tisdag 27 december 2016

Marston Moor, Cromwell och den nya armén



The Story of the English Civil War is short and simple. King, Lords and Commons, landlords, merchants, the City and the countryside, bishops and presbyters, the Scottish army, the Welsh people, and the English Fleet, all now turned against the New Model Army. The Army beat the lot!
Winston Churchill


Sedan april 1644 hade parlamentets trupper, Roundheads, under Lord Fairfax, tillsammans med covenanter – presbytarianer – från Skottland, belägrat det av royalisterna, Cavaliers, hållna York. Den brittiska kungen, Charles I, lät marschera nya trupper från nordväst, under prins Rupert av Pfalz, i syfte att bryta belägringen. Lord Fairfax antog utmaningen och mötte upp i North Yorkshire, utanför vad som idag är byn Long Marston, på öppen mark kallat Marston Moor. Det var de första dagarna i juli och det engelska inbördeskrigets största fältslag stod för dörren.

Parlamentarikernas armé, totalt ca 22 000 man, gick under samlingsnamnet Army of Both Kingdoms, i meningen England och Skottland. Lord Fairfax hade utsett ledaren för den största hären, den skotska Army of the Solemn League and Covenant, general Sir Alexander Leslie, Earl of Leven, som arméchef. Han var en hårdför och kompetent legoknekt, som tjänat under svensk flagg i Trettioåriga kriget och av Gustav II Adolf utnämnts till fältmarskalk. Övriga två arméer var Parlamentarian Army of the Eastern Association, under general Sir Edward Montagu, Earl of Manchester, samt Parlamentarian Army of Ferdinando, under Lord Halifax själv. Den största kavallerienheten, en styrka om 3 000 ryttare, leddes av överste Oliver Cromwell, som därigenom skulle agera Lieutnant General för allt parlamentariskt kavalleri på slagfältet, totalt 7 000 ryttare.


Royalisterna, under prins Rupert, mätte totalt drygt 17 000 man, inkl. ca 4 000 man ur Yorks garnison, under general William Cavendish, markisen av Newcastle. Där fanns också den s.k. Contingent of Northern Horse, ett förstärkt kavalleriförband om drygt 3 500 ryttare, under Lord Goring. Totalt hade royalisterna 6 000 ryttare. Fördelningen av artilleri var 30 mot 14 i parlamentarikernas favör.

Det kan tyckas märkligt, att 1642 års upprorsmakare mot Charles I, parlamentarikerna, verkade mer förberedda än den egentliga maktens armé, men så var det och det finns en klart definierad orsak till detta. Parlamentarikerna var bättre finansierade, bättre ledda och bättre utrustade än kungens folk. De var långt bättre tränade, mer disciplinerade och såg tusan så mycket bättre ut när de gick i strid. De var rena, väl klädda och som regel mätta i magarna, därför att de var professionella soldater. Deras ledare betraktade dem alla som kollegor i en ärans kamp mot förtrycket från en otrogen konung. Nyckelordet är protestantism, sträng protestantism. Stommen i parlamentarikernas kall var religiositet, det var puritaner och presbytarianer, i kampen för att en gång för alla kasta ut det katolska oket från de brittiska öarna, d.v.s. Charles I och hans anhang.

Se på Oliver Cromwell, som på Marston Moore stod helt i centrum för utvecklingen, knubbig och satt, sittande på sin häst framför sina reserverade och tysta ryttare. Han utgjorde standarden för alla andra, propsat på professionalism, anställda krigare, goda puritaner allihop. För honom var detta ett heligt krig mot satans bålverk. De gjorde alla Guds arbete, av fri vilja och under mycket ordnade former. Hans soldater, huvudsakligen rekryterade i hans eget East Anglia, fick varken supa eller hora. De var betalda och därför krävdes fokus på uppgiften för hand.  Cromwell själv, landägare och medlem i parlamentet, saknade helt militär skolning, men hade visat sig vara en enastående militär ledare utifrån ren självdisciplin och okuvlig vilja. Denna dag, den 2 juli 1644, skulle bli Cromwells, i denna stund skulle hans stjärna göras, den som skulle leda till bildandet av den brittiska republiken och senare till hans egen tyranniska diktatur.



Vad ingen av vare sig adelsmännen Lord Halifax, Sir Alexander eller earlen av Manchester, än mindre allmoge Cromwell, ens kunde föreställa sig där på fältet, framför slutna linjer och under fladdrande baner, var att de var i görningen att skapa grunden till det moderna Royal British Army. Så här i början av det engelska inbördeskriget var det ännu inte gångbart, men ännu under konfliktens härjningar, fram till 1651, skulle parlamentarikernas här erhålla namnet New Model Army och det stod Oliver Cromwell skrivet över hela skapelsen. Kungliga brittiska armén har sina rötter tillbaka till 1200-talet, men officiell start i historien är 1660. En av parlamentet reducerad kungamakt, under Charles II, önskade skapa en stående här, just för att förhindra en ny revolt. Det gick inte att undvika New Model Army, den stod där, fix och färdig, fortfarande fullständigt livsfarlig. Den första armé som enat britter under en fana, professionell, lika disciplinerad som mycket egensinnig.

Det var fyra principer som styrde New Model Army, enligt Cromwell: 1. Endast välartade män fick tjänstgöra; 2. De måste tro på moraliteten i deras tjänst; 3. Fungerande system för organisation, disciplin och rang; 4. Teamwork.

Genom små, som stora konflikter, under kolonialkrig, stora kontinentala drabbningar, två hela världskrig, genom seger och förlust, har brittiska armén kämpat med en beundransvärd tåga, kommen någonstans från djupet av deras keltiska härkomst. Många är de som drabbats av deras ovilja att ge sig, eller förundrats av deras djupt rotade traditioner, stunsen i deras högst egna stil, den märkliga honnören, det udda anslaget i drillen. Den brittiska armén utgör själva epitetet i det som är brittiskhet. Därför är det kanske märkligt, men på nåt sätt ändå logiskt, att en av de viktigaste grundarna av denna här var en revoltör mot kungen, en republikan, vars trosfränder skulle fly landet för att istället lägga grunden till Amerikas förenta stater.



Nu satte han sporrarna i hästens sida och överste Cromwell red åter igen i skritt utefter linjen av ryttare på den vänstra flanken. Klockan var sent på eftermiddagen, kanske närmare klockan fem, men det var sommar och solen skulle stanna uppe ett tag till. Än fanns det tid för strid. Hans ryttare mötte Cromwells blick när han passerade dem, de var samlade, bistra, redo för vad än den kommande drabbningen hade att erbjuda. De var s.k. harquebusiers, lätt kavalleri, med värja och två pistoler i sadlarna. Regementena var grupperade i tunna linjer, skvadronvis, 150-200 man, om tre träffar, modellerade efter svensk modell. De var övade att rida an med dragna värjor, hugga in på fienden i chock, studsa, omgruppera och rida an igen, nu kanske i en annan riktning. Det ställdes höga krav på alla för att momentum och snabbhet skulle kunna upprätthållas. Det krävdes även dödsförrakt, inte minst hos deras ledare.

Cromwells eget regemente stod där, 14 skvadroner stark, redan kallad The Ironsides av både vän som fiende, nu under ledning av överstelöjtnant Edward Whalley, son till sheriffen i Nottinghamshire och en av dem som 1649 skulle överse avrättningen av Charles I.

Det var rojalisterna som kommit marscherande, medan Sir Alexander hade valt slagfält. Man rörde sig från två håll allt närmare vägen genom dagens Long Marston, i väst-ostlig riktning. Roundheads artilleri, under Sir Alexander Hamilton, sköt kulor och kartescher i Cavalierernas riktning, medan de grupperade sig på en låg höjd söder om vägen, kallad Marston Hill. Prins Rupert hade önskat att slippa drabbning den dagen eftersom de var utsjasade av allt marscherande. Det var lätt att få fel uppfattning om prinsen. Han var alltid extravagant klädd med fantastiska peruker och han hade alltid en liten vit pudel med sig i fält, vid namn Boye. Han var dock en ärrad krigare och alls inte överförsiktig på något vis. Han lät gruppera sin här utmed ett dike, som löpte längs med och norr om vägen. Han trodde inte på strid, eftersom det var så sent på dagen och satte sig i gräset med sitt närmaste entourage för att spisa middag.

