lördag 23 maj 2015

Goddag yxskaft - tillbaka till renässansen


Den europeiska epoken renässansen markerade övergången från medeltiden till vad som senare blev upplysningstiden. Boktryckarkonsten anses vara den primära katalysatorn för steget från mörkret till ljuset. Den kristna reformationens övergång från institutionell, katolsk dyrkan, till individuell, protestantisk sådan, utgör ytterligare en process mot ökad individualism. Renässans betyder pånyttfödelse i det att man under 1400- till 1600-talen sökte återskapa antikens kulturarv, i vilken de gamla grekernas trevande försök till demokrati storögt och försåtligt noterades.

Krigskonsten uppvisade vid den här perioden en teknisk och även litterär utveckling som ledde från medeltidens enkla soldatesk, den agrara, tygellösa anhopningen, till renässansens soldat*, den professionelle, yrkesskicklige krigaren, mycket i den romerska legionärens anda. Det hela startade i ett antal fältslag, spridda över den europeiska kontinenten under 1300- och 1400-talen, som samtliga hade det gemensamt att de innebar infanteriets starka återtåg på slagfälten, efter en längre tids frånvaro som taktisk resurs.

Goedendag

Romarrikets fall och Bysans återtåg ledde Europa in i en tid av splittring och organisatorisk förfall, där endast den kristna tron – även den splittrad – stod för någon form av gemensam värdering. Detta blev medeltiden, en period av kulturell kontemplation och navelskådning som utnyttjades av lokala grevar, baroner och krigsherrar för eget behov. Perioden kröntes av den stora pesten, den värsta i mannaminne. Arméernas storlekar minskade dramatisk, ofta utgjorda av hoprafsade, illa utbildade bönder. Fältslagen liknade jättelika slagsmål med mycket dödlig utgång. Detta var riddarens tidevarv, metallklädda adelsmän som på hästryggen reste sig över patrasket och med lans och svärd nergjorde dem som sädesslag för lien.

Så kom det en motreaktion, som det alltid gör i historien och en förändring av tingens förhållande skedde. Man kan säga att det började i Flandern, i dagens Belgien, vid staden Kortrijk, på franska Courtrai. 1302 hade den flamländske greven Guy av Flandern gjort uppror mot sin länsherre, Filip den sköne – senare Filip IV av Frankrike. Filips bror, Robert av Artois, sändes dit med en här på under 10 000 man, där stommen utgjordes av några hundra riddare till häst och iförd full rustning. Guys gossar, ungefär 8 000 man, bestod enbart av fotfolk, köpmän och hantverkare från städerna, bönder från landsbygden. Endast ledarna, en handfull adelsmän trogna Guy, satt till häst. Man möttes den 11 juli innestående år, vid vad som i historien blivit känt som slaget vid Courtrai – franskt anslag – eller Sporrslakten.

Kutná Hora

Vad som skilde den här bataljen från liknande uppror i Europa vid den tiden, var att Guy av Flandern lagt ner mycket arbete på att utbilda och motivera sina krigare. Att hans armé utgjorde i princip hela urvalet av samhällets samtliga skikt underlättade den processen, de var inte alla helt obildade. Han hade dessutom gett dem ett förträffligt enkelt universalvapen, en slags kombination av en pik – ett bastant spjut att stöta med – och en vanlig, rå klubba, kallad i flamländsk folkmun för en goedendag** – alltså goddag. En av Guys adliga vapendragare, riddaren Vilhelm av Jülich, red utmed de slutna leden och ropade till dem: Låt inte fienden bryta genom era led. Var inte rädda. Döda både man och häst.

Disciplinen hos flamländarna var avgörande och mycket riktigt, enligt deras uträkningar, de stöddiga, franska riddarna provocerades av de till synes enkla leden framför dem – med klubbor i händerna. De red rakt genom sina egna infanteriled, ledda av den entusiastiske Robert, och mötte den s.k. första träffen rakt på med fällda lansar. Den flamländska allmogen stod dock kvar, många for illa av lansarna, med de flesta vek stoiskt undan och de skinande rustningarna omslöts snabbt av dem. Samtliga riddare, inklusive Robert av Artois, och alla hästarna, slogs och höggs ihjäl av tusentals goedendags. Med detta var slaget över och fransmännen lommade hem, utan någon som helst ledning kvar. Namnet Sporrslakten är ett historiskt missförstånd. Det har ansetts beskriva de många gyllene sporrar som hittades på fältet, resterna av de fallna riddarna. Dessa torde dock snarare gälla de inte fullt så eleganta, men dödligt effektiva fotanglar som flamländarna låtit sprida ut framför sig och som orsakade det anstormande kavalleriet stor skada.

Musketerare

Hårdförheten, inte elegansen, är infanteriets arvspråk. 1314, vid den skotska ån Bannockburn, möttes den engelske konungen Edvard II, son till Edward I Longshanks, och den skotske konungen Robert Bruce i ett liknande fältslag under det skotska frihetskriget. Engelsmännen hade massivt övertag i antal och de hade till skillnad från skottarna kavalleri. Skottarna organiserade sitt infanteri i s.k. schiltroner – klassiska för detta slag – ett slags falanger, d.v.s. fyrkanter, fast där soldaternas pikar pekade åt alla fyra hållen, en tidig föregångare till britternas fyrkanter under 1700-talets slut. Den engelske härföraren, Humphrey de Bohun, lät kavalleriet gå i klinch med schiltronerna, vilket var ett fatalt misstag. Formeringarna höll fast och de engelska riddarna massakrerades nästan i sin helhet. Därefter utförde skottarna ett omedelbart, fruktansvärt Highland Charge, d.v.s. vilt skrikande, rakt på med blanka vapen mot de engelska linjerna och så var det hela över. Edward III kom dock tillbaka vid Halidon Hill 1333, då skottarna berusats av schiltronernas förträffligheter, och engelsmännen kunde göra ner dem med sitt nya, dräpande infanterivapen, långbågen.

Se även slaget vid Azincourt hundra år senare:


På den europeiska kontinenten utmärkte sig nu schweizarna som ett särdeles effektivt infanteri, en ledande orsak till varför Vatikanen till denna dag försvaras av ett 1 000 man starkt Schweizergarde***, komplett med tidiga renässansuniformer och hillebarder. Hillebarden har varit schweizarnas klassiska infanterivapen, som rätt använt utgjort ett fruktat tillhygge, inte enbart gett räckvidd för stöt, utan även hugg och hakande skadegörelse på fienden. Två fältslag har utmärkt det schweiziska infanteriet under den här aktuella tidsepoken, Morgarten 1315 och Murten 1476.

Bannockburn

Schweiz bildades 1291, då tre kantoner, Uri, Schwyz och Unterwalden, bröt sig ur Tysk-romerska riket, det som senare blev Habsburgska riket. 1315 fick habsburgarna nog av ytterligare utbrytningar från det egensinnade bergsfolket. Leopold I, hertig av Österrike, lät i november leda in en här om 8 000 man, varav 2 500 pansrade ryttare, bland bergen för att återgälda de upproriska kantonerna. Vid Morgarten, vid sjön Aegeri, mötte man 1 500 schweiziska infanterister med bågar och hillebarder under ledning av en viss Werner Stauffacher. Bergsfolket använde givetvis den extrema topografin till sin fördel. Habsburgarna kunde inte använda sitt numerära övertag och man rullade stora stenbumlingar över det pansrade rytteriet, vars formeringar bröts. Därefter högg man ner kavalleriet med pilar och hillebarder, samtidigt som man höll det fientliga infanteriet stången. Slaget vid Morgarten säkrade den schweiziska konfederationen och gjorde detta folk, med sina hillebarder, till begärliga legoknektar i Europa.

1476 hade hertigdömet Burgund nått toppen av sin makt. Man sträckte sig utmed dagens östra Frankrike från Belgien i norr till Spanien i syd. Genom ett avtal med Storbritannien försökte man ta över resten av Frankrike, en vidareutveckling efter hundraårskriget. I denna process retade man sig på den schweiziska konfederationen, utan vare sig kung eller hertig. Karl den djärve, hertig av Burgund, gick till angrepp. Man lät belägra staden Murten, väster om Bern, med befästningsverk. Med hjälp av värvat tyskt och österrikiskt kavalleri utifrån, distraherade Murtens försvarare burgunderna och gick därefter till plötsligt frontalangrepp med stadens infanteri, utan föregående uppställning. Man fann de burgundiska befästningarna svagt besatta och när deras kavalleri kom till undsättning gjordes de ner av hållfasta linjer av hillebarder. 1477 besegrades åter Karl vid Nancy, nu av den burgundiske utbrytare Renée av Lorraine och 10 000 schweiziska legoknektar, vilken innebar slutet för Burgund som stormakt.

