lördag 25 april 2015

En vacker dag att dö


Den 21 april 1918 var en vacker vårdag i norra Frankrike, det stora kriget var inne på sitt fjärde och sista år. I Picardie, över det blodiga Somme, var himlen närmare lunchtid klart blå med långsamt seglande, vita stackmoln. Vid Morlancourt låg den australiska 14: e fältartilleribrigaden i ställning bakom fronten. Det var stiltje på deras avsnitt och soldaterna höll på med sitt, huvudsakligen vapen- och persedelvård. Föga visste man då att den kejserliga tyska armén var i färd med att utföra sin sista, stora offensiv i väst, än mindre anade man vilken roll man strax skulle spela i ett makabert, ödesmättat händelseförlopp.

Vädret var perfekt för flygoperationer. Stackmoln på relativt låg höjd erbjöd skydd vid förflyttningar, särskilt vid spaning, eller varför inte övning. Det var det de höll på med, den unge fänriken Wilfrid Wop May och hans skvadronschef, kapten Arthur Roy Brown, båda kanadensare. De tillhörde No. 209 Squadron, Royal Air Force, men bar fortfarande flottans uniform efter det att RAF bildats endast tre veckor tidigare, den 1 april. Man hade varit No. 9 Squadron, Royal Naval Air Service fram till dess och det nya vapenslaget hade helt enkelt lagt till 200-numret för den nya formeringen.

Sopwith Camel

RAF: s bildande som världens första separata flygvapen var ett resultat av den explosiva utvecklingen som stridsflyget haft under första världskriget. Fyra år tidigare hade mycket enkla flygmaskiner, inte mycket bättre än bröderna Wrights glidplan ytterligare blott elva år före det, använts för spaning. Bruket hade i sig revolutionerat krigföringen på marken, där man fick mera kontroll på fiendens aktiviteter. Detta hade i sin tur föranlett spaningsflygare att ta med sig handeldvapen upp i luften och försöka skjuta ner fiendens plan. Nu, vid krigets slutskede, var flygvapnens förutsättningar närmast gränslöst, så pass att brittiska armén var beredda att lämna bort ansvaret för till ett nytt vapenslag. Flygplan fanns nu i tusental på båda sidor, i komplexa formationer och de var ovärderliga för hela den taktiska och strategiska utvecklingen. Begreppet luftherravälde var ett begrepp som kommit för att stanna.

Exakt vad som gjorde att de båda kanadensiska piloterna kom ifrån varandra är oklart, men plötsligt insåg fänrik May, till sin stora fasa, att han fått en helt ny Tail Man, en ilsket röd Fokker Dreidecker med feta, svarta Malteserkors på vingarna och som nu öppnade eld mot honom. Skräckslagen och med en klump i halsen gjorde May exakt som han lärt sig, han dök kraftigt mot marken och började häftigt pendla sin Sopwith Camel sidledes. Wop May hade drabbats av det värsta en pilot ur Ententen kunde tänka sig, en scen ur den ultimata mardrömmen, han var jagad av den ende klart, individuellt definierbare fiende de hade, Manfred von Richthofen – The Red Baron.


Varför trippeldäckare? Konstruktionen hade kommit som en snabb lösning på ett allt större problem, prestanda och rörelseförmåga. Istället för att öka vingspannet på befintliga mono- och dubbeldäckare, och därmed väsentligt öka deras manöverförmåga, men också dess vikt i kombination med minskad stabilitet, så satte man tre vingar på planen. Detta erbjöd samma effekt, med bibehållen, eller stärkt stabilitet, dessutom med lägre vikt. Von Richtofens Fokker var stadigare, svängde tightare och steg snabbare än Mays Sopwith, även om planens motorprestanda var likvärdiga. Kanadensaren torde därmed vara en enkel munsbit för den hungrige tysken.

Soldaterna vid 53: e batteriet, 14: e artilleribrigaden vid Morlancourt, stannade upp och spärrade sinnena mot skyn. Var det inte något surr i luften, cylinderexplosioner från överstressade stjärnmotorer? Skräcken bland artillerister för flyganfall var påtaglig vid den här tiden, avståndet från fronten var inte längre ett skydd för dem. När flyglarmet gick längre bort, genom att man slog mot upphängda järnstycken, blev det full aktivitet i batteriet. Soldaterna sprang för hämta sina gevär, medan männen vid det anslutna 24: e kulsprutekompaniet osäkrade sina vapen och började svänga dem mot skyn.


Det gällde att hålla sig i rörelse, vilket i sig inte var något större problem. Dåtidens stridsflygplan var fortfarande som Papier Mache i luften, lätta tingestar i trä och tyg utan några som helst stabiliserande funktioner. De måste flygas konstant, hela tiden korrigeras för de minsta förändringar i väder och vind, varje manöver var förenad med risker. Att lära sig flyga var då en fråga om man hade läggning för det eller inte, både mod och galenskap var efterfrågad. Det enda pluskonto stackars May hade var att på grund av de aeronautiska realiteterna var det infernaliskt svårt att träffa något med de dubbelmonterade kulsprutorna framför styrhytten. Eftersom vapnen dessutom var synkroniserade med de tvåbladade propellrarna, förlorade de mycket eldkraft.

Kapten Roy Brown hade tidigt sett vad som hänt, hans skyddsling var ansatt av självaste Röde baronen. Han tvekade aldrig utan dök efter dem och engagerade omedelbart den berömde tysken med sina kulsprutor. Brown bevittnade upphetsat en mästare i luften, en iskall stridspilot som samtidigt utförde tre separata, mycket komplexa manövrer. Förutom att han flög sin Fokker i långt över 100 km/h, tiotalet meter över marken, mellan träden och över telegrafpålarna, medan han framgångsrikt förföljde och attackerade Wop May, så manövrerade han skickligt undan Browns attacker. Baronen måste ha haft en närmast omänsklig simultanförmåga.

Wop May

Rittmeister* Manfred Freiherr von Richthofen var denna dag endast 26 år och på toppen av sin magnifika karriär. Som chef för Jagdgeschwader 1, JG1Jakteskader 1, bestående av fyra skvadroner, s.k. Jastas – var han under förberedelse av tyskarnas stora sommaroffensiv 1918. JG1 kallades den flygande cirkusen därför att det var en av flera mobila elitenheter, där dess medlemmar – inkl. Ernst Udet och Hermann Göring** – målade sina plan i grälla färger. Marktjänsten flyttades på marken i något som liknade ett cirkuståg. I sin röda trippeldäckare var baronen historiens mest kända flygaress, med 80 bekräftade nerskjutningar vid den aktuella tidpunkten. En naturbegåvning och en kusligt, mentalt samlad vildbas. Han var ett gigantiskt affischnamn i Tyskland och under en konvalescens efter en svår huvudskada året tidigare, hade han skrivit en självbiografi, Der rote Kampfflieger, på order av arméns propagandamaskineri. Han ångrade dock dess uppblåsta ton, men den reviderade versionen skulle inte komma ut i tid.

Som så ofta skedde för potentiella piloter hade von Richthofen inlett sin militära bana 1915 som kavallerist, närmare bestämt i det lätta rytteriet, spaningsenheterna. Det låg i sakens natur att såsom kriget utvecklade sig, med mycket begränsat utrymme för hästar på slagfälten, att han höjde blicken mot himlen och såg striderna där uppe, mellan vad pressen kallade luftens riddare. Han bytte vapenslag 1916, och anträdde Kampfgeschwader 2, en bombeskader, året därpå. Under det följande året skulle den unge ryttmästaren utvecklas till ett flygaress och eskaderchef vid olika förband, tills han hamnade i sin nuvarande elitposition. I januari 1917 erhöll han Pour le Mérite, Blauer Max, efter att ha nått 16 segrar. Hans bror, Lothar, var också stridspilot, med 40 segrar under bältet.

Resterna av den röda Fokkerns

Manfred von Richtofen sårades den 6 juni 1917 då han i en Albatross attackerade en brittisk bombenhet över Wervik i Belgien. Trots tillfällig medvetslöshet och partiell blindhet, lyckades han landa sin maskin i säkerhet bakom de tyska linjerna, ett mått på hans skicklighet. Han hade inte trakterat sin röda Fokker i många månader när han fick syn på fänrik May den där vackra vårdagen 1918.

