onsdag 30 september 2015

Anfadern


Winston Churchill var en man vars tro på ödets makt var så stark att det tangerade en närmast religiös betydelse för honom. – destiny demands, you must obey. Redan i tidig ålder förbluffade han sina vänner med att självsäkert proklamera att en dag skulle Storbritannien ställas inför en stor fara och att då kommer det att bli upp till honom att rädda nationen undan katastrof. I ett avseende var hans livsåskådning en fråga om reinkarnation. Han var en Spencer-Churchill och var född 1874 på familjens ståtliga säte i Woodstock, Oxfordshire, Blenheim Palace, det enda icke kungliga eller kyrkliga herresäte i Storbritannien som får kallas palats.

Uppfört 1722 i det helt unika och kortlivade brittisk rokoko, var det uppkallat efter ett fältslag och ursprungligen tänkt som en gåva av brittiska kronan till en enda person, en utmärkelse för hans exceptionella militära och politiska gärning i nationens tjänst – John Churchill, 1st Duke of Marlborough, Winstons anfader.

Impregnerad av Marlborough sedan barnsben skrev Churchill också hans mest utförliga biografi parallellt med andra världskriget. Marlborough var ett levande väsen för honom, hans kanske allra främsta inspiration, någon han under sitt nittioåriga liv inte bara talade om, utan även talade till. Slaget vid Blenheim 1704, Marlboroughs kulmen i livet, drog honom till sig, hela vägen till Bayern i Tyskland 1932 och ett mycket nära möte med Adolf Hitler. Så vem var då denne John Churchill, den man vars liv på många sätt liknade Winstons vida kast med livets cykler?

Blenheim Palace

Där har aldrig funnit en mer framgångsrik engelsk soldat än den förste hertigen av Marlborough. Under det spanska tronföljdskriget, 1701-1714, segrade han i samtliga sina fältslag och han triumferade vid varje belägring. Samtidigt som han var chef för hela den allierade militära strategin mot Frankrikes koalition, så var han i egenskap av extraordinär ambassadör ansvarig även för Storbritanniens diplomati på kontinenten. Den mest detaljerade militära administrationen, samtliga operationer och all logistik ankom på honom. Aldrig hade en brittisk general varit belastad med så omfattande ansvar.

John Churchill föddes 1650 i Dorset och tillhörde den inte allt för bemedlade lågadeln. Hans far var militären och läraren Sir Winston Churchill, som varit kavallerikapten i det brittiska inbördeskriget på rojalisternas sida och tvingats betala så dyra böter efter förlusten att familjen drogs ner i närmast fattigdom. Efter en bristfällig skolgång följde gossen John sin syster Arabella in i det kungliga hovet, lågadelns främsta möjlighet att lyfta sin avkomma. Hon blev Duke of Yorks favoritälskarinna och han tronarvingens populäre hovsven. För alltid en framgångsrik aktör vid hovet, unge Johns Churchills tidiga planer för livet var och förblev strikt militära.

Den 17-årige Churchill erhöll sin första kommission i september 1667 som fänrik i King’s Regiment of Foot Guards. Han sändes till Tangier följande år, där han fick sitt elddop mot morerna. 1670 fick han även sin första erfarenhet av sjöstrid när han deltog i blockeringen av barbariska piraterna utanför Algeriet. Ytterligare två år senare slogs Churchill ombord på det brittiska flaggskeppet Royal Prince vid slaget om Sole Bay utanför Suffolks kust. Vad i hans mod bestod i under drabbningen med holländarna är inte noterade, men det resulterade i en dubbel befordran. Kapten Churchill visade därefter sitt värde när han slogs mot holländarna i armén tillhörande Louis XIV. Under stormningen av Maastricht, trots att han var sårad, räddade han livet på den engelske härledaren, Duke of Monmouth. Churchill reste det franska standaret över en palissad runt staden, just innan den föll. Ironiskt nog, om man betänker hans senare tjänster emot Frankrike, efter stadens fall blev Churchill särskilt utvald av kungen för hans lovord.

Den unge Churchill

Nu följde han viktigaste militära lärotid. Mellan åren 1672 och 1675 tjänstgjorde han under Henri de la Tour d’Auvergne, Vicomte de Turenne, antagligen Louis XIV: s mest skicklige fältmarskalk. Striderna var hårda, under slaget vid Enzheim stupade eller sårades hälften av Churchills brittiska kollegor. Å andra sidan, marskalk Turenne var mycket stolt över potentialen, glöden och förmågan hos den stilige engelsmannen. Det var av Turenne som Churchill lärde sig värdet av infanteriets eldkraft, effektiviteten med att upprätthålla artilleriets eldförmåga under hela slaget och inte bara som ett bombastiskt preludium, samt fördelen att söka den avgörande striden eller belägringen, hellre än att enligt konventionen marschera från inringning till statisk belägring.

Churchill fick förtroendet 1678 att ta ledarskapet över ett nytt infanteriregemente och blev samtidigt befordrad till brigadgeneral. Han hade nyligen gift sig med Sarah Jenyns, en ungdomskärlek till Duke of Yorks yngsta dotter, Anne. De två kvinnornas samröre skulle få både glädjefyllda som katastrofala konsekvenser för Churchills militära karriär. I detta sammanhang kolliderade hans relation till tronarvingen och hans hustrus med dottern. 1682 antogs Churchill som baron i den skotska adelskalendern med namnet Baron Churchill of Aymouth. Påföljande år fick han positionen och hederstiteln Colonel of the Royal Dragoons.