Prins Rupert

Parlamentarikernas anfall ca klockan 19:00 var inte helt koordinerat. Cromwell stormade Lord Byrons kavalleri och tryckte dem bestämt tillbaka, men då prins Rupert inte kände sig överlagt hotad någon annanstans, kunde han erbjuda understöd och anfallet studsade. Mitt i denna strid sårades Cromwell i nacken och drog sig tillfälligtvis tillbaka för omplåstring. Samtidigt lyckades hans underställde Sir David Leslie skjuta in en kil mellan Byron och prinsens livgarde och man fick således ett ordentligt grepp om rojalisternas högeflank. Medan infanteriet brakade samman i mitten, var Lord Hallifax på parlamentarikernas höger inte like framgångsrik med att pressa Lord Gorings kavalleri. Hallifax själv höll på att bli tillfångatagen, men undkom genom att ta bort det vita bandet i hans hatt som var hans igenkänning i stridslarmet.

Striden var i full gång, med de tusentals männen insvepta av stora moln av svartkrut, standarer och vajande skogar av infanteriets långa pikar. För ett ögonblick denna kväll, medan solen började dala i väster, såg det ut som om parlamentarikerna skulle misslyckas. Flera av deras ledare började tveka, inte minst Lord Hallifax. Om prins Rupet kunde hålla fältet skulle han kunna rida ut momentet i parlamentarikernas anfall, deras fördelar kunde snabbt vändas till nackdelar om trupperna greps av panik. Det farligaste som fanns var att låta ett fältslag gå i stå. Initiativet måste återtas. Cromwell, som nu var tillbaka i sin position med ett bandage om halsen, darrade dock inte på hanen. Med understöd av det egna infanteriet började han lugnt och resolut utnyttja Sir Davids kil för att angripa rojalisternas infanteri i flanken. Detta höll de inte för och snart började rojalisternas mitt att rullas upp.

Cromwell hade återtagit initiativet hos parlamentarikerna. Med det nya hotet från sin höger, tappade Lord Goring motivationen att hålla sitt kavalleri i en snart framskjuten position på fältet. Han vek tillbaka. Denna manöver innebar snabbt att rojalisternas soldater tappade huvudet och började fly okontrollerat. Cromwell lät sitt hela kavalleri gå an med värja och pistol. En massaker stod för dörren och Cromwell återkallade inte sina trupper förrän de nått fiendens tross. Parlamentarikernas seger var förkrossande. Prins rupert hade förlorat över 4 000 man, medan Sir Alexander kunde räkna in ett par, tre hundra döda och sårade.



Slaget vid Marston Moore innebar att staden York kapitulerade och att rojalisternas armé splittrades. Parlamentarikerna lyckades att vidmakthålla sin starka position i landet och tvinga motståndaren att skramla ihop nytt folk i nya försök att kraftsamla. Slaget gjorde Oliver Cromwell till permanent generallöjtnant och föra honom framåt till den absoluta täten av parlamentets strävan. Med skicklighet och hänsynslöshet skulle han leda rörelsen till seger och under nästan ett decennium Storbritanniens enda republik.


Det var armén som var hans främsta verktyg till makten. Den var absolut lojal till honom och utgjorde inte bara ett formidabelt hot mot rojalisterna, utan även mot hans fiender bland de egna. Likt en romersk legion gav den Cromwell hans främsta argument, i krig som i fred. De gav honom även till sist ryggen i skuggan av hans tyranni och öppnade för monarkins återkomst. Det är bl.a. därför som de slutna leden av det professionella Royal Army efter 1660 aldrig utgjort utgjort något hot mot den brittiska konstitutionella parlamentariska monarki som den var med och skapade.

fredag 16 december 2016

Boerkrigets skandinaviska kår


Hur många idag vet att det fanns en särskild bataljon i finska armén 1940, mitt i vinterkriget, bestående av sydafrikanska frivilliga? De kallades De La Rey Commando, efter den legendariske generalen Koos de la Rey, och bestod av totalt ca 1 300 man, afrikaans, eller boer. De hade hoppat av inkallelsen till den sydafrikanska expeditionsstyrkan i brittiska armén, ett förräderi mot deras nationalistiska anda enligt dem, för att istället bekämpa kommunismen i Finland. De flesta av dem tillhörde Ossewabrandwag, (Oxvagnsvakten), en militant, starkt anti-brittisk och pro-nazistisk rörelse med en allt större väpnad gren, Stormjaer (Stormstyrkan), under det fortlöpande kriget.

Bortsett från det politiska motivet så fanns där även ett historiskt perspektiv. Männen i den sydafrikanska bataljonen kände att de med sin gärning betalade tillbaka för vad finska frivilliga gjort för deras nation under Boerkriget 40 år tidigare. Det är ju inte heller allt för känt att det under denna mycket komplexa och blodiga konflikt existerade en skandinavisk kår under den Sydafrikanska republiken, Transvaal.

Det vi idag kallar Boerkriget var i själva verket det andra i ordningen. Det första, 1880-1881, var mera en revolt, med hundratalet stupade, som ledde till bildandet av de två fria republikerna, Transvaal och Oranjefristaten. Boerkriget pågick mellan 1899 och 1902 och kostade ca 60 000 döda, samt ett oändligt lidande för civilbefolkningen – Boerkriget var påfallande modernt på så vis. Precis innan den officiella starten av kriget, den 11 november 1899, hade den svenske järnvägsingenjören och kaptenen Axel Uggla, inför presidenten för Transvaal, Paul Kruger, presenterat sin kår. Den 16 november paraderade skandinaverna inför presidenten i Pretoria innan de red till fronten.


Uttrycket kår är i dessa sammanhang som vanligt missvisande. De var ett kompani om 9 officerare och underofficerare, samt 104 soldater, 45 svenskar, 24 danskar, 18 finnar, 13 norrmän, samt 4 s.k. övriga, antagligen finskspråkiga finnar. Chef – Veldkornet – blev kapten Johannes Flygare, född i Transvaal av svenska missionärsföräldrar och därmed fullt språkkunnig. Den ende officeren med militär erfarenhet var tidigare reservofficeren vid Kungliga svenska armén, kapten Erik Ståhlberg från Delsbo, som nu blev ställföreträdande chef. Ståhlberg hade inte mer än en vecka på sig att träna soldaterna, inte minst i den nödvändiga konsten att rida till häst. Dessa skandinaver bestod främst av gruvarbetare och rallare, samt sjömän, få hade hanterat skjutvapen, än mindre moderna, tyska Mausergevär.

Det var omkring 6 500 frivilliga från världens hörn som av olika anledningar anslöt sig till boernas sak i kriget mot det brittiska imperiet. Det gav ett gott tillskott för de ca 40 000 boerna, mot snart nära på en halv miljon brittiska och koloniala trupper. Särskilt alla prefessionella soldater, legoknektar som engerade sig var välkomna. Den största kontignenten kom från Nederländerna, ca 2 000 man. 1 600 man kom från Tyskland, så skandinaverna blev faktiskt den tredje största styrkan, med totalt 1 350 soldater under hela konflikten. Irländare utgjorde en utmärkande andel, även dem från både Australien och USA, tillsammans kanske 1 000 man. De tillhörande brittiska imperiet kunde räkna med avrättning för förräderi vid tillfångatagande. Boerkriget innebar en viktig träningsplats för IRA inför 1900-talet.

Skandinaverna sattes först in vid belägringen av Mafeking, november 1899-maj 1900, i vakttjänst, p.g.a. deras brist på träning, för det oerhört viktiga och toppmoderna belägringsartilleriet som boerna förfogade över*. Kåren, eller kompaniet, hade även medicinsk enhet till sitt förfogande. Den leddes av den norske läkaren Wilhelm Biedenkap. Fyra sjuksköterskor bistod honom, varav tre var svenska (den fjärde var boer), systrarna Lindblom, Anna och Elin, samt Hildur Svensson. Det fanns också en ambulans bestående av fyra svenska och finska – samt en tysk – bårbärare. De skulle alla få fiskarna varma.


I månadsskiftet november-december 1899 närmade sig en betydande styrka brittiska trupper Mafeking i syfte att bryta belägringen. En pluton skandinaver, 50 man, under ledning av Ståhlberg, avdelades för att bistå vid slaget om Magersfontein. Den 11 december drabbades de  p.g.a. av ett boerskt misstag för överväldigande motstånd. Det 4 000 man starka Highland Brigade svepte undan boerna vid deras avsnitt, men ingen hade sagt något till nordmännen, som nu stod ensamma kvar. Man sköt för allt vad tygeln höll, Ståhlberg även avdelade en sanslöst djärv motattack på ett avsnitt, men till sist fick man fly lägret med 50 procent förluster, bland dem kapten Flygare och danske löjtnanten Berentsen, båda stupade. Belägringen av Mafeking höll dock.