Det var vanligt att piloter, när de hamnat i trubbel i luften, gick ner mot marken bl.a. för att söka assistans från de egna där nere, något som armén gärna stod till tjänst med. Det var också Mays plan, eller kanske snarare reflex. Han förde en förlorande kamp i luften, den röde baronens korta kulsprutestötar slet i vingarnas tyg och i flygplanskroppen bakom honom. Han var nödtorftigt skyddad av plåtar kring sittbrunnen. Om han var medveten om hans skvadronledares försök att rädda honom, så tjänade det föga till. Kapten Brown hade svårt att komma åt baronen framför sig. I den höga hastigheten, så nära marken hade han lite manöverutrymme. För att inte riskera att träffa sin vän måste han försöka beskjuta den berömde tysken från snett bakifrån, vilket inte lät sig göras så lätt under rådande omständigheter. Striden hade nu pågått i enbart några minuter, det var bara en fråga om tid innan …

209 Squadron ännu idag. Den röda symbolen i mitten visar den fallne Baronen

Wop May kunde urskilja soldaterna där nere som vinkade upp mot honom. De hade sett hans situation och antagit utmaningen. Om han bara kunde runda det där skogspartiet oskadd, så kunde han kanske få hjälp att åtminstone jaga iväg den röde fan bakom honom. Soldaterna på marken började organisera sig, officerare hade fattat intresse och order ropades ut – steady, boys, pick your target, fire at will. Det var god övning, mighty fun. De kunde höra motorerna hosta i fjärran när hastigheten drogs ner i svängarna och de spridda kulspruteskurarna. Soldaterna vilade sina gevär mot vad än de kunde finna i axelhöjd, kulspruteskyttarna tog spjärn mot de kommande rekylerna. De hade fördelen av att stå på den fasta marken, hastigheten och rörelsen i luften talade emot dem. Så kom de tre jagande flygplanen tillbaka igen, från andra hållet den här gången.

Det fanns under en tid i början av kriget en slags ridderlighet mellan piloterna i luften. Till skillnad mot striderna på marken, eller till sjöss, så var luftstriden individuell även i formation. I mötet mellan planen var det ytterst en fråga om skicklighet och tur, man mot man. Man sköt inte mot obeväpnade, inte heller mot kollegor i fallskärm, när de blev aktuella. Dessa initiativ var som bortblåsta i slutet av kriget, men det påstods att de fortfarande existerade hos baron von Richtofen. Han hade också rykte om sig att vara ett kallhamrat rovdjur, som föredrog att jaga sina offer i ensamhet över fronten, vilket förklarade hans position den där dagen i april 1918. Det fanns ett psykopatiskt drag hos honom, enligt de som kände honom, att det var den individuella jakten som drev honom, snarare än ledarskap. Mot detta argument existerade argumentet att hans väg till den slutliga berömmelsen och det senaste tjugotalet segrarna hade förberetts av hans vänner i luften. De brukade sopa banan åt honom, sysselsätta fienden medan han kunde attackera och förgöra den svagaste länken.

Hur som helst, det var nu en levande legend som nu flög in över de skjutberedda australiska soldaterna på marken.


Det finns även de som hävdade att den bistre friherren, som åldrats betydligt under det senaste året, var djupt deprimerad och sökte döden i sin ensamhet där uppe bland molnen. Hans röda flygplan skulle vara ett utlopp för detta. Han hade en ilsken fiende i ryggen, som besköt honom ideligen och nu flög de in över fientligt artilleri, späckat med kulsprutor för luftvärn. Han borde ha undvikit detta, men en kula träffade honom i bröstets undersida och skadade svårt hans ena lunga och hjärtat. Fänrik May upptäckte genast att beskjutningen bakifrån upphörde och kapten Brown såg hur den röda trippeldäckaren svängde av framför honom och påbörjade en ojämn nergång mot marken. Det var ett sista bevis på baronens skicklighet, att med sådan chock och antagligen svåra smärtor, under de sista ögonblicken av hans liv, lyckades landa sitt flygplan utan problem. Soldater kom springande från alla håll. De båda kanadensarna landade sina maskiner för att få det bekräftat. En närvarande sjukvårdare, som förde tillbaka von Richtofens kropp från den framåtlutande positionen, sa sig ha hört honom säga – Kaputt.

Den röde baronen var död.

Kroppen fördes till det närmaste flygförbandet, No. 3 Squadron, Australian Flying Corps, AFC. Det röda planet plockades snabbt sönder av hugade souvenirjägare, tills endast träskelettet återstod. RAF tog omedelbart äran för den Röde baronens undergång, men kapten Brown var dock mycket förtegen om sin bragd, ett faktum som gjort sig gällande under de efterföljande decenniernas debatter om vem som sköt ner von Richthofen. Idag är man rätt så överens att det dödande skottet levererades av en kulspruteskytt på marken, oklart exakt vem, men även det är under utredning.


Den röde baronens kvarlevor sveptes och gavs en begravning med fulla militära hedersbetygelser. Många foton togs av händelsen och kopior, tillsammans med baronens personliga tillhörigheter, kastades ner över en tysk divisionsstab. Det var så man fick veta det på andra sidan. Nyheten kom som ett omen för vad som skulle ske under sommaren och den kommande kapitulationen samma höst.


* Han var Rittmeister, d.v.s. kapten, i en befattning som normalt fördes av en överstelöjtnant. Det var vanligt i tyska armén att officerare upprätthöll kommandon de hade för låg rang för. Detta berodde på att man föredrog vanlig befordringsgång före fältkommenderingar.

** Hermann Göring tog över ledningen för Jagdgeschwader 1 efter det att von Richthofens efterträdare, Wilhelm Reinhard, även han stupade i juli 1918. Göring vann också Pour le Mérite och visade upp 22 segrar när kriget var över. En betydande del av hans rykte och status under mellankrigstiden och skapandet av NSDAP byggde på hans tid med Röde baronen.



söndag 19 april 2015

Richard Sorge - Mästerspionen


Få, om än några andra spioner, har kunnat påverka hela skeenden som Richard Sorge gjord. Det finns goda belägg för påståendet att han räddade kriget åt Sovjetunionen. Vad som gör Sorge så exceptionell var hans till synes iskyla. Här har vi en man som agerade som en James Bond ur litteraturens och filmens värld. Spioner skall sträva efter att hålla låg profil, att bli en i mängden, Sorge gick åt andra hållet och väckte uppmärksamhet. Han var flamboyant och riskfylld i sina sociala kontakter. Hans sexuella utsvävningar var legendariska. Samtidigt var han tyst som muren om sina förehavanden. Folk trodde att de kände honom, men vid närmare eftertanke visste de ingenting om den karismatiske mannen – ett nyktert uppvaknande, oftast mycket för sent.

Nyckeln till Sorges framgång var att han var en exklusiv kommunist under det politiskt extremt polariserade 1930-talet, en intellektuell med silversked i munnen som anammade Karl Marx, en gestalt som rent fysiskt florerade i mästerspionens bakgrund*. En kosmopolitisk, överklassmarxist av sådan kaliber var mycket vanlig i väst vid den här tiden, så pass att de ansågs närmast politiskt harmlösa. I Asien däremot sågs de som idealiserade föredömen från det trendsättande väst, välrenommerade, framgångsrika och välbärgade jetsets med ett politiskt, solidariskt samvete – kunde det bli bättre? Sorge var exakt en sådan figur och hela hans gärning blev också koncentrerad till Asien – Kina och Japan.


Han föddes 1895 i dagens Azerbajdzjan, i vad som då var ryska Baku. Hans far var tysk ingenjör, anställd hos svenska Nobel i regionen, modern var ryska. I tidig ålder flyttade familjen tillbaka till Tyskland och Berlin. Sorge hade en privilegierad uppväxt och var duktig i skolan, utom i ordning. Han var från starten en livsnjutare och äventyrare, debuterade tidigt sexuellt på sin tid. Han hade ett vinnande sätt, samt ett etniskt och starkt österländskt utseende. Politik brydde han sig inte mycket om och han befann sig i Sverige** på ferie när första världskriget bröt ut 1914. Utan att meddela sin mor återvände han direkt till Tyskland och armén.

Sorge anslöt sig till en studentbataljon i det bayerska artilleriet och blev en sjutusan till soldat. Han sårades svårt 1916 och förlorade tre fingrar på ena handen, samt fick båda benen krossade. Han fick därmed en hälta under resten av sitt liv. Under konvalescensen fattade han tycke för en sjuksköterska vars far var läkare och kommunist. Genom dennes försorg introducerades Sorge till marxismen. Under resterande kriget var han ett med järnkorset dekorerat kronvrak och korpral***. Han ägnade dötiden till att studera bl.a. ekonomi, med rött anslag, vid olika universitet. Han blev filosofie doktor i statsvetenskap 1919, samtidigt som han klev in i det tyska kommunistpartiet, KPD.