1685 ärvde Duke of York tronen i egenskap av Jakob II. Samma år landsteg Duke of Monmouth, en oäkta son till den avlidne Karl II, i västra England i ett försök att ta tronen av sin farbror. Churchill såg till att Monmouth aldrig fick fotfäste i landet, hela tiden nafsande i hans hälar med sina aggressiva dragoner. Utmattade provocerades rebellerna att företa en mycket farlig manöver, en nattlig attack, vilket ändade i en förlust i slaget vid Sedgemoor den 6 juli. Även om han endast var ställföreträdare, var Churchill arkitekten bakom segern. Han ledde sina kungliga trupper med stort mod, stil och energi. Han skulle dock alltid vara upprörd över att hans insats aldrig fick den uppmärksamhet han önskat.


När ännu en opponent, Vilhelm av Oranien (Holland), landsteg 1688, var Churchill generallöjtnant i den engelska armén. Den här gången ställde han sig dock vid de invaderandes sida, med motiveringen för sitt förräderi att Jakob II blivit allt mer dogmatisk med sin katolicism. Efter framgången med den s.k. Ärorika revolutionen, garanterade den nyligen krönte Vilhelm III Churchill adelskapet som greven av Marlborough och bekräftade slutligen hans militära rang. Dock, trots kungens krav på reformer och förstärkningar av militären efter Jakob II: s förlust och landsflykt, så erbjöd generalsposten litet förtroende. Vilhelms instinkt var att förlita sig på holländska vänner, som nu gavs tillträde att dominera ledarskapet av den engelska militären. Han glömde givetvis inte heller hur snabbt Marlborough (hans namn hädanefter) vikit från sin tidigare kung.

1689 var Marlborough kommenderad att leda den 8 000 man starka, engelska kontingenten vid den holländska armén i Flandern. Han visade sig vara en ihärdig general som tränade sina illa rekryterade soldater tills han ansåg dem lämpliga att möta fransmännen. Samma år visade han också det förändrade stridsvärdet hos sina soldater under slaget vid Walcourt. Hans trupper tog merparten av det franska anfallet, innan han ledde det s.k. Houshold Cavalry, grunden till de blivande gardesregementena Life Guards och Blues and Royals, i ett starkt motanfall. Den erfarne allierade generalen, prinsen av Waldeck, rapporterade till kung Vilhelm: Trots sin ungdom, Marlborough har visat i denna strid en större militär förmåga än många andra generaler efter flera bataljer.

Marlborough erhöll sitt första egna kommando 1690, på Irland. I en kombinerad operation till havs och till lands, erövrade han snabbt de irländska styrkepositionerna Cork och Kinsdale från de fransk-jakobitiska styrkorna. Trots dessa segrar kom hans karriär till ett tvärstopp när han misstänktes tillhöra de som anklagades för att ha deltagit i kontraplaner initierade av exilkungen Jakob II. Han blev entledigad från sin position 1692 och tillfälligtvis satt i The Tower of London under falska anklagelser. Efter det att han släppts låg hans namn i stutabåset i flera år. Han anklagades 1694 för att ha givit information till fransmännen om en hemlig engelsk plan att attackera hamnstaden Brest. Det visade isg att fienden redan kände till planerna från andra källor.

Sarah

Fred anlände till Västeuropa 1697, men Vilhelm III: s brist på förtroende för den franske kungen Louis XIV gjorde att han planerade för vad han såg som det ofrånkomliga kriget. Medveten om sin egen sviktande hälsa identifierade han Marlborough som den man som kunde föra striden vidare mot Frankrike under tronarvingen, så han återtog generalen till sin forna glans. Vid tiden för Vilhelms död och kröningen av drottning Anne 1702 hade det spanska tronföljdskriget – i vilket det franska kungahuset Bourbons krav på den spanska tronen utmanades av Louis XIV: s gamla fiender – brutit ut. Marlborough, drottningens favorit, utnämndes till överbefälhavare över den brittiska armén, samt ställföreträdande överbefälhavare över den holländska. Vid 52 års ålder var han ivrig att återställa den militära karriär han tidigare förvägrats.

Marlboroughs aggressiva intentioner försvårades av ständig inblandning från de holländska s.k. Field Deputies.  Dessa civila ämbetsmän hindrade medvetet deras trupper från att exponeras för fältslag. Vid flera tillfällen vägrade de Marlborough tillstånd att attackera de uppenbart inkompetenta franska styrkorna. Dock, 1702 blev ett framgångsrikt år för honom, då han svepte undan de skyddande forten utmed floden Meuse, han ockuperade staden Liége och belönades rikligt för sin kampanj.

1703 innebar än mer brittisk irritation över holländarnas ovilja till att slåss. Marlborough beslutade sig nu för en mycket vågad plan inför kommande år. Han ämnade marschera sina trupper, drygt 50 000 man britter, tyskar och holländska allierade, från Nordsjön och ner till floden Donau. Där skulle han understödja österrikarna i deras motstånd mot det fransk-bayerska avancemanget som hotade knuffa ut Habsburg ut ur kriget. Denna operation var endast möjlig om vare sig Louis XIV eller de holländska Field Deputies var medvetna om grevens intentioner.

Blenheim

Marlboroughs män avverkade de dryga 40 milen, iakttagna på avstånd av mystifierade franska fältmarskalkar. Disciplinen under marschen var perfekt, förråd var betalda i guld av Marlboroughs nära vän och allierade, Sidney Godolphin, den brittiske Lord Treasurer, d.v.s. finansminister. Trupperna marscherade från tidig morgon till strax efter lunch, då solen stod i zenit. De anlände till färdiga läger där fortskaffning och vila väntade. Sådan var Marlboroughs organisationsförmåga att i Frankfurt erhöll samtliga soldater nya kängor. Hans värnande om truppernas välbefinnande gav honom smeknamnet Corporal John bland soldaterna.