Magersfontein var en katastrof för skandinaverna och Sveriges militärattaché i Kapstaden, major Erland Mossberg, tillsammans med norske ställföreträdaren J. Allum, reste emot Stockholms inrådan till Mafeking för att dokumentera de döda landsmännen. 27 stupade män noterades, 15 svenskar, 4 danskar, 3 norrmän, 3 finnar och 2 av dessa övriga. Kapten Ståhberg var sårad tillsammans med nästan hela resten av stridsstyrkan. En reorganisation av styrkan krävdes och nytt folk togs in. Ny chef för kåren blev danske kaptenen Jens Friis, med svenska löjtnanterna Helge Fägersköld, Carl Magnus Lang samt Adolf Claudelin (kvartermästare) som biträdande officerare. Man delades nu in i fem plutoner, organiserade landsvis, där svenskarna hade två. En sergeant ledde var och en av dem, utom den mindre svenska plutonen som hade en korpral som chef.

Nästa större drabbning blev Paardeberg, 18-27 februari 1900. 5 000 boer, inkl. skandinaverna, höll höjden Paarderberg i Oranjefristaten mot 15 000 britter och kanadensare. Man slog tillbaka flera av generallöjtnant Thomas Kelly-Kennys anfall, bara för att bli kringrända av den nyblivne generalmajoren John Frenchs – exakt den John French – styrkor. Man höll ut i tio dagar, men blev till sist tvugna att ge sig. Detta var inledningen till andra fasen i Boerkriget, d.v.s. britternas allt mer effektiva motoffensiver, som skulle leda till boernas hopplösa gerillakrig i ytterligare ett år, den tredje fasen. Med detta var skandinavernas tid på slagfälten över. De marscherade samtliga till fångenskap, många hamnade på St. Helena, andra låstes in i Mellanöstern.


Det existerar minnesmärken i Sydafrika om skandinavernas kamp och de vårdas ömt av boerna, som en viktig del i deras kamp för deras version av friheten. Tyvärr så har hela denna historia svärtats av fasanfulla övergrepp, där den senare Apartheid, nazism i modern tappning, utgör den svåraste**. Ändå, trots det, när Sydafrikanska armén 2007 beställde 250 nya pansarbilar av typen Patria AMV, i fyra olika typer, av det egna Danel Land Systems, en del av amerikanska Armscor International, och den första delen av produktionen lades i Finland, så väckte det gamla militära vibrationer till liv. Det uppmärksammades både i Sydafrika och Finland, vilket även ledde till ökad kunskap om ovanstående historia.




* Boerna, sin civila gerillaframtoning till trots, var betydligt bättre utrustade än brittiska armén. De förfogade över det modernaste på den då aktuella vapenmarknaden, betalat med Sydafrikanskt guld. Boerna hade framför allt tysk beväpning, gevär från Mauser, kulsprutor från Maxim och mycket duktigt artilleri från Krupp.


** Det är en stor synd att så mycket material om detta finns att hämta på nynazistiska sidor på nätet. 

tisdag 13 december 2016

Atlantfästningarna


Den första essän i denna min blogg, tillbaka i sommaren 2012, handlade om den tyska ockupationen av de brittiska kanalöarna, Guernsey och Jersey. Då den fortfarande lockar många läsare, har det så blivit dags att utveckla den berättelsen med en ytterligare i samma anda. Även denna är en relativt bortglömd historia från andra världskriget. Det handlar om tyskarnas beslut att befästa specifika hamnstäder utmed Atlantkusten, resulterande i mycket hårda strider, omfattande bombförstörelse och trots detta fortsatta tyska ockupationer ända till efter Nazitysklands kapitulation i maj 1945.

De kallades på tyska Atlantikfestungen och var givetvis Adolf Hitlers personliga påhitt. Beslutet kom den 19 januari 1944, när ett direktiv från stabschefen för Oberkommando der Wehrmacht, OKW, generalöverste Alfred Jodl, landade på Oberbefehlshaber West, OB West, generalfältmarskalk Gerd von Rundstedts bord. Syftet med fästningsstatusen var att förvägra de allierade tillgång till hamnarna ifall de bröt igenom den tyska Atlantvallen. Flera utav de aktuella hamnarna var också viktiga baser för Kriegsmarine: s ubåtsflotta. Viktigt i sammanhanget var dock att beslutet gick i takt med Hitlers ständiga behov av att springa till sin politiska ideologi om strid till sista man varje gång han tvekade i militära sammanhang.


För von Rundstedt innebar ordern att han måste avsätta resurser från Atlantvallen, det omfattande kustförsvar som löpte utmed hela den europeiska Atlantkusten, för att förbereda dessa hamnstäder för igelkottsförsvar. Fästningarna fick inte ges upp, de skulle försvaras till slutet, till sista man. Jodl delade inledningsvis in Atlantkusten i fyra sektorer, från norr till syd:

Nederländerna: 1. IJmuiden och Hoek van Holland.
Frankrike: 2. Dunkerque, Boulogne-sur-Mer och Le Havre. 3. Brest, Cherbourg, Lorient och Saint-Nazaire. 4. Floden Girondes utflöde; La Rochelle och Royan-Pointe de Grave.

Vid den allierade invasionens start den 6 juni 1944 kompletterade general Jodl listan med ytterligare två hamnstäder: Nederländska Walcheren och franska Calais.

För de allierade var givetvis dessa städer mycket viktiga och genom Enigma visste de att tyskarna förberedde dessa platser för särskilt hårt försvar. Huvudmålen för deras gigantiska och viktiga logistik var de stora hamnarna i Caen, senare Antwerpen och givetvis Rotterdam, men man hade inte råd att bortse från någon hamn. Det var inte bara en fråga om att försörja fyra miljoner soldater, det var också den humanitära uppgiften att ta hand om civilbefolkningen. De stora, interkontinentala hamnarna skulle dock tyskarna lyckas särdeles bra med att sabotera så pass att de inte såg normal sjötrafik förrän väl efter nyåret 1945. Antwerpen öppnades hjälpligt den 16 november 1944.

Brest

Den tyska strategin att sitta på de ovan nämnda hamnarna renderade de allierade i stort sett enbart två hamnar av volym i Frankrike, Marseille i söder, tack vare Operation Dragoon – det andra Overlord – och Normandies stränder. Man tvingades bygga ut de flytande Mullberryhamnarna, som enbart planerats att användas en kort tid efter invasionen. Fram till vintern 1944 var denna flytande och för väder mycket sårbara anläggning den största hamnen i mänsklighetens historia, räknat i tonnage. Man tvingades även etablera Red Ball Express, ett uttryck myntat av general George S Patton redan 1940 i samband med en större manöver i Louisiana.

Under ledning av överste Loren A Ayers, ofta kallad Little Patton, körde chaufförer i par, som mest 6 000 lastbilar, eller 12 500 ton, per dygn, mellan Atlant- och Medelhavskusterna till försörjningsdepåerna närmare fronterna. Dessa män hade att dygnet runt, med minimal vila, framföra de tunga lastbilarna, lastade med allt från bensin och ammunition, till förnödenheter och kläder. De körde på särskilt markerade huvudvägar där de var befriade från ansvar ifall olyckan var framme. Grejerna bara måste fram, sådana var orderna. Problemet var att finna chaufförer. I USA snabbinkallades några tusen man till den amerikanska trängen, de flesta svarta chaufförer, som tack vare Jimmy Hoffas transportarbetarfack hade svårt att få jobb, kriget till trots.

Red Ball Express

På så vis ställde tyskarnas strategi till stora problem för de allierade, som trots alla ansträngningar led av resursbrist hela hösten 1944. Man måste ta denna faktor i beräkning när general Dwight D Eisenhower och hans stab nekade till att satsa på en utvald riktning för offensiv till fördel för en allmän framryckning. Det drog definitivt ner hastigheten i den allierade framfarten, vilket kan tyckas märkligt med facit i hand.

