måndag 13 juli 2015

Mordängeln


Professorn i retorik och moderna språk vid Bowdoin College, Brunswick, Maine, tillika översten i den amerikanska unionens armé, J. Lawrence Chamberlain, drog sig till minnes under det pågående slaget vid Gettysburg, hur han i sin ungdom inför sin far reciterat en monolog ur Shakespears Hamlet:

What a piece of work is a man, how noble in reason,
how infinite in faculties, in form and moving,
how express and admirable in action, how like an angel in apprehension,
how like a god!

Fadern, Joshua, en sträng akademiker och reservofficer, skall ha svarat sin son:

- Well, boy, if he's an angel, he's sure a murderin' angel.

Det främsta verket om slaget vid Gettysburg, ett av den moderna militärhistoriska litteraturens viktigaste portalverk, bär titeln The Killer Angels. Författaren, Michael Shaara (1928-1988), erhöll Pulitzerpriset 1975 för sitt arbete. Shaara tog fasta på Chamberlains dagsaktuella minnesnotering från ungdomen och vad båda dessa män menade med både citat och titel, var generalerna. Inbördeskrigets generaler, dessa högst kultiverade, lärda och religiösa män som samtidigt, utan att tveka för ett ögonblick, kastade tiotusentals män in i en fruktansvärd köttkvarn av död och lidande. Slaget vid Gettysburg var det främsta av detta helvetets malande och Chamberlain, som skulle överleva kriget som en bejublad general och senare guvernör över Maine, kunde aldrig glömma vare sig deras, eller hans egna gärningar.


Det amerikanska inbördeskriget utspelade sig under sluttampen av den förmodernistiska period vi kallar romantiken. Människor talade som de skrev och ord var viktiga för att uttrycka den litterära och sociala glöd av skönhet och passion som genomsyrade de lärde och de besuttna. Oavsett om det var kurtiserande eller åthutning, allt lindades in i en flod av kodspråk. Man läste Shakespear, Chaucer och beundrade de gamla grekerna. Religionen var ljus, kulturen produktiv och man njöt av människans nya landvinningar inom vetenskap och ingenjörskonst. När kriget startade var det ingen som kunde tro att det skulle vara länge. Deras föräldrar var födda innan den amerikanska revolutionen, deras fäder och fäders fäder hade slagits vid Concord och Bunker Hill. Minnena var färska, Amerikas förenta stater var endast åttio och sju år gammalt.

Kriget var inte i första hand om slaveriet, utan det var om Amerika och de förenta staterna, vad som menades med detta konstitutionella löfte från de nationsskapande fäderna och hur fel allt blivit under enbart en mansålders tid. Det enorma ursinne som drabbade gränsområdena mellan det gamla idealet om konfederation och den existerande federationen under fyra långa år, raderna av gigantiska sammandrabbningar på otaliga slagfält, världens modernaste krig, till sist 600 000 stupade. Världen baxnade, man var chockade, så det var så här frihet och demokrati slogs, måtte ingen i framtiden väcka denna vrede igen. Soldater, mer medvetna än någon soldatesk tidigare, dessa romantiker marscherade in i striderna för att slåss, inte för konung, nation, eller fana, utan för en idé, med endast ett fåtal differenser mellan de två sidorna. Så, dessa generaler, dessa mordänglar, som alla kände varandra över frontlinjerna, åstadkom sitt århundrades största blodbad med all vetskap och närhet till sina styrande under västen, Lee, Grant, Longstreet, Sherman ...


Han var inte med vid Gettysburg, han som alla antingen fruktade så intensivt eller beundrade så mycket. Han hade avlidit i lunginflammation, sviter av en amputation efter att ha skjutits av misstag av egna soldater utmed en spaningslinje, natten mot den 2 maj 1863, vid Chancellorsville. Hans hustru, Anna hann dit, tillsamman med den enda överlevande dottern av två, Julia Laura, endast några veckor gammal. General Robert E. Lee, chef för Army of Northern Virginia, vägrade att besöka honom. Han bad för honom, som han uttryckte det – mer så än någonsin för mig själv. Lee var skräckslagen inför utsikterna att förlora inte bara sin vän, utan sin allra främsta taktiska tillgång, den man han i praktiken grundade sina hittills stora framgångar på. Fälttåget norrut, in på Unionens sida och till Gettysburg, fick vänta till dess att begravning kunde ske med alla hedersbetydelser vid Virginia Military Institute i Lexington. Halva Virginia var där, alla kom från konfederationens huvudstad Richmond, presidenten Jefferson Davis var där. Den amputerade armen letades fram och begravdes separat, vid fältprästen J. Hoarace Lacys hus Ellwood, Orange County, Virginia. Det är till denna dag en plats för uppmärksamhet och kontemplation, över den främste mordängeln av dem alla.

Det var något kusligt över de där gryningarna, just när solen bröt fram bortom det kommande slagfältet och general Thomas J. Stonewall Jackson steg ut i gräset, släppte sin enkla uniformsmössa på marken och sträckte armarna upp mot himlen. Om det var en söndag, grät han, för han ville inte häda Gud med att slåss på vilodagen. Där, på fälten brukade han be Gud om den rättmätiges kraft, om förlåtelse för vad han måste göra i hans namn, han bad om barmhärtighet mot hans män och han bad för sin lilla familj, att skona dem från krigets fasor. Därefter tog Stonewall Jackson upp mössan, dammade av den mot låret och återvände till sin stab under tystnad. När han väl satt upp till häst var hans ansikte som skuret ur sten. Nu skulle de slåss, nu skulle fienden dödas, de skulle slaktas och förgöras, om Gud så ville skulle de alla dö. Så uttryckte han det innan han sporrade hästen och red till verket.


Det är delvis hans hänsynslöshet som är hemligheten bakom Stonewall Jacksons enastående framgång som fältherre, det som gjort honom till en av de främsta i militärhistorien. Aggressiviteten, tillsammans med ett extremt utvecklat taktiskt sinnelag, samt ett fast och självklart ledarskap. Det var önskan och viljan att möta fienden för att dräpa den, som var motorn. Få generaler visar upp en sådan passion i striden som Jackson. Han krävde absolut lydnad och alltid snabb, exakt respons på sina order. Han angrep aktivt andra militära ledare omkring sig för inkompetens och defaitism. Jackson drev sina trupper mycket hårt, både i drill och i strid, det är så han kunde kringgå, finta och dyka upp där ingen trott det varit möjligt. Hans anfall var som regel förödande för fienden, de avbröts sällan förrän de stod på knä inför honom. Han var lika fruktad som han var älskad.

Nästan ingenting är känt om hans barndom, man kan bara ana. Thomas Jonathan Jackson föddes 1824, i Clarksburg, West Virginia, som då tillhörde Virginia – alltid dessa Virginians. Hans farföräldrar, John och Elizabeth Jackson, hade båda 1755 dömts av engelska kronan till förvisning till Amerika för stöld. Hans far, Jonathan, hade två äldre bröder som slagits som barn i det amerikanska frihetskriget. Det är två saker som utmärker Jacksons liv, det första är döden. Hans far dog vid hans födelse, modern tog ensam hand om de överlevande tre barnen, av totalt åtta. Hon avled i sin tur utfattig när Thomas bara var sju. Deras farbror, Cummings Jackson, förbarmade sig över dem. Den enda kvarvarande brodern dog i sjukdom kort därefter. Död och tragedi skulle vandra sida vid sida med Jackson under hela hans liv. Hans första hustru, Elinor, dog i barnsäng och tog det dödfödda gossebarnet med sig i graven. Hans första barn med Anna, Mary Graham, avled endast en månad gammal. Han fick se sitt enda barn innan han själv dog. Hans enda överlevande syskon, systern Laura, var en övertygad unionist på andra sidan fronten och de träffades aldrig efter krigets inledning.


Det andra som utmärkte Stonewall Jackson var sökandet och då menas hans törst efter Gud. Det var mer än en vanlig hushållstro, det var som om han krävde en nära och ömsesidig relation med Gud. Han hade redan etablerat vanan att tala högt och öppet till Herren, undrande vad Guds syfte var med honom, egentligen? Han växte upp med sina farbröder kring deras gemensamma kvarn, där han hjälpte till. Någon ordnad skolgång blev det inte, läsa lärde han sig av en svart slav. Han lärde sig snabbt och blev snart ansedd som en allmänbildad person och den sista tiden på kvarnen arbetade han faktiskt som skollärare, även för slavar. Var hans intresse för att bli miltär kom ifrån, det vet man knappt, men han sökte och antogs till US Military Academy West Point 1842, arton år gammal.

Det innebar att hans farbröder representerade om inte bara pengar, så även inflytande. De kom ju från en familj av fighters. Jackson rekommenderades till West Point av kongressmannen Samuel Hays, demokrat från Pennsylvania. Han kom in som akut reserv därför att en ordinarie kadett hoppat av efter enbart en dag. Detta möjliggjorde jacksons inträde, trots att han nästan helt saknade formell skolgång. Han kom in sist i sin klass, helt utan några som helst fördelar. Jackson kan ha varit den hårdast studerande kadetten West Point någonsin haft. Han valde artilleri, en av de svåraste kurserna, men klättrade ändå envetet upp i hierarkin, alltid perfekt i alla avseenden, aldrig så mycket som en fläck på hans anseende eller uniform. Han imponerade mycket på skolan och gjordes till sergeant under sitt tredje år. Han gick ut 1846 som nummer 17 av 58 i sin klass. Man sa att om akademin haft ytterligare ett år hade han gått ut som etta.

