fredag 19 februari 2016

Kursk


Som ett resultat av den större, misslyckade sovjetiska kniptångsoffensiven i samband med slaget om Stalingrad, hade en 30 mil bred inbuktning bildats i de tyska linjerna direkt norr om staden Belgorod, vid floden Donets, ca fyra mil norr om gränsen till Ukraina. Detta var resultet av general Erich von Mansteins mästerliga upphämtning av tyska arméns resurser i Donbas och förstörandet av 52 sovjetiska divisioner under tredje slaget om Kharkiv. Båda sidor var totalt utmattade vårvintern 1943 och anfådda betraktade man status qua på kartorna. Det pekades menande på staden i mitten av utbuktningens center, Kursk, vilket gav den sitt namn – Kurskfickan.

Röda armén hade skyndat sig att utnyttja dödläget och här gått i ställning med avsevärda styrkor för att säkra positionen. Samtidigt utgjorde fickan en utmärkt språngbräda för ytterligare offensiver. Tyska armén såg de uppenbara riskerna och rekomenderade Hitler att gå på defensiven under 1943. Hittills hade Röda armén inte lyckats med en enda sommaroffensiv, men läget var ytterst allvarlig utmed hela östfronten. Vintern 1942/43 hade kostat Wehrmacht mycket stora förluster, både i materiell och manskap. För första gången såg man oerhörda problem med att täcka upp den långa fronten med trupp. Wehrmacht hade börjat nå smärtgränsen för sina reserver.

General Zeitzler med Hitler

Alltid i samband med denna period av andra världskrigets historia på östfronten, våren och försommaren 1943, lyfts Stalingrad fram som huvudorsaken till den tyska arméstabens tvekan. Detta är en myt baserad på att historikerna matats med uppgifter från sovjetisk propaganda. Man vill prompt lyfta fram den tyska katastrofen i Stalingrad, för att dölja en större rysk katastrof i norr, en som fortfarande var pågående när generalerna studerade sina kartor över Kursk. Sedan januari 1942 hade ett jättelikt fältslagslag utkämpats kring en tysk ficka med dess mest utsjutande del knappt 25 mil väster om Moskva, vid staden Rzjev. Rezjevfickan var den största slaktplatsen på östfronten, som skulle kosta Röda armén 1.3 miljoner stupade och den tyska kanske en halv miljon man.

Inför sommaren 1943 stod den tyska arméstaben inför det nödvändiga i att helt åderlåta Armégrupp Norr till förmån för den hårt åtsatta Armégrupp Mitten, vars reserver var helt uttjänade. Man drog ut den vansinnigt kämpande nionde armén ur Rezjevfickan, som med allt för lite tid på sig nu åter hamnade i fokus hos Hitler. Där någonstans låg grunderna till denna historias utgång. Josef Stalins iskalla bedömning i Moskva ett och ett halvt år tidigare, att kriget skulle bli fruktansvärt, miljoner människor skulle dö, men i slutändan skulle de ha fler miljoner kvar än fienden, den utsägelsen skulle nu få sitt första verkliga genombrott.


Den obehagliga rasputitsan, när tjälen gick ur marken och den ryska jorden förvandlades till knädjup lervälling, gav båda sidor deras behövliga vila och tid för kontemplation. Den sovjetiska arméledningen, Stavka, under marskalk Georgij Zjukov lade pannorna i djupa veck. Man hade vunnit ett fältslag, Stalingrad, och även om ingen sa något, för Stalin visade överséende – för nu – men nog hade väl den majestätiske marskalken blivit aningen strykrädd efter att han räddats ut ur Rezjevröran? Man hade åter igen blivit medvetna om tyskrnas enastående förmåga att snabbt återhämta sig, ett prov på deras överlägsna ledningsförmåga – något endast Lavrentij Beria vågade uttala i Kreml. Våren 1943 var det ryska önskescenariot för Kurskfickan att man kunde vända på förhållandet, att istället för ännu en kostsam, till synes meningslös sommaroffensiv, så skulle man kunna locka tyskrna i en fälla – de som knappast hade råd att tappa mycket mer resurser nu.

Borta i Ostpreussen, i Hitlers Varglya, vände sig führern till sin nye stabschef, efter det att general Franz halder gjorts sig omöjlig. Med den lille glasögonprydde generalöversten Kurt Zeitzler kunde Hitler dra den funktionen närmare sig. Prästsonen från Brandenburg lyste som i eldskrift i den preussiska stabstraditionen och hade handplockats för sitt uppdrag. Om man kunde knipsa av Kurskfickan, resonerade Hitler, med avsevärda sovjetiska styrkor i den, så skulle det ge respit inför resten av året? Zeitzler svarade jakande på detta, men varnade för riskerna. Det måste i så fall ske med total överraskning och ryssarna var inte längre så valhänta. Var detta verkligen nödvändigt, undrade Zeitzler bekymrat. Vi borde vänta på dem istället och mala ner deras sommaroffensiv i myllan, tillade han. Hitler förstod, men han satt i en politisk rävsax. Efter det att den spanske diktatorn Franscisco Franco beslutat att dra tillbaka sin blå division från östfronten – och han var ju ändå en av de bästa generalerna som inte deltog i kriget – så hade Ungern, Rumänien och även Mussolini i Italien börjat oroa sig för östfronten. Hitler behövde desperat en ny storseger i öst för att hålla ihop allting.

