torsdag 26 november 2015

Affären Maximilian


Sommaren 1861, medan splittringen av USA blev ett oåterkalleligt faktum, stod även grannen Mexiko inför en nationell kris. I kölvattnet av nationens senaste inbördeskrig var dess ekonomi slagen i spillror. I det s.k. Reformkriget 1857-61 hade Mexikos liberaler ställts mot de konservativa. Den liberala regeringen under president Benito Juárez hade kommit ut ur bataljen som segrare, men med detta hade landet dragit på sig stora skulder från Europa, i första hand från Frankrike.

Detta var upptakten till ett nästan okänt kapitel i historien, det som går under titlar som den Franska interventionen, eller det fransk-mexikanska kriget*, eller Affären Maximilian.

Napoleon III, som härskat som monark i det andra franska kejsardömet sedan 1852**, hade länge sökt att utvidga Frankrikes räckvidd västerut. Just denna sommar såg han en ypperlig möjlighet för en ursäkt för sina långtgående ambitioner, då president Juárez under våren hade suspenderat samtliga återbetalningar av internationella lån. I december 1861 nådde en koalitionsflotta Mexikos viktigaste hamn, Veracruz. Frankrike hade allierat sig med Spanien och Storbritannien i pressen mot Juárez att återbetala lånen, men Napoleon hade större planer än så. När det blev uppenbart att Frankrike ämnade marschera mot Mexico City, lämnade bundsförvanterna koalitionen och seglade hem.


Inledningsvis hade den Mexikanska armén varit framgångsrik med att fördröja invasionsstyrkan, särskilt i avseende slaget vid Puebla den 5 maj 1862, då mexikanerna åsamkade fransmännen en neslig förlust. Dock, i maj 1863 tvingades Juárez tillsammans med regeringen att fly från Mexiko City och den franska armén äntrade staden den 7 juni. Fransmännen hälsades välkomna av de konservativa, som avskydde de liberala landsmännen mer än trikolorens löfte om en återinsatt monarki. För just detta ändamål hade Napoleon engagerat den 32-årige österrikiske ärkehertigen Ferdinand Maximilian. Den unge adelsmannen hade accepterat detta fantastiska äventyr och anlände till Veracruz den 28 maj 1864, tillsammans med sin hustru, Charlotte av Belgien.

Även om han formellt utnämndes till Maximilian I av Mexiko, erhöll han aldrig makten som monark. Under hans korta tid som regent var han helt beroende av Napoleon, både ekonomiskt och militärt. Samtidigt satte president Juárez upp sin parallella regering i El Paso del Norte, vid gränsen till Texas och USA. Det var nu inte enbart en kamp mellan liberaler och konservativa, utan även mellan republikaner och rojalister.

Norr om den amerikanska gränsen granskade president Abraham Lincoln och hans administration i Washington DC bekymrat den mexikanska utvecklingen. Även om USA hade sina sympatier med Juárez republikaner, var Lincoln samtidigt givetvis hårt engagerad i det egna inbördeskriget och kunde inte erbjuda någon officiell hjälp. När Juárez flydde norrut samlade han ihop frivilliga för att slåss mot det dubbla hotet från den franska ockupationsmakten och Maximilians kungliga armé. Mellan åren 1864 och 1867 varierade denna republikanska armé, kallade Juaristas, mycket i storlek, för att till sist stabilisera sig på ca 70 000 man. Maximilians styrkor mätte samtidigt 20 000 man, förstärkta med de 40 000 man Frankrike höll i Mexiko.

Benito Juárez

För att motverka ett rykte, spritt av Maximilian, att Juárez räddhågset flytt ända till USA, svor presidenten en officiell ed att aldrig lämna Mexiko. Juárez var fullblods Zapotekindian från Oaxaca. Han hade trots föräldralöshet och fattigdom lyckats studera juridik och äntrat det politiska livet. 1847 blev han guvernör i sin hemstat, senare gjorde han federal karriär och blev chef för högsta domstolen i Mexico City. 1858, under Reformkriget, hade den liberale presidenten Ignacio Comonfort tvingats avgå och genom en konstitutionell fnurra blev Juárez per automatik hans efterträdare. För att upprätthålla sitt ämbete förstod den flyende presidenten att han måste söka hjälp från USA. Han hade fortfarande greppet om Mexikos representation i Washington via den lojale ambassadören Matías Romero. Denne Romero hade 1861 mött den just valde presidenten Lincoln på tu man hand. Lincoln hade berättat för honom att han som ung kongressman varit emot det tidigare mexikansk-amerikanska kriget 1846-48 och att han önskade en vänskaplig relation till grannen i södern.

Detta till trots, enligt Lincoln, skulle krig utbryta, såg han ingen anledning att aktivt stödja Mexiko i kampen mot europeisk aggression. Presidenten skulle inte göra något som kunde ge främmande makt anledning att stödja konfederationens sak i södern. Detta skulle också förbli USA: s policy under hela inbördeskriget. Romera förstod att Lincolns position var klar. I augusti 1862 hade diplomaten ändå samlat ihop tillräckligt med finanser från vänligt sinnade amerikaner, för att köpa 36 000 musköter, 4 000 sablar, 1 000 pistoler och ammunition för Juárez räkning. Han stötte dock på patrull hos den amerikanske försvarsministern Edwin Stanton, som vägrade ge tillstånd för export. Hopplöst argumenterade Romero att aftersom Mexiko saknade vapenindustri, så måste republikanerna slåss med vapen från utlandet. Under det amerikansak inbördeskriget skedde det en omfattande vapensmuggling mellan USA och Mexiko, huvudsakligen genom gränsstaden Matamoros.

William Seward

Samtidigt försökte politikerna i den amerikanska södern verka för att Frankrike skulle stödja konfederationens sak. Napoleon III var definitivt frestad, inget skulle glädja honom mer än ett splittrat USA, så att ytterligare en global kraft föll till föga, men han var försiktig. Han oroades för den amerikanska söderns eventuella expansion ner i Mexiko***, skulle de bli oberoende. Den franske monarken valde därför att passivt sitta ut inbördeskriget. Sent 1863, med unionens segrar vid Gettysburg och Vicksburg, försvann samtliga utsikter för en fransk inblandning i kriget. Samtidigt tog heller inte USA: s utrikesminister William Seward några risker. För att inte pressa Frankrike förhöll man sig likvärdigt passiv i den mexikanska konflikten.

När väl det amerikanska inbördeskriget gick mot sitt slut 1865 såg Benito Juárez en strimma ljus i tunneln. Det skedde också en förändring i den amerikanska hållningen, men inte tack vare politikerna i Washington, utan från USA: s obestridlige hjälte, general Ulysses S. Grant. Ambassadör Romero hade tidigare mött generalen i hans läger vid City Point, Virginia. Under ett långt samtal menade Grant att det varit hans plikt som soldat att medverka i det mexikansk-amerikanska kriget, men att han alltid känt att själva sakfrågan i konflikten var felaktig. Han sa också att han beundrade det mexikanska folket och att han sympatiserade med deras kamp för att stoppa den auktoritära och främmande makt som tvingats på dem. Romero lämnade stabsplatsen med en klar inklination att generalen stod på deras sida.

Maximilian I

Med mordet på Lincoln den 15 april 1865 blev vicepresidenten Andrew Johnson ersättaren i Vita huset. Han var en demokrat från södern och var tämligen ointresserad av Mexiko, utan koncentrerade sig mer på den nya, komplicerade situationen i USA efter kriget. I förhoppningen att framstå som moderat gav han pardon de flesta plantageägare i södern som ansökte om detta. Detta upprörde givetvis många i norr som funderade över priset man betalat för kriget. Presidenten gjorde också svurna fiender av de radikala republikanerna i kongressen som önskade bistå de frigjorda slavarna. Dessa åtgärder, bland flera, orsakade en svårartad kamp med kongressen för kontrollen över det nödvändiga arbetet med återuppbyggnaden och ledde till sist till ropen på riksrätt mot presidenten.