Sorges aktiva politiska engagemang, gatustriderna med polis och frikårer, renderade honom oönskad på arbetsmarknaden, varför han 1924, likt åtskilliga andra kommunister, begav sig till Sovjetunionen och Moskva. Dessa högt skattade dissidenter kom nu att bli enrollerade i Komintern, den kommunistiska internationalen. Sorge engagerade sig mycket i det internationella arbetet, härigenom kunde han leva ett än mer glättigt liv på Moskvas bekostnad. Han var aktiv i byggandet av kommunistpartier bl.a. i Sverige och Danmark. Det var i samband med detta som han introducerades med underrättelsetjänst, något han direkt tog till sig med skicklighet och seriositet. Han kom senare att skriva en rapport till Komintern där han pekade på nödvändigheten att skilja på det allmänna supportarbetet och inhämtning av underrättelser.

I betraktelsen av den sovjetiska spionverksamheten i väst har man traditionellt gjort misstaget att koncentrera sig allt för mycket på säkerhetstjänsten NKVD/KGB och den militära underrättelsetjänsten GRU. Det är en villfarelse, då den stora, breda och för Sovjetunionen viktigaste spionverksamheten utfördes av Komintern. Det viktigaste vapnet mot väst var alltid manipulation, infiltrering av politik, media och kultur, senare även kommersiella sammanhang. I det avseendet var den rent militära underrättelseinhämtningen en rännil. Komintern skötte denna verksamhet inledningsvis separat, men skulle senare tas över av det blivande KGB – som till sist tog över de flesta aspekter av sovjetisk livsföring.

Jan Berzin

När Sorges rapport damp ner hos arbetsgivaren i Moskva var det för sent. Efter Lenins död 1924 befann sig det sovjetiska kommunistpartiet i en bitter maktkamp bakom kulisserna, en kamp som Stalin höll på att vinna. Grigorij Zinovjev, Kominterns beryktade ordförande, blev allt mer marginaliserad och skulle i de stora utrensningarna fängslas och avrättas av NKVD. En radikal nyordning var på gång. Inget av detta berörde Sorge nämnvärt, han som levde tryggt utomlands. Möjligen oroade han sig för karriären och pengarna. Hans rapport ignorerades av ett trasigt Komintern, men hamnade istället, på något vis, hos Jan Berzin****, chef för GRU sedan 1918. Spionchefen såg en naturbegåvning hos Sorge och engagerade honom, under det engelskklingande täcknamnet Ramsay, för ett helt nytt uppdrag, på andra sidan jordklotet, i Kina.

Att det blev så berodde på att GRU insåg att Sorge i Tyskland och Europa hotades att bränna ljuset i båda ändar, populär kommunist som han var. I Asien däremot var den unge furien enbart en attraktiv, företagsam, om än radikal, västerlänning, d.v.s. helt oemotståndlig för intellektuella. Kina var en turbulent nation i gränslandet mellan kolonialism och nationellt statsbygge. Kommunismen var under uppbyggnad, men hårt ansatta av nationalisterna efter brytningen med Chiang Kai-shek 1928. Sovjetunionens relation till det kinesiska kommunistpartiet var i kommunistisk – Stalins – anda paranoid och kineserna gick därför inte av för hackor de heller. Det var exakt en sådan miljö som Sorge frodades i, absolut postmodern, inget dogmatiskt raljerande, allt var möjligt, han kunde spionera på alla. Han anlände till Kina 1930.

Ozaki Hotzumi

Utmärkande för Richard Sorge var att han som gick under sitt eget namn. I Kina var han bland västerlänningar doktor Sorge, en jordbruksexpert som fräste runt på motorcykel. Bland asiater använde han ett alias, den amerikanske journalisten Johnson. Han inledde också en passionerad relation med den kända, amerikanska kollegan Agnes Smedley, författare till sin radikala bästsäljare Daughter of Earth (1929). Via henne kom han i kontakt med den japanske journalisten Ozaki Hotzumi, en kontakt som skulle visa sig ovärderlig för framtiden. För GRU var Sorge en enastående tillgång. Tysken från Baku lämnade välsorterade och rediga rapporter, trots att allting spretade åt alla håll. Han var helt självgående och tycktes förstå exakt vad hans uppdragsgivare ville ha. Samtidigt kunde han charma sig in överallt och även om den tyska legationen i Kina enkelt kunde kolla hans bakgrund i Tyskland, så kunde han under ett par år bygga upp en s.k. legend omkring sig som en typiskt radikal, men naiv västerlänning i Asien.

Ryssarnas fokus förflyttades snart till Japan och deras invasion av Manchuriet. 1932 återvände Sorge tillfälligtvis till Moskva, där han överöstes med beröm av GRU. Året därpå gick resan till Tokyo, via Berlin för att skaffa sig en tysk, journalistisk ackreditering. Det kan tyckas djärvt av en tysk kommunist, i eget namn, att återvända till ett nu nazistiskt Tyskland, men det fungerade alldeles utmärkt. Han erhåller ett engagemang hos den ansedda och mycket populära tidningen Zeitschrift für Geopolitik, ett faktum väl värt att stanna till vid, just därför att det är så lätt att missa. Ett tungt rekommendationsbrev till tyska ambassaden i Tokyo kommer från en av tidningens stora välgörare, Japankännaren och professorn i geopolitik vid Münchens universitet, Karl Haushofer, som var mentor av närmast faderlig karaktär till ingen mindre än Rudolf Hess, Hitlers sekreterare och de facto andreman. Haushofers son Albrecht, diplomat till professionen, var Hess bäste vän, trots hans halvjudiska bakgrund på moderns sida.

Eugen Ott

Ett viktigt rekommendationsbrev gick också till den tyske överstelöjtnanten och militäre attachén i Tokyo, Eugen Ott, som till sist skulle bli Nazitysklands ambassadör i Japan. Relationen mellan det tredje riket och den uppstigande solens rike. Med nazismens tillträde skedde det en ändring i relationerna mellan de båda nationerna. Fram till nu hade det varit en lukrativ handelsrelation dem emellan, men i.o.m. 1933 fanns där nya mötespunkter mellan Berlin och Tokyo. Japan var en slags parlamentarisk militärdiktatur, vars sociofascistiska kokutai***** liknade påtagligt nationalsocialismen som ideologi. De delade också ambitioner på vardera sidan Under det resterande 1930-talet skulle Tyskland och Japan stadigt närma sig varandra för att till sist tillsammans med Italien teckna Trepartipakten, även kallad Berlinpakten, den 27 september 1940.

Sorge anlände till Japan i september 1933. Sovjetunionen saknade underrättelsenätverk i landet vid den här tiden och hans uppgift var också att skapa en infrastruktur för spioneri. Moskva oroade sig för Japan och det med rätta. De såg de ideologiska och geopolitiska likheterna mellan de båda diktaturerna. I det här läget fruktade de i första hand japanerna, som gick fram som en slåttermaskin i Kina och vars kommunister man var allierade med. Japans invasion av Manchuriet var en vagel i ögat och man ville desperat veta vad Tokyo hade i påsen för deras del. Sorge byggde upp en liten spionring med ett antal internationella medhjälpare, utbildade av antingen Komintern eller GRU. Från USA anlände dessutom den marxistiske konstnären Yotoku Miyagi. Han visade sig dock inte utgöra riktigt spionämne. Även om han kom att bidra mycket till japaniseringen av Sorges nätverk. Istället kompletterades det med den gamle vännen Hotzumi, nu hemkommen till Tokyo. Det var först nu han lärde sig att den han trott varit en amerikansk kollega i själva verket hette Sorge och var rysk spion. Han accepterade detta utan åthävor.

Yotoku Miyagi

När nu GRU: s verksamhet började flyta anlände andra, separata projekt till Japan. En person som kom att betyda en del för Sorge i Tokyo var en kvinna som gick under namnet Elisabeth Hansson, eftersom hon talade svenska. Hon var egentligen Aino Kuusinen****** från Finland, hustru till den finske samhällsomstörtaren, den landsflyktige kommunisten och en av ledarna i Komintern, Otto Ville Kuusinen – om möjligt mer stalinistisk än Stalin själv.