VMI

Jackson gick raka vägen ut i krig, som fänrik vid 1st US Artillery Regiment. Det var mexikansk-amerikanska kriget och han följde general Winfield Scott hela vägen till Mexico City. Han utmärkte sig särskilt vid slottet Chapultepec i september 1847, då han som kapten och batterichef avslog en order om reträtt. Han ansåg att ett tillbakadragande var farligare för hans enhet och för situationen som helhet, istället för att stå kvar och slåss, eftersom hans artilleri var bättre än mexikanernas. Han hade rätt och hans ståndaktighet betalade sig med ett tidigare vunnet slag. General Scott hade vid det här laget lärt sig om den hårde artilleristen Jackson, en annan tillskyndare var stabsofficeren Robert E. Lee. Jacksons aggressivitet blev tydlig då han i en förvirrad situation, ett vapenstillestånd var osäkert, fortsatte att beskjuta den flyende fienden. Jackson erhöll en stridskommendering som major innan kriget var över 1848. På två år hade han befordrats tre grader, vilket var – och är – en beundransvärd bedrift.

Efter kriget placerades Jackson i Florida under krigen mot Seminolerna, ett samlingsnamn för indianstammarna på halvön. Han blev ställföreträdande chef på Fort Meade, söder om Tampa, med den nu faktiska kommissionen som kapten i armén. 1851 lämnade han denna armé för att ta tjänst som lärare på Virginia Military Institute, VMI, i Lexington. Grundad 1839, med mottot; I fred, en enastående tillgång. I krig, ett torn av styrka, kallas VMI ofta West Point of the South. Den är en betydande orsak till alla dessa Virginians, att just södern i allmänhet och Virginia i synnerhet, producerar så många av de bästa militärerna i USA. Tjänsten var särskild konstruerad för Jackson, baserat på hans rykte och innebar ledarskap för artillerikursen, samt filosofi, traditionell som experimentell.


I Lexington fann till sist Jackson sitt kristna kall. Han hade i Mexiko studerat katolicismen, men förkastat den som allt för hierarkisk och storvulen. Han blev nu istället presbyterian. Det är en praktisk tro om man ämnar vistas mycket på slagfält, eftersom vad finns då att göra, när Gud ändå styr över ens hela öde. Jackson uppgav att han aldrig kände rädsla i strid och därmed finns det anledning att anta att hans tro även hade en relation till hans profession, eftersom den upptog så stor del av hans liv. I Lexington köpte han 1859 det enda hem som var hans eget, ett tegelhus mitt i staden. Han levde där i två år innan inbördeskriget kallade honom. Han återvände aldrig.

Jackson var major och kommendant, d.v.s. rektor på VMI när kriget startade 1861. Det var inte som med general Lee, en fråga om vilka Jackson skulle tjäna. Han tillhörde redan sin armé, d.v.s. Virginias, medan Lee fortfarande var anställd av federala armén och erbjöds av president Lincoln platsen som hans stabschef, d.v.s. chef för densamma. Jackson var samtidigt stark motståndare till slaveriet, vilket presbyterianer oftast var. Det var heller inget ovanligt med detta bland professionella soldater. De hade alla tjänstgjort i den federala armén, varit placerade i norr, arbetat i Washington. De allra flesta av dem var slaverimotståndare. I Jacksons fall var det djupare än så. Han hade svarta vänner sedan barndomen. Märkligt nog ägde han och hans hustru sex slavar, varav fem hade getts till dem som gåvor av vänner. Den sjätte var en närstående vän som själv bett om att bli köpt av Jackson, så han officiellt kunde förtjäna sin frihet. Dessa levde tillsammans som familjen Jackson i ett slags kollektiv, alla var hej och du med varandra. Det var till dem han sa adjö och tog upp sin post som Drill Master och överste i Virginias armé.


Disciplinen var central i Jacksons ledarskap. Han skapade de bäst drillade soldaterna, trots avsaknad av uniformer och skor. Det var en fattig armé konfederationen satte upp, men Jackson lade snabbt grunden för det ideal av stridsmannaskap, åtminstone bland dessa Virginians, som vida översteg nordstatarnas mera konventionella broillerarmé. Den 27 april kommenderades han att ta befälet över garnisonen vid Harpers Ferry, den strategiskt viktiga broförbindelsen över floderna Potomac och Shenandoah. Här kom att ha sin fasta stabsplats här, i Shenandoahdalen, under två år, sköta rekryteringen från detta område av fem infanteriregementen, 2nd, 4th, 5th, 27th och 33rd Virginians, numrerat 1th Brigade i den konfederala armén, det som skulle bli beundrat och fruktat som The Stonewall Brigade.

- You are the First Brigade – the First Brigade in this division, the First Brigade in this corps, the First Brigade in this army. You are the First Brigade in my heart. You are God’s First Brigade.

Brigadens första uppdrag blev att I slutet av maj störa unionens järnvägstrafik och tillförskansa konfederationen tillgång till lokomotiv i den s.k. Raids On the Baltimore & Ohio Railroad. Operationen genomfördes i delstaten Maryland, som vid detta tidiga skeende i kriget ännu inte bestämt sig för på vilken sida i konflikten man stod. Det blev en stor framgång och Jackson befordrades till brigadgeneral. Därefter var det dags för honom att erhålla sitt kända smeknamn, vid första slaget vid Bull Run, av sydstatarna kallat First Manassas, den 21 juli 1861. Detta var det första fältslaget under inbördeskriget och innebar att sydstatsarmén, under P. G. T. Beauregard och Joseph E. Johnston, mötte likvärdigt stora styrkor, ca 18 000 man, ur unionsarmén, under Irvin McDowell och Robert Patterson. Slaget inleddes ovant och förvirrat av båda sidor. Under ett avsnitt på sydstatarnas högerflank, där Jackson grupperat sin brigad i skydd bakom Henry Hill, drabbades man av ett bakslag och trupper under general Bernard Bee började retirera till synes oordnat. Jackson stod kvar i granatregnet med sin stoiska brigad och på Bees påstående att allt var som förgjort, svarade han att man ämnade göra ett bajonettanfall för att stoppa fienden.


General Bee skall i detta läge ha ropat till sina män: There is Jackson standing like a stonewall. Let us determine to die here, and we will conquer. Därmed skulle man gemensamt ha slagit tillbaka anfallet under fruktansvärda förluster och vunnit hela slaget. Det råder dock dispyt kring uttalandets egentliga betydelse. En del historiker menar att uttrycket snarare kom sig utav Bees frustration över att Jackson inte kom snabbt nog, att han stått kvar, stilla som en stenmur. Sanningen går inte att säkerställa då general Bee stupade samma dag.

Under detta slag träffades Jackson i vänster hand av en kula, eller splitter och han förlorade mellanbenet i ett av fingrarna. Han vägrade dock amputation, vilket kan ha haft att göra med en av hans egenheter som härledare, detta att han under långa perioder i strid höll vänster hand höjd framför sig, med handflatan exponerad framåt. Det förekom mycket spekulation om vad detta betydde och de flesta menade nog att Jackson på något sätt signalerade sin närvaro mot himlen. Han kommenterade det aldrig själv. Efter slaget befordrades han till generalmajor och återgick nu med ett större kommando till Valley District och sin stab i Winchester, Virginia. Under våren 1962 begick general George B. McClellan med sin nya federala Army of Potomac att slå mot sydstaternas huvudstad Richmond – en besatthet nordstatsarmén odlade ytterligare ett år – genom att marschera Shenandoahdalen ner. McClellan var en s.k. windbag, en politisk general, mycket snack och liten verkstad, både förvirrad och timid i fält.


De möttes i Kernstown, Jackson och McClellan, i mars 1862. Jackson hade dåliga underrättelser och trodde han attackerade en mindre styrka. Han fick vika undan, men den taktiska förlusten förbyttes till en strategisk framgång. Nu var det nordstatarna som trodde, p.g.a. Jacksons aggressivitet, att de mötte en större styrka än det i själva verket var, vilket innebar att de på Lincolns order stärkte alla sina positioner, vilket berövade McClellan behövlig trupp i dalen. Jackson hade 17 000 man under sitt befäl, en klart underlägsen styrka. Trots detta tog han ut de federala kårerna en efter en genom ursinniga, snabba förflyttningar under försommaren, vid Front Royal, Winchester, Cross Keys och Port Republic. Han pressade sina soldater över 100 mil på 48 dagar, inklusive hårda överraskningsstrider mot totalt över 60 000 man. Stonewall Jackson var nu på allas läppar på båda sidorna. Lee var djupt imponerad, Lincoln var närmast skräckslagen och borde ha avskedat McClellan, men majoriteten i kongressen sa nej. Jackson hade dragit på sig svåra förluster och begärde 40 000 man av Lee för att gå på offensiven. Han fick 14 000, vilket inte ökade hans numerär.

Nordstatarna och McClellan hade gott om trupper, så de kunde omedelbart byta anfallsväg mot Richmond via det sydöstra Virginia, den s.k. Peninsula Campaign. Den anfallsvägen hindrades effektivt av general Johnston vid Seven Pines, eller Fair Oaks, den 31 maj-1 juni 1862. Jackson slängdes samtidigt in av Lee framför Richmond i de s.k. Seven Days Battle. Jackson och hans trupper var helt utmattade och de agerade inte såsom de brukade. Det var tur för sydstatarna att McClellan var ännu sämre på att samordna anfall över stora avstånd. En del menar också att Lee försökt styra Jackson för detaljerat, vilket han aldrig svarade väl på. Han behövde sitt egna huvud, sitt eget ledarskap.