Medan Johnson saknade vilja att hjälpa Juárez, så ville Grant något annat. Med kriget avklarat fattade chefen för den amerikanska armén beslutet att bistå Mexiko. Som assistent i detta företag valde han sin trogne vän general Philip Sheridan, som hade blivit berömd som kavalleriledare och för 1864-års kampanj i Shenandoahdalen.

Sheridan hade inte imponerat på Lincoln när de först träffades, inte heller tyckte den forne presidenten särskilt mycket om kavalleriet, undrande med viss fog om det vapenslaget verkligen gjorde sin del av kriget****. 1865 hade hans åsikt om den envise Sheridan och hans kavalleri ändrats radikalt. Händelser som vann honom över var hans kavalleris aktioner i juni 1863, i striden om Brandy Station, då man visade sig vara en effektiv styrka, samt Sheridans personliga uppdykande i samband med slaget vid Cedar Creek i oktober 1864, så han lyckats samla sitt folk till förnyad attack och seger. När de senare möttes anmärkte presidenten på generalens korta längd: – General Sheridan, when this particular war began, I thought a cavalryman should be at least 6 feet 4 inches high, but I have changed my mind. Five feet 4 will do in a pinch.

Pueblo

I maj 1865 utnyttjade Grant det faktum att stridigheter fortfarande förekom i Texas för att flytta ytterligare trupp ner till den mexikanska gränsen. I en order till general Sheridan skrev han: – Din skyldighet är att återföra Texas, samt den del av Louisiana som ännu hålls av fienden till unionen, så snabbt det är praktiskt möjligt och på så sätt att det effektivast säkrar en permanent fred i området. Innan han återvände västerut avslöjade Grant personligen hans verkliga agenda för Sheridan, som i sin tur återgav händelsen i sina memoarer:

Det fanns ett ytterligare motiv med att sända mig till mitt nya uppdrag, ett motiv som inte nämndes i de tidigare skrivna instruktionerna. Grant betraktade Maximilians invasion av Mexiko som en del av själva upproret, eftersom det möttes så entusiastiskt av konfederationen, samt åsikten att vår egen process att föra södern till unionen aldrig kunde lyckas innan Frankrike och Österrike var villiga att lämna vår systerrepublik ifred. Med hänsyn till detta, sa Grant till mig att det var nödvändigt för mig att agera med stor försiktighet, då vår utrikesminister, Mr. Seward, var strängeligen emot bruket av våra trupper utmed gränsen på sådant vis att det kunde se ut som om vi var i färd att agera fientligt mot europeiska krafter.

Under de kommande månaderna fick Grant information om att stora mängder av forna konfederala aktörer brutit upp, ofta tillsammans med sina familjer och gått över Rio Grande. Väl i Mexiko skulle de flesta av dem – följande exemplet med den konfederale generalen Joseph Shelby – fortsatt till Mexico City för att erbjuda sina tjänster till kung Maximilian. Inledningsvis var den mexikanske monarken inte säker på vad han skulle göra med de amerikanska flyktingarna. Å ena sidan var de duktiga, intelligenta personer som skulle kunna tjäna sina syften i en eventuell konflikt med USA. Å den andra sidan, om de slog sig ner i stora skaror utmed den amerikanska gränsen kanske de senare skulle önska bryta sig loss, som Texas gjort 1836. Maximilian bestämde sig för en medelväg. Han välkomnade konfederationens flyktingar, men han förbjöd dem från att bosätta sig utmed gränsen och att klunga ihop sig i kolonier. Han förstod också att låta dem tjäna i den mexikanska, kungliga armén skulle reta upp Washington, så istället lät man ett mindre antal rekrytera sig till den närvarande franska främlingslegionen. Det fanns också en speciellt uppsatt paramilitär styrka kallad Contre-guérilla.

Philip Sheridan

Under de kommande månaderna 1865 skulle general Sheridan med sina 50 000 man starka militära styrka, lyckas med sina dubbla uppsåt att pacificera södra Texas, samt underhålla Juárez på andra sidan gränsen. För att hindra flykten till Mexiko lät han öka patrulleringen av gränsen. För att lugna de kungliga mexikanska och franska trupperna, visade Sheridan offentligt upp sin styrka i San Antonio, samtidigt som han verkade i hemlighet på annat håll. – Under vintern och våren 1866, skrev han, kom vi att i hemlighet förse de mexikanska liberalerna med ammunition och vapen. Bara från arsenalen i Baton Rouge transporterade vi 30 000 musköter. Dessa amerikanska vapen ansågs bättre än de franska motsvarigheterna. Juaristas hade god användning av dem i strider som slagen vid Santa Isabel och Santa Gertrudis under våren 1866, två starka republikanska segrar. Ett rykte spreds snabbt i Mexiko att USA var på väg att invadera och den franska armén drogs tillbaka från gränsen och tillät på så vis en starkare koncentration av republikanerna i norr.

När väl vetskapen om Sheridans agerande nådde Washington blev utrikesminister Seward inte särskilt glad. Den franske ambassadören hade kraftigt protesterat och kallat den amerikanske generalens agerande som oacceptabelt och i strid med gällande amerikansk policy. Seward, so privat var rosenrasande på Sheridan, försökte lugna den franske diplomaten med att amerikansk policy inte alls ändrats och att Washington skulle fortsätta agera neutralt. Dock, på hösten 1865 skulle Seward börja röra sig bort från den neutralitet han så vurmat för under flera år och fatta två diplomatiska beslut som gladde Juárez. I oktober samma år, hade maximilian under stark press från Paris, instiftat det ökända s.k. Svarta dekretet, vilket innebar att samtliga mexikaner som ertappades med att strida mot kungadömet, skulle avrättas inom 24 timmar. Seward uttryckte nu Washingtons förfäran inför sådan barbarism. Han instruerade också USA: s ambassadör i Paris, John Bigelow, att informera fransmännen att Washington inte skulle erkänna någon annan Mexikansk regim än den ledd av Juárez.

Matías Romero

Den 21 januari 1866 beslutade Napoleon III att dra bort de franska styrkorna från Mexiko. Det skulle ske i tre steg och den sista kontingenten skulle lämna landet i oktober 1867, fast egentligen gick det snabbare än så. Den franske monarken förklarade märkligt nog det militära företaget som en framgång och att Maximilians regim nu kunde klara sig själv. I verkligheten drog sig Frankrike undan i rädsla för en väpnad konflikt med USA, den forne allierade, samt hotet om krig med Preussen i Europa. Kort sagt, Napoleon hade förlorat tron på sitt mexikanska äventyr.

1866 innebar en lång rad av republikanska segrar på slagfälten. I juli ockuperade man städerna Guadalajara, Matamoros, Tampico och Acapulco. I november föll delstaten Oaxaca och merparten av Zacatecas. Över hela Mexiko slöt sig allt fler upp vid Juárez sida. Chockad över Napoleons tilltag sände Maximilian en skarp not till Paris, utan resultat. Samma sommar hade drottningen, Carlotta, seglat till Frankrike med en vädjan till Napoleon att ändra sig. Hon återvände aldrig till Mexiko. De sista franska trupperna lämnade Mexico City den 5 februari 1867.

