söndag 23 augusti 2015

Über preußisch


Så nära slutet fanns det inte längre incitament för att hålla på gamla oförätter, inte ens i Adolf Hitlers värld. Flera gamla stridshästar han en gång gjort sig av med för att inte vara tillräckligt politiskt korrekta, återtogs i tjänst i takt med att det tredje riket kollapsade. En typisk sådan var General der Panzertruppe Dietrich von Saucken, tidigare Panzerkorps Grossdeutschland, Kampfgruppen von Saucken, östfronten från början till slut, sårad sju gånger i första världskriget, till sist intill oigenkännlighet.

Han hade någon vecka tidigare förflyttats från fronten vid floden Vistula och placerats i Führerreserve för att ha ifrågasatt krigets vett och sans inför generalöverste Heinz Guderian, chef för Oberkommando das Heeres, OKH. Om det skett inför någon annan och han hade mycket väl ha avrättats. von Sauckel marscherade ner och in i führerbunkern iförd full kavalleriuniform med sabeln fästad i det blanka bältet. Det var förbjudet för alla att närma sig Hitler med någon form av vapen, men ingen vågade stoppa den knallhårde preussaren vars stövlar smällde mellan betongen när han forcerade säkerhetskontrollerna.


Han hatade Hitler och hans svårt ärrade ansikte vägrade att visa något annat när han med en knapp antydan till bugning ställde sig framför den sjukligt darrande diktatorn. Führerns hov av lakejer stirrade uppbragt på honom, men sa inget, för general von Saucken var en av de fem främsta generalerna Tyskland hade kvar. Hitler benämnde honom enbart Saucken, hälsade honom välkommen och sa att det var bra att han kunde komma. Han hade ett uppdrag åt honom, att flyga till den inringade enklaven Ostpreussen, hans hemtrakter, och där ta kommandot över andra tyska armén efter generalöverste Walter Weiss, som blivit chef för Heeresgruppe Nord.

Och sedan sa han:
– Ni rapporterar för Albert Forster, Gauleiter i Danzig.
Svaret kom omedelbart i det att von Saucken drämde näven i kartbordet, så alla måste ha hoppat i rummet, och lutade sig hotfullt framåt mot führern.
– Jag har inte för avsikt, Herr Hitler, att ta order av en Gauleiter, fräste han förraktfullt
Samtliga höll andan, beväpnad med sabel hade generalen gjort ett utfall mot führern och dessutom, kallat honom för Herr – otänkbart. Hitler såg upp på von Saucken när denne återtog sin stående pose framför honom. Hans ögon var uttryckslösa och vattniga.
– Som ni vill, Saucken, ni behåller ert eget befäl.
Med detta utförde von Saucken ännu en knappt märkbar bugning, gjorde helt om och marscherade ut ur rummet och bunkern utan att någonsin återvända.

Albert Forster

von Saucken ledde andra armén, som snart blev Armeeoberkommando Ostpreussen när man tog in de sorgliga resterna av den fjärde armén, med all den skicklighet han förmådde. På så vis lånade han en avgörande hand till de civila myndigheterna att rädda livet på tiotusentals människor att fly från den röda armén. När läget i april blev definitivt hopplöst erbjöds han att flygas ut ur fickan, men vägrade, han skulle stanna och möta sina mäns öde, det var hans plikt som soldat och deras general.

Han rekommenderade sina trupper att kapitulera dagen efter den allmänna vapenvilan proklamerats av de allierade den 8 maj. Samma dag hade han erhållit av OKH, på en av führerns sista order, svärd och diamanter till sitt riddarkors med eklöv, den siste av blott tjugosju mottagare under hela kriget. von Saucken gick i fångenskap med sina återstående soldater. Han fördes till Moskva och NKVD: s högkvarter Lubjanka. Senare sändes han till Tajsjet i Sibirien och Gulag. Han hölls i isolering, tvingades till hårt arbete och torterades svårt för att ha vägrat skriva under falska dokument.


Dömd till rullstol resten av livet återvände han till Tyskland 1955 och tog upp målning. Dietrich von Saucken avled vid 88 års ålder i Pullach, nära München 1980. Bundeswehr gav honom full, högtidlig begravning passande för en general.


fredag 21 augusti 2015

200 militärhistoriska inlägg


Det blev till sist hög tid att summera tre års skrivande och tvåhundra inlägg på min blogg med att här nedanför nedteckna de två kanske mest betydande generalerna i vår tid, det moderna krigets fäder – Helmuth von Moltke, Den äldre och Ulysses S. Grant, Onkel Sam.

von Moltke har alltid varit självklar i detta sammanhang, så har fallet inte nödvändigtvis varit med Grant. Ändå var de samtida, båda firade sina framgångar under 1860-talet, dessutom i liknande konflikter, de tyska enhetskrigen och det amerikanska inbördeskriget. Militärhistorien har dock alltid behandlat den amerikanska erfarenheten med arrogans, ungefär på samma sätt som man alltid hävdat att amerikaner saknar kultur.

En vanlig kommentar rörande amerikanska fältherrar under inbördeskriget har varit deras brist på skolning, vilket definitivt inte var fallet med von Moltke, en av sin tids störste militäre akademiker. Det har slarvigt hävdats att amerikanerna kände till lite om Napoleon, för att i nästa andetag kalla det stora inbördeskriget historiens första moderna krig, utan att kommentera motsatsförhållandet i detta.

Grant hade inte von Moltkes fördel av att vara på toppen av sin karriär när kriget kom på allvar, han hade ingen möjlighet att öva sina stridskrafter från grunden, utan han kom nästan från ingenstans och improviserade med lika stora, eller större styrkor som den gamle preussaren. Ändå har Grant missgynnats av historien.

1900-talet dominerades av väldiga, globala militära konflikter, där både Tyskland och USA spelade huvudroller utifrån olika motiv och deras aktioner hämtade kraft och vilja från deras erfarenheter. Ingen förnekar den teutoniska militarismens position i historien och von Moltkes avgörande roll i detta, få ger amerikanerna ett likvärdigt erkännande och Grant är påtagligt isolerad som militärhistorisk karaktär.

USA gick segrande ut ur 1900-talet i större omfattning än någon annan nation i historien. Det finns orsaker till detta och det är hög tid att jämställa Ulysses S. Grant med Helmuth von Moltke d.ä. och att ge den amerikanska militärhistorien sin rättmätiga plats och betydelse – vilket har varit en av min bloggs främsta mål och mening.

Torbjörn Kvist


Onkel Sam


Ulysses S. Grant var den mest framgångsrike generalen i den amerikanska militärhistorien. Han var i eget majestät den främsta orsaken till unionens seger i inbördeskriget. Obesegrad på slagfälten, tvingade han sammanlagt tre sydstatsarméer till kapitulation, inkluderat den viktigaste av dem, Robert E. Lees Army of Northern Virginia. Samtliga av unionens mest prominenta segrar under kriget, frånsett enbart Gettysburg, skedde antingen under Grants direkta ledning, eller under hans överordnade befäl. Hans arv som strateg influerar till denna dag inte enbart den amerikanska, utan även andra arméer i världen.