Sorge byggde metodiskt och skickligt upp sitt nätverk. Han tog god tid på sig och arbetade långsiktigt. De rapporter och all den mikrofilm som hans organisation producerade var av högsta klass och mötte stor beundran i Moskva. När han kallades hem för konsultation, reste han officiellt t.ex. till USA. Komintern där försåg honom med material till en legend, vykort, brev, souvenirer, minnen, allt för att mata den tyska kolonin i Japan med ett spännande liv i sus och dus. Nyckeln till hans framgång var alltid överste Ott, som var mycket mottaglig för hans charm. När Ott inledningsvis anlänt till Japan hade han sett det som ett karriärmässigt bakslag. Japan var inte högst på den diplomatiska listan, men i.o.m. att Sorge anlänt blev allt annorlunda.

Aino Kuusinen
S
orge var medlem i Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, men försökte aldrig spela nazist. Han hymlade inte om sin radikala bakgrund, även om han givetvis utelämnade tiden i Moskva. Det fanns åtskilliga människor i det nazistiska Tyskland som varit kommunister. Överste Ott och journalisten Sorge delade föraktet mot demokratin och nazismen var ju också en radikal ideologi. Framför allt öppnade Sorge ögonen på Ott för Asien. Han var en betydligt mer berest och öppen människa, som Ott beundrade. Samtidigt försågs den blivande diplomaten med spännande uppgifter om Kina och han hjälptes med kontakter i Japan. Relationen mellan de båda männen blev mycket vänskaplig, så pass att Sorge inledde en sexuell relation med Otts hustru, med dennes tillåtelse. Sorge försåg istället den tyske officeren med färska amorösa kontakter. De var buksvågrar, helt enkelt.

1940 blev Ott Tysklands ambassadör i Japan. Vid den tiden hade andra världskriget rasat i Europa i snart ett år och en pakt rådde mellan Tyskland och Sovjetunionen. Det hindrade dock inte GRU från att fortsätta spionera på de nya allierade, den enda skillnaden var att Sorges arbete blev något enklare. Han behövde inte passa sig så mycket för ryska kontakter i offentligheten. Han t.o.m. tolkade åt Ott vid flera tillfällen. GRU kan nu läsa tyskarnas informationstrafik på Tokyo i klartext. Framemot julen 1940 sker det en förändring i de uppgifter som Sorge lämnar. Under den kommande vintern kommer Berlin att börja förbereda sig för det stora anfallet mot den röda grannen i öster. Varningarna till Kreml om vad som är i görningen kom mycket tidigt från GRU, men Stalin ville inte lyssna på det örat. Samtidigt var alla rädda för att pressa den paranoide Stalin för mycket, ingen gick säker i dessa dagar. Sorge fortsätter outtröttligt med sin rapportering.

Tokko

Tyskland vill veta av japanerna om de kan bistå den tyska invasionen av deras gemensamma fiende. Japan i sin tur står i valet och kvalet. Militären är splittrad i en nordlig åsikt och en sydlig. Den nordliga förespråkar assistans till Tyskland i syfte att ta väsentliga delar av Sibirien. Den sydliga riktningen menar istället att Japans skriande behov av råvaror snabbast kan finnas söderut, vilket innebär ett anfall i första hand mot brittiska intressen. Man är överens om att man inte kan utföra båda saker samtidigt, inte efter det att den kejserliga armén så förödmjukande fått näsan slagen blodig av Röda armén utmed gränsfloden Chalchin-Gol, sommaren 1939. Den ryske generalen Georgij Zjukov hade med Sibirienarmén i ett blixtkrig totalt utmanövrerat den japanska Kwantungarmén, vilket kostat dem nästan 20 000 man. Valet gick sydriktningens väg, men Japan kunde försäkra Tyskland om att den 1.3 miljoner man starka armén i norr skulle binda åtskilliga ryska förband i Sibirien. Hitler nöjde sig med det.

I juni 1941 gick så tyskarnas Operation Barbarossa av stapeln, det väldiga anfallet på Sovjetunionen. Stalin reagerar fortfarande med en märklig tvivel och hans ambivalens kostar ryssarna nästan hela krigsmakten i väster, samt miljoner man trupp, under sommaren och hösten. Inte förrän Wehrmacht står vid Moskvas portar tycks han vakna upp. Då han står i valet att lämna Kreml och Moskva, så vänds hans motivation. General Zjukov kan föra 40 fräscha divisioner från Sibirien till väst – eftersom man ju vet att Japan inte ämnade anfalla Sovjetunionen i ryggen. Detta blev vändpunkten. Stalin stannade i huvudstaden och den tyska krigsmakten kunde stoppas, åtminstone framför det symboliskt viktiga Moskva. Om inte GRU lyckats övertyga Stalin hade tyskarna kunnat ta sig till Ural och där upprätta den vinterlinje man från början planerat. Det var en enda man som gjort detta möjligt och hans namn var Richard Sorge.


Ungefär samtidigt slöts det motsvarande nätet kring honom. Givetvis hade inte japanerna vilat på hanen. Det ligger i säkerhetspolisers natur att alltid vaka över främmande makt och Tokko, eller Tokubetsu Koto Kaisatsu – Den Högre Specialpolisen – var inget undantag. Sorge använde sovjetisk standardkrypto, s.k. engångskrypto, vid sin kommunikation med GRU. Engångskrypto är enkelt och effektivt, men kräver mycket stor disciplin i utövandet. Man får absolut inte korsreferera mellan de olika meddelandena, därav dess namn. Detta var ett återkommande problem för både GRU, NKVD och Komintern. Sorge var ingen kryptoexpert och någonstans på vägen hade han underlåtit de stränga instruktioner han fått från Moskva. Tokko snappade upp meddelanden och förstod att en mycket produktiv, sovjetisk spionring agerade i Tokyo.

De hade tur också, det bör man ha. Man hade hållit ögonen på en vanlig sömmerska, Kitabayashi Tomo. Orsaken till detta var att Tokko visste att hon egentligen var intellektuell, hade levt i USA, men var marxist och hade mer eller mindre flytt till Japan. På sensommaren 1941 greps Tomo av den fruktade militärpolisen Kempetai och förhördes hårdhänt. Hon föll till föga och erkände att hon höll på med något slags spioneri. Hon pekade ut Yotoku Miyagi som anstiftare till detta. Miyagi greps omedelbart och utsätts för mycket svåra förhör. Han försökte ta sitt liv genom att kasta sig ut genom ett fönster, men överlever. Svårt skadad tvingas han fortsätta förhöret och han inser att hans självmordsförsök är ett erkännande i sig. Han pekar ut Ozaki Hotzumi som ytterligare en inblandad person. Sorge inser nu att polisen närmar sig snabbt. Han har en chans att fly, men hinner inte, kanske p.g.a. av alla sina sociala och vemodiga band. Den 18 oktober greps han av civila tjänstemän ur Tokko och placerades i det ökända Sugamofängelset.

Japansk antikommunistisk propaganda

Tokko meddelade tyska Abwehr, som förnekade Sorges eventuella tillhörighet till dem – och inledde därmed en egen utredning. Orsaken till detta var att ambassadör Ott reste ett sådant väsen över sin väns öde att japanerna först misstänkte en tysk spionring, riktad mot ryssarna i Tokyo. Det tog ett tag innan Ott tvingades acceptera att hans vän var sovjetisk spion. Han lämnade Japan för Kina, där han stannade under betydligt enklare förhållanden, utom märkbar kontakt med Tyskland, under resten av kriget. Han avled 1970 i Tyskland.

Richard Sorge hölls vid liv till den 7 november 1944, då han hängdes. Japan försökte få honom utväxlad mot egna spioner i Sovjetunionen, men Moskva vägrade att erkänna vetskap om sin spion. Orsaken var att Stalin då kanske måste erkänna att han initialt avvisat Sorges varningar inför Operation Barbarossa, en omöjlighet i hans värld. Samma dag avrättades också Hotzumi, som den ende japan för högförräderi under hela kriget. Miyagi förtvinade bort i fängelse.


Sorge ligger begraven på en kristen kyrkogård i Tokyoförorten Fuchu, ett resultat av ett oerhört krävande eftersökningsarbete av hans kanske mest dedikerade älskarinna, Hanako Miyake.


* Friedrich Adolf Sorge, hans farfars bror, hade känt Karl Marx och Friedrich Engels i London, blev sedan känd kommunist i USA. Inget av detta hade Richard Sorges far något till övers för och själv påstod sonen alltid att det varit hans farfar.