Det slutliga gravmonumentet

Det där insåg givetvis även Lee och inför den s.k. Northern Virginia Campaign, augusti 1862, lät han Jackson utföra en för honom typisk snabb och mycket djärv kringgående rörelse runt general John Popes federala Army of Virginia. Jacksons trupper rusade under tystnad i perfekt slagordning i gryningen över ett fält och attackerade de intet ont anande nordstatarna i deras tält. Det blev en panik som inte gick att hindra, Jacksons män drev den flyende fienden framåt. Det gavs knappast någon pardon. Man tog trossen för hela Popes armé, behöll en del – för man behövde det – och förstörde resten. Därefter drog man sig snabbt tillbaka och upprättade defensiva positioner. Jackson inviterade verkligen Pope att anfalla genom att simulera ytterligare reträtter. Pope gick på detta. General James Longstreet kunde då angripa Popes eftertrupp och förstöra den.

Lee beslutade i september att invadera norr, i Maryland. Först hade Jackson återtagit Harpers Ferry, som gått förlorat under sommarens kampanjer. Innan han följde Lee. De mötte McClellans numerärt överlägsna trupper vid en å nära Sharpsburg, kallad Antietam. Sydstatarnas roll här var huvudsakligen defensiv. Man hade att hålla emot överväldigande, återkommande attacker från nordstatarna. De lyckades, men striderna hade varit oerhört blodiga och Lee kunde inte upprätthålla momentet i Maryland. Ännu hade inte unionen insett fördelarna med sin numerär och McClellan tvekade att följa Lee över Potomac, vilket äntligen kostade honom hans befäl. Jackson befordrades till generallöjtnant, endast underställd Lee och Longstreet. Han fick befälet över vad som nu kallades andra kåren. Innan vinteruppehållet drabbade Jackson med sin kår samman med åter igen överlägsna styrkor vid Fredericksburg 11-15 december. Han skyddade framgångsrikt Lees högra flank.


Inför julen 1862, när nu Jackson blivit befordrad till den absoluta toppen och han dessutom blivit far, fanns det de som tyckte att han gott och väl kunde fixa upp sin klädsel. Han var en mycket asketisk person som varken drack eller bevistade officersbaler mer än absolut nödvändigt. Jacksons uniformer var alla dammiga och trådslitna, hans gamla uniformsmössa hade endast ett gyllene band som markerade rank i förhållande till samtliga underlydande. Han hade fått det av sin hustru. Jacksons raka motsatts i detta avseende, den mycket egocentriske kavallerigeneralen J. E. B. Stuart donerade honom en av sina nya uniformsrockar, en prålig sak som Jackson ryggade inför när han såg den. Han kände sig dock tvungen att bära den, nu när hela armén ville fira honom, det var också ett utlopp av humor hos hans generalskollegor – Jackson in an posh frock coat. Tusentals soldater hade samlats utmed vägen när han red till tillställningen och han bars fram av stort jubel. Väl på plats möttes han av stående ovationer. Jackson var så generad att han aldrig bar den igen.

Unionen bytte chef för Army of Potomac, general Joseph Hooker tog befälet den 26 januari 1863 och lade upp en ambitiös plan för att under sommarsäsongen åter slå mot söderns huvudstad, Richmond. Han gjorde till en början mycket rätt och kunde pressa den hårt engagerade Army of Northern Virginia, under Lee.

Mellan den 30 april och 6 maj 1863 utvecklades ett fältslag i Spotsylvania County, Virginia, i närheten av byn Chancellorsville. Slaget blev avgörande på många sätt och har gått till historien som Lees perfekta fältslag och general Stonewall Jackson spelade en huvudroll i detta. Slaget vid Chancellorsville inleddes med att general Hooker gick över floden Rappahannock med över 130 000 man. Han kände sig säker, men ändå inte. Lee mötte upp med 70 000 man. Inför det stora hot som Hooker utgjorde med sin massiva kraftsamling bestämde sig Lee för att våga en mycket riskfylld taktik, som gick vida isär från vad sunda militärer skulle råda till. Han gick till motoffensiv istället för att vänta in och han delade sin armé i två. Han kunde göra så enbart därför att han hade Jackson vid sin sida – hans högra arm.

Den första graven

Lee kommenderade Jackson att med sin kår göra en kringgående flankmanöver år höger, runt den väldiga, blå anhopningen. Jackson gjorde så, utan att tveka. Medan han red med sitt infanteri, noga med att samtliga ca 20 000 soldaterna iakttog absolut tystnad – nu betalades hans envetna krav på disciplin – gjorde general Fitzhug Lees kavalleri, under Jacksons befäl, ett snabbt och skickligt spaningssvep framför honom. Man fann, till allas förvåning att Hooker uppenbarligen inte trodde på flankmanövrer, för hans veka sidor var illa övervakade, knappt ens med artilleri. Helt öppet, på ett fält befann avsevärda delar av Hookers trupper, helt ovetande om vad som höll på att hända. Inför sina soldater gick Jackson ner på knä och bad till den store guden i tacksamhet över denna välgärning. Därefter ledde han sitt folk i en blodisande attack i gryningen, som rev upp stora delar av Hookers armé. I ensamt majestät hade han för Lees räkning besegrat fienden i ett mycket tidigt skeende. Nordstatarna tvingades, trots numerärt överläge försvara sig under resterande slaget.

Natten mot den 2 maj red Jackson med stab tillbaka mot sitt läger, då en spaningslinje – picket line – ur 18th North Carolina Infantry öppnade eld mot dem i mörkret, i tron att de var fientligt kavalleri. När stabsmedlemmar ropade att de var vänner, hördes skrik om att det var ett yankee trick och ytterligare en salva avlossades. Det var i denna andra beskjutning som Jackson träffades av tre kulor, två i vänster arm och en i höger hand. Han föll av hästen och måste bäras på bår från platsen. Han upprepade flera gånger att soldaterna som sköt inte fick straffas, att det var deras eget fel, de borde ha varit mera försiktiga. Under natten amputerades vänster arm av fältläkaren, dr Hunter McGuire, en vän till Jackson. Det såg bra ut, generalen var vid gott mod, trots förlorad arm – det är sånt man fick ta, ansåg han. Men så utvecklade sig skadechocken till en infektion och en svårartad lunginflammation satte in. Det var inget läkarna kunde göra. Stonewall Jackson avled i sin hustrus armar den 10 maj 1863. Hans sista ord, efter att ha kommenderat trupper i febern, var – Let us cross over the river, and rest under the shade of the trees.


General Lee kom aldrig över hans död. Det är en allmän uppfattning bland militärhistorier att förlusten av Jackson inverkade menligt på Lees sätt att leda det efterföljande slaget vid Gettysburg. James Longstreet kände inte igen honom, förstod inte hans beslut, han verkade helt irrationellt. Helt klar är att om Jackson fortfarande varit i livet så hade situationen vid Gettysburg utvecklats på ett helt annat sätt. Han hade inte funnit sig i Jeb Stuarts försvunna kavalleri, han hade bidragit till att ge stadga åt Lees beslut och framför allt, han hade anfallit med än mer frenesi. Den amerikanska historien hade kunnat se helt annorlunda ut, med en amerikansk kongress lämnande Lincoln utan annat val än ett fredsfördrag med södern.

Jacksons hustru, Anna, blev The Widow of the Confederacy, hon gifte aldrig om sig och blev en högt aktad klenod ända till sin död 1915. Hon skrev två böcker om sin man. Hans enda dotter, Julia, dog i barnsäng, 26 år gammal.



* Kursen existerar fortfarande på VMI och bär det informella namnet Jackson’s Course. Över lag bär VMI ännu starka drag av Stonewall Jackson. Det är en militärakademi parallell med RTOC på collegenivå. Kadetterna ges efter examen möjligheten att gå in vid något av vapenslagen med motsvarande fänriks grad, eller söka sig vidare till de sista åren på West Point. Skolan är den strängaste i USA, med betydligt rustikare levnadsförhållanden än på The Point. Det kristna arvet vårdas ömt och officerare från VMI har anseende om sig att vara av ett särskilt, måhända fanatiskt virke. Bland kadettkåren hittas generaler som George Marshall, George S. Patton och Lewis Chesty Puller, USMC.

lördag 11 juli 2015

Der Löwe von Afrika


I den preussiska militärhistorien finns det en general som förtjänar ett alldeles eget kapitel, en slags sagoomspunnen kombination av traditionell europeisk taktik och storartad nytänkande. Han var en väldig innovatör inom begreppet kvalitet alltid övertrumfar kvantitet, samt en av fäderna till modern gerillakrigföring, general der infanterie Paul von Lettow-Vorbeck – Afrikas lejon.

Allt börjar som vanligt. Född 1870 in i en pommersk militärfamilj i Saarlouis, Saarland, kadettskolor i Potsdam och Berlin-Lichterfelde, löjtnant i den kejserliga tyska armén 1890, därefter 3. Garde-Regiment zu Fuss, ett elitförband. Sedan sker det under ett decennium en dramatisk ändring i den utstakade riktningen för den unge von Lettow-Vorbeck. Sökandet efter äventyr och ära innebar bl.a. att han deltog i experimentella enheter, som kejserliga Seebataillon, en föregångare till tyska kustjägarna. Men han letade sig även ut ur det av militära framgångar dästa och ekonomiskt/politiskt självgoda Tyskland, samt Europa i sin helhet. År 1900 ställde han in sig som Hauptmann i den tyska militärkontingenten under den gemensamma västerländska och japanska styrkan i Kina. Det var Boxarupproret, en kinesisk, nationalistisk rörelse som hölls för god av den kinesiska änkekejsarinnan Cixi.