Grants karriär var även en av de absolut mest meteoriska i militär och politisk historia. Han var säljare hos faderns skinn och läderaffär i den lilla staden Galena, Illinois, när inbördeskriget startade i april 1861. Inom tre år hade han blivit den förste amerikanske soldaten att inneha rangen som generallöjtnant på permanent basis sedan George Washington. På mindre än åtta år skulle ha ta plats i Vita huset som USA: s president. Män som blir professionella soldater och därefter växer till framstående ledare, tenderar att välja den karriären tidigt i sina liv, ofta som resultat av arv, eller släktskap inom det militära. Robert E. Lee och George S. Patton exempelvis hade anfäder som var stora krigshjältar och bestämde sig som mycket unga att bli officerare. Ulysses S. Grant tillhörde inte denna kategori överhuvudtaget.

Hiram Ulysses Grant – namnet Ulysses Simpson Grant var ett misstag av West Point – föddes 1822 som son till en framgångsrik affärsman i Point Pleasant, Ohio. Om Grant haft några som helst tankar på att bli militär som ung, så dolde han det väl. Hans antagning till West Point, Class of 1843, var arrangerad av hans far utan hans vetskap. Enligt hans egna uppgifter avskydde han det från början och gav efter bara för att fadern insisterade på det. Pojken tycktes ha saknat initiativ. Åter igen, hans egna uppgifter, Grant ogillade sina fyra år på akademin. Samtidigt var han ganska framgångsrik och slutade som tjugoetta i en klass av totalt trettionio kadetter. Trettiosex av dem som antogs med Grant 1839 slutförde aldrig den hårda skolan. Vid sidan av att ha lyckats väl i matematik, precis som Napoleon, var han en skicklig tecknare, något som stärkte hans förståelse för topografi, och han tjänstegjorde även som president för kadetternas litterära förening. På så sätt uppvisade Grant en unik kombination av fallenhet för både det precisa och det abstrakta. Han var också en suverän ryttare och hans rekord på akademin höll under flera decennier framåt.


USA förklarade Mexiko krig den 13 maj 1846 efter långtgående gränsdispyter. Grant var då en ung löjtnant vid 4th Infantry Regiment, nära St Louis, Missouri. Han var fortfarande ambivalent om sitt karriärval och erkände senare att han vid första drabbningen – kände sorg över att ha värvat sig. Grant blev kommenderad till regementets kvartermäster, en mycket ansvarsfylld position, där han ledde provianteringen för allt vad soldaterna kunde behöva i fält, utom fortskaffning, något som US Army fortfarande brukade separat kommissariat för. I teorin innebar hans post att han ställdes utanför stridens hetta, men Grant insåg snart att bataljen snarare drog honom till sig och han sökte aktivt efter tillfällen att ta sig an mexikanerna. Vid ett tillfälle använde han sig av sitt goda ryttarskap för att flera gånger rida med väl behövd ammunition genom fiendens eldgivning. Den viktiga betydelsen för denna gärning gick aldrig förlorad hos honom. Under hela hans militära karriär skulle han vara noggrann med tillgången på just ammunition.

Grant var unik i det sammanhanget att han även tjänstgjorde under båda av de stora amerikanska generalerna under det mexikansk-amerikanska kriget, Winfield Scott och Zachary Taylor. Även om båda var excellenta militära ledare, var Scott en militär showman som alltid bar samtliga medaljer han någonsin förtjänat på uniformen, medan Taylor tenderade extrem enkelhet, nästan asketism. Grant tog efter Taylor, som också blev vald till USA: s president 1848. Grant lade med dessa erfarenheter särskilt märke till vad militära ledare kunde åstadkomma på slagfältet med mod och initiativ.

Efter kriget blev han placerad i garnisonstjänst i Kalifornien, något som snart tråkade ut honom. Han saknade också sin familj i St Louis, hustrun Julia och en son han ännu aldrig sett. Det här var den period där ryktet föddes att han drack mycket, ett påstående som saknar samtida bevis av något slag. Grant såg ingen annan utväg än att 1854 begära avsked ur armén, just efter hans befordran till kapten. Tillbaka i St Louis tog han över jordbruket på det land som hans svärfar gett till dem i bröllopsgåva. Hans otåliga sinnelag och reslust gjorde honom dock till en påfallande olämplig kandidat som bonde. Han gjorde bra ifrån sig de första åren, men den ekonomiska krisen 1857 drabbade honom hårt. Grant inledde nu en period i många olika yrken, bl.a. som skulduppbördsman och vedförsäljare. Till sist antog han sin fars erbjudande att arbeta som försäljare på en av familjen Grants butiker hemma i Illinois.

Vicksburg

Den 14 april 1861 föll Fort Sumter för sydstaternas trupper, vilket innebar startskottet för inbördeskriget. Grant deltog i ett offentligt möte i Galena och han beslutade att återvända i aktiv tjänst som officer i unionens armé. Att komma tillbaka visade sig dock ovanligt svårt för honom. Inledningsvis, när man i Washington trodde att 75 000 man skulle räcka i extra mobilisering, fanns det ett överflöd av återvändande f.d. aktiva officerare. Dessutom prioriterade man officerare med kontakter och finansiell backning för att organisera egna regementen. Dessa omständigheter hindrade Grant att uppta rangen som överste, något han hade anledning att förutsätta med hans utbildning och erfarenhet som kapten i reserven. Det var alls inte en egotripp från hans sida, tidigare kaptenen, numera politikern George McClellan, fick kommission som generalmajor 1861.

Det tog två månader och en del lyckliga omständigheter för Grant att i juni 1861 erhålla kommission som överste och chefskap för 21st Illinois Volunteer Regiment. Samtidigt nåddes han av ytterligare goda nyheter. Genom den gamle vännen och kongressmannen Elihu B. Washburne, en nära förtrogne till president Abraham Lincoln, såg man till att den forne läderförsäljaren befordrades till brigadgeneral. Detta var inte enbart en insikt om Grants kapacitet, utan också en vilja från det republikanska partiet att få fler politiskt lojala generaler i armén. Även i detta tidiga skeende av kriget uppvisade Grant sina typiska drag som general, att aggressivt söka fienden och driva honom till strid. Vid närmandet av konfederala trupper vid floden Salt i Missouri, satte han omedelbart in sitt regemente för attack, bara för att finna att fienden gett sig iväg. Grant insåg med denna händelse att sydstatarna var minst lika rädda som de själva var, en lärdom han aldrig skulle glömma.

Mississippifloden delar den nordamerikanska kontinenten med stora tillflöden som floderna Missouri och Ohio, som båda skär djupt både till öster och väster. Tidigt insåg Grant den vitala nödvändigheten för unionen att kontrollera dessa vattenvägar, samtidigt som politikerna i Washington och de sämre generalerna var besatta av att inta konfederationens huvudstad Richmond, Virginia. Grants position på den s.k. Western Theater innebar betydligt mindre uppmärksamhet än vad som skedde i öst, men gav honom också likvärdigt större manöverutrymme och frihet.