Svenska stålet

Nationell, eller etnisk samhörighet, även religiös sådan, spelade en viktig roll i den militära utveckling beskriven här. Att som infanteri stå emot och besegra även tungt kavalleri krävde skicklighet och disciplin. Man måste stå kvar och uthärda ryttarnas chocker, därefter kunna hantera de vapen man har till buds och göra det i samröre med kamraterna, för den gemensamma segern. För en fungerande folkarmé krävs det någon form av gemensam nämnare för en sådan bedrift.

Vi förflyttar oss över den europeiska kontinenten och finner den tjeckiska staden Kutná Hora, 7 mil öster om Prag, i det tidigare Böhmen. 1419 lät påven Martin V utverka ett korståg mot den Böhmiska reformationen under Jan Hus, en föregångare till den protestantiska hundra år senare. Reformationens utövare, husiterna, var i Kutná Hora representerade av de militanta taboriterna, under generalen Jan Zizka från staden Tabor. Jan Zizka tillhör en av militärhistoriens riktigt stora innovatörer. Dagarna innan julen 1421, drabbades den heliga armén, under Sigismund, av påven utropad kung av Böhmen, av general Zizkas häpnadsväckande genidrag, vid Kutná Hora.

Jan Zizka

Sigismunds överläge var bedövande, mellan 50 000 och 100 000 man, bland annat med fruktat ungerskt kavalleri, mot taboriternas blott 12 000, med ett litet rytteri. Zizka rådde bot mot detta genom att utrusta sin lilla här med stridsvagnar, stadiga vagnar bestyckade med långpipiga kanoner, s.k. ormar, med vilka han kunde forma både skjutande kolonner och borgar. Detta gav taboriterna ett rörligt övertag med artilleri. Kutná Hora har därför blivit särskilt känt som premiärslaget i historien för kanoner. Med så stort övertag i numerären kunde Sigismund inte undvika att omringa Zizkas trupper, som i sin tur inte tycktes bry sig mycket om det. Sigismunds kavalleri kom inte åt de formerade vagnsborgarna, tack vare ormarnas ständiga skjutande. Samtidigt utförde Zizka hårda utfall, eller räder mot utsedda positioner, med sitt lilla rytteri, bågskyttar och pikenerare, understödda av fortsatt skjutande vagnskolonner. Under två dagar nöttes den heliga armén ner. De tog uppskattningsvis över 10 000 man i förluster och lämnade Böhmen fullständigt demoraliserade. Zizka hade å sin sida förlorat knappt tusen man.

Krutets ankomst till de europeiska slagfälten, med kanoner, granater, minor och handeldvapen, är kärnan i denna argumentering. Dessa innovationer, samt alla de övriga, från goedendag till hillebard och långbåge, innebar en teknisk utveckling som krävde träning. Guy av Flandern anpassade ett enkelt vapen till sina soldaters kunnande vid Coutrai 1302 och fick utdelning genom en vinst över en överlägsen fiende. Med allt mer avancerade vapen blev detta allt svårare. En ny typ av soldater krävdes och vad renässansen i första innebar för krigskonsten var att man återupplivade den romerske legionären, den yrkesskicklige krigaren – den professionelle soldaten.
Schweizergardist

Det trettioåriga kriget under 1600-talet innebar att den professionelle soldaten klev ut på slagfältet på ett sätt som inte skett sedan antiken. Vid den här tiden började man trycka upp läromaterial för soldater. De var en produkt av den allt mer specialiserade tekniska utvecklingen, samtidigt möjliggjorde de fortsatta tekniska innovationer på ett sätt soldater rekryterade ur folkhavet inte kunde prestera. Det var ett världskrig och trupper måste rekryteras från när och fjärran. Det fanns inte tid att utbilda, utan man måste veta vad man fick från början. Specialiserade infanteriförband såsom musketerare och grenadjärer – granatexperter – utvecklades. Bland kavalleristerna, som blev professionella i större omfattning, föddes både ulaner och husarer. Artilleriet bestod som regel alltid av värvat folk, den normalt mycket komplicerade processen och den snabba utvecklingen i det vapenslaget krävde detta.

Den svenska hären, som spelade en huvudroll i detta krig, kunde inte ha presterat som den gjorde utan sina värvade knektar, i första hand Svea Livgarde. De bildade stommen i varje svensk formation, om så enbart i kompanis storlek. De utgjorde stålet, d.v.s. standarden för den resterande armén. Merparten av alla underbefäl i hären var tidigare livgardister. Profossen, arméns rättsskipare och skarprättare, som alltid marscherade sist i kolonnen för att samla upp eftersläntrare, var som regel en ärrad livgardist – och han betraktade garanterat alla de andra soldaterna som gråtmilda fruntimmer. När gardet rörde sig framåt, gjorde övriga armén det också. En gardist stridvärde motsvarade nästan tio av någon av de övriga soldaterna.
Morgarten

Det här var ett effektivt, men mycket dyrt sätt att rekrytera soldater. Trettioåriga kriget blev en självgående ekonomisk maskin. Det innebar att den svenska kronan, som ansvarade för den protestantiska nords krigföring inte hade råd att avsluta konflikten, eftersom man då tvingades betala ut innestående löner och avgångsvederlag enligt kontrakt. Så länge kriget rullade vidare betalade det sig till viss mån för sig själv, genom plundring. Ändå belånade svenska kronan enorma summor, framför allt från det rika Holland. Värvade soldater i den svenska hären kom framför allt från de tyska staterna, även flamländare förekom. Schweizare gick att finna i båda läger. Allt som oftast fanns det skotska, värvade enhet knutna till den svenska armén – som gjorde spektakulära Highland Charges med blanka vapen på slagfälten.

Det svenska utskrivningssystemet, som fungerade som en utfyllnad av den egna härens numerär, drogs med många problem. När Karl XI reformerade rekryteringen och införde det indelta systemet, var det en anpassning till de värvade enheterna. Härigenom fick han en stående armé, med likvärdigt utbildade soldater, men betalade i första hand in natura. Den professionelle soldaten var idealet. En annan nation i Europa släppte aldrig denna princip och utgör ännu idag en unik särling i senare militärhistoria.


Royal British Army har endast vid två tillfällen i dess långa historia förfallit till allmän värnplikt, av nödtvång, under de första och andra världskrigen. Rötterna går tillbaka till 1200-talet och deras äldsta existerande regemente är The Coldstream Guards från 1650. Från Magna Carta har den brittiska armén stötts och blötts, varit ett verktyg för kolonialism och terror, där hela kontinenter som Afrika och Asien fortfarande genomsyras av brittiska militära traditioner, för att till sist åter bli en synnerligen effektiv champion för frihet och demokrati i världen. Idag är man 90 000 man stark, med ytterligare 25 000 i Territorial Army, TA, samt åtminstone 30 000 i den s.k. reguljära reserven, d.v.s. tidigare fast anställda kontrakterade på reservstat. Byggd på urgammal grund är man antagligen den bästa nationella armén i världen.


* Ordet soldat kommer av latinets betydelse för belöning, solidus, d.v.s. sold, den lön soldaten erhåller.

** Språkforskare misstänker att namnet är ett missförstånd, att benämningen i själva verket var – på engelska – good dagger, d.v.s. god kniv. Dagger är en allmänt gammalt germansk ord för kniv, så även i flamländska/holländska, men att dessa språk tappat den betydelsen med tiden, dock inte i engelskan.


*** Schweizergardet rekryteras enbart bland schweiziska medborgare. Kravet för antagning är att de skall vara aktiva katoliker, samt utfört schweizisk värnplikt med högsta vitsord – deras grundutbildning. Fortutbildningen sker därefter i samarbete med italienska armén och Karabinieri. Bakom de ceremoniella uniformerna och hillebarderna döljer sig en toppmodern, tungt beväpnad paramilitär polisstyrka, som man gör klokt i att inte testa skarpt. De har svurit trohetsed till påven, intill döden. Efter tjänst på upp till 10 år återfinns dessa män i den schweiziska armén som yrkesbefäl, eller hos polisen, eller i den internationella, privata säkerhetsmarknaden. De utgör ett alldeles särskilt brödraskap.

lördag 16 maj 2015

Bomber över Vietnam


Tidigt på morgonen den 7 februari 1965 attackerade irreguljära, kommunistiska styrkor en amerikansk flygbas i de centrala högländerna, vid staden Pleiku. Amerikansk militär närvaro var ännu i sin linda med totalt ca 26 000 man i Sydvietnam. En handfull av dessa stupade, ett trettiotal sårades, flera helikoptrar i en närliggande armébas och ett antal flygplan sprängdes i luften. Nyheten slog ner som en bomb i Pentagon och chefen för US Air Force, general Curtis LeMays ilska kunde höras praktiskt taget över hela den väldiga byggnaden. Nu fick det banne mig vara nog, flygvapnet måste fredas.

