onsdag 30 mars 2016

Trumans batteri


President Franklin D. Roosevelt avled den 12 april 1945. Hans vicepresident hade motvilligt och mer eller mindre under tvång innehaft sin position i drygt två månader. Harry S. Truman (1884-1972) var i chock när han i Vita huset svor presidenteden. Han, allra minst, men även samtliga omkring honom i rummet, hade inte kunnat ana, än mindre föredra, att han skulle stå där en dag, som USA: s trettiotredje president. Han kysste bibeln han svurit över* och erkände inför de församlade, sitt kabinett, att de inte skulle förvänta sig allt för mycket av honom. Andra världskriget rasade fortfarande och det såg inte bra ut. Historien skulle visa motsatsen.

Harry Truman brukade säga att hans ledarskap formades av hans tid i armén. Han hade i sin ungdom velat söka till West Point, men hans ögon var för svaga. Han var blind som en fladdermus utan sina glasögon, enligt honom. Han fick inte gå i college, eller universitet heller. Truman var bondson och faderns affärer hade kraschat, det fanns inga pengar till utbildning. Flit och envishet hade han sedan barndomen, trots en kortväxt och vek framtoning – det var något av en sissy över honom, sa man.  Genom att lära sig bokstäverna på syntestet utantill kvalificerade han till National Guard.


Independence, Missouri, Trumans hemstad, satte upp ett batteri, artillerispråk för kompani. Truman och hans kamrater övade med gamla pjäser, sällan med ammunition. Han gick inför detta som med bankjobbet i det civila, med entusiasm och förmåga. Truman var ansedd som en av de bästa av soldaterna. I verkliga livet hjälpte det inte, hans affärer gick omkull och allt hade kunnat gå riktigt illa om inte USA gått med i det stora kriget i Europa 1917. Missouris National Guard satte upp sina federala förband och så gjorde också Independence. Artilleriet skulle gå i strid. Kamraterna röstade, enligt amerikansk tradition, fram sina officerare och Truman skulle bli löjtnant.

Truman sändes till Camp Doniphan, Fort Sill**, Oklahoma, för officersträning. Han var 33 år gammal och i praktiken blind på ena ögat, men gick igenom utbildningen med flying colors. Väl i Frankrike befordrades han till kapten och chef över sina Missouri Boys, Battery D, 1st Battalion, 129th Field Artillery Regiment, 60th Brigade, 35th US Infantry Division.


Det amerikanska artilleriet tog inga pjäser med sig till Frankrike. Förutom handeldvapen var det Frankrike som utrustade amerikanerna. Artilleristerna utbildades i högre grad än infanteri och kavalleri av fransmännen och med franska pjäser. Det innebar att kapten Truman ingick i den första generationen av den amerikanska artilleriutvecklingen som slutligen skulle göra deras fältartilleri till det bästa världen någonsin skådat. Under första världskriget var Frankrike kungar av artilleritoppen. De hade den hårda vägen utvecklat en redan innan aggressivt och lättrörligt fältartilleri till skyttegravarnas skräck vad gällde träffsäkerhet och uthållighet. Deras pjäser var de bästa och väl anpassade till de extrema förhållandena på västfronten. De amerikanska artilleristerna lyssnade uppmärksammat, mer så än vad kanske general John Pershing, deras överbefälhavare, önskade.

Truman erkände i brev hem till sin älskade Bess, kallad av honom för Boss, den enda kvinna han någonsin skulle umgås intimt med i livet, att han kände sig hopplöst oerfaren och framförallt fruktansvärt rädd. Detta visade han inte inför sina män, för dem var han en hård disciplinryttare som de trodde skulle bryta ihop inför första skott. Truman, som aldrig ens varit i ett slagsmål, utan spelat piano större delen av sin barndom, hade mycket att bevisa, inte minst för sig själv. Dock, det finns ett foto från hans ID-kort, där han tagit av sig glasögonen. Där syns tydligt något annat i det magra ansiktet, en fast beslutsamhet och hård attityd. Truman var redo inombords, han skulle för allt i livet inte misslyckas, inte med detta. Nu handlade det om liv och död.


Battry D fick sitt elddop i Vosgesbergen i september 1918. Efter gruppering i hällregn drabbades man plötsligt av tysk artillerield, en del i ett anfall. De ovana männen greps av panik, Truman kastades av sin häst och fick söka sina glasögon innan han samlat sig. Marscherande mot de flyende männen, med ansiktet nersmetad med lera och pistolen i handen, vrålade han till dem: Fucking cocksuckers, tillbaka till era positioner, era fega kräk, annars blåser jag huvet av er allihop, eller något i den stilen. Männen stannade tvärt, den tidigare så religiöse lille mannen med glasögon, hade förvandlats till en livsfarlig stridsmaskin. De gjorde som han sa, kapten Truman tog tillfället i akt att med fast hand omdirigera batteriet – framåt – under fortsatt beskjutning och var första batteri i regementet att besvara elden. Från denna stund var hans ledarskap självklart och något hans mannar klamrade fast sig vid.

Kort därefter, den 26 september, inför öppningen för den stora Meuse-Argonneoffensiven, grupperade man med svårighet i den totalförstörda tidigare stridszonen, vid samhället Cheppy, bland gamla skyttegravar, där stanken av lik fortfarande var påträngande och stelkramp var ett återkommande problem. Man hade att understödja infanteriets avancemang och kapten Truman följde sina eldledare framåt för att kommendera elden på plats. Morgonen efter, den 27: e, iakttog man ett fientligt batteri som höll på att gruppera. Tyskarna riktade sina pjäser i riktning grannen, 28: e infanteridivisionen. Trots att Trumans order var begränsad till 35: e divisionens operationsområde, kommenderade han sitt batteri klart för eldgivning mot de koordinater de fick av honom. Han lät vänta tills tyskarna ledde bort hästspannen, därefter gav han eld. Hans gärning förstörde helt det tyska batteriet, som utan hästarna inte kunde dra ut pjäserna. Han sparade dessutom granndivisionen en blodig överraskning, men fick själv en ordentlig åthutning av sin regementschef. Något mer hände inte, Truman var en hjälte hädanefter.


Under två månader skulle Battery D kämpa sig framåt efter en allt mer undanflyende fiende. Vid ett tillfälle understödde man, utan att reflektera över det, en överste George S. Pattons pansarbrigad i strid. Händelsen skulle få ett historiskt eftermäle med tanke på den senare relationen mellan president Truman och general Patton. Batteriet tillhörde de sista artillerienheterna som avlossade skott på stilleståndsdagen den 11 november 1918.

Trumans batteri hade inte förlorat en enda stupad. De drygt hundra männen kom hem mer eller mindre helskinnade, några med mindre skador. De gav honom en stor porslinskopp med flera handtag, en s.k. loving cup, med förbandsnummer och tidpunkter inristade. Den skulle för alltid stå centralt i det Trumanska hemmet. Han var nu en aktad man hemma i Independens, Missouri, lutade sig tungt mot sina gamla frontkamrater. Han var en ansedd ledartyp, en sån som folk gärna röstar på i allmänna val.




* Egentligen behöver inte vicepresidenten svära eden i den händelse presidenten faller ifrån. Presidentens ed gäller för båda. Vicepresidenten skall stå redo 24/7 för detta ögonblick, jobbet är s. a. s. redan hans.