Det var dock en liten tröst för de tyska soldater som kommenderades att stanna kvar i sina garnisoner medan kamraterna flydde österut. Deras öden skulle bli mycket olika, beroende på hur väl förberedda de var, deras befäls kvaliteer och på det sätt de allierade antog deras utmaning. På ett vis blev dock deras erfarenheter likartade. De allierades attityd till detta problem var tydligt. Motståndet skulle krossas. Man förberedda de aktuella städerna och hamnarna, först via motståndsrörelserna, som varnade civilbefolkningen, därefter med släppande av tiotusentals meddelanden från luften. Packa era tillhörigheter och lämna området, snarast. Därefter började man bomba och man hade inte för avsikt att bry sig om skillnaden mellan civila och militära mål.

De holländska positionerna skulle tas med relativt lite motstånd av kanadensiska styrkor när de väl ryckte in i landet i slutet av 1944, med början i september. Den första fästningen att hamna i de allierades arméstridskrafters blickfång var givetvis Cherbourg, i Normandie, längst ut på Cotentin, eller Cherbourghalvön. Uppdraget hade givits till US VII Corps, under generalmajor J Lawton Collins. Deras 4th Infantry Division skulle landstiga på Utah Beach den 6 juni. Operationen låg också inom ramen för generalmajor Matthew Ridgeways två luftburna divisioner, 82nd och 101st, landsättningar tidigare samma morgon. Stormningen av Utah Beach gick förhållandevis bra, men de luftburna trupperna hade haft stora problem att samla sig på Cotentin, trots det hade man klarat av majoriteten av sina uppdrag, inkl. hårda strider om den lilla hamnstaden Carentan. VII Corps nådde staden Cherbourg den 18 juni.


Fästningen Cherbourg hade av generalöverste Friedrich Dollmann, i funktionen som kommendant på Cotentin, tilldelats generallöjtnant Karl-Wilhelm von Schlieben den 23 juni, mitt under brinnande strid. von Schlieben var en ärrad och överkvalificerad pansargeneral från östfronten som p.g.a. uppstudsighet placerats i Normandie efter slaget om Kursk föregående år. Han hade ca 20 000 man, av ursprungligen 40 000, till sitt förfogande, de flesta andra klassens infanteri och tredje klassens kustartilleri. På andra sidan stod generalmajor Manton Eddys US 9th Infantry Division. Dollmann hade varnat om att Charbourg inte alls var förberedd som fästning. von Schlieben upprätthöll detta nonsens i tre dygn, sedan strök han flagg och räddade därmed tusentals människors liv. General Dollmann avled den 29 juni, antagligen genom självmord.

De svåraste striderna om fästningarna skedde i Bretagne i augusti. Slaget om Brest blev bland de hårdaste på västfronten och det berodde på en enda faktor: Resterna av 2. Fallschirmjäger Division och deras fruktade chef, general Hermann-Bernard Ramcke. Ramcke var en av Wehrmachts mest kompetenta generaler, men också en av de mest fanatiska, både som militär och som nazist. Han hade flyttats över från armén 1940, som överste, och var med under luftlandsättningarna på Kreta året därpå, som chef för Fallschirmjäger-Sturmregiment 1. Därefter hade han bildat en fallskärmsbrigad i eget namn under Erwin Rommels Afrikakår och lämnat för Frankrike 1943, som chef för 2: a fallskärmsjägardivisionen. Tillsammans med två undermåliga infanteridivisioner, 266: e och 344: e, bestod garnisonen i Brest av lite drygt 40 000 man.

För amerikanerna ingick Brest, Lorient och Saint-Nazaire i deras Operation Cobra, d.v.s. utbrytningen ur Normandie söderut, egentligen en sido-offensiv in i Bretagne. General George S Patton och hans tredje armé avancerade österut i sin snabba uppercut mot Paris, men han fick lämna efter sig VIII Corps*, under generalmajor Troy H Middleton, just för detta ändamål. Den 7 augusti 1944 nådde de brest och inledde omedelbart inringningen. Staden var nästan helt förstörd av bombningar och erbjöd mycket gott defensivt skydd för tyskarna. Fallskärmsjägarna hade lovat varandra att dö tillsammans likt de frontkamrater de var. De använde det övriga infanteriet i fasta positioner medan de själva fungerade som rörlig reserv. Från amerikanskt håll var det först och främst 8th Infantry Division, under generalmajor Donald H Stroh, understödd bl.a. av utlånade specialenheter ur brittiska 79th Armoured Division, utrustade med s.k. Churchill Crocodile Tanks (eldkastare).

General Ramcke

Striderna rasade mellan husruinerna på ett sätt ingen sett maken till annat än i Italien. Tyskarna vägrade släppa taget. VIII Corps drog på sig 4 000 man i förluster. Den 19 september beslutade Ramcke att släppa staden, eller snarare resterna av den. Ställföreträdande chef för 8: e divisionen, brigadgeneral Charles Canham, ledde förhandlingarna för amerikanarnas del. Ramcke blev förolämpad av den låga graden på Canham, som i sin tur knappast brydde sig i detta. På frågan vilka amerikanens befogenheter var, svarade Canham, med en handrörelse mot sina män bakom honom – Sir, deras befogenhet. Händelsen hamnade i amerikanska arméns bevingade uttryck för all framtid.

Ramcke släppte dock inte flottbasen. Han lät de soldater som inte ansåg sig vilja slåss för detta begränsade utrymme att sträcka vapen utan repressalier. Detta blev nu en sak mellan Ramcke och hans kvarvarande män. Vid det här laget hade de allierade tröttnat på de vettlösa och kostsamma striderna för dessa hamnar och en ny policy togs fram. Man skulle enbart lämna kvar styrkor för belägring, men i övrigt strunta i dem. Ramcke och hans fallskärmsjägare kapitulerade den 9 maj 1945, dagen efter Nazitysklands stora kapitulation. Ramcke blev något av en celebritet i USA under fångenskapen. Han avled 1968.


Saint-Nazaire kapitulerar 1945

Förutom Brest var följande positioner under tysk ockupation fram till krigsslutet: Kanalöarna, Dunkerque, Lorient och Saint-Nazaire, där den sistnämnda inte kapitulerade förrän den 11 maj 1945. Soldaterna i denna situation levde på nattliga räder av fiendens förråd. Hamnarna i Bretagne hade kontakt med kamraterna på Kanalöarna under hela denna period. Inga särskilda utmärkelser gavs till dessa män när de väl gav sig. De kapitulerade till en helt annan, fri värld. 




* Middletons VIII Corps var så pass illa åtgången efter Bretagne på hösten 1944 att den var ämnad för vila och rekonstruktion. De hamnade under Cortney Hodges första armé (Patton hade helst velat ha tillbaka dem i sitt hägn) och i den situationen placerades de i Ardennerna, direkt vid den påstått lugna fronten. Det var en dålig position hur man än betraktade den. Middleton klagade på detta, han fick stöd av Patton, som varnade för kommande tyska motoffensiver, men varken Hodges eller armégruppchefen Omar Bradley brydde sig. Det var VIII Corps som fick ta hela smällen när tyskarna släppte lös Ardenneroffensiven i december 1944.

söndag 4 december 2016

Europas veka underliv


Frankrike var knappast medveten om det, men Storbritannien såg sig inte som redo att reprisera erfarenheterna från det tidigare kriget i Europa, när andra världskriget startade 1939. Winston Churchill, som då blev marinminister, med stort inflytande över nationens militära strategi, var instrumental i detta avseende. Det var hans klara uppfattning att Storbritannien inte, för allt i livet, fick utkämpa ett nytt ställningskrig på den europeiska kontinenten.

När han blev premiärminister den 10 maj 1940, samma dag som tyskarna inledde invasionen av Frankrike och Benelux, och allt började rasa samman, blev det så viktigt för honom att föra en dialog med Paris. Han riskerade sitt liv med att flyga till Frankrike och försöka tala till dem. Döm om hans djupa besvikelse när han insåg att den franska regeringen och generalstaben var hopplösa defaitister. Han kommenderade omedelbart tillbakadragandet av brittiska styrkor från kontinenten. I det avseendet hade han kung och fosterland bakom sig.

Däremot var han påfallande isolerad i sin vilja att fortsätta bekämpa nazisterna med alla till buds stående medel. När han senare kommenderade sänkandet av den franska Medelhavsflottan för att hindra den falla i tyska händer, blev relationen till de fria fransmännen mycket sur. Han bidrog med sitt ledarskap att avstyra en tysk invasion av de brittiska öarna, men därefter uppkom frågan – hur fortsätta kriget mot Nazityskland härifrån?