President Lyndon B. Johnson tog till sig Pentagons hårda kritik, men svaret, Operation Flaming Dart, en flygattack mot motsvarande nordvietnamesiska installationer, var allt för svag. Den 10 februari attackerades ånyo en av USAF: s baser, vid Qui Nhon. En bostadsbarack tillintetgjordes och över tjugo airmen dödades, lika många sårades. LeMays svidande angrepp mot Vita husets, d.v.s. överbefälhavarens militära policy i Vietnam, skruvades nu upp till oanade proportioner, vilket till sist skulle kosta honom hans position senare samma år. På så vis anses den initiala attacken på Pleiku och Camp Holloway som startskottet för USA: s bombkampanjer över Nordvietnam.


General LeMay ansåg att USA: s roll i Vietnam enbart skulle vara understödjande, att sydvietnameserna skulle slåss på marken, medan amerikanerna stod för teknisk och strategisk support. Man skulle använda flygvapnets och flottans flygstridskrafter för att slå ut fiendens positioner. Den strategi man nu var inne på, att successivt öka antalet soldater på marken och möta fienden i djungeln gav han inte mycket för. Kommunisterna skulle besegras med bomber. LeMays principer andades mycket det tidigare amerikanska närmandet av konflikten under 1950-talet, då allt skedde med låg intensitet, men med fullt understöd från luften. Även om hans idéer, med facit i hand, inte var helt praktiska vid den tiden, så hade det sparat tiotusentals amerikanska liv.

I kalla krigets skugga hade LeMays fokus legat på tung teknikutveckling och strategisk bombkapacitet. Så långt i Vietnamkriget hade de amerikanska flygoperationerna mot Nordvietnamesiska armén och gerillan i första hand varit taktiska och utförda av primärt flottan och armén. En av de viktigaste orsakerna till att helikoptern utvecklades så snabbt till ett huvudvapen i början av Vietnamkriget, var att flygvapnet helt enkelt inte fanns på plats i tillräcklig omfattning. USAF hade inte tillgång till nödvändigt taktiskt bombflyg. Flottan dammade av gamla attackkärror av propellermodell från andra världskriget för att enklare kunna se och nå mål i djungeln. Över lag var USAF i början av 1960-talet allt för tekniskt för att lösa de huvudsakligen mycket manuella uppgifterna i det vietnamesiska luftrummet. Man höll på att begå samma misstag som i början av Koreakriget, då amerikanskt jaktflyg hade stora svårigheter att möta de enkla, kinesiska stridsplanen av sovjetisk Mig-modell. Det var inte förrän USAF fick fram nya, avskalade flygplanstyper som de amerikanska stridpiloterna kunde flexa sin överlägsenhet och det började regna Migs från skyn.


Den 23 februari 1965 beordrade president Johnson en begränsad, strategisk luftkampanj, tillsammans med Sydvietnams militär, mot Nordvietnam. Det som egentligen var mera ett program fick namnet Rolling Thunder och blev en av militärhistoriens mest missförstådda operationer. Pentagon hade gjort upp en lista på nittiofyra mål i Nordvietnam som man ville ha bombade – broar, militära förråd, järnvägar, hamnar. Militären angav för Vita huset att det skulle krävas åtta veckors operationer för att nå önskat resultat. I teorin gav Vita huset klartecken, men betydligt försiktigare än vad som var angett. Under tre och ett halt år, mellan 1965 och 1968, skulle amerikanerna rulla sin åska över Vietnam, men långt ifrån på så sätt såsom den propagandistiska populärhistorien har gjort gällande, utan som ett långsamt stop and go med mycket hårda restriktioner.

Många av de utpekade målen var utanför politikernas instruktioner, allt i närheten av urbana områden fick tas bort, detsamma gällde mål utmed den kinesiska gränsen, samt en stor del av det vietnamesiska luftvärnet förseddes med röd tejp. Politikerna var rädda för att träffa sovjetiska installationer. Vietnam var väl försedd med luftvärn, både konventionella vapen och moderna robotsystem, nästan uteslutande från Sovjetunionen. Röda armén hade tusentals instruktörer i Nordvietnam och Vita huset och den amerikanska kongressen fasade för vad utslagna sovjettrupper skulle innebära för ett potentiellt tredje världskrig. Det var ett gammalt åkerspöke från Koreakriget och Kubakrisen, det var lika mycket nonsens då som nu, Moskva skulle inte gå i krig över tusen döda landsmän, än mindre för hundra tusen vietnameser. Det förstod Pentagon och det vet vi med säkerhet idag, men Johnson-administrationen var inställd på att kriga lite grann, ibland.


Ledningen togs av 2: a luftdivisionen, senare 7th Air Force, under general Joseph H. Moore. Det huvudsakliga vapnet som användes av USAF var den väldiga strategiska bombplanet Boeing B-52 Stratofortress, en luftens konung. De fanns tillgängliga från Thailand, som var allierade med USA. Vissa enheter flyttades också fram till Sydvietnam. Att man använde sig av detta mycket trubbiga, strategiska vapen berodde just på de hårda restriktionerna. De tillgängliga målen var av sekundär art och relativt väl synliga ute på landsbygden. De få kirurgiska uppdragen som utfördes i känsliga områden sköttes av flottans attackflyg antingen från hangarfartyg eller från landbaserade baser. Att Rolling Thunder misslyckades så fatalt berodde inte på att bomber inte fungerade, utan för att den amerikanska krigsmakten var bakbunden av politikerna. Ju längre kampanjen höll på, desto petigare blev restriktionerna. Vita huset bestämde i detalj, när, hur och var man skulle bomba, kongressen kontrollerade samtliga rapporter, de offentliga förhören med både politiker och militärer var många.

Nordvietnam bekräftade sällan, eller aldrig, sina militära förluster, men de officiella civila dödssiffrorna från tre och ett halvt år av bombningar har alltid legat i spannet mellan 50 000 och 200 000. USAF förlorade 950 flygplan och 2 000 stupade piloter och airmen. Senare kommenterade USA: s försvarsminister, Robert McNamara:

One reason the kennedy and Johnson administrations failed to take an orderly, rational approach to the basic question underlying Vietnam was the staggering variety and complexity of other issues we faced. Simply put, we faced a blizzard of problems, there were only twenty-four hours in a day, and we often did not have time to think straight.


Uppfattningen att vinna det förbannade kriget kom med den nye, republikanske presidenten Richard M. Nixon, med början direkt från hans installation den 20 januari 1969. Nixon hade en plan och ett löfte till det amerikanska folket att avsluta Vietnamkriget med flaggan i topp. Han hade varit vicepresident under Dwight D. Eisenhower under åtta år på 1950-talet och förstod relationen mellan politik och krig, man kan säga att han kunde sin von Clausewitz. Nixon städade ut samtliga gamla föreställningar att kriget inte gick att vinna, han bytte militärledning både i Pentagon och i Vietnam, han skrotade de tidigare taktikerna, ja, hela strategin för den delen.

USA inledde 1970-talet med kraftiga nedbantningar av sin militära närvaro i Vietnam, trupperna bantades från dryga halvmiljonen till knappt 100 000, även flygstridskrafterna fick dra ner. Detta var oerhört populärt i USA, nu hände det något. Samtidigt intensifierades kriget mot kommunismen. Den tunga delen av den nya strategin stod den sydvietnamesiska krigsmakten för. En klart utarbetad policy för att Sydvietnam skulle hantera sitt eget krig, det som Kennedy talat om redan 1961, mejslades ut av Nixon-administrationen. Grunden för den militära biståndsprincipen mellan USA och Sydvietnam, den att amerikanerna skulle ersätta all förlorat material, från flugplan ner till varje enskild kula, lades härmed.


Den första viktiga offensiva åtgärden var diplomatisk och innebar ett amerikanskt närmande till Kina. Nixon visste att de båda kommunistiska stormakterna inte var såta vänner sedan Nikita Chrusjtjov hängt ut Stalin 1956. I februari 1972 reste han till Mao Tse Tung och en ny, fredlig relation etablerades. Därefter i maj åkte han till Moskva och träffade Leonid Brezjnev, som nu inte var lika kaxig längre. I Hanoi, det utfattiga Nordvietnams huvudstad, fick man något som liknade dåndimpen, då all deras militära kapacitet och åtminstone 80 procent av nationens ekonomiska överlevnad vilade på det i princip bankrutta Sovjetunionens bidrag. Korthuset var nu satt i gungning i skuggan av de krigshetsande, ekonomiskt fallerande, kommunistiska doktrinerna. Därefter körde Nixon kniven i det röda underlivet med de stora flygoperationerna från maj till slutet av december 1972, Operation Linebacker och Linebacker II.

Operation Linebacker, under 7th Air Force och general John J. Wogt Jr, startade inledningsvis som ett svar på den s.k. påskoffensiven som Nordvietnam igångsatt redan i mars 1972. Det innebar inte enbart ökad bombning av Ho Chi Minhleden genom Laos, utan även i Kambodja. Detta beskrev i den västliga pressen – egentligen sovjetisk propaganda – som olaglig utvidgning av kriget och hemliga bombningar av Kambodja. Det var ingetdera, aktionerna hade godkänts av den amerikanska kongressen i all öppenhet och det är ingen olaglig utvidgning att följa en fiende man bekämpat sedan tidigt 1950-tal in i ett redan av kommunismen involverat och krigsinfekterat grannland. De tidigare silkesvantarna hade åkt av, amerikanerna bombade nu samtliga militära mål, man sköt det nordvietnamesiska flygvapnet från luften och plattade ut luftvärnet, man slog ut betydande delar av den nordvietnamesiska militära infrastrukturen och brydde sig inte om hur många ryska soldater som strök med. Detta följdes mellan den 18 och 28 december av det än mer kontroversiella Linebacker II, mera känt som julbomningarna 1972.