När han anlände till den bayerska fronten i slutet av juli 1704, ledde Marlborough ett blodigt angrepp på Schellenberg, en traditionsenligt starkt befäst höjd ovanför staden Donauwörth. Hela trettioåtta generaler fanns bland de 1 500 stupade allierade under bataljen, vilket säger en hel del om stridens karaktär, men där fanns också 12 000 förlorade bayerska soldater, stupade, sårade eller tillfångatagna. Schellenberg föll så för andra gången under sin 2 000-åriga historia. Trots förlusterna hade Marlborough lyckats säkra den viktigaste övergången över Donau.

Han inledde nu ett mycket framgångsrikt samarbete med den mycket kompetente och karismatiske fältmarskalken av det heliga romerska imperiet, prins Eugen av Savojen. Båda ville föra fienden snabbt till strid. Marlborough försökte hetsa bayrarna till aktion genom att bränna landskapet, men utan framgång. Till sist, den 13 augusti, genomförde de ett överraskningsanfall mot en stark fiendeposition kring tre byar, bland dem Blindheim – Blenheim på engelska. De franskledda fiendestyrkorna, under marskalken greve de Tallard, var fler än de allierade, ca 55 000 man, men Marlboroughs snilledrag var att tvinga dem att koncentrera sitt infanteri vid Blenheim och på så vis reducera deras antal över slagfältet som helhet.


Slaget vid Blenheim skulle bli en förevisning av Marlboroughs ledarstil, att applicera ett massivt tryck på en punkt för att samla fiendens reserver dit, för att sedan slå det dödliga slaget någon annanstans. För detta krävdes disciplin och aggressivitet. Vid Blenheim visades också Marlboroughs taktiska skola genom sträng träning, att infanteriets eldgivning initierades på plutonnivå, snarare än utefter regementslinjen, vilket ledde till mer koncentrerad och effektiv eld – och därmed svårare förluster för fienden. Samtidigt brukade han artilleriet under hela fältslaget, Vid ett tillfälle höll de s.k. Wild Geese, irländska förband i franska led, att trycka sig genom den allierade centern. Marlborough lät snabbt dra fram artilleri genom svår träskmark för att därefter bombardera irländarna med mördande kanoneld. Blenheim visade också på Marlboroughs överlägsna kavalleritaktik. Han ledde själv de återkommande attackerna från fältet och upprätthöll en ständig press med blanka vapen, snarare än med avlossande av pistoler och sedan reträtter, som var den traditionella metoden.

Blenheim, Louis XIV: s första smak av förlust under sina 60 år i tronen, chockade Europa. Marskalk Tallard fanns bland de tillfångatagna. Av de 4 500 fransk-bayerska officerare som deltagit i slaget, klarade sig enbart 250 undan. 20 000 man var förlorade, 15 000 tillfångatagna. De allierades sammanlagda förluster räknades till drygt 10 000 man. Marlboroughs pris från alliansen var prinsdömet Mindelheim i Bayern, samt i England det som skulle bli Blenheim Palace i Oxfordshire.

Antagligen Marlboroughs främsta seger, slaget vid Ramillies i dagens Belgien, inträffade 1706. I realiteten inviterad av sina motståndare, under marskalk Duc de Villeroi, att slåss på ett slagfält av deras val, var han ivrig att acceptera, trots att han mätte den stora, fientliga armén – 60 000 man, med linjer över sex kilometer breda – som den bästa han någonsin sett.

Prins Eugen

Allt var över på två timmar. Marlborough gjorde en omfattande fint mot Villerois vänstra flank med engelska och skotska förband. Den franske marskalken understödde flanken på bekostnad av sin center. Medan de allierade pressade på även den högra flanken, slog Marlborough till i mitten med ett rasande kavallerianfall under hans egen ledning. En oerhört intensiv strid tog form, där elitenheten Maison du Roi nästan bröt igenom de bayerska linjerna. Marlborough fick sin häst skjuten under sig. Han var nästan dödad minuterna senare, då en kanonkula passerade mellan hans ben under det att han skulle sitta upp på sin nästa häst. Under den mördande pressen från den allierade armén, kroknade Villerois män, innan de fullständigt kollapsade under Marlboroughs massiva kavalleriattack. Det var totalt 22 000 fransk-bayerska förluster, mot de allierades 2 500. Denna totala seger gav enorma belöningar, då fienden förlorade två tredjedelar av det Spanska Nederländerna på en enda dag. The Duke hade aldrig varit mera av sin tids största fältherre än nu.

Tillsammans med prins Eugen 1708 åstadkom Marlborough sin tredje stora seger vid Oudenarde när de förhindrade en fransk invasion av de förenade holländska provinserna. De allierade smög upp på de större franska trupperna. Marlborough marscherade ursinnigt sina män två och en halv mil nattetid för att överraska dem. Fransmännen hade att besluta om de skulle strida mot fienden, plötsligt framför dem i gryningen, eller retirera till Gent. Den franske marskalken Vendome förespråkade försiktighet, medan greven av Burgund, det kungliga blodet, överröstade honom.

Oudenarde, i dagens Flandern, var huvudsakligen ett rörligt infanterislag mellan två arméer på närmare 80 000 man vardera. Fransmännen hade fördelar med antal och terräng. Marlborough riskerade allting genom att kräva en övergång av floden Scheldt, rakt inför fransmännen. Det var hans lugna, närmast coola ledarskap, effektivt assisterat av Eugens hårdhet, tillsammans med motsättningarna mellan fiendens generaler, som ledde till total seger. Med maximal aggressivitet pressade de allierade på mot det fält som valts för slaget. Det resulterade i fullständig kringränning av fransmännen center och högra flank. 16 500 fransla förluster, fem gånger fler än de allierades. Därefter ledde Marlborough en framgångsrik, men kostsam belägring av det påstådda ointagliga fästet, staden Lille.


