torsdag 25 juni 2015

Husky


Invasionen och därmed befrielsen av Sicilien, juli till augusti 1943 hade många motiv för sitt genomförande. Det var definitivt ett generalrep inför Operation Overlord nästkommande år, det förväntades tippa över den italienska vågskålen i de allierades händer och det skulle blidka Sovjetunionen inför de väntade, stora sommaroperationerna på östfronten. Operation Husky spikades under konferensen i Casablanca samma januari, då kriget i Nordafrika gick mot sitt slut och istället Stalin propsade på ytterligare press på fienden, helst en invasion av det Europiska fastlandet. De västallierade var inte redo ännu, eller snarare Washington var det, dock inte London. Britterna fruktade fortfarande massaker i Frankrike och pekade på Medelhavet istället.

Amerikanarna gav med sig inför prospektet att en dubbel framgång, Medelhavet och Ryssland, skulle åderlåta Wehrmacht inför det stora språnget. Man började värma upp inför Sicilien när en seger där skulle tvinga Luftwaffe längre norrut, varvid transporterna över Medelhavet, in i Svarta havet och till Sovjetunionen den vägen gjordes enklare. Sedan var det frågan om Turkiet. Man hoppades få turkarna att gå i krig. Ankara förhöll sig neutrala på de allierades sida, dock inte beredda att ta det längre än så. Vid det här laget hade man åtskilliga erfarenheter av amfibieoperationer – Operation Jubilee: Dieppe 1942, Operation Torch; Marocco och Algeriet samma år. Amerikanska armén och Marinkåren hade i Stilla havet samlat på sig ytterligare kunskap att ösa ur.


Operation Husky var den hittills största allierade kampanjen i Europa, det var en amfibieoperation innefattade samtliga vapenslag, med landstigning av två arméer, till sist närmare en halvmiljon man, etablering av nödvändigt luftherravälde, massivt eldunderstöd och underhåll från havet, samt landsättning av trupp från luften. Det krävdes förberedelser, man ville till varje pris hålla platsen för landstigningen hemlig, samtidigt som man måste inleda flygbombning av militära mål och hamnar i Italien, vilket skulle bli allt för uppenbart. Operation Mincemeat förväntades lösa detta problem. Man använde sig av en död kropp, försåg den med hemliga papper som talade om en invasion av Grekland i första hand och via ubåt lät den landa på en strand i Spanien. Liket kom till tyska militära underrättelsetjänsten, Abwehrs, ägo – som genom ett under – och de tog det på allvar.

Operation Mincemeat bidrog genom ökat tyskt fokus på Grekland, till att sänka Churchills planer på en ytterligare front i Dardanellerna, via Tolvöarna, d.v.s. Operation Accolade.

Året innan hade slaget vid El Alamein bidragit till Röda arméns seger vid Stalingrad genom att uppehålla flera tyska divisioner, vikta för Ryssland, i Nordafrika. Operation Husky skulle åstadkomma en liknande effekt på Unternehmen Zitadelle, slaget om Kursk. Axelmakternas situation i Medelhavet var prekär. Oberbefehlhaber Süd, fältmarskalk Albert Kesselring, var tvungen att luta sig mot Comando Supremo i Rom och ett sönderfallande Italien. Hitler hade förvägrat honom att ta hem resterna av Afrikakåren, 130 000 tyska och de bästa av italienska trupper. De hade kapitulerat i vad führern hade sett som fästning Tunisien. I juli 1943 stod italienska sjätte armén för försvaret av Sicilien, under Generale d’Armata Alfredo Guzzoni, en övertygad fascist som varit både guvernör för Eritrea och italiensk försvarsminister under Mussolini. Han hade två italienska armékårer, XII och XVI, som även innefattade kustartilleri. Tysk förbindelseofficer var den ärrade generallöjtnanten Fridolin von Senger und Etterlin.

General Guzzoni

General Guzzoni hade ytterligare två tyska förband till sitt förfogande på Sicilien. I aktiv reserv och under direkt befäl av von Senger und Etterlin, stod 15: e pansargrenadjärdivisionen, samt den förbandsmässiga anomalin Fallschirm-Panzer Division 1 Hermann Göring. Denna egotripp i Reichsmarschall Görings namn, hade existerat i olika former sedan 1935 och var ansedd som en elitformation. Samtliga av dess regementen och fristående bataljoner bar riksmarskalkens namn. Samtliga axelmaktens förband var underbestyckade. Tillsammans bestod försvaret av Sicilien av 200 000 italienska trupper och inledningsvis enbart 30 000 tyska soldater. Där fanns ca 260 tanks att tillgå mellan de två tyska pansarenheterna. Italienska och tyska luftstyrkor i regionen uppgick till 1 400 stridsflygplan. Fältmarskalk Kesselring gjorde sig inga illusioner. I skenet av en kollapsande fascistregim och den allierade övermakten, hade han redan skissat upp planerna för Unternehmen Lehrgang, den kanske skickligaste genomförda evakueringen i militärhistorien. Han hade inte för avsikt att offra dyrbara förband för Sicilien.

Planerna på en amfibieoperation mot Sicilien hade legat i lådorna sedan långt innan Casablancakonferensen. I krigsspel på kartborden hade den allierade stridsledningen målat upp olika scenarior baserade på de underrättelseuppgifter man fortlöpande fick in. Man förkastade idéer kring Sardinien, som skulle lämnas därhän som ren överkurs. Vid den här tiden styrdes de allierade styrkorna fortfarande av Combined Chief of Staff, en ledningsgrupp bestående av USA: s och Storbritanniens respektive vapenslagschefer, underställda den politiska ledningen i Washington och London. Ännu hade man inte utsett en Europeisk överbefälhavare, idealet man strävade efter, men det var inför Husky som man tog ut general Dwight D. Eisenhower som ÖB för de kommande operationerna. Som hans ställföreträdare och de facto operativ chef för femtonde armégruppen i Medelhavet fanns general Sir Harold Alexander, tidigare chef för Middlle East Command. Staben, under ledning av den amerikanske generalmajoren Walter Bedell Smith, förlades på Malta, under Lascaris Battery, Valetta.

President Roosevelt på Sicilien, med general Eisenhower
Det finns en tendens i dagens militärhistorik att försöka passera debatten innan man spikade Husky i maj 1943. De aktuella armécheferna för operationen var alla upptagna i Tunisien under våren och diskussionerna inleddes utan deras närvaro. Det fanns två alternativa förslag på bordet. Den första utgjorde två separata anfall, ett vid den södra spetsen av ön, mellan städerna Syracuse i öster och Pozzallo i väster, samt ett vid den nordliga spetsen, kring staden Trapani. Båda landstigningsplatserna erbjöd goda stränder utmed flacka kuster, i ett annars mycket kuperat land. Det andra förslaget handlade om en gemensam operation i söder, den s.k. Combined Forces. Medan general Alexander, av kloka diplomatiska skäl, förhöll sig neutral, blev istället frågan en dragkamp mellan hans två arméchefer, general Bernard Montgomery, chef för åttonde brittiska armén, och så chefen för amerikanska sjunde armén, generallöjtnanten George S. Patton.

Det var två likvärdigt goda argument. Montgomery företrädde Combined Forces och propsade på säkerheten med att inte splittra styrkan, ett kontroversiellt ämne i militär planering, utan kraftsamla på ett ställe. Patton däremot föredrog den splittrade versionen, eller att helt koncentrera anfallet i norr istället. Historiskt kunde han inte se att någon överhuvudtaget någonsin invaderat Sicilien utan att först ta Palermo, öns största stad, hamn och administrativa centrum. – Palermo är nyckeln till Sicilien, sa han. Dessutom, fortsatte han, att operera enligt Combined Forces vore som att slå sig upp ur en tratt. Montgomery hade fördelen att komma loss tidigare från Afrika, men hans sätt att argumentera var som vanligt av den arroganta sorten, som fick åtminstone amerikanerna att misstänka att han hade personliga intressen i sin sakframställan. Patton bjöd på sitt sedvanliga jovialiska sätt på luncher, med drinkar och cigarrer. Han skrämde å sin sida en del höga potentater med att berätta att han minsann kom ihåg tidigare kampanjer på Sicilien, långt tillbaka i tiden. General Alexander var inte glad, klämd mellan två primadonnor. Eisenhower tröstade.