Västmedia, ledda av den amerikanska pressen, kallade detta folkmord, man beskrev det, med uppgifter från Hanoi och från Moskva, som terrorbombning mot det vietnamesiska folket. Vad Linebacker II egentligen utgjorde var huvudsakligen kirurgiska, mycket intensiva, men skickligt utförda taktiska bombningar av militära mål i och kring Hanoi, samt mot hamnstaden Haiphong. Det utfördes av attackflyg under ledning av generalerna John Dale Ryan (tactical) och John C. Meyer (strategical). De raderade ut viktiga ledningsfunktioner i huvudstaden och försvaret av Nordvietnams viktigaste handelsväg. Julen 1972 tog USA kriget till den kommunistiska militär- och partiledningen, till självaste politbyrån och de privilegierade, feta i en utmärglad nation tvingades tillfälligt lämna huvudstaden, i chock.

Var det ett folkmord? De officiella nordvietnamesiska förlustsiffrorna talar sitt tydliga språk. Eftersom några militära siffror inte redovisats – de torde räknas i tiotusental – så finns inga uppgifter rörande Operation Linebacker. För Linebacker II redovisas sedan 1972 alltid samma siffra, för alla att se – 1 600 till 1 800 döda civila. Det är vidden av medias och opinionsbildningens s.k. folkmord. Med detta försvann också all historisk tillförlitlighet rörande Vietnamkriget till denna dag. Vi har levt med lögner i 40 år.

USA förlorade totalt under dessa operationer ca 150 stridsflygplan och hundratalet besättningar.


Den 26 december 1972, mitt under Linebacker II, meddelade regimen i Hanoi, eller var de då befann sig, att de var beredda att gå i förhandling med USA och Sydvietnam. Nixon fick som han velat, kommunisterna hade tvingats tillbaka till förhandlingsbordet. De hade inget val. I skenet av den kapacitet som uppvisats under den senaste månaden kunde inte Nordvietnam fortsätta kriget, om man inte ville riskera total förlust. Den 8 januari 1973 satte man sig i Paris och den 13 januari var grunden lagt för ett fredsfördrag. Våren 1973 inledde USA sitt fullständiga tillbakadragande från Sydvietnam, vilket innebar deras del av uppgörelsen.

1975 bröt – givetvis – kommunisterna avtalet och man invaderade Sydvietnam. Det blev en ganska kort historia. Sydvietnam kunde inte själva försvara sig mot denna nya, tunga aggression från norr. Sovjetunionen hade försett det fortsatt utfattiga Nordvietnam med tanks och attackflyg. Sydvietnam misslyckades därför att USA också bröt sitt avtal, mot dem. Den demokratiskt dominerade kongressen hämnades på den avgående Nixon genom att helt enkelt skära av det livsviktiga militära biståndet till Saigon. President Gerald Ford vädjade till dem från kongressens talarstol att inte svika Vietnam, men så blev det. Kommunisterna tog makten i syd, miljoner människor tvingades fly, världens hittills största flyktingkatastrof till sjöss utspelade sig.






 Fotnot:
Det amerikanska Demokratiska partiet, som med presidenterna Kennedy och Johnson eskalerade Vietnamkriget för USA: s del under hela 1960-talet. Som fumlade runt utan något fokus i ett helt decennium och förorsakade merparten av de 57 000 stupade amerikanerna, för att inte glömma de två miljoner döda vietnameser Hanoi pressade fram. De var dem som till sist struntade helt i sitt ansvar och sänkte Sydvietnam, deras allierade, för sin egen inrikespolitiska vinning. Det är också de som plockade hem alla moraliska poänger därefter och vars anhängare kunnat peka på de andra och kallat dem krigshetsare och folkmördare. De har haft sin media och därmed sitt opinionsföreträde, något att ha i åminnelse när den aktuella världspolitiken betraktas.

fredag 15 maj 2015

Kapten Speirs

The only hope you have is to accept the fact that you’re already dead. The sooner you accept that, the sooner you’ll be able to function as a soldier is supposed to function: without mercy, without compassion, without remorse. All war depends on it.


På den utmärkta krigsfilmen Saving Private Ryan (1998), följde den högt rankade TV-serien Band of Brothers (2001), efter Stephen E. Ambroses bok med samma namn från 1992. Tillsammans utgör de båda produktionerna kanske det bästa som gjorts i krigsfilmsgenren. De är framför allt mycket karaktärsdrivna berättelser. I korta, men glasklara penseldrag presenteras tittaren med en myriad av personligheter, som alla sitter som en smäck, ett testamente över god amerikansk filmtradition.

Den karaktär i Band of Brothers som kanske väckte mest uppmärksamhet, utan att egentligen vara någon av huvudpersonerna serien, var löjtnanten, sedermera kaptenen och chefen för Easy Company, 506th Parachute Infantry Regiment, 101st Airborn Division, Ronald Speirs*. Captain Speirs var den tuffaste och grymmaste av dem alla. Frågor som ställts har alltid varit om han verkligen mördade flertalet tyska krigsfångar med sin Thompson i Normandie och om han rusade rakt igenom tyskarnas linjer – och tillbaka – i belgiska Foy under Battle of the Bulge? Och hur var det med uppgiften att han varit kommendant för Spandaufängelset?


Sanningen är att uppgifterna stämmer, särskilt de om Spandaufängelset, vilket är ett historiskt faktum. Vad gäller avrättningen och uppvisningen av enastående mod, så lutade sig författaren Ambrose helt och fast mot i första hand major Richard D. Winters, berättelsens huvudperson, tillika Speirs kompani- och senare bataljonschef. Även de nedtecknade minnena av den legendariske generalen Robert F. Sink, då överste och regementschef för 506th, spelade givetvis in. Enligt dem båda var Speirs den i särklass bäste officeren de någonsin sett, varför man gav honom mycket spelrum.

Låt oss dock börja från början.

Ronald Charles Speirs var från början skotte och föddes den 20 april 1920 i Edinburgh. Han var fyra år när familjen emigrerade till USA och han kom att växa upp i Boston, Massachusetts. Han gick High School via ROTC, Reserve Officers’ Training Corps och tog examen 1938 som fänrik i reserven.  Han arbetade senare en tid som revisor och gifte sig, vilket var första gången av sammanlagt fem. När kriget startade för USA: s del 1941 inkallades han till infanteriet, men ställde sig tidigt som frivillig till de nya fallskärmstrupperna, paratroopers. Han överfördes 1943 till 506th Parachute Infantry Regiment i Camp Toccoa vid Currahee Mountains, Georgia, där han blev plutonchef i Dog Company.


Löjtnant Speirs anlände med 506th PIR till England i slutet av maj 1944, kort innan Operation Overlord och Mission Albany. Mission Albany var den inledande fasen av det första stormningsmomentet av D-Day, som kallades Operation Neptune. Med luftlandsatt infanteri direkt bakom den tyska kustbatterilinjen, skulle Albany trasa sönder deras infrastruktur och besätta viktiga stödjepunkter. 506th PIR spelade en avgörande roll i detta företag, men under natten till den 6 juni spreds regementet över stora landområden och man tvingades utföra extremt svåra strider, samtidigt som man drog samman enheterna. Speirs blev i detta skeende helt översvämmad av att reda ut oordningen i regementet och han kom inte att delta i strid förrän i slutskedet av operationerna.

Förutom avrättningen, d.v.s. mordet på flera tyska krigsfångar, en händelse Speirs aldrig har bekräftat, utan är baserad på olika vittnesmål**, så avrättade han bevisligen en berusad sergeant med ett skott i pannan från sin Colt 45: a. Det skedde under strid och sergeanten agerade irrationellt och farligt för plutonens välbefinnande, dessutom hotade han Speirs till livet. Vid direkt ordervägran under fientlig eldgivning lät löjtnant Speirs förgå krigsrätt genom att avrätta honom på stående fot. Överste Sink lät aldrig ärendet hamna utanför regementets hägn och major Winters har alltid vidhållit sitt stöd för Speirs handlande. Agerandet rymdes väl inom ramen för de krigslagar som gällde vid den tiden i samtliga arméer.


Under resterande 1944 fortsatte han som plutonchef i Dog Company och deltog i Operation Market Garden i Holland. Det var efter den operationen som Winters blev befordrad till bataljonschef. Under vistelse i England träffade Speirs en kvinna, vilket ledde till ett giftermål och en son, Robert, som långt senare blev yrkesmilitär och överstelöjtnant i brittiska armén.