** Besökte antagligen svenska vänner till den sedan 1907 avlidne fadern.

*** Jämför med Hitlers karriär.

**** Jan Berzin, eller Janis Berzins, egentligen Peteris Kuzis, lettisk kommunist och sovjetisk politiker. Levde i Sverige under första världskriget under namnet Winter. Han tillhörde Lenins lettiska gevärsmän och var mycket verksam i den röda terrorn under 1920-talet. Han avrättades 1938 i den stora utrensningen.

***** Kokutai betyder ungefär styressätt, oberoende eller nationens karaktär. Det var ett vedertaget samlingsord för det militaristiska Japan som vuxit fram successivt sedan 1860-talet. Till skillnad från nationalsocialismen utgjorde kokutai även en starkt religiös dimension.


****** Aino fängslades och sändes till Gulag 1939. Hon släpptes igen 1955.

fredag 10 april 2015

Rommel - Propagandageneralen


Även en stillastående klocka visar rätt tid vid två tillfällen per dygn. Liknelsen är inte alls rättvis rörande andra världskrigets kanske mest kände general, ökenräven och fältmarskalken Erwin Rommel, men man får ta sig i akt om man önskar studera honom närmare. Rommels uppenbara framgångar kommer sig av exakt samma, inte alltid så lysande egenskaper som borgade för hans tillkortakommanden. Han var en exceptionellt kompetent soldat, med stort mod och en vinnande, human personlighet. Han gjorde sig mycket bra på bild och var medveten om det. Rommel beundrades nästan lika mycket av sina fiender som av sina egna. Han var en av Hitlers absoluta favoriter i fält, vilket var ett pallaber för honom och generalens naturliga arrogans hade en allt för stor inverkan på hans handlingar. Rommel var betydligt bättre som människa än affischnamnet gör gällande, men han var till syvende och sist en propagandageneral.

Han blev militär högst motvilligt. Född i Schwaben 1891 som son till en framstående akademiker. Fadern hade varit löjtnant i den kungliga bayerska armén i sin ungdom och eftersom Erwin den yngre var ett av mittenbarnen föreslogs det, eller snarare krävdes det av honom, att ta värvning och bli officer. Det ansågs vara en god karriär, nu när preussarna tagit över. Han gjorde som han blivit tillsagd, även om han inte gillade det och vid 14 års ålder gick han in vid det lokala 124: e infanteriregementet Württemberg som officersaspirant. Han blev löjtnant 1912. Egentligen hade han velat bli ingenjör och han hade ett välutvecklat tekniskt sinnelag som skulle tjäna honom väl i framtiden. Då, strax innan första världskriget, var dock hans yrkesval inget han uppskattade. Han hade nämligen blivit kär.


Hon hette Walburga Stemmer och var ett biträde i en blomsterhandel. Ett barn blev till i farten 1913. Han ville göra det rätta och gifta sig med henne, men armén krävde en årslön motsvarande åtminstone en kapten för att skriva ut en tillåtelse till äktenskap. Förhållandet bröts med krigsstarten, men Rommel släppte aldrig kontakten med sin oäkta dotter, Gertrude (d. 2000). Han stod henne nära både känslomässigt och ekonomiskt under hela sitt liv. Hans kommande ordinarie familj, hustrun Lucia (sedan 1916) och sonen Manfred (1928-2013), kände till flickans roll i faderns liv och välkomnade det. Det var ett vid den tiden kontroversiellt beslut, men var också ett mycket viktigt karaktärsdrag hos Rommel.

Han må ha äntrat officersyrket med ett grin, men han visade prov på framstående ledaregenskaper. Rommel tillhörde de nya, unga och mycket aggressiva infanteriofficerarna. Han steg snabbt i graderna från pluton- till kompani- och bataljonschef. Han deltog både på västfronten och på alpfronten mot Italien. Hans inspirerande ledarskap sände honom till de beryktade stormtrupperna, som en av deras främsta förbandschefer. Rommel ledde från fronten, med pistolen i hand. Han accepterade inte stillastående skyttegravskrigföring, utan ville hela tiden framåt. Under slaget vid Caporetto i de italienska alperna på hösten 1917 ledde han sin hårt ansatta alpjägarbataljon i ett frontalangrepp uppför en bergsida mot en betydligt starkare italiensk position och vann övertygande striden. För detta mottog han Tysklands då högsta krigsutmärkelse, Pour le Mérite, eller Blauer Max. När kriget tog slut kunde han skatta sig lycklig för sitt yrkesval. Han erbjöds omedelbart fortsatt anställning med bibehållen lön och rang som kapten. Det var få förunnat.

Unge Rommel

Mellankrigstiden innebar trupptjänstgöring för Rommel. Det var hans eget val, mycket för att slippa den trånga, preussiska adelskorridoren uppe i Truppenamt, den improviserade, illegala tyska generalstaben. Han utbildade soldater, först som mycket uppmärksammad kompanichef, sedan som inspektör på infanteriskolan i Dresden mellan åren 1929 och 1933. Det var under den tiden som han skrev Wehrmachts ledande manual för infanteristrid*. Samtidigt skrev han på sin fritid en kombination av självbiografi och professionella reflektioner från kriget, Infanterie greift an – Infanterianfall – den bok som skulle göra honom världsberömd i militära kretsar. Litteraturen lyfte honom vidare i karriären och han blev åter bataljonschef i alpjägarna i samband med nazisternas övertagande av makten i Berlin. Den 30 september 1934 kom Adolf Hitler för att inspektera arméns elit. Alpjägarna skulle defilera inför honom och SS hade bildat en skyddande linje framför führern. Alpjägarna kom inte och de närvarande generalerna blev mycket nervösa. Hitler krävde besked.

Det visade sig vara överstelöjtnant Rommel som hindrat sin bataljon att defilera inför führern. Han menade att man blivit skymfade av SS. Om inte arméns förtroende dög, utan ledaren måste bevakas av hans partipolis, då fanns det ingen anledning till att defilera, så enkelt var det. Protesten slog an en mycket positiv sträng hos Hitler som omedelbart drog tillbaka SS och bad den ståndaktige officeren om ursäkt. Rommels jägarbataljon marscherade förbi framför Hitler såsom inget förband någonsin gjort, eller kanske aldrig skulle göra. Hitler var imponerad och kommenderade fram allt bakgrundsmaterial på Rommel. Det var så de möttes.


Josef Goebbels såg i Rommel ett enastående affischnamn. Här hade man en lång, arisk och stilig officer, kommen utav folklagren och inte den preussiska adeln, en krigshjälte med litterär förmåga och dokumenterat professionellt engagemang. Hans val att stå vid sin oäkta dotter var också mycket politiskt korrekt, sett ur nazisternas folkförsörjningsreformer. Rommels böcker blev nu stapellektyr, vilket gav ökade intäkter åt honom. Han antog en tjänst på krigsministeriet 1935 som förbindelseofficer mellan Wehrmacht och Hitler Jugend. Det fanns en vilja hos vissa element inom både partiet och krigsmakten att använda nazisternas ungdomsorganisation som en plantskola inför värnplikten och officersutbildning. Rommel stödde uppenbarligen denna reform, som gick stick i stäv med konservativa krafter i armén som önskade hålla deras affärer på armlängds avstånd från nationalsocialisterna. Endast föregående år hade man tvingat fram en blodig utrensning av SA för ett liknande scenario, i vilket SA-ledaren Ernst Röhm avrättats för förräderi. Nu blev det dock ledaren för Hitler Jugend som stoppade merparten av reformen. Baldur von Schirach var ingen vän av militarisering av ungdomarna utanför partiets riktlinjer, han önskade behålla den käcka, naiva barnatron i organisationen. Rommels projekt begränsade sig till instruktörer på Hitler Jugends skjutskola i Thuringa och gemensamma sportsprogram.

1938, direkt efter Anschluss, i vilken Rommel deltagit som förbandschef, befordrades han till överste och axlade kommendanturen för den österrikiska Theresianische Militärakademie, en av de äldsta i världen. Kort därefter kommenderades han, i samband med annekteringen av det tjeckiska Sudetenland, av Hitler att ta ledningen över det nya Führerbegleitbatallion, Wehrmachts motoriserade livbataljon för den store ledarens transporter och vistelser utanför Tyskland. Rommel var nu djupt insyltad i nazisternas krusiduller, något han allt mer avfärdade. När tidningen Das Reich, på Goebbels inrådan, tryckte en specialbilaga om Rommel, i vilken hans far blivit en stenhuggarmästare i ett försök att göra översten mera proletär, samt mycket annat svammel, så slog han tillbaka och krävde en officiell ursäkt av tidningen, vilket han också fick, i en blänkare långt bak. Rommel var ingen nazist, men han var naivt ambitiös och, som sagt, arrogant. Nu sökte han sig dock tillbaka till armén.