Uppdraget var ett vittnesmål över hur pass armén uppskattade von Lettow-Vorbeck. Inte vem som helst fick representera de preussiska traditionerna i periferin under sådana förhållanden. Han skötte sina kort väl, men han avskydde hela erfarenheten. Han gav inte mycket för gerillakrigföring – åtminstone inte på motståndarsidan, bör här anmärkas – det var då mest ett irritationsmoment. 1901 var han hemma i Berlin och tog plats i den aktade generalstaben. 1904 tyckte dock arbetsgivaren att hans erfarenheter gjorde honom som klippt och skuren för Afrika och namnet von Lettow-Vorbeck skulle härmed för alltid skrivas in i de militärhistoriska rullorna med brinnande guldskrift.

Tyskland hade kolonier på tre håll i Afrika i början av 1900-talet, först i vad som idag är Kamerun, därefter i det s.k. Tyska Östafrika, d.v.s. dagens Burundi, Rwanda och merparten av Tanzania, samt i Tyska Sydvästafrika, idag Namibia. Von Lettow-Vorbeck anmälde sig till Schutztruppe, vilket var namnet på de små förband som utgjorde tyskarnas militära representation i deras kolonier. Begreppet hade skapats i Tyska Östafrika 1888 i syfte att möta de uppror mot deras intressen där. Det utgjorde ingen konstant militär närvaro, till skillnad från t.ex. i brittiska kolonier, utan var mera av en militär administration beläget i Berlin, beredd att sätta boots on ground, om så krävdes.


Det var till de då aktuella upproren hos Nama- och Hererofolken i Tyska Sydvästafrika som von Lettow-Vorbeck anlände. Han sårades omedelbart i en mindre strid och tvingades till brittiska Sydafrika för bättre vård. Han slapp därför delta i de omfattande massakrerna som tyskarna genomförde mot lokalbefolkningen i området, en faktor som skulle ha sin betydelse i kommande sammanhang. Han återvände hem till Tyskland efter en i sammanhanget rätt snabb historia. Han skulle dock komma att återvända.

Tiden fram till första världskriget innebar åter generalstaben, befordran till major och bl.a. ledning av II. Seebatailon i Wilhelmshaven. Innan vi tar oss an det stora kriget måste vi stanna upp och summera von Lettow-Vorbecks karriär och erfarenheter så här långt. 1914 är han en traditionell men ändå annorlunda officer i den kejserliga armén. Han tillhör definitivt eliten, förtroendet för honom är starkt, han är bevisligen mycket kompetent. Han har erfarenheter av att bekämpa gerilla, samtidigt som han utbildat och lett okonventionella infanterienheter åt flottan. Han är en officer som kan tänka utanför boxen, som inte nödvändigtvis hindras av de preussiska traditioner som ändå så starkt influerat hans bakgrund. Han har uppenbarligen förmågan att välja ut för och nackdelar med olika militära förhållanden i sin samtid, något som skulle tjäna honom mycket väl inför det som nu sker.

Karen Blixen

Befordrad till överstelöjtnant begav sig von Lettow-Vorbeck redan i april 1914 till Tyska Östafrika för att där ta kommandot över det lokala Schutztruppe. På resan till Afrika med fartyg mötte han danskan Karen Blixen, som tog starkt intryck av den stilige, tyske officeren/älskaren. Hon förstod att han var en preussare ut i fingerspetsarna, satt att tjäna den tyska kronan till sista blodsdroppen, men också en man med insikt om vad som var gångbart i kolonierna. Han var i mycket Karen Blixens första erfarenhet av Afrika. När kriget väl startade i Europa några månader senare, var han fast besluten att där nere, långt borta från all ära och redlighet, binda så mycket brittisk trupp han förmådde med det lilla han hade, det var hans primära mål.

Det gick faktiskt stick i stäv med vad Berlin önskade och vad den tyske guvernören Heinrich Schnee propsade på. De hade utgått ifrån att hålla kolonierna utanför kriget, att dessa skulle förhålla sig neutrala. Von Lettow-Vorbeck förstod, helt riktigt, att britterna aldrig skulle acceptera det, att de naturligtvis skulle invadera för att utöka sina arealer mot en till synes försvarslös fiende – vem skulle inte det? Tillsammans med belgiska och portugisiska enheter kunde den brittiska kronan mästra uppåt 300 000 reguljära och koloniala trupper i Afrika som helhet. Mot detta hade von Lettow-Vorbeck initiellt 2 600 tyska officerare och soldater, mestadels äldre reservister och frivilliga, mycket stridsvilliga och resursstarka, men ändå … samt fjorton kompanier, ca 2 500 man, kolonialtrupper, d.v.s. askaris, afrikanska legoknektar, i det här fallet från Dinkafolket i södra Sudan. Von Lettow-Vorbeck hade aldrig mer än 14 000 man under sitt befäl under de kommande årens strider.

Kapten Looff

Han insåg att britterna hade trumf på sin hand, så de fick slå första slaget. Han lät också detta ske den 2 oktober 1914. Platsen blev Tanga, den nordligaste hamnstaden i dagens Tanzania. Den brittiske generalen Arthur Aitken med 8 000 brittiska och indiska soldater, understödda av flottan. Det var en landstigningsoperation och därmed komplex till sin natur.  Von Lettow-Vorbeck hade avdelat blott 1 000 man till Tanga, men han räknade med att britterna skulle få kämpa även mot de uppenbara logistiska problemen. Anfallet skulle ha föregåtts av artilleriförberedelser från sjöss, men så skedde inte eftersom brittiska flottan var övertygad om att tyskarna minerat hamninloppet. Så var det inte, det fanns inte resurser för det, men britternas svepande av hamnen gav tyskarna tid att spetsa till sitt försvar.

Von Lettow-Vorbeck var, precis som de flesta andra europeiska kolonialister, en fullblodsrasist, dock med en betydligt mer realistisk attityd gentemot sina svarta soldater. Till skillnad från sin brittiska motpart såg han till att hans askaris kunde hantera moderna vapen, såsom det tyska Mausergeväret och Maximkulsprutan. De skulle också kunna applicera sprängmedel och minor. Han hade å andra sidan inget val och det skulle visa sig vara ett klokt beslut, tyskarnas askaris var, eller blev förstklassiga yrkessoldater, som kom att utgöra deras ryggrad under hela kriget. De var också hårdare disciplinerade än andra askaris, enligt preussiskt maner, vilket visade att militär kompetens spelar roll i gerillakrigföring. Von Lettow-Vorbeck hade också på rekordtid lärt sig swahili, vilket imponerade mycket på hans svarta soldater, han hade ju dessutom inte rykte om sig att vara en folkmördare.


Slaget om Tanga, som pågick i fyra dygn, skulle bli den största sammandrabbningen av dem alla. Tyskarna kunde med hjälp av rörelse och eldkraft slå tillbaka de häftiga anfall som britterna lyckades samla utifrån en trängd position utmed kustbandet. Det var oerhört viktigt för von Lettow-Vorbeck att segra denna första gång, inte bara för att det var strategiskt nödvändigt, kusten var avgörande för tyskarnas försörjning, utan också för att det skulle ge Berlin en tydlig signal att skicka förstärkningar, vapen och ammunition till Afrika.

Så blev det också. Med förlustsiffror på strax över hundra tyskar och askaris, mot närmare 800 brittiska och indiska, i ett fortsatt tyskt Tanga, gav hejdundrande eftermäle hemma i Tyskland. Von Lettow-Vorbeck fick redan här sitt smeknamn, Afrikas lejon. Några nya tyska trupper erbjöds han aldrig och det var kanske bäst så, med facit i hand. Däremot fick han moderna vapen tillsända, vilket var viktigare, samt kapital för att värva fler askaris. Under hela konflikten var tyskarnas svarta trupper bättre utrustade än de reguljära brittiska enheterna, en viktig skillnad. Däremot hade han skriande brist på officerare. Han hade förlorat många kamrater i Tanga, vilket vittnar om stridernas karaktär och officerarnas utsatthet i de snabba förflyttningarna. När nu anslaget var satt, övergick von Lettow-Vorbeck till offensiv strategi. Det dög inte att sitta och vänta i ett sådant underläge, utan han kommenderade räder in på brittiskt territorium för att binda upp fler fiendestyrkor i fasta positioner. Den strame preussaren hade blivit en fullfjädrad gerillakrigare.

General Smuts

Under sin tidigare korta vistelse i Tyska Sydvästafrika och senare konvalescens i Sydafrika, hade han träffat på en grupp människor han kom att beundra mycket och tog mycket intryck av – afrikander, eller boer. Dessa huvudsakligen holländska ättlingar, som kommit till södra Afrika i mitten av 1600-talet efter det att Nederländska Ostindiska Kompaniet etablerats i Kapstaden, hade lagt under sig betydande landegendomar, samt helt infiltrerat den vita befolkningen i territorierna. En märkligt homogen grupp av närmast religiös fanatism när det kom till bosättning – namnet boer betyder ungefär just bosättare. Med tiden blev de urstyva krigare som besegrade den svarta urbefolkningen, inte minst zulus, i bataljer med styrkeförhållanden en mot hundra. Deras vagnborgar, s.k. kraals, har gått till militärhistorien. Kampen mot Storbritannien under Boerkrigen vid förra sekelskiftet är episka. Den slutliga förlusten till trots, deras framgångsrika strider berodde på skicklig gerillakrigföring med tonvikt på tekniskt övertag på vapensidan. Man köpte Mauser och Maxim från Tyskland och tyskarna i Afrika kände alltid en närhet till boerna. Von Lettow-Vorbeck hade några av dem vid sin sida i Östafrika.

