fredag 27 februari 2015

Cicero


När andra världskriget var över och Europa strävade hårt för att städa upp efter förödelsen och sörja de döda, då dök det upp en mystisk man på den unga republiken Västtysklands ambassad i Turkiets huvudstad Ankara. Han presenterade sig som Herr Bazna, talade franska, som då fortfarande ett viktigt diplomatiskt språk, och kom dragande med vad som skulle bli en stämning mot den västtyska staten – eller åtminstone ett försök till detta. Han presenterade kvitton och reverser som visade att han under en stor del av kriget erhållit stora summor pengar, närmare bestämt hela 300 000 brittiska pund i sedlar, av Abwehr, tyska Wehrmachts underrättelsetjänst.

Herr Bazna hade arbetat för Nazityskland som spion på den brittiska ambassaden i Ankara. Han hade betalts i brittisk valuta motsvarande åtskilliga miljoner i dagens penningvärde, men nu var han mycket missnöjd. Det hade visat sig att pengarna var falska, ett resultat av Operation Bernhard, SS-Sturmbannführer Bernhard Krüger vid Reinhard Heydrichs RSHA, som under kriget försökt flöda den internationella penningmarknaden med falska Pund, dåtidens största valuta, i syfte att knäcka ekonomin hos den kapitalistiska världen. Det fungerade inte, men det hade givetvis åsamkat Herr Bazna stora problem. Tyska staten hade betalat honom med ingenting, nu krävde han upprättelse.

Bazna

Det västtyska utrikesdepartementet kontrollerade ärendet och fick snart besked. Bundesbank gjorde klart att någon ersättning inte kunde erhållas, de falska pengarna hade betalats ut av Nazityskland, en kriminell nation stämplad som krigskonspiratör och folkrättsförbrytare, det var absolut inte deras bord längre. Underrättelsetjänsten kunde bekräfta att den indignerade mannens uppgifter stämde. Pengarna hade betalats ut för exakt det syfte han angett. Hans namn var Elyesa Bazna, egentligen Iliaz Bazda, han var inte turk, utan kosovoalban, född i Pristina 1904, då landet fortfarande var en del av det Ottomanska riket. Mannen i Ankara var mycket känd i underrättelsetjänstens arkiv, som Abwehrs potentiellt främsta rekrytering, under sitt tyska täcknamn – Cicero.

Engelsmän är aldrig utlänningar, de är alltid Englishmen abroad. Sir Hughe Knatchbull-Hugessen var karriärdiplomat av den exklusiva sorten, en man av börd som nästan dödats i tjänsten som ambassadör i Kina efter att ha skjutits av japanskt attackflyg 1936. Sådant borgade för synnerligen dedikerad lojalitet till Queen and Foreign Office – i den ordningen. Han hade dock olater för sig som rörde intern säkerhet, typiska för hans generation av gentlemän. Han hade varit stationerad i Riga 1934 och där haft förmånen av ett residens i direkt anslutning till ambassaden. Det var så Sir Hughe skaffade sig ovanan att ta med sig hemligstämplat material hem för genomläsning vid brasan med en whiskey och cigarr till hands. Över lag var han slapp med dokumentsäkerheten på sitt kontor. Detta tog han med sig till Ankara och Turkiet när han stationerades där 1939, lagom till krigets inledning.

Sir Hughes

Turkiet var neutralt under hela andra världskriget, men inte såsom Sverige, utan betydligt mer aggressivt. Man gjorde klart för både axelmakterna och de allierade att man mycket väl skulle kunna stödja någondera sidan. Ankara hoppades att man därigenom skulle skaffa sig fördelar. De båda kombattanterna förstod att turkarna ville satsa sina kort på den som var framgångsrik i kriget. Resultatet av deras handlande blev att Turkiet kom att bli en spioncentral av närmast spansk nivå och pressen på den brittiska ambassaden och Sir Hughes karriär blev högst påtaglig. Även Nazityskland bytte ambassadör av den anledningen, till ingen mindre än Franz von Papen, mannen som öppnat dörren till den absoluta makten för Adolf Hitler och under en kort period varit ställföreträdande rikskansler under honom. Von Papen kom närmast från ambassaden i Wien och snart lärde han sig att hans diplomatiska motpart i Ankara, Sir Hughes Knatchbull-Hugessen, fått en ny betjänt, en valet vid namn Elyesa Bazna.

Inte mycket är känt om hans bakgrund. Baznas egen bok, I was Cicero (1962), handlar inte om hans privatliv. Samma sak med Who was Cicero? – senare Operation Cicero – som publicerades 1950 av Baznas tyske kontaktperson i Ankara, attachén Ludwig Carl Moyzich. Man vet att Bazna kom tidigt i sitt liv till Turkiet, i sällskap med föräldrarna. Själv påstod han att aversionen han kände mot britterna kom av att de skulle ha dödat hans far, oklart hur. Det är likväl en lögn, hans far mötte en naturlig död hemma i sängen. Istället tyder allt på ett nästan tvångsmässigt försåtligt beteende, delvis sporrat av begär efter pengar, samt känslan av makt och betydelse. Dessutom var han en man utan egentlig statstillhörighet, så till vem skulle han egentligen visa en patriotism? Hans bana som betjänt i diplomatiska kretsar skulle ha startat hos den Jugoslaviska ambassaden i Ankara. Han hade fått sparken av en tysk vicekonsul i Istanbul för att ha rotat i hans papper. Enligt tyska dokument kontaktade han Moyzich i hemlighet 1942 och erbjöd sina tjänster.

von Papen

Problemet var trovärdigheten. Moyzich var ingen underrättelseman, utan en yrkesdiplomat, men då han var den som Bazna kontaktat blev det han som agerade kontaktman, under överseende av Abwehr. Moyzich trodde på sin albanske vän. I sin bok beskriver han Bazna som både intelligent och med antagligen mer under täcket än vad han någonsin visade. Abwehr, däremot, betraktade honom som en riskfaktor, vilket deras sätt att ersätta honom vittnar om. Bazna utrustades med en liten kamera. Förutom de handlingar Sir Hughes spred omkring sig, hade han som betjänt tillträde till dennes arbetsrum. Det och kassaskåpet låstes kvällstid, men genom manipulation av låsen kunde han diskret ta sig in. Han fotograferade dokumenten i skenet av en skrivbordslampa och gav därefter negativen fortlöpande till Moyzich. Det var en diger samling uppgifter papperen avslöjade.

Möten och diskussioner mellan Winston Churchill, Franklin D. Roosevelt och Josef Stalin fördes genom den brittiska ambassaden i Ankara. Sir Hughes var en nyckelspelare i kontakterna med de diplomatiska representationerna för USA och Sovjetunionen. Storbritannien och USA förde samtal med Turkiet rörande flygbaser i landet. Målsättningen var att kunna intensifiera bombräderna mot oljefälten i det rumänska Ploesti.  Även perifera uppgifter om det kommande Operation Overlord förekom i Baznas uppgifter. Man vet att Hitler inkluderade delar av Cicero: s material i en militärkonferens 1943, där tidpunkten för de allierades invasion av Frankrike lades till våren 1944.

Moyzich

Fram till 1970-talet var allmänheten ovetandes om Operation Ultra och avslöjandet av tyskarnas hemligaste kodsystem, Enigma. När täckelsen försvann på 1980-talet tvingades man ändra många gamla sanningar om andra världskriget, så också om fallet Cicero. Det framgick nämligen att den brittiska underrättelsetjänsten inte kunde ha undvikit att märka av att ambassaden i Ankara läckte uppgifter. Den tyska ambassaden förde informationen vidare till Berlin via en Enigmamaskin. Så, frågan blev därför, om nu britterna kände till att någon på deras ambassad agerade spion, varför gjorde man då ingenting? Det finns nämligen inte någon indikation på att säkerheten hos Sir Hughes organisation blivit undersökt, eller ens ifrågasatt. Sir Hughes räknas dessutom idag till en av de i det absoluta toppskiktet bland andra världskrigets diplomater.

