torsdag 28 april 2016

Casus belli


Det latinska ordet för krigstillfälle är casus belli och används ännu till våra dagar för det ögonblick då krig förklaras – vi har nått vårt casus belli. Definitionen för krig enligt internationell rätt är när organiserat militärt våld används för att nå politiska mål. Vanligtvis sker detta mellan stater, men förekommer även mellan etniska folkgrupper, nationella regioner eller grupperingar av politiskt och/eller religiöst motiverade människor (inbördeskrig). Nyckelfunktionen är det militärt organiserade våldet på båda sidor.

En stat, eller ockupationsmakt, som slår ut en civil folkmassa med militärt organiserat våld – inte polisiär – utför möjligen en krigsliknande handling, men det definieras inte som krig. Organiseras däremot upproret mot staten med militära medel, en väpnad motståndsrörelse, gerilla, organiserad terrorism, då är det snart per definition ett krig. Gränserna kan vara svåra att dra när väpnad konflikt övergår i krig och särskilt suddigt blir det ofta i inbördeskonflikter.

Zanzibar City skyline

Militärhistoriens minsta, eller snarare kortaste krig anses ha inträffat den 27 augusti 1896 på ön Zanzibar, vid Afrikas västkust, i dag en del av Tanzania. Kriget utkämpades under knappt 40 minuter och stod mellan å ena sidan den självutnämnde sultanen Sayyid Hamid ibn Bargash och hans trogna trupper, mot å den andra sidan Storbritannien och deras fortsatt lojala enheter ur den zanzibariska armén. Händelsen går under namnet Anglo-zanzibariska kriget.

Den direkta orsaken till konflikten var sultanen Hamad bin Thuwaynis bortgång två dagar tidigare, den 25 augusti. Sultanen hade varit pro-brittisk och London ville fortsätta på den vägen, så de favoriserade den lojale Hamud bin Muhammed som tronarvinge. Britternas framställan vilade mot ett fördrag tecknat 1886 mellan dem och sultanatet, att Storbritannien måste rådfrågas vid tronens koncession. Sayyid Hamid ibn Bargash, som var kusin till den avlidne sultanen, hade struntat i detta när han snabbt utropade sig själv till tronarvinge.

Sayyid hamid ibn Bargash

Det självständiga zanzibariska sultanatet hade existerat sedan 1858, då man med britternas hjälp klippte bandet med sultanatet av Oman, som härskat sedan 1698. På huvudön Unguja, eller Zanzibar Island, inrättade det nya sultanatet sin maktbas i huvudstaden Zanzibar City. Man lät uppföra ett palatskomplex vid hamnen, också det med brittisk hjälp, så även med uppsättandet och utbildningen av den zanzibariska armén. Hamnen övervakades av den bepansrade lyxjakten HHS Glasgow, byggt åt sultanen 1872.

Sayyid Hamid ibn Bargash, som även var misstänkt för att ha mördat sultanen, hade flyttat in i palatset direkt efter dödsfallet. Vid sin sida hade han i första hand den 1 000 man starka palatsvakten, en påtaglig maktfaktor på Zanzibar med sin tydliga anti-brittiska hållning. Till dessa slöt sig även delar ur armén, samt lojala och beväpnade civilister. Totalt räknade man till sist ca 2 800 man förskansade i palatset. Man hade också tillgång till ett par åldrade kanoner, kulsprutor, plus besättningen på HHS Glasgow.


Den brittiska konsuln på Zanzibar, Basil Cave, lät med brittiska Foreign Offices godkännande utverka ett ultimatum till Bargash den 26 augusti, att om han inte strök flagg och lämnade palatset innan klockan 09:00 dagen efter, den 27: e, skulle britterna inte kunna se någon annan möjlighet än att öppna eld. Bargash svarade negativt på detta och påtalade istället en diplomatisk lösning, då USA: s konsul på ön, Richard D. Mohun, sagt sig villig att medla i konflikten. Cave avvisade förslaget då Storbritannien inte kunde godkänna Mohun, huvudsakligen en affärsman, som diplomatisk officient för Förenta Staterna. Istället blev amerikanen den viktigaste källan för rapporteringen kring det kommande händelseförloppet.