Det var alls inte självklart så här innan Japans och USA: s inblandning i kriget, men svaret kom från Italien. Det var inte enbart ett kolonialistiskt initiativ att försvara brittiska intressen i Nordafrika och Mellanöstern. De brittiska oljefälten var livsviktiga för fortsatt brittiskt krig mot ett nu mycket irriterat Nazityskland och Suezkanalen var här en absolut nyckelposition. Medelhavet var dessutom ett gammalt strategiskt argument hos Churchill och nu fick han äntligen rätt. Här skulle kampen fortsätta, här skulle striden stå. Han kallade det – Europe’s weak underbelly.

Det blev storstryk i Grekland, med ännu ett nytt Dunkerque på Kreta, när Hitler bistod Mussolini i Europa. Britterna knöt näven i fickan och gnisslade tänder. Det brittiska imperiet kom till hjälp, trupper från Australien, New Zeeland, Indien och Sydafrika. Det var en liten tröst när dessa främmande soldater tvålade till italienarna i Nordafrikas öken. Storbritannien hängde i fingertopparna som Europas enda, fortsatt kämpande fria demokrati, med Royal Air Forces nattliga bombningar av Tyskland som enda underhållning. Så kom först den tyska invasionen av Sovjetunionen och därefter Japans inträde i kriget med Pearl Harbor.

Två nya, mycket mäktiga bundsförvanter, Sovjetunionen och USA. Det rådde nu absolut ingen tvekan om hur kriget skulle gå, men det fanns fortfarande frågan om prislappen för denna seger. Ryssarnas fruktansvärda uppoffring under hösten 1941 var något demokratier inte kunde överleva, USA var enig med sin brittiska kusin om detta. Samtidigt hade amerikanerna inget intresse av att inte dra ut lidandet i onödan. De ville ha en snabb utveckling här, men britterna stretade emot. De menade, på goda grunder, att tyskarna fortfarande var allt för starka i Västeuropa, att en invasion av kontinenten i Frankrike redan 1942 riskerade att misslyckas.

I detta avseende, vid den tiden, hade Churchill både sin regering, parlamentet och framför allt den brittiska krigsmakten bakom sig. Amerikanerna lärde sig sanningshalten i detta i två steg. Först när de redan våren 1942 vecklade upp det väldiga US Army Air Force i England och började komplettera britternas blödande av tyskarna med dagbombningar. Man mötte ett fortfarande existerande tyskt luftherravälde över Europa. USAAF tog fruktansvärda förluster i fruktansvärda luftstrider över Tyskland och 60 procent av flygbesättningarna kom aldrig hem igen. Den andra lärdomen kom med räden mot Dieppe i augusti 1942.

USA böjde sig under stor tvekan för Churchills doktrin och i skenet av ryssarnas direkta kritik. Man slog Rommels Afrikakår och höll upp El Alamein som en seger i klass med Stalingrad. Man invaderade Sicilien, därför att det skulle leda till Italiens utträde ur Axelmakterna, men när Churchill samtidigt tryckte på för att även anfalla utefter de grekiska öarna, då slog amerikanerna till bromsarna. Vid hösten 1943 började även det brittiska War Office att protestera. Det var dags att ta den slutliga utmaningen, Mr Prime Minister. Trots det lyckades Churchill få igenom en kompromiss, han accepterade att börja planera inte enbart en, utan två stora invasioner av Frankrike, operationerna Overlord och Dragoon, men under förutsättning att det italienska koståget fick fortsätta. Han ville binda tyska trupper där – Fair enough.

Två historiska faktum utvecklade sig med detta. Man bör inte underskatta hur Churchills envishet rörande Europas veka underliv innebar ett närmande mellan president Franklin D Roosevelt och Josef Stalin. Han tappade dem där någonstans. De två blivande supermakterna började beundra varandra. Washington uppskattade verkligen ryssarnas stora folkliga uppoffring och Kreml var i sanningen mycket imponerad av amerikanernas enorma resurser. De delade varandras åsikter om kriget och Roosevelt-administrationens Woodrow Wilsonska vurm för internationalism var hjälplöst frestad av kommunisternas international. Samtidigt utvecklade sig det italienska fälttåget till ett vedertaget helvete på jorden.

De allierades Italienkampanj var ett misslyckande även om det resulterade i en slutlig seger. Det här var något helt annat än det soliga Italien på vykort. Två år av fruktansvärda strider eftersom Wehrmacht stretade emot med absolut briljant defensiv krigföring. De allierades totala förluster slutade vid 325 000 man, fler per dag än i Västeuropa. Den slutliga tyska formationen 1945, den lilla, men tajta, tionde armén, anses i historien som den enda obesgrade tyska armén. De strök flagg helt på eget bevåg och marscherade ner från Alperna, med huvudena hållna högt. Det var bara orkestrar och basuner som fattades.

Amerikanerna hatade verkligen denna kampanj, varje sekund av den. De betraktade den, helt korrekt, som en pyrrhusseger och fullständigt oväsentlig i sammanhanget. Den är för alltid undanstoppad i amerikansk militärhistora som en dyster parantes. Den duger endast som exempel på enskild heroism, men fortfarande 1955, i filmens värld, klev Spencer Tracy av tåget i den eländiga hålan Black Rock, en enarmad, härdad krigsveteran från Italien, en amerikansk looser på väg att vinna sin självrespekt. Den amerikanska armén var inte sen att peka ut hur de gnälliga britterna minsann fyllde sin åttonde armé, Montgomerys gamla, med huvudsakligen kolonialtrupper, som ju kunde offras precis som de forna rebellerna.


Det ironiska är att Italien blev exakt det Churchill ville undvika från början, ett blodigt ställningskrig i leriga och iskalla skyttegravar. Det blev hans andra Gallipoli och början till slutet av hans period som ledare för en stormakt.

måndag 28 november 2016

Patton, pionjären


Det var Winston Churchill som satte bollen i rullning. Under hans första tid som First Lord of the Admiralty, 1911-1915, efter det att första världskriget startat, förfasades han över hur saker och ting utvecklades på västfronten. Det var alls inte hans sak, men som den kavalleriofficer han var i botten, kunde han inte låta bli. Hur bryter man stillaståendet på fronten? Som marinminister hade han tillgång till utevklingspengar och han förbluffade sitt tekniska folk med att begära att de skulle komma upp med en tingest som kunde lösa det taktiska dilemmat i Frankrike. Han hade en lös idé om ett bestyckat fortskaffningsmedel av stål, som skulle skydda besättningen från kulsprutorna. De kallade det landskepp, för att inte väcka den resterande regeringens och krigsmaktens misstankar.

Så hände Gallipoli i Turkiet, en i sig klok idé som manövrerades bort i ett slappt genomförande och Churchill fick ta hela ansvaret. Han avsattes från regeringen och blev arméofficer och bataljonschef på västfronten istället. Han upprätthöll dock en hemlig kontakt med chefen för hans tidigare projekt i flottan. Efterträdaren som marinminister, Arthur Balfour, hade officiellt skrotat alla gamla Churchill-projekt, utan att titta på dem och den lilla gruppen hade arbetat lite i lönndom. Churchill började brevledes från fronten dra i de politiska tåtarna hemmavid och hur det än var, det var så stridsvagnen, The Tank, kom upp på agendan under 1916 för lösningar rörande västfronten. Det var Churchill, men han har sällan, eller aldrig, fått äran för det.

USA hade kunnat vara väl framme i utvecklingen. Som den jordbrukarnation de fortfarande till stora delar var i början av förra seklet och de gigantiska åkerarealer de förfogade över, var man långt gångna vad gällde traktorer. En brittisk journalist på besök i början av kriget 1914 såg något nytt i staterna kallat typ; bandtraktor, en maskin som tog sig fram obehindrat i terrängen på band, istället för hjul. Han undrade lite naivt, om man funderat på använda dem militärt, för transport, eller nåt? Det hade man inte. Amerikanerna hade en försvinnande liten armé, de hade dock världens sjätte största flotta, men det var en annan sak och man var heller inte i krig.