** Fort Sill är också US Army Field Artillery School, tillika marinkårens motsvarighet. Under utbildningen drev han skolans kaffeteria tillsammans med Edward Jacobson, en ung man från New York och blivande affärspartner. De gjorde mer än 10 000 dollar i vinst på några månader. Han träffade också James D. Pendergast från Kansas City, brorson till Thomas Tom Pendergast, Missouris starke man och Democratic Machine, mannen som skulle göra Truman till lokal politiker och senator i Washington.

söndag 20 mars 2016

Pax Americana


Demokraterna startar krig, republikanerna avslutar dem. Så lyder en grovt förenklad, men ändå i huvudsak korrekt beskrivning av amerikansk inblandning i krig internationellt. USA blev en supermakt under 1900-talet p.g.a. krig de själva inte skapade och från ett amerikanskt perspektiv framstår det tydligt att vägen till supermakt har underbyggts till största delen av det amerikanska demokratiska partiet. Exempel:

Spansk-amerikanska kriget 1898. På tröskeln till 1900-talet utkämpade USA sitt första internationella krig, av många betraktat som startskottet för vägen till supermakt. President var republikanen William McKinley, som var motståndare till kriget. Bejakare av kriget var den demokratiskt dominerade kongressen, samt den progressiva pressen, särskilt Randolph Hearsts tidningar. Argumentet var att stöta bort den sista kolonialisten, Spanien, från den amerikanska kontinenten, ett utfall av den s.k. Monroedoktrinen.


Monroedoktrinen var uppkallad efter president James Monroe, som satt på sin post 1817-1825. I skuggan av den Mexikanska revolutionen i början av 1820-talet uttalade han den princip som skulle utformas till en doktrin, att USA skulle bistå amerikanska nationer i deras kamp mot europeiska, koloniala intressen. Doktrinen är gällande till våra dagar och åberopades ofta under det kalla kriget. James Monroe var på sin tid demokrat-republikan, en framgångsrik motståndare till de då dominerande federalisterna, föregångare till demokraterna.

Med Spansk-amerikanska kriget kan man argumentera att USA nu själva blev en kolonialmakt, i Västindien och framför allt på Filippinerna. Detta må ha varit ett problem för de konservativa republikanerna i Washington, men inte för demokraterna och inte för den starkt progressive republikanske presidenten Theodore Roosevelt. De i sin tur åberopade ett annat amerikanskt begrepp, Manifest Destiny.


Manifest Destiny var ett åsiktssystem som växte fram med det unga USA i början av 1800-talet. Det handlade om förträffligheten med det amerikanska, om utvecklingen av det agrara USA i västlig riktning och att denna expansionism var ödesbestämt, en föregångare till amerikansk exceptionalism och neokonservatism. Demokraterna har historiskt varit den främsta nyttjaren av andan i Manifest Destiny. Inför Mexikansk-amerikanska kriget 1846 använde de exakt den ordalydelsen för att starta konflikten. Republikanerna har huvudsakligen varit motståndare, dock med flera undantag.

Demokraten och tidigare pascifisten Woodrow Wilson drog in USA i första världskriget 1917. Trots starkt motstånd från republikanerna i kongressen allierade sig Wilson med ententen mot centralmakterna i Europa. Två miljoner amerikaner sändes till västfronten. Wilsons motiv var internationalismen, hans dröm om ett nationernas förbund för att radera ut alla framtida krig. Det fanns en god portion Manifest Destiny i detta. Kriget och dess efterbörd blev en stor besvikelse för honom, så pass att något fredsfördrag med Tyskland aldrig skrevs. Det fick istället den efterföljande presidenten, republikanen Warren G. Harding, underteckna. Under Harding och senare partikamraten Calvin Coolidge rustade USA ner sitt försvar betydligt och man uttalade en stark ovilja mot internationella inblandningar.


Demokraten Franklin D. Roosevelt drog in USA i andra världskriget 1941. Det var givetvis nödvändigt att bekämpa fascismen i världen, men motståndet i USA mot kriget var mycket starkt, både massmedialt och folkligt. Republikanerna stretade emot i kongressen. Roosevelt har fått bära hjälterollen i de historiska beskrivningarna, men från amerikanskt håll reses argumenten att han genom kriget kunde sitta kvar både en tredje och en fjärde mandatsperiod, samt att det räddade honom undan en rejäl baksmälla efter den officiellt bejublade, men i verkligheten mycket problematiska New Deal. Roosevelt var också internationellt blind och han bytte egentligen bara ut fascisterna mot kommunisterna på den globala terrorarenan.

Demokraten Harry S. Truman startade det kalla kriget. Att bekämpa kommunismen var naturligtvis nödvändigt, Trumans dominoeffekt var en sanning, men det var ändå han som gjorde det, den demokratiske presidenten. Truman startade också Koreakriget 1950, tillsammans med det nystartade Förenta Nationerna, som svar på kommunisternas aggressioner. Det höll på att sluta riktigt illa och någon fred, eller snarare vapenstillestånd, kunde inte skapas förrän hans efterträdare, republikanen Dwight D. Eisenhower, lyckades förhandla fram en lösning. Det kalla kriget fortsatte med oförminskad styrka, men under Eisenhower försökte man snarare balansera det uppenbara, nukleära terrorhotet.


Demokraten John F. Kennedy startade Vietnamkriget för USA: s del. Det har argumenterats fram och tillbaka om detta, men faktum kvarstår: JFK, som aktivt motsatte sig Eisenhowers policies under presidentvalet 1959, men tvingades i vekligheten ta till Pentagon när han strök CIA som huvudsaklig operatör i Sydostasien. Med JFK ökade USA: s militära närvaro i Vietnam betydligt. Efter hans död 1963 plockade partikamraten Lyndon B. Johnson upp stafettpinnen, började tala om nationsbildning (Manifest Destiny) och eskalerade den militära närvaron med flera tusen procent. Vietnam var demokraternas krig, ett historiskt faktum som varit mycket svårt för dem att hantera. Vietnamkriget avslutades av republikanen Richard M. Nixon. Man kan kalla hans avslut för vad man vill, men åter igen, faktum kvarstår, han gjorde det.

Republikanen Ronald Reagan besegrade kommunismen utan att avlossa ett skott och fick slut på det kalla kriget. Till skillnad från sina föregångare hade Reagan en vision om att få slut på kriget med maktpolitiska medel, snarare än med hett krig. Han lyckades tack vare en politisk konsensus även i Europa att nu var tiden inne. Tillsammans med Vietnamkriget har dessa fakta utgjort ett gigantiskt huvudbry för den amerikanska vänstern. Demokraterna som krigshetsare, republikanerna som fredsänglar. Bilden rimmar illa med den gängse uppfattningen, vilket beror på att sedan andra världskriget har man metodiskt arbetat med media och opinionsbildning för att dölja sanningen. Det har skett så i USA, med resultatet att man även i Europa, under ett dominerande amerikanskt mediebrus, erhållit samma, falska uppfattning.


Republikanen George D. W. Bush startade första Gulfkriget. Ja, det stämmer, Bush d.ä. utgör undantaget som bekräftar regeln. Han startde kriget tillsammans med FN och han hade total uppbackning av den amerikanska kongressen. Demokraterna gillade detta. Det var neokonservatismens storhetstid. Kriget hade dock ett utstakat avslut, militären visste exakt hur långt de kunde gå. På så vis var första Gulfkriget unikt, åtminstone i sin skala. Man kan med fog se det som ett exempel på republikanernas idealkrig – väl förberett, snabbt, hårt och med ett slut.

Demokraten Bill Clinton var inte en fredsängel. Det är en av de riktigt stora illusionerna, ett resultat av amerikansk vänsterpropaganda sedan FDR. Bill Clinton trodde på Manifest Destiny, han ville förändra världen. Man kan räkna upp åtminstone 120 militära konflikter där Clintonadministrationen hade ett finger med i spelet. Jugoslavien är det tydligaste exemplet på små krig. Se också Mogadishu 1993. Företrädaren Bush hade stationerat amerikansk militär i Mogadishu för rent fredsbevarande uppgifter. Clinton ändrade plötsligt detta och ville använda armén för att fånga krigsherrar/terrorister, med nära på katastrofala resultat. Under Clinton manifesterades den moderna, demokratiska militärdoktrinen som går ut på att kriga lite grann, d.v.s. små, förhoppningsvis snabba åtgärder, utan ett definierat slut. Det ser häftigt ut i efterhand, men är potentiellt mycket farligt.