Belmont, Missouri är en liten stad som tittar ut över Mississippifloden, direkt på motsatt sida från Columbus, Kentucky. Båda städerna var ockuperade av konfederationens trupper sedan november 1861 och användes för att blockera floden för unionens trafik. Den 7 november beslutade Grant att skrämma konfederationen ut ur Belmont. Han samlade vad som idag skulle kallas en kombinerad anfallsstyrka, 12 000 man infanteri tillsammans med understödjande kavalleri och artilleri på örlogsfartyg och andra flytetyg vid Cairo, Illinois. Han seglade denna styrka nedströms mot Belmont och landsteg en halvmil norr om konfederationens ställningar. Fullständigt överraskade flydde fienden fältet.

Effekten var dock kortvarig, sydstatarna omgrupperade snart och attackerade själva i ett försök att skära av Grants reträttväg. Tack vare det medhavda kavalleriet och artilleriet misslyckades dessa försök och hans trupper kunde i säkerhet återvända till Cairo. Belmont var inte mycket mer än en stor räd, men för nordstaterna var det tacksamma nyheter i tid då alla rapporter från fronten i öst talade om förluster. Striden var också viktig som ett skolexempel på Grants kännetecknande bruk av snabbhet och överraskning. Det var också den första av det slag som skulle komma att kallas amfibisk krigsoperation. Grants framgångsrika samarbete med flottan, något som var mycket ovanligt vid den tiden, fortsatte med hans nästa större operation mot konfederationens fästen Fort Henry vid Tennesseefloden och Fort Donelson vid floden Cumberland.

Avancemanget mot dessa två fort var något Grant gjorde i strid med sin överordnade, chefen för den västra armén, general Henry Halleck. Det illustrerade hans bruk av innovativa metoder för att föra krig. När andra generaler tänkte i europeiska termer av att inta städer, framför allt Richmond, eller ta territorium och sedan hålla dem, såg Grant den nordamerikanska geografin. Floderna Mississippi, Tennessee och Cumberland skar alla djupt in i konfederationen. I motsatts till järnvägen kunde floderna inte skäras av och förstöras av sydstaternas ökända kavalleriräder. Genom att använda dem som transportleder för unionens trupper kunde man manövrera långt söderut och skära av konfederationens försörjningsled. De städer och territorier fienden då höll skulle därmed falla som mogen frukt.

Föredömet Taylor

Kapitulationerna av forten Henry och Donelson, den 6 februari respektive 16 februari 1862, utgjorde de första riktiga segrarna för unionen i kriget. Händelserna gjorde Grant till en nationell hjälte och gav honom smeknamnet baserat på hans egentligen falska signum U. S. Grant – Unconditional Surrender Grant*.

Grant var en hjälte, men det var också något som skapade avundsjuka och fiendskap bland hans kollegor, inte minst hos ränkmakaren Henry Halleck. Otroligt nog, under veckorna som följde tagandet av de två forten, jobbade Halleck på projektet att få Grant förflyttad. Det enda resultatet av dessa försök innebar att konfederationen kunde återta initiativet i väst. Tidigt i april 1862 låg Grants Army of the Tennessee i väntan intill en kyrka kallad Shiloh. Man planerade att avancera in i norra Mississippi och avvaktade att general Don Carlos Buell skulle ansluta sig med sin Army of the Ohio.  Sydstatsgeneralen Albert S. Johnston, som använde den sex veckor långa pausen efter förlusten av forten Henry och Donelson till att samla en armé på 50 000 man i norra Mississippi, beslutade nu att slå Grant innan Buell anlände.

Slaget vid Shiloh, som startade på morgonen den 6 april 1862, var inte enbart det vid den tiden mest kostsamma slaget i inbördeskriget, de totalt förlorade 24 000 i stupade och sårade representerade även de största förlusterna någonsin i den amerikanska militärhistorien. Grant hade valt sin position noggrant och sydstatarna kom aldrig i närheten att kunna utmanövrera honom. Buells trupper förenades mad hans, natten till den 7 april. Grant gick till motoffensiv dagen därpå och drev fienden från slagfältet. Unionen erhöll en grym bonus i det att general Johnston stupade.

Vicksburg

Förlustsiffrorna chockade allmänheten i norr. Det förekom mycket oansvarig och vidlyftig medierapportering från slaget och alla de som kritiserat Grant några veckor tidigare blev nu direkt fientligt inställda till generalen från Illinois. Ställd inför krav på Grants avsked från tunga kongressledamöter skulle däremot president Lincoln ha svarat: - I cannot spare this man; he fights. Enligt Grants memoarer blev Shiloh den drabbning som övertygade honom om att kriget skulle bli långt och kostsamt. Det var slut med illusionerna och med detta hängande över honom antog han utan att tveka nästa utmaning: Att förstöra det viktiga konfederala fortet Vicksburg vid Mississippifloden.

Essensen av vad som långt senare under andra världskriget skulle bli känt som blitzkrieg, eller blixtkrig, består huvudsakligen i erövrandet av viktiga strategiska mål genom snabb rörlighet, kombinerat med relativt låga kostnader i manskap och materiell. Den första praktiseringen av denna form av chockartad krigföring utfördes av Ulysses S. Grant under hans kampanj att ta Vicksburg, Mississippi mellan maj och juni 1863. Kallat Gibraltar of the West av konfederationens president Jefferson Davis, ligger Vicksburg på toppen av en höjd överblickande en skarp böj i Mississippifloden, vilket gör staden till en naturlig fästning. I konfederationens händer blockerade den unionens flöde av kommers på floden, den skar av det väldiga landet i väster och tillgången till unionens hamn i New Orleans. Vicksburg är nyckeln, sade Abraham Lincoln till sina rådgivare i Washington. Kriget kan inte avslutas förrän vi har denna nyckel i vår ficka.

Grant inledde manövrerandet mot Vicksburg redan under hösten 1862. Han försökte ett stort antal planer för att bygga upp och anfalla fästet. Hans verksamhet lyckades fullständigt förvirra generalen John C. Pemberton, armékommendanten i Vicksburg. I april 1863 skrev en allt mer demoraliserad Pemberton till konfederationens stridsledning, att fienden är konstant i rörelse i samtliga riktningar. Grant igångsatte nu vad han senare skulle säga var den enda plan han hade förtroende i. Han skulle närma sig staden genom bakdörren – den förhållandevis lätt bevakade södra riktningen. Han marscherade sin armé söderut och förbi Vicksburg på andra sidan flodbanken. Han lät sedan transportera den över floden på ångbåtar, som natten till den 17 april i ett nervkittlande gatlopp vågat fästningens svåra artilleri i en rusch söderut. Detta avancerade samarbete armé-flotta, ofta översett i historien, som var Grants varumärke, var mycket likt tyskarnas liknande manövrer mellan armé-flyg under andra världskriget, d.v.s. blixtkriget.

