skulle således ha spårat ur axeln på fascismens framrusande lokomotiv, åtminstone för en tid.


Italien och Grekland var på många sätt ganska identiska nationer åren innan andra världskrigets utbrott. Två politiska system med svaga parlamentariska monarkier, som etablerat nationalistiska diktaturer för att komma tillrätta med det kommunistiska hotet. I skuggan av Stalins Sovjetunionen och det spanska inbördeskriget utgjorde antikommunismen en mycket stark kraft i hela Europa. I Sveriges absoluta närhet hade de baltiska staterna etablerat liknande styrelseskick med nationalistiska, parlamentariska diktaturer, i syfte att hålla kommunismen stången. Vad som skiljde Italien och Grekland åt var att Benito Mussolinis fascism odlade imperiedrömmar á la det antika Rom, medan nationalisten Ioannis Metaxas s.k. 4 augusti-regim sedan 1936 huvudsakligen var politiskt introvert, men med ett skarpt öga riktat mot den Balkanhalvö man utgjorde spetsen av.

I april 1939 invaderade Italien vad som kunde ses som deras protektorat, Albanien. Italien och Grekland hade käbblat om Albanien under lång tid. Det var Italien som hade garanterat det huvudsakligen muslimska området deras oavhängighet åren innan första världskriget, ett resultat av det Italien-turkiska kriget 1912. Med detta, militärt sett enkla drag, etablerade Mussolini ett fotfäste på Balkan, ett område han betraktade som tillhörande den italienska hemisfären – inklusive Grekland – under hans samtal med Hitler. Mussolini var irriterad på Hitler, som å ena sidan påvisade sitt ointresse för Balkan, men som samtidigt allierade sig med Rumänien i syfte att komma åt de rika oljefälten i Ploiesti. Grekland motsatte sig invasionen, men Metaxas, sin vana trogen, agerade försiktigt. Han var militär till professionen och ville inte våga en väpnad konflikt med Italien, om han inte måste. Storbritannien hade genom en överenskommelse givit Grekland garantier i händelse av krig.

Metaxas

Mussolini var av en annan åsikt. Hetsad av tyskarnas arrogans ville han se en väpnad utveckling på Balkan, till Italiens fördel. Han utgick ifrån att de styrkor man hade i Albanien var mer än tillräckliga för att välta omkull den lilla grekiska armén, med början i oktober 1940. Den kungliga italienska armén hade på papperet nästan 600 000 man stationerade i Albanien, samt drygt 450 stridsflygplan. De stod under ledning av general Sebastiano Visconti Prasca. Problemet med detta, vilket också den italienske generalstabschefen, fältmarskalk Pietro Badoglio, samt arméchefen, general Mario Roatta, försökte förklara för Il Duce, var att värnpliktsförhållandena krävde att nästan samtliga av dessa trupper måste hemförlovas för höstskörden – vilket också skedde. Trots detta spikade Mussolini den kommande operationen, Emergenza GBeredskap Grekland – till gryningen den 26 oktober*. Då hade general Prasca endast tre armékårer om sammanlagt inte fullt 90 000 man att tillgå för det inledande anfallet.

Grekland stod berett, så gott som. Man hade mobiliserat 300 000 man, 21 divisioner, för nationens försvar. De grupperades utmed Metaxasfronten, landgränsen mot norr, inklusive Bulgarien, som lutade åt axelmakterna. Det grekiska flygvapnet hade inte ens 80 stridflygplan. Den aktuella fronten mot de italienska styrkorna i Albanien löpte utmed Greklands ryggrad, bergskedjan Pindos, och delades in i två avsnitt, regionerna Epirus och Västra Makedonien. Epirus i väster hölls av 8: e infanteridivisionen, något av en elitenhet under generalmajor Charalambos Katsimitros, medan Västra Makedonien skyddades av en mindre armékår, en division och en brigad plus fristående enheter, under generallöjtnant Ioannis Pitsikas, allt som allt ca 35 000 man. Mycket aktiv och närvarande grekisk överbefälhavare var general Alexander Papagos**.