Familjen Rommel

Vägen dit togs via den kraftiga mekaniseringen av den tyska armén. Under hela den primadonnatillvaro Rommel haft med nazisterna hade han kunnat delta med liv och lust i utvecklingen av det tyska Panzerwaffe. Han slog följe med en viktig vän han fått i samband med personskyddet av führern, chefen för SS-Liebstandarte Adolf Hitler, Sepp Dietrich, som närde exakt samma fascination. Rommel lärde känna Heinz Guderian, som i den aggressive infanteristen med Blauer Max om halsen, såg en blivande, första generation pansarchef. Exakt en månad innan krigsöppningen den 1 september 1939 befordrades Rommel till generalmajor och blev chef för Hitlers eskorthögkvarter, i princip som en alternativ stabschef, under invasionen av Polen. Hans funktion var mycket flexibel, det gav honom möjlighet att på führerns order röra sig nära striderna, inhämta direkt information från förbandschefer och framför allt sufflera åt Hitler under de många och krävande ledningskonferenserna. Rommel kom att ha en stark influens på Hitlers skolning till överbefälhavare, en inte allt för idealisk kombination.

Det var aggressiviteten, den absoluta tron på avancemang i motsatts till defensivt tänkande, något han såg som defaitism, som var general Erwin Rommels militära väsen. Detta krävdes av Hitler i alla lägen och utgjorde kittet i det nya blixtkriget. Efter Polen belönade führern honom till sist med en plats som förbandschef. Den 6 februari 1940, inför planeringen av slaget om Västeuropa, erhöll han ledarskapet för 7: e pansardivisionen, som satts upp i oktober 1939. Rommel var alls ingen påläggskalv, han var en av pansarvapnets främsta generaler, det hade han visat på manövrer och genom de insikter han gett prov på i Polen, som en förtrogen hos Hitler. Han var både kompetent och ett villigt verktyg mellan Wehrmacht och Berchtesgaden.


Den kallades av både vän och fiende för spökdivisionen, den 7: e, pansar. Den gjorde så därför att den tycktes vara överallt samtidigt. General Rommel gjorde sin division till inte bara ett tätförband, utan även det mest framgångrika under Wehrmachts snabba framryckning genom norra Frankrike för att skära av tre miljoner allierade trupper i norr. Det var som om Rommel aldrig gjort något annat i sitt liv. Blixtkriget var verkligen hans gebit och hans stridsvagnar körde snabbt bortom vad deras kartor förmådde. Man körde om den flyende civilbefolkningen, varav flera helt enkelt vände på klacken och gick hem igen. Man tvingades tanka på kommersiella bensinstationer och söka sig fram med turistkartor från Mitchellin. Rommel kom hack i häl i en av sina halvbandvagnar, likt en romersk härledare med motorcykelglasögon applicerade på uniformsmössan. Med sig hade han divisionsstabens eldledare från Luftwaffe, så att man snabbt kunde dirigera attackplanen i luften dit de behövdes. De tio dagar det tog att ta sig till Engelska kanalen och knäcka ryggraden på det allierade motståndet gjorde honom till en nationalhjälte och samtidigt en fruktad man på andra sidan kullen. Det var en total succé.

Samtidigt, i Nordafrika, hade Italien kört fast i försöket att stöta bort Storbritannien från kontinenten. Trots överväldigande antal, med nästa tio gånger större styrkor, besegrades de av de ståndaktiga britterna. Tiotusentals italienska soldater togs till fånga och i Rom skakades Benito Mussolinis maktbas i grunden. Fascisterna hade aldrig infiltrerat det italienska samhället såsom nazisterna i Tyskland, eller Franco i Spanien. Deras makt var inte självklar och kungen, Victor Emmanuel III, var fientligt inställd och beredd att samarbeta med radikala krafter för att kasta omkull Mussolini. Kriget var ett fiasko och missnöjet bland italienarna stor. För att behålla Mussolini vid makten lovade Hitler att bistå honom militärt i Nordafrika. Führern sa att han skulle sända Il Duce pansar, ett brittiskt övertag så här långt, och som dess ledare skulle han utnämna sin allra bästa pansargeneral. Det blev embryot till en pansarkår, bestående inledningsvis av 5: e lätta pansardivisionen och den 15: e pansardivisionen. Deutsches Afrika Korps, DAK, sattes upp i januari 1941. Den 6 februari tog Rommel ledningen för kåren och begav sig till Tunisien, tre dagar senare befordrades han till generallöjtnant.

Gertrude

Den tyska Afrikakåren blev Rommels skapelse, ett skickligt stycke förbandsbygge med stora delar tysk improvisationsförmåga. Man stod inför invasionen av Sovjetunionen och enheter var inte tillgängliga så som man kunde önska. Rommel skrapade ihop vad infanteri han kunde erhålla och skapade Division zbV – zur besonderen Verwendung – Afrika, snart en helt motoriserad enhet och omdirigerad till 90: e lätta Afrikadivisionen. Senare fick han från fälttåget i Grekland 164: e infanteridivisionen, snabbt omgjord till ännu en motoriserad, s.k. lätt division. I arbetet att stöpa om tyska infanterienheter till lättrörliga, mekaniserade sådana, använde Rommel italiensk teknik, såsom lätta pansarfordon och lastbilar. På så sätt satte han upp även 999: e lätta Afrikadivisionen, plus att han fick 334: e infanteridivisionen direkt från Tyskland, som en gåva av Hitler. Artilleriet tillhörande de olika förbanden samlade Rommel i en separat, motoriserad artillerigrupp under generalmajor Karl Böttcher. Till detta slöts en elitenhet, Luftwaffenjäger Brigade 1, en strandsatt fallskärmsjägarbrigad efter slaget om Kreta, under den högst stridbare generalmajoren Hermann-Bernhard Ramcke. Ledarna till DAK handplockades till stora delar av Rommel, skickliga och tappra generaler som Ludwig Crüwell, Walther Nehring och Hans-Jürgen von Arnim.

Kriget i Nordafrika utkämpades visserligen över stora avstånd, men inom en geografiskt smal korridor utmed Medelhavskusten**. Söder därom låg Saharaöknen, som erbjöd små eller inga möjligheter till förståndiga trupprörelser. Det fanns därför begränsade möjligheter till flankmanövrer och när så skedde var det med stora risker. Kriget levde uteslutande på de strategiska förutsättningarna såsom underhåll och flygunderstöd, viktiga faktorer som till betydande andel levererades över Medelhavet. Rent taktiskt dock, innebar tyskarnas ankomst till Nordafrika en radikal förändring i det att Rommel såg att blixtkriget enkelt kunde appliceras på öknen. Han bekymrade sig inte märkbart för att Afrikakåren inledningsvis var mycket begränsad. Så var också fienden. Ankomsten av kompetent pansar, en reell motoriserad taktik var huvudfaktorn. Italienarna hade aldrig haft möjlighet att utnyttja detta, medan britterna förstod grundprinciperna – dock var de illa rustade för att deras fiende eskalerade den mekaniserade närvaron med hundratals procent. Italienska armén reducerades till underhållsapparat, utan att därför vara uträknade på sikt. Med början av mars 1941 gick axelmakterna till motanfall från libyska El Agheila, Rommels första offensiv i fälttåget.


Det är nu den ledande mediebilden av Erwin Rommel stadfästs och han blir den mest fotograferade generalen under andra världskriget. Bilden av Ökenräven manglas ut, den väderbitne, rustike fältherren spejande ut över öknen med kikare i hand, okonventionell och inte allt för reglementsenlig, ofta iförd sin mjuka, italienska motorcykelrock, alltid med motsvarande glasögon på skärmmössan och en civil halsduk mot sand och nattkyla runt halsen, tillverkad av dottern Gertrude. I väl avvägda, men alltid oerhört aggressiva anfall, stöter DAK tillbaka britterna österut utmed kusten i snabb takt. Samverkan mellan flyg och pansar fungerar, underhållet hinner med eftersom enheterna är överkomliga och man är själva motoriserade. Det brittiska pansaret, egentligen infanterikanonvagnar, är chanslösa mot de tyska stridsvagnarna, som kanske inte har större kanoner, men är snabbare och bättre ledda. Det är inte förrän senare, när amerikanska M3 Grant levereras som britterna kan slå tillbaka. Den 3 april tar Rommel Benghazi. I mitten av månaden infiltrerar han regionen Cyrenaica och närmar sig nästa viktiga hamn, Tobruk. Där tar det stopp.