Marskalk Zjukov

General Zeitzler reste österut i april, tillsammans med general Heinz Guderian, för en konferens med cheferna för armégrupperna Mitten och Syd, fältmarskalkarna Günther von Kluge och Erich von Manstein. Där fanns också namnkunniga arméchefer, som Walther Model, Hermann Hoth och Werner Kempf, samt cheferna för luftflottorna fyra och sex, Otto Dessloch och Robert Ritter von Greim. Zeitzlers plan, Unternehmen Zitadell, var att med sammanlagt fem arméer, 800 000 man, 2 900 tanks, 10 000 artilleripjäser och 2 000 stridsflygplan, knippsa av Kurskfickan och åsamka Röda armén ett förödande nederlag. Bistra ansikten mötte honom, Guderian gömde sitt bakom en hand.

I Kurskfickan var kriget redan igång, britterna hade både officiellt och inofficiellt, via sovjetiskt spionage mot Enigma, bekräftat uppgifterna om att tyskarna var på väg. Nya, fräscha trupper var på väg per järnväg och lastbil, de USA-byggda fabrikerna bortom Ural spottade, utan uppehåll ut nya tanks och stridflygplan. Stora arbetskommandon med män, kvinnor och barn hade kommenderats ut för att tillsammans med tiotusentals soldater gräva ett totalt och mycket djupt fast försvar av utbuktningen. Stridsvagnsgravar, långa som floder och djupa som fjordar uppfördes. Marskalk Zjukov mötte cheferna för de fyra aktuella fronterna, generalerna Vasilij Sokolovskij, Markian Popov, Konstantin Rokossovskij och Ivan Konjev, ledare för sammanlagt 1.9 miljoner man, 5 000 tanks, 25 000 artilleripjäser och 3 000 stridsflygplan. De log mot varandra och nickade övertygande, det skulle bli en helvetisk strid, men fascisterna skulle få blöda ut.


Ursprungliga anfallsplanen var satt till maj månad, men förseningar – så klart – satte in. Hitler krävde bl.a. att den nya stridsvagnen, Panzer V Panther, skulle tillföras i första hand de ständigt utsatta förbanden i SS-Obergruppenführer Paul Haussers II SS-pansarkår, ur Hoths fjärde pansararmé. Panzerwaffes nestor, general Guderian, som inte ens trodde på Panzer V, frågade Hitler vid ett tillfälle om behovet att anfall Kursk: – tror ni att någon hemmavid ens vet att Kursk existerar? Führern suckade uppriktigt: – Jag vet, sa han. Tanken får min mage att vända sig. Guderian, överraskad av Hitlers svar, kontrade: – I så fall är er reaktion på problemet det korrekta. Jag ber er, låt det här vara.

Slaget om Kurskfickan skulle pågå i nästan två månader, mellan den 5 juli och den 23 augusti 1943. För tyskarna, och så även i den västerländska historiebeskrivningen, kallas slaget Operation Zitadell. I den ryska versionen går striden under två namn, Operation Kutuzov, 12 juli till 18 augusti, vilket var den ryska konteroffensiven som svar på det tyska anfreppet, samt Belgorod-Kharkiv Offensiven, 12-23 augusti, eller fjärde slaget om Kharkiv, som utgjordes av den påföljande offensiven ut ur fickan. Det innebär även att ryssarna har en längre tidsperiod för slaget än vad tyskarna haft.

Fältmarskalk von Kluge

Det råder dessutom historiska felaktigheter i benämningen av slaget. Kursk 1943 var inte ett pansarslag i första hand, det är en missuppfattning skapad av sovjetisk propaganda. Även om stora pansarstyrkor var inblandade så var Kursk ett tämligen traditionellt infanterislag. Detta förhållande blir än tydligare i samband med det mest kända avsnittet i striden, pansarslaget vid Prochorovka, den 12 juli. Denna strid har blåsts upp bortom sina proportioner av samma propagandistiska skäl. De deltagande pansarstyrkorna var i verkligheten betydligt färre än vad som ansets historiskt belagt, men vi får återkomma till det.

Kick off skedde redan klockan 15:00 den 4 juli 1943, Pansargrenadjärdivisionen Grossdeutchland, ur XLVII kåren, Hoths fjärde pansararmé, avancerade framåt för att nå framskjutna artilleripositioner. Man mötte omedeblart hårt motstånd, vilket förvånade de tyska befälhavarna och som skulle visa sig vara genomgående under hela anfallet. Dagen efter inleddes i gryningen med ett massivt sovjetiskt flyganfall mot Luftwaffes ställningar i ett försök att förstöra dem redan på marken. Det misslyckades och de röda förlorade nästan 200 stridsflygplan, mot tyskarnas 26 plan. Man glömmer ofta luften ovanför Kursk i detta sammanhang. En gigantisk flystrid, en av de största i historien, utspelade sig och kampen gällde luftherraväldet. Båda sidors flygvapen var konstruerade för att understödja markstridskrafterna, man saknade helt strategisk kapacitet. Det var avgörande för bägge att skjuta bort den andre ur luften, men ingen av dem lyckades annat med att uppnå begränsade, lokala framgångar. Luftwaffe märkte att ryssarna var bättre än tidigare, samtidigt som den egna styrkan hade försvagats över vintern. Försöken att underhålla Stalingrad från luften hade tagit sin toll. Nu förstod man också att överrakningen var helt verkningslös.


Den egentliga stridsöppningen den 5 juli startade i norr, med general Models nionde armé i täten. Han hade Erich-Heinrich Glössners andra pansararmé till vänster som skydd mot Popovs Bryanskfront och Walter Weiss andra armé söder till höger för att stabilisera den norra halvan av fickan. Man hade studerat de gigantiska ryska försvarsverken, ringarna av pansargravar och befästningar. Beslutet var att nå den tredje ringen under första dagen. Man mötte mycket hårt motstånd, betydligt svårare än man räknat med, men man kämpade sig obönhörligt vidare. I söder utgjordes samtidigt spjutsptsen av två tyska arméer, Hoths fjärde pansararmé och Arméavdelning Kempf. De drog samma slutsatser som Model. Deras motståndare utgjordes av Rokossovskijs Centrala front i norr och Vatutins Voronesjfront i söder. Ryssarna hade i sin tur väntat sig att kunna hindra tyskarna tidigare, så fiendens inledande framgångar förbryllade och skrämde. Redan första dagen hade Vatutin kastat in samtliga sina resurser och begärde mot kvällen ytterligare förstärkningar från den strategiska reserven. Vid det laget hade tyskarna nått den andra ringen.