Drottning Anne

Året 1709 såg Marlborough och prins Eugens tredje gemensamma seger, vid Malplaquet, norra Frankrike, ett fältslag den brittiske härledaren kallade en mycket mördande strid. Den franske marskalken Villars initierade slaget i ett försök att lyfta den allierade belägringen av Mons. Ungefär 100 000 allierade trupper attackerade 80 000 fransmän i kuperat skogsmark, med raviner och klippformationer. Striden var fruktansvärd och särskilt ett holländskt anfall var nästan nergjort av välplacerat franskt artilleri. Marlborough och Eugen tog hela 24 000 förluster, mot fransmännens 14 000, de svåraste slaget Europa upplevt på ett århundrade. Dagen efter återtogs belägringen av Mons och fem veckor senare föll staden för Marlborough. Både han och prinsen fick ta skarp kritik för att ha utkämpat ett onödigt fältslag med så svåra förluster. Beslutet att slåss hade tydligen varit Eugens, med Marlborough accepterande mot hans bättre förstånd.

Familjen Marlborough hade nu stigit i anseende genom kunglig vilja och nu blev de krossade av exakt samma kraft. Hans hustru Sarahs vassa tunga och heta temperament hade till sist placerat henne på on fot med drottningen. Samtidigt gav slaget vid Malplaquet grevens politiska fiender ytterligare ammunition för förnyade attacker mot honom.

Högst medveten om detta och oroad av den vägran Whigpartiets regering London hade lämnat den franska kungens krav för fred, sökte nu Marlborough efter personlig och karriärmässig säkerhet. Han begärde av drottningen titeln överbefälhavare på livstid.  Det var illa valt tillfälle och tjänade hans fiender väl. Man hade länge sökt att måla honom som en självupptagen uppkomling. I oktober 1710, efter att The Whigs svepts bort i parlamentsvalet, försökte det nya ministeriet under Tory’s att underminera Marlboroughs position genom att hävda att han sökte krigets slut genom total seger över Frankrike. Tyngd under all denna press övervägde han för ett ögonblick att stiga ner från sin post, men övertalades att stanna av sina politiska vänner hemma och hans militära allierade på kontinenten.


Marlboroughs militära svanesång blev en brilliant manöver sommaren 1711. I maj började han att spana upp marskalk Villars påstått ogenomträngliga Ne Plus Ultra, en defensiv försvarslinje som sträckte sig nästan 26 mil från den Engelska kanalen till Ardennerna. Fransmännen var övertygade om att om de kunde undvika direkt konfrontation på slagfältet med Marlborough, skulle den politiska utvecklingen i London till sist göra sig av med honom.

Själv var han på samma sätt ivrig att avancera in i Frankrike. I augusti lurade han Villars att en attack var nära i väster. Han ledde istället sitt folk i en enastående nattmarsch, lämnande fransmännen på efterkälke, innan han slog till och bröt genom i centern, vid Arleux. Nyheten om hans framgång hälsades med häpnad runt om i Europa. Därefter rörde han sig i riktningen Bouchain, trots nästan samtliga sina generalers varningar om att staden var ointaglig. Marlborough lät gräva 45 kilometer löpgravar för att underlätta logistiken runt staden och den föll också för honom månaden därpå. Detta blev hans sista stora framgång, under hans tionde militära kampanj som Storbritanniens överbefälhavare.

Okänt för Marlborough och för Storbritanniens allierade hade Tory’s i hemlighet förhandlat en fred med Frankrike. Den brittiske greven stod nu i vägen och han drogs ner av en strid stöm av anklagelser rörande hans spendering under krigen. Hans fiender försökte framställa honom som en bedragare. I januari 1712 blev han entledigad från sina poster genom ett elakt brev från drottning Annes hand. Hon förklarade att hon inte förtjänat hans behandling, en anklagelse som tog honom mycket hårt.


Utan uppskattning hemma ägnade han och Sarah långa perioder på kontinenten. De återvände 1714 till en ny regent. Drottning Anne hade avlidit samma dag de steg iland. Georg I: s första signerade handlingar innebar att återinrätta Marlborough som överbefälhavare. Hur som helst, det blev inga fler hjältedåd, den gamle greven slog omkull i ett slaganfall 1716. Han avled sex år senare, 72 år gammal. Han erhöll full statsbegravning i Westminister Abbey och hans stoft murades in i Blenheim Palace.

Marlborough var iskall, resursstark och oerhört fokuserad. Han hade ett geni för det militära. Vid Blenheim ledde han den första framgångsrika brittiska armén på kontinenten sedan Agincourt, tre århundraden tidigare. Den noggranna träningen av soldaterna, den samverkan och expertis han krävde av infanteri, kavalleri och artilleri, hans enastående logistik, hans otroliga lugn och beslutsamhet i strid den enkla relationen med prins Eugen, samtliga faktorer bidrog till att skapa några av de tidigaste militära segrarna i modern brittisk historia. Han avslutade Louis XIV: s sex decennier av segrar och blockerade solkungens chanser att bli Europas kejsare – den urgamla, franska drömmen.


Marlborough var mycket beundrad av en senare fransk tyrann, Napoleon, som stööde och bidrog mycket till studierna av hans militära bedrifter. Om Marlboroughs gärningar är mindre kända idag, så beror det snarare på den historiska undervisningen, än mannen självt. Trots Winston Churchills passion för sin anfader, Marborough är den största militära kolossen från ett större krig som idag nästan är bortglömd.

söndag 20 september 2015

True Colours


Det kan tyckas som vanvett idag, men det fanns en taktisk insikt i den gamla tidens sätt att utkämpa ett fältslag. Att ställa upp män i linjer och kolonner på ett fält och sedan marschera dem mot fienden i samlad formering var det sätt man övermannat fiendens sedan antiken. Även när krutet och handelsvapen introducerades under medeltiden, fortsatte man på samma vis. Det var först under andra hälften av 1800-talet, då vapenteknologin allt mer tog över militärens slagkraft under den industriella revolutionen, som man började omvärdera de taktiska förutsättningarna.