Förklaringen är troligtvis den att Cicero var dubbelspion. Abwehr hade alltså haft rätt. Dock, det finns inga belägg för att så var fallet. Den brittiska underrättelsetjänsten körde något de kallade Double Cross, en operation där de använde sig av infångade, eller egna spioner, för att sprida falsk information till tyskarna. Detta skedde tack vare Enigma och med stor framgång. Vid tiden för Cicero: s största aktiviteter, 1942-1944, var Abwehrs brittiska nätverk mer eller mindre infiltrerat. I listan över aktiva agenter under Double Cross återfinns inte Cicero, vilket är märkligt med tanke på hans stora aktivitet. Vad som ytterligare stärker teorin att han var en dubbelspion var att det förekom en hel del falska, eller felaktiga uppgifter i hans material, samt att det stora urvalet Cicero erbjöd, vid närmare eftertanke tycks för bra för att vara sant. I så fall var Sir Hughes den hjälte han efter kriget framställdes som, antingen agerande i maskopi med sin betjänt, eller skickligt manipulera honom med sitt s.k. slarv. Eller var upphöjelsen av Sir Hughes endast ett spel för gallerierna, ett sätt att rädda ansiktet på brittiska UD?

Bazna på äldre dagar

Det var nu brittiska underrättelsetjänsten som bistod Elyesa Bazna att skriva hans bok. Syftet med detta skulle ha varit för täcka över förekomsten av Enigma. Vid den här tiden, mitt i det kalla kriget, hade britterna fullt sjå att hålla hemligheten gömd. Bland annat hamnade Ian Fleming i trubbel med sin gamla arbetsgivare när handlingen i hans bok From Russia With Love innehöll en liknande maskin som Enigma. Fleming hade enkelt ha hamnat i fängelse för sin litterära lösmynthet, men underrättelsetjänsten beslöt att inte åtala, för att helt enkelt inte dra uppmärksamhet till fallet. Han fick sig dock en svidande varning. Med hans bok, I was Cicero, lät man Bazna, under kontrollerade former, få sina femton minuter av berömmelse och en del pengar. Därigenom kunde kunde man mota Olle i grind. Bokaffären skedde också efter det att han fått bakslag från tyskarna angående Abwehrs falska pengar, så desperationen efter pengar var stark.

Någon större användning av Cicero: s material tycks heller inte tyskarna haft. Förutom underrättelsetjänstens tvivel, så fanns det en skarp motsättning på den diplomatiska sidan som kraftigt hindrade normala kontakter mellan Ankara och Berlin. Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop tålde inte ambassadör von Papen och denne i sin tur respekterade inte sin minister och chef – av naturliga skäl, von Ribbentrop var ju en amatör. Kontentan av Baznas slit om kvällarna på den brittiska ambassaden i Ankara skulle alltså vara ganska plus-minus-noll. Även om hans uppgifter var korrekta kunde tyskarna inte ta dem till sig och britterna hade därmed inget förlorat.



Hans spionverksamhet avstannade i takt med att krigslyckan vände och Röda armén började avancera söderut, utmed Svarta havets västkust. Turkiet fick nu lätt för sig att välja sida, samtliga tyskvänliga tjänstemän i statsapparaten byttes ut och den turkiska attityden hårdnade markant mot Berlin. I februari 1945 förklarade man krig mot Nazityskland, men då var Bazna redan borta. Han stannade kvar i Ankara, livnärde sig som sånglärare och bilförsäljare. Han avled strax för julen 1970.


Fotnot: Bilden i början kommer från filmen 5 Fingers från 1952 i regi av Joseph L. Mankiewicz. Filmen är baserad på Moyzich bok Operation Cicero. James Mason spelar Cicero.

söndag 22 februari 2015

Sixtusaffären


Mitt under brinnande första världskrig inträffade en märklig historia som i många sammanhang glömts bort, men som ledde till att Karl den förste av Österrike, den siste kejsaren av Habsburg, blev saligförklarad 2004 av påven Johannes Paulus II. Historien har fått namnet Sixtusaffären, ibland även titulerad som en skandal, och var ett ärligt försök av Karl I att skapa fred med ententen i syfte att rädda sin trasiga dubbelmonarki Österrike-Ungern. Affären slutade i katastrof, kriget fortsatte på bundsförvanten Tysklands ännu hårdare villkor, Karls kejsardöme kollapsade och han ändade sina dagar i exil på Madeira 1922, endast 35 år gammal.

Karl I – IV i Ungern – blev huset Habsburgs tronarvinge i samband med startskottet till första världskriget, när hans syssling Franz Ferdinand mördades i Sarajevo av serbiska terrorister. Han var son till kejsaren Franz Josefs brorson, ärkehertigen Otto av Österrike och Maria Josepha av Sachsen. När den gamle kejsaren avled den 21 november 1916 besteg Karl tronen och i sitt kröningstal till nationen lovade han att fullfölja sin företrädares önskan om fred. Den habsburgska tronen hade inte förordat kriget. Mordet på Franz Ferdinand hade grusat centralmakternas förhoppning om en tronarvinge i samklang med militaristernas önskan. De hade dock inte väntat sig att Karl skulle göra slag i saken.


Den unge kejsaren var gift sedan 1911 med den sköna prinsessan Zita av Bourbon-Parma, ett italienskt kungahus. Hon hade en äldre bror, prins Sixtus, som tjänstgjorde som ståndaktig officer i resterna av den belgiska armén, d.v.s. på andra sidan kullen i kriget. Zita upprätthöll brevkontakt med sin bror genom Schweiziska kontakter och deras mor, infanta Maria Antónia av Portugal. Det var på detta vis hon på sin mans, kejsarens inrådan manade honom att agera mellanhand med ententen. Det handlade om en rak fredsinvit och det skedde i största hemlighet, utan kännedom av vare sig österrikisk-ungersk eller tysk krigsledning. Förbindelsen med den ungerska halvan av monarkin hölls med Karls lojala barndomsvän, greven Tamas Erdody.

Med franskt godkännande i bagaget erhöll prins Sixtus tillstånd att genom Schweiz resa till Wien för att träffa sin syster, kejsarinnan. Frankrike hade ett antal villkor för förhandlingarna: Ett återtagande av Alsace-Lorraine, som man förlorat i tysk-franska kriget 1870-71, restaurering av Belgiens självständighet, Serbiens oberoende, samt turkiskt överlämnande av Konstantinopel till Ryssland. De första tre punkterna godkändes i princip av Karl och i ett brev till Sixtus den 25 mars 1917 gav han sitt löfte till den franska regeringen att – inofficiellt och i hemlighet verka för överenskommelsens genomförande.


Den förste utanför den kungliga konspirationen som fick veta något var utrikesministern, greve Ottokar von Czernin, en proffsdiplomat som sympatiserade med kejsaren, åtminstone inom ramen för sin egen håglösa kamp att upprätthålla en självständig österrikisk-ungersk utrikespolitik. Det var just det, den egna nationens oberoende i relationen med Tyskland. Ett barn kunde se hur svårt detta var. Österrike-Ungern, denna nyss så uppenbara stormakt, var i fritt fall. Priset för kriget var allt för högt, dubbelmonarkin med tveksam konstitution rasade samman när de slaviska folken gjorde uppror, tjecker, slovaker, slovener, kroater, även de ungerska magyarerna röstade med fötterna. Och vad skulle Berlin säga? Tysklands krav för att en gång i tiden bistå Österrike-Ungern med Serbien och i förlängningen Ryssland, hade blivit ohållbart med krigets gång. Var detta rätt tillfälle för ännu mer habsburgsk defaitism, undrade von Czerinin oroligt för sig själv – eller än värre, högförräderi?

Tyskland var inne på sin tredje Oberste Heeresleitung, OHL*, under fältmarskalk Paul von Hindenburg, hjälten från östfronten. Den tyska generalstaben hade under kriget fått sådana långt gående befogenheter att den i realiteten blivit en diktator. Officiellt stod OHL under kejsaren Wilhelm den andre, men von Hindenburg styrde i kraft av sin professionalitet inte bara krigsmakten, utan landet i sin helhet. Krigsekonomin tillsammans med ententens allt mer effektiva blockad av Tyskland krävde, enligt militären, att industrin helt och hållet dedikerades till produktion av vapen och ammunition. En och en halv miljon arbetare gjorde sin värnplikt bakom maskinerna, med ersättning därefter. Vid den här tiden gjorde i princip alla övriga män, från 16 till åtminstone 65, militärtjänst. Folket svalt, men militären skulle ha sitt och så länge kriget inte gick illa, behövde de inte bry sig i ropen på revolution som hade börjat höras. Det kejserliga Tyskland var definitivt inte på humör för teknikaliteter från deras allierade. Dessutom visste de något Wien inte anade ens, att Ryssland snart var ute ur leken, efter framgångsrika underhandlingar med Lenin och de ryska bolsjevikerna i Schweiz – nu på våren 1917.