Uppfinnarrikedom var viktig för tyskarna. När kryssaren SMS Königsberg skadades fatalt i batalj med brittiska s.k. monitors vid Rufijiflodens delta 1915, tog von Lettow-Vorbeck över dess besättning, under kommendörkapten Max Looff, samt kanonerna ombord och bildade bl.a. sitt i praktiken enda artilleriförband. Det var hög tid, den legendariske generalen Sir Jan Christiaan Smuts – afrikander – ledde 45 000 brittiska trupper in i Tyska Östafrika, tillsammans med belgarna. Tyskarna svarade med att utnyttja topografi och klimat mycket väl. General Smuts synade dock bluffen och manade på med ständigt nya trupper för att dränka motståndet. I slaget vid Mahiwa 1917 förlorade tyskarna över 500 man, mot 2 700 britter. Mötet von Lettow-Vorbeck och Smuts är intressant, då den ene lärt sig gerillakrig genom att en gång bekämpa det och den andre kunde kväsa gerilla efter att själv aktivt utövat den sortens krigföring. Smuts hårda strategi lyckades, det blev en fråga om att förlora slagen, men till sist vinna kriget. Det var enkel, om än grym, mattematik, von Lettow-Vorbeck kunde inte ersätta sina förluster, vilket Smuts kunde med lätthet.

Återkomsten

Tyskarna besegrades aldrig, men de stöttes ut ur Tyska Östafrika, även om de fortsatte att framgångsrikt attackera brittiska intressen i Rhodesia, dagens Zimbabwe. Von Lettow-Vorbeck kapitulerade den 25 november 1918 med inte fullt 5 000 man, varav 150 var tyskar. På sätt och vis hade man lyckats med sitt uppsåt, man hade bundit stora mängder brittisk trupp, bl.a. hela den sydafrikanska kontingenten i Afrika. Man hade framför allt lärt världen en ny läxa, inte bara hur man slåss effektivt som gerilla, utan också, indirekt och ofrivilligt hur en sådan armé besegras. Jan Smuts bidrag gav honom till sist statsmannaprestige när han var med och skapade det som idag är det oberoende Sydafrika. Han var också instrumentell i exploaterandet av den afrikandiska militärkulten till vad som senare blev apartheid, d.v.s. sydafrikansk fascism.

Von Lettow-Vorbeck återvände till Tyskland i mars 1919, som generalmajor och en nationell hjälte. Han och de kvarvarande tyska officerarna ur hans styrka marscherade under jubel genom Berlins gator. Själv red han på en svart häst. Tyskarna behövde verkligen den här känslan av framgång, nu när allt var förlorat. Man hade även tappat kolonierna, inte genom strid, utan genom diplomati i Versailles, så gick myten. Von Lettow-Vorbeck gifte sig, skaffade barn och undvek medvetet den röriga politiken i Tyskland, utan stannade i armén. Sommaren 1920 förlorade han sin kommission som officer, delvis för karaktären av hans truppförande under de kommunistiska upproren i Tyskland, vilket han var oskyldig till. Istället slog han sig ner med sin familj i Bremen, där han drev en framgångsrik handelsfirma mot den afrikanska marknaden. Han skulle komma att möta J. C. Smuts i England 1926 och de båda militärerna blev vänner för livet.

Gamla frontkamrater

Det blev ändå politik till sist. Mellan åren 1928 och 1930 representerade han det ärkekonservativa och rojalistiska Nationella folkpartiet i Riksdagen. Von Lettow-Vorbeck avskydde Hitler och nazisterna. Tillsammans med släktingen Hans-Jürgen von Blumenthal, en aristokratisk f.d. officer med kontakter in i den strängt nationalistiska s.k. Stahlhelmrörelsen, försökte man aktivt spräcka nazisternas grundplåt, deras militaristiska styrka. Det misslyckades och von Blumenthal skulle 1944 avrättas i samband med 20 julikomplotten. I syfte att avväpna den potentiellt farlige generalen, erbjöd Hitler honom positionen som ambassadör i London, eftersom man visste att han var mycket populär även hos den forne fienden. Von Lettow-Vorbecks svar har gått till historien, utan att någon egentligen känner till den korrekta ordalydelsen. Dra åt helvete skulle dock vara för lamt i det här sammanhanget.

Andra världskriget var en plåga för honom. Båda hans söner, Rüdiger och Arndt, stupade på östfronten. Han bjöds ofta in av Wehrmacht som celeber gäst, eller talare. Där hade han fortfarande sin största fan club. Han överlevde kriget tack vare sin höga ålder och att han höll huvudet nere. Det var inte förrän under det tyska ekonomiska undret på 1950-talet, något han välkomnade, som hans stjärna åter började lysa. Obefläckad som han var av nazismen, kunde han på ålderns höst njuta av en renässans för hans äventyrliga bakgrund. Karin Blixens hyllade litteratur hjälpte till. 1953 besökte han sitt Östafrika för sista gången, där han hyllades av både fiende och vän. Ett par hundra överlevande askaris följde honom överallt.



Paul von Lettow-Vorbeck avled i Hamburg så sent som 1964, endast elva dagar före sin 94: årsdag.


tisdag 7 juli 2015

Gettysburg


Den som någon gång tagit sig mödan att vandra hela slagfältet, från Little Round Top, utmed Cemetary Ridge, till Culp’s Hill och Rocky Creek, förundras över avstånden. Det tar den bättre delen av en hel dag att fotvandra över det böljande landskapet, även om man utesluter besöket hemma hos Dwight D. Eisenhower. Man inser när man står där och från de flacka åsarna blickar ut över det lilla pittoreska samhället Gettysburg, Pennsylvania, att just i denna slutsats ligger en del av detta fältslags hemligheter.

Gettysburg, 1-3 juli 1863, var inte enbart det största slaget under det amerikanska inbördeskriget, det är även den största sammandrabbningen någonsin på den amerikanska kontinenten. Sammanlagt 166 000 soldater deltog, 46 000 av dem drabbades direkt av krigets fasor, fler än 8 000 stupade. Slaget utgjorde vändpunkten, nästan exakt mitt i krigets tidslinje. Det var här den amerikanska unionen, nordstatarna vände krigslyckan och samlade sig för de slutliga, nödvändiga åtgärderna, som president Abraham Lincoln något senare uttryckte det vid sitt tal på platsen för slaget. Gettysburg var den amerikanska konfederationens, sydstatarnas förlorade chans att utöva ett direkt hot mot Washington DC. Slaget är ett av de mest studerade och debatterade i militärhistorien, vilket beror på slagets betydelse i motsats till de plötsliga tillfälligheterna, den flygande fläng med vilket ödet styrde denna mastodontiska mordmaskin framåt.


Upptakten var ett annat fältslag. Chansellorsville, Virginia, mellan den 30 april och den 6 maj. Sydstatarna under general Robert E. Lee, general Joseph Hookers nordstatsarmé för ännu en förnedrande förlust mot alla odds. Hooker hade övertag i allt, utom beslutsamhet och mod. Lee kunde dock hålla sig för skratt, förutom en prekär situation för konfederationens hela situation, så hade han förlorat en av sina bästa vänner och främsta generaler, Thomas J. Stonewall Jackson, i en olycksalig vådaskjutning till på köpet. Det var under den pressen han accepterar ett strategiskt snilledrag utarbetat av den konfederala regeringen under presidenten och generalen Jefferson Davis. Nordstatsarmén var skakad, ansåg man helt korrekt. Lees Army of Northern Virginia, nu med 72 000 man, skulle därför snabbt marschera norrut, väster om och förbi Washington DC och där någonstans – efter Lees diskretion – skulle de ånyo slå fienden i ett fältslag. Därefter skulle armén utgöra ett direkt hot mot unionens huvudstad. Demokraterna i den splittrade amerikanska kongressen skulle då tvinga Lincoln till underkastelse. Lee fick ett brev med sig i exakt denna anda, tillägnad president Lincoln, undertecknad president Davis.

Planen var god och under rådande politiska läge i norr, högst realistisk. Förtroendet för Lee var grundmurad i södern. I Washington rullades istället en mardröm fram.

Lee

Nordstatarnas Army of Potomac var verkligen skakad efter Chansellorsville. Ännu ett svidande bakslag mot en svagare fiende, ytterligare 17 000 man förlorade och det talades nu allmänt om desertering i leden. President Lincoln var förgrymmad på general Hooker och en hetsig debatt brevledes om vad som skall göras, uppstod mellan generalen och Vita huset. Hooker ville gå mot konfederationens huvudstad, Richmond. När det stod klart att Lee marscherade norrut med sin armé, avslog Lincoln alla andra planer och kommenderade Hooker att omedelbart förfölja sydstatarna med sina 94 000 man. Det var en oerhört komplex operation att marschera så långt, så snabbt. Hänsyn måste trots allt tas till truppernas kondition och vilja. Kårerna drogs ut, blandades samman och det skulle ta dagar att samla ihop dem igen. Kommunikationerna var dåliga, det var knappt generalerna fann varandra utefter de marscherande kolonnerna. Dessutom var kartmaterialen mediokra som bäst och obefintliga i de flesta fall.