Under den kommande veckan utvecklades striderna till enorma proportioner med de avancerande tyskarna och de försvarande ryssarna. Det stod klart för de tyska generalerna att Röda armén slogs som aldrig tidigare, det var inte det att de offrade sig, de gjorde de alltid, utan de slogs med större skicklighet, man använde sina resurser bättre. Tyskarnas avancemang bromsades successivt ner av försvarsverk och förädlade taktiska beslut av fienden. Framför allt var det dock de egnas resurser som spelade in och framför allt insikten om Models nionde armés att följa upp sina egna framgångar. Nionde armén var mycket stridserfaren, snarare allt för utsatt för krigets vedermödor. Samtliga förband var från början försvagade, man hade inte getts tid att bygga upp slagstyrkan igen. Stridströtthet var en farsot i leden, vilket innebar att de reserver de lyckats vaska fram inte fick den nödvändiga introduktion de krävde. Samtliga generaler på båda sidor var dock snart framme i täten hos sina styrkor, manande till stordåd. Aldrig hade kriget på östfronten varit så koncentrerat med så stora styrkor som vid Kursk, varför epitetet pansarslag blir så enkelt att ta till sig, men det var i första hand infanteriet som kämpade och som stupade – i drivor.

General Vatutin

En ny sorts hjälte manglades fram under slaget om Kurskfickan. Luftwaffe hade utvecklat ett nytt antitankvapen, Junkers Ju 87G, Stukas med två monterade luftvärnskanoner, en på vardera vingen, med kalibrar mellan 20 och 40mm. Dessa blev de verkligt stora pansardödarna på slagfältet. Med totalt dödsförrakt dök piloterna ner mot fiendens stridsvagnar i avancerade manövrer, genom ett kulregn och med dyksirenerna tjutande, sköt man sönder sönder dem genom den tunnare bepansrade toppsidan. Dessa vanvettigt tappra piloter blev snabbt otroliga hjältar hemma i Tyskland. Ett utmärkande drag för slaget i Kurskfickan var alla de flygplan som kom kraschande ner mitt bland markstriderna.

Vid den 10 juli hade tyskarnas frammarsch stoppats både i norr och söder, man förmådde helt enkelt inte fortsätta längre, förslusterna var allt för stora och ett dödläge infann sig. Röda arméns taktik hade lyckats, man hade engagerat Wehrmacht blödde nu ut på de ryska fälten. De närmaste två dagarna vältrade sig två helt nya fronter in på arenan och sällade sig till sina stridströtta kamrater. Plötsligt stod tyskarna inför än fler fientliga soldater än tidigare, dessutom helt utvilade och fräscha, än fler tanks, artilleri och stridsflyg. Det var i brytpunkten mellan avancemang och reträtt, inför den ryska Operation Kutuzov den 12 juli som det mest kända, s.k. pansarslaget utvecklade sig.

Pansardödaren

Prochorovka var då en by några mil sydöst om Kursk. Den hade tjänat som anfallsriktning för II SS-pansarkåren under SS-Obergruppenführer Paul Hausser, en tidigare armégeneral som blivit något av Waffen-SS: s pansarnestor. De ingick i general Hoths fjärde pansararmé och hade till sist tagit sig fram till byn, där man nu tvingats göra halt. Den 12 juli kastade den ryske general Vatutin in enheter femte gardestankarmén mot SS-soldaterna vid Prochorovka. Chef för denna armé var Röda arméns främste och kanske ende riktige pansargeneral, en liten man som såg ut som en skollärare, general Pavel Rotmistrov. Missuppfattningen i allt detta bygger på de sovjetiska historikernas uppgradering av de medverkande förbanden i syfte att blåsa upp deras egen betydelse. Det viktigaste momentet i denna falska beskrivning är påståendet att Haussers hela kår, sammanlagt tre divisioner, var indelt i striderna. Det stämmer inte vid dagens forskning, endast en tysk division deltog, 1 SS Panzergrenadier Division Liebstandarte Adolf Hitler. De övriga två, Das Reich och Totenkopf befann sig på flankerna. Slaget om Prochorovka utvecklades däremot till en exceptionell pansarstrid på nära håll, dock i betydligt mindre skala än tidigare påstått. Det blev Liebstandartes svåraste prövning.

SS-Brigadeführer Theodor Wischs division höll positionerna, de gick segrande ut för dagen ,men förlorade 75 procent av sin styrka på kuppen. Den hårda striden kostade dem 40 pansarfordon, men de förstörde samtidigt ungefär 200 ryska stridsvagnar. Segern berodde på över lag skickligare taktik och besättningar, men också på förekomsten av Panzer VI Tiger, samt givetvis Luftwaffe.


Detta var dock en klen tröst för tyskarna, som nu tvingades retirera under trycket av den väldiga ansstormningen av Röda armén. De var skickliga på defensiv strid och slaget vid Kursk skulle kosta än fler människoliv i ytterligare en månad innan man var tillbaka där man började. Med Belgorod-Kharkiv Offensiven försökte ryssarna dra ytterligare fördelar av framgångarna, men vidare engagemang ansågs för kostsamma. Kosdtnaderna var enorma. 150 000 tyskar hade dödats, sårats eller tagits till fånga, 1 200 pansarfordon var förstörda och ungefär 1 000 stridsflyg hade gått förlorade. Motsvarande ryska försluster räknade närmare 900 000 man, nästan 2 000 pansarfordon och lika många stridsflygplan.