Tyskland reagerade också skarpt på von Czernins försiktiga närmanden. Kejsar Karls förslag ogillades, någon diskussion överhuvudtaget om Elsass-Lothringen var helt uteslutet. Hade man blivit helt förryckta i Wien? Det hade kunnat stanna där, med Karls ensamma förbittring bakom kulisserna, men kriget fortsatte och von Czernin såg sig tvungen att fortsätta underhandla med Berlin. Han försökte få Karl att skriva ett krypande brev av lojalitet till den tyske kejsaren, vilket kejsaren vägrade. Samtidigt föreslog han Berlin ett avsättande av den österrikisk-ungerske monarken, vilket tyskarna lade på minnet. I samband med freden i Brest-Litovsk mellan Tyskland och Ryssland i april 1918, höll von Czernin ett tal där han angrep den snart tillträdande franske premiärministern Georges Clemenceau. Han menade att fransmannen i sin regeringsposition hindrat en fredsprocess med Wien. Clemenceau, en 76: årig hetsporre, tog inte sån skit från fienden, utan lät publicera kejsar Karls brevkonversation med prins Sixtus. Berlin gick i taket och under en mycket svettig tid fanns det risk för en tysk militär aktion mot Wien, en statskupp helt enkelt.

Karl I vägrade att kliva av tronen, istället fick von Czernin ta sitt pick och pack och lämna. Under återstoden av kriget underkastades Österrike-Ungern rigorösa krav på lojalitet gentemot Tyskland. Man fortsatte kriget under hot, mer eller mindre med pistolen mot huvudet, mer beroende av Berlin än någonsin tidigare. När kriget var över blev resultatet detsamma som för Tyskland, bara mindre våldsamt. Den avgörande skillnaden var att Karl proklamerade folkets rätt att själva välja sitt styresskick. Det var aldrig fråga om en abdikation, Karl ville fortsätta som kejsare. Hans val av tillvägagångssätt var en önskan om att bli belönad för detta av folket. Resultatet den 12 november 1918, dagen efter vapenstilleståndet, blev istället en splittring av dubbelmonarkin i två separata republiker, Österrike och Ungern. Karl med familj lämnade Wien redan den 16 november under brittisk militärskydd för Schweiz.

Prins Sixtus

Han abdikerade aldrig. Under 1921 försökte han vid två tillfällen återkomma som regent över Ungern, frammanad av rivaliserande ungerska rojalister. Ungrarna hade 1920 återvalt monarkin som statsskick och krönt adelsmannen, parlamentsledamoten och amiralen Miklós Horthy som regent. Kampen om tronen misslyckades båda gångerna för Karl och under förödmjukande omständigheter fördes han ånyo iväg av brittisk militär, den här gången i pansarfartyg nerför floden Donau till Svarta havet, där en kryssare återbördade honom till Madeira. Den forna kejserliga familjen levde på den portugisiska ön under mycket enkla förhållanden, eller rent av i fattigdom. Under sin förtvivlan utvecklades en vanlig förkylning till lunginflammation, som tog hans liv**.


* De två förutvarande OHL var dem under generalerna Helmuth von Moltke d.y. och Erich von Falkenhayn.

** Karl I var far till Otto av Habsburg, ärkehertig av Österrike och tidigare medlem av EU-parlamentet, samt farfar till den tidigare svenska riksdagskvinnan Walburga Habsburg Douglas, som uppbär titlarna ärkehertiginna av Österrike samt prinsessa av Ungern.


lördag 21 februari 2015

Tredje rikets farligaste man


Om man tar ut svängarna bara något och betraktar det inre spelet i Nazityskland, vilket är nödvändigt för att överhuvudtaget förstå vad som faktiskt hände, så kan man dra en alldeles särskild slutsats visavi Adolf Hitlers säkerhet som det tusenåriga rikets obestridlige ledare. Den är kontroversiell, men efter att ha konstaterat att en man som SS-Obergruppenführer Sepp Dietrich, en av Waffen-SS: s mest prominenta generaler, skaparen av Liebstandarte Adolf Hitler och personlig vän med führern, närde en lojalitet, via fältmarskalk Erwin Rommel, till 20: e julikomplotten mot Hitler 1944, då är tanken inte långt borta. Bortsett från denna komplott, en av många inifrån Wehrmacht, så fanns där en man som teoretiskt mycket väl kunde ha varit en direkt och oändligt mycket farligare motståndare, en man som Hitler själv kallade: Den farligaste mannen i Nazityskland – Reinhard Heydrich.

Redan som trettioåring hade han kommit upp sig i SS-hierarkin. På toppen av sin karriär hade han blivit biträdande chef för SS-Reichsicherhetshauptamt, RSHA, d.v.s. huvudkontoret för rikets säkerhet, takorganisationen för nationens hela polisorganisation. Dessutom var han chef för Sicherheitsdienst, SD, SS: s egna säkerhetsavdelning och underrättelsetjänst, samt ställföreträdande riksprotektor för Böhmen och Mähren, d.v.s. Tjeckoslovakien. Heydrich blev polisstaten Nazitysklands högste polischef. Tyskland var och är en förbundsstat, d.v.s. en federation och polisen har alltid i grunden varit kommunal. Enligt traditionen har polisen allt varit separerade från varandra, inte enbart som federala och lokala organisationer, utan även som ordnings- och kriminalpolis, samt säkerhetspolis. Heydrich ändrade allt detta, hans starka tentakler nådde in i krigsmaktens fältgendarmeri och var vid sin död på väg att även ta över Wehrmachts underrättelseverksamhet, Abwehr. Om denne man odlade en aversion mot Adolf Hitler, vilket han antagligen gjorde, så levde den mustaschprydde ledaren farligt – mycket farligt.


Heydrich utgjorde navet i en potent krets av män, samtliga äldre än honom, som stod honom mycket nära och som var ytterst lojala mot honom. Det var först och främst Heinrich Müller, Gestapo Müller, som tog över ledarskapet av Geheime Staatspolizei efter honom 1939. Det var Kurt Daluege, som varit parallell chef inom SS till Himmler i början av 1930-talet, samtidigt som Heydrich blev chef för Gestapo, och som därefter blev federal chef för all ordningspolis, Orpo, underställt RSHA. Där fanns Arthur Nebe, chefen för kriminalpolisen, Kripo, men också instrumentell i upprättandet av Einsatzgruppen i de ockuperade områdena. Direkt underställd Heydrich stod Ernst Kaltenbrunner, den två meter långe österrikaren med mensurärret i ansiktet. Tillsammans utgjorde de en autonom del av nazismen, inte så mycket partimänniskor, utan statstjänstemän i ideologins tjänst, där nazistpartiets organisatoriska skuggfunktion helt och fullt svalde statens roll. De var snutar helt enkelt och SS-Reichsführer Heinrich Himmler anade knappast vilket monster han närde vid sin barm.

Kretsen av de svarta polischeferna hade ett typiskt epitet, som på tyska löd: Himmlers Hind heisst Heydrich, HHhH, alltså Himmlers hjärna heter Heydrich. Den fysiskt veke, lille byråkraten och toffelhjälten Himmler, upprätthöll sin auktoritet endast genom sin nära relation till Hitler. Hans polischefer var rationella, kallhamrade män som inget hade till övers för Reichsführerns vurm för nordisk ockultism och symbolspråk, hans påtande i jorden på jakt efter det germanska arvet. De hade en gigantisk ordningssituation i Europa att upprätthålla. Det var världskrig, miljoner människor skulle rensas ut, all form av politik i övrigt var fullständigt ointressant för dem. Heydrich förstod nazismens tillkortakommanden som den huvudsakligen socialistiska ideologi den var, han respekterade den inte och sökte ofta andra, mer rationella lösningar. Hans närmaste frände vid den tiden, i den specifika aspekten, huserade på andra sidan frontlinjen, i formen av den ryske ledaren för den sovjetiska säkerhetstjänsten, NKVD, Lavrentij Berija. Likheten mellan dem var påfallande, mer så än för Himmler, som däremot delade ett likartat utseende med den lille georgiern. Precis som Berija såg Heydrich klart på situationen, fullt kapabel att urskilja statsideologins agerande i kriget och dra egna slutsatser. Just därför bad han förvånansvärt tidigt Adolf Eichmann att se över en exitplan i den händelse kriget förlorades.