Samtidigt drog britterna samman de styrkor man hade tillgängliga i och kring Zanzibar. Den viktigaste landstyrkan var 900 professionella askaris under den brittiska löjtnanten Arthur Raikes, som upprätthöll rangen av brigadgeneral i den zanzibariska armén. Två brittiska örlogsfartyg låg ankrade i Zanzibar Citys hamn, pansarkryssaren HMS Philomel och kanonbåten Thrush*. Under den 26 augusti anlände ytterligare två kryssare, HMS Racoon och HMS St George, flaggskepp i Cape and East Africa Naval Station. Från dessa landsteg ytterligare landförstärkningar i form av ett par hundra Royal Marines och beväpnade sjömän. Kommenderade hela operationen var viceamiral Harry Rawson ombord på St George.


Under natten till den 27 augusti smög den ankommande kanonbåten Sparrow, tillsammans med Thrush, in direkt framför palatset med sina kanoner, på ett avstånd mindre än hundra meter. När gryningen anlände stod Bargash inför faktum. Han var omringad. På land låg väl grupperade brittiska trupper med kulsprutor i befästa värn. I hamnen och på redden tronade en fruktansvärd övermakt i sjöartilleri. Den brittisktrogna polisen höll allmänheten på avstånd. Klockan 08:00 anlände ett meddelande från Bargash där han bad om parley, d.v.s. förhandling. Rawson och Cave svarade att först måste villkoren godkännas innan parley kunde accepteras.

Klockan 08:30 anlände ett nytt meddelande från den självutnämnde sultanen: – Vi har inte för avsikt att hala flagg, eller ge upp. Vi tror ej heller att ni kommer att öppna eld. På detta svarade Cave: – Vi önskar inte öppna eld, men om ni vägrar att göra som ni blivit tillsagda, så kommer vi definitivt att göra så. Vid 08:55, ombord på HMS St George, såg Cave och Rawson bistert på varandra, de hade sitt mandat, tärningen var kastat – de hade nått casus belli.

Sir Basil Cave

Palatset i Zanzibar City bestod av ett komplex av tre byggnader. Själva palatset, Beit al-Hukm, ett harem närmast kajen, samt det ceremoniella palatset, Beit al-Ajaib, ansedd som den första byggnaden i Afrika med elektriskt ljus. Klockan 09:00 öppnade britterna eld. Kanonbåtarna Sparrow och Thrush blåste unisont bort det lilla artilleri Bargash hade i första salvan. Samtliga örlogsfartyg öppnade upp mot palatset som snabbt höljdes i rök och damm. Fran land besköts återstående positioner av brittiskt infanteri. Det sköts tillbaka, men det skedde i panik och var hopplöst oorganiserat. Alla försök att flyende lämna palatset möttes med mördande verkanseld från kulsprutor och handeldvapen. I hamnen sänktes HHS Glasgow per omgående av flera direktträffar på nära avstånd.

Efter 38 minuter var striden, eller snarare beskjutningen, över. Palatset var sönderskjutet, haremet, som stått närmast kajen var utan tak och en hel sida hade rasat in. Ungefär 500 lojalister till Bargash låg döda och sårade i bråten. En brittisk sjöman hade sårats av en förflugen kula från palatset och blev därmed britternas enda förlustsiffra. Efter eld upphör lyckades ändå Bargash att fly. Han tog sig till Tysklands legation alldeles intill och bad om beskydd. Förhandlingar med britterna inleddes. Tyskarna hade för avsikt att sända upprorsmakaren till Tyska Östafrika. Cave gjorde klart att om Bargash så bara satte en fot utanför utanför tyskt territorium, skulle han gripas. Tyskarna löste detta i sin tur med SMS Seeadler, en kryssare ur tyska östafrikanska flottan som den 2 oktober hämtade Bargash.

HHS Glasgow

Storbritannien ställde palatset tillrätta och inrättade Hamud bin Muhammed som sultan. Muhammed skulle bli känd när han avskaffade slaveriet på den annars så ökända ön i det sammanhanget. Han styrde fram till sin död 1902, då äldste sonen, Ali bin hamid tog över. Sultanatet på Zanzibar avskaffades 1964 i samband med Tanzanias självständighet. Den kortlivade föregångaren till Muhammed, Sayyid Hamid ibn Bargash, greps av britterna 1916, när de invaderade Tyska Östafrika. Han levde ut sitt liv i exil, bl.a. på St Helena, men fick till sist återvända till Afrika där han avled i Mombasa 1927.