Slaget om Kurskfickan var en taktisk seger för Röda armén, då tyskarna misslyckades helt i sin föresats att klippa av fickan. Ryssarna hade till sist lyckats genomföra sin första framgångsrika sommaroffensiv. Däremot representerade inte Kursk, lika lite som Stalingrad, det där stora avgörande slaget som vände krigslyckan för nazisterna. Det skulle dröja ytterligare ett helt år innan Röda armén kunde bryta igenom de tyska linjerna och börja avancera mot Berlin. Ryssarna kunde ersätta sina gigantiska förluster, det kunde inte tyskarna. Röda arméns slutliga seger stod skrivet i himlen, för alla att se. Det var utnötningskriget, den ständigt malande krigsmaskinen som utgjorde den stora skillnaden.


söndag 14 februari 2016

Tredje alltid först


Den amerikanska tredje armén existerar idag i egenskapen av US Army Central, ARCENT, en s.k. Echelon Above Corps, direkt underställd CENTCOM, Pentagons centralkommando (operativa ledning), McDill Air Force Base, Tampa, Florida. Utifrån sin stab på Shaw Air Force Base, Sumter County, South Carolina, leder ARCENT amerikanska arméns olika verksamheter i sydvästra Asien, inklusive den heta Persiska viken. Dess chef, generallöjtnant Michael X. Garrett, blev nyligen utsedd till ny chef för CENTCOM.

US Third Army är den i särklass mest framgångsrika amerikanska arméenheten i historien, den var också den största av sitt slag någonsin, vid sin topp våren 1945 med hela fem armékårer och sammanlagt 480 000 man. Dessutom skedde detta under den enda perioden den tredje armén lett trupper i strid. Man uppfyller därför fortfarande sitt valspråk, Tertia Semper Prima, Tredje alltid först, med att låta sin stab föräras ett tillskott till deras märkning på uniformerna, en dekal med texten Patton’s Own.

General Dickman

Det var den 15 november 1918 som den tredje armén såg dagens ljus, med tre kårer och sju divisioner, i Ligny-En-Barrios, Frankrike, endast fyra dagar efter vapenvilan. Den förste chefen var generalmajor Joseph T. Dickman, en gammal stridshäst från indiankrigen hemmavid till division- och kårchef under första världskriget. Tredje armén såg därmed aldrig strid under det stora kriget, utan flyttades snart till Koblenz, Tyskland och ockupationstjänst. Den kända dekalen, ett vitt A, för Army, mot ett rött O, för Occupation, tjänade därmed sitt syfte.

Tredje armén avvecklades redan den 2 juli 1919 och dess soldater övergick till det allmänna American Forces Germany. Malpåsen blev dess öde därefter. Tretton år senare, 1932, väcktes den åter upp när armén reorganiserade sin kontinentala uppdelning med fyra arméer ansvarande för nationens olika väderstreck. Tredje armén knöts till sydöstra USA, med högkvarter i Atlanta, Georgia och Fort Sam Houston, Texas. I denna funktion var man administrativ ledning fram till våren 1941, då sommarens stora armémanövrer hamnade under tredje arméns ansvar.

Tredje armén går över Rhen 1918

Ny chef blev nu den ärrade och hårdförde generallöjtnant Walther Kreuger, en s.k. Mustang* och första generationen tysk, född i Flatow, västra Preussen – nu Zlotow, Polen – 1881. Under hans ledning excellerade tredje armén som den ledande utbildningsarmén under hela den amerikanska uppmarschen för andra världskriget. Kreuger var pensionsmässig, men önskade innerligt att få vädra slagfältets sötma en sista gång i livet. Han hade tjänstgjort under general Douglas McArthur, både vid första världskriget och på Fillipinerna, och den karismatiske överbefälhavaren borta i Australien rev pensionsplanerna och kallade hem sin främste vapenbroder i januari 1943. Kreuger gick vidare till att bli en av stilla havets främsta generaler och en stark ledare för amerikanska sjätte armén.

Hemma i USA blev ny chef för tredje armén generallöjtnant Courtney H. Hodges, även han en Mustang**. Hodges var inte intresserad av allmän utbildning av soldater, han lät istället delegera ledarskapet till olika undersåtar, särskilt då hans stabschef. Detta skapade en del missnöje bland officerarna och Hodges position var i fara, samtidigt som tredje armén i slutet av 1943 sattes på krigsfot. De skulle skeppas över till Europa inför Operation Overlord och Hodges skulle därefter fråntas befälet över tredje armén och övergå i stabstjänst hos generallöjtnant Omar S. Bradleys kommando i England. Senare skulle han bli ställföreträdande chef för första armén, under Bradley, och från hösten 1944 dess chef, när Bradley blev chef för tolfte armégruppen.


I januari 1944, efter att ha klivit av MS Queen Mary i Glasgow, lämnade Hodges bokstavligen över nycklarna till näste chef för den amerikanska tredje armén – generallöjtnant George S. Patton Jr.

Patton hade anlänt till England under hösten 1943. Han hade lämnat sitt kommando över amerikanska sjunde armén på Sicilien för att fullfölja sitt egentliga uppdrag i Europa, att med en fältarmé landsättas på kontinenten och möta de tyska pansarstyrkorna någonstans i norra Frankrike. Hans förflyttning var av strategiskt mycket högt värde och definitivt inte inte den bestraffning för några utdelade örfilar som historien låtit göra gällande. Patton missade inte Operation Overlord, även om han gärna hade deltagit, hans uppgift kom därefter, något han var helt införstådd med. Han satte upp stab i residenset Peower Hall, nära Knutsford, Cheshire.