Grekiskt infanteri

Den grekiska armén hade försökt rusta upp sig i sista minuten vid andra världskrigets början. Vapen hade köpts in från Frankrike och Belgien, men enbart en bråkdel hade levererats, eftersom dessa länder ockuperats av Tyskland. Man hade därför en föråldrad vapenarsenal och led brist på det mesta. Åtminstone var stridsförbanden intakta, de hade de vapen man skulle ha och det skulle visa sig räcka längre än vad många inledningsvis trott. Resultatet av de kommande striderna utmed Pindosbergen berodde i första hand på de italienska förbandens otillräcklighet.

Det var klassiskt, en italiensk infanteridivision bestod enbart av två infanteriregementen, medan den grekiska motsvarigheten hade det normala antalet tre. Skillnaden innebar att när de italienska kårcheferna manövrerade sina divisioner blev de tvungna att splittra ledningen mellan två olika enheter, man tvingades använda två divisioner där det endast hade behövts en. De grekiska bataljonerna och kompanierna var dessutom bättre försedda med lättare artilleri, nödvändigt i bergsstrider, samt kulsprutor. Förutom detta var den grekiska officerskåren minst lika välutbildade och erfaren som den italienska och de hade fördelen av att leda motiverade och tåliga trupper, till skillnad från sin motpart.

General Prasca

De inledande italienska anfallen, med början den 28 oktober 1940, misslyckades fatalt. Striderna var i huvudsak uppdelade i två slag, Pindos och Eiaia-Kalamas, och vittnade om italiensk försiktighet, man gick i klinch med bataljonsstora förband och antalet offer räknades i hundratalet, för grekisk del långt under de talen. Anfallen var allt för svaga, illa understödda och givetvis hade man svårt med koordineringen i den svåra terrängen. Man lyckades inte utnyttja sitt övertag i luften. Italienarna hade tillgång till alpjägare, det hjälpte inte, grekerna försvarade sina positioner med stor framgång fram till mitten av november.

Den 1 november besatte brittiska styrkor öarna Kreta och Lemnos, efter en grekisk inbjudan. Detta aktiverade Nazityskland, som fram till nu betraktat Medelhavsspektaklet med sömnigt intresse. Den 9 november ersatte Mussolini general Prasca med sin tidigare vice försvarsminister, general Ubaldo Soddu, vars enda beslut blev att erkänna sin föregångares misstag och omedelbart försätta sina styrkor i defensiva positioner, antagligen för att ge sig själv tid att fundera över situationen.

General Papagos

Den 14 november ledde därmed general Papagos en allmän, grekisk motoffensiv utmed hela Pindosfronten. Man kunde dra samman förstärkningar och manövrerade fullständigt ut de oförberedda italienarna, som enbart hade att retirera in i Albanien. General Soddu blev kvar på sin position endast en månad, han ersattes av general Ugo Cavallero, som kom från Nordafrika. Det var ingen enkel uppgift Cavallero hade, men han lyckades stabilisera fronten i början av januari 1941, samtidigt som han organiserade det massiva tillskott av italienska förstärkningar. Lagom till våren 1941 hade Italien över en halv miljon man i Albanien, ett territorium som nu till en fjärdedel hölls av grekiska stridskrafter.

De grekiska positionerna var inte goda, man hade helt enkelt inte kraft nog att hålla dem i så framskjutna ställningar. Från London kom därför beslut att avdela drygt 50 000 man brittiska trupper, under generallöjtnant Sir Maitland Wilson, från Mellanöstern till Greklands försvar. Dessa började stiga iland på det grekiska fastlandet med början den 4 mars. General Cavallero agerade försiktigt när han den 9 mars iscensatte en egen offensiv, på Mussolinis inrådan, kallad Primavera – Vår. Den ledde till inget avgörande*** och med det anlände andra fasen i denna berättelse.

Unternehmen Marita.