Republikanen George W. Bush önskade inte krig. Om man går tillbaka till 1999 och hans första presdentkampanj, så ser man tydligt hans kritik mot Clintons policies här ovan. Bush d.y. önskade återgå till klassisk republikansk utrikespolitik, betydligt mer isolatorisk. Hans föredömen var hans far och Ronald Reagan. Svaret från världspressen var också tydlig, med bestörtning konstaterade man ett nytt kapitel med ett tillbakadraget USA, till skillnad från den stora fredsängeln Clinton.  Så kom 9/11. Detta var ett nytt Pearl Harbor och precis som  FDR reagerade Bush förldaktige, han slog tillbaka. Han gjorde så med ett ovilligt FN, men med en samlad kongress. Demokraterna gillade även detta, så gjorde de allra flesta i hela västvärlden. Vi har glömt det nu, men så var det.

Republikanen George W. Bush startade det nuvarande terrorkriget, särskilt med sin intervention i Irak. Man måste vara ordentligt historiskt ignorant för att tro på detta. USA har aktivt varit ett mål för och slagits mot internationell, islamistisk terrorism sedan åtminstone 1970-talets mitt. Längre än så om man tar det i relation till deras stöd för Israel. På den tiden rymdes konflikten inom ramen för det kalla kriget, så kanske kan man förstå att det kan vara svårt att se sammanhanget till idag. Daesh, ISIS, IS är bara det senaste extrema exemplet på en eskalerad konflikt som varit gällande sedan tidigt 1900-tal. Irak gör varken till eller ifrån, även om det var där det började. Om man inte tror det, var var då al-Qaida i Afghanistan innan dess? Tror man på fullt allvar att det råder vattentäta skott från den ena terrororganisationen till den andra? Finansiärer av detta utgörs av de såta fienderna Saudiarabien och Iran. Dessa två befinner sig i en blodig envig mellan sunni- och shiamuslimer, där västvärlden inte spelar någon roll, men där man samtidigt utgör den gemensamma satan, den kapitalistiska penningmaskinen.


Demokraten Barack Obama är ingen fredsängel. Trots att han fick fredspris av en förvirrad Nobelkommitté och han åtmionstone på ytan sett ut att inte verka så militant, så har han ärvt en världssituation som han hanterat mycket illa. Han drog stora växlar på Bushs inledning av uttåget ur Irak, han lät döda Usama bin Laden, efter att ha funderat på saken i 120 dagar. Han missade den arabiska våren, han missade konflikten i Syrien, Rysslands annektering av Krim och trakasserier av Ukraina. Obama har för världens samlade despoter framstått som svag och undanflyende, med påföljd att inte sedan det kalla kriget har vi stått så nära större konflikter involverande västvärlden som idag. Det han gjort är inte mycket bättre än att starta världskrig genom ombud. Samtidigt har Obama förfinat den demokratiska krigsdoktrinen. Utåt har han undvikit boots on the ground, vilket han hyllats för hos breda lager. Däremot har han eskalerat kriga lite grann genom att dölja allting med drönare. Hans agerande i de existerande konflikthärdarna har varit svagt, förvirrat och med löfte om en okänd, kommande eskalering.


Med Barack Obama har demokraterna återtagit trenden, bakvägen. Om Hillary Clinton blir näste president, en tidigare utrikesminister som aktivt förnekar sina egna små krig, då kan ni läsare börja om och åter stava er igenom den här texten från början för att förstå vad som därmed kommer att hända.

lördag 19 mars 2016

Den trettiosjätte divisionen


Inför andra världskriget, organisarade det amerikanska nationalgardet 18 armédivisioner, 80 oberoende regementen och 29 flygskvadroner åt Army Air Force. Sammanlagt var det mer än 400 000 man, i effektiv mening dubblerande arméns dåvarande storlek. Den 29 november 1940, efter att ha legat i malpåse sedan 1919, återinrättades 36th US Infantry Division – Arrowhead – i San Antonio, Texas, för vidare transport till Camp Bowie utanför samhället Brownwood. 36: e infanteridivisionen hade utgjorts av Texas National Guard ända sedan de en gång skapades utifrån 15: e infanteridivisonen i juli 1917*. Inledningsvis bestod den av fyra infanteriregementen organiserade i två brigader, men vid USA: s inträde i kriget bröts brigadsystemet upp på divisionsnivå och 36: e fick sina reglementsenliga tre tätregementen  – kallad triangulär division141st (Alamo), 142nd och 143th Infantry Regiments, plus understödsenheter, tillsammans 18 000 man. Under sommaren 1941 deltog man i manövrer i södra USA tillhörande VIII Army Corps.

36: e infanteridivisionen är intressant inte enbart för att de på sina uniformsärmar bar en blå sköld med ett ensamt grönt T som symbol, T för Texas – vilket historiskt säger en hel del om divisionens kynne – utan framför allt för att det var en amerikansk militärenhet indelt i flera kontroverser under andra världskriget. Det började redan innan man skeppades över Atlanten. Den 21 november 1941 lyfte arméledningen ut andra bataljonen ur divisionens 131st Field Artillery Regiment för transport till Filippinerna. Det var 560 man, fem batterier, varav tre pjäs, 18-22 år gamla, huvudsakligen från västra Texas. När kriget väl startade för USA: s räkning drygt två veckor senare, omförflyttades bataljonen till Brisbain, Australien, för att den 11 januari 1942 åter avsegla till Java, Nederländska Ostindien. Deras uppdrag var att understödja den lilla holländska armén mot japanernas invasion. Därigenom blev man den enda amerikanska militärenheten i vad som är dagens Indonesien. Japanerna anlände den 27 februari, striden förlorades och andra bataljonen hamnade i fångenskap.


Händelsen har blivit känd i den amerikanska militärhistorien som The Lost Battalion. Soldaterna underkastades brutal behandling i Burma. I USA var deras öde nästan helt okänt, de anhöriga fick veta att deras pojkar antagligen var krigsfångar. Inte förrän i september 1944 anlände uppgifter från amerikanska flottan att brittiska krigsfångar, räddade ur havet efter att deras transporter sänkts av ubåtar, att överlevande jänkare, bl.a. artillerister befann sig i Burma. E Battery ur andra bataljonen hade då förflyttats till Japan för tvångsarbete. I augusti 1945 lokaliserades de överlevande 448 soldaterna ur andra bataljonen, 131: a artilleriregementet.

Ovetandes om allt detta fortsatte 36: e divisionen sina manövrer hemma i USA, först i Mansfield, Louisiana, sedan tillbaka till Camp Bowie, ytterligare vidare till Camp Blanding, Florida, och slutligen Camp Edwards, Massachusetts. Det hade nu blivit augusti 1942 och arméledningen hade vikt 36: e till European Theatre of Operation. Man övade följdaktige landstigningar på Martha’s Vineyard. Divisionschef blev nu generalmajor Fred L. Walker, från Ohio, en ärrad yrkesmilitär, tidigare bataljons- och regementschef under första världskriget, åter utmejslad under långa manövrer i den amerikanska södern. Den 2 april 1943 passerade divisionen sorgset, men förväntansfullt, förbi Frihetsgudinnan i New York, på väg över Atlanten, men inte till Europa, utan till Nordafrika.


Våren 1943 var västra Nordafrika, från Marocko till Algeriet, ett gigantiskt amerikanskt härlager. Amerikanska trupper marscherade iland i hundratusental, miljoner ton utrustning, fortskaffning och militär hårdvara stapplades på hög i depåer så stora att de liknade miljonstäder från skyn. Det var inte enbart för den egna krigsmakten, USA utrustade även och tränade den nya, fria franska armén, d.v.s. ytterligare över en miljon man. I öster, i Tunisien, stred redan general Patton mot tyska Afrikakåren med sin nyuppsatta sjunde armé. 36: e infanteridivisionen, som stationerades både i marockanska Rabat och algeriska Arzew, knöts till förrådstjänst inom NATOUSA, North African Theatre of Operations, men var vikt till VI Army Corps, Fifth Army, som var under snabb uppbyggnad.