Planerna passade general Lee, som vid sidan av sitt mycket humana och religiösa sinnelag, var en av militärhistoriens mest våghalsiga generaler, en sann gambler på slagfälten. Han funderade på var han skulle invänta den förföljande nordstatsarmén. Han hade sänt ut sin kavallerichef, general J. E. B. Stuart, att skanna landskapet framför sig. Stuart tog nu nästan hela Lees kavalleri, 7 000 man, på en enastående PR-resa långt norrut, inför skräckslagen civilbefolkning och exploderande fotoblixtrar. Det var ännu inget problem i sig, men Lees nye ställföreträdare, den storvuxne, trygge generalen James Longstreet, chef för första kåren längst bak i kön, tjatade om detta vid varje tillfälle. Varför lät Lee sitt kavalleri sticka iväg på det där viset? Vi behöver dem för spaning här nere. Lee uppskattade Longstreet, han kände honom som en av arméns bästa defensiva generaler, en god taktiker, men någon Stonewall Jackson var han inte.

Reynolds

På andra sidan Shenandoah Valley och Blue Mountains, flera mil söderut, hade nordstatsarmén än sämre kommunikationer. Detta gynnade arméns kår- och divisionschefer, som med tiden fjärmat sig allt mer från både Washington och den hopplöse Hooker. Man var liksom sina soldater urbota trött på att ständigt förlora och hade börjat tala ihop sig om vad som måste göras för att en gång för alla slå Lee. Man anade vad sydstatarna hade i görningen, att därmed skulle nästa fältslag bli direkt avgörande. Var Washington medvetna om detta? Arméns första kår, här i täten, stod under general John F. Reynolds, en av unionens bästa militära ledare. Han var i mycket katalysator och stod i centrum för den pågående diskussionen. Han ansåg att man nu, bortom Hookers möjlighet att medverka, måste söka strid med Lee i syfte att förekomma sydstatarnas planer. Man måste dock välja tid och plats mycket väl, eftersom man i realiteten syftade till att tvinga Hooker att agera följdaktige. Det var med facit i hand en god, om än mycket djärv plan, som vid sin tidpunkt var detsamma som förräderi rörande ledarskapet över Army of Potomac.

Under en hettad dispyt med unionens arméledning över en helt annan fråga, nämligen försvaret av Harpers Ferry, West Virginia, en viktig övergång västerut i förgreningen av floderna Potomac och Shenandoah, erbjöd general Hooker sin plats som chef för Army of Potomac. Det kan ha varit en bluff, men president Lincoln synade den i så fall och accepterade snabbt avskedet via sin stabschef, general Henry W. Halleck. Den 28 juni ersattes Hooker av general George Meade, tidigare chef för femte kåren. Meade hade befunnit sig i Washington när turerna kring Hooker blommat upp och måste snabbt resa tillbaka för att försöka ta kontroll över sin nu mycket utspridda armé, marscherande norrut. Under tiden manövrerade sig historien snabbt vidare, händelserna kom nu slag i slag.

General Reynolds agerande som ställföreträdande och därmed operativ chef för hela Army of Potomac tills dess att Meade avlöste honom personligen. Han manade på soldaterna ytterligare. De måste komma ikapp Lee och välja plats för slagfält. Det var därför som på kvällen den 29 juni, James Longstreet, vars första sydstatskår utgjorde Lees kö, fick rapporter om att unionsarmén gått över Potomac River och vars tät befann sig endast två timmars snabb ritt bakom dem. Longstrret red omedelbart i mörkret norrut, till Cashtown, 13 km väster om Gettysburg, där Lee var i färd att samla upp armén. Det hade blivit hög tid att välja slagfält och man behövde dra samman styrkorna. Longstreets nyheter, tillsammans med det senaste, att Meade tagit över fiendens kolonner, tog Lee med stort lugn. Det fanns ännu tid, de kände alla Meade som visserligen en sund general, men försiktig. Inför Longstreet, hans ställföreträdare, började man i skenet av fotogenljus spekulera över kartbordet om var man skulle söka strid.

Så var det detta med Gettysburg. Den prydliga lilla staden var en viktig järnvägs- och vägknut, med garverier och läderindustri, samt lager, som bl.a. använts av unionsarmén, det visste sydstatarna. Just därför hade general Henry Heath, divisionschef ur general Ambrose P. Hills tredje kår, vars kolonner man just befann sig i, gett general James J. Pettigrew tillstånd att med sin brigad av North Carolinians marschera den korta biten till Gettysburg för att söka efter förråd och framför allt skor, en akut bristvara i systatsarmén. General Hill hade informerat Lee om detta på dagen den 30 juni och fått ett godkännande. Åtgärden innebar att Hills kår under den sista junidagen vände skarpt österut, med Pettigrews brigad och Heaths division i täten. Norr därom hade Lees tät, general Richard S. Ewells kår, redan gjort halt.

Man marscherade mot Gettysburg under gott humör mot gryningen den 1 juli 1863, vädret lovade ännu en skinande, varm dag. Faktiskt, den här sommaren blev en av de varmaste i mannaminne. Nu skulle de hårt prövade soldaterna i rebellernas led äntligen få proviant och skor. Nyheten spreds snabbt bakåt. Då brakade helvetet löst.

Slaget om Gettysburg är som brukligt indelad i tre distinkta omgångar, var och en representerade av de första tre dagarna i juli 1863.

1. Hills och Ewells attack, 1 juli


General Pettigrews mannar stötte på oväntat motstånd på fälten strax norr om Gettysburg. Utmed gärdesgårdarna vid vägkanterna öppnades eld av soldater i linje. Regementschefer ropade ut order att sprida ut sig, ta betäckning, men förbereda för formering av linjer och attack. Stridfanorna rullades ut, artilleri begärdes fram. Elden besvarades. Pettigrew bedömde inledningsvis att det var delstatsmilis som ville försvara det strategiskt viktiga Gettysburg och så rapporterade han det bakåt till general Heath. Baserad på denna bedömning kommenderade Heath anfall och upprensning av staden. När sedan artillerield började mullra över åsarna, blev Heath rädd och red mot Pettigrew för att ta reda på vad som hände.

Något senare fick general Lee en rapport av Heath där han målande beskrev stridens eskalering och att mannarna inte ville lämna fältet. På slutet kom det då fram att vid det här laget stod det klart att fienden utgjordes av avsuttet, federalt kavalleri. Lee blev alldeles kall. Federalt kavalleri, så här långt norrut? Det måste vara enbart spaning, kanske förstärkt av milis. Lee bekräftade Heaths order och bad dem fortsätta mot Gettysburg. Det var antagligen hans sämsta beslut någonsin.

Buford

Det var avsuttet federalt kavalleri i Gettysburg den morgonen, mer än så, det var en hel brigad av dem, 2 500 ryttare med artilleri, ur general John Bufords 1: a kavalleridivision, underställd Reynolds första kår. Buford själv var chef, en ärrad gammal indiankrigare, och hade lett brigaden under natten, ständigt norrut. De stannade i Gettysburg därför att här såg de konfederal trupp anlända från väster och norr. De var först frågande inför varför de såg infanteri röra sig i kolonner utan spanande kavalleri, men insåg snabbt att sydstatarna inte väntade sig motstånd där och då. Flera faktorer fick Buford att fatta sitt avgörande beslut. Han blev övertygad om att Lee svängt sin armé, vilket inte var sant i sak, men skulle snart få exakt den meningen. Gettysburg med omgivningar erbjöd den bästa defensiva positionen under rådande omständigheter, med böljande åsryggar i nordsydlig riktning, utmed Lees marschriktning, d.v.s. om han önskade vända sig österut för att strida, så måste han över åsarna och inte jäms med dem. Direkt söder om staden svängde dock åsen Cemetary Ridge åt öster, likt en fiskkrok, erbjudande en naturlig barriär mot norr, varifrån Lees tätförband var att vänta. Det var en mycket kompetent översikt av Buford. Här skulle man slåss.

General Buford kommenderade sin kavalleribrigad att sitta av och besätta fälten norr om staden, samt utmed Oak Ridge och ån Willoughby Run åt väster. Han ämnade skapa buffertområden att falla tillbaka på, eftersom han hade avsuttet kavalleri, med karbiner och lätt artilleri, mot infanteri, med musköter och tungt artiller, en mycket ojämn match. Han visste två saker: Att han hade Hills och Ewells kårer väster och norr om sig, d.v.s. potentiellt mer än 20 000 man i direkt anslutning, samt att Reynolds kår hade sin tät två timmar bakom honom. Bufords beslut handlade inte i första hand om att försvara sig, då hade han hellre backat, det var en fråga om att dra Lee ut i en strid han inte valt, på land de själva kunde kontrollera. Higher ground, det var nyckelfrasen och den gamle kavallerigeneralen hade fattat ett otroligt djärvt beslut för hela nordstatsarméns räkning, precis som man diskuterat så många kvällar vid lägerelden.


Buford sände ett meddelande med kurir till Reynolds, där han meddelade att han var engagerad med Hills och kanske Ewells kårer norr om Gettysburg. Han behövde omedelbara förstärkningar. Skulle han stanna och slåss? När Reynolds erhöll meddelandet någon timme senare, svarade han inte på det, han satte sporrarna i sin häst och red i sporrsträck norrut, endast med sin livvakt och kårfanan smattrande i fartvinden.