Principen för att utmanövrera fienden på ett slagfält där handeldvapen brukades, var att utnyttja både dess styrka och svagheter. Målet för den defensiva sidan var att kraftsamla eldkraften i syfte att åsamka den avancerande fienden så stor skada som möjligt, innan närstrid tog vid. Var man framgångsrik, kunde angreppet studsa och vika tillbaka. Den offensiva sidan hoppades i sin tur kunna avverka det kritiska avståndet, ca 100-150 meter, fram till fienden, med kanske enbart en samlad muskötsalva som svar. Om man skickligt utförde detta, fanns det möjlighet att själva kunna stanna upp, kanske inte mer än 50 meter från den frenetiskt omladdande fienden och ge dem en mördande salva innan man gick på med blanka vapen. Det var en fråga om nogsam exercis och disciplin.


Den i särklass mest utsatta positionen på detta slagfält var fanbäraren. Fanan var absolut väsentlig för regementet, som var den huvudsakliga formeringen vid den tiden, ca 1 000 man starkt. Fanan fördes i täten, bakom, eller invid regementschefen. Dess uppgift var att leda regementets marschriktning. I det larm, rök och kaos som var den tidens slagfält, utgjorde fanan det enda riktmärke soldaterna hade. Så länge den fördes framåt så avancerade man. Endast om fanan fördes bakåt var det tillåtet att retirera. Man har räknat ut att fanbärarens risk att såras eller stupa i strid var minst 80 procent. Fanbärare som överlevt var den tidens verkligt stora hjältar, det var män av stor aktning.

I de flesta arméer var bäraren av fanan oftast en mycket ung officer. Benämningen fänrik kommer direkt från begreppet fanbärare. I den amerikanska armén valdes givetvis fanbäraren av soldaterna i regementet. Det var ansett som en stor ära och man gjordes omedelbart till den högsta underofficeren i förbandet, Colour Sergeant, eller fanjunkare. Denne soldat, som var obeväpnad och vars enda arbete det var att föra fanan framåt, försvarades av sex man, den s.k. Colour Guard, eller fanvakt. Dessa soldater förde sina musköter på axel gevär under hela avancemanget. Deras enda uppgift var att till varje pris försvara fanan och dess bärare. Deras vapen togs till enbart när faran var akut vid närstrid.


Fanan drog naturligt till sig huvuddelen av fiendens eldgivning. Om fanan föll och inte längre fördes framåt, hoppades man kunna stoppa framryckningen. Därför fylldes fanvakten på hela tiden med nya soldater, allt eftersom dess medlemmar stupade. Innan anfall var det tradition i den amerikanska armén att regementschefen, med sabel i hand, pekade på fanbäraren och ropade ut över soldaterna: If this man falls, who will bring the colours forward? Hela regementet förväntades då ta ett steg framåt som en man.

Fanan hade ett enormt symbolvärde, den representerade regementets enighet och identitet. När regementet en gång bildades var tillförandet av fanan den väsentliga ceremonin. Den vårdades med stor värdighet och hade sin egen instruktion för alla typer av förhållanden. Hur den fördes under marsch, var den placerades under vila, under stridförhållanden som regel i givakt mitt i lägret, dygnet runt enligt ett vaktschema.  Det var till fanvakten trumpetare och trumslagare samlade regementet. Med tiden blev fanan allt trasigare i stridens hetta, men detta var enbart ett tecken på ära. Ju mer sönderskjuten fana, desto större aktning i armén.


Att förlora fanan i strid var den största skymfen av alla. Det innebar i princip att regementet upphörde att existera. Att lägga ner fanan inför fienden var den ultimata gesten för kapitulation. I många fall försökte man undvika detta till varje pris. Det har funnits exempel på hur soldater rivit sönder fanan och gömt den i delar under kläderna, allt för att behålla regementets ära.

Överlevande fanjunkare i amerikanska armén efter inbördeskriget belönades med medaljer. De är överrepresenterade bland dem som erhållit Medal of Honor. De kunde även få pengar, land, eller fastigheter av tacksamma delstater. Fanorna ställdes som regel upp bakom glas i delstatskongressernas hus, där de går att finna än till denna dag.



Under Operation Desert Storm, 1991, den senaste stora kampanjen amerikanska armén deltog i, var det flera regementen ur National Guard som bad om tillåtelse att föra de gamla stridsfanorna från inbördeskriget till Irak. Det nekades som regel, istället utfärdades nya fanor, som togs emot ur guvernörernas hand av regementscheferna under stor pompa och ståt. Dock, det fanns de som lät tillverka exakta kopior av de befintliga fanorna, med kulhål och brandskador intakta.

söndag 6 september 2015

Kaptenen som undervisade generaler


Sir Basil Liddel Hart var den mest kände och inflytelserike militäre historikern och journalisten under 1900-talet. Det fanns många andra samtida som kunde ta äran av att ha uppfunnit idéerna bakom mekaniserad krigföring, men det var kapten Liddell Hart som propagerade för och populariserade dessa vitala koncept. Sedan teorierna kring pansarstrid, det han kallade expanderande flöde, spelade en avgörande roll under andra världskriget och därefter, förtjänar Liddell Hart sin plats vid sidan av Carl von Clausewitz, och precis som den hyllade preussaren var han en betydligt större lärare än fältherre.

Född i ett religiöst hem i Paris 1895, där fadern var engelsk metodistpastor, kom han från ett släktled av bönder i kronans tjänst, d.v.s. halvtidssoldater. Trots sviktande hälsa som barn fascinerades han av kriget. När han lekte med sina tennsoldater brukade han snarare förflytta dem strategiskt mot varandra, istället för att enbart fälla dem. Från 1911 gick han på St Paul’s School i London, därefter 1913 Corpus Christi, Cambridge, där han utan att utmärka sig studerade historia. Liddel Harts syn var svag nog för att slippa militärtjänst, men han tjatade på sina föräldrar och fick anmäla sig frivilligt till armén 1914. I december, när kriget var i full gång, anlände han till Frankrike som 19: årig fänrik i King’s Own Yorkshire Light Infantry, KOYLI.