Den femte amerikanska armén hade inte existerat tidigare** och sattes upp med stab den 4 januari 1943 i Fort Sam Houston, Texas. Ledarskapet gavs till den 47: årige generallöjtnanten Mark W. Clark, en soldatson från Sackets Harbor, New York, som därmed blev den yngste arméchefen i amerikanska armén. Det fanns delade meningar om lämpligheten i denna utnämning. Clark hade p.g.a. långvarig sjukdom kommit ut sent ur West Point, Class of 1917, och trots stort behov av officerare, med snabba befordringar som resultat, inte fått tillräckligt med stridserfarenhet i ledande befattning, även om han sårats vid de franska Vosgesbergen 1918. Clark gjorde karriär på stab under hela mellankrigstiden. Han var en duktig officer, en praktiskt lagd chef, visst, men under de avgörande sommarmanövrerna 1941 kom han som blott major ut bland de sista officerarna vikta för stridsledarskap, tillsammans med ett annat hugskott, överstelöjtnant Lesley McNair***. Under den stora uppbyggnadsfasen av amerikanska armén i Europa och Nordafrika tjänstegjorde generalmajor Clark direkt under general Eisenhower och utförde ett förstklassigt jobb i en mycket pressad situation. Eisenhower rekomenderade honom, där fanns också politiska påtryckningar i Washington genom general Douglas McArthur. Clark befordrades till generallöjtnant och Chef femte armén tre dagar efter Operation Torch, invasionen av Marocko, den 11 november 1942.

General Walker

Femte armén var ämnad för Italien och så blev det följdaktige även för 36: e divisionen. Divisionschefen, general Walker, var inte nöjd, han tillhörde nämligen Clarks belackare och med detta var scenen satt för ytterligare ett debakel, ett betydligt större sådant, ett som skulle få allvarliga påföljder för alla parter, särskilt för nationalgardisterna från Texas.

Augusti 1943, efter hårda strider hade Sicilien befriats, Italien bytt sida i kriget och den femte amrikanska armén vältrade in över ön, 350 000 man stark. Målet var att tillsammans med general Montgomerys åttonde brittiska armé – femtonde allierade armégruppen, general Sir Harold Alexander – gå över Messinasundet och inleda invasionen av det italienska fastlandet. Men det var mer än så. Operation Avalance, en betydligt nordligare landstigning i Salernobukten, endast fem mil söder om Neapel. Tanken var att binda upp de hårt åtsatta tyskarna i ett tvåfontskrig. Salerno tillföll i första hand amerikanerna och general Clark förde fram VI Corps som huvudsaklig landstigningsstyrka. Kårchefen, generalmajor Ernest J. Dawley, kallade till sig general Walker – 36: e divisionen skulle utgöra tätförband. Kartorna plockades fram över den antika kuststaden Paestum, sydost om staden Salerno. Här skulle de gå iland. Det var dags att visa framfötterna.


De allierade hade en olycklig föreställning att när nu Italien dragit sig ur axelmakterna och bytt sida, så skulle det drabba tyskarna särskilt hårt. Så blev det alls inte, med detta blev istället försvaret av Italien en strikt preussisk affär och den tyske överbefälhavaren, fältmarskalk Albert Kesselring var rätt man att handskas med detta. Under hans ledning skapade tyska tionde armén ett dynamiskt och effektivt försvar, som trots brister i volym ändå bet ifrån sig med stor säkerhet. Det var ett ihoprafs av överblivna förband, där det huvudsakliga infateriet bestod av fallskärmsjägare, de gröna djävlarna. Den gamla militärtaktiska sanningen att volym inte är allt, utan snarare skicklighet är det, innebar att det skulle ta de allierade två år att befria Italien, från halvöns tåspets, hela vägen upp till Alperna. Salerno, till skillnad från Messina, skulle visa sig bli en strid som satte standarden på allting därefter och göra de allierade veteranerna från Italien till de mest härdade i Europa.

Den amerikanska 36: e infanteridivisionen öppnade sin krigsdagbok för första gången i gryningen den 9 september 1943 med anteckningen att de gick i stormbåtarna. Under skydd av mängder av attackflyg och fartygsartilleri forcerade de Salernobukten. Innan de nådde stranden kunde de höra en skränig röst på engelska från stora megafoner som förkunnade att det bara var att komma in och ge sig, de hade täckta. Man ignorerade detta och stormade iland under häftig beskjutning från huvudsakligen naturliga positioner. Generalmajor Rudolf Sieckenius, chef för tyska 16: e pansardivisionen och ansvarig för Salernoavsnittet, slogs skickligt och mötte fienden redan på stranden med pansarinfanteri och tanks. Texasdivisionen uppträdde som om de aldrig gjort annat. General Walker gick tidigt iland för att leda sina landsatta trupper, han förstod att tyskarna inte kunde upprätthålla striderna så nära stranden under den kanonad de egna kunde utsätta dem för, så han svalde förlusterna och manade framåt. Vid kvällningen hade man etablerat ett starkt brohuvud mellan Agropoli och Altavilla. De löstes av och återgick i strid den 15 september, tog höjderna Monte Maggiore, Monte Lungo, samt byn San Pietro under mycket hårda strider och i ett allt otäckare vinterväder med blötsnö och lera.

General Clark

Detta utgjorde inledningen till de allierade angreppen på tyskarnas befästa Bernhardtlinje rakt över den italienska halvön. Det var här 36: e divisionen nådde sitt hårdaste eldprov i det att de blickade ut över floden Gari. Staben på femte armén begick här det otroliga misstaget att missta Gari för den mer prominenta floden Rapido. Om det var frustration över att mer eller mindre hålla ett ständigt hotat brohuvud vid Salerno i väntan på resterande armén söderifrån, eller om det var ett resultat av vilda löften rörande Bernhardtlinjen och Rapido, det återstår att förstå, men general Clark godkände ett frontalangrepp över detta Rapido. General Dawley argumenterade emot, general Walker protesterade, man pekade på kartorna, men order var order. Den 20 januari 1944 gick Texasdivisionen över Gari i skuggan av Monte Cassino under fruktansvärda strider. På andra sidan kunde inte chefen för den 15: e tyska pansargrenadjärdivisionen, generallöjtnant Eberhardt Rodt, förstå vad som var i görningen, men han släppte på allt han hade. Under två dygn utkämpade hela den 36: e divisionen en sanslös strid på liv och död i hällande regn. Man fick i teorin två av sina regementen förstörda, general Walker fick vid flera tillfällen personligen delta i försvaret av sin stab med sin pistol. Den 22 januari drogs man ut ur striden, tillbaka över Gari. Man hade förlorat 1 680 man, varav 143 stupade.

Armén kunde inte stoppa den storm av protester som nu infann sig. Pressen gick varm. I Texas, när de anhöriga fick sina telegram om sina förlorade pojkar, gick folk ut på gatan och protesterade, guvernören höll brandtal – Texasdivisionen, deras tappra gossar hade offrats för ingenting. I kongressen i Washington reste sig Texas upp mangrant, över partigränsen och krävde general Clarks huvud på fat. Efter kriget skulle en undersökningskommission komma fram till ingenting, inga fingrar pekades mot någon. Clark skulle aldrig i sitt liv kommentera fiaskot Gari och han skulle aldrig någonsin bli välkommen i Texas. Han riskerade faktiskt att bli gripen av polis och körd över gränsen igen. I december 1944 toga han över befälet över femtonde armégruppen så Sir harold blivit fältmarskalk och chef över hela Medelhavsområdet.