Utan franskt stöd var Maximilians chanser ute. Han hade kunnat fly, men hans stolthet – eller, enligt de konservativa, hans kärlek till Mexiko – hindrade honom från att lämna sitt adopterade land. Kort efter fransmännens definitiva adjö, lämnade Maximilian Mexico City med sina sista trupper. Han slog sig ner i staden Querétaro, ca 20 mil nordväst därom. Inom några veckor hade Juaristas omringat hans position. Den 15 maj försökte kungen slå sig ut, men blev istället infångad. Maximilian dömdes till döden av krigsrätt, tillsammans med två av hans lojala generaler. Han avrättades den 19 juni 1867, trots protester från USA och flera europeiska statsöverhuvuden. Dagen efter kapitulerade Mexico City och Benito Juárez återtog sin officiella presidentposition.


Även om de illegala vapentransporterna till Juaristas spelade en viktig roll, så var det närvaron av betydande amerikanska trupper utmed Rio Grande som utgjorde den avgörande skillnaden. Maximilian och Napoleon var både mycket medvetna om att minsta gränsbråk kunde accelerera ett fullskaligt krig med USA. Även efter avrustningen av en miljon amerikanska, federala trupper, så var US Army fortfarande en formidabel stridstyrka så här direkt efter inbördeskriget. Eller som den konservativa, mexikanska tidningen L’Estafette påpekade, att hotet om en amerikansk intervention hovrade som Damokles svärd över Maximilians regim. General Sheridan skulle ha hållit med. I sina memoarer skrev han:

Vår närvaro med sådan styrka tillät de liberala ledarna, flyktingar från sina hem, att etablera mötesplatser, för att där planera för sin framtid i säkerhet. De mexikanska liberalerna kände sin sak, som under påverkan från en sådan betydande och kraftfull uppbackning, växte sig så stark att inom två år hade imperialismen slagits ner.





* Snarare det andra fransk-mexikanska kriget. 1838-39 utkämpades ett mindre krig mellan Frankrike och den diktatoriska mexikanska regimen under generalissimus Santa Anna. Kriget, som kom att kallas The Pastry War – Bakverkskriget – hade kopplingar till konflikten Mexiko-Texas. USA stod därför på Frankrikes sida i det fallet.

** Napoleon hade valts till president 1848, men stött på parlamentariska problem och tröttnat på demokratin, så han gjorde en statskupp 1851 och placerade sig på tronen som kejsare, liksom sin berömde farbror.

*** Konflikten Mexiko-Texas spökade igen. Flera mexikanska delstater frestades av Texas framgångar, en oro för ytterligare nationell splittring, som alltid existerat i landet.

**** Det var redan här svårt för kavalleriet att manövrera på slagfälten p.g.a. ökad fientlig eldkraft.


Fotnot:

Den som sett Sam Peckinpahs film Major Dundee från 1965, med Charlton Heston, Richard Harris och James Coburn, och funnit den saliga blandningen av olika allianser och motiv förvirrande: US Army, konfederala fångar, apacher, mexikanska rebeller, mexikanska Federales och mitt i alltihop: franska kyrassiärer, här är förklaringen.

måndag 23 november 2015

Den tappraste av de tappra


Victoriakorset, Storbritanniens högsta utnämning för militär tapperhet, var enligt en soldat som tjänat under honom – ett allt för litet erkännande för en man som kapten Chavasse. Det var vid King’s Regiment som fältläkaren Noel Chavasse blev den högst dekorerade soldaten under första världskriget med hela två Victoriakors. De var endast två av hans kaliber i det kriget, sammanlagt tre under utmärkelsens 160-åriga historia.

Noel Godfrey Chavasse var en av två identiska tvillingar födda i Oxford i november 1884, söner till blivande biskopen av Liverpool*. Han tog examen vid Trinity College 1907 och tillsammans med sin bror, Christopher, representerade han Storbritannien vid Olympiska spelen i London 1908. De sprang båda 400 meter. Noel tog sin medicinska examen 1912 och när kriget stod för dörren blev han utnämnd till fältläkare och löjtnant vid Royal Army Medical Corps, tillhörande 10: e bataljonen, King’s Regiment, även känt som Liverpool Scottish.


Vid öppningen av slaget vid Somme den 1 juli 1916 hade Noel Chavasse redan erhållit Military Cross, den tredje högsta utmärkelsen, för visad tapperhet. Vid krigsslutet skulle även hans bror, som fältpräst vid Royal Army Chaplain’s Department, erhålla samma medalj.

Under slaget vid Somme förflyttades Chavasses bataljon ner i skyttegravar vid den franska byn Guillermont och den 9 augusti deltog de i anfallet mot den av tyskarna hållna positionen. Inom ett par timmar hade striderna kostat en tredjedel av 10: e bataljonens 600 män. Chavasse, som den ende läkaren, behandlade utan uppehåll massorna av sårade under öppen himmel och svår artilleribeskjutning, ofta i full vy från fienden. Samma natt kröp han över ingenmansland, sökande efter sårade soldater.


Nästa morgon, med hjälp av en likaledes tapper bårbärare, återvände han och hämtade en svårt sårad soldat genom kraftig beskjutning, nästan en kilometer ut i helvetet. Trots att han själv var sårad av splitter, återvände han ånyo kommande natt med ett tjugotal frivilliga, för att begrava två officerare och rädda tre sårade män från ett granathål endast 25 meter från tyskarnas linjer.

Helvetet vore som himmelriket i jämförelse med vart han befinner sig, kommenterade en kanadensisk kulspruteskytt under striderna.

Under dessa två dygn vid Somme räddade Chavasse livet på ett tjugotal svårt skadade män, samt behandlade otaligt många fler sårade. Hans mod och självuppoffring är bortom all beundran, står det i hans första nominering till Victoriakorset. Hans hjältemod kom åter upp i dager ett år senare vid det tredje slaget om Ypress, mera ökänt som Passchendaele.

Tvillingbröder

Den 31 juli 1917, den första kvällen under slaget, befann sig Chavasse vid den belgiska staden Brandhoek, som vanligt opererande sårade soldater. Han träffades då av ett granatsplitter i huvudet, men vägrade blankt att evakueras. Han förband sig själv och trots den potentiellt svåra skadan och tung fientlig beskjutning, återvände han gång på gång ut i det genomdränkta leran för att ta hand om de sårade.

Tidigt nästa dag, trots en andra huvudskada, fortsatte han att bistå sårade, den här gången bl.a. med hjälp av tillfångatagna tyskar, varav en var läkare. När bårbärare anlände till platsen, nu med stränga order från självaste divisionschefen att återföra Chavasse, vägrade han åter. – Jag började tro att han inte var mänsklig, mindes en soldat. Inget fick honom att ducka, eller ens blinka. Den första skadan fick han i huvudet, utan uppehåll tog han helt enkelt av sig hjälmen och förband sig själv, för att sedan fortsätta som om inget hänt.


Klockan tre på morgonen den 2 augusti, träffades åter hans förbandsplats av en tysk granat. Den dödade eller sårade samtliga närvarande. Chavasses skador inkluderade ett gapande sår i buken som blödde kraftigt. Trots detta lyckades han kravla sig tillbaka genom det gyttjiga landskapet till en annan postering, där han fick hjälp. Nu hade dock hans tur runnit ut. Han anlände till en förbandsplats, där kolleger gjorde allt de kunde för att rädda honom, men förgäves.

Kapten Noel Chavasse stupade den 4 augusti 1917, 32 år gammal. En chockvåg gick genom armén, tusentals frivilliga deltog i begravningen, som hans bror stoiskt förrättade utan att blinka.