Himmler i mitten, Heydrich t.h.

Heydrich hade en annan egenskap tillsammans med Berija, han var mer eller mindre en klinisk psykopat. Medan Berijas åkomma kunde appliceras ganska fritt inom Kremls ramar, gömde Heydrich sina uppenbara mentala tillkortakommanden bakom en formidabel fasad av kultiverat leverne. Han var så illa tvungen, att röra sig bland den borgerliga och konservativa tyska noblessen ställde krav och han, sonen till den framgångsrike operasångaren Richard Bruno Heydrich, klarade det med glans. Hans personlighet var enorm, han dominerade rum han anträdde, ett praktexemplar av maskulin fysik, med ihärdig, om än iskall, ljust grå blick. Reinhard Heydrich spelade violin mycket väl, var en skicklig idrottsman inom militär femkamp, med fäktning och ridning som första grenar. Han hade flygcertifikat och eget plan. Psykopatin gjorde sig gällande i motgångar och under alkoholens inverkan. Hans förkommande fyllerier var våldsamma, pistolen åkte ofta fram och han måste avväpnas av stadiga SS-män som alltid fanns till hands. Männen omkring honom lärde sig hur man hanterade chefen, man undvek detaljerna, lät honom fatta besluten, vilket han alltid gjorde utan att tveka. Kärleken till hans många och vackra barn var skickligt spelad, det var hustrun, Lina – född von Osten – som tog smällarna. Hon var en ständigt rädd och plågad kvinna.

Det hör till saken att Heydrichs yngre bror, Heinz, antog den roll som kanske bättre passade en son till en stor artist. Heinz Heydrich var antinazist i lönndom och efter broderns död började han aktivt att bistå judar och andra att fly nazisterna. Det var ju detta med familjen Heydrichs eventuella judiska blod. Det skulle ha kommit från deras farmor och Reinhard lät sitt folk i hemlighet undersöka detta, med negativt resultat, alltså det existerade inget underlag för detta. Ryktet kan eventuellt ha fötts utifrån ett uttalat motstånd mot antisemitism inom familjen. Ingen vågade offentligt vidtala ryktet och vittnesmål har gjort gällande att under ett särskilt rumlande fylleslag sköt Heydrich sönder sin egen spegelbild med pistol och vrålade – dö din förbannade jude.


Heydrich anträdde SS vid exakt rätt tillfälle, köksvägen, faktiskt via sin hustru. Den f.d. kadetten på sjökrigsskolan i Mürwik befann sig i olag med samhället. Han hade fått kicken ur flottan av amiral Erich Raeder personligen, ett resultat av hans psykopati, d.v.s. uppstudsighet och snaskiga sexskandaler. Året var 1931, två år innan nazisternas maktövertagande, då SS fortfarande var en liten avkrok vid sidan av SA, brunskjortorna. Himmler hade bett sin vän Karl von Eberstein, en något så ovanligt som en adelsman i nazistledet, att upprätta en säkerhetsavdelning inom SS. Himmler ville ha nya, fräscha ansikten som inte var besudlade med olater inom organisationen. Det var frågan om ännu en säkerhetsapparat inom partiet, så typiskt för nazisterna och som väckte en hel del ilskna reaktioner bland de redan etablerade. Von Eberstein kände familjen von Osten väl, d.v.s. Lina Heydrichs föräldrar, och på så vis blev Reinhard introducerad för Himmler. Den lille byråkraten imponerades av den unge mannens enorma självförtroende och anslag. Han anställde honom omedelbart som chef för SS: s ännu inte existerande underrättelsetjänst, embryot till SD. Även Hitler uppskattade mycket denne ariske affischfigur som hade svar på allt. En sådan personlighet gick rakt in i hjärtat på führern. Därmed var saken klar, från det ögonblicket marscherade Heydrich parallelt med sitt öde och ingenting kunde hindra honom.

I en organisation som NSDAP, det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, som ständigt ynglade av sig i nya konkurrerande underfraktioner, skapades det mycket friktioner. De som överlevde var de som fattade att utnyttja systemet, de som kastades ut var dem som inte förstod. Heydrich spelade huvudrollen i kulisserna i samband med de långa knivarnas natt, 1934. Den ambivalente Hitler gjorde sig här av med vännen Ernst Röhm och brunskjortorna, den vitala delen av partiets tunga vänsterflygel och därmed räddade nazismens ansikte gentemot militären. De långa knivarnas natt innebar ett viktigt vaktombyte runt Hitler, SA klev undan, svårt stukad och för alltid impotent, i dess ställe klev nu SS klev in i, starkare och mer fullkomligt än något annat i den nazistiska arsenalen. Himmlers hjärna hette Heydrich och den iskalle psykopaten var fullständigt sanslös i sin maktutövning. Genom att hålla sig steget bakom Himmler, skapade han ett bekvämt avstånd till führern i denna för honom mycket känsliga operation. Det kom att officiellt ske på führerns villkor, en förutsättning för Heydrichs framgång.

Hitler och Himmler med Heydrichs barn

Det är utmärkande för Heydrich att till skillnad från nazistorganisationen i övrigt och framför allt Hitler personligen, så upprätthöll han goda kontakter internationellt. Hur många idag vet att den internationella polisorganisationen Interpol skapades av Heydrich. Han såg till att dra samman samtliga polisorganisationer i alla de ockuperade nationerna och försöka samarbeta med dem under en paraplyorganisation som senare blev Interpol. När han inte lyckades, som t.ex. i Danmark, så byttes de helt enkelt ut till något annat, mera lojalt. Heydrich samarbetade också med lokala förmågor vad gällde den slutliga lösningen. Hans egen organisation i den aspekten, Einsatzgruppen och polisbataljonerna, hade aldrig problem med att samarbeta lokalt. Den största delen av de lokala, militanta antipartisanstyrkorna bakom stridszonerna och i ockuperade länder, organiserades för Wehrmachts behov av Heydrichs SD. På så sätt var han pragmatiker, en realist utifrån de förutsättningar man satts i. Heydrich sökte funktionella, rationella lösningar, där andra snöade in på ideologiskt korrekthet.

Det är lätt att se hur bakom kulisserna den unge chefen för nazisternas säkerhetsapparat var en frustrerad man. Han insåg allt för väl hur bilden av honom kunde uppfattas i bakvattnet av män som Himmler, Josef Goebbels, Hermann Göring och Hitler. Det var tre av dem och führern – som tagna ur berättelsen om Trollkarlen från Oz, en patetisk kycklingfarmare, en socialistisk klumpfot, en drogmissbrukande fetknopp och så ledaren, en korpral och målarkludd. Det var som något kludd i marginalen till nationalsocialisternas partiprogram, en skiss till en enastående dödslista.

Lina och Reinhard

En som mer än väl förstod förhållandet bakom detta var Heydrichs viktigaste dödsfiende inom SS, Sepp Dietrich. Till skillnad mot Heydrich, samt i större omfattning än Himmler, var Dietrich en nära vän till führern. Han var f.d. polis och hade arbetat nära säkerheten som skaparen av Hitlers livvaktstyrka. Han hade tillräckliga kunskaper om vad som höll på att ske under bordet i Nazityskland och identifierade hotbilden, men höll det under noggrann lås och bom. NSDAP och SS var ingen organisation man spred såna här saker omkring sig i. Skvaller var potentiellt livsfarligt. Istället byggde Dietrich upp Waffen-SS, vid sidan av det blivande RSHA den största och tyngsta militära organisationen under SS. Genom denna hade Dietrich också en relation med Wehrmacht, den kanske viktigaste faktorn i sammanhanget. Förutom Himmler fanns där ingen samlad chef för Waffen-SS, men trogen nazistisk organisationspolicy befann sig Dietrich naturligt i dess epicentrum och hade ett avgörande inflytande. Trots hård intern kritik accepterade Himmler att upprätta förband inom Waffen-SS baserade på andra nazistorganisationers personalkadrer, en åtgärd som hade vissa intressanta innebörder.