Det moderna krigsfotot 1862

Scenen var satt för den huvudsakliga aktionen i kampanjen. Mellan det att Grants armé ställde upp på den östra flodbanken nedanför Vicksburg den 30 april och starten av belägringen av staden den 18 maj 1863, skulle den marschera ca hundra mil, ockupera och bränna Mississippis huvudstad Jackson och utkämpa, samt segra i fem fältslag på raken. Slutligen kunde man låsa in Pemberton och hans armé i Vickburg, där de skulle lida utan hopp om undsättning till dess kapitulation den 4 juni. Hela tiden levde Grants armé ur landet, utan försörjningslinjer bakåt. Så slöt han handen kring Lincolns nyckel till en kostnad av mindre än 10 000 man stupade, sårade, tillfångatagna eller försvunna.

Efter Vicksburg hade det varit Grants vilja att slå mot Mobile, Alabama och därefter gå norrut mot söderns järnvägscentrum, Atlanta, Georgia. Kombinerat med samtida avancemang från Tennessee och Mississippi skulle de konfederala arméerna i väster bli strippade på försörjning och därmed manfolk för sina operationer. Deras val skulle bli kapitulation eller svält, precis som i Vicksburg. Andra prioriteringar skulle dock blanda sig i. Frankrikes intervention i Mexiko 1862 tvingade unionen att sända trupp mot Louisiana. Deras trupper i Tennessee besegrades samtidigt övertygade i slaget vid Chickamauga i september 1863 och tvingade bakåt till Chattanooga, där konfederationen belägrade dem.

Nödvändigheten att lyfta belägringen blev nu akut. Lincoln placerade Grant i ledningen för samtliga unionens styrkor väster om Appalacherna. Den åtgärden var inte enbart rätt, den innebar även att presidenten kunde lösa situationen med den ständigt konspiratoriske general Halleck genom att göra honom till sin närmaste militära rådgivare, stationerad i Washington. När Grant anlände till Chattanooga fann han att planering existerade för att bryta belägringen, men också att den ansvarige generalen, William Rosecrans, uppenbarligen saknade vilja att implementerade dem – Grant saknade den inte. Mellan den 23 och 25 november 1863 besegrade Grants styrkor konfederationens trupper under general Braxton Bragg och drev dem i riktningen Atlanta.

Appomattox

President Lincoln hade nu sett tillräckligt. Beslutet hade funnits där sedan Gettysburg och Grants samtida framgångar i väst sommaren 1863. Lincoln hade grillat Grants intentioner sedan dess, men det var hans aktioner på fältet som i mars 1864 gjorde honom till överbefälhavare över samtliga unionens styrkor i kriget, med generallöjtnants grad på permanent basis. Vad Grant nu gav Vita huset och USA var inte enbart en strategi för hur man skulle segra i kriget, utan framför allt en absolut säkerhet att kriget skulle vinnas.

Grant var fortfarande intresserad av sin gamla operation mot Mobile, samt av flera samtida avancemang in mot söderns centrala delar, men under våren 1864 fanns där inte tid. Lincoln stod inför ett svårt omval inför november, vilket innebar att en direkt konfrontation med Robert E. Lee på dennes hemmafront inte längre kunde undvikas. Grant förstod det strategiska problemet med att angripa en fiende som hade fördelen av ett fungerande, internt kommunikationssystem. Fram till nu hade konfederationen lyckats överleva genom att ständigt flytta sina styrkor mellan unionens olika avancemang mot dem, mycket på samma sätt som Tyskland försökte med senare under båda världskrigen. Grant skulle hindra detta på samma sätt som Eisenhower och Zjukov gjorde åttio år senare. Han startade koordinerade offensiver i både Virginia och i väst. Den senare leddes av hans vän och förtrogne, general William T. Sherman, medan han personligen stöttade general George S. Meade i den förra.

Grants mål var enkelt. Han skulle med sin Army of Pottomac grabba tag i Lees Army of Northern Virginia och vägra släppa taget om den. Från öppningen av den s.k. Overlandkampanjen den 4 maj 1864, till den slutliga kapitulationen vid Appomattox den 9 april 1865, skulle de två arméerna aldrig vara utom kontakt med varandra – bortsett från några få dagar i mitten av juni 1864.


Grant har i historien blivit anklagad för att ansvarslöst slösat med sina soldater och han har beklätts med epitetet butcher. Förlusterna var höga, bara i maj och juni 1864 förlorade Grant 50 000 man, men senare studier har visat att proportionellt var Lees förluster högre. Medan Grant våndades över i genomsnitt 15-20 procent förluster i enskilda bataljer, svalde Lee hela 25-30 procent – och Lee hade inte råd med det. Siffrorna kunde ha varit lägre för Grant om han fått bättre assistans från sin officerskår, som aldrig tycktes kunna skaka av sig sin inneboende letargi, eller sin rädsla för Robert E. Lee.

Lees, å sin sida, enda möjlighet var att åsamka så mycket skada som möjligt på unionens arméer att deras hemmaopinion gjorde sig av med Lincoln. Hade Lee på något vis lyckats besegra Sherman i väster, hade denna strategi kanske kunnat fungera, men så blev det inte. Konfederationens trupper var underlägsna i antal med 100 procent, skillnaden var än större till deras nackdel vad gällde underhåll. Lincolns återval i november 1864 och Shermans övertygande seger vid Nashville den 15 december samma år ändade i praktiken kriget. Allt som återstod var att Lee erkände detta faktum, vilket han gjorde vid Appomattox.

Appomattox markerade också hans sista militära kampanj. Efter Lees kapitulation tjänstgjorde Grant som General In Chief, en ny position skapad genom Halleck i Washington. Bekymrad över att valet av en demokratisk kandidat till 1868 års presidentval skulle kunna innebära en tillbakarullning av krigets resultat, accepterade han motvilligt den republikanska kandidaturen och blev vald till Vita huset. Det var ingen bra tid i hans liv. En stor del av tiden ägnade han åt att försöka skydda de rättigheter de svarta erhållit i södern, en policy som blev allt mer impopulär med tiden och som skulle överges vid hans avgång 1877.


Ulysses S. Grant avled av cancer i halsen i Mount McGregor, New York, den 23 juli 1885. Hans mycket hyllade memoarer sålde sin första upplaga i mer än 300 000 exemplar.

Han förtjänar sin plats bland de stora militära ledarna i historien. Med skicklighet hanterade han stora arméer som var separerade med tusentals kilometer. Till skillnad från Napoleon eller Fredrick den store, som båda mer än en gång smakade på förlustens bitterhet, så förlorade Grant inte en enda batalj, oavsett standard på motståndet. I motsats till den s.k. Peterprincipen, växte han sig aldrig till militär inkompetens . Oavsett ung officer i Mexiko, eller den högst rankade sedan Washington, Grant avancerade till varje roll, vilka ställde helt nya, än svårare krav på honom, med till synes enkelhet.