Biskop Christopher Chavasse



* Familjen Chavasse har gjort sig känd i den brittiska historien som utmärkande läkare och präster.

onsdag 18 november 2015

Den keltiska sommaren


Den 29 november 1943. Teheran-konferensen mellan de tre stora, USA: s president Franklin D. Roosevelt, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill och generalsekreteraren för det ryska kommunistpartiet, med andra ord; Sovjetunionens ledare Josef Stalin. Operation Overlord, den västallierade invasionen av den Europeiska kontinenten och den på östfronten matchande Operation Bagration, det stora sovjetiska motanfallet mot tyskarna, spikades under mötet till den nästkommande sommaren 1944. Mitt i alltihop organiserades en paus, en bjudning av den brittiska gruppen på deras ambassad. En märkbart tagen Winston Churchill räckte där över en enastående gåva till Josef Stalin, som togs helt på sängen.

Det var ett svärd, ett magnifikt British longsword, framställt av det allra finaste Sheffield Steal, prydd med guld och kristaller och med ett skaft av äkta marockanskt läder. Svärdet var uthamrat av Goldsmith’s Hall och designat av professor R. M. Y. Gleadowe, den konstnärlige ledaren för Oxford University. Det var officiellt välsignat av konungen och på det skinande blanka stålet stod det inpräntat på engelska och på ryska: Till de stålhjärtade invånarna av Stalingrad, en gåva från konung George VI, i andan av ära från det brittiska folket.

Den ryska delegationen var förstummade och uppenbarligen mycket rörda. Stalin lät med darrande händer dra ut svärdet ur sin skida och han kysste det spontant med tårade ögon. Få hade sett ett liknande känsloutbrott från den store ledaren, tacksamheten från ryssarna var äkta. Stalin återförde svärdet till sin skida och lät därefter överräcka det galanta vapnet till sin närmaste man, Kliment Vorosjilov, som var så tagen att han fumlade och tappade det i golvet. Roosevelt insåg gåvans mening och nickade imponerad. Hans röst var tjock av rörelse – Truly they had hearts of steel.


Hjärtan av stål – det var helt passande och korrekt av Winston Churchill, som det brittiska folkets ledare, att lämna över detta klassiska svärd, en Excalibur, som taget ur myten om det engelska väsendet, och ge det till de kanske mest lidande av det ryska folket under världshistoriens största katastrof, det andra världskriget. Samtidigt, ryssarna, om några, förstod fullt och fast värdet av gåvan, inte i första hand för Stalingrads del, utan för att det kom från Storbritannien och det brittiska folkets hjärtan.

Någonting märkligt hade hänt sommaren 1940.

Det var något som visserligen alltid varit känt, men som knappast tidigare fått sin fullständiga förklaring. Mitt i all bedrövelsen inför denna första krigssommar tog andra världskrigets händelseförlopp ett lyckligt snedsteg och något skedde som nästan helt har villats bort i historien. Dessförinnan hade det tagit Nazityskland enbart tre och en halv månad att erövra Västeuropa, från Operation Weserübung och den skandinaviska invasionen den 9 april, till vapenstilleståndet i franska Compiégne den 22 juni. Wehrmacht tycktes oövervinnligt, men så skedde något. Adolf Hitler tvekade, den stolta nazistiska krigsmaskinen blev osäker och började fumla. Till synes allt stannade upp och den fria världens siste champion i Europa kunde överleva och slåss en annan dag. Sommaren 1940 blev exakt så som en viss person uttryckte det över radion – their finest hour.


Sedan andra världskriget har man i Storbritannien upprätthållit en mycket ödmjuk hållning rörande denna ödesmättade sommar, i vad som nästan kan ses som självförnekelse. Man har tonat ner den egna rollen så mycket som möjligt till fördel för vad man skulle kunna kalla för lyckliga omständigheter, att det huvudsakligen var tyskarnas ambivalens som räddade nationen. En hel del myter har skapats kring isoleringen, mestadels kring Royal Air Force, Battle of Britain och kriget till havs. I syfte att förvirra har man blåst upp hjältemodet under denna svåra tid, i meningen att man överlevde ett svårt underläge, men samtidigt har där alltid funnits tyskarna och deras märkliga, om än historiska vedertagna ambivalens.

På senare tid har en mera sanningsenlig bild presenterats för en förbluffad brittisk allmänhet. Den rör förhållandena kring tyskarnas Operation Sjölejon i relation till britternas försvar av sina öar. Kanske anses det nu från akademiskt håll att det gått tillräckligt med tid för att man skall förmå sig att peka på den verkliga orsaken till den förutvarande ödmjukheten, att den i själva verket haft för syfte att dölja vissa omständigheter. Omständigheter som britternas fanatiska stridsvilja och de kontroversiella, ja, rent extrema beslut som fattades av 10 Downing Street, Westminster Abbey och även Buckingham Palace. Idag kan man faktiskt tala om sommaren 1940 som en seger och det dessutom en lika stor politisk och social seger, som den var en militär sådan.

Faktum är, hade Wehrmacht ändå gett sig ut på den där brittiska invasionen, sensommaren 1940, Operation Sjölejon, så råder det ingen som helst tvekan om att man hade blivit metodiskt och fullständigt slaktade av britterna.

Erich Raeder

Så, låt oss börja med tyskarna. Varför denna ambivalens? Felets var führerns, Adolf Hitlers. Han gav ifrån sig dubbla budskap, dessutom liten respekt för de uppenbara svårigheterna. Efter Polens underkastelse hösten 1939 gav han storamiral Erich Raeder, chef för OKM, Oberkommando Der Marine, i uppdrag att utreda och konstruera en invasionsplan för Storbritannien – ifall att. Raeder slog ihop klackarna och gjorde som han blivit tillsagd, han satte dessutom sin bäste planerare på jobbet, Kapitän zur See Hans-Jürgen Reinicke. Storamiralen var dock inte glad åt uppdraget och det fanns två väsentliga orsaker till detta. Han var medveten om att en amfibieoperation mot Storbritannien gick stick i stäv med vad han förstått var Hitlers åsikt i saken, dessutom ansåg han, liksom hans stab, att en sådan operation var omöjlig att genomföra för den tyska flottan.

Det tog de allierade tre år att planlägga Operation Overlord, Hitler gav tyska Kriegsmarine knappt ett år på sig, dessutom med mycket osäkert mandat. Problemet för Raeder var att Hitler klart signalerade att han inte ville ha direkt konflikt med Storbritannien. Führern hade en idealisk förespegling om att efter Frankrikes fall skulle britterna ge sig, på goda grunder givetvis, och man skulle samexistera på världsarenan som två likvärdiga imperier, sida vid sida. Åsikten byggde på en grundläggande missuppfattning om britterna hos nazisterna, men det anade ingen förrän det var för sent. OKM tog sig åter en god titt på sin magra armada, konstaterade än en gång att man helt och hållet saknade landstigningsfarkoster, samt att den del av världens största sjöstridskraft, Royal Navy, som försvarade de brittiska öarna, kallad Home Fleet, i ensamt majestät var mer än dubbelt så stor som hela den tyska flottan tillsammans.


Storamiral Raeder protesterade, vilket var ett problem eftersom Hitler tyckte mycket illa om honom. Förutom att Hitler inte förstod sig på, eller ens var intresserad av sjökrig, så var amiralen var en sluten och butter gestalt, vars realistiska utfästelser kolliderade mycket illa med führerns krav på vågad radikalism. Raeder skulle avgå från sin post 1943, men nu, hösten och sedan vintern 1939/40, retade han även gallfeber på armén och flygvapnet, som båda var betydligt mer entusiastiska till företaget. Som om inte det var tillräckligt, mitt i allt tvingades Raeder dessutom avsätta betydande sjöstridskrafter för Operation Weserübung, något som skulle kosta dem mycket dyrt. Ett helt pansarslagskepp gick under för norska torpeder i Oslofjorden och mer en tredjedel av hela jagarflottan förstördes i sjöslagen utmed Norges nordkust, samt otaliga lastfartyg gick i sank. Kriegsmarine fick aldrig ersättning för dessa förluster av den i grunden ointresserade führern och följdaktige hämtade man sig aldrig efter den trots allt framgångsrika operationen. En sådan seger till, sa man på OKM, och det är slut med oss.