* En kanonbåt är inget fartyg, utan en vid den här tiden bepansrad, långsam farkost, bestyckad med en eller ett par artilleripjäser för bombardemang mot mål till lands.

tisdag 19 april 2016

Den siste hjälten


Central Intelligence Agency, CIA, skapades 1947 med det att president Harry S. Truman formellt skrev under lagen National Security Act den 26 juli det året. CIA var inte en direkt fortsättning av dess föregångare, Office of Strategic Services, OSS, vilket var en förutsättning för president Truman och hans anhängare i kongressen. Däremot kom givetvis de tunga personerna bakom OSS att påverka CIA: s utformning, men motsättningen mellan dem och Vita huset blev en avgörande faktor. Motsättningen grundades i synen på den nya organisationens offensiva roll i efterkrigsvärlden. OSS, som en krigsorganisation, hade företagit en mycket aktiv, eller aggressiv underjordisk verksamhet i samarbete med motståndsrörelser och gerillaarméer mot Nazityskland och dess axismedlemmar, samt Japan. Truman önskade att avsluta den delen, nu när kriget var slut. Kommunismens globala aggression och Koreakriget grusade dessa visioner.

Truman hade lagt ner OSS i september 1945. Dess organisation upphörde och alla medarbetare gick, liksom större delen av den amerikanska krigsmakten, över till annan verksamhet, huvudsakligen civil sådan. De tunga personerna bakom OSS var Allen Dulles, vars bror, John Foster Dulles, blev utrikesminister under Trumans efterträdare, Dwight D. Eisenhower, något mycket väsentligt i sammanhanget, men framför allt var det William J. Donovan, framträdande federal jurist och generalmajor i armén. Det är honom denna text skall handla om, av fullständigt uppenbara skäl, mannen som president Eisenhower kallade – the last hero.


Han kallades även Wild Bill p.g.a. hans förnamn och vild, det var han. Faktiskt, han var en av de mest framgångsrika personerna i amerikansk historia, och det vill säga inte så lite. Vilde Bill gjorde en lika formidabel militär karriär som civil sådan, blev som reservofficer general från bakom ett skrivbord. Hans bravader från föregående krig blev samtidigt till film, Fighting 69th, med James Cagney. George Brent spelade Bill. Han blev det amerikanska underrättelseväsendets fader och strävade efter att bli USA: s första katolska president. William J. Donovan är den ende amerikan som erhållit de fyra största utmärkelserna nationen kan erbjuda – Medal of Honor, Distinguished Service Cross, Distinguished Service Medal och National Security Medal.

William Joseph Wild Bill Donovan föddes på den första dagen av 1883, i Buffalo, New York. Hans föräldrar var immigrerade irländare från Cork och Ulster. Smeknamnet fick han när han spelade framstående Football för Colombia University. 1905 tog han sin juristexamen och gick direkt till Wall Street, Manhattan. Samtidigt erhöll han även kommission som löjtnant i reserven och det säger en del om Donovans karraktär att han 1912 självmant ledde skapandet av en ny s.k. Troop, d.v.s. ett kavallerikompani under New York National Guard. 1916 mobiliserades och federaliserades detta kompani för deltagande i straffexpeditionerna mot Pancho Villa utmed den mexikanska gränsen. Vid USA: s inträde i första världskriget året därpå satte Donovan upp den första bataljonen ur 165: e regementet, 42: a infanteridivisionen – Rainbow Division. Detta regemente var den federala versionen av vad som tidigare varit det berömda 69th New York Volunteers, med rötter tillbaka till den amerikanska revolutionen och som fienden, general Robert E. Lee, imponerad döpte till Fighting 69th vid Gettysburg 1863*.


Wild Bill Donovan var en av USA: s mest framträdande officerare under första världskriget. Tillsammans med Fighting 69th tillhörde han amerikanska arméns absoluta spjutspets. Som överstelöjtnant erhöll han Medal of Honor efter att vid Landres-et-St. Georges, i oktober 1918, lett flera närmast omöjliga anfall över ingenmansland mot överväldigande odds, själv sårad i benet av kulspruteld. Vid krigsslutet befordrades Donovan till överste och återvände till Manhattan, New York, marscherande i täten av den väldiga segerparad staden gav sina mannar i ett regn av konfetti och pappersremsor.