General Montgomery

Det blev Combined Forces som vann argumentet, det fanns en klar majoritet för det säkra före det osäkra. De två arméerna drogs samman i hamnar från Oran i Algeriet, till Beirut i Libanon. Montgomerys åttonde bittiska armé, segrarna från El Alamein, bestod av två kårer, XII Corps, under generallöjtnant Miles Dempsey, och generallöjtnant Sir Oliver Leese: s XXX Corps, som även innefattande styrkans betydande kanadensiska inslag, 1: a infanteridivisionen och 1: a pansarbrigaden. De skulle landsättas kring Cape Passero, Siciliens sydspets, samt i Notobukten, kring staden Avola, på en sammanlagt 40 km bred front. Två kårer utgjorde även Pattons sjunde amerikanska armé. Den för ändamålet uppsatta US Provisional Corps, under generalmajor Geoffrey Keyes, samt den tidigare grundplåten till den armé som Patton själv byggt upp, II Corps, förärat genom personlig överlåtelse till generalmajor Omar N. Bradley. Sjunde arméns landstigningsområde var Gelabukten på den sydvästra delen av ön.

Den sammanlagda, initiala styrkan utgjordes av 160 000 man, understödda av 600 tanks och närmare 3 000 stridsflygplan. Ledaren för den gigantiska flottmanövern var som vanligt chefen för brittiska Medelhavsflottan, den hårdnackade amiral Sir Andrew Cunningham, som utkämpat svårartade sjöstrider med tyskar och italienare under två långa år. För flygstyrkorna, inkl. flottans enheter, stod brittiska Mediterranian Air Command, MAC, under Air Chief Marschal Sir Arthur Tedder. Därunder sorterade bl.a. generallöjtnant Carl Spaatz: s amerikanska Northwest African Air Forces, NAAF, som stod för merparten av bombkapaciteten. Till sist skulle 460 000 man transporteras till och underhållas på Sicilien.

Fältmarskalk Kesselring

Kick off var satt till den 10 juli 1943. De allierade flygbombningarna intensifierades första veckan i juli, men gjorde så över hela Medelhavet, i Frankrike, utmed hela den italienska halvön och i Grekland. Axelmakternas flyg och sjöstridskrafter gjorde vad de kunde för att freda deras installationer. För fältmarskalk Kesselring var Messinasundet, mellan Sicilien och det italienska fastlandet, av avgörande betydelse. Det var ordentligt minerat både söder och norr om farlederna. Kustartilleriet hade kalibrerat sina pjäser. Natten till den 10 juli, strax efter midnatt, igångsattes Operation Husky med inledande landsättningar av fallskärmstrupper. Det var sammanlagt fyra operationer planerade för enheter ur två allierade fallskärmsdivisioner. Delar av brittiska 1th Parachutebrigade och 1th Airlandingsbrigade – skillnaden dem emellan var fallskärmar och glidflygplan – ur generalmajor George F. Hopkinsons 1st Airborne Division, samt huvuddelen av amerikanska 505th Parachute Infantry Regiment ur generalmajor Matthew B. Ridgeways 82th Airborne Division, släpptes över vad som p.g.a. hårda vindar blev onaturligt stora delar av södra Sicilien.

Endast ett fåtal glidflygplanen hittade rätt och femtio procent av överste James M. Gavins 505th PIR hamnade fel. Trots de stora logistiska problemen löste fallskärmssoldaterna sina uppgifter under mycket hårda och förvirrade strider. Broar och tillfartsvägare säkrades, väsentliga stödjepunkter antingen togs över, eller förstördes. Överraskningen hade lyckats och för besväret befordrades den endast 36 år gamle överste Gavin av Patton till brigadgeneral. Efter Husky skulle han ta över 82th Airborne och leda den med framgång genom Normandie och Nijmegen. Han skadade ryggen potentiellt allvarligt vid uthoppet på Sicilien, något enbart hans närmaste officerare kände till under hela det resterande kriget.


Vid gryningen den 10 juli, efter sedvanliga artilleri- och flygförberedelser från sjöss, gick de allierade arméerna iland vid sina respektive stränder på de sydöstra och sydvästra delarna av ön. General Guzzoni hade inte planerat för strid direkt på stranden, något som inte kan betraktas som en miss, utan enbart en version av lämplig taktik vid fientlig landstigning utmed en kust. En som antagligen lade märke till detta var fältmarskalk Erwin Rommel, som för tillfället befann sig i Grekland – väntandes på den allierade invasionen. Operation Husky: s D-dag blev därför något av en antiklimax, där de flesta problemen uppkom genom geografiska och meterologiska tillkortakommanden. Guzzoni och von Senger und Etterlin hade kraftsamlat strax bakom strandlinjen. Vi det här laget hade tyska förband infiltrerat de italienska linjerna. De allierade märkte snart av allt hårdare motstånd och de italienska kustförbanden slogs väl. Det hårdaste motståndet mötte Pattons sjunde armé, där 1: a infanteridivisionen – The Big Red One – stötte på tyskt pansar, inklusive Tigertanks, ur Division Herman Göring, understödda av italienskt infanteri.

Många italienska soldater kämpade tappert för kung och fosterland, men man deserterade också i stora mängder. Det verkade som om soldater anlände till Sicilien för att just desertera, nu när de västallierade befann sig i bakgården. Samtidigt ljög tyskarna för dem, både för Commando Supremo i Rom och på Sicilien. På en direkt fråga från general Guzzoni till von Senger und Etterlin, om tyskarna värmde planer på evakuering, svarade den sege, lille tyske generalen att så alls inte var fallet. De var ju vapenbröder. Tyskarna höll tillbaka på ett mycket skickligt vis, samtidigt som fältmarskalk Kesselring gödde myterna med ytterligare tyska förstärkningar från fastlandet. 1: a fallskärmsjägardivisionen luftlandsattes på ön den 12 juli och 29: e pansargrenadjärdivisionen anlände med fartyg till Messina den 18: e, bildandes XIV Panzer Korps under italienska 6: e armén. De allierades anfallsriktning var rakt norrut, mot Messina. Detta hade etablerats redan under planeringsstadiet, ett beslut som innebar att Montgomery och hans åttonde armé skulle spela huvudfiolen utmed ostkusten, medan amerikanarna mera agerade vänster flankskydd i de svårmanövrerade sicilianska bergen. Vid slutet av juli hade motståndet hårdnat betydligt och under skuggan av den majestätiska vulkanen Etna ställdes Montgomery inför blodigt faktum – han satt fast.

General Alexander

General Alexander var inte nöjd, det här fick bara inte hända. Det fick svåra politiska implikationer om de allierades första större militära operation på den europeiska kontinenten utvecklades till ett blodigt ställningskrig på ön Scicilien. Kollegan Montgomery visade nu upp sina sämre sidor, han började skylla på allt och alla, utom sig själv. Vad värre var för Alexander, han hade Patton att ta hand om. Den reslige amerikanen var gnällig som ett barn, förbannande Montgomery i både indirekta och direkta ordalag, beklagande sin egen andrafiol, där bland de otacksamma bergen. Alexander kände det som att hålla tillbaka en gläfsande bandhund i koppel med ena handen, samtidigt som han piskade på en stillastående åsna med den andra. Han tog upp ärendet med Eisenhower som förhöll sig märkligt eftertänksam.

Till sist hade Patton fått nog. Han hade förberett sig väl, det var inget uttryck av plötslig ingivelse. Mitt under pågående strid hade han omstrukturerat sin sjunde armé. I väster avlöstes Troy H. Middletons 45: e infanteridivision med Lucian K. Truscott Jr: s fräschare 3: e division och från Afrika anlände Manton S. Eddys 9: e infanteridivision och avlöste The Big Red One under Terry de la Mesa Allen Sr. Åtgärden innebar två saker, Patton kastade om sammansättningen totalt i sjunde armén, samt han hade skapat en separat styrka, under eget befäl, med 1: a och 45: e divisionerna i västlig riktning, utmed kusten mot Palermo. Middleton, Truscott, Eddy, detta var Pattons män, vana vid den gamles sätt att tänka. Mot dessa ställdes kårchefen Bradley, som irriterades mycket av de i hans ögon lynniga kasten. Föga insåg han att vad Patton gjort var att skapa en kampgrupp i tysk anda. Patton lade sin hand på Bradleys axel och såg honom i ögonen. Han anförtrodde honom uppdraget att med II Corps fortsätta slå norrut, inte enbart skydda sjunde arméns högra flank, en föresats Patton avskydde. Bradley hade fått sitt första större stridskommando i sin karriär.