General Kreuger

Tredje armén var ännu bara en skelettorganisation om knappt två kårer, totalt ca 95 000 man. Han hade våren på sig att bygga upp och öva. De nyanlända soldaterna behövde förstärkas med stridshärdade enheter, som Patton nu samlade omkring sig. De allierade använde dessutom Pattons verksamhet som propaganda gentemot tyskarna. Han var den mest kände och fruktade generalerna hos Wehrmacht, så hans mycket publika framtoning och hans truppers bullriga övningar i grevskapet Kent, mitt emot Calais i Frankrike, väckte mycket uppmärksamhet och spekuleringar i Berlin. Tredje arméns slagstyrka var satt till tre kårer, med en tyngre tonvikt på pansar – totalt fyra pansardivisioner – än vad som var vanligt i en amerikansk armé.

I slutet av juli 1944, i samband med Operation Cobra, den amerikanska utbrytningen i södra Normandie, embarkerade tredje armén på det franska fastlandet. Den första noteringen i dess krigsdagbok gjordes den 1 augusti 1944, den sista den 9 maj 1945, nära Pilsen i Tjeckoslovakien, nio månader och nio dagar, totalt 281 dagar, senare. Under Pattons ledning hade den tredje armén haft sin enda stridande uppgift under dess hela historia – men vilken uppgift sedan.

Old Blood and Guts

Den tredje armén hade avancerat längre än någon annan allierad armé, 1 300 km. Man hade tagit 211 000 kvadratkilometer land och 12 000 städer. 144 500 fientliga soldater hade dödats och man hade lemlästat ytterligare 386 400. Sammanlagt 1 280 866 fiendesoldater skakade taggtråd i deras krigsfångeläger. Nästan två miljoner fiender hade således oskadliggjorts av den tredje armén. De egna förlusterna räkandes till 16 596 stupade, 96 241 sårade och 26 809 saknade i strid.

General Pattons tredje armé hade räddat den västallierade kampanjen i Europa vid flera tillfällen. Han hade återställt takten på avancemanget och dessutom betydligt snabbat upp den genom Frankrike, han räddade dem undan katastrof i Ardennerna och förekom deras övergång av floden Rhen med två veckor. Han lämnade över sin armé i trygga händer den 8 oktober 1945. Hans favorit, generallöjtnant Lucian King Truscott Jr, lämnade bredvilligt chefsskapet för femte armén i Italien för att ta emot den äran. Det defilerades en sista gång inför en sorgstrucken Patton i München, därefter tog han över femtonde ockupationsarmén, en ren polisstyrka, till sin död den 21 december samma år.

Tredje arméns avancemang (i rött) under augusti månad 1944.

General Truscott kommenderade en ständigt krympande tredje armé i Tyskland fram till april 1946, då den togs över av en annan favorit till Patton, general Geoffrey Keyes, som på den avlidne generalens personliga önskan tagit över hans sjunde armé i Sicilien hösten 1943. Det var Keyes som tog hem den tredje armén till Staterna under 1947. Under den legendariske stridsgeneralen Ernest N. Harmon, som i Nordafrika 1942 räddat amerikanska II Corps i Kasserinepasset, så att den kunde återanvändas av Patton i hans nya sjunde armé, återtog nu tredje armén sin tidigare syssla, som administrativ utbildningsarmé. Det var en position den skulle behålla under både Korea och Vietnam, fram till 1974, då nyorganisation till sist renderade den avvecklad och lagd i malpåse.

Med president Ronald Reagans upprustning av de amerikanska stridskrafterna, hölls den 3 december 1982 en pampig ceremoni på Fort McPherson, East Point, Georgia. Det var en återinvigning av tredje armén. Generallöjtnant M. Colier Ross dammade av nycklarna och satte organisationen i rörelse till dess nuvarande formation. Det blev general Ross sista arbete som yrkesmilitär innan pensionen 1983, ett hedersuppdrag enligt honom.





* Benämningen på en general som stigit i graderna från menig soldat.


** Hodges hade straffat sig ut ur West Point 1906, tog istället värvning som menig och gjorde karriär innifrån istället, det vanligaste sättet.

lördag 13 februari 2016

Ryska inbördeskriget


Det ryska inbördeskriget var en av de största militära konflikterna någonsin och som inbördeskrig räknat var det gigantiskt. Mellan åren 1918 och 1922 deltog sammanlagt ca 5.5 miljoner man i krigshandlingarna. Totalt dödades uppskattningsvis 3.5 miljoner människor, civila som kombatanter. Det var inget kontinuerligt, sammanhängande krig, utan det utkämpades över hela den väldiga nationen i omgångar, mellan olika parter. Det ryska inbördeskriget innefattade även andra, mindre konflikter av nationsbyggande karaktär, som de finska och de baltiska frihetskrigen, samt det större kriget Sovjetunionen-Polen 1919-1921. Det engagerade även utländska intressen från väst.

De bolsjevikiska socialisternas revolution i oktober 1917 utgjorde den tändande gnistan. Kuppen gjordes möjlig genom att låta sig bli en bricka i första världskriget, som fortfarande rasade. Tyskland lät till stora delar finansiera Oktoberrevolutionen då man med detta önskade att kunna dra tillbaka betydande styrkor från Ryssland, för att istället använda dem i en slutlig offensiv och förhoppningsvis en sista framgång på västfronten. Det ryska inbördeskriget innebar en seger för de röda, en seger som dessutom visade sig vara helt avgörande för deras framtida maktutövning. Utan inbördeskriget, inget bolsjevikiskt parti eller en Socialistisk Sovjetrepublik. Lenin uttryckte saken i ett manus till ett tal han aldrig höll:

Inbördeskriget har lärt och tuktat oss. Denikin och de andra var goda lärare, de undervisade seriöst. Samtliga våra bästa funktionärer [robotniki] hade tjänat i Röda armén under kriget.