Theodor Eicke, en hårdför SS-man med samma vurm för det militära som Dietrich, blev en viktig bundsförvant. Hans SS-Totenkopfverbände innebar en potentiell standardsänkning för Waffen-SS, men kom ändå att bli den tredje divisionen i ordningen. Totenkopf innebar koncentrationsläger, vilket knöt upp ännu en person i sammanhanget, Oswald Pohl, chefen för SS-Wirtschafts-Verwaltungshauptamt, SS-WVHA, SS: s huvudkontor för ekonomisk administration. Pohl jobbade i skarp uppförsbacke mot RSHA om kontrollen över den ideologiskt viktiga slutliga lösningen på judefrågan. Heydrichs grepp om Pohls organisation gick via Eichmann, som hade kontor hos WVHA. Andra potentiella motståndspersoner som satte upp shop hos Waffen-SS var Baldur von Schirach och Artur Axmann, de efter varandra följande ledarna för Hitler Jugend. Särskilt Axmann var en förhållandevis liberal nazist, som i första hand värnade om barn och ungdomar. Hitler Jugend och Bund Deutscher Mädel var gigantiska organisationer och blev till sist den enväldige statliga uppfostraren av nazismens framtid. Dock skyddade dessa män sin organisation mot allt för nära koppling till de vuxnas värld, i skarp kontrast till partorganisationens uttalade behov. Utan Axmanns motstånd mot slutet av kriget hade betydligt fler barn och ungdomar stupat i uniform. Kopplingen till Waffen-SS genom en egen division, den tolfte i ordningen, fungerade här som en säkerhetsventil. Genom att släppa ut utvalda medlemmar till kriget kunde Axmann avvärja ytterligare upprop, som t.ex. allmän värnplikt. De barn som ändå slogs i slutstriderna om Berlin gjorde så frivilligt, eller blev manade av lokala Jugend-ledare.

Rommel och Dietrich

Dietrichs vänskap med Rommel hade väckts i samband med att de haft liknande arbetsuppgifter inom skyddet av führern. Rommel hade som överste innan kriget varit chef för Führerbegleitbataillon, arméns eskortbataljon, senare även brigad, som skyddade Hitler under hans utlandsvistelser, i stridszoner, eller i den s.k. Varglyan. Positionen hade han fått genom sin tidigare inblandning i Hitler Jugend, då som militär utbildare. Han hade en idé om att använda sig av den nazistiska ungdomsorganisationen som en plantskola även för armén. Rommel hamnade dock i konflikt med von Schirach, som avfärdade hans allt för vidlyftiga planer. Tids nog skulle pojkarna få göra sin värnplikt, ansåg ungdomsledaren. Rommel var också nära förtrogen med Josef Goebbels, propagandaministern, ett faktum som tjänade den blivande fältmarskalkens stigande popularitet bland allmänheten mycket väl. Goebbels utgjorde en märklig enhet i detta sammanhang. Socialisten som blev nazist och som länge var prominent i partiets vänsterflygel, men som gjorde avbön och svor lojalitet till Hitler precis innan de långa knivarnas natt. En man som hade all anledning att hata Himmler och framför allt Heydrich, eftersom han antagligen förstod hur SS fungerade.

Allt detta såg Heydrich, även om indicierna inte skulle spelas ut förrän efter det att han avlidit. Man får inte underskatta de underliggande konflikterna i Nazityskland. Nationen hängde samman därför att först den teutoniska statsbyråkratin, med motsvarande organisationer på delstats- och kommunal nivå, därefter den tyska militären fortsatte att arbeta. Tyskland fortsatte att fungera trots kriget, trots nazisterna. Såsom maktstrukturen under Hitler hade rafsats ihop, med den konstruerade rivaliteten mellan organisationer med samma uppgift, mellan statsapparat och parti, ett system där den starke, d.v.s. den med störst kontaktnät överlevde och förloraren hotades med fängelse och rent av död, där skapades mycket infekterade relationer. Eftersom Nazityskland endast överlevde tolv år, varav nästan halva tiden i krig med världen, så måste man fråga sig om man överhuvudtaget hade överlevt i fredstid. Bortsett från en havererad socialistisk ekonomi, som var på snabb väg, á la dagens Grekland, mot bank rutt, så var risken för statskupp överhängande. Inte över lag, Hitler hade en unik position i toppen, en enastående trollbindande förmåga, men det fanns de som helt enkelt inte brydde sig.

Heydrich i mitten, Gestapo Müller t.v.

Reinhard Heydrich var en sådan man, som dessutom hade alla maktbefogenheterna på sin hand. Hans psykopatiska läggning borgade för en stark förmåga att dupera, att invagga sin omgivning att han var på deras sida.  Om kriget aldrig startat, om Heydrich aldrig mördats, om Nazityskland vunnit andra världskriget, då hade något nytt och statsmässigt mera hållbart och därför betydligt mycket mera farligt skapats, av Heydrich och männen omkring honom. Han hade lyckats fly om han överlevt kriget och inneburit en mycket farligare neonazistisk faktor än den i sammanhanget blide Eichmann, eller myten om Dr. Mengele. Heydrich var född 1904 och hade kunnat levat farligt nära millennieskiftet.


 Nu blev det inte så.

Liknande en människa


Operation Anthropoid tänktes ut av det brittiska Special Operations Executive, SOE. Den hade sitt godkännande av Edvard Benes tjeckiska exilregering i London, men planerades och genomfördes av en liten cell av agenter i Prag på försommaren 1942. Syftet med operationen var att ta det hemliga kriget till Tjeckoslovakien, som fram till dess legat lågt med motståndet mot den nazistiska ockupationen. Detta var en vagel i ögat på London, eftersom det tjeckiska ödet slutets genom brittisk låt gå politik innan kriget. SOE, som administrerade den underjordiska militanta verksamheten i nazismens Europa, hade pressat regeringen Benes i frågan, tills man fått som man velat. Syftet var också att visa Hitler att ingen i nazisttoppen var untouchable i de allierades ögon.

Man hade två kandidater som mål för operationen: SS-Obergruppenführer Karl Hermann Frank, en prominent sudettysk ledare, inrikesminister för protektoratet Böhmen och Mähren, de facto Tjeckoslovakien, samt dess polischef. Hans chef, SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, var den andre; ställföreträdande chef för SS-Reichsicherheitshauptamt, RSHA, chef över Sicherheitsdienst, SD, tillika vice riksprotektor för Böhmen-Mähren. Valet föll på Heydrich, eftersom han var störst och farligast, men samtidigt, visade det sig, antagligen enklast att mörda.

Konstantin von Neurath

Två av brittiska SOE utbildade agenter, Jan Kubis och Josef Gabcik, båda sergeanter i den fria tjeckiska armén, släpptes i fallskärm över hemlandet natten till den 28 december 1941. De tog sig till Prag via Nehvizdy och Pilsen. De var sammanlagt sju man i två team, under ledning av en löjtnant Adolf Opalka. Medan Kubis och Gabcik planerade attentatet, hade de övriga jobbet att becaka deras rygg och förbereda för tillbakadragandet. Medverkade gjorde också medlemmar i den lilla motståndsrörelsen med lokalkännedom och marktjänster. Under våren 1942 arbetade man fram sammanlagt tre planer för attentatet mot mannen som kallades slaktaren i Prag. De första två, på ett tåg och i en skog, skrotades när det blev uppenbart att det tredje alternativet nästan var för enkel för att vara sann.