General von Senger und Etterlin

Det gick som en elstöt genom hela den amerikanska krigsmakten, när Eisenhower bad general Alexander att släppa kopplet. Patton är lös, den gamle är i ledningen, Old Blood and Guts Rules. I Washington DC höll man som bäst på med att flytta in i det nybyggda Pentagon. Stora kartor över Sicilien sattes upp överallt och militärerna kunde, allt eftersom rapporterna strömmade in, följa kollegernas framfart på den italienska ön. Det var fest. Axelmakterna kastades åt sidan och knappnålarna räckte snart inte till. Den 23 juli intog Patton Palermo och vände sedan kosan österut utmed Siciliens nordliga kust, riktning Messina.

I Rom såg Kesselring utvecklingen på sina kartor. Han kände det allt för väl, Patton avancerade snabbt med mekaniserade enheter, nära understödda av attackflyg och tungt artilleri från havet. Rapporter kom in om att jänkarnas tät tog mycket vådabeskjutning och den gamle flyggeneralen log sarkastiskt, det var tyvärr normalt inom spelreglerna för äkta blixtkrig. Den 25 juli störtades Il Duce, Benito Mussolini, från sin tron i Rom och han försattes av armén i husarrest. General Pietro Bodoglio, den gamle fascisten, tog makten på inrådan av kung Victor Emanuel III, med en interimsregering. Förhandlingar inleddes med Kesselring om krigets fortsättning, allt kom att hänga i luften någon månad ytterligare.

Överste Gavin (här general)

Patton hade varit i förgrunden av en utveckling som blivit allt vanligare i den amerikanska armén, att förse infanteriet med pansar. De två infanteridivisionerna i Pattons tät hade tillräckligt med pansar under rådande omständigheter, starkt understöd samt mindre enheter fientligt pansar, för att kunna agera spjutspetsar på Sicilien. Patton höll samtidigt huvuddelen av sin andel Panzerwaffe i näsan med 2: a pansardivisionen, tillsammans med Bradleys II Corps. Där, i de centrala delarna av ön utkämpades samtidigt mycket hårda strider när general Guzzoni försökte bryta in i Pattons buk. Precis som i Kesserinepasset året innan fick nu andra kåren slåss mot svåra odds, generallöjtnant Paul Conraths Division Hermann Göring, tigertanks och fallskärmsjägare i oländig terräng. Bradley var ingen dålig general, han skötte sig väl, hans ledarskap på Sicilien vilade på sund grund, men han tillät sig överdrifter i kritik och rent gnäll, som endast kan förklaras med att han visste redan där att han var Eisenhowers val till betydligt högre kommendering.

Bradleys kritik mot Pattons sideshow var skarpare än Montgomerys. Han ansåg den farlig och potentiellt destruktiv. Han gnällde konstant rörande sina egna umbäranden som kårchef under ständig beskjutning. Bradley även kritiserade Patton för att ha utsatt general Truscott och hans 3: e division för onödigt lidande i syfte att ta sig fram än snabbare mot Messina. Denna s.k. tävling var ovärdig ansåg han. Kollegorna varnade honom att inte knuffa Patton för hårt, hans rykte om att sällan avsätta generaler hade sina gränser. Bradley tycktes inte ens ta notis om Eisenhowers plågade tigande, men vid ett tillfälle påminde general Alexander honom – with a touch of British understatement – att ni har era order, Sir. Patton gjorde, å sin sida, ingen hemlighet av att det verkligen var en tävling till Messina, för det var det även om Montgomery hycklade i ärendet. Patton hade minsann synat – that limey bastards – bluff, men nu skulle han minsann få se på fan.



Det finns en alldeles sann händelse från Pattons sicilianska fälttåg som mycket väl illustrerar hans formidabla ledarskap. En regementschef hade ställt sig med sin stab vid en av öns vattendrag, för att konsultera kartorna. Det var en framskjuten position, han var ju förbandschef i Pattons armé, och italienskt artilleri lobbade granater omkring dem, ackompanjerad av infanterield. Plötsligt störs han i sitt bryderi av att medlemmar i hans entourage påkallar hans uppmärksamhet mot något på andra sidan floden, där fienden skall befinna sig. Framför sin halvbandvagn står general Patton, oklanderligt klädd i slips och ridstövlar, med händerna på höfterna och tre stjärnor ilsket glödande i den blankpolerade hjälmen. Han vrålar med sin förvånansvärt gälla röst över vattnet: - Colonel, Sir, what the fuck are you doing over there. There’s a perfectly good passage further upstream. Man får här tänka sig att hans ridspö svischade i luften när han pekade med hela armen. – Now, get the hell out of there, or by God you will command a platoon by this evening. Så vände han på klacken och försvann i fiendens riktning, på andra sidan floden – där väl endast spaningsenheter befann sig … som bäst … eller …?


Fältmarskalk Kesselring meddelade Adolf Hitler den 29 juli hans intentioner att evakuera Sicilien, ett beslut han tagit med sin stab redan två dagar tidigare. Att Hitler höll sig i skinnet berodde på att han i princip inte brydde sig, östfronten tog upp hela hans uppmärksamhet. Kesselring var dessutom en av Wehrmachts mäktigaste generaler med en nära vänskap med Hermann Göring. Om Kesselring ville utrymma Sicilien så var det ingen som skulle kunna hindra honom. Inte ens general Guzzoni, som protesterade mot det som blev allt mer uppenbart för honom. In i det sista ljög tyskarna, tills chefen för XIV Panzer Korps, generallöjtnant Hans-Valentin Hube, lättade på förlåten den 7 augusti. Samma dag fick Guzzoni utökat mandat som arméchef från Rom, hans befogenheter sträckte sig nu till Kalibrien på fastlandet, vilket innebar att han med sin stab hade rätt att flytta sig dit. Redan med början den 1 augusti hade tyskarna börjat skeppa över trupp, fordon och materiell.

Det hela översågs personligen av Kesselring, men Unternehmen Lehrgang leddes direkt av en av hans absoluta spetskompetenser, överste Ernst-Günther Baade, snart general, divisionschef och kapten över Monte Casino. Tågordningen styrdes av general Hube, transporterna och försvaret av den italienska flottan och kustartilleriet. Allt fungerade perfekt, utan att förlora nämnvärda resurser utfördes evakueringen av både tyska och italienska förband mellan den 11 och 17 augusti 1943. Hube släppte fronten successivt varje natt med ca 8 och 24 km åt gången, kombinerat med fördröjningsstrid och minutläggning. Sammanlagt 135 000 man evakuerades, tillsammans med mycket dyrbar utrustning och förråd. Det var den sista egentliga militäroperationen mellan Nazityskland och det fascistiska Italien. Den 8 september slöts ett fredsavtal mellan Italien och de allierade.

General Bradley i solbrillor

Kesselring hade lyckats med sin plan såtillvida att han dragit sig undan en hopplös situation med merparten av sina tyska styrkor intakta. Totala förluster för Wehrmacht låg kring 20 000 man. Italienarna räknade in 130 000 man förlorade, varav minst 100 000 blev krigsfångar. Operation Husky blev en föraning av vad som komma skulle för de allierade. Terrängen och klimatet försvårade striderna. Tyskarna utan italienarna var farligt skickliga i bergen. Totalt hade man förlorat 25 000 man i stupade och sårade under striderna, vilket var betydligt mer än vad man hoppats på.