För britternas del startade sommaren 1940 den 10 maj. Det är viktigt att notera detta datum, 10th of May 1940, inte för att det var dagen för inledningen av tyskarnas invasion av Frankrike och Benelux, utan för att det var den dagen då det brittiska parlamentet röstade fram Winston Churchill som premiärminister och ledare för den nya koalitionsregeringen. Det är inte ofta man kan tillskriva en människa hela äran för ett historiskt skeende, men i det här fallet går det inte att bortse ifrån Churchill. Utan honom hade nationen Storbritannien tagit betydligt längre tid att komma till grepps med den allra mörkaste aspekten på begreppet brittiskhet.

Visst, man kan ta ett steg tillbaka och se det rent tekniskt, historiskt. Churchill var vid det här laget den enda egentliga kandidaten för 10 Downing Street. Halva konservativa partiet och hela Labour stod på hans sida. Dock, går man närmare sakfrågan, ser man att Labourledaren Clement Attlees kärntrupper stödde Churchill av en speciell anledning, en anledning som även Churchill förstod var avgörande. Labour hatade nazisterna och Attlee, som höll sitt parti i ett järngrepp, var en stridis. Det fanns alldeles för många veklingar i Torys vid den här tiden, gamla intellektuella gubbar som försökte blidka nazisterna och som kanske än mer räddes det muskulösa, svettiga och grimaserande Britain som nu släpptes lös i öppen dager. Vid första gruppfotot av koalitionsregeringen insisterade Churchill på att Attlee skulle sitta intill honom. Den legendariske premiärministern förstod att om han nu skulle leda sin hjärtesak, Storbritannien, i det totala kriget, i rent av folkmord, så ville det till att han hade socialisterna med sig.

Allan Brooke

Den första åtgärden för den nya regeringen var att administrera det förlorande kriget på kontinenten. Resultatet av detta blev Dunkerque. Churchill var med ens medveten om vad som nu snabbt skedde på lägeskartorna och insåg att den militära styrka hade på kontinenten, sex divisioner, ledda av ett defaitistiskt Frankrike, var i direkt fara att gå förlorade. Han reste självmant till Frankrike och vände sig till Lord Gort, chef för den brittiska expeditionskåren och bad honom skyndsamt ta sig till kusten för snar evakuering. Exakt hur det skulle utföras stod inte klart, men det måste ske. Det var Churchill som initierade detta i egenskap av tidigare marinminister. Hela idén tycktes absurd, men mannen med cigarren och plommonstopet anade något annat. Frågan man i detta läge måste ställa är om någon ledare för britterna någonsin känt detta folk bättre än Churchill.

Valet av vilka som skulle planera och leda det som kom att kallas Operation Dynamo, togs av Churchill. 1938 hade han som marinminister återinstallerat dåvarande pensionerade konteramiralen Bertram Ramsay som chef för det södra marinkommandot, d.v.s. Engelska kanalen. Att det var Ramsay berodde inte bara på att han var gammal vän till Churchill, utan också för att han var en mycket kompetent amiral, samt – turligt nog – hedersordförande för Royal National Lifeboat Institution, RNLI, en frivilligorganisation grundat 1824, men med anor tillbaka till 1600-talet. Det var med denna effektiva organisation i ryggen som amiral Ramsay satte igång planeringen av Dynamo. Antalet civila, frivilliga flytetyg som användes är omöjligt att precisera, det var onekligen fler än de ca 500 uppsatta på offentliga listor. Det är därför inte heller klargjort exakt hur många civila som satte livet till i deras kamp för att få hem armén.

Man hade hoppats på att kunna evakuera 90 000 man, det blev istället större delen av den brittiska krigsmakten på kontinenten, nästan 240 000 man, plus ca 100 000 franska soldater. Det var väsentligt att få hem så många soldater som möjligt. Detta var den reguljära, professionella armén, den skulle utgöra stommen i den värnpliktsarmé som nu höll på att sättas upp i Storbritannien. Dunkerque blev en enorm framgång för britterna och, skulle det visa sig, ett lika stort bakslag för tyskarna. Att Operationen Dynamo lyckades så över förväntan har diskuterats ingående i historien. Vid sidan av den enorma kämparinsats som brittiska militär och civilsamhälle uppvisade, så fanns där väsentliga missgrepp hos Wehrmacht. Tyska armén skulle anklaga Luftwaffe för att bromsa marktruppernas frammarsch i det kritiska ögonblicket. Luftwaffe misslyckades också med att hindra evakueringen. En ytterligare faktor var att Hitler tog det hela med förvånansvärt jämnmod. Han uttryckte hela tiden en övertygelse att om britterna lämnade kontinenten, så skulle de aldrig återvända. På så sätt medverkade han aktivt i att ge britterna en andra chans och han förstod inte alls följderna av detta.


Samtalen mellan Wehrmachts vapenslag under våren 1940 resulterade i att flera olika scenarior rörande invasionsstyrkans storlek florerade. Det fanns de som menade att en initial styrka på under 100 000 man skulle räcka, inte ens flottan trodde på det. Det var också frågan om landstigningen, eller snarare landstigningarnas positioner. Det låg i flottans intresse att kraftsamla på en plats för att kunna maximera försvaret av invasionsstyrkan, eftersom det alls inte bara handlade om en landstigning, utan massor av efterföljande underhåll och förstärkningar. Armén önskade mera bredd, för att skapa utrymme för landoperationer. På detta svarade flottan negativt och krävde veto. Samtidigt vägrade armén att ta flottans oro på allvar. Argumentet Home Fleet och dess storlek och kompetens föll för döva öron. Hitler blev mycket frustrerad av den ständiga trätan mellan vapenslagen. Den ende som höll sig i schack var Göring, som ju bara hade att slå ut det brittiska flygvapnet, RAF.

Direkt efter Dunkerque satte sig regeringen Churchill för att välja en ny chef för Home Army, de som ytterst hade ansvar att hindra och kasta ut en inkräktare. Arméns uppfattning hade fram till nu varit att ett nytt storkrig på kontinenten också skulle lösas där, precis som under första världskriget. När man nu förlorat i princip allt pansar och tung beväpning i Belgien, föll försvaret av de brittiska öarna därför tillbaka på en ålderdomlig och orealistisk strategi, helt baserad på statiskt försvar. De tidigare cheferna för Home Army, generalerna Edmund Ironside och Walter Kirke hade utifrån de inpräntade doktrinerna förberett England som en fästning. Stora resurser hade lagts ner på kustartilleri och befästningar i djupled, maskerade värn, så även i stadsmiljö. Efter Dunkerque inleddes än mer rigorös reform med föreslagna rivningar av hela bostadsområden för att ge plats för skjutriktningar. Man började på allvar tumma på den urgamla andan i Magna Charta. Det här var också efter den franska Maginotlinjens nesliga fall och blev uppenbart för Churchill att ett nytt, modernare tänk måste till. Det var ju också frågan om att vända vapnen mot fienden och till sist vinna hela kriget, vilket var hans övertygelse. En ny överbefälhavare över de brittiska öarna måste till.