Speirs blev befordrad till kompanichef i januari 1945 under slutfasen av Battle of the Bulge och striden om Bastogne, då de allierade pressade tillbaka de anfallande tyska styrkorna. Vid det Belgiska samhället Foy blev han kommenderad av Winters att omedelbart överta befälet av Easy när deras kompanichef, löjtnant Norman Dike, tappade konceptet under ett anfall mot samhället och kompaniets existens var hotat. Speirs tog befälet och med ens förbyttes moralen hos soldaterna i Easy, från fullständig hopplöshet till absolut segervittring. Löjtnant Speirs styrde i korta ordalag upp striden. I syfte att länka upp med en av kompaniets plutoner, som Dike sänt runt Foy, sprang han på eget bevåg rakt igenom de tyska positionerna och sedan tillbaka igen. Det hela följdes genom kikare av både kapten Winters och överste Sink.


Kapten Speirs ledde Easy Company hela kriget ut. Han hade förtjänat tillräckligt med poäng för att sändas hem till Staterna, men han valde att stanna med Easy. Efter kriget tjänstgjorde han både i Europa och i USA, hela tiden med 101st Airborne. När Koreakriget utbröt 1950 blev han kompanichef i 187th Infantry Regiment, även det 101st. De kallades Rakkasans, vilket var japanska för ungefär fallande män med paraply, och de var en elitenhet. Han gjorde ett stridsuthopp, vid Munsan och kom att under hårda strider ta över regementets 3: e bataljon, en mycket framgångsrik befattning han behöll under resterande kriget.

Major Speirs var en krigshäst. Bortsett från hans grundläggande officersutbildning hade samtliga befordringar skett på slagfältet. Även om en sådan officer räknade med mycket respekt i armén, så dög det inte för en långsiktande karriär. Han var dessutom snäppet för gammal i sin grad. Det var nu ett kallt krig och han var en man of action, så han sadlade om till Military Intelligence Corps, MI, d.v.s. arméns underrättelsetjänst. Han sattes i skolbänken och lärdes ryska språket. 1956 dök han upp som förbindelseofficer till Röda armén, stationerad i Potsdam. 1958 blev han överstelöjtnant och amerikansk kommendant för Spandaufängelset, där de i Nürnberg dömda toppnazisterna satt. De bevakades av USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike, som roterade personalen varje kvarter. Kommendanterna, fyra stycken, stannade dock kvar på fängelset och roterade som kommendanter och ställföreträdare om vartannat. Albert Speer omnämnde Speirs i sina berömda memoarer som en hårdför och irriterande amerikan.


Därefter hamnade han där han hörde hemma, på slagfältet. 1962 ingick Speirs som en av ledarna i amerikanernas Mobile Traning Team, MTT, i Laos under vad som blivit känt som Operation White Star, eller Operation Hotfoot. Amerikanska armén, tillsammans med CIA, genomförde sedan 1950-talet en omfattande träning, taktisk som teknisk, av den kungliga Laotiska armén, senare även den stora gerillaarmé som USA byggde upp mot den kommunistiska aggressionen från Nordvietnam***. Verksamheten var framgångsrik, men stoppades i samband med att president John F. Kennedy styrde över verksamheten i Sydostasien till en allt tyngre militär verskamhet.

Överstelöjtnant Speirs gick i pension 1964 och framlevde sitt fortsatta liv bl.a. i delstaten Montana. Han deltog sällan eller aldrig i 101st Airborne: s veteranträffar, även om han träffade flera av gamla Easy Companiy: s medlemmar på tu man hand. Under inspelningen av Band of Brothers dök han dock upp som teknisk rådgivare, till de övrigas stora glädje. Respekten för honom bland de övriga veteranerna var intakt, de saluterade honom och kallade honom Sir. Han vägrade dock fortfarande delge uppgifter om de mördade tyskarna och hade inget emot att det förevisades i filmen.

Kapten Speirs gick bort 2007.


* Kapten Speirs spelades i Band of Brothers av Matthew Settle.

** Enligt Winters var det Speirs själv som spred vandringshistorien om mordet på tyskarna. Han strävade efter att ha rykte om sig som smått galen för att inge soldaterna med respekt. Han hade inte behövt göra det, men det fungerade.


*** Ur ett filmiskt perspektiv är det intressant, eftersom denna verksamhet låg till grund för filmen Apocalypse Now.

torsdag 14 maj 2015

Mad Bombers


Strategi, den övergripande planen för att kuva fienden, är lika gammalt som kriget självt. Strategin sätter upp målen, taktiken utgör manövrerna för att nå dit. Före det tjugonde århundradet stod örlogsflottorna för den militärstrategiska förmågan till destruktion, antingen genom bombardemang av hamnar och handelsflottor, eller blockad av fiendens rörelseförmåga, eller genom iscensättning av en invasion med trupp över världshaven. Flyget hör 1900-talet till och blev med ens ett strategiskt vapen, först som spaning, senare genom bombning av fiendens djupare, militära infrastrukturer. Bombplanen genomgick den största förändringen av alla flygplanstyper under första världskriget, både vad gäller teknisk utveckling som bomblasternas kapacitet. När det stora kriget var i sitt absoluta slutskede skådade redan det nya vapenslagets generaler bortom den förödande slakten.

Att Storbritannien och senare USA blev de stora utvecklarna av strategisk bombkapacitet är ändå rätt logiskt. Storbritannien, ett örike vid den turbulenta europeiska kontinentens rand, som genom århundraden känt sig hotade, med en dröm om att kunna slå fienden innan de radade upp armadorna utanför Dovers klippor. Det var naturligt att War Office och Whitehall, som ett resultat av första världskriget, skulle lockas av bombflygets möjligheter. Detta låg i bakvattnet när Royal Air Force bildades 1918 som världens första fristående flygvapen. Året efter sattes Bomber Command upp och britterna började på allvar utveckla nya, allt tyngre flygplansmodeller under 1920-talet. Under nedrustningstiden drabbades RAF därför inte lika hårt som Army och Navy, däremot blev frågan om prioritering inom flygvapnet viktig. I denna dragkamp drog mestadels bombarna det längsta strået.

Sir Arthur Harris

Ett liknande scenario utvecklades i USA. Man kände sig naturligt trygga, långt borta från oroligheterna i Europa och Asien, ändå fanns där alltid en hotbild, särskilt i Stilla havet. Amerikanarna kom igång mycket senare p.g.a. rigorösa nedrustningar under mellankrigstiden, men teorierna tog spets i det lilla US Army Air Corps, USAAC. När väl penningpungen öppnades vid andra världskrigets början, var det som om USAAC aldrig gjort något annat. Man hade lutat sig tungt mot RAF, så strategierna fanns där och inte minst tekniken.

Allt detta skedde under en era då världens flygvapen, antagligen under inflytande av den ungdomliga arrogans de nya vapenslagen utövade, odlade idéer om att samtliga andra vapenslag skulle kunna skrotas till förmån för flyget. Slakten av miljoner soldater på slagfälten, de stora, dyra och långsamma örlogsflottorna, dessa tider var över. Nu skulle flygvapnet ta över och bomba fienden till underkastelse, långt innan de hann göra något för att hindra det. Det var något begärligt, kliniskt rent och modernt över det hela. Politikerna hade svårt att värja sig för sådant tal. Bombarmador från luften var dessutom en genuint skrämmande tanke, kanske kunde de hindra utvecklingen mot krig i ett tidigt skede? En hel generation flyggeneraler skolades i den andan under mellankrigstiden. Två av dem var typiska exempel, de två allra främsta bombgeneralerna i militärhistorien, Arthur Harris och Curtis LeMay.

Curtis LeMay

De tillhör två olika generationer, men båda var helt avgörande för deras respektive nationers strategiska bombflyg. Man kan säga att den ene avlöste den andre i en gemensam karriär från fösta världskriget till Vietnam. Dessa generaler utverkade mer skada på fienden än några andra kollegor tillsammans. De var båda omätligt populära under andra världskriget, folket såg dem som de som gjorde någonting. Deras eftermäle har naturligtvis blivit oerhört kontroversiella. Få militärer har ifrågasatts så ingående som Harris och LeMay. De kallades Bomber Harris, Butcher Harris, Bombs Away LeMay, The Demon eller Big Cigarr. Deras slagfält var Köln, Dresden, Tokyo, Nagasaki och Hiroshima. Deras berättelser är också märkligt likartade, trots mycket skilda bakgrunder. Ingen av dem ville bli militärer från början, men de gjorde snabba och mycket skickliga karriärer, eftersom de blev experter på sin lilla nisch. Sammantaget utgör de berättelsen om en ny, mycket tung vapenutveckling före, under och efter andra världskriget.