Fältmarskalk List

Adolf Hitler hade successivt tvingats fatta intresse för Medelhavsregionen. Under vintern 1940-41 hade man erövrat Västeuropa och nu var man helt engagerade i planeringen av Operation Barbarossa och invasionen av Sovjetunionen. Medelhavet var Italiens område, det hade man en överenskommelse om med Mussolini. Italien skötte dock sina militära åtaganden mindre bra, för att uttrycka det milt. I det att Storbritannien blandade sig i den grekiska konflikten hösten 1940, blev man tvungna att börja agera i Berlin. Tysklands agerande i Medelhavet speglade mycket väl britternas strategiska intentioner.

London hade ett starkt intresse i att reflektera bort Hitlers intresse från de brittiska öarna, som för tyskarnas del nu var en helt maritim affär. Winston Churchill valde Medelhavet som den enda skådeplatsen för att engagera Axelmakterna, det var här man samlade Storbritanniens återstående arméstyrkor efter Dunkerque. Här låg den oerhört viktiga Suezkanalen och Mellanöstern utsågs som en militär språngbräda mot Europa, enligt Churchill. Här kunde man även direkt aktivera de återstående franska intressena, d.v.s. rehabilitera franska Vichy från kolonierna. Vad man helt missbedömde var med den snabbhet och aggressivitet tyskarna agerade, när de väl gjorde det.


Tyskt pansar i Belgrad

Eftersom Hitlers intresse var lojt, lät han försvarsstaben, OKW, Oberkommando der Wehrmacht, dra upp de strategiska föresatserna. Storbritannien skulle angripas från två håll. I direkt samarbete med italienarna skulle man marschera från Nordafrika och Balkan. Målet var givetvis Suez och Mellanöstern. Turkiet måste dock passas, en neutral stat som lutade åt det allierade hållet genom en ickeangreppspakt från 1939 med Frankrike, som hade Syrien som koloni. Turkiet var även stor producent av kromit, en huvudbeståndsdel i aluminium, som tyskarna behövde. I februari 1941 lät OKW sätta upp en mekaniserad armékår om fyra divisioner och en brigad i Tunisien, Deutsches Afrikakorps, DAK, under generallöjtnant Erwin Rommel.

Samtidigt gav arméstaben, OKH, Oberkommando des Heeres, sin tolfte armé nya direktiv. Tolfte tyska armén, med fem kårer om femton divisioner i sin organisation, hade efter invasionen av Frankrike förflyttats till det allierade Rumänien, som en förberedelse till Barbarossa. Dess chef var fältmarskalk Wilhelm List, en av dessa mycket kompetenta, tyska generaler utan von i namnet, som Hitler vurmade för. List hade spelat en huvudroll både i det polska och i det franska fälttåget. Samtidigt som DAK sattes upp i Nordafrika inledde List framgångsrika underhandlingar med Bulgariens arméstab om förflyttning av tolfte armén till den grekiska gränsen. Det var en formsak.

General Wilson

Operation Marita bestod av två steg inför invasionen av Grekland, gruppering i Bulgarien och tagandet av Jugoslavien. Under vårvintern 1941 hade den jugoslaviska regeringen under prins Paul vikit sig för Hitlers krav att sälla sig till Ungern, Rumänien och Bulgarien som allierad till Axelmakterna. Aggressiv diplomati hade tidigare varit den huvudsakliga, nazistiska strategin för att säkra den delen av Europa. Den 27 mars genomfördes dock en militärkupp i Belgrad av den huvudsakligen serbkontrollerade officerskåren i den jugoslaviska armén. Kuppen var underbyggd av den brittiska underrättelsetjänsten. Detta tvingade tyskarna till att invadera den sargade federationen. För detta ändamål avdelades tyska andra armén om fyra kårer, två pansar och två infanteri, under generalöverste Maximilian von Weichs.