Valet gick till generallöjtnant Allan Brooks, som varit divisionschef under striderna i Belgien och nu tjänstgjorde som chef för arméns Southern Command. Brooks var en kompetent general, ingen tvekan om den saken. Hans åsikter var helt i linje med Churchills, samt där fanns en annan egenskap som få människor, som inte kände honom visste av. Bakom den stiliga, lite Clarke Gable-aktiga framtoningen, tornade en fullständigt hänsynslös militär upp sig. Brooks var en hård Ulsterman från Nordirland som ansåg att fienden inte enbart skulle besegras, utan dessutom slaktas och massakreras tills ingen längre stod upp. Under hans ledning skulle hemma-armén stöpas om och effektiviseras i en sällan skådad takt. Inför julen samma år blev general Brooks utnämnd av konungen till Chief of the Imperial General Staff, Storbritanniens högsta militära position.


Nästa militära beslut innebar att officiellt erkänna idén att skapa en ny militär styrka av frivilliga, ett hemvärn helt enkelt. Inledningsvis kom de att kallas Local Defence Volonteers, LDV, men fick snart namnet Home Guard. Ungefär en kvarts miljon man anmälde sig frivilligt den första veckan, i civila kläder, beväpnade med vad som fanns till hands. De utgjordes av alla dessa män som av olika anledningar inte var lämpade för stridstjänst i armén. I historien har det brittiska hemvärnet alltid haft ett löjes skimmer över sig, en bild som stärktes med TV-serien Dad’s Army på 1970-talet. Nu var verklighetens hemvärn så mycket mer än så. Medelåldern var faktiskt enbart 34 år, vilket hade att göra med att många män faktiskt var helt stridbara. Den brittiske soldaten var en av de sämst betalda under andra världskriget, det fanns helt enkelt inte resurser att ge dem högre dagspenning. Män med stor försörjningsbörda, män som behövdes i krigsproduktionen, slapp militärtjänst. Istället blev de fritidssoldater. På inte ens ett halvår efter maj 1940, bestod Home Guard av inte mindre än 1.3 miljoner man, likvärdigt uniformerade och utrustade som den reguljära armén, ledda av stridserfarna befäl. Hemvärnet satte upp egna infanteridivisioner att placeras i krigsorganisationen i händelse av invasion och dessa kunde i sitt uppträdande under manövrer inte skiljas från armén i övrigt.

När Wehrmacht i juni 1940 var på väg att besegra de allierade i väst begärde Hitler fram den slutliga Unternehmen Seelöwe, vilket också skedde, trots flottans protester. Det innebar att Wehrmacht i princip gavs endast hade tre månader att slutföra planeringen inför den största amfibieoperationen i historien. Anfallsstyrkan utgick från fältmarskalk Gerd von Rundstedts Armé grupp A, bestående av två arméer, den sextonde under generalöverste Ernst Busch, samt generalöverste Adolf Strauss nionde armé. Understöd kunde också ges av fältmarskalk Ritter von Leebs Armégrupp C. Sammanlagt 260 000 man i tre vågor, med 30 000 fordon och 60 000 hästar. Angreppet skulle ske mellan Ramsgate i öster och Portsmouth i väster, med separata, mindre räder av fallskärmsjägare i syfte att distrahera fienden. För armén var det bara en fråga om att ta sig över och många var de generaler som blandade ihop en kanalövergång med en traditionell flodövergång. Det var i själva verket ett koncept för misslyckande.

Då flottan saknade specialdesignade landstigningsbåtar – man presenterades heller aldrig med framgångsrika prototyper – använde sig tyskarna av flodpråmar, dragna av bogserbåtar. Man praktiskt taget tömde norra Europa på pråmar, ca 2 500 av dem. Utan att ens ha satt igång projektet, kostade Operation Sjölejon betydande delar av Tysklands redan ansträngda produktionskapacitet. Historiska påståenden att denna operation var halvhjärtat utförd i planeringsstadiet är därför falska. Tyska flottan slutförde sitt uppdrag trots att de inte trodde på det, trots att samtliga försök till havs att med bogserbåtar dra pråmar över högsjö, om så bara mellan Dover och Callais, visade sig ytterst sårbart, rent av livsfarligt. Samtidigt fotograferade britterna från luften de enorma sammandragningarna av pråmar utmed Atlantkusten. Det såg oroande ut, men man anade inte att de tyska amiralerna väntade på att kyligare hjärnor skulle göra sig gällande på OKW.


Den 19 juli 1940. I riksdagshuset i Berlin, gav Hitler sitt tal riktat till Storbritannien kallat: En sista vädjan till förstånd. Det var översatt till engelska och sändes på brittisk frekvens direkt efter framförandet. Man satte sig därefter ner i Berlin och väntade på respons. Hitler var hopplöst illa förberedd på britterna, huvudsakligen rådgiven av sin utrikesminister Joachim von Ribbentrop, som inte förstod begreppet parlamentarisk monarki och trodde att all makt i Storbritannien utgick från kungahuset. Nazisterna förstod över lag inte hur en modern demokrati fungerade. Så övertygade var man i denna föreställning att den tyska underrättelsetjänsten, Abwehr, fått i uppdrag att kidnappa prins Edward, nu när det visat sig att han inte var beredd att komma över på nazisternas sida självmant. Edward levde vid det här laget med sin hustru, den amerikanska Wallis Simpson, i Spanien. En kapplöpning mellan spioner från båda sidor hade inletts. Samtidigt hade Edward av sin bror, den brittiska konungen, förstått att vara prins faktiskt innebar lydnadsplikt mot kronan. Kungen var vredgad och med Churchill i ryggen fullt beredd att kommendera arrest av honom. Prinsen strök flagg och lommade iväg till Jamaica där han satt ut kriget och resten av sitt liv som kronans generalguvernör – noggrant skyddad av brittisk polis.

Svaret på Hitlers tal kom aldrig den officiella vägen, varken 10 Downing Street, Westminster Abbey eller Buckingham Palace kommenterade det överhuvudtaget. Istället sköttes den officiella responsen av brittisk media, som klart och enhälligt visade nationens hela förakt för förslaget. Man fnös åt talet och gav uttryckligen führern fingret. Själv förstod han ingenting och blev mycket förnärmad.

Under tiden jagade den brittiska underrättelsetjänsten, krigsmakten och polisen livet ur Abwehrs spioner i Storbritannien. Med början denna sommar inleddes en process som skulle innebär att vid 1942 var tyskarnas nätverk av uppgiftslämnare antingen infiltrerade eller helt enkelt utplånade. Tiotusentals människor med tysk, österrikisk eller någon som helst annan koppling till fienden greps, internerades och förhördes. Misshandel förekom ofta, så även tortyr, fingrar lades inte emellan. De allra flesta drabbade var givetvis helt oskyldiga, det spelade ingen roll, alla åkte med. Många satt flera år under bristfälliga förhållanden, utan vare sig åtal, eller knappt en anklagelseakt. Britternas sökande efter spioner under andra världskriget tillhör den mest effektiva i historien, men också bland de mest hänsynslösa. Särskilt framgångsrika var man med att skapa dubbelspioner. Tyskarna var knappt medvetna om vad som var i görningen, mycket därför att rapporterna fortsatte att komma in, men nu falska och kontrollerade av britterna.

Keith Park

Abwehrs tillförsel av spioner under kriget, även ersättning för dem man visste hade avslöjats, sköttes på ett förvånansvärt amatörmässigt vis. Någon spionutbildning tycks knappt ha förekommit. Folk valdes ut utifrån de tunnaste bakgrunder, ofta baserat på språkkunskaper, vilket var en bristvara. Detta vet man eftersom samtliga av dem greps eller dödades av britterna. Detta var Abwehrs stora misslyckande, vilket har legat i bakgrunden för spekulationerna kring att i första hand deras ledare, amiralen Wilhelm Canaris, men också stora delar av hans stab, i själva verket arbetade i maskopi med britterna. Vad man vet är att de var antinazister och att processerna mot dem blev korta när väl SS tog över deras verksamhet 1944. Då var det dock mycket för sent att reparera någonting.