Harris (f. 1892) var lika brittisk som LeMay (f. 1906) var amerikan. Det var den engelska övre medelklassen mot fattigdom i Ohio. Båda hade frånvarande fäder, George Harris var en hög statstjänsteman stationerad i Indien, Erving LeMay, av kanadensisk-fransk bakgrund, var en alkoholiserad diversearbetare. De uppfostrades istället av hårt prövade mödrar, Caroline och Arizona Dove. Unge Harris gick på Eton och drömde om kolonierna, ville till Afrika och bli farmare, LeMay siktade på en framtid som ingenjör, när han inte med viss framgång boxades för prispengar. Den blivande flygmarskalken utvecklades till en väluppfostrad äventyrare, lite som Lawrence of Arabia. Den kommande amerikanske generalen blev en sprakande energiknippe med mycket attityd.

Lancaster

Harris befann sig i Rhodesia när första världskriget startade 1914 och det kom att dröja en månad innan han fick veta vad som hänt i Europa. Av rent patriotiska skäl anmälde han sig frivillig till brittiska armén och 1st Rhodesian Regiment. Efter ett år med huvudsakligen polisiära uppgifter i Västafrika, återvände han till Rhodesia och farmen. Under grupptryck beslutade han sig dock snart för att återuppta militärlivet, som han trots allt gillade. Den här gången hade han ingen lust att stanna i Afrika för vad man kallade bush wacking. Han ville till Europa och det riktiga kriget. Han var registrerad som löjtnant i reserven, men fann hemma i England att ingen ville ha honom, en sedvanlig attityd hos Home Army mot officerare från kolonierna. De enda som tog emot honom var Royal Flying Corps, som fänrik, på försök. Så kom det sig att Bomber Harris blev pilot.

Från 1916 tjänstgjorde Harris som flygofficer i kriget, först som stridspilot, senare som skvadronschef. Han flög Sopwith Strutters och Camels. Totalt fem segrar noterades han för och han avslutade kriget som major, med ett hedersuppdrag som vittnade om hans kapacitet som ledare. Han satte självmant upp den 44: e skvadronen i England. Han blev kvar i det nya Royal Air Force. Han var nygift och hade fått barn, så England passade hans nya liv bättre, även om han aldrig skulle sluta drömma om Afrika. Harris blev fullt upptagen med det nya, tekniska vapenslaget, en fråga om utbildning, teknisk utveckling och organisation. Han var inte rädd för kolonierna och utökade sitt ansvar med stationeringar i mellanöstern och Indien. Det var i just Indien han kom i kontakt med Bomber Command. Brittiska krigsmakten utökade sin kapacitet i det väldiga landet genom att bomba fienden. Harris fattade intresse och tillsammans med andra, bl.a. kommande chefer för RAF började han att framstå som en expert på bombare.

Dresden

Det var 1920-tal och i syfte att finansiera sina högre studier inställde sig den vetgirige LeMay till parallell reservofficersutbildning, ROTC, hemma i Colombia, Ohio. Han var intresserad av det militära och av teknik, så han tog dessa beståndsdelar vidare med flygutbildning. 1929 blev han fänrik i vad som då kallades Air Corps Reserv. Året därpå ändrade han sig av ekonomiska skäl – depressionen var ett faktum och han hade gift sig – och tog en reguljär anställning som löjtnant i US Army Air Corps, USAAC. Han blev snabbt en av kårens mest skickliga och välutbildade piloter, känd dessutom som djärv intill dumdristig. Att det blev bombare för hans del berodde antagligen på karriärvägen. Han var visserligen en driven stridspilot, men som gärna tog tag i navigationen ombord på en av vapnets nya, tunga bombare. Därigenom höll han sig i framkant av det ständigt, om än fattiga flygvapnet. LeMay var en tuff kollega och hårdför, men uppskattad ledare och utbildare.

Det var under 1930-talet som Storbritannien och USA utvecklade förutsättningarna för sin strategiska bombkapacitet. Kraven var tuffa, laster på 3 500-4 000 ton krävdes för transport t.o.r. 4 000 km. Tyngre bomber av kategorierna spräng och brand, d.v.s. napalm, togs fram till en ny generation fyrmotoriga bombare. Besättningarna utgjordes av dussinet män, tre officerare, piloter och navigatörer (bombfällare), plus lastmästare, underofficer, samt skyttar. Planen var utrustade med kulsprutor i enkel-, dubbel- eller t.o.m. kvadrupelmontage. Inledningsvis trodde man att bombplanen kunde värja för sig själva mot fiendens jaktplan, det visade sig vara en illusion. Redan från början övade man för nattbombning. Britterna tog fram flygplanstyper som Short Stirling, Handley Page Halifax och framför allt Avro Lancaster. Amerikanerna hade sina Boeing B-17 Flying Fortress och Consolidated B-24 Liberator.

Flying Fortress

Harris hade haft flera betydelsefulla positioner, samt varit en viktig visionär inom Bomber Command fram till andra världskrigets inledning och var Air Vice-Marshal, d.v.s. generalmajor, när det väl satte igång. Han återvände från tjänst i Mellanöstern och tog kommandot för 5: e bombgruppen. I november 1940 befordrades han till Air Marshal, generallöjtnant, och ställföreträdande chef för flygstaben i London. Slaget om Storbritannien var över, RAF hade hållit Luftwaffe stången. Bomber Command hade samtidigt blivit det enda vapnet Storbritannien hade som faktiskt gav tillbaka med samma mynt. Man hade tidigt inlett bombkampanjer nattetid mot själva Tyskland. Målen var industriella och militära, men taktiken saknade mycket, åtminstone enligt Harris. En kritisk parlamentarisk rapport sommaren 1941, frambringat av Winston Churchill, kallat The Butt Report – efter ekonomen och konsulten David Bensusan-Butt – slog fast att bombningarna var oerhört ineffektiva, två tredjedelar av planen nådde aldrig målen, dessa missades därefter till stora delar. Det kan ha varit så att Harris medverkat i rapporten, hans namn dyker dock aldrig upp.

I februari 1942 blev Harris Air Chief Marshal och chef för Bomber Command. Med detta åkte handskarna definitivt av. Till sin hjälp tog han civilist, professorn i fysik Frederick Lindemann, en nära vän till Churchill. Tillsammans introducerade de Carpet Bombing. Harris och Lindemann påvisade att man tidigare försökt att träffa enskilda mål, vilket varit allt för svårt och lett till att flera bombbesättningar tappat modet och återvänt utan att ha utfört uppdraget. Genom att istället förstärka uppdragen med betydligt flera plan och bomba hela området, eller stadsdelen, där målet låg, ökade man chansen att träffa det betydligt. Man ändrade också taktiken genom att man först lät fälla sprängbomber över den s.k. mattan och därefter brandbomber. Det var nämligen enklare för napalm att få fäste i ruiner än på upprättstående byggnader. Detta blev nu den metod man kom att använda för RAF: s nattbombningar över Tyskland.


Metoden mötte på motstånd i det brittiska parlamentet. Vice premiärministern, Labourledaren Clement Attlee framförde sina partikamraters bestörtning över vad som hände med de tyska arbetarna i de närliggande bostadsområdena – i det som Harris envisades med att kalla de-housing. Attlee mötte enbart Harris iskalla blick och insikten att luftmarskalken framför honom fullständigt gav tusan i vad hans kamrater ansåg. Harris väjde aldrig för sitt ansvar, visade aldrig ånger eller ens tvivel. När folk på Londons gator fick syn på honom ropade man – burn them, burn them. Han var omättligt populär, pressen kallade honom Bomber Harris – kollegorna sa Butcher Harris – och vid ett tillfälle stoppades han av polis i sin lilla, öppna sportvagn – vanlig bland RAF-officerare. Han hade kört för fort, men när konstaplarna såg vem han var lät de honom åka, med en varning – han kunde ju döda människor i sin bil. Harris log snett och svarade torrt: Officer, I’m killing thousands of people every night. I Moskva hyllades han som den störste av britternas generaler, den ende som decimerade motståndarens antal I tillräcklig mängd*.

Han sa …

… the Nazis entered this war under the rather childish delusion that they were going to bomb everyone else, and nobody was going to bomb them. At Rotterdam, London, Warsaw and half a hundred other places, they put their rather naive theory into operation. They sowed the wind, and now they are going to reap the whirlwind.

Samt …
... the destruction of houses, public utilities, transport and lives, the creation of a refugee problem on an unprecedented scale, and the breakdown of morale both at home and at the battle fronts by fear of extended and intensified bombing, are accepted and intended aims of our bombing policy. They are not by-products of attempts to hit factories.