General Pershing

När George S Patton anlände i Frankrike 1917 var han frustrerad. Det var så typiskt honom, att bli till ett lejon i en trång bur, vankades av och an, dregglande, utan att inse att han var priviligerad. Han var 32 år, kapten i kavalleriet, och hade mycket tidigt tagits ut av general John Pershing, chefen för AEF, American Expeditionära Force, till sin stab. De kände varandra väl, året innan hade Patton haft en liknande uppgift, då som löjtnant, direkt under Pershing. Han hade under Punitive Expedition, i jakten på Pancho Villa i Mexiko, använt bestyckade bilar i öknen med stor framgång, men det var då. Nu satt han i generalstaben i Chaumont och hade en massa allt-i-allo-uppgifter, inkl. Provost Marshal, d.v.s. polischef. Han såg yngre, oerfarna officerare få sina stridskommenderingar, med vederbörliga befordringar, medan han slog dank i staben. Det var orättvist och det hotade hans öde, utstakat sedan barnsben. Pershing hade alls inte glömt bort honom, den brittiska stridsvagnen, The Tank, var nu ett faktum, men den stränge generalen hade större problem än så på sitt bord. Han kämpade med näbbar och klor, samt med framgång, att förverkliga president Wilsons vision om ett själständigt AEF.

Patton umgicks mycket med överstelöjtnant LeRoy Eltinge, ställföreträdande stabschef och snart brigadgeneral. Eltinge är en av dessa helt bortglömda figurerna i historien. Tillhörande trängen och något av en logistic-wizzard, hade han liksom Patton tagits ut särskilt av Pershing. De var båda från 8th Cavalry Regiment och de hade tjänstgjort tillsammans i Mexiko. Eltinge delade helt Pattons passion för motoriserad krigföring, han hade dessutom senioriteten, hade Washingtons ögon på sig och blev därför en mentor för Patton. Det var Eltinge som fungerade som nyckelperson i vad som nu hände.

American Expeditionary Force ville vara självständigt, till de brittiska och franska arméernas stora förtret. USA hade pengar, mycket pengar, mer än Storbritannien och Frankrike tillsammans. Det var Frankrike som skulle utrusta AEF, Frankrike var bankrutt efter tre års krigande och blödande. Därför var det den franska rustningsindustrin som gick upp till franska regeringen och dikterade Wilsons och Pershings agenda. Visst tusan skall jänkarna ha en husvagn. Kapitalismen segrade. Överstelöjtnant Eltinge kallade in Patton till sin expedition, meddelade honom att de rykten han hört, att amerikanska armén var i färd att sätta upp ett helt nytt vapenslag, var alldeles sant. Vi anser att du skall leda det här, George. Vad säger du om det? Patton, som var lättrörd, fick tårar i ögonen, hans dröm hade förverkligats. Befordrad till major åkte han till Boulogne-Billancourt i västra Paris där Louis Renault öppnade sin fantastiska fabrik för honom.

M1917

Fransmännen hade sett britternas tank i aktion och rynkat på näsan. Något så stort, klumpigt och brutalt dög inte åt Frankrike. Renault hade, på begäran av överste J. B. E. Estienne, en artillerist som blivit franska arméns ingenjörssnille, tagit ut ett helt nytt koncept för stridsvagn, något mycket mindre, smidigare, snabbare och framför allt, den första av sitt slag. Renault FT, eller FT-17, var militärhistoriens första riktiga tank, d.v.s. med ett torn som kunde snurra 360 grader. Amerikanerna döpte den till M1917. Inte större än en modern van, med en vikt av 7.25 ton, två mans besättning, förare och befäl, som även skötte vagnens två vapen i dubbelmontage i tornet, en 37mm kanon och en kulspruta. Med en maxhastighet av 20 km/h var den mer än dubbelt så snabb än något liknande på stridsvagnarnas unga slagfält.

Det var inte enbart en fråga om att sätta upp amerikanska arméns första pansarbataljon, det var även all utbildning, tekniskt och taktiskt, d.v.s. sätta upp en hel pansarskola i Bourge, Haute-Marne. Patton lärde sig hos Renault allt om M1917, ner till minsta skruv. Han lärde sig att köra den under alla omständigheter, att föra befäl över den och flera andra vagnar tillsammans. Allt gjordes på rekordtid. När de första tiotalet vagnar leverades till amerikanerna blev Patton tvungen att själv backa ner dem från tåget, han var den ende som kunde hantera dem. Medan Renault utbildade alla tekniker och mekaniker, undervisade Patton ensam alla besättningar i framförande, allmän teknik och befäl. Det går inte att underskatta Renaults och M1917: s betydelse för Pattons förståelse för detta nya vapen. Den lilla vagnens rörlighet och snabbhet sporrade hans visioner. Det han skrev officiellt, eller hem till sin hustru, Beatrice, visar tydligt att han redan då såg blixtkriget framför sig, långt innan någon av de tyska pansargeneralerna ens sett stridsvagn.

Patton var den första officeren i de amerikanska pansartrupperna, men inte den första chefen. Det var istället brigadgeneral Samuel D Rockenbach, 49, även han en närstående officer till Pershing efter att ha varit hans kvartermästare i Mexiko. Rockenbach kände därför även Patton väl. Tanken var från början att sätta upp en brigad med pansar, ett arbete Patton startade direkt i slutet av 1917, men då vi kommer in i 1918 tog Rockenbach över. Patton blev då den förste bataljonchefen och befordrades till överstelöjtnant. Det var stora planer på gång. Initiellt skulle hela 2 000 Renault FT: s köpas in, tillsammans med 200 brittiska Mark VI. En s.k. Light Tank Battalion bestod av fyra skvadroner och sammanlagt hela 77 st FT: s. En tung bataljon med samma antal skvadroner hade 45 st brittiska Mark VI: s*. Till sist skulle totalt 8 tunga bataljoner (301-308) och 21 lätta bataljoner (326-346) sättas upp. Samtliga tunga bataljoner skulle användas i strid, men endast fyra av de lätta kom i bruk, 310st, 331st, 344th och 345th.

Enda bilden på Eltinge
Planering och träning utfördes under hela våren och sommaren 1918. Vid augusti var Patton chef för 1st Provsional Tank Brigade, sammansatt av 326: e och 327: e bataljonerna, d.v.s. över 150 tanks. Med denna sattes han in som allra första amerikanska pansarenhet vid St. Mihiel den 12 september, tillhörande V Army Corps, under generalmajor George H Cameron. Mycket har skrivits om Pattons sätt att leda sina förband. Utan radio var det oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att styra fler vagnar än man kunde överblicka med egna ögon. De förhållandevis snabba rörelserna gjorde pansar till infanteriets verktyg. Patton hade insett att han enklare kunde leda tanks från motorcykel, eller till fots, vilket han också gjorde, till allas förvåning. Han utsatte sig för stor fara när han rusade med sina kurirer från granathål till granathål framför stridsvagnar, men det var det effektivaste sättet att leda striden.

Den 26 september hade hans brigad flyttats till I Corps, under generalmajor Hunter Liggett, som en del av den stora amerikanska offensiven vid Meuse-Argonne. Han ledde personligen en pluton FT: s, tillsammans med infanteri, i dimma, vid staden Cheppy, hela 5 km in på tyskt territorium, när han vid niotiden på morgonen träffades högt i vänster lår av en kula på ca 50 meters avstånd. Senare skrev han entusiastiskt till sin hustru – att kulan kom ut rakt under vänster skinka, endast centimeter från mitt rektum. Naturligtvis stannade han kvar i en granatgrop ytterligare en timme och ledde striden, innan han linkade bakåt i ledet, stödd på menige Joe Angelo, som han såg till fick Distinguished Service Cross för besväret. Befälet för brigaden togs över av chefen 326: e bataljonen, major Sereno E Brett, som långt senare skulle tjänstgöra vid 5th Armored Division som brigadgeneral och stabschef under andra världskriget.

Första världskriget var över för Patton. Under sjukhusvistelsen befordrades han till överste, vilket innebar att när han kom hem petades han ner enbart till major, med överstes lön, vilket var ett gott betyg om något. Han erhöll både Distinguished Service Cross (för strid) och Distinguished Service Medal (för pansarskolan), samt Purple Hart.  Det gick sämre för AEF Tank Corps. Hemskeppad, med samtliga tanks och allting, efter freden, slogs de existerande två brigaderna, 304: e (Pattons gamla) och 305: e, samman till First Tank Group 1921. Den snabba och omfattande nedrustningen renderade enheten till 1st Tank Regiment 1929. 1932 fördes de sista beståndsdelarna över till 66: e infanteriregementet i formen av ett kompani ålderdomliga M1917.