Sommaren 1940 avslutades för britternas del med den stora urladdningen, d.v.s. Slaget om Storbritannien. Detta luftkrig utgjorde i realiteten den första fasen i Operation Sjölejon. Målet för Luftwaffe var att förstöra britternas förmåga att försvara sig i luften. För detta hade man bestämt sig för att inleda med att bomba Royal Air Forces radarspaning. Det var ett fatalt strategiskt misstag. Mycket resurser gick åt att ett fruktlöst företag. Istället skulle man ha angripit pudelns kärna, RAF Fighter Command. När man väl gjorde det och faktiskt skakade RAF, då var det för sent. Det är till stora delar en myt att RAF var så underlägsna Luftwaffe i antal. Det stämmer inte, i själva verket var man relativt jämbördiga, 2 500 tyska stridsplan, mot 2 000 brittiska. Detta är inräknat bombplanen, ty vid det här laget hade RAF Bomber Command inlett terrorbombningarna över Tyskland. Under slaget om Storbritannien förlorades betydligt fler bombplansbesättningar än jaktpiloter.

I denna sista kraftmätning sommaren 1940 leddes försvaret av de brittiska öarna av de två främsta och skickligaste riddarna av det runda bordet, Air Chief Marshal Sir Hugh Dowding, chefen för RAF Fighter Command, och Air Vice Marshal Keith Park, chef för No 11 Group RAF, eller Fighter Southern Command RAF. Den ene hade skapat det brittiska luftförsvaret från grunden, den andre var taktisk ledare för i princip hela jaktförsvaret under det rasande slaget. De var både stenhårda militärer, fullständigt dedikerade till sina uppgifter, marskalk Park har gått till historien som den skickligaste flygvapenchefen någonsin. Det märkligaste med dem var att de hade påfallande lite med varandra att göra, eftersom de båda var så lika i sina respektive arrogans och vresighet, så gillade de inte varandra. Det spelade nu ingen roll, de var nämligen rörande ense om hur kriget skulle föras. RAF Fighter Command var ett militärt mästerverk, där den superba infrastrukturen utgjorde det avgörande slaget. När det hela var över stod RAF kvar orubbligt, helt återställt, nästan helt utan en skråma, samtliga besättningar och flygplan ersatta, man var faktiskt starkare än innan striden. Luftwaffe däremot hämtade sig aldrig från chocken, man var helt enkelt besegrade på alla sätt.


Ett mirakel av militär upprustning hade skett i Storbritannien under de fåtaliga sommarmånaderna 1940. Det brittiska folket hade egentligen aldrig tvekat för ett ögonblick, men samtliga opinionsundersökningar som utfördes under dessa månader – och de var många – visade enhälligt att man gått från concerned conviction i maj, till absolut conviction i september. Den brittiska rustningsindustrin hade gått dygnet runt och arbetat gratis långt över sin normala kapacitet. Om Wehrmacht på något märkligt vis lyckats dra samman Operation Sjölejon efter september 1940, vilket var den huvudsakliga idén, hade man mött en samlad brittisk numerär av 3.8 miljoner man i vapen, en överlägsen flotta, ett oberört flygvapen och en återställd armé, med hela fyra pansardivisioner och större artillerikapacitet än någonsin tidigare. Ammunitionslagren var fyllda till bredderna, man var beredda att slåss, alla var beredda, till sista man och kvinna. Man hade redan slaktat nazisternas spioner.

Sommaren 1940 var britternas sommar, det var en keltisk sommar. Som från en scen ur filmen Braveheart, stod man på toppen av kritklipporna utmed sina älskade öar, krigsmålade i ansiktena lyfte man på kiltarna, visade könen och vrålade åt de förskräckta hunnerna att komma över vattnet. Kom an bara, så vi kan dräpa er och sätta era huvuden på pålar från Skottland till Lands End.

Och man menade det. En av de viktigaste anledningarna till att det moderna Storbritannien önskat dölja sommaren 1940 är det faktum att man hade för avsikt att använda deras mest gruvsamma och hemliga vapen i målsättningen att mörda fienden – stridsgas. Sedan första världskriget hade Storbritannien byggt upp vad som antagligen var världens största lager av stridsgas. Detta helt i strid med de fördrag man så högljutt skrivit på. Under mellankrigstiden hade man även utvecklat den strategiska kapaciteten genom att låta RAF bli den största bäraren av detta vapen – en av de väsentligaste orsakerna till att flygvapnet fredades under de ekonomiska nedskärningarna. Samtliga vapenslag var väl införstådda i hur stridsgasen skulle användas vid ett angrepp på de brittiska öarna, man hade utfört flera övningar under 1930-talet och eftersom krigsmakten var professionell kunde man hålla det hemligt. Wehrmacht hade tagit visst hänsyn till detta i planeringen för Sjölejon och dribblat runt lite med gasmasker, skyddsdräkter och saneringsteam, men inget var ens proportionerligt i närheten med vad britterna planerade för dem.


Tyskarna förstod inte hur pass besegrade man var hösten 1940, de hade omedvetet fumlat och snubblat bort en militär förlust som fått Stalingrad att krympa i betydelse. Frågan är om Nazityskland klarat av en sådan förlust rent politiskt i hemlandet. En part som däremot anade, eller kanske visste vad som hade skett, det var Sovjetunionen, Kreml och ytterst Josef Stalin. Deras spionnätverk var intakt sedan 1930-talet och deras rapporter förbryllade Moskva mycket. Det är allmänt känt att Adolf Hitler fruktade Winston Churchill, samma sak gäller för Josef Stalin. De båda diktatorerna förstod sig inte på den fete mannen som aldrig klätt sig själv i hela sitt liv utan en betjänt, hur han kunde skapa en sådan nationell samling, en sådan kämparglöd, en sådan uppoffring – i en så moraliskt och ledarmässigt svag västerländsk demokrati?

När Winston Churchill lämnade över det brittiska folkets gåva till Stalingrads invånare i formen av ett svärd i november 1943, gick praktiskt taget hela Kreml ner på knä av övermäktig ära. Det hade man absolut aldrig väntat sig. Det var ett av Winston Churchills främsta snilledrag. Svärdet finns att återse i Stalingradmuseet i dagens Volgograd. Det hålls även av krigsgudinnan i sten, Moderlandet kallar, världens största staty som tornar över den forna krigsstaden.


Fotnot
Samtidigt med konferensen i Teheran 1943 rullades det upp en händelse som Stalin – så även Hitler – gjorts medvetna om i allra högsta grad. Det har gått till historien som den Bengaliska svälten 1943, den största hungerkatastrofen under andra världskriget. Ungefär fem miljoner människor i Indien svalt ihjäl under vintern 1943-44. Kriget var anledningen till den ohyggliga händelsen, som blev en starkt bidragande orsak till Indiens självständighet efter kriget. Kriget var orsaken, men än idag diskuteras om inte Storbritannien, kolonialmakten kunnat åstadkomma mer för att hjälpa de arma människorna, de påstådda allierade i kriget. Det har försökts lagts skuld på Winston Churchill, men historien har som regel friat honom från huvuddelen av ansvaret, men allt går inte att förklara bort.


När Churchill lämnade över svärdet i Teheran gjorde han det utan att blinka. Stalin var aldrig så ställd inför den lille mannen framför honom. När han såg honom i ögonen såg han en fiende långt värre än monstret Hitler. Det är en faktor man inte kan bortse ifrån.

söndag 8 november 2015

Landser


Det var så de kallades, både i armén och i folkmun, en preussisk tradition, Die Landser, fotsoldaten. Snett ovanför de berömda tyska generalerna och de närmast sägenomspunna Panzer- och Luftwaffe, så var den i särklass viktigaste enheten i den nazistiska krigsmaskinens framgångar under andra världskriget, givetvis det tyska infanteriet. Die Landser var åtminstone under krigets första hälft den bäst tränade soldaten i världen och märkligt nog tappade han knappast någon betydelse under den resterande konflikten. Kärnan av det tyska infanteriets veteraner kom in i det sista att utgöra stommen i den allt mer utvecklade och samtidigt ofrånkomligt uttunnade organisation som var Das Heer.