Förutom att han deltog i slaget om Ypres i november 1915, så befann han sig i den stora offensiven vid Somme under dess första dag. Han placerade därefter i reserven och undkom på så vis den värsta slakten. Inte mindre än 450 man ur hans 800 soldater starka bataljon gick förlorade mellan den 1 och 3 juli 1916. – Alla i KOYLI har drabbats svårt, skrev han hem. Två andra bataljoner har förlorat samtliga sina officerare, utan undantag, och nästan alla soldater. Jag har aldrig förlorat så många vänner, alla jag känt i de olika bataljonerna har blivit utplånade. Efter en vecka sändes han själv tillbaka till frontlinjen för en förnyad offensiv.

Slaget om Mametz

Mellan den 16 och 18 juli 1916 försvann löjtnant Liddell Hart i skogen Mametz, scenen för en av de värsta striderna under hela kriget. Det är oklart vad som exakt hände honom där inne och det finns indikeringar i hans senare texter att han kan ha drabbats av panik. När han väl dök upp igen led han av sviterna från fosgengas*. – Han avskydde krig, har Alex Danchev, hans biograf, skrivit. Han avskydde dess irrationalitet, dess klumpighet, dess smittsamhet, dess slöseri. Själv beskrev Liddell Hart kriget som: – En farsartad meningslöshet.

Gasattacken lämnade honom med en störning på hjärtmuskelns funktion. Trots det stannade han i armén som kapten till 1924, för att till sist lämna som assisterande militärkorrespondent för tidningen Morning Post, som senare blev Daily Telegraph. Följande år blev han dess ledande militärkorrespondent och förklarade senare: – Jag beslutade att göra positionen till min plattform för mekaniseringen av armén. Han stannade på Daily Telegraph till 1935 och blev utan problem den mest inflytelserikaste militäre kommentatorn i den journalistiska historien. Givetvis, på flera sätt hade arméer blivit mekaniserade ända sedan man uppfann kulsprutan i mitten av 1800-talet, ett vapen som vid 1914 hade gjort kavalleriet onödigt. Det bästa sättet att angripa fiendens ledningspositioner på avstånd, utgjorde den viktigaste frågan för militärteoretiker som generalerna J. F. C. Fuller, Giffard Martel, Percy Hobart och så även kapten Liddell Hart. Deras gemensamma svar var stridsvagnen, The Tank, som ju hade använts i strid ända sedan dess första entré vid Cambrai 1917.

Hur som helst, detta var mycket kontroversiellt, eftersom stridsvagnar vid 1920-talets början saknade radiokommunikation, var mycket långsamma, gick ofta sönder, hade bristfällig eldkraft och ännu drogs med bristfällig terrängförmåga. – Soldater är sentimentalister, skrev Liddell Hart, snarare än vetenskapsmän. Hans relation till War Office, den brittiska militärstaben, var gott. Han erhöll läckor från armérådets mekaniseringsfalang, bevistade manövrer, fick brev från chefer för Imperial General Staff och även klassificerat material kunde passera hans händer, under förutsättning att han gav armén en fördelaktig vinkling. Ändå, vid slutet av 1920-talet stod det klart för High Command att Liddell Hart prioriterat sin journalism före hans popularitet hos dem. Hans hårda kritik mot deras militära konservatism började svida i skinnet.

Percy "Hobo" Hobart

Som den veteran från Somme han var, hade Liddell Hart en speciell position i mellankrigstidens Storbritannien. Han var den som talade för alla dem som förlorat familjemedlemmar, eller deras kroppsdelar, som blivit av med sin ungdom, till vad han kallade progressivt slaktande, i artighetens namn vidnämnd ”utnötning”, den strategi han anklagade fältmarskalk Douglas Haig och andra att ha utövat på västfronten. Han skrev inte mindre än trettio böcker, exponerande sina teorier och ibland som offer för synden att promota sig själv, eller som biografen Danchev uttryckte saken: – Han led knappast av blygsamhet.

Andra världskrigets utbrott gav Liddell Hart möjligheten att säga vad var det jag sa vid åtskilliga tillfällen under sex långa år. Allt eftersom den luftunderstödda, mekaniserade och mycket rörlig krigföringen han propagerat för under två decennier – blixtkriget – manglades ut över Polen, Norge, Holland, Belgien och Frankrike, överbevisades hans teorier. Problemet var att det var tyskarna, snarare än de allierade, som satte dem i rörelse. Vid klockan fyra på eftermiddagen den 9 mars 1943, adresserade general Heinz Guderian, tillsammans med hans apostel Erwin Rommel, Adolf Hitler och praktiskt taget hela det tyska militärkommandot, OKW, i vad som blev ett tufft, fyra timmar långt ordkrig. Guderian försvarade sin ståndpunkt om den fortsatta mekaniserade, rörliga strategin på östfronten. I detta citerade han en artikel av Liddell Hart om organisationen av arméer, i historien och framåt.


Följande år, 1944, lyckades Liddell Hart på egen hand räkna ut exakt tid och plats för D-Day. Det var inte, som MI5 misstänkte, ett resultat av läckor i arméledningen, utan från oberoende, långtgående studier av geografin och tidvattnet i nordvästra Frankrike. Han satt arresterad ett dygn medan myndigheterna kontrollerade saken. Senare motsatte han sig de allierades bombkampanj mot Tyskland och han fördömde användandet av atombomben mot Japan. Efter kriget propagerade han mot kärnvapen och innan sin död 1971 annonserade han att han var pacifist.