General Dahlqvist

För 36: e divisionen var dock inte striderna vid Gari över. Otroligt nog fick de, trots svårt stukade, bistå 34: e infanteridivisonen i deras fruktlösa och mördande angrepp på själva Monte Cassino. Man fick vila först den 12 mars, nästan helt tillintetgjorda. I maj var man tillbaka vid Anzio och Operation Diadem. Man var nästan inne i Rom då man drogs tillbaka till Paestum den 26 juli för ny vila. Vid det här laget var Texasdivisionen ansedd som en av arméns tuffaste och bästa. De var också bland de mest välbeväpnade. Anhöriga skickade mycket handeldvapen till fäder, bröder och söner. Sexskjutare var vanliga förstärkningsvapen i 36: e. I mitten av augusti flyttades man med VI kåren till sjunde armén och general alexander Patch. Man deltog i Operation Dragoon, invasionen av södra Frankrike. Ny kårchef var stjärnan, generalmajor Lucian K. Truscott Jr. Ny chef för divisionen var generalmajor John E. Dahlqvist från Minnesota****.

Under avancemanget norrut i Frankrike lånades 36: e ut till franska första armén under en period. Man deltog då i rensningen av Colmarfickan. I december 1944 gick man in i Tyskland med sjunde armén. Texasdivisionen utmärkte sig hela tiden som mycket aggressiv och deltog i några av de hårdaste återstående striderna, bl.a. utförde man de svåraste övergångarna av Rhen vid Hagenau, Oberhofen och Wissemburg. Hermann Göring kapitulerade till 36: e divisionen och senare, när de sträckte ut sig i Österrike, fångade man fältmarskalk Gerd von Rundstedt. Efter 400 dagar av strid återvände man till USA i december 1945, där Texas tog emot dem som hjältar, med parader i Houston och Dallas. Den 15 december flaggade man av och återgick officiellt till Nationalgardet.


Den 1 maj 2004, i en gest av ära till gamla Arrowhead, rekommissionerades 49th Armored Division ur Texas National Guard till 36th Infantry Division. Det var visserligen ett steg i en nedrustning, men på så vis utgörs dagens moderna amerikanska armé bl.a. av Fighting 36th. Man har deltagit med förband i samtliga amerikanska militära operationer världen över sedan dess. Idag är 36: e snarare en armékår bestående av fyra infanteribrigader, en pansarbrigad och en helikopterbrigad. Det finns ingen striduppgift den inte kan lösa med största möjliga eldkraft tillgänglig. Staben är stationerad i Austin, Texas.



* Nationalgardets divisioner sattes upp i ett kluster. Exempelvis: 34: e infanteridivisionen bestod av nationalgarden från Minnesota och Utah, 35: e divisionen kom från Kansas, Missouri och Nebraska, 37: e från Ohio etc.

** Under första världskriget opererade amerikanska armén sammanlagt tre arméer i Europa, med en fjärde på ritbordet.

*** General Lesley McNair, en sorglig skrivbordsfantom som plågade de amerikanska mekaniserade förbanden i egenskap av pansarinspektör med regler och system för stridsvagnar skulle föras i strid. McNair bombades dock bort i augusti 1944 av eget flygvapen när han bevistade fronten under den amerikanska utbrytningen ur Normandie. Han var en av fyra fyrstjärniga generaler som stupade under andra världskriget. Patton lär ha höjt ett glas till hans ära.


**** Dahlqvists föräldrar var immigranter från Dalsland. Han talade flytande svenska och hade innan kriget tjänstgjort som militärattaché i Sverige. Han gick i pension som fyrstjärnig general och chef för Continental Army, d.v.s. samtliga reguljära arméförband hemma i USA. Kuriosa: Hans hustru, Ruth, föddes 17 dagar efter sin man och hon avled också 17 dagar efter honom. 

torsdag 17 mars 2016

Välvillig fanflykt


Det var februari 1945, sista krigsåret, och bakom ratten på en Kübelwagen körde överstelöjtnanten vid Luftwaffe, Josef Ritter von Gadolla, genom ett nattmörkt Thüringen på väg till sitt nya kommando. Den fyrtioåttaårige tidigare infanteristen och alpjägaren från Graz i Österrike hade fått i uppdrag att ta befälet över försvaret av staden Gotha mot de snart anstormande amerikanska styrkorna. I bröstfickan till sin uniform brände brevet från självaste Führern, med ordalydelser som Festung Gotha i den verklighetsfrämmande retoriken. Thüringens ökände gauliter, den tidigare ställföreträdande rustningsministern Fritz Sauckel, hade dessutom sina ogillande ögon på honom. 

von Gadolla hade varit för gammal att bli stridspilot, så när det nya kriget började blev han stridslednings- och stabsofficer i flygvapnet istället. Han var av italiensk, nobel familjebörd, hans mor hade varit en fanatisk polsk katolik, så sann till sin bakgrund var von Gadolla en djupt religiös man. Han hade tagit sitt nya befäl med tacksamhet, chansen att komma bort från den instängda staben, med alla alla generalerna och partiledarna. von Gadolla hatade nazisterna, han betraktade dem som barbarer från norr och nu hade han plötsligt möjligheten att styra över sitt öde. Överstelöjtnanten vid Luftwaffe hade för avsikt att kapitulera med sitt befäl och rädda Gotha, rädda livet på sina män. Kriget var över, det var bara en fråga om att ta det till sig eller inte*.

von Gadolla

Han körde genom natten eftersom inte ens en litet måltavla som han kunde färdas dagtid längre. Luften var full av amerikanskt attackflyg, som i jättelika formeringar vrålade över landskapet på låg höjd, så att träden buktade sig, på jakt efter något lämpligt att skjuta bort. von Gadolla, om någon, visste om detta bara allt för väl. Borta i väster, endast några veckor bort, vältade sig Pattons tredje armé framåt, i själva verket elitdivisionen 4th Armored, rakt mot Gotha. Thüringen var viktig för det allt trängre och längsmala Nazityskland. Hitler hade identifierat delstaten som Tysklands veka midja, här kunde fienden klippa nationen i två delar. Det fick bara inte hända, som om von Gadolla brydde sig. Han skulle göra sig fri och ta tusentals oskyldiga med sig.

Uppbyggnaden av det lokala försvaret av Nazityskland var en separat organisation från den reguljära krigsmakten och involverande delstats- och kommunadministration, med nazistpartiet som skuggförvaltning. Varför han, en flygvapenofficer, var chef berodde på att luftvärnet var centralt organisationen, bemannat av frivilliga, ledda av f.d. aktiva soldater och befälhavare från det vapenslaget. Luftvärn kunde även fungera som pansarvärn och artilleri. Fotfolket bestod huvudsakligen av Volkssturm, hemvärnet, men även frivilliga, ibland även utkommenderade civila, t.ex. Hitlerjugend, för fältarbeten. von Gadolla ersatte i sin nya tjänst en överste ur Luftwaffe, von Reckow, och han hade ett par, tre tusen man till sitt förfogande. Han fortsatte, som om ingenting hade hänt, arbetet med att befästa landskapet direkt väster om Gotha. Detta gjordes för att upprätthålla en vision av motståndsvilja, samt att hålla folket sysselsatta. Hans ställföreträdare, major Graf Heinrich zu Brandis, var den förste von Gadolla talade klarspråk med och han var helt med på noterna.

Gotha

Det existerade två större militära installationer i Gotha. I en gammal porslinsfabrik höll Waffen-SS en underhållsdepå, bemannad av kronvrak, d.v.s. sårade SS-soldater. Dessa utgjorde inget hot mot befälhavarens defaitistiska planer. Annat var det med en kapten ur Luftwaffe, Erich Wendler, tillförordnad chef för en ungersk pilotskola belägen på ett mindre flygfält utanför staden. Han hade inte för avsikt att lyda order från von Gadolla, utan fullföljde sitt uppdrag att spränga flygfältet. Under en månads tid patrullerades fältet, med fientlig attityd, av ungerska flygtekniker innan uppdraget fullföljdes. Däremot slog Wendler inget larm uppåt i hierarkien. Hans åtgärd var ett resultat av de order om brända jordens taktik, en del i Hitlers s.k. Nero-order, som även von Gadolla hade erhållit. Dessa satte ytterligare press på hans planer.