Grant tog även till sig nya, radikala militära teknologier, som tidigare fältherrar aldrig använt, som telegrafen, den räfflade musköten, järnväg och ångfartyg. Han använde sig av samtliga dessa till deras fullaste kapacitet, något som knappast någon av hans motståndare klarade och som endast Sherman matchade honom någotsånär. Grants arv är i högsta grad kännbar i dagens moderna amerikanska armé, vilken kombinerar en passion för logistisk säkerhet med hastighet, överraskning och överlägsen eldkraft. Gulfkriget 1991, Operation Desert Storm, var nära modellerad efter Grants kampanj mot Vicksburg.

I ljuset av dessa fakta, Grants geni står klart. Hans framgångar satte en mycket hög standard för hans efterträdare.



* Hans familj och vänner använde hans signum i den militära och därmed patriotiska meningen US Grant och kallade honom därför Uncle Sam, eller bara Sam.


Den äldre


Det här handlar om en preussisk fältmarskalk vars namn representerar realisationen av von Clausewitz teorier, kreationen av de stabssystem och den militära organisation som utgör modell för alla arméer till denna dag, samt skaparen av tysk militärdominans under två världskrig långt efter hans bortgång. En man som blev instrumentell i bildandet av det moderna Tyskland vi idag tar för givet. Trots alla superlativerna var han en till synes enkel och tillbakadragen person, som ändå blev mycket förmögen på de järnvägsaktier han själv var med och byggde förutsättningarna för. Hans samtid kallade honom vördnadsfullt för Der Grosse SchweigerDen store tyste. Idag ger vi honom som regel alltid tilltalsnamnet den äldre, för att skilja honom från hans betydligt mindre framträdande brorson med samma namn.

Helmuth Karl Bernard Graf von Moltke föddes år 1800 utanför det Preussiska kejsardömet, i den del av Mecklenburg som då tillhörde Danmark. Familjen var av ädelt, preussiskt krigarblod, men då faderns affärer huvudsakligen rörde sig i Danmark, var det till kadettskolan i Köpenhamn som den unge Helmuth steg in i världen 1811. Åtta år senare gick han ut som nummer fyra i sin årskull och tjänstgjorde med bravur i ett par danska infanteriregementen innan han sökte sig till Berlin, hem till Preussen. 1822 genomgick han den mycket svåra inträdesproceduren till krigshögskolan i Berlin. Sträng intagningsledare var ingen mindre än den store fältmarskalken August von Gneisenau. Det tog von Moltke endast ett år innan han med excellenta rekommendationer kunde sätta sig på skolbänken och studera under överinseende av självaste general Carl von Clausewitz.

Det kan vara så att von Moltke var den främste aspiranten som krigshögskolan i Berlin någonsin haft. Han var känd som en bokmal och studerade hårt inför alla prov. Hans främsta ämne var språk, en gåva han fått av sin mor, som var en naturligt skicklig lingvist. 1826 gick han ut som kursetta, med en mycket lovande karriär framför sig. På sitt första preussiska regemente lät han sätta upp en egen skola för unga kadetter, en åtgärd som imponerade mycket på hans överordnade. von Moltkes väg in i den mäktiga generalstaben, Preussens militära och politiska hjärta, kom att gå via geografi, ett annat ämne han excellerade i. Åren 1828 till 1831 ingick han i en omfattande topografisk studie av Preussen som leddes av generalstaben. Detta och hans parallella historiska studier, med översättning av Edward Gibbons Decline and Fall of the Roman Empire till tyska, på toppen av detta, gav honom givetvis mycket uppmärksamhet hos generalerna.


Så pass att han 1832 fick tillträde till den närmast heliga institutionen. Hans befordran två år senare till kapten låg i genomsnitt fyra år före i karriärstegen. 1835 blev han tjänstledig för att resa till Turkiet för att mantla rollen som sultanen Mahmud II: s personlige militäre rådgivare. von Moltke var så framgångsrik att han på turkarnas uttryckliga önskan blev kvar i fyra år ytterligare, varvid den turkiska armén skulle komma att moderniseras och organiseras så att de inför resterande 1800-talet och det efterföljande första världskriget skulle förvåna både fiende och vän med sin kompetens. 1842 var han tillbaka i Preussen och gifte sig med Marie Burt, den engelskfödda styvdottern till hans syster Augusta. Äktenskapet blev barnlöst, men Helmuth och Marie var lyckliga tillsammans enligt alla tillgängliga källor, trots tjugofem års skillnad mellan dem. Samtidigt förde han över sin moderata förmögenhet till investeringar i den nya järnvägen Hamburg-Berlin. Han var fascinerad av det nya transportmedlet och skrev en uppmärksammad essä om dess geopolitiska och militära betydelse. Han var före sin tid, men på ett kontemporärt vis, som snarare gjorde honom mer intressant än hotfull bland sina konkurrenter.

1845 var han kortvarigt adjutant till den sjuklige prinsen Henrik, vilket knöt honom närmare den kungliga familjen. 1848 hade von Moltke, såsom major och senare överstelöjtnant, tillhört staben för den preussiska VIII kåren. Det året blev han överste och stabschef för IV kåren. Han var effektiv, arbetade hårt med alla aspekter av militärlivet och samhället i övrigt. Han såg framför sig pensionen. Samtidigt slungades Europa in i en ny nationalistisk yra, med revolter här och där. Revolutionsåret 1848, då Preussen, i den lösligt hållna tyska konfederationen, tvingades stå vid sidan medan Österrike stärkte sin roll över den tyskspråkiga världen. Preussarna knöt näven i fickan, ännu var man inte redo. von Moltke kallades tillbaka i tjänst 1855 för att bli förste adjutant åt prins Frederick Wilhelm. Tillsammans reste de Europa runt och prinsen uppskattade sin kunnige adjutant mycket. 1857 utsåg prinsens far, den blivande kejsaren Wilhelm I, honom till tillförordnad chef för generalstaben, en position som blev permanent året därpå. von Moltke var nu general och i realiteten chef för hela den preussiska armén.

Den preussiska armén hade utvecklats snabbt efter katastrofen 1806, med de bittra förlusterna vid Jena och Auerstädt mot Napoleon, samt kollapsen av hela nationen som följde på detta. Man hade svurit att detta aldrig fick hända igen. Något annat än kommande krig låg inte på agendan, det var otänkbart, särskilt för ett land där militären utgjorde hela statens existensberättigande. Militära tänkare som Gneisensau, Clausewitz och Gerhard von Scharnhorst slog ihop sina huvuden och presenterade kungahuset med en ny ledarstruktur. Man införde krigshögskolan i Berlin i syfte att spegla de framgångar som Napoleon skördat med ledarskapet av sin stora armé, genom modernare stabsarbete. Krigshögskolan hade en högre stabsskola med mycket högt ställda krav. Ungefär 120 kandidater inom officerskåren godtogs varje år för prövning, av dem accepterades 40 till vidare studier, varav maximum 12 skulle få ta examen. Vid 1800-talets mitt hade denna skola mejslat ut vad som antagligen var världens dugligaste militärer, brigad-, division- och kårchefer. von Moltke lade ner mycket tid på både stabsskolan och dess adepter, han erbjöd ett högre mentorskap för dem allihop.