1922 blev han av president Warren G. Harding utsedd till US Attorney for the Western District of New York, en position i vilken han visade sin fallenhet för federalt maktutövande. Han var en av de främsta jägarna av alkohol under förbudstiden och gjorde sig illa omtyckt i vida kretsar, inte minst bland egna bekanta, genom att iscensätta stora polisräder mot olika tillhåll och hemliga lager. Donovan var hotad till livet, utan möjlighet till stadigvarande federalt beskydd. Han bar därför sin armépistol i axelhölster och det var nog inte många som vågade sig på honom. 1924 utsågs han av president Calvin Coolidge till assisterande US Attorney General under Harry M. Daugherty, en man som snart skulle tvingas avgå p.g.a. korruptionsanklagelser. Han sökte även Public Office under 1920-talet, men misslyckades i val till både Lieutenant Governor of New York 1922 och som Governor of New York 1932.

OSS i Norge vid krigsslutet

Politiskt var Donovan republikan, men han var ingen Harding eller Coolidge, utan snarare en Hoover med en twist. Där fanns ett starkt auktoritärt drag i hans politiska åsikter och under 1930-talet skulle han resa till Europa vid flera tillfällen och möta bl.a. den italienske diktatorn Benito Mussolini, en man och hans idéer som lämnade intryck hos den potente amerikanen. Trots ett fortsatt engagemang i det republikanska partiet blev han tidigt en nära förtrogen till Franklin D. Roosevelt, något den senare skulle komma att använda sig av när han blev president 1933. Donovan var övertygad om att ett nytt storkrig var i antågande i Europa, en åsikt han byggde på sunda slutsatser och som han uttryckte tidigare än de flesta, något som imponerade mycket på Roosevelt. När kriget väl startade i Europa 1939 knöts han till sin gamle vän, US Secretary of the Navy Frank Knox. Donovan blev därmed en nyckelperson i Roosevelts hemliga underhandlingar med Winston Churchill rörande Storbritanniens fortsatta motstånd mot Nazityskland under 1940. Samtidigt släppte Warner Brothers sin Fighting 69th med James Cagney och George Brent.

En helt ny amerikansk underrättelsetjänst blev nu Donovans käpphäst och den 11 juli 1941 utsågs han till Coordinator of Information, COI, själva embryot till vad som nu skulle komma. Man öppnade kontor på Rockefeller Center, våningen ovanför brittiska MI6: s New York kontor. Donovan stod nära Chuchill och Stewart Menzies, chefen för British Secret Service, och han modellerade sin organisation på det nya brittiska SOE, Special Operations Executive. En bred, övergripande underrättelsetjänst med fokus på spionage, sabotage och samarbete med lokala motståndsrörelser. Donovan mötte givetvis på motstånd, från militären och särskilt J. Edgar Hoover och FBI, som inte hade för avsikt att förlora sitt nära på monopol på kontraspionage. Wild Bill hade här fördelen av att backas upp av Vita huset, FDR gillade att ha en närstående person in the know, som han kunde ringa när som helst.

Under 1942 förvandlades COI till OSS. Donovan återtog sin kommission som överste i armén, men befordrades snart till brigadgeneral och 1944 till generalmajor, hans slutliga grad. OSS utvecklades till stora delar oberoende från övriga stridskrafter under kriget, i nära relation till det kommande Pentagon och den allierade ledningen på högsta politiska nivå. OSS: s program var betydligt större än britternas motsvarighet och amerikanska agenter poppade upp överallt, från svenska Lappland, till bergen i Balkan och Paris gator, till Kina, Sydamerika och Afrika. Man rekryterade från krigsmakten, men än mer direkt från toppen av USA: s lärosäten. Var man ung och hade huvudet på skaft, en stark patriotisk ådra och sökte äventyret, då var OSS svaret. Några av efterkrigstidens smartaste och mest framgångsrika personer i den anglo-amerikanska världen har en bakgrund i OSS eller SOE.

OSS på Balkan

General Donovan bidrog också till att utveckla den amerikanska krigsmaktens s.k. Special Forces. Även detta skedde med brittisk förlaga, då i första hand Commandos. Dagens Navy Seals, Delta Force och i högsta grad Green Berets har sin grund i detta arbete under andra världskriget. OSS krävde dessa för sin verksamhet och de fungerade också som rekryteringspooler av militära instruktörer och s.k. Wet Boys, attentatsmän och kontraktmördare.