November 1920, endast två år efter första världskrigets slut, kapten Basil Liddell Hart presenterade sin teori om expanderade flöde till en publik vid Royal United Services Institute, RUSI, i London. Han visade hur en armé kunde upprätthålla attackens rörelse framåt genom fiendens hela försvarssystem, även om åtskilliga kilometer djup. Påföljande år accepterade han att stridsvagnen var vapnet för framtiden. Han inspirerades här av sin mentor, J. F. C. Boney Fuller, som varit den förste att propagera för pansar. Liddell Hart skulle ha ett märkligt förhållande till Fuller, märkt av hat-kärlek, de kommande decennierna.

Utvecklingen av mekaniserad eldkraft har helt reducerat kavalleriets slagkraft mot en fullt utrustad fiende, skrev han 1927 i sin bok Remaking of Modern Armies. Den pansrade caterpillarn, eller lätta stridsvagnen, tycks dock ärva den mongoliske ryttaren, ty caterpillarn är uttryckligen det mekaniserade kavalleriet. Eftertanken föreslår att vi mycket väl kan återta mongolernas rörlighet och offensiva styrka genom ett enkelt, mobilt vapenslag. Även om Liddell Hart antagligen aldrig ens suttit i en stridvagn, identifierade han tidigt dess potential och hyllade all utveckling inom ökad eldkraft och motorisering som gjorde dem än mer effektiva.


I efterhand är det märkligt att det existerade så mycket tvivel om den högst troliga utvecklingen av stridsvagnens roll. Dock, under 1920-talet, ansågs mekanisering som ett fruktansvärt öde, hängande likt en domedagens skugga över alla kavalleriregementen. Idag är det svårt att se hur någon kunde motsätta sig en fullskalig mekanisering, med tanke på hur stridsvagnar framgångsrikt använts vid slaget om Cambrai 1917 och därefter, men exakt så var det. Så sent som 1936 uttryckte dåvarande försvarsministern Alfred Duff Cooper inför det brittiska kavalleriet att: – Det är som att be en storartad musiker slänga ifrån sig violinen och istället ägna sin framtid till grammofonen. Coopers senare framgångsrika eskapader inom skönlitteraturen, Operation Heartbreak från 1950, beskriver ett argument mellan två brittiska officerare inför utsikterna att mekanisera ett par decennier tidigare:

”Snart blir jag en chaufför”, förklarade Willie passionerat en kväll, ”då jag måste köra omkring i en smutsig stridsvagn, klädd som en knegare”. ”Givetvis”, replikerade Hamilton sympatiskt, ”om det endaste du bryr dig om är att bära en flott uniform, sitta på hästryggen och sola dig på någon militär parad, då har du all rätt att ta den attityden, men om du är intresserad av kriget, eller villig att ta del i ett, då skulle du be att ditt regemente blir mekaniserat.”

Hos War Office och i Westminster, fanns det dem som under lång tid höll med författaren Rudyard Kipling och hans beskrivning av den stora mekaniserade manövern på Salisbury Plain 1930, som stinkande som ett garage och liknande en cirkus. Liddell Hart mindes själv hur general Percy Hobard** demonstrerade strid med stridsvagnar på Salisbury Plain och ortodoxa soldater uttalade att sådana metoder aldrig skulle fungera i krig. Den nya zeeländske tecknaren David Low hävdade att han under 1920-talet överhört en kavalleriofficer tala till en annan på ett turkiskt bad och sagt att om mekaniseringen kom skulle kavalleriets uniformer förbli som de var, ända ner till sporrarna. Uttalandet skulle i sin tur ha inspirerat Low till seriefiguren Colonel Blimp.


Stridsvagnen erbjöd en väg ut från stillaståendet i skyttegravarna. För den som slagits vid Ypres och Somme var det inte förvånande att Liddell Hart ansåg att hastighet utgjorde essensen i samtliga kommande konflikter. Av samtliga kvaliteter i krig så är hastighet den dominerande, skrev han i en bok som kommit utav lektioner han hållit på RUSI 1922.

… hastighet både i tanke och i rörelse, utan vilket renderar slagkraft värdelöst och med, istället blir dubblerat, något den störste av härledare [Napoleon] insåg i hans dictum, att kraft i krig är detsamma som massa, eller som vi borde omskriva det i moderna termer – eldkraft multiplicerad med hastighet. Denna hastighet, endast genomförbar genom vetenskapliga framsteg, kommer att transformera framtidens slagfält från nedgrävda labyrinter till en arena där manöver, förmågan till överraskning, åter kommer att härska.

Hans hat till skyttegravskriget, som han med typiskt ordval kallade mausoleums av lera, var uppenbar. Vid sidan av stridsvagnen var Liddell Hart en stor vän av flygstridskrafter, något han varit sedan han bevittnade en räd av en tysk zeppelinare över staden Hull 1915. Man kunde se en skärva av ljus varje gång en lucka öppnades för att släppa en bomb, skrev han senare. För att koordinera flyget – särskilt störtbombare – med stridsvagnar och infanteri, måste understöd, enligt honom, leda till strömmens expansion enligt teorierna för framtida slagfält och det skulle utgöra nyckeln till framgång.

Brittiskt pansar

Det Liddell Hart kallade Strategy of the Indirect Approach utvecklade han 1929 och följdes upp i den relaterande boken The British Way in Warfare tre år senare. Effektivt argumenterade han för att Storbritanniens huvudstrategi borde vara att undvika direkt konfrontation på kontinenten med stora arméer, som vid exemplet Somme, utan istället nöta ner fienden med blockering, flygbombning och attacker i periferin. Genom historien, skrev han, har effektiva resultat i krig sällan nåtts om inte närmandet haft sådan indirekthet att fiendens oförmåga att möta har säkrats. Denna indirekthet har vanligtvis varit fysisk och alltid psykisk. Detta var ett slag för the art of outflanking, vilket var en alternativ titel för hans bok. I militär strategi, summerade Liddell Hart, är den längsta turen runt vanligtvis den kortaste vägen hem.