Man studerade alla upptänkliga kombinationer av hotbilder som kunde drabba Preussen, inklusive de egna, offensiva ambitionerna. Mer än någon annan armé sysslade man med krigsspel, på kartbordet och i manövrer i fält. Man lade ner stort arbete på att från stamanställt underbefäl och uppåt implementera doktrinerna som von Moltke införde, rörande rörlighet och eldkraft. Hans fascination för tågtransporter gjorde sig gällande och hans aktier i marknaden steg i takt med att järnvägen byggdes ut för att serva krigsmakten. Mobilisering var nyckelordet och man tränade ideligen på att mobilisera reserverna. Värnplikten var lång, minst två år och gav Preussen en stark, välutbildad och stående armé, tillräckligt stor för initiala defensiva behov. Med reserver mäktade den mer än 500 000 man. Samtidigt var krigsmakten en intim del av den preussiska staten, militären befann sig i alla aspekter av samhällets funktioner på ett sätt vi idag inte skulle se som särskilt sunt. När väl Otto von Bismarck blev rikskansler 1871, hade det skett helt inom den sfär som stats- och militärmakt innebar i Preussen.

Samtidigt införde von Moltke en ny och avgörande faktor i skolningen av den nya armén. All ära till minutiös planering och krigsspel, insikten enligt honom var ändå att man planerade och disciplinerade därför att kriget var ett kaos, en nästan ogenomtränglig dimma. Från den enskilde kompanichefen upp till kårchefen, var det nödvändigt att alla var beredda att improvisera i enlighet med de uppsatta målen. Samtliga befäl, även underofficerare måste vara redo att ta högre befattningar i strid utan att tveka. Inte enbart beredda att ta ansvar, utan även kompetenta att göra så. von Moltke införde begrepp som freds- och krigsorganisation, där officerare arbetade i fred inom en hierarki, men tränade för en högre befattning i krig.  En organisation som denna kom att ha högre i tak än de andra, motsvarande i världen. Det var tillåtet att i fredstid diskutera med högre befäl, lägga förslag och framför allt, begå misstag. Detta var unikt för sin tid och skulle genomsyra den tyska krigsmakten ända till andra världskriget. Man kan säga att von Moltke genomförde i praktiken vad von Clausewitz framfört i sina teorier.

Tre framgångsrika krig under loppet av knappt tio år, kom von Moltke att förvalta.

Det dansk-tyska kriget bröt ut den 1 februari 1864 och skulle rasa under större delen av det året. Detta var den andra kraftmätningen under 1800-talet mellan Danmark och den tyska konfederationen rörande regionerna Slesvik och Holstein. Den första, det slesvig-holsteinska kriget 1848-1851, hade lett till en dansk seger genom det s.k. Londonprotokollet 1852. Även den här gången var det en tysk, en preussisk-österrikisk, provokation och inledningsvis höll sig von Moltke i Berlin och översåg det hela på avstånd. Det var ett misstag. Fältgeneralerna, eller åtminstone de tänkta sådana, hade fortfarande inte tagit in hela von Moltkes vilja. Under befäl av fältmarskalken Friedrich Graf von Wrangel (den baltiska militärfamiljen) tillät man sig gå utanför protokoll och man hade svårt att hantera de i antal underlägsna danskarna. Det här kunde naturligtvis inte kejsaren finna sig i och han gav greve Wrangel foten och satte in sin brorson, Friedrich Karl att leda armén. Samtidigt kommenderade han von Moltke att ställa in sig som operativ stabschef på plats. Åtgärderna innebar en snabb seger för preussarna och österrikarna. Händelseförloppet innebar att von Moltke hädanefter placerade generalstaben där han befann sig och inte tvärtom. Det var ett helt avgörande beslut.

Den store tyste

Det vi på svenska kallar tyska enhetskriget, var precis just det, ett enhetskrig för tyskarna. Preussen vände snabbt vapnen mot sin interna, tyske fiende, Österrike. Man gjorde det i syfte att ansluta den bayerska nationen till det som snart skulle bli det egentliga Tyskland och lämna det tidigare Habsburgska riket i Wien med sina motsträviga regioner på Balkan, samt med monarkin Ungern i släptåg. Kriget startade den 14 juni 1866 och skulle, till skillnad från mötet med Danmark två år tidigare, vara över på endast sex veckor, trots betydligt hårdare strider. Detta var Otto von Bismarcks verk, i en situation där han utan premiärministerposten ändå var den ledande politiska gestalten i Berlin. Han önskade utnyttja ett vapenstillestånd med Frankrike och ett stöd från Italien, för att snärja det gamla habsburgska riket. Regeringen i Wien, under kejsaren Franz Josef I, som anat den aktuella utvecklingen, mobiliserade armén. Trots att preussarna, p.g.a. österrikarnas snabba agerande hamnat på efterkälke, så tvekade aldrig von Moltke. Den österrikiska armén imponerade inte på honom, deras överbefälhavare, fältmarskalk Ludwig von Benedec, var varken taktiker eller strateg.

von Moltke manövrerade tre arméer mot Österrike, samtidigt som han tvingades operera ytterligare tre fristående kårer mot ännu en tysk fiende inom ramen för enhetskriget, staten Hannover. Förtroendet för den egna organisationen var så stark hos honom att han inte lät sig påverkas negativt av vad som vilken annan general som helst skulle uppfatta som allt för stora risker, eller rent av svårartade motgångar. En av hans kårer fick stryk mot Hannover, men det brydde han sig inte om, för han utgick ifrån att den fienden skulle skjuta bort sin ammunition i den enstaka segern, vilket de också gjorde. Hannover kapitulerade för Preussen två dagar senare. von Moltke visste att den stora österrikiska armén samtidigt manövrerade norrut en masse in i Böhmen. Han skrämde sina underordande genom att närma sig österrikarna i tre splittrade kolonner med nyss mobiliserad trupp, väl medveten om att det stred mot traditionella taktiska principer. Vad von Moltke vann på sitt tillvägagångssätt var att utnyttja fältmarskalk Benedecs försiktiga natur. Med sin splittrade formering minskade han österrikarnas manöverutrymme, de blev allt mer statiska och Den store tyste kunde styra varthän han önskade slå dem.

Preussarna åsamkade österrikarna ett antal taktiska förluster under det att han djärvt närmade sig deras huvudarmé i splittrad formering, därigenom successivt förstörde han deras självförtroende. När väl österrikarna tvingades göra sin sista ställning vid staden Königgratz – idag tjeckiska Hradec Kralove – med floden Elbe i ryggen, var scenen satt för seger. Det var det sista draget innan Schack Matt. När prins Frederick Karls första armé beslutade sig för att attackera österrikarna, frågade han kronprinsens andra armé att ge honom understöd på hans vänstra flank. von Moltke var nu närvarande vid armén och beordrade omedelbart att hela den andra armén skulle angripa den österrikiska flanken medan den första armén och den s.k. Elbearmén engagerade resten av fienden rakt på. Han var fullständigt på det klara med vad han ville och hans mycket djärva order följdes till punkt och pricka.