Om någon påstått vid årsskiftet 1916/17, att bolsjevikerna ett år senare, om än så hängande i naglarna, skulle ha tagit kontrollen över det väldiga Ryssland, hade vederbörande blivit idiotförklarad. Inte ens Lenin, i exil i Schweiz, kunde i sin vildaste fantasi ha tänkt sig en så pass radikal förändring i sitt hemland, än mindre med honom i ledningen för utvecklingen. Å andra sidan var den reaktionära och brutala autokratin under tsar Nikolaj II, tillsammans med de förödande ryska bakslagen i första världskriget, vilket förlamade den yttersta maktfaktorn i det kejserliga Ryssland, nämligen armén, en närmast garant för uppror.

I februari 1917 gjorde socialister och liberaler revolution i Ryssland. Med landet i kaos, polisen utraderad och militären upptagen, var det ingen svår åtgärd, dessutom nödvändig såsom läget var. Tsaren sattes i husarrest och parlamentarikerna i Duman försökte ta kontrollen över en nation i fritt fall. Situationen försvårades dock snabbt och allmän anarki hotade. En viktig faktor i denna utveckling var att den ryska högern var så passiv. Vare sig adel, borgare eller militärer agerade. Ryssland saknade även en bondehöger, vilket betydde att den i särklass största befolkningsgruppen röstade med fötterna och, vad värre var, försvårade att leverera sina produkter. Det var inte som i övriga Europa, som i Tyskland, Finland, Baltikum, eller Italien, där högern slog tillbaka, till och med engagerade sig i väpnad kamp mot revolutionshotet.


Bolsjevikerna, under Lenin, kunde genomföra sin osannolika revolt i oktober 1917 mycket därför att den parlamentariska regeringen, under socialisten Alexandr Karenskij, försökte fullfölja Rysslands gamla åtagande gentemot Ententen i kriget. Man igångsatte en ny sommaroffensiv mot tyskarna, som fatalt misslyckades. Detta innebar att ryska soldater började göra uppror i allt större omfattning och fronten kollapsade. Samtidigt som tyska styrkor nu intagit Baltikum och Ukraina, i princip tagit lika mycket territorium som man skulle göra under nästa världskrig, så hade ryska regeringen helt tappat kontrollen i landet. I detta vakuum kunde bolsjevikerna, med Lenin på plats och tyskt kapital, från några små rum i en flickskola i St Petersburg utföra sin framgångsrika, närmast oblodiga revolution.

Man utnyttjade flera för dem lyckliga sammanträffanden, arméns kollaps, högerns passivitet och socialisternas misslyckande med sin regering. Alla var så upptagna att se över sina egna hus att man knappt märkte bolsjevikernas snabba manövrer. Det var ett högt spel, men det lyckades. I december 1917, medan Duman fortfarande var i drift, godkände Lenin ett sista allmänt val i Ryssland, mycket för att blidka den socialistiska majoriteten. Röstsiffrona talade sitt klara språk. Den samlade politiska vänstern kammade hem 80 procent, d.v.s. även böndernas röster, mot liberalernas 20 procent. Bolsjevikernas röstandel bland socialisterna var 25 procent, med total dominans i St Petersburg och Moskva. Den andra revolutionen 1917, tillsammans med det fortsatta kriget, med tyskarna nosande runt knuten, ställde in vänstern i ledet bakom Lenin. Nu var goda råd dyra.


Det existerade vid det här laget ingen rysk armé och den nya proletärernas diktatur hade farligt idealistiska visioner om vad som konstitutierade en krigsmakt. Lenin ville ha en professionell, kompetent armé. Man förhandlade fram en separatfred med Tyskland vid Brest-Litovsk den 3 mars 1918 och därmed kunde tyskarna dra tillbaka trupp till västfronten. Dock stannade de kvar i Baltikum med sin åttonde armé och skulle bli kvar där till långt efter världskrigets slut.

Det var inte enbart klassisk socialistisk paranoia, hotbilderna hopade sig framför den nya statsledningen i Ryssland. Man förstod att det bara var en tidsfråga innan högern samlat sig för motangrepp. Den stora officerskåren började positionera sig. Det stod betydande, effektiva, tyska styrkor på enbart armlängs avstånd. Ententen, den forne allierade, vädrade sitt skarpa missnöje. Finland var indraget i ett blodigt inbördeskrig, som de röda definitivt höll på att förlora. Boljsevikerna förmådde inte ge stöd till de finska partikamraterna. De baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen propsade på självständighet. Tyskland deltog i den krutdurken, liksom i Finland. Ukraina existerade inte i egentlig mening, man kallade dem precis som under tsartiden för Lilla Ryssland, men även där gnisslades det om självständighet, något som skulle intressera det återuppståndna Polen när väl kriget var över. Med Leon Trotskijs hjälp började Lenin lappa ihop en ny armé, en röd armé. Det var i sista minuten.

Lettiska legionen

Man kan säga att det ryska inbördeskriget startade med en parantes, om än en mycket viktig sådan. Vad som efter första världskriget skulle bli Tjeckoslovakien, tillhörde fortfarande Österrike-Ungern i krigets slutskede. Tiotusentals tjecker och ett mindre antal slovaker hade vägrat värnplikt och flytt till Ententen, Italien, Frankrike och närmast Tsarryssland. De kallades för den Tjeckiska legionen och deras mål var ett självständigt tjeckien (Tjeckoslovakien). När bolsjevikerna tog makten och senare utropade Sovjetunionen, bestod legionen i Ryssland av ca 40 000 man. De var välorganiserade, stridserfarna och beväpnade till tänderna. De hade blivit lovade fransk transport ut ur landet via Vladivostok och därefter Japan, som var allierad till Ententen. Operationen gick långsamt i den rådande situationen och snart var legionärerna utspridda utefter hela Transsibiriska järnvägen.