Den brittiske generalen Wilson, uppbackad av Churchill, hade visa av erfarenheterna från Belgien inte ens ett år tidigare, varnat grekerna att de omedelbart måste dra sig ur Albanien. De borde överhuvudtaget omgruppera för djupförsvar i sina annars så försvarsvänliga bergsmassiv i den norra delen av landet. Detta hörsammades inte, även om många grekiska officerare höll med. Vid det här laget hade de grekiska stridskrafterna slagit sig blodiga, med framgång dessutom och vunnit striden mot Mussolini. Man hade tagit territorium och det folkliga incitamentet var att stå kvar och slåss för det man åstadkommit, åtminstone var det så premiärminister Metaxas och general Papagos såg på saken. Britterna hann aldrig riktigt fram till fronten och till deras förskräckelse såg plötsligt deras stöd till Grekland ut att bli till en massiv missräkning, nära på en fälla – ett nytt Dunkirque.

Marita

Anfallet startade den 6 april 1941, nästan på årsdagen av inledningen för slaget om Västeuropa. Jugoslavien togs på mindre än två veckor i en renodlad blixtkrigsmanöver, där huvudsakligen snabba pansarspaningsförband ur Waffen-SS mer eller mindre omedelbart, likt racerförare, genomkorsade landet för att upprätta stödjepunkter och länka upp med italienarna. Jugoslaverna var chanslösa och flydde upp i bergen, där de sedan stannade, splittrade i olika partisanrörelser.

Utmed Metaxasfronten mot Bulgarien krossades det grekiska försvaret resolut av fältmarskalk Lists armé. Det hjälpte inte hur mycket kamplust man än hade, eller hur väl man kände sina berg, inför denna styrkeuppvisning med attackflyg, artilleri och pansar, stod man sig slätt. För att inte huvuddelen av den grekiska armén, 15 divisioner, i Albanien, skulle bli kringrända drog general Papagos i panik tillbaka dem. Det blev en kaotisk reträtt, mera av vild flykt. Det skrala vägnätet överhopades av trupper tillsammans med civilbefolkning. Luftwaffe angrep ideligen med ylande sirener. Britterna, tillsammans med grekiska enheter man lyckades samla ihop, försökte forma försvarslinjer, men utan framgång. Wehrmacht gjorde vad de ville, det gick som på räls och efter lommade den italienska armén och antog sin nya syssla, den som ockupationsmakt.

Anzac och greker

Det tog tyskarna inte en månad att ta det grekiska fastlandet. Den 30 april var det över. För britterna var situationen prekär med tanke på hela den strategiska situationen i Medelhavet. Med tyskarna nu även i Nordafrika, kunde general Archibald Wavell, överbefälhavare i Mellanöstern, inte avvara de trupper som nu hotades gå förlorade i Grekland. Han krävde omedelbar evakuering av de brittiska styrkorna, även om det skedde på bekostnad av de grekiska allierade. Det var huvudsakligen Anzacförband, trupper från Australien och Nya Zeeland, som kring den 25 april lämnade fastlandet från flertalet hamnar. De flesta styrde till Kreta, något som Wavell inte heller var nöjd med. Fiaskot i Grekland låg därmed till grund för general Rommels framgångar i Nordafrika och med ens hade Axelmakterna dragit åt tumskruvarna på britterna även i Medelhavet.

Hitlers kommentar, medan han intensivt studerade kartorna över Ryssland, var ungefär – Hoppsan – med ett snett leende. Han var trots allt förbittrad på sin hopplöse vän, Benito, som flyttat fram Operation Barbarossa två månader.




* Mussolinis oförmåga att lyssna till sina generalers råd kan jämföras med general Rodolfo Grazianis tidigare försök i Nordafrika, på sommaren 1940. Han påpekade å det skarpaste för Il Duce att hans, visserligen i antal mycket överlägsna trupper, först behövde säkra underhållet av färskvatten och bränsle, för att kunna marschera in mangrant i Egypten och möta den lilla, men mycket kompetenta brittiska armén – utan resultat.

** General Papagos kom efter kriget att bli en statsman och en portalfigur under inledningen av de militärjuntor som kom att styra Grekland under decennier.


*** Så här långt i konflikten hade Italien förlorat drygt 1 000 man i stupade, Grekland några hundra, vilket tydligt visar den lågintensiva karaktären på striderna.