Superfortress

Samtidigt som Harris tog befälet över hela bombkommandot inträdde amerikanerna i kriget. De kom till England efter nyåret 1942 och under våren byggde man upp en imponerande bombflotta på splitter nya flygfält. Amerikanerna hade pluggat britternas erfarenheter, men ansåg ändå att man måste bomba tyskarna dygnet runt. Dagbombning ökade precisionen flerfaldigt. Britterna avrådde å det skarpaste. Tyska Luftwaffe var för stort och kompetent, det skulle innebära massaker att flyga uppdrag dagtid. Amerikanerna lyssnade inte utan satte igång så snart man kunde. Det blev massaker, de amerikanska flygenheterna tog 60 procentiga förluster i formliga gatlopp genom tyskarnas jaktskärmar och luftvärn. Förutom de tyska ubåtsbesättningarna så hade de amerikanska bombbesättningarna under 1942 de högsta förlustsiffrorna av alla soldater under andra världskriget. Manskapet lockades av korta tjänstgöringsperioder. En bombpilot, direkt från college, kunde vara hemma igen efter sex månader, med flott uniform, kaptens grad och medaljer på bröstet, om han hade flyt. Tiden innefattade flygutbildning, typinflygningsskola, samt 25 uppdrag över Tyskland.

Praktiskt taget i täten av dem alla flög major Curtis LeMay som operativ divisionschef i sin Flying Fortress. Han överlevde oskadd samtliga uppdrag, flög sin sönderskjutna likkista, levererade sina bomber mot målet och återvände alltid, helt eller delvis. Man sa att LeMay kunde flyga utan vare sig motorer och vingar, att han var i förbund antingen med Gud eller Satan. Efter varje flygning kom han marscherande över rampen med skärmmössan på svaj och cigarren stadig i munnen, skitförbannad. Ett mått på hans exceptionella ledarförmåga var att han satte upp sitt förband varje gång och motiverade samtliga nya besättningar till självmord, utan att blinka. Den blivande amerikanske utrikesministern, Robert McNamara, som skulle tjänstgöra under honom senare i kriget, sa att LeMay var den främste ledargestalt han någonsin träffat.

Tokyo

I slutet av 1942 levererade North American Aviation P-51 Mustang till de amerikanska flygstridskrafterna i Europa. Bombflyget hade fått en viktig följeslagare i luften, ett jaktattackplan med förmågan att skydda dem hela vägen dit och tillbaka. Åtgärden minskade de amerikanska förlusterna betydligt. LeMay flög betydligt fler livsfarliga uppdrag än 25, eller 50, även som överste. Efter D-Day 1944 förflyttades han till Asien.

Var de allierades bombkampanjer effektiva, eller var de enbart terrorbombning som snarare stärkte moralen hos tyskarna? Historikerna är oense. Det är sant att bombningarna aldrig helt hindrade den tyska rustningsindustrin, vilket var den primära orsaken till strategin. Samtidigt måste man ta med beräkningarna för hur den tyska krigsindustrin utvecklats med en mindre bombkampanj, eller strikt teoretiskt, om inga bombningar alls utförts. Enligt den tidigare rustningsministern Albert Speer utgjorde de allierade bombningarna givetvis ett stort problem, särskilt efter sommaren 1944, då ett skifte i taktik skedde. Som ett led av det faktum att de allierade nu hade miljoner trupper i Frankrike, kommenderades en koncentration av strategisk bombning mot den tyska militära infrastrukturen. Det innebar räder mot järnvägen, vilket i sin tur allvarligt hämmade hela försörjningssystemet i landet, civilt som militärt.

Kennedy och LeMay

Sant är också att den knappast skrämde Tyskland till underkastelse, men här bör man ta i betänkande skillnaden mellan vad folket ansåg och vad landets ledning var beredd att utsätta dem för. Var det skillnad på att bli de-housed och få anhöriga dödade i det demokratiska Storbritannien under blitzen och detsamma i diktaturen Nazityskland? Hur skall man tolka s.k. folkligt ursinne baserat på historiska betraktelser? Det var ren och skär terror och vad det gjorde med människorna bortom slagorden och fanborgarna är svårt att bedöma. Den systematiska bombningen av Tyskland under andra världskriget hade en stor inverkan på nationens förmåga, inte vilja, att fortsätta kriget. Bombningarna var också avgörande för den egna stridsmoralen. Det var viktigt för de allierade trupperna att veta att man hamrade hårt på fienden även bortom deras egna sikten. De var också instrumentella i processen att hålla Josef Stalin lugn. De allierade bombade inte bara för sina egna behov, de bombade även för Röda armén – en ytterligare dimension i debatten om vem som besegrade nazismen**.  

LeMay hade gjort en av de snabbaste karriärerna i den amerikanska armén. På mindre än fem år hade han klättrat från löjtnant i reserven 1939, till att vid augusti 1944 ta ledningen över XX Bomber Command i Kharagpur, Indien, som generalmajor. Han var USA: s främste expert på flygbombning, en osofistikerad, tuff ledargestalt med en respekt för sig lika stor som cigarren i hans mun. Han byggde upp USAAF: s bombkapacitet i Sydostasien och Kina, därefter flyttades han till Marianerna ute i Stilla havet och XXI Bomber Command. LeMay fick nu Japan i sitt hårkors. Det var dit han var ämnad sedan sommaren. Debatten i den amerikanska stridsledningen, som i Stilla havet saknade en definierad överbefälhavare, gick het. Att Bomba Japan innebar stora logistiska utmaningar. De få tillgängliga flygfälten tillräckligt nära Japan var små och den geografiska kapaciteten att bygga ut dem begränsade. Man tvingades flyga långt över oceaner, eller över det ockuperade Kina och Korea. LeMay gjorde klart för samtliga att förutsättningarna inför julen 1944 att utföra massiv bombning av den japanska huvudön var otillräckliga. Man måste komma närmare.

B-52

En annan fråga var teknik och taktik. Man hade tagit fram Boeing B-29 Superfortress, den första bombaren med tryckkabin för uppdrag i stratosfären. B-29: an hade nästan dubbel så stor bombkapacitet som föregångarna och dess flyghöjd gjorde dem helt osårbara för japanskt jaktflyg och luftvärn. De egna förlusterna var ett allt hetare ämne i det krigströtta USA. LeMay avfärdade dock taktiken att bomba från stratosfären. Det var helt meningslöst, bomberna kunde ju missa hela Japan. Han införde därför nattbombningar av sina mål och kritiken mot detta viftade han bara bort med cigarren. Han hade nu en närmast vetenskaplig syn på sitt arbete och hans effektivitet gjorde honom osårbar. Han höll sig med en mycket kompetent stab, där den viktiga statistiska avdelningen leddes av en överstelöjtnant Robert McNamara. LeMay fick alltid ut mer förstörelse för varje fälld bomb, räknat i bränsleåtgång och riskfaktorer.

Det var under våren 1945 som amerikanerna kunde intensifiera bombkampanjerna mot Japan. Man använde magnesium, fosfor och napalm. De japanska städerna var huvudsakligen av trä och brann som fnöske. Eldstormarna spreds snabbt från bombmålen, det fanns inte tillräckligt med brandkårer i världen för att släcka, det brann så att syret tog slut i dess närhet och människor dog i tiotusentals. Rotalt dödades över en miljon människor av amerikansk konventionell bombning. Vid en sammanfattning med staben, när man studerat resultatet av en genomförd operation, sa LeMay till sina män att om USA förlorade kriget kommer vi alla att dömas till döden för krigsbrott***. Med detta i bagaget började han planeringen av förberedelserna inför en invasion av Japan, något som skulle kräva en massiv eskalering av bomber över Japan i ett försök att helt enkelt svälta dem till underkastelse. Så ringde man från Pentagon – ändrade planer.


Little Boy hängde i kedjor från taket i en hangar på ön Tinian i Marianerna. Det var augusti 1945, enheten var 509th Composite Group ur USAAF, och manskapet stod omkring och iakttog den första levererade atombomben med en blandning av ödesmättad tillförsikt och fasa. LeMay var där i egenskap av chef för Twentieth Air Force, d.v.s. allt som USAAF hade tillgängligt i Stilla havet. Han gick fram till den förvånansvärt lilla konstruktionen, smekte dess metallhölje försiktigt med handen, tog ut cigarren ur munnen och kysste den, lika försiktigt. Han sa senare att i det ögonblicket visste han att kriget var över. Han hade fått den slutgiltiga resursen i sin hand. LeMay hade varit den kanske viktigaste remissinstansen när Vita huset och Pentagon planerade för användandet av Manhattan Projects produkter på Japan. Det var hans uppgift att få det att fungera och han tog det yttersta ansvaret, utan att blinka. När man släppt Little Boy över Hiroshima och den fungerade, var han en av de första att se resultatet i bilder tagna kort efter explosionen. Han var den som såg sina medarbetare i ögonen och beordrade en andra fällning över Nagasaki tre dagar senare. LeMay uttryckte aldrig någon som helst tvivel över det han utfört.

Däremot har många män som deltog i operationen, inkl. McNamara, uttryckt sin tacksamhet för LeMays hänsynstagande gentemot dem alla, genom att ta hela ansvaret, inför dem, Vita huset, japanerna och den stora guden i skyn.