I maj 1918 började bolsjevikerna att darra på hanen. Order gick ut till Trotskij, kommissarie för Röda armén, att avväpna och internera tjeckerna. Detta svarade man på med att gå till motanfall och plötsligt var ryssarna i öppen strid med de långt skickligare tjeckerna. Legionen kom under sommaren och tidig höst 1918 att kontrollera nästan hela Transsibiriska järnvägen och flera städer i Sibirien. Man avancerade så långt västerut som till Jekaterinburg i Ural. Tsaren och hans familj hade hållits i fångenskap där, men de avrättades i god tid innan tjeckernas ankomst. Ett annat företag som dessa företagssamma soldater lyckades med var att vintern 1918/19 ta nästan hela den kejserliga ryska guldreserven från bolsjevikerna. Det var helt klart att tjeckernas agerande inspirerade de antibolsjevikiska initiativen, den s.k. Vita armén. De sista tjeckerna lämnade Ryssland via Vladivostok, precis som tänkt från början, så sent som 1920.

Den vita armén var inte en enhetlig armé, eller front som de kallades enligt rysk tradition, utan de var åtminstone tre till antalet:


Den sydliga fronten var inte den största, men för bolsjevikerna den mest farliga, i meningen långlivade. Den hade framför allt med kossackernas inblandning varit i verksamhet ända sedan revolutionen 1917. Den hade satts upp av, i tur och ordning, generalerna Michail Aleksejev, Lavr Kornilov, men skulle efter 1918 ledas av Anton Denikin, som i april 1920 lämnade över den operativa kontrollen till den karismatiske balttyske baronen Pjotr Wrangel. Som mest samlade denna sydryska armé 160 000 stridande. De var undrestödda av ukrainska krafter, utan att därför, från ett ryskt perspektiv, nödvändigtvis vara för ukrainsk speratism. De fick stöd från västmakterna via Rumänien, som passat på att norpa Moldavien från Ryssland som resultat av revolutionen, vilket de skulle få ångra.

Den östliga fronten, den som i princip igångssatts av den tjeckiska legionen, leddes av amiralen Alexandr Koltjak, kanske den mest framträdande av vita ledarna och av både bolsjevikerna och västmakterna ansedd som representant för den vita saken. Uppdelade i flera underarméer utgjorde de ca 400 000 man som mest och var därmed den största i sitt slag.

Anton Denikin

Nord och nordvästfronten var en löst sammanhållen armé, trots direkt stöd från väst via Arkangelsk och starka kopplingar till den baltiska frihetskampen, särskilt då den estniska. Den leddes av generalerna Nikolaj Judenitj, Jevgeni Miller, från Dünaburg (Daugavpils), samt Anatolij Lieven, också han av adlig baltisk, lettisk påbrå. Man nådde aldrig upp till 100 000 man, opererade som mest med kanske 60 000 man, varav ca 12 000 kom från Storbritannien, Kanada, USA och Frankrike.

Tillsammans skulle dessa huvudsakliga tre fronterna mästra närmare två miljoner man i strid. Ingen av dem hade för avsikt att återställa en rysk monark, den saken var sedan länge överspelad. Istället odlades egna alternativ till autokrati utefter den fascistiska linjen, i efterhand inte så mycket bättre än bolsjevikerna. Västmakterna förbryllades över deras oförmåga till samarbete, ja, snarare viljan att slåss sinsemellan. Där fanns också den klassiskt ingrodda oviljan mot utomstående assistans. Västlig demokrati var aldrig på tal, utan det var det ryska som dominerade, vad än nu det bestod i. Den vita armén misslyckades fatalt med att knyta till sig den väldiga ryska officerskåren, den som man annars skulle tycka vara lojala med deras antibolsjevism. Detta var talande, att professionell militär avstod från att stödja den vita armén.


Vad än värre var, de vita lyckades däremot att helt alienera bönderna, ett märkligt utfall av den ryska intelligentians orealistiska förakt mot bondesamhället. Detta skulle tvinga bönderna att till sist bilda sin egen armé, den Gröna. Inledningsvis stödde bönderna bolsjevikerna, tills även de bekände färg. Den gröna armén, tillsammans med olika sibiriska, oberoende stridsgrupper, skulle som mest mäta ca 140 000 man.

Mot dessa stod den Röda armén, som mest 3 miljoner man. Den var under ständig uppbyggnad, men den var organisatoriskt och politisk homogen. Den slogs under en ledning, partiet och dess militäre kommissarie Trotskij. Lenin hade tillsammans med järntrusten omkring honom bestämt att armén skulle professionaliseras, varför Trotskij med stor framgång lyckades dra till sig flera av den gamla tsararméns mest framgångsrika ledare, såsom letten Jukums Vacietis, den unge Michail Tuchatjevskij och Michail Bonch-Brujevitj. Dessa utvecklade ytterligare nerifrån komna generaler som Michail Frunze och i viss mån även Kliment Vorosjilov. Framgången med officerskåren var avgörande och skedde dels genom frivillighet, d.v.s. många yrkesofficerare valde att fortätta med det de kunde bäst även under bolsjevikerna, men också genom tvång – deras anhöriga hölls som gisslan av kommunisterna.