Major Patton följde sina tanks till Camp Meade och började slåss för deras överlevnad. Redan 1920, under en förflyttning till Washington för att skriva manualer för pansarstrid, propagerade han för att bryta loss pansar från infanteriet och utveckla en helt ny taktik för det nya vapenslaget. Han beskrev det som ett nytt kavalleri, som skulle bryta igenom fiendens linjer och med understöd av flyg leda infanteriet i djupa penetreringar och kringränningar av fienden. Patton var flera år före de stora agitatörerna i ämnet, som J. F. C. Fuller,  B. H. Liddel Hart, Michail Tuchatjevskij och Heinz Guderian. Som tack för besväret sändes Patton till Fort Mayer, Virginia och 3rd Cavalry Regiment, som chef för 3: e skvadronen. Han fortsatte att plåga generalstaben med skrivelser och offentliga artiklar, redigerade av hustrun, eftersom han var dyslektiker.

Patton deltog i amerikanska arméns tester av J Walter Christie och hans revolutionerande system för upphängning och stötdämpning för tanks. Hans provvagnar for fram över fälten och hoppade över hinder i hastigheter på upp till 60 km/h. Patton var extatisk, men generalerna i huvudsak förnekade vad de faktiskt sett och menade att så där fort kunde inte tanks gå. Christie sålde därmed sin uppfinning till Sovjetunionen och därigenom fick tyskarna tag på den under 1920-talet.

Pattons vurm för mekaniserad strid gick obelönad i 20 år och medverkade menligt på hans karriär på så vis att han tillhörde arméns avdelning för nördar. Han kompenserade detta till viss del med alltid förstklassig tjänstgöring och fler befälskurser än någon annan senior officer. Han skrev massor av texter, samtliga visade på ett militärt tänk långt före sin tid. Däremot aldrig någon bok, p.g.a. hans handikapp. Han tog tillbaka sin grad som överste i juli 1938. Han fyllde 55 två år senare, 1940, d.v.s. öppen för pension, vilket han vägrade.  Han behöll mycket därför sin faktiska rang som överste ända till augusti 1944, då han formellt befordrades till generalmajor. Då hade han varit generallöjtnant i stridkommendering och arméchef sedan mars 1943.


Hade Patton velat göra karriär i fredstid hade han suttit still i båten och tillbringat mycket tid i Washington DC, som t.ex. Douglas McArthur. Hans passion var dock tanks och motoriserad strid. Något drev honom framåt, vilket var hans öde, en slags insikt att en dag skulle han leda tanks i Europa. En sista gång skulle han manövrera soldater och tanks på de franska fälten. Han var helt övertygad om det.



* De tunga bataljonerna sattes upp i USA, på Camp Meade i Maryland, för att sedan skeppas över till en särskild Tank School i Bovinton Camp, Södra England.

lördag 26 november 2016

Alesia


På höstkanten, antagligen i september, år 52 f.kr. utkämpades ett av militärhistoriens märkligaste fältslag på en plats i dagens Frankrike, då kallat Alesia. Exakt var slaget skedde är fortfarande en fråga för dispyt. Det måste dock ha varit i kuperad terräng, därför att Alesia var en betydande gallisk fortifikation på toppen av en hög platå, överseende allt landskap omkring. Vanligen utpekas Mont Auxois, vid Alise-Sainte-Reine, Bourgogne, som den rätta platsen, men även Chaux-des-Crotenay i Jurabergen har använts som ett alternativ, plus ytterligare några exempel.

Händelsen har nedtecknats av flera samtida författare och av naturliga skäl enbart av segrarna, som hade ett skriftspråk, d.v.s. romarna. Segerherren själv, Julius Caesar, lägger ut texten i sin Commentarii de Bello Gallico. Detta var höjdpunkten på Gallerkriget, 58-50 f.kr, ett mycket blodigt ockupationskrig där den romerska armén under Caesar successivt manövrerade ut och/eller mejade ner de många galliska stammarna. Det talas om att så många som en miljon galler föll offer för krig och brutalitet från romarna. Vid år 52 hade tillräckligt med galler kunnat samla sig till ett sista, stort uppror under en påfallande ung ledare, Vercingetorix, kanske 30 år gammal. Caesar var nästan 50.

Slaget om Alesia var en belägringsstrid av en typ historien inte sett maken till vare sig före eller efteråt. Det räknas till Caesars största militära bedrift, att segra i kamp mot en dubbelt så stor fiende, inklämd mellan två egenhändigt resna ringmurar, d.v.s. en dubbel belägring. Det har alltid setts som ett fältslag om försörjning och uthållighet, men taktiskt var det definitivt också en fråga om kommunikation och organisation. Caesar segrade mycket för att han han fann sig väl i en svår situation och ledde en professionell här vida överlägsen motståndarens.


Alesia var ett stort fortifierat järnålderssamhälle, en s.k. oppidum, kanske sex gånger fem kilometer i omfång, på toppen av en högplatå i östra Gallien, dagens Frankrike. Platån var omgiven av två breda åar nere i dalgångarna. Här uppe hade Vercingetorix förlagt hela 80 000 man, inkl. kavalleri, tillsammans med kanske 10 000 bosatta. Vercingetorix förstod att han inte kunde räkna med att slå romarna i ett öppet fältslag, de professionella legionärerna var alldeles för kompetenta för det. Hans krigare bestod huvudsakligen av väpnade bönder. Så han valde att istället försöka nöta ut Caesar, vars position inte alls var säker så djupt inne i Gallien.

Gallerna var fortfarande i en samlingsfas och Vercingetorix förväntade sig att komma ut som segrare i uthållighetsmätningen. Det var dock en mycket riskfylld strategi, särskilt om Caesar mot förmodan skulle välja att belägra honom. Det var en farligt begränsad tid han kunde bära nästan 100 000 människoliv i en sådan prekär situation. I skala utgjorde Alesia en gigantisk mänsklig prövning vid sin tid för båda sidor.

Caesar gjorde exakt vad Vercingetorix inte önskade att han skulle göra, han valde belägring. Till sitt förfogande hade han tolv legioner, eller ca 60 000 man. Caesar förstod sin strategiska position mycket väl. Han insåg att Vercingetorix kunde vänta sig förstärkningar utifrån, att hans egen försörjning var allvarligt hotad. Samtidigt var gallerna där uppe på berget i ett än mer utsatt läge med sitt enorma försörjningsdilemma. Alternativet, att dra sig tillbaka, var att utsatta hans här för stora risker i öppen terräng inför en betydligt större fiendestyrka. Dessutom, vad med hans politiska position hemma i Rom? Han hade nyligen varit hemma för att bistå med stävjandet av upproriska strömningar hemmavid, varvid gallerna passade på att gå på krigsstig som aldrig tidigare. Han hade satsat all sin prestige på Gallien, en potentiellt enorm vinst för Rom, men en som också kostade mycket.


Caesar samlade sin stab och sina förbandschefer omkring sig. Han förklarade sitt beslut bland de ärrade ansiktena. De skulle stanna och slåss, han beordrade samlandet av förråd i grannskapet för tre månaders strid och så var det där andra som han ville att de skulle göra. Man får anta att hans närmaste befäl inte bara accepterade, självfallet, utan att de även log grymt medan de tog på sig sina hjälmar och marscherade ut ur generalstältet. Det var en djävulsk plan, som om den lyckades skulle belöna dem alla mångdubbelt. De var alla härdade yrkeskrigare och deras älskade general, Caesar, hade lagt hela sitt förtroende, hela denna enastående operation i deras kapabla armar. Det kunde ju rent utav bli riktigt kul.

Gallerna hade aldrig sett något liknande. Där nere i dalgångarna runt omkring dem rullades snöräta tältstäder upp sig, kompletta med försvarsverk. Tiotusentals soldater, organiserade i jättelika arbetslag började hugga ner skogarna och uppföra en väldig palissad runt hela högplatån. Det hela gick med en oförklarlig hastighet. Väldiga vagnståg anlände och avgick igen med förråd. Arbetet kunde höras natt som dag, ett hav av ljus rörde sig konstant där nere under de mörka timmarna. Vercingetorix försökte störa verksamheten med återkommande kavalleristötar nerför bergets sidor, men de studsade varje gång mot det romerska kavalleriet, eller mot massivt infanteri bakom effektiva formationer av sköldar och sylvassa kastspjut. Ett mörkt moln av förebåd måste ha lagt sig över Vercingetorix: s huvud, åsynen av den skrämmande militära effektivitet mellan fältarbete och försvarsstrid som dessa legionärer uppvisade, hänsynslösheten i deras hyperorganiserade taktik, i mötet man mot man. Till sist sände han ut sitt sista kavalleri i en rusning för att hämta hjälp där ute i Gallien.