Militär aggressivitet i all ära, men vad innebär det när saker och ting inte går ens väg? Aggressivitet belönas i historien enbart när det lyckas. Vid Caporetto 1917 gick det vägen, men i övrigt hade Rommel rykte om sig under hela sin karriär för att förlora mycket trupp, att han kunde vara okaraktäristiskt känslokall inför egna förluster. Detta blev uppenbart under belägringen av Tobruk som varade i 241 dagar och kostade Afrikakåren flera tusen man i skadade och stupade. Hans officerare och soldater chockades av Rommels ohörsamhet för deras klagan. Man hade stött på det keltiska stålet, sanningen i påstående att den brittiska armén aldrig är så farlig som när den är trängd. Det var under detta rabalder som Rommel förlorade sitt envälde i Nordafrika. Så här långt hade han formellt varit under italiensk ledning, fast egentligen direkt under OKW i Berlin. Nu upprättade tyskarna ett eget kommando i Medelhavet och i november 1941 tog fältmarskalk Albert Kesselring rollen som skulle bli OB SüdOberbefehlshaber Süd. Kesselring var ett militärt geni som i princip skapat Luftwaffe och vitala delar av hela Wehrmacht. Han dömde ut Rommels tjurskallighet och ifrågasatte hans strategiska sinnelag.
Kesselring och Rommel


Britterna erhöll förstärkningar och omgrupperade inför sitt motanfall från Egypten, i vilket slaget om Tobruk nu blev en belastning i ryggen på Rommel. Kesselring kritiserade tillvägagångssättet i det att man misslyckats med att ta Tobruk, vilket var nödvändigt rent strategiskt för att avancera vidare. Istället för att dra sig tillbaka från att hota Egypten, hade Rommel nu utsatts för ett tvåfrontskrig under underhållsmässigt mycket svåra omständigheter. Kesselring hade svårigheter att få Rommel att förstå de strategiska realiteterna i Medelhavet. Axelmakterna saknade luftherravälde och framför allt kontroll till havs. Britterna var skickliga och stred som djävlar, medan tyskarnas bundsförvanter, Italien, var som bäst ambivalenta. Prospektet att marschera till Alexandria inför 1942 var i princip förlorat, såvitt Kesselring kunde bedöma. Rommel gick över huvudet på sin chef, han tog det till Hitler, som instinktivt belönade all typ av aggressivitet och s.k. framåtanda. Rommel befordrades till full general [der Panzertruppen] mitt under belägringen av Tobruk, av just detta skäl. Han blev utnämnd till generalöverste i januari 1942 efter det att man slagit tillbaka britternas kontraoffensiv och återtagit Tobruk. Nu väntade marskalksstaven på führerns favoritgeneral.

Fältmarskalk Kesselring var nu en mycket erfaren politiker efter att ha tjänat både Weimarrepubliken och nazisterna i höga försvarsdepartementspositioner. Han förstod spelet och var en hårt arbetande problemlösare. Han varnade uttryckligen Rommel att driva striden för långt österut, efter att ha misslyckats tidigare vid flera tillfällen. Kesselring motsatte sig det andra slaget om El Alamein i slutet av 1942, då Rommels trupper var allt för utmattade, nästan allt pansar var borta och britterna så uppenbart hade triumf på hand. Rommel var nu själv fältmarskalk sedan juni månad och ledde en betydligt mer omfattande styrka än tidigare, vilket kan förvirra bilden av hans karriär. Han var på väg till sitt livs nederlag och han styrde nu över Panzerarmee Afrika, eller Armata Corazzata Africa, eftersom betydande delar av hans armé utgjordes av separerade italienska pansar- eller mekaniserade enheter. Det var nu en svårt stukad armé utspridd utmed den libyska kusten. Det går inte att bortse ifrån att Kesselring, vars imponerande arbete detta var, att övertala italienarna att underställa deras armé tysk ledning, samt att finna resurser och underhåll åt dem, att hans gärning samtidigt löste det ledarskapsproblem han hade i Nordafrika. DAK hade nu lämnats över till general Crüwell, en betydligt mindre pretentiös förbandschef.
Rommel och Speidel

Efter katastrofen vid El Alamein i november 1942 har Rommel fått ta äran av tillbakadragandet genom Libyen och försvaret av Tunisien. Man kan dock med fog säga att genom Rommels allt större kommando, nu även innefattande general Giovanni Messes första italienska armé, i vad som blivit Armégrupp Afrika, så kunde Kesselring utöva mer strategisk kontroll som överbefälhavare i Rom. Tillbakadragandet av Pansararmé Afrika och igelkottförsvaret av Tunisien, ett tvåfrontskrig efter amerikanarna kommit med i striden västerifrån, hade Kesselring stämplat över sig. Dennes defensiva förmåga skulle åter visa sig senare, under den nästan två år långa italienska kampanjen, de hårdaste strider de allierade utkämpade under det europeiska kriget. I jämförelsen med katastrofen i Stalingrad har El Alamein fått stå vid sidan, men tar man med inringningen av Tunisien och den slutliga kapitulationen i mars 1943, då general von Arnim strök flagg och överlämnade resterna av Armégrupp Afrika, sammanlagt 130 000 förstklassiga soldater, till de allierade. Hitlers sedvanliga vägran att dra tillbaka dessa trupper till Europa kostade Kesselring åtminstone Sicilien, då han saknade trupp för att försvara hela den italienska stöveln. För att slippa förlora ännu en fältmarskalk, efter von Paulus i Stalingrad, flyttades Rommel först till Grekland, därefter till Frankrike.

Rommel var utmanövrerad av Kesselring, relationen till Hitler var stukad, samtidigt var han fortfarande ett affischnamn och propagandaministeriet fortsatte producera honom som en segrare. Det var en förödande situation för honom, hans rättfärdiga personlighet skadades av den uppenbara dubbelmoralen. Han var helt i händerna på nazisterna, de kunde när som helst dra undan mattan under hans fötter. Det enda som höll honom upprätt var Wehrmacht som desperat behövde hans strålglans. Han var armén trogen och führern insåg att det kunde skada hans ledarskap om han fällde favoriten, som gjort honom så besviken. Under årsskiftet 1943/44 makades Rommel in i begreppet Atlantvallen, försvaret av det nazistiska Europa mot de allierade krafterna. Det var en otacksam uppgift som tjänade propagandan väl, men krockade honom med den befintliga befälsstrukturen i väst. Det var en typisk konstruktion av Hitler, varför ha ett kommando när man kan ha två, som konkurrerar med varandra. Oberbefehlshaber West var den gamle fältmarskalken Gert von Rundstedt, som inte alls gillade att Rommel, en för honom uppenbar påläggskalv, nu blev chef för Atlantvallen. Båda marskalkarna var också medvetna om den katastrofala lösning detta var.

Von Rundstedt och Rommel

Rommel och von Rundstedt hade diametralt skilda uppfattningar om hur Europa skulle förvaras, hur den allierade invasionen skulle stoppas. Von Rundstedt, tyska arméns nestor, ansåg, med stöd av bl.a. Heinz Guderian, att liksom Napoleons gamla devis, att man aldrig kan hindra en fiende att gå över en flod, innebar att de allierade måste stoppas när de upprättat ett brohuvud, då man visste var man hade dem och kunde kraftsamla ett förödande motanfall. Arméns styrkor måste därför grupperas längre bak, beredda på avancemang. Det var en i sig sund strategi, helt i fas med allsköns militära doktriner. Rommel motsatte sig detta utifrån två argument, efter att ha studerat situationen. För det första var en amfibieinvasion från havet inte alls samma sak som en flodövergång. Det var en oerhört mycket svårare operation som krävde enorma resurser och det hade de allierade. Rommel, till skillnad från von Rundstedt, hade bitter erfarenhet av de västallierades resurser. Han hade smakat på deras användande av maximal eldkraft för att spara på de egna trupperna, han såg armadorna av sjö- och flygstridskrafter som skulle välla över den Engelska kanalen. Enligt Rommel måste fiendens armé stoppas på stranden, man måste förskansa sig väl, beväpna sig ordentligt och hålla understödsförbanden nära, långt fram i väl skyddade grupperingar. Om de allierade tilläts få fäste på land, fanns det inget i den tyska arsenalen som kunde stoppa dem. Med facit i hand är det enkelt att säga att Rommel haft rätt.