Som parantes kan nämnas att denna framgång med officerskåren låg till grund för Josef Stalins senare misstänksamhet mot dem. Under inbördeskriget var han aldrig en militär ledare, som rivalen Trotskij, han tjänade däremot som en viktig partipiska, som med mycket våld och med Tjekan i släptåg, ställde samtliga i rättning vänster. Han skulle något senare erhålla direkt militärt ledarskap i kriget mot Polen, misslyckas fatalt med detta, men hinna smita undan i rätt tid för att kunna lägga hela skulden på general Tuchatjevskij, som han hatade och lät nacka först i de stora utrensningarna på 1930-talet.

Det ryska inbördeskriget fördes i första hand som ett s.k. echelonkrig. Tack vare Rysslands storlek och dåliga vägnätverk, fördes striderna i huvudsak mellan viktiga knytpunkter utmed järnvägar och floder. Taktiken var inspirerad av general Max Hoffmans tyska åttonde armé under deras sista avancemang in Ryssland. Järnvägen var det huvudsakliga transportmedlet, utmed vilken även telegrafen löpte. Trotskij ledde denna gigantiska konflikt från ett jättelikt, delvist pansrat tågset med uppåt 400 man ombord, komplett med artilleri, logement, fordon, hästar, restaurang och biograf. Själv hade han en helt egen vagn med lyxbostad och eget kansli. Både han och hans stab var klädda helt i svart skinn*. Krigets förlopp startade med sporadiska strider, tjeckisk legion och kosacker mot rödgardister, allt medan båda sidor konsoliderade sina styrkor.

Pjotr Wrangel

Under 1919 eskalerade kriget i det att de vita trängde på från syd (Denikin), ost (Koltjak) och nord (Judenitj). Om dessa operationer varit helt koordinerade hade kanske deras våldsamma avancemang krossat det röda motståndet. Det var många krisartade situationer och hela den bolsjevikiska ledningen åkte tåg och stärkte upp moralen med lockelse och avrättningar om vartannat. Nu var aldrig de vita så organiserade och de röda lärde sig snart att man kunde kraftsamla och slå tillbaka en åt gången, detta tack vare skickligt militärt ledarskap i kombination med Trotskijs insikt att låta proffsen sköta striderna. I syd kollapsade de rödas taktik genom att anarkisternas s.k. Svarta armé gjorde uppror i Ukraina, vilket gav Denikin och senare Wrangel ett starkt och segt fäste på Krim. Från juli 1919 kunde den Röda armén slå tillbaka den stora östliga kontignenten och därmed splittra den vita sidan i norr och söder. Amiral Koltjak infångades och avrättades i januari 1920.

Det finska inbördeskriget innebar en seger för de vita, vilket inte kom att hjälpa den vita sidan i norra Ryssland någonting. Marskalk Gustav Mannerheim avrådde på goda grunder finsk inblandning i det ryska inbördeskriget. På samma sätt kunde de baltiska staterna otroligt nog klara av att säkra sina självständigheter. Den ryska Röda armén förmådde inte att backa upp de lokala kommunisterna under pågående inbördeskrig. Dessutom utgjorde nationalismen i dessa länder ett betydligt starkare kit än politisk ideologi. Det existerade en bondehöger med äganderätt på näthinnan, det blev svårt för vänstern att göra sig gällande med enbart huvudstäderna som maktbas. Svårare var då tyskarnas dubbelspel. Den tyska åttonde armén hade avvecklats med första världskrigets slut. I dess ställe fanns istället en stor frikår av professionella soldater. Dessa backades nu upp av västmakterna, men då de också hotade balternas frihet blev situationen inte särskilt hållbar.


Detta och det allmänna politiska och moraliska moraset på den vita sidan i Ryssland gjorde att västmakterna drog sig ur. I norr innebar det också att den vita armén vittrade sönder. Kvar stod den södra fronten, som höll stången till slutet av 1920, på Krim. Denna del av konflikten innefattade även det blivande Ukraina och kriget mot Polen. Polen hade återskapats med freden i Versailes 1919 och genast gått på expansionståg, in i både Ukraina och Litauen. De vita i söder kunde hålla ut mycket p.g.a. detta. Striderna med polen såg först ut att gå bra för de röda, man avancerade hela vägen till Warszawa. Dock, den polska armén under nationalledaren Josef Pilsudski bidade enbart sin tid. När ryssarna dragit ut sina försörjningsvägar och täjnt ut splittringen mellan deras nordliga och sydliga fronter – tack vare Stalins fadäser – så slog de tillbaka på tröskeln till huvudstaden. Polen segrade, man säkrade sin nuvarande gräns, men förlorade de övriga avancemnagen.

En viktig faktor i de rödas framgång var deras nya nationalistiska ställningstagande, en i sig främmande fågel i den socialistiska terminologin. Det handlade inte enbart om Moder Ryssland, utan även om synen på de kommande sovjetstaterna, ett argument som skulle bistå dem i bevarandet av det röda imperiet. Arkitekt bakom detta var Josef Stalin, Georgier i botten som han var. Bolsjevikerna gick ut ur striderna och ett ödelagt Ryssland, starkare än någonsin. Det var verkligen en fråga om söndra och härska, en strategi som ingen behärskade bättre än Stalin. Trotskij var krigets store segrare, men bara på ytan. Kriget hade stärkt partiets behov av struktur, posten som partisekreterare hade skapats och av Lenin givits till Stalin. Från denna position, med väsentliga nätverk ut i väldet, kontrollen över Tjekan och hans enorma arbetsförmåga, manövrerade han obönhörligt mot den totala makten.

Det ryska inbördeskriget gjorde Stalin fri, det gav honom perspektiv och kunskap att manövrera Sovjetunionen in i nya och kommande verkligheter. Tre miljoner döda var verkligen ett pris han kunde leva med för sin makt, den största i sitt slag en enskild människa någonsin åstadkommit.





* Steampunk.