General Patton intog Messina mitt på dagen den 17 juli. Tyskarna hade just lämnat brottsplatsen och Italienarna var allmänt lättade över situationens utveckling. Han erhöll faktiskt stadens nycklar av borgmästaren i en särskild ceremoni, lagom innan britterna siktades ett par, tre timmar senare. General Montgomery kunde inte låta bli att lägga märke till att färden in i staden kantades av amerikanska soldater med skyldrade gevär. Han fick veta att Patton väntade på honom med fanvakt i stadens centrum. Han kommenderade halt, böjde ner sitt huvud, men när han såg upp log han stramt. Patton skulle få som han ville. Han klev ur sitt fordon och började gå sista biten till den plats där hans rival väntade. Där stod den amerikanske generalen i stram givakt och förväntade sig defilering av Montgomery. Denne sträckte på sig och marscherade förbi, görandes en perfekt honnör på Patton som med en extra knick besvarade den.

tisdag 23 juni 2015

The Ford


I mars månad 2016 kommer USS Gerald R. Ford, CVN-78, att officiellt sluta sig till amerikanska flottan. Hon beräknas sättas i aktiv tjänst under 2019. The Ford, som hon också kallas, är det senaste tillskottet i den amerikanska flottans arsenal av s.k. Supercarriers, d.v.s. stora hangarfartyg. Hon representerar en egen, ny klass bland dessa fartyg. US Navy har idag tio Supercarrier: s i aktiv tjänst och den The Ford skall ersätta är USS Enterprise, CVN-65, som 2012 avslutade 51 års tjänst. Få av amerikanska flottans fartyg har så lång livslängd som just hangarfartygen.

Konstruktionen startades av Northrop Grumman och Huntington Ingalls Industries 2005 i Newport News, Virginia, där hon fick sin köl lagd 2009. The Ford mäter 337 meter i längd, 78 m i bredd, vilket också utgör flydäckets yta, och har en total höjd på ca 76 m, beroende på vilka kommunikationsmedel hon utrustas med. Hon kommer att väga mer än 100 000 ton fullt utrustad. Framdriften sker genom en kärnreaktor som kommer att ge henne en hemlig toppfart på över 30 knop. Hon kan stäva i upp till 25 år utan förnyad kärnbränsle. 4 700 mans besättning kommer att tjäna henne på 25 däck. The Ford kommer att rymma fler än 70 stridsflygplan, samt bränsle till dem allihop. Hon är bestyckad med missiler av typen RIM-162 Sea Sparrow, RIM-116 Rolling Airframe Missile (RAM) och Close-in weapon system (CIWS), d.v.s. konventionella automatkanoner. Allt till en kostnad av 17.5 miljarder dollar – mer än Sveriges hela årliga försvarsbudget.


Hon döptes den 9 november 2013 av Susan Ford, dotter till USA: s 38: e president, Gerald R. Ford (1913-2006), som gett henne sitt namn, enligt beslut 2006 av president George W. Bush. Det är särskilt passande att just president Ford fått denna ära. I sin ungdom, under andra världskriget, var Ford reservofficer i flottan och tjänstgjorde ombord på hangarfartyg i rollen som artilleriofficer. Den gamle presidenten besökte konstruktionen av sitt fartyg enbart veckor innan sin bortgång. The Ford är därmed ett av få fartyg i amerikanska flottan som är uppkallad efter en ännu levande person.

The Ford kommer att ledas av en CO, Commanding Officer, en erfaren Captain – överste motsv. – som därmed tar sista steget till amiral. Flygarmen ombord, som utgör fartygets hela syfte, leds av en CAC, Carrier Air Commander, med samma grad och aspiration till stjärnor på axeln. US Navy: s amiraler överrepresenteras av hangarfartygsfolk, med ubåtsofficerare på god andra plats. Det är antingen vingar eller delfiner på uniformen. The Ford kommer att utgöra kronan på verket i en egen stridsgrupp bestående av flera understödsfartyg, såsom robotkryssare, jagare och ubåtar, samtliga under CO/CVN-78: s befäl. Gruppen kommer att ingå i en Carrier Group, med två eller flera hangarfartyg, i en eskader, i en flotta, sammanlagt kanske trettio-fyrtio stridsfartyg av olika deplacement och bestyckning, samt närmare 70 000 man. Allt under befäl av en trestjärnig viceamiral. Amerikanska flottan opererar idag med sex flottor.


Third Fleet – Naval Base Point Loma, San Diego, Kalifornien. Norra Stilla havet.
Fifth Fleet – Naval Support Activity, Bahrain. Mellanöstern och Indiska Ocenanen.
Sixth Fleet – Naval Support Activity, Neapel, Italien. Medelhavet.
Seventh Fleet – US Navy Fleet Activities, Yokosuka, Japan. Stilla havet. Kallas även: Tonkin Gulf Yacht Club, sedan Vietnamkriget.
Tenth Fleet – Fort Meade, Maryland. Norra Atlanten.
Fourth Fleet – Naval Station Mayport, Jacksonville, Florida. Södra Atlanten, Karibien. Den minsta enheten, som leds av en tvåstjärnig konteramiral. Guantanamo Bay sorterar under fjärde flottan.


Dessa flottor är operativa enheter underställda stora, världsomspännande, likaledes operativa staber, ledda av ånyo viceamiraler. Dessa är:

US Fleet Forces Command, USFLTORCOM – Naval Support Activity, Hampton Roads, Norfolk, Virginia. Atlanten.
US Pacific Fleet, USPACFLT – Pearl Harbor Naval Station, Honolulu, Hawaii. Stilla havet.
US Naval Forces Central Command, NAVCENT – NSA Bahrein. Mellanöstern.
US Naval Forces Europe, NAVFOREU – NSA, Neapel, Italien. Europa och Afrika.

En dotter döper sin fars skepp

Dessa är i sin tur direkt underställda CNO, Chief Naval Operations, den högste fyrstjärnige amiralen av dem alla. Hans namn idag är Jonathan W. Greenert, som kom upp genom ubåtsvapnet och sjunde flottan. Amiral Greenert tillhör Joint Chief of Staff i Pentagon, men är direkt underställd Secretary of the Navy, SECNAV, idag tidigare guvernören I Mississippi och ambassadören i Saudiarabien, Ray Mabus (D).

Flottan är och förblir USA: s främsta vapen alla kategorier. Armén och flygvapnet spelar, om än väsentliga, men ändå andrahandsroller, åtminstone i det globala sammanhanget. Vill man i uniform sitta i Vita husets Situation Room och bestämma direkta åtgärder tillsammans med presidenten – Go Navy. Amiralerna dominerar presidentens närhet.


Flottan kan tillsammans med Marinkåren, som är dem underställda, göra allt det de övriga två vapenslagen behärskar och mycket till. US Navy kan nå de allra flesta nationer i världen, de med en kust. De förfogar över 271 stridsfartyg, 2 640 stridsflygplan och sammanlagt 326 000 fast anställd personal, plus 107 000 i reserv. Marinkåren har 194 000 man, den största infanteristyrkan i världen med den höga nivån av stridsvärde, plus 40 000 i reserv, samt 1 200 ytterligare stridsflygplan. US Navy förfogar över USA: s näst största kärnvapenarsenal, efter US Air Force.


Amerikanska flottan är världens största, större än de tretton nästkommande flottorna tillsamman, Storbritannien, Kina och Ryssland inräknat. USS Gerald R. Ford, The Ford, kommer att utgöra ett av dess främsta vapen de kommande decennierna.

tisdag 16 juni 2015

Rop på vargen


Nationalsocialisterna var dåliga nationsbyggare. Till skillnad från kommunisterna i Ryssland, som slet ut hela den gamla konstitutionen och ersatte den med en helt ny för deras mörka syften, föredrog nazisterna att i Tyskland endast implementera deras behov till de befintliga grundlagarna, som den s.k. Weimarrepubliken arbetat fram efter första världskriget. Detta var det tydligaste exemplet på inkompetensen i den nazistiska ideologin, resultatet blev ett missfoster till konstitution, ett juridiskt lappverk som inte var helt enkelt att sätta sig in i, ens för den mest naglade lagmannen.

Franz Oppenhoff var en sådan man. Han hade tagit juristexamen vid universitetet i Köln vid mitten av 1920-talet och arbetade som advokat i sin hemstad Aachen när nazisterna till sist tog makten i Tyskland. Under åren fram till andra världskriget förfasade sig den samvetsgranne Oppenhoff över vad han såg hända med sin profession. Han blev expert på nazistisk lagstiftning. Politiskt var han kristdemokrat, men argumenterade mot staten strikt utifrån juridiska förhållanden, vilket han ansåg säkrare. Han företrädde den katolske biskopen i Aachen, Johannes Josef van der Velden – av flamländsk bakgrund – en annan antinazist som myndigheterna hade svårt med. Han stod även upp i domstol för flera judiska affärsidkare och ägare till företag när staten konfiskerade deras tillgångar. Advokat Oppenhoff var en bråkmakare i nazisternas ögon.