Donovan var amerikansk patriot, inte tu tal om detta, men på samma sätt som hans politiska flöjel var av teflon, så var också hans patriotism av liknande virke. Hans syn beslöjades ofta av auktoritära ideal och precis som FDR hade han svårt att identifiera det sovjetiska hotet fullt ut. OSS lade kraft på att granska Sovjetunionen, de hade gott om folk på plats, men Donovans ledarskap innebar snarare ett stöd för FDR: s undanflyende attityd gentemot Stalin. Det var inte OSS som i första hand såg den röda faran i krigets skugga, den rollen skulle i första hand spelas av den amerikanska arméns underrättelsetjänst och då särskilt deras signalspaning, föregångaren till dagens National Security Agency, NSA.

Det är mycket p.g.a. detta som amerikansk anti-kommunistisk underrättelseverksamhet skedde bakom kulissen av den stora, officiella omstöpningen av OSS till CIA, och inte poppade upp på ytan förrän i början av 1950-talet. När så skedde var det i händerna på en överambitiös suput till senator, Joseph McCarthy, och det hela fick en inkompetent, smått löjeväckande framtoning. Donovans och Dulles dominans i den amerikanska underrättelsevärlden, framför allt i samband med president Trumans strävan att avpolletera dem, vid slutet av 1940-talet, bär en stor skuld till detta fenomen.


På ytan återgick Donovan till sin framgångsrika juridiska karriär efter kriget. Han arbetade med Nürnbergrättegångarna som sakkunnig och som assistent till den amerikanske chefsåklagaren Robert H. Jackson. På Wall Street var han kung i egenskap av grundare till en av Manhattans mest framgångsrika advokatfirmor. Den gjorde honom till mångmiljonär. President Eisenhower använde honom flitigt i underrättelsefrågor och skulle därmed spela en betydande roll i USA: s framgångsrika underjordiska krig mot kommunismen i världen. Det var viktigt eftersom Eienhower, som den general han var, för allt i världen ville bekämpa den röda farsoten utan att starta öppet krig, d.v.s. klassisk republikansk utrikespolitik. Det var i detta arbete som Donovan 1953 utsågs till ambassadör i Thailand, en mycket strategisk placering vid den tiden.

Wild Bill Donovan avled 76 år gammal 1959. Han begravdes på Arlington National Cemetery i Washington DC med all pompa och ståt. President Eisenhower höll tal.



* Fighting 69th existerar fortfarande i New York National Guard och deltar regelbundet i amerikanska arméns operationer världen över.


Läs mer:


lördag 9 april 2016

Tre marskalkar och det franska stålet


För Frankrike blev första världskriget ett stort trauma. Hela den nordliga delen av landet var ockuperat efter en hård och självuppoffrande strid nästan vid huvudstaden Paris portar. En bred remsa av franskt territorium, från Schweiz till Engelska kanalen, förvandlades till en stridszon ingen sett maken till i mänsklighetens historia. Industriell krigföring kolliderade med uråldrig taktik i en sista, gigantisk kraftprövning, det fruktansvärda skyttegravskriget. Enorma arealer land förstördes till oigenkännlighet och har egentligen aldrig återhämtat sig. Miljoner människor dödades.

Den franska armén tvingades lära sig det nya krigets blodiga verklighet mitt i dess väg. Man plöjde ner sin dåvarande stående styrka, samt nästan alla reserver, ett par, tre miljoner man i ett tyskt stridsanslag de i princip var helt oförberedda på. Ut ur det första halvårets katastrofer, hösten 1914, steg en ny armé fram, stridshärdad, stenhård och cynisk. I relation till den tid de verkade i och dess grymma målsättning, kanske den bästa armé man någonsin haft. Fransmännen lärde sig den nya verkligheten bättre än britterna, som dröjde länge med att omsätta en huvudsakligen kolonial polisstyrka till en modern massarmé.

Det var allt från uniformer, till vapensystem, till taktik och strategi. Mest av allt var det en fråga om inställning, om moral och stridsvilja. Det har sagts att fransmän i första hand slåss för äran och att när äran väl är överstökad, då har man svårt att förlika sig med nödvändiga resurser som plikt och djävlar anamma. Mycket i fransk militärhistoria tycks bekräfta den nedsättande beskrivningen, men det stämmer inte här, inte under första världskriget. En sak hade man redan, ett dogma kallat élan, d.v.s. hänförelse.