Reinhard Heydrich hade i september 1941 tagit över tronen i Prag efter den forne utrikesministern Konstantin von Neurath. Den korrekte diplomaten, som redan utmanövrerats av Joachim von Ribbentrop, satt kvar som ordinarie riksprotektor till augusti 1943, men Hitler hade på sitt klassiska vis ersatt honom med en ställföreträdare. Det var Heydrich som styrde och tjeckerna hade under det sista halvåret känt av en markant hårdare policy från slottet i Prag. SS och Gestapo hade ökat sin verksamhet, gripanden och avrättningar hade mångdubblats, trots de allierades uppfattning om tjeckernas låga profil. Heydrich var en hatad man, men trots det visade den långe och slimmade mannen, med de isgrå ögonen, föga intresse för sin egen säkerhet. Det kan också ha varit hans karaktäristiska arrogans som gjorde att han dagligen exponerade sig i en öppen Mercedes-Benz till och från jobbet, vid samma tidpunkter, utmed samma rutter.

Kubis och Gabcik

Panenske Brezany, idag en förort till Prag, då ett mindre, lantligt samhälle strax nordost om huvudstadens utkanter, där hade Heydrich sitt bekväma residens i det s.k. Lägre slottet, ett franskt barockchateau. Varje dag reste han i sin öppna limousine till nuvarande presidentpalatset i Prag, genom stadsdelen Liben, eller Prag 8. Platsen för attentatet var väl vald. Rude Armady VII Kobilisky leder ner mot floden Vltava i en nedförsbacke på kullersten och spårvagnsräls, och gör en kraftig, svepande högergir, där chauffören/livvakten, SS-Oberscharführer Klein, tvingades dra ner ordentligt på farten. Där, precis i kurvan, slog man till vid halv elva på förmiddagen den 27 maj 1942.

De var sammanlagt fyra attentatsmän. Utkik hölls av löjtnant Opalka och sergeant Josef Valcik, medan Kubis och Gabcik stod utmed staketen på gatans högra sida, följdaktige beväpnade för attentat. Man hade för avsikt att skjuta Heydrich och för det ändamålet var Gabcik utrustad med en modifierad brittisk maskinpistol av typen Sten gun. Kubis utgjorde förstärkningen med ett par omgjorda antitankgranater i en väska. De var redo när utkiken diskret signalerade att den stora Mercedesen var på väg ner för gatan på mullrande däck.


Det gick inte som planerat. När Gabcik rusar fram med sin maskinpistol slår slutstycket i vapnet mot första patronens tändhatt, utan att någon sker. Det finns ingen tid att åtgärda eldavbrottet. Både Klein och Heydrich reagerar effektivt. Mercedesen sätter fart och SS-generalen i baksätet reser sig upp för att dra sin pistol, han kommer att hinna slänga iväg några skott. Då ropar Kubis en varning till sin vän och slänger en av sina granater efter den flyende bilen. Granaten exploderar direkt bakom bilen. Heydrich kastas framåt mot framsätet. När ekipaget stoppas utbryter en kort skottväxling mellan Klein och utkiken, de män han ser fly från platsen, till fots eller per cykel. Attentatsmännen flyr in i staden, ovetandes om resultatet av sitt värv.

I närheten låg ett sjukhus och dit fördes den blodige Heydrich, hela tiden i följe av Klein. De tjeckiska läkarna konstaterade att hans vänstra, bakre sida var svårt uppfläkt, vänster njure var bortslitet, samt skadad diafragma och vänster lunga obruklig. Det stora såret var dessutom belamrat med stora mängder stoppning från bilens baksäte. Innan Heydrich fördes vidare till det tyska militärlasarettet Bulovka varnade man för övergripande risk för blodförgiftning. Det blev också dödsorsaken tio dagar senare, trots envetna försök av dåtidens bästa läkarvetenskap att bekämpa förgiftningen. Reinhard Heydrich avled i närvaro av sin familj och närmaste kollegor vid halv fem på morgonen den 4 juni 1942. Han dog under svåra plågor. SS-Reichsführer Heinrich Himmler smällde med stövelklackarna där han vandrade av och an i korridoren utanför, vit i ansiktet av trötthet och ilska.


Väl innan dess, uppe i Berlin, hade Hitler fått ett av sina svåraste vredesutbrott någonsin, saliven sprutade och han gick upp i skränig falsett. Führern reagerade mycket starkt på attentatet mot Heydrich, så starkt att hans närmaste män oroade sig för honom. Han deltog, med ögon röda av tårar, vid den stora statsbegravningen i Berlin den 9 juni, till synes utmattad av sorg. Han omfamnade den gravida hustrun Lina och smekte barnen Heydrich, Klaus, 9, Heider, 8 och Silke 3, över deras blonda huvuden. Dottern Marte Heydrich föddes den sommaren, den 23 juli. Alla närvarande kastade fundersamma, kanske även skrämda blickar mot varandra, vad var på gång? Vid det laget hade nazisterna kastat sin svarta mantel över Prag. Det allierade väst hade dömt Tjeckoslovakien till undergång med Münchenuppgörelsen 1938, nu var det dags igen. Medan Heydrichs sarkofag jordfästes på Invalidenfriedhof i Berlin avslutade hans organisation en mycket framgångsrik människojakt. De hade varit chanslösa från första stund, Gabcik, Kubis och de andra i teamet, samt alla som på ett eller annat vis kommit i kontakt med dem.

Det var nog det tydligaste och mest uttalade Führerbefehl Hitler någonsin utverkade. Han vrålade ut den med skummande raseri från första stund och lämnade därefter aldrig eftergifter i betydelsen av hans vilja – Prag skulle förintas. Hur det kom att utföras låg i händerna på Heydrichs folk, underställda RSHA. Chefen var död, mördad av terrorister, det var dags att rota ut mördarna.


Endast minuterna efter attentatet mot Heydrich sattes arbetet igång. En chockvåg gick genom den nazistiska säkerhetsapparaten i Prag.  En av orsakerna till tjeckernas försiktighet, i de allierades ögon, var att Böhmen-Mähren, med Heydrichs närvaro, blivit ett av det tusenåriga rikets mest polisiärt befolkade territorium. Detta var nu tysk jord, det var tysk polis på gatorna och dess organisation hade en direktlinje till Berlin. Inom en timme hade samtliga stadsdelar och gator till och ifrån Prag spärrats av med hjälp av krigsmaktens fältgendarmeri och de befintliga polisbataljonerna, underställda RSHA. Hitler hade redan ringt den skräckslagne von Neurath och rutit tämligen osammanhängande. Nu ringde ytterligare en österrikare, SS-Obergruppenführer Ernst Kaltenbrunner, Heydrichs ställföreträdare och operativ chef i Berlin. Kurt Daluege, SS-Oberstgruppenführer und Generaloberst der Polizei, d.v.s. chefen för hela nazitysklands Ordnungspolizei, Orpo, hade satt sig på tåget och var på väg till Prag för att axla Heydrichs mantel.

Kurt Daluege hade varit chef för tyska ordningspolisen sedan 1934. Han skulle i juni bli vice riksprotektor i Prag, men han var också en mycket sjuk man. Han led av en återkommande åkomma som liknade Multipel skleros och tvingades året därefter att gå i sjukpension. Vid det laget hade Karl Hermann Frank tagit över hans roll och kom efter von Neuraths samtida frånfälle att bli ensam diktator över Tjeckoslovakien, hans mål från början.

Böhme, Heydrich och Nebe

Dalueges blotta närvaro i Prag underlättade mycket för eftersökningarna. Han var det högste polisbefälet på plats med fullständigt mandat att agera, direkt från führern. Hans taktik var lika brutal som den var enkel, arrestera alla, grip och ransaka samtliga som på ett eller annat vis figurerade i de rapporter som polis och militär hade i Prag rörande underjordisk motstånd mot den nazistiska staten. Det innebar en gigantisk polisoperation, men hade inte för avsikt att spara några som helst resurser, så allt var möjligt. I Berlin fyllde de övriga av Heydrichs gossar på med resurser, SS-Obergruppenführer und Generalleutnant der Polizei Heinrich Müller, chefen för Geheime Staatspolizei, därmed kallad Gestapo Müller, samt Arthur Nebe, SS-Gruppenführer och chef för rikets Kriminalpolizei, Kripo. De sände sitt bästa folk för att förstärka den nu överarbetade polisorganisationen i Prag. Rekryteringen skedde informellt, ledande polisbefäl fick själva föreslå folk, som sedan hämtades från var helst de kom ifrån. De allra bästa kriminalutredarna och människojägarna tog plats i de snabbt förbereda lokalerna. Sammanlagt 27 000 man deltog i eftersökningarna.