En försvarskommitté hade enligt stående order etablerats i staden. Den bestod bl.a. av borgmästaren Fritz Schmidt, den nazistiske kretsledaren Wilhelm Busch och generalmajoren vid polisen, tillika SS-Obergruppenführer Paul Hennicke. von Gadolla hade närmat sig dem försiktigt, men med amerikanernas övergång av Rhen hade han lyckats få dem på sin sida, vilket var en unik bedrift. De flesta tyska städer och kommuner valde att förhålla sig neutrala i slutet, men detta skedde som regel när de ställdes inför faktum, att fienden stod vid stadsmuren. De lokala politikerna och tjänstemännen hade ställts mellan sitt ansvar som civilförsvarspliktiga och nazisternas Führerbefehl. När allt var slut flydde som regel nazisterna långt innan det verkligen var akut. von Gadolla hade lyckats i ett tidigt skede få till en hemlig överenskommelse med både parti och SS om kapitulation i syfte att rädda liv.

Ung med hustru

Problemet var det sönderfallande tyska systemet. Ju längre tiden gick, desto fler lokala fanatiker som skulle kunna göra skada. Staden Gotha måste upprätthålla ordningen medan samhället rasade samman omkring dem. En väsentlig stressfaktor infann sig i början av april 1945, då retirerande, eller flyende, tyska förband drog förbi i allt större antal. Gotha ställde givetvis sjukvård och fortskaffning till förfogande under ständigt ökande tryck, samtidigt som de hävdade sin oberoende försvarsorganisation. von Gadolla hänvisade enkommande befälhavare med sina enheter till den reguljära armén. Ännu så länge var det ingen som motsade detta, det var fortfarande en regelrätt order. Samtidigt ökade de allierades aktiviteter i luften och stadens militära installationer bombades. Antalet röda kors och vita skynken på taken tilläts i allt större antal, vilket givetvis utgjorde ett problem. Den helt bisarra frågan i sammanhanget var – skulle amerikanerna hinna hit i tid?

Den 3 april ljöd sirenerna över staden. Rapporterna talade om amerikanska pansarstyrkor enbart några mil bort. Striderna kunde höras i horisonten. Försvarkommittén gav tillstånd till von Gadolla att tillsammans med finansborgarrådet Dr. Georg-Heinrich Sandrock fara till fronten i en bil med vit flagg. De kom inte långt, i samhället Brühl, strax nordost om Gotha, stötte man på en vägspärr upprättad av Waffen-SS. von Gadolla argumenterade sanningsenligt, att han på uppdrag av försvarskommittén i Gotha ämnade få till en skonsam övergång hos fienden. Huvudsaken var att Gotha strippats på hela sitt brandvärn, vilket var sant. Därmed var staden chanslös. Han nämnde dock aldrig SS-Obergruppenführer Hennickes position. Befälhavaren för spärren lät dem återvända, med en skarp varning – försök det där igen och vi skjuter er. Vid återkomsten med rapport dröjde det inte länge förrän ledarskiktet i staden, Schmidt, Busch och Hennicke flydde med familjer och ägodelar, de hade givetvis förberett detta.

Gotha ur ett amerikanskt bombsikte

Finansborgarrådet Sandrock, som i praktiken var ställföreträdande borgmästare, försvann även han. Ingen vet vad som hände honom, om han föll offer i kriget, begick självmord eller sköts av SS. von Gadolla var nu ensam i ledningen och goda råd var dyra. Han hotades direkt med avrättning av en officer ur Waffen-SS, vars illa åtgångna enhet hovrade i staden, när det gick upp för denne att von Gadolla kommenderat sina hemvärnsmän att bemanna sina positioner, men stå tillbaka. von Gadolla beordrade även samtliga reguljära förband ut ur staden. Antagligen räddade det honom eftersom åtgärden låg inom ramen för hans mandat. Soldater lyder order och så långt fungerade det. Med detta reste staden Gotha allmän vit flagg. Lakan hängdes ut från nästan varje fönster, eller spändes ut över taken, samtliga hemvärnsenheter och luftvärnsförband såg till att ha vita flaggor till hands.

Spridda enheter ur reguljära SS, som lydde Berlin enbart, dök så upp och började infiltrera staden för ta ner allt det vita. Den obehagliga frågan om staden skulle göra motstånd med sin vapenmakt, polis och hemvärn, gjorde sig påmind. På kvällen, fortfarande den 3 april, lämnade von Gadolla igen i bil, den här gången tillsammans med näste man i stadsledningen, en stadsarkitekt vid namn Müller-Kirschenbauer. Chaufför var en Ernst Rudolph. De körde nu med stor försiktighet genom striden, i motsatt riktning från retirerande tyska soldater i ett regn av amerikansk artillerield. Efter att ha avverkat två kilometer, under en tid då von Gadolla sårades av splitter i halsen, såg de soldater framför sig i mer ordnade förhållanden. I tron att det var amerikaner körde de fram, men det visade sig vara manskap ur en luftvärnsbataljon, som kom från Gotha och kände till von Godolla och hans syften.


De greps och ställdes inför två fanatiska löjtnanter som enklagade dem för fanflykt. Trots det upphetsade läget, med strider omkring dem, propsade de båda officerna att köra von Gadolla till Weimar för krigsrätt. Endast chauffören fick återvända. Medan flygsoldater körde den arresterade överstelöjtnanten väntade Gotha-borna på sitt öde. På förmiddagen den 4 april nådde enheter ur amerikanska 4: pansardivisionen fram till Gothas närhet. Staden hade utsatts för artillerield. En ny expedition för kapitulation planerades och en ung byråkrat, Günther Ewald, valdes att leda försöket. De behövde aldrig det. På kvällen anlände en tillfångatagen tysk officer tillsammans med amerikaner i jeepar och förhandlingar inleddes. Den natten avdelades flygbombningarna över Gotha till Nordhausen i norr istället.

I Weimar dömdes samtidigt överstelöjtnant Josef Ritter von Gadolla till döden i en rättsvidrig folkdomstol, snarare än krigsrätt. Müller-Kirschenbauer benådades, då man trodde på hans lögner att han försökt avstyra von Gadollas förräderi, han var ju partimedlem. Sin sista stund i livet tillbringade officeren från Österrike tillsammans med en präst, Leo Schramm, som var protestant, men som ändå hörde hans syndernas förlåtelse och gav honom sista smörjelsen enligt katolsk sed. Tillsammans gick de ut på fängelsets gård vid klockan sju på morgonen, den 5 april. Allt var i upplösningen, fängelset släppte ut sina intagna för att skona dem, dånet från kanoner och attackflyg hördes överallt. von Gadolla nekade ögonbindel och stirrade istället in i mynningarna till de ihoprafsade hemvärnsmän som nu sköt ihjäl honom.

Staden Gotha reste nyligen en minnessten till Josef von Gadollas ära, ett torg har varit uppkallad efter honom sedan tidigare, mannen som räddade staden undan förstörelse, räddade livet på tusentals människor och pliktade med sitt liv för detta.



 * Överstelöjtnant von Gadolla hade hörts av Gestapo i samband med attentatet mot Hitler den 20 juli 1944, angående hans samröre med general Erwin von Witzleben. Några bevis för hans eventuella deltagande kunde inte presenteras.

tisdag 15 mars 2016

Rysk-japanska kriget


Det här var ett kolonialkrig som rasade mellan åren 1904 till 1905. Två asiatiska stormakter, en gammal, Ryssland, och en ny, Japan. Två gåtfulla monarkier som brakade samman huvudsakligen på Liadonghalvön i nordöstra Kina, med staden Mukden (Shenyan), hamnstaden Port Arthur, man slogs också på det omgivande Gula havet, samt i vattnen kring den Koreanska halvön. Kriget handlade om geografiska ambitioner som kolliderade. Japans ockupation av Korea efter segern i det första kinesisk-japanska kriget 1894-95 hotade Rysslands behov att i öster göra något åt sitt evigt återkommande problem – permanent farbara hamnar. Den enda riktiga hamnen i öster, Vladivostok, blev ofta isolerad av packis.