Då kom nästa fas i Caesars plan. Hundratalet meter utanför den första palissaden lät nu den väldiga soldatfabriken uppföra ytterligare en palissad, nu riktad åt andra hållet. Det hela var nästan obegripligt. Caesar accepterade vad som komma skulle, han skulle tvingas utöva ett tvåfrontskrig och han gjorde det till synes utan att blinka. På några veckor uppförde de romerska legionärerna vid Alesia åtskilliga mil försvarsverk. Det var inget hafsverk heller, utan noggranna konstruktioner, sju meter höga murar med försvarstorn och ordentliga ramper för trupperna. Sett utifrån ett tvåhövdat försvarsbehov befann sig romarna i en tuff utmaning. Trots 60 000 man, skulle de bli tunt fördelade utefter den väldiga konstruktionen. Caesar accepterade även detta, för de skulle knappast behöva försvara alla positioner samtidigt, så de kunde organisera en rörlig reserv för alla behov, men det ställde utomordentliga höga krav på kommunikation utmed linjen.


Samtidigt knackade svälten på dörren hos Vercingetorix och hans folk uppe på höjden. Han hade offrat sitt kavalleri, nu utförde han nästa manöver för att försöka mildra försörjningssituationen. Han lät sända ut samtliga kvinnor och barn, kanske 3-4 000 personer, nerför berget i förhoppningen att Caesar skulle anta den humanitära uppmaningen, att skona och släppa igenom dem, om så för att göra dem alla till slavar, det vanliga sättet att hantera en sådan gest. Caesar antog inte uppmaningen. De bedjande kvinnorna och de gråtande barnen mötte totalt tystnad från stenansiktena uppe på palissaden. Ordern var ingen pardon, inte en brödsmula skulle offras för gallerna och romarna höll tätt. Tragedin var ett faktum, Vercingetorix hade försatt sig i ett tufft dilemma. Inledningsvis släppte inte heller de tillbaka de fångade människorna mellan murarna. Till sist gick det inte längre, disciplinen bröts och kvinnorna och barnen fick återkomma till samma svältsituation som tidigare. På sitt hänsynslösa vis hade Caesar nu även besegrat Vercingetorix moraliskt.

Då kom förstärkningen från söder. Det var kanske så många som 100 000 man under Commius, en gallisk ledare från norr, eller dagens Belgien. För romarna var detta ingen överaskning, de gnisslade dock tänder åt situationen. Både Commius och Vercingetorix hade tjänstgjort för Caesar tidigare under fälttåget. I romarnas ögon var de alla enbart usla förrädare som förtjänade att dö. Problemet för gallerna var samtidigt att samverka striden mellan sig. Enda sättet att besegra romarna var utöva press på så stora ytor som möjligt, på olika ställen utmed belägringsverket. De hade trupper nog för detta, men det var bönder man hade att göra med, de tog tid att samla för anfall och de tangerade att tappa momentum i manövrer. Det tog ett tag att samverka detta och flera anfall studsade efter varandra, varpå romarna blev varma i kläderna och kunde slipa på sin organisation.

Till sist lyckades gallerna koppla ett grepp i två stora, samverkade anfall på varsin sida av platån. Romarnas linjer töjdes ut till smärtgränsen, men de agerade lugnt och metodiskt. Caesar överblickade situationen från ett torn på den ena kortsidan, så han kunde se båda striderna samtidigt. Det var ingen stress enligt honom, han fördelade trupperna och anfallen slogs ånyo tilbaka med svåra förluster på båda sidor. Gallerna hade förlorat nästan alla sina bågskyttar, bortskjutna av rommarnas motsvarighet i en särskilt avsedd åtgärd från deras sida. Samtidigt kunde Caesar inte gärna utföra många fler liknande manövrer. De hade förlorat tusentals man i strid och lasaretten var fyllda med sårade och döende. Försörjningssituationen höll på samma gång jämna steg med förlusterna. Häri fanns ännu en  skillnad mellan de båda sidorna. Caesar, till skillnad från  Vercingetorix och Commius, var omgiven av professionella och erfarna ledare, deras krigsråd om kvällarna hade mål och mening på ett sätt som gallerna saknade.


Det måste ha varit otroligt frustrerande för gallerna, att trots romarnas utsatta läge, så var de de som fortfarande dominerade striden. Man tror att gallerna, kanske i stridernas hetta, lyckades smuggla igenom rapportörer till sina kamrater på andra sidan, för den nästkommande manövern från gallerna krävde ett ytterligare moment av samverkan för att lyckas. Antagligen hade Caesar väntat sig det, kanske välkomnade han det. I så fall var det ett högt spel han förde. I den västra kortsidan av romarnas dubbla försvarsverk låg den svaga punkten. De två åarna rann här genom palisaderna ganska nära varandra, ett gemensamt anfall på den här punkten från båda håll, särskilt då som en överraskning, kunde bryta romarnas försvar. Romarna hade nästan inga projektiler kvar, deras spjut och pilar var också nästan slut. Det var hög tid att avsluta det här nu och Caesar var medveten om sitt försvarsverks svaga punkt. Det lät som en tanke.

Anfallet kom om natten, något som vid den här tiden var mycket avancerat, särskilt i den skala det skedde. Det fanns styrka i anfallet, antagligen utifrån ren desperation, åtminstone från krakarna på insidan. Tusentals galler kastade sig över murarna vid de två åarna, man kröp under vid vattnet, man lyckades bryta sönder partier av palissaderna. Striden den natten var massiv och fördes man mot man i skenet från facklor och bränder. Det var en stor röra. Gallernas antal övervann romarnas skicklighet och de började pressas tillbaka. På sitt vakttorn fick Caesar fortlöpande uppdtaringar om situationens allvar. Nedanför honom stod hans sista reserv, ca 3 000 man i god ordning och väntade. Till sist svor han på latin, tog sin hjälm och steg nerför trapporna. Han gränslade sin häst, ordnade sin stora, röda mantel, drog sitt svärd och kommenderade framåt. Man lät blåsa i basuner, en signal som gick runt hela försvarsverket och besvarades på andra sidan. Caesar var bland dem, han ledde nu själv försvaret.

Själv vill han gärna framstå som om han deltog i striden, men med all trolighet gjorde han inte det. Han var inte politiker för intet, men det spelade ingen roll, basunernas signal, tillsammans med hans röda mantel glödande i skenet från elden räckte. Ett jättelikt stridsvrål steg från tusentals legionärer, de fann sin andra andning. Gallerna slaktades inför den romerska härens allra yttersta krigskonst, de drevs ut ur försvarsverket. Vid gryningen var fälten tomma. Commius drog sig undan, han hade förlorat tiotusentals man, de flesta hade flytt all världens väg i ren skräck. Uppe på höjden kunde Vercingetorix och resterna av sin svältande armé se hur romarna åter började reparera skadorna för att tillsluta belägringen. Precis som Caesar, han visste att striden var över.


Vercingetorix hade två val, antingen lät han sina hövdingar döda honom i en ceremoni för en fallen ledare, eller så gav de alla upp tillsammans. Caesar krävde allmän kapitulation. Han önskade belöna sina soldater med slavar och han ville försöka vinna över några av de galliska ledarna på sin sida. Så blev det, alla hövdingarna och Vercingetorix gav sina vapen och tvingades knäböja inför Caesar.

Alesia var en gigantisk seger för Caesar. Det kväste det sista motståndet i Gallien och säkrade hans erövring. När han återvände nästa gång till Rom var det med en jättelik segerparad. Jublet visste inga gränser. Detta lade grunden till hans utropande till diktator år 49. Vercingetorix hölls fången i fem år i Rom tills han blev förevisad för allmänheten i samband med Caesars triumftåg år 46, kedjad bakom hans stridsvagn. Därefter ströp man honom i fängelset enligt romersk tradition.


Caesar blev Consul år 44. Det var republik och han blev aldrig kejsare, vilket fortfarande är en missuppfatning. Han mördades samma år och vägen öppnades för en utveckling till kejsare Augustus, hans dotterdotters son, som han låtit adoptera som sin egen avkomma.