Så pass att när kriget rullade igång och klimatet hårdnade allt mer, såg han sig nödgad att så sent som 1944 fly med sin familj över gränsen till Belgien. Hans liv var i fara, nu när de allierade närmade sig. I staden Eupen mötte han den amerikanska armén och introducerad av biskop van der Velden, blev han engagerad i de allierades civilrättsliga program för frigjorda territorier i Tyskland. Efter hårda strider blev det sönderskjutna Aachen den första befriade tyska staden i slutet av oktober 1944. Överallt hängde befolkningen ut vita lakan som tecken på kapitulation. Oppenhoff fick frågan av den första amerikanska armén om han ville axla jobbet som tillförordnad borgmästare i Aachen. Han accepterade erbjudandet och den 42: årige juristen blev därmed Tysklands första, fria, civila ämbetsman. Nyheten basunerades ut i väst som en viktig framgång, men man höll Oppenhoff officiellt anonym, med hänsyn till hans släkt som fortfarande levde under nazistisk maktutövning.

Samma månad hade SS genom sin tidning Das Schwarze Korps förkunnat dyrt och heligt att någon kollaboration med fienden från tyska medborgare inte skulle komma ifråga, i synnerhet rörande ämbetsmän. Sådana tilltag skulle leda till döden inom minst en månads tid.

Aachen i början av 1945 låg direkt norr om tyskarnas uppmarschområde för den misslyckade Operation Wacht am Rhein, d.v.s. Ardenneroffensiven. Det var en oerhört viktig position för båda parter i striderna. Samtidigt som erövringen av Aachen var en propagandatriumf för de allierade, kom det även i fokus för hela den allierade säkerhetsorganisationens projekt för det nya Tyskland. Saul K. Padover, en ungerskfödd, blivande framstående historiker och statsvetenskapare, tjänstgjorde under kriget i den amerikanska arméns underrättelsetjänst. Han fick i uppgift att överse den politiska utvecklingen i Aachen. Padover kom att oja sig mycket över Oppenhoffs överseende med nazistiska stadstjänstemän, ett återkommande problem under den allierade ockupationen av Tyskland. Ett annat pallaber uppmärksammat av Padover var den yviga förekomsten av kommunister. Inom ramen för sina egna befogenheter ratade han många potentiella makthavare i det nya, känsliga, tyska samhället.


Padover var uppbragd över sin arbetsgivares vaga intresse i vad de såg som politiska petitesser. En nazist här, en kommunist där, vad spelade det för roll? Han kom därför mycket olyckligt att vädra sin indignation i en dryftning till pressen. Oppenhoffs namn kom på pränt och så var det gjort – Aachens nye borgmästare hade hamnat högst på SS: s dödslista.

Ett halvår tidigare, i Berlin, hade SS-Reichsführer Heinrich Himmler beordrat en av sina trognaste generaler, SS-Obergruppenführer Hans-Adolf Prützmann, att sätta upp och genomföra Unternehmen Werwolf*, alltså Operation Varulv. Detta är en av de riktigt stora myterna från andra världskriget. Werwolf var realisationen av en gammal vandringssägen bland både västallierade och ryssar, att de bakom strängt lyckta dörrar planerade en gerilla, en fanatisk partisanarmé, inför den stundande ockupationen av deras territorium. Prützmann var visserligen mycket lämpad för uppgiften. Han var en hårdför, fanatisk nazist, som hade tjänstgjort under lång tid som högt polisbefäl i Östeuropa, med Riga som bas och därmed deltagit i folkmord och förintelse. Han var särskilt kreativ i dödandet som polischef i Ukraina. Prützmann hade även bekämpat de ryska partisanerna och därigenom kunnat ingående studera dem, deras organisation och taktik. I största hemlighet började han organisera det som aldrig blev vad Himmler tänkt sig, vad det nu egentligen varit.

Utbildningsanstalt upprättades i slottet Hülchrath, nära Erkelenz i Rhenlandet. Tanken var att den bruna eminensen, eller nomenklaturan, d.v.s nationalsocialisternas partiorganisation runt om i landet, under ledning av deras gaulaiter: s, skulle nominera kandidater baserat på deras lojalitet mot Adolf Hitler, Der Führer. Denna modell för rekrytering innebar att huvuddelen av dem kom från Hitlerjugend, den sista stora personalpoolen, dessutom befolkat av de mest fanatiska av dem alla – ungdomarna. Få av dessa aspiranter hade minnen av annat än ett nationalsocialistiskt Tyskland, de var fostrade av krigets vedermödor, hårt indoktrinerade och villiga att göra sin del för den rätta saken. Det skall ha utbildats upp till 5 000 varulvar på slottet Hülchrath. Instruktörer och ledare hämtades från SS. Otto Skorzeny, nu en fixstjärna inom nazismens hemliga operationer, bjöds in, men lämnade platsen efter en kortare vistelse. Hans vittnesmål talar sitt klarspråk, han dömde ut Werwolf som oväsentligt i sammanhanget.

Biskop van der Velden

Den mest påtagliga verksamheten som skapades av Himmler för detta ändamål var Radio Werwolf, som sattes upp samtidigt på hemlig plats i Berlin. Under vintern 1944/45 började man sända radioinslag, mestadels tröttsam propaganda om hur detta Werwolf skulle döda fienden i drivor och straffa samtliga defaitister bland den tyska befolkningen med snar ond, bråd död. Radio Varulf bekräftade för de allierade att något var på gång och de som till sist skulle betala det yttersta priset för detta var den oskyldiga tyska civilbefolkningen. Det går inte att skilja ut effekten av detta i Röda arméns besinningslösa våld mot folket, men den hade en klar negativ inverkan på de västallierades behandling av civilister. Man såg varulvar överallt, bland gamla gubbar, bland kvinnor, bland barn och man handlade följdaktige. Tusentals människor dödades av knappast någon anledning alls.

Idag går det inte att urskilja specifika attentat mot nazisternas fiender som utfördes av varulvar. Unternehmen Werwolf hade inte ensamrätt på nazistisk partisanverksamhet och det fanns gott om kringströvande band av Waffen-SS och andra potentater. Tusentals sabotage registrerades både mot militära och civila mål, inget av dem avgörande och knappt någon av de infångade gärningsmännen kunde häröras till något annat än fanatism och allmän kriminalitet. Det mest kända, bekräftade fallet av varulvars mörka verksamhet, utifrån inte fler än en handfull totalt, var Unternehmen Karneval, Operation Karneval, eller mordet på borgmästaren i Aachen, Franz Oppenhoff.

Prützmann, utan överrock, tillsammans med Himmler

Det var en hejdundrande plan, som tagen ur en agentroman. Sex unga varulvar skulle, från en av Luftwaffe renoverad amerikansk B-17 Flying Fortress, hoppa fallskärm om natten över östra Belgien. Därefter skulle de ta sig tillbaka till Tyskland. I Aachen skulle man avrätta borgmästaren för hans förräderi och i skydd av mörkret försvinna över på den nazistiska sidan av fronten. Planen var kommenderad direkt av Himmler, men uttänkt av Prützmann. Gruppen som togs ut leddes av en instruktör på Schloss Hülchrath, SS-Untersturmführer (löjtnant) Herbert Wenzel. Hans ställföreträdare, SS-Unterscharführer (sergeant) Josef Leitgeb, var också instruktör. Dessa båda skulle utföra själva attentatet. Direkt från Hitlerjugend kom den blott 16: årige Erich Morgenschweiss (oklart vad han hade där att göra). Ytterligare två män slöts till gruppen, två i sammanhanget okända SS-män med förflutet som gränsvakter mot Belgien. Sist, men inte minst, var det gruppens enda kvinnliga medlem, 23: åriga Ilse Hirsch, Hauptgruppenführerin (kapten) i BDM, Bund Deutscher Mädel, den kvinnliga armen av Hitlerjugend.