Joffre

Élan hade varit franska arméns ledord sedan den förödande förlusten i fransk-tyska kriget 1870. Militären hade klagat på bristande aggressivisitet mot preussarna. En ny skola skapades där initiativ, offensiv och avancemang bultades in till ett slags muskelminne för alla kadetter. Nästa krig mot le Bouche skulle vinnas genom att slå dem tidigt med överväldigande aggressivitet. Detta skapade ett aktivt och beslutsamt tänkande hos de franska militärerna. Det är dock en sak att vara mentalt förberedd, en helt annan är det att omsätta tidigare funktioner till något helt nytt och okänt. Till det krävdes militära gestalter redo att axla denna uppgift.

Fram i historien stiger tre franska generaler, senare marskalkar, som var för sig kom att betyda oerhört mycket för den franska armén metarmosfos mitt under det brinnande första världskriget. Tre mycket olika karraktärer, två av dem direkt udda i sammanhanget, endast en var detta élan och i hans fall personifierade han den. Generalerna i fråga var Joseph Joffre, den osannolike generalstabschefen, Philippe Pétain, hjälten vid Verdun, och så Ferdinand Foch, den knallhårde Maréchal Élan.

Joseph Jacques Césaire Joffre, född 1852, blev chef för den franska generalstaben, d.v.s. arméns överbefälhavare, 1911. Han blev det genom kompromiss i en uppslitande politisk och militär kamp om vem som skulle ha posten, efter det att marskalk Victor-Constant Michel fått foten då han efter bara några månader ifrågasatte generalplanen för att besegra Tyskland. Joffre var något så ovanligt som kommen ur ingenjörstrupperna, alltså varken infanteriet eller kavalleriet. Han beskrevs som en brummande morfarstyp, men med huvudet på skaft – han var ju ingenjör. Det var på hans axlar som vikten av första världskriget lades 1914. Han antog utmaningen med konstruktiv kyla.

Joffre misslyckades med att stoppa den tyska anmarschen, élan kastades ut genom fönstret, nu gällde det att rädda nationen till varje pris. Han förstod sig inte alls på den brittiske generalen John French, krävde mera stake från honom. Joffres styrka under dessa fruktansvärda veckor, när korthuset rasade och soldater stupade i tiotusental varje dag, var Human Resources, hans förmåga att välja generalerna som skulle överta ansvaret där andra fullständigt misslyckats. Hans antagligen främsta beslut kom 1916. Tyska armén satsade på ett kort, att från nordost, via det befästa området vid Verdun, till sist ge den väldiga högerkroken från Belgien en slutknorr direkt mot Paris. Parisborna kunde höra kanonerna, paniken osade i luften, då plockar Joffre fram den enda han ansåg skulle kunna göra en skillnad – det var ett märkligt, men ändå logiskt val.

Pétain

Henri Philippe Benoni Omer Joseph Pétain, född 1856, hade som överste egentligen förberett sin pension innan kriget. Han var en omtyckt lärare och bl.a. den unge Chales de Gaulle hyllade honom. Alls ingen vän av élan lärde Pétain ut teorin att främst eldkraft, tillsammans med rörlighet och topografi vinner slaget. Detta hade antagligen hindrat honom i karriären och den evige, men mycket amoröse, ungkarlen hade köpt ett hus vid kusten och införskaffat en sekatör till sin trädgård, när kriget kom. Joffre behövde allt dugligt folk han kunde få tag i och han kände Pétain bara allt för väl för att glömma honom.

Pétain avverkade snabbt ledarskapen för division och kår och blev lagom till den antagna tyska anfallet chef för franska andra armén, i mitten, framför Paris. Verdun blev hans nyckelposition och hans fallenhet för taktik skulle tjäna honom väl. Lugnt och samlat organiserade han sina trupper. Han ledde från fronten, ingav trupperna stort förtroende. Det var den franska eldkraften, det superba franska artilleriet, som vann segern vid Verdun. Under vidriga förhållanden lyckades man hålla tyskarna stången. Den franska framgången 1916 var helt och hållet Pétains förtjänst. Det blev nu aktuellt för honom att ta över hela armén när man nu bestämt sig för att avsätta den till marskalk nyss befordrade Joffre. Det blev inte så, utan i ett svajigt ögonblick gick stafettpinnen istället till general Robert Neville.