Med ett kraftigt försvagat Kina tog man chanser på båda håll. Japans expansion västerut från Korea kolliderade därmed med Rysslands förflyttningar söderut, mot Port Arthur. Fruktlösa förhandlingar mellan dem hade pågått i nästan tio år.


Japan hade förutom Korea tagit Liadong, Mukden och Port Arthur under kriget mot Kina, men lämnat det tillbaka efter påtryckningar från Ryssland, Tyskland och Frankrike. Ryssland erhöll därefter båda positionerna genom leasing av Liadonghalvön under 25 år, bl.a. i syfte att anlägga ett stickspår från Transsibiriska järnvägen till Port Arthur. Detta kunde bl.a. göras som ett resultat av det kinesisk-nationalistiska Boxarupproret 1899-1901, då St Petersburg lyckades framställa sig i bättre dager än västmakterna och Japan. Japan protesterade mot uppgörelsen och fick medhåll av Storbritannien, som nu lierade sig med varandra. Japan behövde bygga vidare på sin flotta och världens största sjömakt kom nu till god hjälp. Fyra nya japanska slagskepp lät sig byggas på brittiska varv. Samtidigt förlade Ryssland 150 000 soldater mellan Mukden och Port Arthur, de skulle komma att bli fler.

Rysk-japanska kriget har kallats ett preludium till första världskriget. Det stämmer på så vis att det fanns mycket att lära för världsmilitarismen i 1900-talets inledning, om man förmådde att se med öppna ögon. Militärtekniskt var detta krig helt i fas med 1914 års krigsöppning. Handeldvapen, kulsprutor, artilleri var desamma. Till havs hade den s.k. Dreadnaught, pansarslagskeppet, slagit igenom. De skulle växa till sig betydligt under de kommande tio åren, men strategi och taktik hade definitivt satt sig. Det som saknades var flygplan, ännu vid den tiden en närmast dagsaktuell företeelse. Däremot hade man tillgång till spaningsballonger. Ändå blev det rysk-japanska kriget ett påfallande rörligt krig, trots att skyttegravar också användes. Kanske skall man här tillägna de två kombatanternas gamla militärdoktriner en tanke. Gammal rysk traditionell, kavalleristisk framåtanda mot japansk Bushido. Det var två militärt aggressiva kulturer, med begränsad inlevelse för det enskilda livet, som konfronterades.


Med reserver i Sibirien och Manchuriet kunde amiral Jevgenij Aleksejev*, rysk befälhavare i öster, totalt räkna mellan en halv- och en miljon man till sitt förfogande. Chef för den ryska flottans slagskeppsskvadron i Stilla havet, otillräcklig för sitt ändamål och nu förlagd i Port Arthur, var viceamiral Stepan Makarov. De japanska marktrupperna avdelade för en ny invasion, inte fullt en halv miljon man, stod under markisen och fältmarskalken Oyjama Iwao, en av grundarna till den moderna japanska armén. Flottan leddes av marinchefen själv, en s.k. gensui, eller marskalk-amiral, Heihachiro Togo, en f.d. samurai som utbildats till sjökrigare i England. Japan hade de mindre, men modernare trupperna. Deras krigsmakt var ung och samtliga generals- och amiralspersoner hade deltagit i dess uppbyggnaden. De var kunniga, hungriga, nytänkande och de kände sina styrkor mycket väl. Både den blivande amiralen Isoroku Yamamoto och generalen Hideki Tojo tog sina militära examina lagom till rysk-japanska kriget. Som ung löjtnant förlorade Yamamoto två fingrar på vänster hand i strid.

En som däremot var mitt i karriären var den ståtlige överstelöjtnanten från Finland, Gustav Mannerheim. Han lämnade frivilligt Chavalliergardet i St Petersburg för att bli motsvarande bataljonschef i 52: a dragonregementet Nezhin. Han befordrades senare till överste för kompetens och mod under de kommande striderna och skulle komma att leda irreguljära enheter på spionuppdrag. Den väldiga ryska armén hade, liksom deras flotta, inlett en modernisering sedan slutet av 1800-talet. Den var dock fortfarande reaktionär och i många delar direkt efterbliven, något de skulle lida av även tio år senare. P.g.a. arméns väldiga omfång var soldaterna illa utbildade. Endast ett fåtal elitförband höll internationell standard**, särskilt då innom det närmast heliga kavalleriet. För att bedriva krig nästan på andra sidan jordklotet vilade Ryssland tungt mot Transsibiriska järnvägen. Den fortfarande huvudsakligen enkelspåriga trafiken var en akilleshäl och skulle visa sig oförmögen att leva upp till de tvingande behov en massarmé i början av 1900-talet hade.

Port Arthur

Japan vilade däremot inte på hanen. Timmarna innan deras officiella krigsförklaring den 8 februari 1904, anföll flottan sin ryska motpart, ankrad i Port Arthur. Detta var klassisk japansk taktik. Tsar Nikolaj II var chockad, han hade blivit intalad av Stavka, generalstaben, att Japan inte skulle slåss. Ryssarna försökte protestera internationellt, men Japan använde Rysslands obefintliga krigsförklaring 1809 mot Sverige som förevändning och inget kom ut av ryssarnas diplomati. Försummelsen skulle kosta Ryssland mycket dyrt och deras egna krigsförklaring mot Japan kom först åtta dagar senare, vilket säger en hel del om sitautionen i St Petersburg. Läget var med ens svårt för ryssarna. Port Arthur var en formidabel fästning och marinbas, men för att kunna göra skillnad måste man kontrollera Gula havet och passagen ut förbi Korea. Detta hade japanerna för avsikt att hindra och de lyckades med detta från första stund. Med huvudsakligen jagare och torpedbåtar gjorde man djärva manövrer mot Port Arthur och lyckades sänka två av de tyngsta, ryska örlogsfartygen. Även om ryssarna kunde försvara sig i hamnen, hade de förlorat initiativet. I den uppkomna striden stupade amiral Makarov.

Den ryska flottan försökte bryta sig ut ur Gula havet och med sex slagskepp, under ledning av amiral Wilgelm Witgeft, gick man till anfall mot japanerna. Det var hopplöst och enda anledningen till att ryska flottan kom så pass lätt undan var att japanerna visste att tsaren kallat ut Östersjöflottan för en räddningsexpedition. Vad som såg ut som en japansk försiktighetsåtgärd, kunde lika gärna uppfattas som gillrandet av en betydligt större fälla. Utskeppningen av Östersjöflottan skulle dock ta en lång tid. Den drogs samman under amiral Zinovij Rozjesvenskij i lettiska Liepaja, men kom inte iväg förrän i november, ett fullständigt och fatalt misslyckande***.


Med Port Arthur engagerat kunde japanska armén åter landstiga på den koreanska halvöns sydliga kust, vid Inchon. Man intog Seol kort därefter och resten av Korea var återerövrat på mindre än två månader. Japanerna marscherade snabbt i nordostlig riktning, över Yalufloden, in i Liadong och Manchuriet. Ryssarna var inte förberedda och den gällande trenden under hela kriget, ett offensivt Japan mot ett defensivt Ryssland etablerades för resten av kriget. Ryssarna grävde ner sig och de japanska förlusterna ökade. I början av april 1904 var Port Arthur inringat både från land och från sjöss. Striderna om hamnstaden blev hårda, så också försöken av ryska trupper att från norr bryta belägringen. I augusti retirerade de ryska styrkorna norrut, till Mukden. Port Arthur var nu helt isolerat och garnisonen, under general Anatolij Stessel, gjorde vad han kunde under den kommande hösten.