Fraulein Hirschs uppdrag var att sköta underhållet till gruppen. Antagligen ansåg man att hon, som kvinna, enklare kunde röra sig i samhället för att införskaffa information och förnödenheter. Vad man inte alls tycktes bry sig om var att Hirsch var bördig från Aachen och kände staden och dess omgivningar mycket väl.

Förhållandevis tungt beväpnade, både med handeldvapen och sprängmedel, släpptes de natten mot den 21 mars i Ardennermassivets mörka skogar. Man skall här betänka att det endast var drygt en månad innan Hitler tog sitt liv den 30 april, Berlin var i praktiken inringat, resten av Nazityskland hölls knappt samman i norr och söder. Det var en betydligt längre sträcka från Aachen och tillbaka till frontlinjen, än den de nu hade att tillrättalägga österut över den nyetablerade belgisk-tyska gränsen. Belgien var nu befriat, en interimregering hade upprättats inför demokratiska val. De allierade trupperna var helt upptagna med striderna i Tyskland, även om landskapet drällde av den väldiga amerikanska underhållsapparaten och soldater på permission. På vägen över gränsen till Tyskland ertappades de av en belgisk gränsvakt, som de omedelbart mördade – karnevalens första offer.

Schloss Hilchrath

Antagligen var grabbarna inte snälla mot Ilse Hirsch. Det kan också ha funnits ett svartsjukedrama under ytan, då hon kan ha plockats med av Wenzel, som varande hans flickvän. Det är oklart vad som hände, men Hirsch avvek från gruppen och tog sig själv in i Aachen, där hon omedelbart kontaktade en närstående väninna, även hon fanatisk BDM. Tillsammans tar de reda på var borgmästare Oppenhoff residerade, hur hans säkerhet såg ut och lade upp både attack- och reträttvägar i området. Den 25 mars, när väl Wenzel och de övriga anlände till Aachen, var allt klart. Hirsch visste att Oppenhoff samma kväll skulle befinna sig på en offentlig tillställning och väntades tillbaka strax innan midnatt. Familjen, hustru och två döttrar, befann sig på annat håll. Den enda bevakningen, förutom hans chaufför vid ankomsten, var en beväpnad polis framför residensets framsida. De unga marodörerna beslutade sig för att slå till, den natten.

Först begick man ett potentiellt misstag. Efter mörkrets inbrott klippte man telefonförbindelsen till och från borgmästarresidenset. Vad de därmed missat var att telefonlinjerna i det fria Tyskland fortfarande upprätthölls av den amerikanska armén och de mätte samtliga linjer kontinuerligt. Ett larm gick ut till ett amerikanskt signalförband, som satt upp i sina fordon och körde iväg mot det aktuella kvarteret i Aachen, utan att då veta exakt vilken förbindelse som klippts. När Oppenhoff kom hem tog han som vanligt köksvägen genom trädgården. Där, i de mörka skuggorna, väntade två till synes välartade ynglingar i civila kläder. De presenterade sig som nerskjutna stridspiloter ur Luftwaffe, på väg tillbaka till sitt förband. Oppenhoff var mycket van vid detta, det var nästan en daglig företeelse att han hjälpte förrymda tyska soldater till rätta. Han gillade inte att de ville tillbaka till kriget, men som civil, tysk ämbetsman var det inte hans jobb att hindra dem.

Varulvarna

Om de däremot ville ge sig till de amerikanska styrkorna, så var han beredd att bistå dem på bästa sätt. Inget ont skulle hända dem, amerikanerna behandlade krigsfångar väl och de skulle garanterat släppas så fort det här fruktansvärda kriget var över, vilket inte kunde ta lång tid nu. – Om ni låter mig bekräfta era identiteter, så slipper ni mycket av förhören och jag …  

Man kan undra hur Oppenhoff tolkade den uppenbara spänningen som rådde mellan de två ynglingarna. SS-Untersturmführer Wenzel tycktes ha hamnat i samvetsnöd inför den vänlige mannen. Anade Oppenhoff överhuvudtaget oråd? Plötsligt spratt SS-Unterscharführer Leitgeb upp på fötter och vrålade – Heil Hitler. Istället för en rakt utsträckt hand fanns där en pistol. Leitgeb sköt Oppenhoff i huvudet med ett skott. Borgmästaren i Aachen dog omedelbart.

Man flydde tillbaka genom trädgården till de utposterade kamraterna. Polismannen på framsidan slog larm, men måste runda huset för att nå fram. Istället rusade varulvarna nästan rakt i famnen på de amerikanska signalsoldaterna. Någon eldstrid uppkom aldrig, men i paniken lyckades Ilse Hirsch avlossa en försåtsmina som de applicerat utefter en av flyktvägarna. Minan dödade Leitgeb och sårade Hirsch. De jagades under ett par dygn av både tysk skyddspolis och amerikansk trupp, men lyckades undkomma. Vad som hände med dem under krigets sista dagar är okänt, samma gällande vad de gjorde därefter. Vad man vet är att de undkom fångenskap, de fanns inte registrerade hos några allierade myndigheter.

Ilse Hirsch

Franz Oppenhoff fick en statsbegravning i sin hemstad Aachen, begravningsförrättare var biskop van der Velden. Oppenhoff hade haft en utstakad karriär framför sig i det nya Västtyskland. Han skulle antagligen ha blivit ett frontnamn i det nyupprättade tyska kristdemokratiska partiet CDU och ingen vet hur långt det hade nått. Istället blev han en av dessa tyska hjältar från kriget, de som stod upp för sig själva och vägrade låta sig sugas in i politisk fanatism. Franz Oppenhoffs motiv var juridisk i första hand, han såg nazismen som den var, kriminell, olaglig, ett grymt skämt i den sköra västerländska rättstraditionen. Han blev aldrig lika stor som Claus von Stauffenberg, men tillhör definitivt hans skara.

1949 nådde dock lagens förlängda arm de återstående varulvarna och i oktober samma år ställdes de inför rätta i Aachen för mordet på Oppenhoff. Nu var kriget över, Tyskland rådde under civilt styre och krigslagarna hade luckrats upp. Dödsstraff stod inte högst på agendan längre. Faktiskt, rättens representanter önskade inte göra martyrer av de unga människorna. Eftersom mördaren var död fälldes de alla för anstiftan till mord. Herbert Wenzel, som huvudman, dömdes till fyra års fängelse. De två f.d. gränsvakterna fick mellan ett och tre års fängelse. Ilse Hirsch fick villkorlig dom och försattes på fri fot, Erich Morgenschweiss friades helt.

Familjen Oppenhoff
Man frågar sig ofta i dagens verklighet om tyska folket och deras nation, hur de hanterat sviterna av nazismen. Har man rannsakat sig själva tillräckligt, vad för arv har detta skapat? Domslutet efter mordet på borgmästare Oppenhoff visar på en del av detta arv, som kanske ger en ytterligare bild av varför så många nazister kommit undan sitt ansvar. Tysk rättvisa efter kriget visade givetvis stor insikt i hur Nazityskland fungerade och man har alltid tagit i beaktning den indoktrinering och fanatism som nazisten förde med sig till människorna. Liksom en berusad, eller en mentalt sjuk person kan få sitt straff lindrat, på samma sätt har tysk juridik funderat över fanatismens inverkan på en människas omdöme. Dessutom, vilka var de, dessa jurister, som alla tjänstgjort för nazisterna på ett eller annat vis, att i skuggan av en särdeles samvetsgrann kollega, döma dessa ynglingar? Juristen Oppenhoff var uppenbarligen mycket upptagen med dessa aspekter i sitt arbete.