Prag var en belägrad stad. Dygnet runt dånade rekvirerade lastbilar och bussar genom gatorna, det skrek i bromsar, slog i lastbilslemmar och vrålades order. Mer än 35 000 byggnader genomsöktes. Man nöjde sig inte med att gripa enskilt folk, utan man tog hela familjer, oavsett kön och ålder. Uppskattningsvis närmare en kvarts miljon människor greps och/eller hördes. Från SS-Totenkopfverbände anlände personal som nu upprättade s.k. skyddshäkten i skolor och andra offentliga och industriella lokaler. Deras chefer protesterade, Heydrich hade ju bara månader dessförinnan beordrat den slutliga lösningen på judefrågan – hade inte den prioritet, så säg? Fängelser tömdes på ordinarie klientel och vid några av de tillfällen då inflytelserika personer protesterade mot förfarandet, löste man det med att helt enkelt avrätta fängelsepopulationen. Det var antagligen vid ett sådant tillfälle då den närvarande Himmler fick bevittna en riktig massavrättning på en kaserngård i Prag. Hundratalet fångar hade klämts ihop under vapenhot och en kulspruta användes för att döda dem, mot bättre vetande. Det blev ett makabert skådespel, där sönderskjutna människor, vrålande av smärta, snubblade omkring bland de redan döda. Dödandet drog ut på tiden och Himmler tappade plötsligt färgen i ansiktet, kastade upp och kollapsade. Han leddes därifrån, uppenbart skakad. Händelsen väckte en del munterhet i hans organisation.

Heydrich

Det var ett ordnat kaos, där skräckslagna människor tillbringade ett, eller ett par dygn tillsammans med andra i samma båt, medan deras nära och kära hämtades till förhör. De återkom senare, oftast sönderslagna och folk bönade och bad för sina barn, akta makar, hustrur, fäder och mödrar. Tortyr fungerade mycket bra vid sådana tillfällen, då målgruppen kanske inte i första hand är de misstänkliggjorda aktörerna, utan deras anhöriga. Bit för bit anlände erkännanden och vittnesmål från alla håll. Längre upp i organisationen, i stora rum där endast telefoner och skrivmaskiner väsnades, lade kriminalarna pusslet av fotografier och informationslappar på väggarna. Det tog dem mindre än två veckor att ringa in kretsen närmast de tjeckiska SOE-agenterna. När Hitler bevistade Heydrichs begravning i Berlin visste han att de skyldiga arresterats eller dödats. Det var en tröst för honom. Till den 18 juni hade samtliga deltagare ransakats och avrättats via hängning från pianotråd.

Nästa steg i operationen var redan igång – repressalierna. Hitler hade krävt Prags förintelse, men även han förstod att det var retorik snarare än praktiskt genomförbart. Han hade därför talat om 10 000 avrättade, men det hade faktiskt Himmler tagit ur honom. Böhmen och Mähren var Tyskland nu och en mycket viktig del dessutom, med stort industriell betydelse. Man plockade ner ambitionerna med femtio procent – 5 000 döda. Dessutom ville man göra det lite vid sidan av. Idén var Dalueges, det kommenderades av Himmler, med Hitlers uppenbara vetskap, men genomfördes i sin helhet av SS-Obergruppenführer Erich von dem Bach-Zelewski, med kollegan Frank som operativ chef. Bach-Zelewski, kommen närmast från Berlin, men tidigare aktiv i Ryssland med huvudsakligen folkmord, dessförinnan Höherer SS und Polizeiführer, HSSPF, i polska Schlesien, innefattande Auschwitz. Mannen som snart skulle bli Dr. Oscar Dirlewangers chef i Warszawa, var faktiskt konkurrent med den sjuklige Daluege om posten som riksprotektor i Prag. Bach-Zelewski var Hitlers favorit till posten, men även här hade Himmler, eller snarare den döde Heydrich, sin hand med i spelet. Han dög dock mer än tillräckligt för vad som nu inträffade.

Lidice

Följande Führerbefehl fanns att tillgå i ärendet: Samtliga män över 12 år skulle avrättas. Alla kvinnor skulle transporteras till koncentrationsläger. Barn lämpade för germanisering skulle adopteras bort av staten till familjer tillhörande SS (diskretionen). Bränn ner byn och jämna den till marken. Till sist togs två byar ut, Lidice, nordväst om Prag, samt Lezaky, öster om staden. Varför dessa platser valdes ut berodde på att man under utredningen funnit bevis knutna till de båda byarna. Människorna i Lidice var helt ovetandes när de på morgonen den 10 juni blev överfallna av hundratals poliser och särskilda einsatzmän under befäl av SS-Oberführer Horst Böhme. Familjerna splittrades under massivt vapenhot, avrättningarna av männen startade omedelbart, tio åt gången, tills alla 173 var döda. 203 kvinnor och 105 barn fördes till staden Kladno, där de låstes in i en skola. Här utfördes nu en mycket snabb urgallring av barnen och endast ett tiotal ansågs lämpade för germanisering enligt principerna för Lebensborn. Kvinnorna fördes till sist till koncentrationslägret Ravensbrück där de isolerades i en särskild barack. Endast ett halvdussin av dem skulle överleva. Av barnen gasades 81 ihjäl i därför avsedda bussar i dödslägret Chelmno, sex avled i Lebensborn, vilket säger en hel del om behandlingen där. Endast 17 barn överlevde och återvände hem. Lidice brändes i sin helhet och jämnades med marken. Den 24 juni angreps den betydligt mindre byn Lezaky och ytterligare 33 vuxna avrättades, både män och kvinnor. Elva barn fördes till Chelmnos bussar, endast två plockades ut för Lebensborn och överlevde.

Sluträkningen för Operation Anthropoid blev ändå till sist nästan 10 000 döda. Attentatet mot Reinhard Heydrich var det största av sitt slag utfört av de allierade mot toppen av de nazistiska ledarna. Det enda man lärde sig var vad som hände när man dödade Heydrich, det var allt. Hitler blev än mer paranoid och man kan med fog säga att den senare Operation Foxley, SOE: s mordplaner på führern 1944, påverkades mycket negativt av händelserna i Prag.



måndag 2 februari 2015

Irma Grese


Mr. Pierrepoint hade aldrig varit med om något liknande och faktiskt hade det brittiska rättsystemet i modern tid aldrig avrättat en så ung person. Nu var det inte i första hand det som irriterade honom, pubägaren och handelsmannen från London, som också var Storbritanniens ledande bödel. Nej, ända sedan han accepterat arméns begäran att agera hangman vid nazisträttegångarna från 1945 och framåt, hade han kommit i kontakt med den stora apparaten i sammanhanget, amerikanarnas organisation. Han ansåg det vara barbari att som jänkarna använda oprofessionell, militär personal i hanteringen. De använde färska rep utan hänsyn till hampans elasticitet och den avrättades kroppsvikt. Deras klienter kunde bli hängande länge, långsamt strypta till döds, eller helt enkelt få huvudet särat från kroppen av fallets kraft. Rent barbari.

Albert Pierrepoint skulle komma att hänga över 200 nazister i Tyskland under slutet av 1940-talet, en siffra att lägga till utöver de 400 personer han avrättade hemmavid under en tjugofemårig karriär. Irma Grese var endast 22 år gammal när han trädde snaran över hennes blonda hår. Om han varit berörd av detta så visade han det givetvis inte. Han utförde sitt jobb med den professionalism som var det brittiska rättssystemets signum och hon lämnade jordelivet snabbt och antagligen smärtfritt. Senare skulle han uttrycka en förundran över att en så ung och inte alls motbjudande person, en ung kvinna med utseendet för sig, kunde göra sådana saker som motiverade hans ingripande. Han kände dock ingen tvekan inför sin plikt i sammanhanget. Irma Grese förtjänade sitt öde.