Hans biograf, Danchev, tror att boken Strategy: The Indirect Approach från 1941, var så nära han kom en avhandling som var hans egen. Liddell Hart citerade Cromwell vid slagen vid Dunbar och Worcester, samt Duke of Marlboroughs intensiva marscher och kontramarscher, som exempel på brittiska försök att runda flanker och, om möjligt, skära av fiendens kommunikationslinjer och reträttvägar. Så mycket är säkert, sa han vid RUSI 1931, den som kontrollerar haven har stora friheter och kan delta så mycket, eller så lite i kriget som han önskar, medan den som dominerar till lands oftast befinner sig i svårigheter. Han argumenterade för att Storbritannien borde slåss genom att exercera sjöstridskrafter, finansiella allierade, upprätthålla handel, utföra mindre amfibieoperationer, men huvudsakligen låta andra makter utföra de stora landoperationerna.

Militärhistorikern Sir Michael Howard menar dock att sådan strategi var påtvingad Storbritannien utifrån nödvändighet. Även om det bidrog till att britterna överlevde, så innebar det inte att vi kunde segra. Det som gjort Storbritannien framgångsrikt militärt, argumenterar Howard, var istället att knyta kontakt med en kontinental allierad nära oroshärden, med största möjliga finansiella resurser. Blenheim, Waterloo och D-Day var samtliga utkämpade under sådana omständigheter. Även Winston Churchill och fältmarskalk Sir Alan Brooke, som både följde British Way in Warfare så länge de kunde under Indirect Approach delen av andra världskriget mellan 1939 och 1944, hade att acceptera att Hitler inte kunde besegras med annat än att landsätta på kontinenten en brittisk armé – on the largest scalethat contemporary resources could afford. Det fanns definitivt ett brittiskt sätt att kriga, men det var inte det Liddell Hart förordade och det var inte baserat på indirekt närmande, åtminstone inte enligt hans slutgiltiga analys.


Ändå, filosofin bakom indirekt närmande, i princip genom internationell terrorism, är plötsligt central inom modern krigföring på ett sätt Liddell Hart aldrig hade kunnat förutsäga tillbaka i 1941. Som Danchev beskrev 1998: Nutida militär doktrin är underbyggd av indirekt närmande. Och det var dessutom före 9/11.

När han läst den tyske generalen Heinz Guderians återberättelse av blixtkriget 1940, skrev Liddell Hart att det nästan känts som om han suttit bredvid generalen i stridsvagnen: För mig var det som en repetition av en dröm, som om det var just så jag hade föreställt mig det under mellankrigstiden, en styrka ledd av en general som förstod hela idén – bara för att i verkligeheten, på den tiden, bli tillsagd att det var otänkbart. I sina memoarer från 1950, Erinnerungen eines Soldaten (eng: Panzer Leader), skrev Guderian:

Det var Liddell Hart som tydliggjorde användandet av pansar för djup penetrering av fiendens linjer, som även föreslog den moderna typen av mekaniserad division, kombinerande pansar med pansarinfanteri. Djupt imponerad av dessa idéer försökte jag omsätta dem till praktisk funktion i vår armé. Så, jag skyldig kapten Liddell Hart flera förslag till vidare utveckling.


Guderian berättade senare för Liddell Hart att han första gången läst hans artiklar under åren 1923 och 1924 och att det var efter den brittiska mekaniserade manövern 1924, som en tysk inspektör sagt till honom rörande stridsvagnarna: – Åt helvete med striden, de är ämnade för att frakta mjöl. Liddell Hart skrev förordet till Guderians memoarer, vilket beskrev Guderian, men som lika gärna kunnat ha varit ett utdrag ur hans egna memoarer. Om blixtkriget skrev han att den store pansargeneralen formade historien, genom betydelsen av en ny idé … en ny idé han både var upphovsman till och brukare av. Han trodde Guderian personifierade kärnan hos en hantverkare i det sätt han ägnade sig åt utvecklingen av en teknik … att förstå honom kräver att man är förmögen att förstå passionen hos ett rent hantverk. På samma sätt må det ha funnits spår av självupptagenhet i Liddell Harts omdöme om Guderian:

De flesta av de erkända mästarna av krigskonsten har nöjt sig med att använda redan brukade verktyg och tekniker vid sin tid. Endast ett fåtal gick vidare för att förse sig med nya tillvägagångssätt och metoder … utveckling av taktik har vanligtvis varit  upp till en originell tänkare och dennes successiva spridande av inverkan på progressiva officerare i en kommande generation.

Det kan vara värt att slutligen upprepa Liddell Harts uppskattning av vad han kallade kvalitéer som särskiljer de stora ledarna i historien:



… coup d’aeil, en blandning av korrekt observation och säker intuition, förmågan att skapa överraskning och kasta motståndaren ur balans, snabbheten i tanke och handling som inte ger fienden möjlighet till återhämtning, kombinationen av strategisk och taktisk förmåga, styrkan att vinna truppernas lojalitet och få ut det mesta av dem.

Eftersom denna checklista inte har förändrats under århundraden, och antagligen inte kommer att göra så under överskådlig framtid, så har kaptenen som undervisade generaler fortfarande mycket att lära oss.


* Fosgen var en vanlig stridsgas, eftersom den i vanliga fall är ofarlig att hantera med enklare skydd för mun och ögon. När fosgen kommer i kontakt med slemhinnor, särskilt mycket fuktiga, mjuka sådana, som lungorna, så bildas saltsyra.


** Generalmajor Sir Percy Hobart tillhörde egentligen Royal Engineers, men blev en av Storbritanniens främste pansargeneraler under andra världskriget. Han ledde 79th Armoured Division till framgång och skapade flera nyttiga specialfordon inför Operation Overlord, de s.k. Hobart’s Funnies.