De fem åtalade i Aachen 1949 var alla fanatiska nazister, därtill mycket unga. De tre äldsta männen dömdes till fängelse eftersom de hade sådan livserfarenhet, även i strid, att de fick ta sin del av ansvaret. Erich Morgenschweiss friades eftersom han fortfarande var ett barn när det skedde. Frågetecknet hamnar hos Ilse Hirsch, som i händelseförloppet för mordet var en betydligt skarpare anstiftare än Herbert Wenzel. Det var dock en typisk nyck för den tiden att kvinnan Hirsch klumpades ihop med Morgenschweiss, som ett barn, när hon i själva verket var straffmyndig hela tiden. Vad som hände med de här ungdomarna förtäljer inte den här historien, man kan bara hoppas på att vandrade den smala stigen och skapade anständiga liv åt den nya världen.

lördag 13 juni 2015

Slaget om Tolvöarna


På grekiska heter de Dodekanisos, vilket betyder samma sak, d.v.s. Tolvöarna. De heter så p.g.a. av de tolv huvudöarna i en arkipelag bestående av över 160 öar i den södra delen av Egeiska havet, närmare Turkiet än det grekiska fastlandet. De tolv innefattar bl.a. kända namn, som Rhodos, Kos och Leros. Idag är de semesterparadis och har sammanlagt ca 200 000 invånare. Under den andra hälften av 1943 däremot utspelades här en av andra världskrigets märkligaste strider, innefattande många mindre elitenheter från båda sidor. Händelseförloppet kom att ske efter ett direkt initiativ från Winston Churchill, så typiskt honom både i geografi och strategi. Därför räknas det också som ett av hans största misslyckanden under andra världskriget. Samtidigt var det en av Nazitysklands sista segrar i kriget, en som kunde dessutom kunde tillskrivas ett av Wehrmachts mest legendomslutna militära enheter.

Vid den aktuella tiden tillhörde Tolvöarna redan Italien och hade gjort så sedan det italiensk-turkiska kriget 1911. I samband med det brittiska tillbakadragandet från Grekland våren 1941 och slaget om Kreta, hade öarna bara fortsatt sin redan ockuperade tillvaro, med den skillnaden att försvaret stärktes och Benito Mussolini började skryta om Fästning Medelhavet. För den italienska militären var det huvudsakligen en rätt avslappnad tillvaro, även om patrulleringarna till havs kunde innebära ohälsosamma möten med Royal Navy. Ibland lät RAF bomba väsentliga positioner på öarna. Över lag sköttes ockupationen av den totala grekiska arkipelagen av just italienarna, utom den största ön, Kreta som var tyskarnas huvudvärk.


Efter det att de allierades seger i Nordafrika kändes säker vid nyåret 1942/43 hade Churchill åter vädrat på sin gamla fascination för en andra front vid Dardanellerna. Det var som om en revansch för Gallipoli under det förra kriget var i faggorna, fast nu med förhoppningen om ett allierat Turkiet och ett öppet Bosporen för hjälpsändningar till Sovjetunionen via Svarta havet. Idén presenterades entusiastiskt av Churchill under Casablancakonferensen i januari 1943. Det officiella målet var att blidka Stalins irritation över de allierades senfärdigheter rörande en andra front på den europeiska kontinenten. Stalin gillade därför upptåget och klartecken gavs till War Office i London i slutet av januari att förbereda för Operation Accolade, invasionen av Tolvöarna.

Däremot fick han inte med sig amerikanerna. De var vid det här laget ganska trötta på britternas äventyr i Medelhavet och Washington ville istället koncentrera allt krut på Operation Husky, den prioriterade invasionen av Sicilien, d.v.s. den verkliga andra fronten. Husky stod klar att gå av stapeln samma höst. Och – frankly speaking – vad med den än mer väsentliga invasionen av Frankrike? Var då inte detta Accolade bara en postkolonial list designad för imperiets överlevnad? Washington signalerade klart att om britterna ville utföra denna manöver, så fick de göra det på egen hand. Churchill accepterade detta – jänkarna förstod sig ändå aldrig riktigt på hans snille rörande denna del av världen.

Amiral Campioni

Operation Accolade var inte heller enkel att svälja för brittiska War Office. Man hade spekulerat i ett liknande företag tillbaka i 1941, Operation Mandibles, men lagt den åt sidan. Det var svårt att finna lediga förband, för det rörde sig inte enbart om en amfibieoperation mot Tolvöarna, utan av flera. Flygstridskrafter saknades i skuggan av Husky och man försökte bearbeta amerikanerna om flygunderstöd, men vid Quebeckonferensen i augusti gav Washington sitt slutgiltiga, skarpa nej. Det fick inte vara några ytterligare utsvävningar från det de redan var överens om tillsammans med ryssarna. Under sommaren 1943 lyckades samtidigt amerikanerna väl med sina hemliga förhandlingar med italienarna. Starka politiska krafter vid sidan av monarken, Victor Emmanuel III, signalerade att man var beredd till revolt mot fascisterna. Det talades inte enbart om kapitulation, utan även ett byte av sida. Detta förespådde Churchill skulle underlätta för Accolade, kanske rent av med ett fredligt överlämnande av öarna.

Operation Husky igångsattes den 9 juli 1943 och eskalerade omedelbart den italienska separationsprocessen. Tyskarna var medvetna om att det brände under fötterna på deras allierade. Oberbefehlshaber Süd, fältmarskalk Albert Kesselring i Rom, var snabb att se över möjligheterna att överta kommandot helt och hållet i Medelhavet. Detta medförde en ökad aktivitet visavi Tolvöarna, som ur tyskt perspektiv stod under Armégrupp E och generalen ur Luftwaffe Alexander Löhr i Aten. Den starkaste tyska styrkan stationerad på ögruppen var en hopkokad arméenhet kallad Sturm Division Rhodos. Det var knappt ens en halv division om 7 500 man infanteri, snarare en Kampfgruppe under generallöjtnant Ulrich Kleermann, en hjälte från Rommels Afrikakår. Styrkan hade skrapats ihop på Rhodos under sommaren eftersom ön utgjorde, då som nu, administrativt centrum för hela regionen.

General Müller

Den 8 september, samma dag som kung Victor Emmanuel via radio proklamerade italiensk kapitulation och vapenvila gentemot de allierade, gjorde den lilla italienska garnisonen på ön Kastelorizo i Tolvöarna exakt detta. De överlämnade sig till ett ensamt brittiskt örlogsfartyg som man helt enkelt vinkat till sig för detta syfte. En kedjereaktion följde på båda sidor av konflikten. Britterna släppte samma kväll en militär förhandlingsgrupp under befäl av överstelöjtnanten vid Special Boat Service, SBS, Lord Jellicoe*, i fallskärm över Rhodos i ett försök att övertala den italienske överbefälhavaren i regionen, amiral Inigo Campioni, att byta sida. General Kleermann angrep den 9 september den 40 000 man starka italienska garnisonen på Rhodos och besegrade den på ett par dagar. Lord Jellicoe tvingades fly under dramatiska förhållanden och förlusten av Rhodos sved hårt för britterna.

Trots bakslaget fortsatte man mot de nästkommande öarna i storlek, Kos, Samos och Leros. Från Malta hade 234: e infanteribrigaden anlänt under ledning av generalmajor F. G. R. Brittorous**. Brigaden hade förstärkts av enheter ur SBS, Long Range Desert Group, LRDG***, samt det grekiska elitförbandet Sacred Band. Britterna utgick ifrån att man hade både sjö- och luftherravälde, att nu när italienarna kapitulerade och i många fall bytte sida, så skulle Wehrmachts resurser sträckas ut bortom bristningsgränsen. I Aten kommenderade general Löhr chefen för garnisonen på Kreta, generallöjtnant Friedrich-Willhelm Müller, att ta befälet över försvaret av Tolvöarna. General Müller gjorde skäl för sitt tillmäle, Slaktaren på Kreta. Han var en av de mest besudlade reguljära officerarna under kriget. Samtidigt var han en mycket duglig ledare i strid, som erhållit riddarkors med eklöv i Ryssland. Han hade anlänt till Kreta som chef för elitförbandet 22. Luftlande-Division, en del av arméns egna  luftlandsättningsenheter.

Hauptmann von Hippel

General Müller hade inte legat på latsidan och lapat Medelhavssol, utan vid sidan av tortyr och avrättningar bland den motsträviga befolkningen på Kreta, hade han hållit koll på de övriga grekiska öarna. Utan tvekan kittlade de taktiska förutsättningarna hans militära sinnelag. Han var särskilt intresserad av något mycket speciellt som gömde sig bland det enastående hopkok av enheter ur samtliga vapenslag, som nu ställdes under hans befäl – Division Brandenburg.