Krigsslutet innebar att Bomber Harris var en av de mest dekorerade brittiska generalerna. Han skrev till Godfrey Huggins, premiärminister i Rhodesia, och bad om att få den tjänst som brittisk guvernör, den som gått honom förlorad under kriget. Det gick inte för sig. Han gick istället i pension 1948, flyttade till Sydafrika och blev verkställande direktör i gruvnäringen istället. Han återvände senare till Storbritannien och duckade kontroverserna kring hans person. Han avled 1984 och begravdes med allt pompa och ståt. Hans staty står framför kyrkan St Clement Danes i Westminster.

Berlin airlift

Generallöjtnant Curtis LeMay återvände tillfälligt till Europa direkt efter kriget för att överse det nybildade US Air Forces organisation där. Han var de facto chef för allt stridsflyg i Europa och kom på så sätt att bli direkt inblandad i den sovjetiska blockaden av Västberlin med början sommaren 1948. Med några snabba penseldrag målade han upp flygets möjligheter att försörja nära två miljoner Berlinbor från luften, vilket gav de västerländska politikerna ett alternativ till att sälja ut staden helt – vilket hade varit Moskvas önskan från början. Det krävdes nästan 9 000 ton förnödenheter per dygn, vilket innebar 500 turer med transportflyg per dag och natt. Blockaden pågick i elva månader, så totalt flög man över 210 000 uppdrag i världshistoriens största luftbro. För att klara detta erhöll USA assistans från praktiskt taget samtliga västallierade nationer, från Kanada. Via Västeuropa, till Australien och Nya Zeeland. Allt planlagt och organiserat av Big Cigarr.

LeMay äntrade rollen som chef för US Air Force Strategic Air Command i Pentagon i oktober 1948. Han var en av det nya flygvapnets mest prominenta generaler och hans uppgift var tuff, för att uttrycka det milt. Det strategiska bombkommandot var ännu i sin linda. Man brottades med den allmänna nedrustningspolitiken efter kriget, samt åsikterna om att USA nu inte behövde frukta någon, med atombomben och allt. Sovjets anskaffning av kärnvapen startade det kalla kriget och problemet var att ryssarna låg före amerikanerna i utvecklingen av robotsystem, vilket också kom att märkas i det kommande rymdprogrammet. På detta vis kom LeMay att bli en ovärderlig kugge i utvecklingen av USA: s kärnvapenpolicy under 1950-talet. Det enda sättet varpå man kunde hota Sovjetunionens politiska och militära aggression i världen var att göra det strategiska bombflyget till vapenbärare för kärnstridsspetsar. LeMay var rätt man på rätt plats.


Boeing B-52 Stratofortress var i mycket LeMays skapelse utifrån hans erfarenheter och kunnande. Världens största och bästa strategiska bombare någonsin, samtidigt ett tekniskt mästerverk, ett gigantiskt plan som ett barn kunde flyga, som kunde landa och starta på mer eller mindre risfält och bära med sig 32 000 ton bomber****. B-52: an designades och byggdes för det kalla kriget, för att transportera atombomber i stratosfären över Sovjetunionen 24 timmar om dygnet, alla dagar om året. Besättningarna tillbringade timmar i luften, mellan Japan och Turkiet, Tyskland och Thailand, eller Kanada och Sydkorea. De sov och åt ombord, väntandes på det omöjliga, fällningsorder direkt från presidenten, om så var nödvändigt. Det var det enda sättet USA kunde upprätthålla terrorbalansen mot de sovjetiska interkontinentala kärnvapenrobotarna under 1950-talet och in på nästa decennium – och det var LeMay som skapade förutsättningarna för detta. 1951, endast 44 år gammal, blev han den yngste fyrstjärnige generalen någonsin i amerikanska krigsmakten.

The big red dog is digging in our backyard and we are perfectly right to shoot him.

Orden är LeMays och har blivit bevingade sedan de dagar han var den i särklass viktigaste militäre rådgivaren John F. Kennedy hade under den hektiska Kubakrisen, hösten 1962. Han var nu USAF Chief of Staff sedan juni året innan, ett resultat av JFK: s makttillträde. Det var LeMays folk som upptäckte de sovjetiska missilerna på Kuba och det var hans omdöme och råd som bidrog till presidentens framgångsrika strategi visavi Moskva. Sant är att LeMay aldrig tvekade att använda sitt vapen mot Kuba, att han i slutna sammanhang förordade att kunna slå ut Sovjetunionen med kärnvapen i den händelse Moskva förberedde någonting. Det som alltid beskrivits som enbart krigshets var också nödvändigt för att hålla Kennedy i fokus för vad som var nödvändigt om inte Chrusjtjov svarade som önskat. På frågan om vad ryssarna kunde tänkas göra om amerikanskt flyg slog ut de ryska installationerna, svarade han: Nothing.  Han menade, vad kunde de göra – såvida de inte önskade kärnvapenkrig?


I populärhistorien har Robert McNamaras roll i relationerna mellan Pentagon och Vita huset under Kubakrisen tonats ner, vilket är märkligt eftersom han var försvarsminister. I själva verket var han instrumental i valet av LeMay och den politiska tolkningen av LeMay. De var War Buddies och hade mycket starka, dock inte alltid vänskapliga band till varandra*****.

… they’ve got to draw in their horns and stop their aggression, or we’re going to bomb them back into the Stone Age. And we would shove them back into the Stone Age with Air power or Naval power—not with ground forces.

LeMay tvingades i pension 1965, just när USA: s bombpolicy mot Nordvietnam först initierades. Han hade varit kritisk mot president Johnson och hamnat i konflikt med McNamara över deras tunga infanteristrategi i Vietnam. Här visades hans gamla rötter tydligt, att det var från flygvapnets vagga han kom. Hans val av strategiskt bombflyg, med stark teknisk support, bidrog aktivt till det amerikanska flygkriget i Vietnam. Han hade blivit en dinosaurie i porslinsbutiken.

Mad Bombers?

Han valde politiken i syfte att styra nationen rätt visavi kommunismen. Han skulle passa väl som tuff vicepresidentskandidat 1968, det var allas åsikt vid den tiden. Demokraterna, med vicepresidenten Hubert Humphrey, var out of question, de var lögnare. Han nosade på republikanernas Richard M. Nixon, men efter samtal med honom avfärdade han dennes sökande efter en deal with the communists (senare: Kina). Återstod George Wallace, guvernören i Alabama, och American Independent Party. LeMay var ingen politiker. Han trodde att Wallace skulle grusa Nixons chanser i valet, eftersom besvikna demokrater i södern sökte sig i horder till republikanerna. Istället blev det tvärtom. Wallaces kampanj misslyckades, trots över 13 procent i Popular Votes, men den sänkte demokraterna istället eftersom det var deras folk som röstade på honom. Det bör här påpekas att LeMay knappast var rasist, han hade alltid argumenterat för de svartas möjligheter i krigsmakten.

Han lämnade illa tilltygad det offentliga livet, pysslade med amatörradio och bilsport. Han avled 1990, passande nog på en flygbas.

Sista gången US Air Force Strategic Air Command flexade sina muskler skedde kort därefter, inför Operation Desert Storm 1991. Man beslutade att bombardera de irakiska ställningarna på flera mils djup med strategiskt bombflyg. 28 st. B-52: or flög nonstop, dygnet runt, i två motsatta grupper mellan Tyskland och Thailand, under tre veckors tid och släppte moderna, extremt högexplosiva bomber utmed ett rutsystem, med mindre än en meters precision. Dessa bomber var så konstruerade att bortsett ifrån att smälta ner allt i sin närhet, så skapade de ett blixtsnabbt vakuum som slet lungorna ur alla dem som fått för sig att gömma sig under jord. När de allierade soldaterna till sist äntrade den bombade zonen kunde man konstatera att militären till sist nått Harris och LeMays standard – de klev ut på en jättelik parkeringsplats.


* Det hör till andra världskrigens paradoxer att flygmarskalken Sir Arthur Harris, chef för brittiska Bomber Command, helt insyltad i allierad strategisk planering, aldrig blev informerad om Enigma. Hans närmaste kollega, chefen för Fighter Command, flygmarskalk Sir Hugh Dowding, var väl införstådd med de allierades förmåga att tolka tyskarnas meddelanden över Enigmakoden, men inte Harris. Varför? Historikerna debatterar detta. Det kan ha varit hans öppna och därmed cyniska personlighet, att han ansågs som en potentiell säkerhetsrisk. Under hela kriget hade han ingen aning om att hans chefer styrde honom utifrån betydligt mer kunskap än vad han kunde ana.

** Brittiska och amerikanska bombplan opererade över hela Europa, man bombade även tyska mål i Ukraina och i Baltikum, varpå man irriterade svenskt luftrum.

*** Berättat av Robert McNamara.

**** I mitten av 1990-talet hade USA en liten militär kontingent i Riga, Lettland, medan Ryssland fortfarande hade sin baltiska armékår förlagd där. De tillhörde USAF och leddes av en bitter överste med uppfuckad karriär bakom sig. Hans berättelser om hur det var att flyga B-52 under kalla kriget var om inte inspirerande, så i vart fall informativa.


***** Det var svårt för JFK att ta in det faktum att LeMay var demokrat.