Fransk-tyska kriget

Sporrad av sitt eget avancemang manade Frederick Karl sina 75 000 man rakt på 180 000 österrikare i starka positioner. Det var nervösa timmar på morgonen den 3 juli 1866 när Benedec använde sig av sin numerära överlägsenhet. Striden blev mycket häftig, med stora initiala preussiska förluster. Vid ett särskilt kritiskt ögonblick vände sig von Moltke till konungen och sa: – Ers majestät kommer att segra idag, inte bara i detta slag, utan hela kampanjen. Klockan två på dagen hade andra armén anlänt till slagfältet, vid halv fyra var samtliga tre preussiska arméer i full attack mot österrikarna. Denna successiva, aggressiva eskalering var för mycket och klockan halv sju var segern absolut. 31 000 österrikiska förluster mot 9 000 preussiska. Risktagandet med att förena tre arméer först på slagfältet hade lyckats. Man lät österrikarna fly, man ämnade inte förnedra fienden och såg till att ända fientligheterna så snabbt som möjligt. Det var viktigt att inte provocera andra krafter i Europa, särskilt Frankrike, till aktion.

von Moltke återvände till Berlin efter sin stora framgång och gjorde ett klassiskt uttalande: - Jag avskyr storslagen ära … jag blott gjorde min plikt. Nu integrerade han samtliga nordliga tyska staters armékrafter till den preussiska och uppmanade dem i söder att följa exemplet. Nästan omedelbart lät man igångsätta färska planer för krig mot Frankrike, där von Moltke med sin generalstab drog upp ett mycket exakt schema för mobilisering av armén med tåg. Hans mål var att snabbt kunna dra samman en miljon man till den franska gränsen.

Det fransk-tyska kriget 1870-71 innebar preludiet till första världskriget. Personligen höll von Moltke Frankrike som skyldig till 200 år av krig i Europa. Krig med Frankrike var enligt honom inte bara oundvikligt, det var eftertraktat. Åter igen, med sin förståelse för den preussiska arméns kapacitet lät han planera djärvt för en total och snabb seger: – Vårt mål, sa han, är att söka rätt på fiendens huvudstyrka och att attackera den var än den befinner sig. I behov av att slå innan Österrike kunde blanda sig i, ville han i ett krigsscenario ha en halv miljon man redo snarast möjligt, för att möta ett maximum av 300 000 franska trupper. Åter igen ämnade han operera med tre separata arméer mot den franska gränsen och använda en av dem för att binda fransmännen medan de övriga två slog mot deras flanker.


Preussens – och von Moltkes – möjlighet anlände 1870, när en konflikt restes rörande Spaniens krav på att prins Leopold av Hohenzollern – medlem i det preussiska hovet – besteg deras tron. När Frankrike naturligtvis vägrade blankt, lät den preussiska kungen släppa hela saken. När ändå Frankrike insisterade på att Preussen aldrig mer skulle kontemplera en sådan fråga igen, konspirerade premiärministern Bismarck och von Moltke för att styra konungens svar så att det skulle ge en maximal förolämpning till den franske kungen Napoleon III. Det var inte svårt, Frankrike var sedan länge på krigsstigen och den franska arméledningen hade tutat i kungen att de kunde ta preussarna. Frankrike mobiliserade sina stridskrafter i rollen som den aggressiva parten. Preussen var redo, deras plan igångsattes. På två veckor, mellan den 15 och 31 juli 1870, sattes en halv miljon man på krigsfot, på väg mot Frankrike i ett högeffektivt maskineri, medan stabschefen satt lugnt tillbakalutad i skuggan och läste romaner.

Den franska mobiliseringen var som bäst kaotisk, deras militära organisation kollapsade under pressen. Snabbt och slarvigt iscensatte de en invasion av det nya Tyskland och tog för en kort tid Saarbrücken. von Moltke blev tvungen att snabbt kasta om planen och gå för en snabb konklusion. Dock, den oerhört aggressiva responsen från bättre beväpnade franska trupper mot den närvarande preussiska stridsledningen var allt för hård. Både första och tredje arméerna kastade fram frontalangrepp mot den första fiende de kunde finna vid Spicheren och Worth. Fransmännen åsamkade preussarna svåra förluster med sin snabba eldgivning, men kunde inte hindra deras framåtmarsch mot flanker och styrkepositioner. Medan närstående franska trupper väntade på order, marscherade samtliga preussiska enheter mot kanonernas dån och anföll fienden var än de fann honom. Dessa två tidiga segrar hade en förödande inverkan på fransk moral och på deras ledares inställning.

von Moltke kommenderade sina arméer västerut. Han övervägde ifall fransmännen skulle försöka kraftsamla mot en av dem, men drog slutsatsen att ett så vågat beslut vore knappast i enlighet med vad de hittills visat upp. Fransmännen var i full reträtt och många enheter kastade sig i skydd i den zon av befästningar man börjat bygga kring staden Metz. von Moltke helt enkelt passerade Metz utan att anta någon strid och dirigerade arméerna utefter hela den franska retirerande linjen. Han lät sedan andra armén och merparten av den första att närma sig fienden söderifrån . Tidigt den 16 augusti 1870 mötte två kårer ur den andra armén franska styrkor de trodde var deras eftertrupp. Istället engagerade de hela den franska huvudarmén vid Vionville. Endast det excellenta preussiska artilleriet, kraftigt förbättrat sedan 1866, räddade dem från en allvarlig förlust den morgonen. Allt fler preussiska styrkor leddes till slagfältet och det hela tycktes sluta i ett blodigt stillastående. Än fler tillskyndande preussiska förband drev fransmännen från platsen i stor oordning.

von Bismarck
Den nästa stora bataljen vid Gravelotte den 18 augusti, innebar att de preussiska första och andra arméerna med ryggen mot Paris, vända mot öst, på samma gång som fransmännen försökte fly västerut. Än en gång lät förhärdade preussiska generaler kasta in sina trupper i väl djärva strider. Efter hårda strider och svåra förluster kunde Preussen förklara den fruktansvärda dagen som en seger. Den svårt tilltufsade franska armén flydde till Metz, där de blev belägrade. von Moltke dirigerade därefter sina fräschaste trupper fortsatt västerut i ilmarsch, tills de mötte en helt ny fransk armé på väg mot Metz: s räddning. Den 31 augusti hade fransmännen slagit läger vid floden Meuse, nära Sedan – hädanefter klassiska krigsnamn. Där blev de stående, fullständigt kringrända och bombarderade till underkastelse. Den 1 september 1870, 105 000 franska trupper, tillsammans med konungen Napoleon III, förpassades till fångenskap. Vägen till Paris var öppen.

Huvudstaden blev följdaktige belägrad av preussarna, en otrolig skymf. I övriga Frankrike försökte den nyss etablerade tredje republiken att organisera en ny armé, men under hösten besegrades de en after den andre av von Moltke. Metz gav upp och efter deklarerad vapenvila i januari 1871 kom kriget till ett slut i mars samma år.