Samtliga tyska generaler var väl införstådda med infanteriets betydelse och de hade varit så i århundraden. Utan denne Landser hade man aldrig kunnat underkasta sig i princip hela Europa på enbart ett par år. Pansar och flygvapen i all ära, men de begränsas till att i snabb takt nå och effektivt förstöra de strategiska målen, medan infanteriet har att ansvara för stridstaktiken, samt att erövra och hålla de utstakade territorierna. I defensiv roll är infanteri helt avgörande.


Det tyska infanteriet hade genomgått en viktig förändring under 1930-talet. Både taktiskt och utrustningsmässigt var man väl före sin tid när kriget väl gick av stapeln 1939. Grunden för Das Heer var mellankrigstidens Reichswehr, den 100 000 man starka yrkesarmé som första världskrigets segrare inbillat sig skulle säkra freden för överskådlig framtid. Istället var denna på papperet svaga styrka en överkvalificerad, mycket kompetent och modern experimentverkstad.

När nationalsocialisterna släppte lös den allmänna värnplikten 1933, i syfte att dra samman folket och starta erövringskrig, blev Reichswehr en avgörande personalpool för arméns nya kadrer av underbefäl och underofficerare. Det existerade knappast något organisatoriskt avbrott i denna utveckling för träning och uppsättande av nya enheter. Redan under Weimarrepubliken hade man planerat för att kunna svälla krigsmakten vid behov. Man var noggranna och man startade från botten. Infanteriets organisation för skyttegrupp och pluton var förutsättningen. Eldkraft var kodordet.


Den nya skyttegruppen var formerad kring ett mycket speciellt vapen som armén anskaffade 1934, Maschinengewehr 34, eller MG 34. Det var den bästa kulsprutan under andra världskriget, senare ersatt av den löpandebandproducerade MG 42. Detta var ett helt nytt, taktiskt koncept och något som senare skulle kopieras av världens arméer. Kulsprutor var sedan första världskriget som regel tunga, vattenskylda och därför organiserade i särskilda kulsprutekompanier och plutoner för att inte överlasta infanteriets rörlighet. De måste dock appliceras till infanteriets fotsoldater, vilket ställde krav på den taktiska organisationen. Kulsprutan var strikt ett understödsvapen. Tyska armén bröt upp detta tankesätt för grupps strid och vände på förhållandet. Man gjorde Die Landser till ett stöd för vapnet.

MG 34 var luftkyld och fullt möjligt att bära för en man. Dess prestanda, hela 1 400 skott i minuten, innebar samtidigt att avfyrad i defensiv position från en tripod, kunde MG 34 även fungera som en tung kulspruta, t.o.m. för luftvärn. I offensiv funktion användes det monterade stödet på pipans framkant, eller så kunde kulspruteskytten avfyra vapnet hängande i remmen över axeln, vilket var helt unikt. Det var tyska armén som skapade disciplinen att om kulspruteskytten föll i strid, så skulle i första hand vapnet föras vidare till varje pris. Resterande gruppmedlemmar hade i princip till uppgift att skydda kulsprutans flanker. Deras standardvapen, som också var hela Wehrmachts förstavapen, var geväret Mauser 98, från 1935 i den kortare karbinversionen, K98. Det var ett pålitligt vapen, om än långsamt, av hög kvalitet och prestanda.


Den ursprungliga tyska skyttegruppen vid krigets inledning bestod av 13 man. Den leddes av gruppchefen, som regel en stam/reservanställd, eller en erfaren värnpliktig Unteroffizier, med en värnpliktig Obergefreiter som ställföreträdare. Samtliga värnpliktiga underbefäl i Wehrmacht erhöll sin position utifrån meriter i tjänst, inte via en urvalsprocess innan inryckning. Gruppchefens uppgift var att föra fram och positionera kulsprutan för bästa effektivitet enligt plutonchefens order. Kulsprutan bemannades av fyra man, skytt, laddare och två ammunitionsbärare. Övriga sju soldater var där för support.

Redan efter Polenfälttåget 1939 insåg man att 13 man var för otympligt för det moderna kriget. Man drog därför ner gruppens storlek till 10 man, genom att minska på kulsprutans besättning och stryka en ytterligare soldat. Samtidigt ökades gruppens eldkraft genom att gruppcheferna utrustades med maskinpistoler, Maschinenpistole 40, MP 40, även kallad Schmeisser*.


Den tyska infanteriplutonen var från början 46 man stark och utgjordes av tre skyttegrupper. Chef var en yrkes- eller en reservofficer, enligt reglementet en Oberleutnant, d.v.s. en löjtnant. Hans ställföreträdare var en stamanställd underofficer, en Feldwebel. Till den ursprungliga plutonen hörde ytterligare tre löpare, samt två man som opererade den alltid närvarande 50mm granatkastaren. Detta förstärkningsvapen var kontroversiellt, eftersom modellen var otymplig för två man och dess effekt inte mycket bättre än en handgranat. Praktiskt sinnade kompanichefer kunde låta plutoner lämna pjäsen i trossen och istället skaffa fram ytterligare MG: s**. Senare började tyska infanteriplutoner använda erövrade exemplar av den ryska motsvarigheten till granatkastare med samma kaliber, som var bättre.

Officeren var i första hand en taktisk ledare, väl skolad dels enligt de nya doktrinerna om mekaniserad, rörlig krigföring, men också i de gamla, stolta preussiska traditionerna. Genom denna skolning fanns det en kedja av professionalitet utmed hela hierarkin, ända upp till generalerna.  Den egentlige chefen för plutonen var underofficeren. Vid sidan av förvaltning av plutonens dagliga verksamhet, ställdes det likartade krav på taktisk ledning av honom som för officeren. Från början var de uteslutande yrkesbefäl, men allt eftersom kriget fortsatte ersattes de av erfarna värnpliktiga underbefäl. Den tyska plutonen bantades med tiden på papperet till under 40 man, för mer rörlighet. Den förstärktes med en krypskytt i funktionen som löpare, samt lånade som regel en sjukvårdare från kompanitrossen. Officer och fältväbel utrustades med maskinpistoler istället för pistol och gevär.


Den moderna taktik som det tyska infanteriet drabbade världen med 1939, var mycket aggressiv i det att den så direkt prioriterade eldkraft. MG 34: an var ett fruktansvärt vapen, en erfaren skytt innebar ett formidabelt hot för fienden. När väl omvärlden började komma ikapp, så utvecklade tyskarna åter ett helt nytt koncept med hjälp av automatkarbinen. Sturmgewehr 44 anlände allt för sent och långsamt till infanteriets organisation. Knappast någon skyttegrupp var helt utrustad med vapnet. Om så skett, tidigare och snabbare, hade StG 44, liksom en gång MG 34 inneburit en ny revolution i infanteriets utveckling. Nu fick världen vänta till väl in på 1950-talet, eller ännu senare, innan skyttegrupp och pluton verkligen nådde toppen av sin eldkraft.


* Namnet till trots, Hugo Schmeisser hade inget att göra med framställningen av MP 40, han var endast chef för fabriken som producerade dem.

** Det tyska infanterikompaniet hade i sin tur en pluton med den utmärkta 80mm granatkastaren, som även köptes in av Sverige.