Hitler förhöll sig ambivalent mellan dessa åsikter och vägrade fatta beslut. Detta gynnade von Rundstedt, som inte behövde ändra på någonting, men förödande för Rommel som A: förnedrades professionellt och B: framstod som allmänt jobbig i Hitlers ögon. Rommels försök att övertala führern blev snabbt till saklig kritik från den främste av fältmarskalkar, vilket i sin tur väckte intresse hos dem som önskade göra någonting åt det. Det var uppenbart att Ökenräven fallit i Hitlers gunst, att han nu såg med klar blick vilken katastrof führern var för Tysklands överlevnad. Han var omgiven av motståndsmän, eftersom han behållit lojala Afrikakrigare i sin stab. Nu fick han påpassligt från Berlin en ny stabschef, generallöjtnant Hans Speidel, schwabare liksom Rommel*** och nära knuten till 20 julikomplotten mot Hitler. Våren 1944 var Rommel en svårt pressad man. Atlantvallen må ha sett imponerande ut på papperet, men i realiteten var det ett moras av illa konstruerade befästningar, bemannade av undermåliga förband. Till detta kom hans samveten gentemot familjen, armén och führern. Hans värld rasade omkring honom och staben kunde vittna om ett jagat intryck i fältmarskalkens annars så självklara blick.


Rommel var helt införstådd med 20 julikomplotten, han stödde en statskupp i sak, men motsatte sig ett mord på führern. Männen bakom komplotten, som verkligen ville ha Rommel på sin sida, accepterade detta med vetskapen att fältmarskalken skulle tvingas agera även efter det att de dödat Hitler. Rommel levererade också en ytterligare, något oväntad faktor för komplotten – Waffen-SS****. Det var hans vänskap med SS-Obergruppenführer Sepp Dietrich, på våren 1944 i Frankrike som chef för första SS-pansarkåren. Dietrich uttryckte en personlig lojalitet till Rommel i komplotten – ge mig ordern, Herr Fältmarskalk, och jag följer den. Tanken svindlade, Waffen-SS, med på statskuppen, då skulle den inte kunna misslyckas.

Låt oss leka med tanken: Rommel fick igenom sin taktik för försvaret av den franska kusten. Med väl framskjutna pansarenheter och en tung, aggressiv aktion mot de allierades tunna brohuvud direkt efter D-dagen, hade antagligen Operation Overlord kastats över ända. De allierade hade tvingast senarelägga invasionen, kanske rent av med ett år. Kritiken från Stalin i Moskva hade blivit outhärdlig för de allierade ledarna. Ponera att i detta ögonblick de tyska stridskrafterna utförde en statskupp i Berlin och avrättade Hitler, varpå fältmarskalk Erwin Rommel, Ökenräven, ställde sig på de franska klipporna i Normandie och sträckte ut en hand i den nya, tyska, civila, kristna regimens namn. Hela Västeuropa befriat i det att Wehrmacht drog sig undan under sommaren 1944 till fördel för östfronten, typ 60 divisioner allt som allt. Nazismens avskaffande, miljoner människoliv sparade. Antagligen skulle Winston Churchill få svårt att inte acceptera detta. Republikanerna, tillsammans med tillräckligt många demokrater i amerikanska kongressen, hade pressat Franklin Roosevelt att separera sig från vännen Stalin. Kriget i öst hade fortsatt, så även striderna i Stilla havet, men Sovjetunionen hade nu stått ensamma och Japan hade antagligen besegrats tidigare, eller erbjudits villkorlig kapitulation. Kanske hade Churchill gjort gemensam sak med rikskansler Carl Goerdler i ett korståg mot världshistoriens största tyranni – kommunismen. Vad hade det inneburit för begreppet en fri värld i våra dagar?

Den 6 juni 1944, när invasionen av Normandie iscensattes, befann sig Rommel i hemmets sköte för att fira sin hustrus födelsedag, han hade köpt henne exklusiva skor i Paris. Han återvände genast till sin stab, men det var redan då för sent. Det inbyggda tillkortakommandet med de dubbla stolarna för försvaret slog till som per automatik. Det var kaos i det tyska ledningssystemet, skulle förband sändas fram, eller inte? Den komplexa och alls inte perfekta Operation Overlord klarade sig de första avgörande dygnen mycket p.g.a. Hitlers olyckliga kommandostruktur. Först senare kunde tyskarna stabilisera fronten med tillskjutna mekaniserade enheter och försena de allierades fortsatta framryckning med två månader. Tyskarnas kapacitet hade alltid funnits där, den kom bara mycket för sent. Nu kunde de allierade bygga sitt ofrånkomliga moment, inför den stora förlösningen i augusti 1944 och Wehrmachts kollaps i väst.

Rommel skjuter på

Den 17 juli 1944, endast tre dagar innan attentatsförsöket på Hitler, föll Rommel offer för ett brittiskt flyganfall. Han var på väg i sin öppna stabsbil från ännu ett möte med SS-generalen Dietrich, då man träffades av tung kulspruteeld från attackflyg. Nu missade han hela komplotten. Medan nazisterna rullade upp konspirationen, låg fältmarskalken medvetslös i Frankrike. Han hade kunnat klara sig om inte Gestapo kopplat samman konspiratörer med Rommels stab och denne hamnade i fokus för utredningen. Rommel blev långsamt medveten om att han var ett objekt för undersökning, men borstade bort hotet – han hade ju praktiskt taget legat i koma när det skedde. I en kombination av reell bevisföring och svårartad paranoia hos Hitler upprättades en militär hedersdomstol på arméns initiativ, ordförande var fältmarskalk Wilhelm Keitel. Även von Rundstedt och Guderian var med. Den kom fram till att Rommel var skyldig till högförräderi, men rekommenderade führern att ge honom möjligheten att ta sitt eget liv. Hitler godtog detta.

Den 14 oktober uppsöktes Rommel, fortfarande sjukledig i sitt hem, av general Wilhelm Burgdorf och överste Ernst Maisel ur Hitlers stab. De läste upp hedersdomstolens beslut, vilket godtogs omedelbart av fältmarskalken. Officerarna erbjöd då honom att följa med dem och i avskildhet skjuta sig själv med sin egen tjänstepistol, alternativt ta det gift de hade med sig. Rommel accepterade, han tog avsked av sin hustru, sin son, bad dem hälsa till dottern, de var alla medvetna om vad som nu skulle hända. Sedan satte han på sig skärmmössan, log mot dem och gick sin väg.


Rommel fick en pampig militärbegravning, som om inget hade hänt. Hela Wehrmacht var dock införstådda i omständigheterna och det fungerade verkligen som en varning till dem alla. Hitler hade dödat sin favoritgeneral, ingen gick därmed säker. Familjen Rommel tvingades sitta vackert och hälsa på familjefaderns mördare. Hans barn har vittnat om spektaklet kring detta och hur det för alltid påverkade deras liv. Med detta blev legenden Rommel förseglad och levererad till eftervärlden.



 * Gefechts-Aufgaben für Zug und Kompanie : Ein Handbuch für den Offizierunterricht – Stridsuppgifter för pluton och kompani: En manual för officersinstruktioner.

** Klimatet och avstånden var avgörande faktorer under den nordafrikanska kampanjen. Landet var den andra stora fienden och de stridande sidorna visade varandra förvånansvärt stort hänsyn, trots de bittra striderna. Eftersom man visste att det fanns krigsfångar på båda sidor gick man långt för att försörja varandra med vatten. Att neka fångar vatten ansågs som oacceptabelt. Den tyska Afrikakåren visade påfallande takt och fason, mycket p.g.a. Erwin Rommels initiativ, men också det faktum att varken SS eller Gestapo hade mycket med DAK att göra. Det är ingen slump att Claus von Stauffenberg började offentliggöra sitt motstånd mot nazisterna under sin tjänstgöring i Nordafrika, det var helt enkelt högre till tak där.

*** Schwaben är ett starkt katolskt fäste i Tyskland. Det har traditionellt inte varit vanligt med schwabiska officerare och de som funnits har oftast varit katoliker, d.v.s. särlingar i den dominerande luthersk-preussiska krigsmakten. Rommel var katolik, om än inte särskilt praktiserande, som schwabaren von Stauffenberg.


**** Rommels son, Manfred, önskade i ungdomlig naivitet värva sig i Waffen-SS. Fadern vägrade honom detta, med skärpa.