I januari 1871 deklarerades vid Versailles också det nya kejsardömet Tyskland. von Moltke skulle fortsätta att tjänstgöra som generalstabschef tills 1888, efter att ha fått sin önskan om pension vägrad redan 1880. Ständigt införstådd med hotet om en fransk hämnd i vilket ögonblick som helst, planerade han för alla eventualiteter för krig med dem, samt för alla tänkbara kombinationer av allierade. Även medveten om risken för tvåfrontskrig, Tysklands stora dilemma hädanefter, mejslade han ut en välgrundad doktrin. Den beskrev den strategiska offensiven, d.v.s. föra kriget över på fiendens territorium, samt den taktiska defensiven, vilken innebar en styrka till starkt försvar och bryta fiendens attacker, tills det att en motoffensiv kunde iordningsställas vid ett avgörande tillfälle.


von Moltkes arv är den av en perfekt professionalist, så djupt införstådd med militärhistoria och modern teknologi, att även om han aldrig förde direkt befäl över trupper i strid, så kunde han genomföra sina planer med iskallt lugn, med en intelligens fullt kapabel att ta sig an alla nödsituationer och med ett klart syfte som förde honom från en seger till en annan. Den store tyste avled 1891.


onsdag 5 augusti 2015

Trotsigt alibi


Född i Ukraina 1879 och senare ärad av en beundrare som den störste juden sedan Jesus Kristus, blev Lev Bronstein världsberömd under ett annat namn. Från 1902 kallade han sig Trotskij, ett namn taget från det tyska ordet trotz, som betyder exakt samma sak som på svenska. Valet skulle visa sig vara närmast profetiskt. Han var en ledande gestalt i den bolsjevikiska rörelsen under Lenin, efter vars död 1924, han dessutom blev det viktigaste offret för Josef Stalins osvikliga makthunger.

Trotskij uteslöts ur det sovjetiska kommunistpartiet 1927 och sänd i exil till Turkiet 1929. Han och hans hustru, Natalia Sedova, flyttade senare till Frankrike, därefter till Norge. I december 1936 sattes Trotskij, nu 56 år, på en lastbåt tillsammans med Natalia för en tur över havet till Mexiko. Där blev de varmt välkomnade av landets president, den förutvarande revolutionäre ledaren Lazaro Cardenas. De erbjöds att leva i stadsdelen Coyocan i Mexiko City, hemma hos två ytterligare beundrare, konstnärerna Diego Rivera med hustru Frida Kahlo, med vilken Trotskij givetvis hade en affär.

Diego Rivera, Sylvia Ageloff och Trotskij

I exil fortsatte han tröstlöst att arbeta emot stalinismen och hans bok; Den förrådda revolutionen, publicerades första gången i Frankrike 1937. Här framförde han tesen att under Stalin hade socialismen i Sovjetunionen förråtts och landet istället blivit en totalitär stat. Moskva var beslutet att krossa den trotsige dissidenten. I maj 1939, efter att Rivera insett vad som skedde i kulisserna, flyttade Trotskij och Natalia till ett hus nära Avienda Viena. De hade vakter, men den 24 maj 1940, vid fyratiden på morgonen, öppnade attentatsmän eld mot huset. Trotskij, som var nyvaken, trodde det var fyrverkerier, men Natalia drog honom ur sängen och ner på golvet medan glassplitter yrde över dem. De överlevde med nöd och näppe.

De sovjetiska agenterna i Mexiko, utsända av NKVD och Lavrentij Beria, hade lyckats plantera en kvinna, vid namn Sylvia Ageloff, i huset som en av Trotskijs sekreterare. Hon hade en älskare, en spansk kommunist som kallade sig Ramón Mercader, som ofta brukade komma till huset föreställande en beundrare, med både blommor och choklad. Han var omtyckt av alla och Trotskij var mottaglig för smicker, han var sjuk, hade högt blodtryck och förväntades inte leva allt för länge till.

Ramón Mercader

Vid klockan fem på eftermiddagen den 20 augusti 1940 anlände Mercader till huset med sin regnrock över sin vänstra arm, märkligt tryckt mot kroppen. Han gick upp till övervåningen där Trotskij hade sitt kontor. Under pågående samtal dem emellan vände den ryske revolutionären ryggen mot sin vän, som då drog fram en hiskelig ishacka från under regnrocken och högg den i hans huvud. Mercader berättade senare att Trotskij skrikigt högt, försökt attackera sin baneman, men istället stapplande lämnat rummet. Natalia hade hört tumulten, hon sprang upp och fann sin man liggandes på golvet, ansiktet täckt av blod. Vakter kom rusande, de grep Mercader och började misshandla honom. Trotskij, fortfarande vid medvetande, uppmanade dem dock att upphöra med detta.

– Nej, han får inte dö, han måste förhöras. Därefter kollapsade han och Mercader fördes över till den mexikanska polisen.


Trotskij transporterades till sjukhus, men vaknade aldrig upp igen. Han avled dagen därpå, den 21 augusti, klockan halvåtta på kvällen. Han var sextio år gammal. Efter en välbesökt begravningsceremoni, lades han till vila i trädgården till huset på Avenida Viena. Natalia säkerställde att det alltid fanns fräscha blommor på graven. Hon levde till 1962. Huset är idag ett museum, finansierat av International Friends of the Leon Trotsky Museum, en tung avdelning inom trotskismen. Gravstenen består av ett högt betongblock med hammaren och skäran inhugget i fronten.

Inledningsvis avslöjade inte Mercader sin identitet för polisen. Ha sa till dem att han ämnade gifta sig med Sylvia, men att Trotskij förbjudit henne och att det var detta som drivit honom till hans dåd. Allt var offrets fel. Sylvia arresterades som en medbrottsling, men släpptes snart. Mercader åtalades och dömdes till 20 år i fängelse för mord. Han erhöll Leninordern i sin frånvaro av Stalin. När han släpptes 1960 välkomnades han av Fidel Castro på Kuba. Året därpå blev han belönad med ordern Sovjetunionens hjälte av Kreml. Han avled i Havanna 1978.

Frida Kahlo

I ett dokument kallat Testamente, som Trotskij skrev några månader innan sin död, i skiftet mellan februari och mars 1940, beskrev han sin hustru Natalia som en outtröttlig källa av kärlek, generositet och glädje. Om sig själv skrev han:

Under 43 år av mitt medvetna liv har jag varit en revolutionär; under 42 av dessa har jag slagits under den marxistiska fanan … jag kommer att dö som en proletär revolutionär, en marxist, en sann materialist och slutligen, en övertygad ateist. Min tro på den kommunistiska framtiden för mänskligheten är inte förlorad, nej, den är starkare idag än någonsin i min ungdom.

Natalia

Leon Trotskij, en strikt politisk teoretiker med armarna djupt nerkörda i historiens blodbad, skaparen av den Röda armén, har med sin exil och sitt martyrskap utgjort den politiska vänsterns mest arroganta alibi för en tyrannisk ideologi. Som om någon, någonsin haft den minsta aning om vad de egentligen talade om.