Hon har blivit en av de mest mytomspunna figurerna i nazismens dödsapparat, med en bisarr kultstatus av nästan pornografisk nivå. Unga, blonda Irma, Rapportführerin vid Bergen-Belsen. Hennes grad var den näst högsta bland kvinnlig KZ-personal – KZ för Konzentrationslager. Hon hade därmed gjort en mycket snabb karriär, en inte alls ovanlig bedrift under brinnande krig, i en snabbt växande organisation med stor personalomsättning. Däremot, med tanke på att hon endast var 19 år då hon anslöt sig till SS-Totenkopfverbände, var det ändå uppseendeväckande. Det bröt dessutom mot hennes tidigare mediokra erfarenheter på arbetsmarknaden. Själv hävdade hon att det var den statliga arbetsförmedlingen som förevisat henne platsen som Aufseherin, kvinnlig vakt, på Ravensbrücks koncentrationsläger, sommaren 1942. Oavsett om hon sänts till dödsmaskinen, eller sökt sig dit av egen vilja, så stöds åtgärderna av vittnesmålen kring hennes tjänstgöring, de som talar om en störd personlighet.

Irma föddes 1923 i Wrechen, Mecklenburg-Strelitz, som då var en utbruten, revolutionär delstat i Weimarrepubliken. Hon var nummer tre i en barnaskara om fem tillhörande Alfred och Berta Grese. Fadern arbetade i mejeribranschen. Äktenskapet var djupt olyckligt och modern tog sitt liv när Irma var tretton. Skolgången var svag p.g.a. dåliga resultat och mobbing. Irma var fanatisk medlem i Bund Deutscher Mädel, nazisternas organisation för flickor vid sidan av Hitler Jugend. Fadern, som gifte om sig 1939, ogillade detta. Han var visserligen partimedlem, men allt tyder på att det var mera av arbetsfackliga skäl än av politisk övertygelse. Irma lämnade skolan vid fjorton års ålder och påbörjade en tid som driftkucku på den tyska arbetsmarknaden. Nu när kriget startat var det ganska anmärkningsvärt, det fanns gott om arbete för unga människor i samtliga branscher. Mycket tydde på att Irma hade svårt att finna sin plats även som mönsterbarn i ett överbeskyddande samhälle som Nazityskland.


Ravensbrück var ett läger för kvinnor och enligt tillgängliga uppgifter började Irma på kontoret som assistent. Vid sommaren 1942 hade den slutliga lösningen satts igång och trycket på lägersystemet ökade i takt med verksamheten radikalt bytte karaktär. Att hon året därpå förflyttades till Auschwitz II-Birkenau berodde antagligen på att just detta läger växte fram under 1942/43, som den gigantiska förvaring av intagna inför förintelsen och krävde därför mycket personal. Det var också ett mått av befordran, Auschwitz var kronan på verket, den största dödsfabriken av dem alla. Hösten 1944 blev hon så Rapportführerin, underställd endast Oberaufseherin, som var chef för hela kvinnoavdelningen under kommendanten. I denna roll, förutom arbetsledarskapet av samtlig kvinnlig personal på sitt skift, så var hon särskilt ansvarig för urvalsprocessen på morgonen för vilka som fick gå till arbete och vilka som skulle till gaskamrarna. Endast den verkligen invigde fick den tjänsten och att det i hennes fall skedde vid tjugoett års ålder var verkligen uppseendeväckande.

Hon kallades bl.a. die Hyäne von Auschwitz eller det sköna odjuret. Hon skall ha spelat på sin ungdom och robusta, germanska skönhet. Alltid välklädd, kanske lite utmanande, så pass uniformeringen förmådde. Det sades att hon slog särskilt ner på fångar som trots allt försökte behålla någon form av kvinnlighet i helvetet, att hon sände åtskilliga fortfarande friska och starka fångar till gaskamrarna av den anledningen. Kvinnor som hade förmånen att arbeta och leva i lägerdelen Kanada, där fångarnas tillhörigheter samlades och sorterades, och de fick bära civila kläder, samt äta sig mätta, där fruktade man Rapportführerin Grese. Hon hade inget där att göra, men hon snokade omkring efter något att stjäla, samt misshandla kvinnor som hon blev avundsjuk på – därför att hon ansåg dem vara mer attraktiva än henne.


Man får vara försiktig med vittnesmålen. Det talades om sexuella utsvävningar gentemot manliga officerare, även doktor Josef Mengele nämns i dessa sammanhang. Det kan givetvis vara förtal, det brukar ofta visa sig vara det. Å andra sidan vet man att i situationer likt krig, eller då man rör sig i stora omvälvande händelseförlopp bortom ens egen kontroll, så tycks den sexuella driften öka – vad spelar det för roll att hålla på etiketterna när världen rasar samman omkring oss? Irma Greses arbete krävde så mycket mer än erotik för att göra henne framgångsrik. Det kan också ha drivit henne till förbindelser utöver det vanliga för att upprätthålla någon form av kontakt med mänskligheten. Det kan också likväl gjort henne extra attraktiv bland vissa män – ingen vet.

På senare tid har en brevkonversation dykt upp i fallet Grese. Det rör hennes yngre syster, Heléne, den till synes enda människan i hennes närvaro som brydde sig om henne. En del bedömare har menat att breven visar på en möjlighet att historien haft fel om Irma, att hon inte var den vittnena påstått att hon varit. Man kan dock lika väl påstå att breven är tecken på den förtvivlan den yngre systern kände inför att den människa hon ju visste var bättre än de flesta trodde, nu fördärvade sig själv p.g.a. av hennes uppenbarliga dåliga sidor. Många av breven utgörs av Irmas försök att övertyga Heléne att allt är bra med henne, att inget ont kommer att hända. Bristen på självinsikt i Irmas texter är inte tecken på vett och sans, utan snarare det motsatta. Satt i sin kontext kan de te sig störda, rent av obehagliga.

Heléne Grese

I slutet av 1944 inledde evakueringarna av Auschwitz. Veritabla dödsmarscher utfördes, vilket även drabbade den kvinnliga populationen. Irmas roll i dessa är oklara, men torde i hennes roll vara betydande. Hon kom tillbaka till Ravensbrück i början 1945, bara för att åter bryta upp i nya transporter, den här gången till Bergen-Belsen, som kom att bli ett uppsamlingsläger för fångar. Det var här hon och hennes kollegor överraskades av brittiska arméns snabba frammarsch. Hon och hennes kollegor ställdes inför militär domstol i de s.k. Belsenrättegångarna i slutet av 1945. Dessa processer rörde just vaktpersonal i koncentrationslägren. De militära åklagarna utgick från brittisk lagstiftning samt Haagkonventionen rörande hanteringen av krigsfångar. Vittnesmålen talade om att hon dödat flera fångar på egen hand, antingen genom att skjuta dem med tjänstepistolen, eller att slå ihjäl dem. Grov misshandel var ofta förekommande. Det antogs att det fanns en njutning i det hon gjorde – igen, den sexuella aspekten. Irma tillhörde de mest uttalade, den ende i sin grupp som överklagade, hon var knappast rädd av sig.

Den 17 november 1945 dömdes Irma Grese till döden genom hängning av domstolen. Den kom att utföras en månad senare, i fängelset i Hamelin, Niedersachsen. Albert Pierrepoint hade sin vana trogen förberett hennes hädanfärd noggrant. Hon hade vägts och han hade anpassat repets längd, samt låtit det hänga sträckt vid en tung säck över natten. På så vis fick han bort repets elasticitet. Varje dödsdömd fick ett nytt rep. Vid drygt halv tio på förmiddagen den 13 december 1945 steg hon in framför galgen. Det var inte som det brukade för Pierrepoint, han var van att arbeta snabbare, men militären brydde sig inte. Ett vitt kryss med krita markerade var på falluckan hon skulle stå. När huvan placerades över hennes huvud sa hon viskande ett enda ord – Schnell.

Albert Pierrepoint

Pierrepoint drog i spärren och Irma svävade i luften för ett kort ögonblick. Repet gjorde sitt jobb snabbt och abrupt, med en skarp och ljudlig snärt, likt en piska. Tjugo minuter senare förklarades hon död för andra gången av läkare. Vid den tidpunkten hade Pierrepoint redan återgått till terummet intill. Hans enda kommentar skall ha varit:


The lassie is gone.