Det har ofta diskuterats varför general Lee lät sig dras in i Gettysburg. General Longstreet gillade inte upplägget, med nordstatarna dikterande platsen för slaget, kontrollerande geografin. Han menade att man borde dra sig ur, retirera och göra exakt samma sak som Buford, men på deras villkor. Lee vägrade, vilket endast kan bero på att han köpte generalerna Hills och Heaths missuppfattade bild av nordstatarnas agerande. Det de såg som kaos på andra sidan, med kavalleri ridandes hit och dit utmed en förskräckligt tunn front, i var i själva verket Bufords taktik för dagen. De var lurade, det var menat för dem att tro exakt vad de antog, att det bara var en fråga om att fösa undan förvaret, ta åsarna där bakom och slåss en annan dag. Det var vetskapen om att Hills och Ewells kårer snabbt kunde grupperas för anfall under dagen, mot en fiende som var mer oorganiserad än dem, som drev händelserna framför sig. Så när nordstatsinfanteri, svettiga efter en sjuhelsikes marsch, började avlösa kavalleriet ute på fälten, så fortsatte först Hill och senare Ewell att pressa på med mera trupp. Under dagens lopp hade Lee bestämt att detta var platsen för striden, i rak motsats till vad han tidigare haft för avsikt. Longstreet var chockad.

Pettigrew

Nordstatarna genomförde norr och väster om Gettysburg en skicklig fördröjningsstrid mot numerär övermakt, så att bakomkommande trupper kunde befästa åsryggarna att falla tillbaka på. Lee förde sina två tätkårer sida vid sida, med Ewell längst ut öster, anfallande rakt norrut, nu genom själva staden Gettysburg, och Hill närmast, i väster, kämpandes över åar och åsryggar, långsamt framåt. General Buford kunde lättad dra sig ur striden med sin brigad. Han hade tagit femtioprocentiga förluster, men lyckats över förväntan med sitt värv, att engagera men hålla sydstatarna borta från Higher Ground. Han såg aldrig Reynolds mer i livet. Den hårdförde kårchefen stupade för en prickskytts kula och under flera timmar leddes striderna vid Gettysburg denna första dag av hans ställföreträdare, general Abner Doubleday, till dess att chefen andra kåren, general Winfield S. Hancock, kom upp och avlöste honom.

Vid eftermiddagen var slaget om Gettysburg i full kraft. Tiotusentals man var engagerade på båda sidor. Snustorra fält, skogar och Gettysburg stod i brand efter häftig artilleribeskjutning, röken och larmet hördes vida omkring. Hela USA visste nu vad som hänt. General Hills ansträngningar under förmiddagen från väst hade avlösts av Ewells förnyade krafter från norr under eftermiddagen. Doubleday och Hancock hade fört tillbaka sina förband till Cemetary Ridge, fiskkroken, söder om staden, där man nödtorftigt lyckats uppföra en enkel försvarslinje utmed åsryggen. Man förde hela tiden upp ny trupp söderifrån, utschasade män som marscherat hårt i timmar tvingades omedelbart gå i strid på krönen. Det var oerhörda krav som ställdes på dem i denna timma. Ewell kastade fram sina divisioner i återkommande attacker, utan framgång. Den mest störande nyheten general Lee fick under denna dag, när han själv var upptagen med att dra samman sin egen armé i väster, var att nordstatarna, The Yankies, slogs på ett sätt man aldrig sett tidigare. Förut hade man alltid kunnat pressa dem till underkastelse, inte nu. De vägrade släppa den där förbannade åsryggen.

Mörkret föll den första dagen och striderna mattades av till en duell med artilleri och fosforgranater. General Ewell kritiserades hårt av flera generaler i hans egen och Hills kårer för att inte ha gjort tillräckligt. Lee lyssnade tålmodigt, men sin vana trogen gjorde han inget, utan förväntade sig att alla förstod situationens allvar. Samtidigt hittade general Meade, chefen för Army of Potomac, fram till Hancocks stab. Han var en dag försenad och inte nöjd med detta. Han hade tvingats in i en strid han inte haft att göra med. I en liten stuga, fullproppad av generaler, varav flera skadade, ställdes han inför faktum Tusentals man hade redan offrats vid Gettysburg, striden var satt. Han såg Hancock i ögonen och frågade om förutsättningarna var goda – if the grounds are good? Hancock svarade självsäkert att det var de – yes, the grounds are very good, Sir. Meade såg sig om bland männen i rummet, nickade och sa: – Okay, let’s fight.

2. Longstreets attack, 2 juli


General Longstreet gillade inte läget. Han hade varit kritisk ända från dagen innan och hans tveksamhet hade noterats av general Lee. Mycket pekade på att den gamle generalens främsta stressmoment var känslan av att hans andreman inte var med på noterna. På kvällen den 1 juli hade Longstreet beordrats av Lee att föra fram sin kår från kön och på morgonen den 2: a utföra en attack mot unionsarméns ställningar utmed den södra sektionen av Cemetary Ridge. Longstreet hade ifrågasatt detta. Det var inte så, som Lee antog, att man därigenom kunde flankera nordstatarna och rulla upp dem. De visste inte hur de blå linjerna var beskaffade i detalj, eftersom fullvärdig spaning inte hade utförts.

Den stora frågan i detta avseende: Var fanns J. E. B. Stuarts kavalleri? Med enbart infanteri kunde Longstreet inte räkna med att utläsa den tänkta frontens beskaffenhet. Under natten kunde han själv höra hur nordstatarna byggde på sina ställningar på höjderna framför Cemetary Ridge, som Peach Orchard och Devil’s Den – what a name? Dessutom, hur långt söderut, eller svängt österut var unionens linjer? Han kunde inte utröna detta, han skulle få kämpa blind. Longstreet hade tre divisioner i sin kår, men kunde enbart bruka två av dem. Hans främsta enhet, general George E. Picketts division befann sig fortfarande i kön, utförande nödvändigt skydd i ryggen åt hela Army of Northern Virginia.

Longstreet

Åtta brigader hade han till förfogande, under divisionscheferna Lafayette McLaws och John Bell Hood. De skulle tvingas avancera över öppen terräng, inför högre fiendepositioner, bestyckade med artilleri, i två efter varandra följande omgångar. De kände inte exakt fiendens positioner och Longstreet led med sina divisionschefers tvivlande ansiktsuttryck. Det hjälpte föga att Lee ämnade utföra fortsatt tryck mot fienden i norr med Ewells och Hills utmattade kårer. Detta skedde minst en halvmil bort, hur skulle man kunna koordinera sådana avstånd? General Meades försörjningslinjer och rapportvägar var mycket mindre än hälften av deras och de dominerade de högre positionerna. General Hood var rasande och lade in om en officiell protest, en mycket allvarlig, disciplinär åtgärd, som Longstreet plikttroget noterade, men inte delegerade till Lee förrän långt senare.

Läget hos nordstatarna var inte mycket bättre. I söder var det som sämst, där tredje, femte och sjätte kårerna var i färd med att marschera in sina slutkörda trupper och fylla upp linjerna allt eftersom. Under föregående kväll och under natten hade general Daniel E. Sickles fört fram sin tredje kår till de framskjutna positionerna norr om Devil’s Den. När Longstreet attack igångsattes under de tidiga morgontimmarna pressades Sickles kår tillbaka under hårda strider. Under tiden fyllde man ut Cemetary Ridge bakom Sickles, med inkommande trupp ur general George Sykes femte kår. Striderna drog sydstatarna mer i nordostlig riktning än de önskat, medan Sickles retirerande soldater vek av västerut för att inte hamna under friendly fire från femte kåren. Läget var mer prekär för nordstatarna än vad kartorna avslöjar. Femte kåren hann knappt gruppera sig, det sista förbandet att placera sig på Cemetary Ridges absolut södra tipp, var överste J. Lawrence Chamberlains 20th Infantry Regiment Main, ur överste Strong Vincents tredje brigad. De klamrade sig fast på Little Round Top minuterna innan sydstatarna kastade sig över dem.


Kvar i Devil’s Den låg general Hood svårt sårad. Han bars bakåt på bår medan hans ställföreträdare, general Ewander M. Law fortsatte striden. Hood skulle överleva, men hans bitterhet smittade av sig på den nu deprimerade Longstreet. Striderna denna andra dag var ännu desperatare än dem dagen innan. De närvarande utländska militärobservatörerna på bägge sidor hade aldrig sett på maken när dessa gigantiska arméer av frivilliga brakade samman i fruktansvärda bataljer. Striderna på den södra delen av Cemetary Ridge var förödande. Sydstatarna studsade mot de envisa nordstatslinjerna. På Little Round Top slogs överste Chamberlains soldater nästan till sista man. Longstreet kommenderade reträtt när hans två kårer meddelade femtio procents förluster. Det fanns inget att göra. General Lee hade svårt att tackla den väldige ställföreträdarens talande tystnad när de möttes senare på eftermiddagen. Longstreet var stukad, hans tvivel större än någonsin.

I samma veva anlände J. E. B. Stuart med sin stab till Lees härläger. Han ignorerade de anklagande blickarna från kollegorna, utan bar sitt huvud högt. Han hade inget fel gjort, han bad om audiens hos general Lee. Han fick vänta i solgasset och svettas. När han väl fick stiga in i huset där Lee höll till, mötte han en general han inte sett tidigare. Den annars så sakrale Lee, en snäll Father Christmas i framtoningen, som aldrig höjde sin röst, ens i hetsade tillfällen, stirrade på honom med ögonen skuggade av återhållen ilska. Hade general Stuart missförstått hans order? Hade han uttryckt sig oklart? Detta att Lee omtalade Stuart i tredje person fyllde den tilltalade med ren och skär skräck. Hans protest stoppades tvärt med en enkel höjd hand. Lee förklarade i lugnt maner att Stuart undanhållit sina plikter och åsamkat hela armén stor skada. Stuart hade renderat Lee blind på slagfältet genom att undanhålla honom hela kavalleriet.