Det var redan innan nazisternas makttillträde 1933 som en högt skattad kapten i reserven, Dr. Theodor von Hippel, föreslog Reichwehr att sätta upp en särskild kommandostyrka för spaning och sabotage. Von Hippel var känd från det stora kriget för sitt deltagande i Afrika under den karismatiske generalen Paul von Lettow-Vorbeck, mannen som med effektiv gerillakrigföring höll hela det brittiska imperiet stången med en handfull tyskar och ett par tusen askariska yrkeskrigare. Reichwehr tackade nej, sådant kunde vara osportsligt, tyckte de. Von Hippel vände sig då till den nyss tillträdde chefen för den militära underrättelsetjänsten, Abwehr, amiral Wilhelm Canaris, som gladeligen tog emot idén. Kaptenen blev överstelöjtnant, samt chef för Abteilung II, den operativa enheten för Abwehr. Ett utbildningscenter sattes upp under täckmantel som ett specialtränings- och konstruktionskompani, Lehr und Bau Kompaigne. Platsen var en ort kallad Stendal i den preussiska regionen Brandenburg – därav enhetens namn.

En av få förekommande bilder på Brandenburgare
Vid 1943 hade dessa brandenburgare mognat från en specialutbildad enhet av bataljons storlek, till en erfaren stridsstyrka med divisionens status. Formellt hade man fyra jägarregementen plus understödsenheter, under ledningen av en generalmajor Alexander von Pfuhlstein. Man hade ännu inte förfallit till ett frontförband bland andra, eller fråntaget sin tillhörighet till Abwehr och strippade på kompetens av SS och Otto Skorzeny, vilket skulle bli deras öde. De stod på toppen av sin förmåga, då huvuddelen av deras manskap bestod av rekryterade experter från andra enheter i Wehrmacht. Brandenburg var division endast till namn och militärbyråkratisk funktion, de opererade som regel i mindre enheter på samtliga förekommande frontavsnitt. De var en multifunktionell styrka, varför de kom att huseras i det grekiska öriket. De bestod av bergsjägare från armén, fallskärmsjägare från flygvapnet och den tyska marinkåren – Küstenjäger – från flottan. Det fanns således knappast något uppdrag de inte skulle kunna utföra. Hösten 1943 var Division Brandenburg representerade på Tolvöarna av ett kompani fallskärmsjägare och en kustjägaravdelning, båda under ledning av en löjtnant Willi Langbein.

När man granskar slaget om Tolvöarna får man inte missa sjöstridskrafternas betydelse. Kontrollen till sjöss var avgörande för de allierade och de hade den, men bara nästan. Kvar i området, nu när italienska Regia Marina inte var att lita på, fanns små, tilltufsade enheter tillhörande tyska Kriegsmarine. Man hade mestadels fört ubåtsenheter i Medelhavet, men också flertalet torpedbåtsförband för patrulltjänst, samt semicivil transporttrafik. Kriegsmarine var vid den här tiden även indelt i ett relativt framgångsrikt sjökrig av gerillatyp med Röda flottan på Svarta havet. Man använde sig huvudsakligen av torpedbåtar av italienska eller rumänska konstruktioner – eller vad man lyckats stjäla ihop. Besättningarna var unga och djärva, liksom befälet. Utvecklingen av slaget om Tolvöarna handlade mycket om dessa sjökrigares förmåga att improvisera en imponerande fräckhet inför en överlägsen fiende. De passade väl ihop med brandenburgarnas disciplinfrånvarande professionalism.


Central militär position i denna konflikt hade ön Leros, där italienska flottan baserat huvuddelen av sin styrka i den djupa och befästa hamnen Lakki. Amiral Campioni hade gett basen, under konteramiral Luigi Mascherpa, med ca 8 300 flottister, till britterna, som därmed med lätthet kunde etablera sig på ön. Tyskarna mötte med flygbombardemang, som RAF inte kunde hindra utan amerikansk uppbackning. Under brigadgeneral Robert Tilney stod tre regementen infanteri, ca 3 000 man, samt mindre kommandotrupper nämnda här ovan. Man hade helt underskattat tyskarnas förmåga att snabbt slå tillbaka med de få resurser man hade till hands. Ön Kos hade samtidigt återtagits i en blixtsnabb manöver av ett fåtal brandenburgare från luften, som under skickligt understöd från Luftwaffe och Stukas, kunde störa britterna fullständigt tills det att förstärkningar kunde anlända. De allierade förlorade därmed en av de viktigaste flygbaserna i området. 4 500 britter och italienare gick i fångenskap, nästan 100 italienska officerare avrättades summariskt för förräderi. Det fanns italiensk militär även bland tyskarna.

På Leros kunde löjtnant Langbeins brandenburgare landstiga från havet rakt under näsan på britterna utan att upptäckas. Anfallet kom därefter hårt och som en blixt från klar himmel den 12 november 1943l, samtidigt som arméns infanteri ur 22: a divisionen landsteg från havs och Luftwaffe genomförde en av sina djärvaste landsättningar av flera hundra fallskärmsjägare. Striden om Leros blev särskilt våldsam. De allierade hade svårt att samordna striderna med italienarna, vars kustartilleri helt misslyckades fatalt med att hindra de tyska landstigningarna. Där, på ön Leros fick föregångarna till det brittiska SAS smaka på förlusten mot en klart bättre motståndare, Division Brandenburg. Man skulle komma att lära sig mycket av detta, särskilt vad gällde det multifunktionella i strid. Den 16 november var allt över, brigadör Tilney strök flagg. Båda sidor hade förlorat ca 500 man i stupade. 8 500 man gick i fångenskap. RAF förlorade totalt 115 stridsflygplan enbart över Leros.

Radiostyrd bomb

Till havs åsamkade Krigemarine och Luftwaffe svåra problem för Royal Navy. Likt bålgetingar attackerade man ständigt med torpeder och bomber. Vid Tolvöarna använde tyskarna för första gången radiostyrda plan, Henschel Hs 293****, från Kampfgeschwader 100, för att styra dem in i fiendens fartyg. Man sänkte på så vis jagaren HMS Dulverton och skadade svårt HMS Rockwood. Totalt kostade kampanjen den brittiska flottan två kryssare och åtta jagare. Efter att huvudöarna förlorats till tyska boots on the ground, kunde Luftwaffe bomba de italienska garnisonerna på övriga öar till underkastelse. Operation Accolade var ett totalt fiasko så här sent i kriget och gav tyskarna en onödig propagandaseger. Resurser hade slösats, 4 800 allierade soldater hade stupat, 1 100 tyskar. De stackars grekerna underkastades en andra omgång ockupation, nu under tyskarna. Avrättningarna avlöste varandra, Gestapo anlände till de soliga öarna och de kvarvarande judarna, som levt under italienskt beskydd fram till dess, skeppades iväg till gruvsamma öden.

Winston Churchill bet i det sura äpplet, han överlevde de nattsvarta blickarna från sitt War Office och red ut än fler jämförelser med förra kriget och Gallipoli. Kapitulationen av Italien, något han till stora delar fått till skänks av amerikanerna, hade inte visat sig vara en fördel för britterna. Det hade snarare adderat förvirring till operationerna, något tyskarna kunde utnyttja till sin fördel. Än en gång tvingades man konstatera Wehrmachts överlägsenhet när det verkligen gällde, att kunna slåss och överkomma uppenbart bristfälliga omständigheter och ändå segra. Samarbetet mellan Wehrmachts tre vapenslag tycktes fungera oerhört smidigt. Man kan göra direkta jämförelser i fallet Tolvöarna med Operation Weserübung, invasionen av Skandinavien 1940, då den absoluta höjdpunkten av tyskarnas blixtkrig nåddes med perfekt samarbete mellan Heer, Krigemarine och Luftwaffe.




* Son till amiral Sir John Jellicoe, en av de stora brittiska sjöbefälen under första världskriget. SBS var – och är – en spetsorganisation tillhörande flottan och Royal Marines. De har nära samarbete med SAS.

** Tidigare 4: e (Malta) infanteribrigaden, som även bestod av maltesiska frivilliga. General Brittorous skulle under striderna ersättas av brigadör George Tilney.

*** LRDG var en föregångare till SAS. Det grekiska Sacred Band byggdes upp parallellt med LRDG.


**** Henschel Hs 293 släpptes från en bombare och radiostyrdes därefter mot målet av bombfällaren. Systemet hade uppenbara problem, inte minst ekonomiska och blev aldrig ett betydande vapen, trots en del framgångar.