Port Arthur kapitulerade den 2 januari 1905. General Stessel fattade beslutet utifrån ett hopplöst läge utan att konsolidera vare sig generalstaben eller tsaren. Efter att ha släppts ut ur fångenskap efter kriget ställdes han inför rysk krigsrätt 1908 och dömdes till döden. Domen ändrades till tio års fängelse. Senare benådades han av en pinsam tsar och tjänstgjorde i armén under första världskriget till sin död av naturliga orsaker 1915. Den Manchuriska vintern hade lagt sorti på striderna, men med Port Arthurs fall vände sig japanerna norrut och rörde sig mot Mukden. De visste att de måste slå den ryska armén i Manchuriet innan ytterligare förstärkningar anlände visa järnväg västerifrån. Vid slaget vid Sandepu, 25-29 januari, lyckades ryska trupper under den finländske generalen Oscar Gripenberg nästan bryta igenom japanernas front, men hindrades av försiktig, rysk taktik.


En månad senare utspelades den största landdrabbningen under det rysk-japanska kriget, slaget om Mukden, den 20 februari 1905. Det började som ett rent skyttegravskrig med långa artilleridueller och återkommande försök från båda sidor att med infanteri bryta igenom fiendens linjer, nermejade med kulsprutor, kartescher och minor. Totalt en halv miljon man var engagerade och en översikt av slagfältet gav samtliga närvarande observatörer en klar bild av nästa krig i Europa tio år senare. Det var japanernas aggressivitet som till sist bröt dödläget, med svåra förluster lyckades man skrämma ryssarna med hotet om överflankning, kringgående rörelser förbi de yttre flankerna. Allmän rysk reträtt blåstes och Mukden var förlorat. Japanerna tog 75 000 förorade soldater mot ryssarnas nästan 90 000 man, under 20 dagars strid.

Under tiden hade den ryska Östersjöflottan stävat runt jordklotet. Storbritannien hade varit till stor hjälp för japanerna, även om de inte direkt deltog i striderna****. Framför allt bidrog man med unerrättelser, vilket var betydligt enkalre för dem att finna i Europa, men nu också militärstrategiskt. Britterna vägrade att släppa ryssarna genom Suezkanalen och amiral Rozjesvenskij tvingades gå runt Afrika. Britterna fick igenom, med sin stora handelspotential, ett embargo mot kolförsäljning till ryssarna även i neutrala hamnar. Ryssarna måste ta med sig allt kol, totalt en halv miljon ton, vilket borgade för deras långsamma framfart. Även om det var en betydande enhet som var i antågande, sammanlagt 11 slagskepp, 6 kryssare och 9 jagare, plus lastfartyg, så var det en sliten och trött flotta. Man hade varit till sjöss i fem månader, med sporadiska, deprimerande rapporter från läget i Manchuriet. Besättningen var fullt upptagen med att skrapa rost, ransonerna var allt mindre och moralen allt lägre. Vid målet väntade amiral Togo tålmodigt med sin flotta i topptrim, 4 slagskepp, 27 kryssare, 21 jagare och 37 torpedbåtar. Japanernas tyngdpunkt på lättare fartyg var en stor tillgång för deras taktik. Den kommande striden skulle bli en kamp mellan rörlighet och eldkraft.

Amiral Tojo

Slaget vid Tsushima tillhör historiens mest uppmärksammade drabbningar till sjöss. Det var det enda utkämpade sjöslaget med moderna pansarskepp som innebar ett avgörande för ett helt krig. Det utkämpades invid Tsushimaöarna, som utgör skiljelinjen mellan Korea- och Tsushimasunden, d.v.s. vattnet mellan Japan och dagens Sydkorea. Målet för ryssarna var att nå Vladivostok, för att där återhämta sig. De hade i det läget kunnat valt att gå runt Japan och därefter via antingen Tsugarusundet eller La Pérousesundet, men spelade istället rakt i händerna på japanerna. Ryssarna var inställda på passage, medan japanerna aktivt sökte strid. Kontakt nåddes i dimma vid tretiden på morgonen den 27 maj 1905. Slaget öppnade vid gryningen, två timmar senare. Amiral Tojo attackerade genom att bryta ryssarnas linje västerifrån och sedan gira sina enheter i en vändning i sydlig riktning och därigenom bryta linjen en andra gång, nu från öster. Det var som amiral Nelsons manöver vid Trafalgar, gånger två.

Japanernas aggressivitet med en modernare flotta, i kombination med rörlighet, utgjorde skillnaden. Man behärskade telegrafen, som nu gjort entré till sjöss, bättre och man hade valt mer ändamålsenlig ammunition. Oavsett kaliber sköt japanerna huvudsakligen med spränggranater, som exploderade vid träff, medan ryssarna använde pansarbrytande ammunition. Detta innebar att japanernas eldgivning alltid åstadkom effekt vid träff, medan ryssarna hade problem med att överhuvudtaget träffa de mestadels mindre japanska fartygen. Den valda taktiken innebar också att under hela slaget besköts huvuddelen av den ryska flottan från fler än en riktning. Därefter följde skillnaden i träning och moral, medan japanerna sköt snabbare och med segervittring, kämpade ryssarna för sina liv. Resultatet blev en katastrof. Ryssarna förlorade 21 fartyg, varav 6 slagskepp. 4 500 ryska örlogsmän gick till botten, ytterligare 6 000 man togs till fånga, däribland amiral Rozjesvenskij. Japanerna förlorade tre torpedbåtar och 117 döda.


Tsushima knäckte till sist ryggen på den ryska björnen. Slutet hade nåtts dessförinnan, amiral Rozjesvenskijs misstag att gå den snabbaste vägen innebar bara ytterligare pålagor för den förnedrande förlusten. Innan ryssarna hann agera för en fredsuppgörelse tog dessutom japanerna den ryska ön Sachalin som ett sista pris. USA: s president Theodore Roosevelt samlade parterna till fredssamtal i brittiska Portmouth i augusti 1905 och ett avtal undertecknades den 5 september. Roosevelt erhöll Nobels fredspris för detta 1906.

Kriget innebar att Japan tog både Korea, Manchuriet och Sachalin, något som skulle få grava följder trettio år senare. Japan var nu definitivt en stormakt, deras nationalistiska självförtroende var på topp. En politisk utveckling från en modern parlamentarisk monarki till en militaristisk fasciststat inleddes härmed. För Ryssland innebar kriget en mycket svår vidräkning. De kommande åren innebar flera revolter, bl.a. med myteri i flottan. Endast ultravåld kunde hindra utvecklingen. För tsaren Nikolaj II var detta början till slutet. Det var inte bara det att ryska folket fick smak för revolution, hans eget folk, adeln och militären, började nu allvarligt tvivla på honom.


Världens militärer stängde det rysk-japanska kapitlet och tycktes glömma det illa kvickt. När första världskriget startade 1914, bl.a. med ett revansch-suget Ryssland, hade ingenting lärts, annat än att man måste skynda sig innan slagfältet stagnerade under trycket från kulsprutor och artilleri.


* Ett förhållande som existerar även i dagen ryska krigsmakt.

** Ryssarna hade aldrig problem med att göra en amiral till ledare även för arméstridskrafter, ett förhållande som upprepats vid flera tillfällen i historien.

*** Den illavarslande förflyttningen av den ryska Östersjöflottan innebar en förändring i svensk strategiskt tänkande under början av 1900-talet. Man blev kaxigare. Flera svenska befästningsverk förstärktes under den här perioden, inte minst bygget av Bodens fästning. Rop om återtagning av Finland skallade efter förlusten av Norge.


**** Ryska flottan lyckades dock beskjuta brittiska fiskebåtar på Nordsjön.