Stuart

Stuart brast i gråt och erbjöd Lee sin sabel som tecken på sitt omedelbara avsked. Lee skall ha drämt näven i bordet och vrålat – ja, vrålat – att det inte fanns tid till sådant nu. Han vädjade till Stuart att ta sig samman och hädanefter leverera den kompetens han så väl visste härskade i den egotrippade generalens inre. Stuart vacklade likblek ut ur huset. Han skulle aldrig spela en framträdande roll under Gettysburg, men kom att utgöra ett viktigt skydd för Lees rygg under reträtten tillbaka över Potomac River. Jeb Stuart, James Ewell Brown Stuart, är i militärhistorien ansedd som en av de främsta kavallerigeneralerna, en viktig byggsten i Lees tidigare framgångar under inbördeskriget. Han skulle efter Gettysburg fortfarande vara en primär resurs för Lee.

När andra dagen skymde trodde både Longstreet och Meade, på var sin sida av fronten, att det nu var över efter allt detta stridande. De hade fel.

3. Pickett’s Charge, 3 juli


General Lee var inte färdig än, han ville ha en förnyad attack mot unionens linjer på den tredje dagen, fredagen den 3 juli. Han ansåg sig inte kunna dra sig ur, utan att försöka ännu en gång. Han var pressad från Richmond och alla uppoffringarna, inför hans ideologiskt mycket motiverade trupper, skulle han förlora ansiktet. Longstreet var uppbragd, ännu ett anfall, nu när Meades trupper måste vara mer samlade än någonsin. Var fanns det förståndiga i detta? Rent taktiskt liknade planen den från föregående dag, en dubbel attack med Ewell mot unionens högerflank och Culp’s Hill, i kombination med Longstreet mot vänsterflygeln, med i första hand general Picketts ännu friska division.

Där fanns redan där e idé om att angripa mot unionens centrum, ett betydligt flackare landskap som utgjorde en öppning i Cemetary Ridge. Man antog att p.g.a. tidigare attacker utmed flankerna, hade Meade tvingast föra reserver från mitten. De initiala rapporterna talade om kanske 5 000 man i förstärkta ställningar, men där fanns artilleri. Under förmiddagen skedde dock ett skifte i Lees fokus. General Ewell hade inlett på morgonen den andra striden om Culp’s Hill, ett meningslöst anfall med svåra förluster, som nu stoppades helt genom att tungt federalt artilleri fördelades till platsen. Detta fick Lee att förstärka sin plan för Longstreet.

Pickett

Longstreet skulle med sin sista, friska division, Picketts Viginians, tillsammans med två nu relativt utvilade divisioner ur general Hills kår, generalerna Pettigrew och Isaac R. Trimble, utföra ett frontalangrepp rakt in i Meades center, där general Hancocks kår stod, i syfte att spräcka nordstatarna i två frontavsnitt. Tretton brigader, 16 000 man. Longstreet trodde inte sina öron. De skulle marschera dessa män i attackformation över en kilometer öppen mark, i uppförslut, utan vetskap om eventuella flankåtgärder från nordstatarnas sida, eller försvar för något sådant. Argumentet att Lee samlat nästan hela konfederationens artilleri, 150-170 pjäser, som understöd, imponerade inte mycket på den storvuxne mannen. Nu var det Longstreets tur att framföra en formell protest, han t.o.m. bad om att general Hill skulle leda anfallet, då huvuddelen av styrkan ändå utgjordes av hans folk. Lee tog illa vid sig och Longstreet bad om ursäkt. Förberedelserna sattes igång.

Longstreet placerade sin gamle vän och förtrogne, general Pickett som operativ chef. Hans division skulle utgöra höger flank. Det väldiga artilleriet stod under Longstreets artillerichef, den endast 28 år gamle överste Edward P. Alaxander. Vid möte de båda männen emellan drabbades Longstreet av ännu ett bakslag då Alexander upplyste honom om att de inte hade tillräckligt med ammunition, samt att logistiken för att få ytterligare granater levererade var minst sagt undermålig. Det hela var illa förberett.  Artilleriet hade två uppgifter, först att slå ut Hancocks artilleri, som de kunde se i kikare på andra sidan fältet, därefter skulle de skydda Picketts anfall med konstant bombardemang – då, endast då fanns det ett uns av chans att de skulle lyckas. Alexander gjorde helt klart för Longstreet att så skulle det inte bli under rådande omständigheter.


Vid ettiden på dagen startade överste Alexanders bombardemang av unionens linjer. Det kom som en överraskning och det tog tid för dem att svara. Ungefär 80 federala kanoner öppnade moteld och snart var hela området höljt i krutrök. Tusentals nordstatssoldater flydde undan den mördande elden, men stoppades upp av den väldiga, bakomvarande kroppen av general Meades reserver, minst 20 000 man. På grund av sydstatarnas tidigare splittrade anfallsscenario hade Meade beslutat placera sin taktiska reserv i mitten, med Hancocks kår, så att den snabbt skulle kunna flyttas åt ena eller det andra hållet. Det var egentligen ganska elementärt. General Hancock föll från sin häst, sårad, dock inte fatalt, av splitter. Nordstatarnas moteld, kraftigare än väntad, under ledning av general Henry J. Hunt, bidrog till att försena Picketts förberedelser. Efter tre timmars spärreld, mattades det av från sydstatarnas håll och anfallet rullade igång.

Ur skogarna väster om fronten klev så Picketts divisioner ut i öppen vy. Deras linjer sträckte sig närmare två kilometer i bredd och rörde sig framåt under karaktäristiska s.k. rebelltjut. Man marscherade över fältet med bajonettförsedda musköter mot axeln, klev över gärdesgårdar och enskilda vägar, likt en mäktig lavaström. Man fördes framåt av sabelviftande officerare och fanvakter, vars baner, sargade från gamla bataljer, svängde i hettan. En del brigadchefer red stoiskt till häst, såsom generalerna James L. Kemper och Richard P. Garnett i Picketts division. I kikaren kunde Longstreet se att den avtagande artillerielden inte alls var enbart taktik. Han såg överste Alexander rota runt i ett berg av tomma, rödmålade granatlådor. Till sist uttryckte den unge artilleriofficeren sin förtvivlan när hans kanoner helt tystnade, genom att slänga sin mössa i marken och gömma ansiktet i händerna. Från sina positioner kunde generalerna Lee, Longstreet och Pickett höra hur ett jättelikt mänskligt vrål steg från de blå linjerna på andra sidan. Tusen och åter tusen man reste sig upp och kom rusande bakifrån. Nu skulle det bli Turkey Shoot och alla ville vara med. Förstört artilleri vid frontlinjen ersattes och laddades med kartescher. Längre bak styrdes tyngre artilleri in sina spränggranater mot de avancerade sydstatarna. En mördande eldgivning exploderade.


Slakten startade när Picketts trupper hade hälften kvar att avverka, en 5-600 meter. Linjerna mejades ner allt eftersom de fylldes på bakifrån. Generalerna Kemper och Garnett föll omedelbart, hästarna drevs i panik bakåt genom de stupande leden. Det gick inte längre att föra fanorna framåt, utan de måste föras sänkta för att överhuvudtaget kunna avancera. General Lewis A. Armistead, den kvarvarande brigadgeneralen i Picketts division, tog sig framåt och spetsade sin karaktäristiska, svarta hatt på sin sabel och med den höjd över huvudena manade han på männen med stridropet – Forward Virginians. Man nådde fram, men all kraft var ute ur momentet. General Armistead både sköts och stacks ner av bajonetter innan han avled i armarna på federala officerare. Ur tusentals trotsiga strupar ropade nordstatarna om och om igen: – Chansellorsville, Chansellorsville, Chansellorsville.

General Lee lämnade sin position och red ner för att söka upp sitt folk. Han kommenderade allmän reträtt och gruppering för försvar. När han fann Longstreet hade dennes stab just fysiskt hindrat honom från att försöka igångsätta ett anfall med sig själv till häst, ett klart självmordsförsök. General Pickett hittades svårt chockad i skogen. När Lee, i ett försök att tala förstånd med den tomt stirrande mannen, bad honom se efter sin division, svarade han entonigt och utan kraft: – General Lee, jag har ingen division längre. 6 000 man lämnades döda och lemlästade på fältet, för trossarna att ta hand om under eftermiddagen och kvällen.

Grant och Lincoln

Nordstatarna hade segrat, till sist. Alla var utmattade, flera generaler var sårade, eller stupade, det var ingen större svårighet för Meade att propagera för en ny, försiktig taktik. Oppositionen, nu med kårchefer som Reynolds och Hancock ur leken, leddes av general Buford. Han menade absolut att man skulle ta tillfället i akt att gå till attack för att en gång för alla förstöra Army of Northern Virginia, general Lees hela befäl, konfederationens huvudsakliga militära styrka. Man hade hela reserven intakt, general John Sedgwicks hela sjätte kår, hans eget kavalleri …

… men, nej. General Meade bröt mot sin stående order från president Lincoln när han kommenderade rast och vila. Det var som om han ville suga på tillfredställelsen av att ha överlevt den strid han aldrig planerat från början. Från Harpers Ferry kom ytterligare goda nyheter, nordstatarnas Army of the West, under general Ulysses S. Grant hade resolut besegrat fienden i en framgångsrik offensiv. Meade kunde i detta läge inte tänka sig att allt detta goda skulle försätta honom i problem.