Under dessa två år av förödande strider hade han hållts i bakgrunden, Joffres gamle vän och en viktig kugge i hans försvarsfront mot tyskarna. En general på allas läppar, en hetssporre och fanatiker, en trofast ledare som sporrat reserverna och hållit Pétain om ryggen med sin nionde armé under slakten vid Verdun.

Ferdinand Jean Marie Foch, född 1851, saknade stridserfarenhet inför kriget. Precis som Pétain hade han varit en framgångsrik militärakademiker och teoretiker. Foch predikade élan i hela dess anda och mening, aggressivitet var hans rättesnöre. Han var dock ingen tyrann, utan hade soldaternas förtroende. När nu general Neville misslyckades exakt med detta och i skuggan av skyttegravskrigets slösaktiga försök till avancemang tappade greppet över sina män, så stod det klart att andra kvaliteter var nödvändiga. Pétain fick sin rättmätiga position under en kort tid, lagom för att med sitt lugn och sin reson skapa moral och, ja, élan hos soldaterna. Reson kom också tillbaka till den franska ledningen och ententens målsättningar. USA hade kommit med i kriget. En gemensam strategi för att slutligen slå Tyskland måste skapas. Pétain ansågs inte vara mannen för detta, någon mera aggressiv, men också med diplomatisk förmåga skulle nog krävas. Att Frankrike hade ledaskapet var självklart för alla.

Foch

Marskalk Foch, nu även med titeln Généralissime, blev i mars 1918 överbefälhavare över ententens styrkor i Västeuropa, så även i Italien. Det var inget direkt ledarskap, utan mer i formen av samordnare av de väldiga arméerna. Foch visade sig snabbt instrumental i nödvändigheten att bryta igenom fronten och jaga tyskarna tillbaka till varifrån de en gång kommit. Han ledde försvaret vid tyskarnas stora anfall samma sommar och lyckades utnyttja deras misslyckande till en framgångsrik motoffensiv, som sedan ledde till 100-dagarsoffensiven och krigets slut. Utan Fochs fokus och övergripande ledarskap hade det inte fungerat så väl som det till sist gjorde.

De tre marskalkarna, Joffre, Pétain och Foch, blev otroligt stora folkhjältar i Frankrike efter kriget. Foch blev också utnämnd till Fieldmarshal i den brittiska armén. Joffre drabbades vid krigsslutet av spanska sjukan och överlevde med nöd och näppe. Han fortsatte att vara en offentlig person, bl.a. som medlem i den franska akademin, han skrev faktiskt poesi och två band självbiografier. Han avled 1931. Foch hamnade i stutabåset direkt efter kriget p.g.a. sitt motstånd mot att låta tyskarna komma undan med kapitulation. Han var inte den ende militäre ledaren som ansåg att man borde ha jagat dem ända in i Tyskland och besegrat dem i grunden, både fältmarskalk Sir Douglas Haig och general John Pershing delade den uppfattningen. Foch var dock den mest uttalade. 1919 sa han att det inte var en fred man skapat, utan endast 20 år av vapenvila. Han fick rätt så när som på 63 dagar. Foch avled 1929, en mycket aktad man.

Så var det Philippe Pétain. Av de tre var han den som blev mest känd och älskad – hjälten från Verdun, marskalken som räddat Frankrike när allt såg som mörkast ut. Han fortsatte som arméns ålderman under 1920-talet i funktionen som inspektör. Han var med och grundade idén till Maginotlinjen innan han formellt gick i pension 1931, 75 år gammal. Charles de Gaulle stod honom nära hela tiden som en trogen assistent, han döpte en av sina söner efter sin hjälte och föredömme. De föll senare ut med varandra över en bok han menade att han spökskrivit åt marskalken. Under 1930-talet började Pétain göra politiska uttalanden, särskilt i militära och allmänna säkerhetsfrågor. Han anklagade regeringen för att inte ta försvaret på allvar och han gick till storms mot socialismen. Pétain började uttrycka extrema högeruppfattningar om värdet av demokratin om den endast gav socialister och liberaler politiskt utrymme.

Verdun

När andra världskriget startade flockades många kring den fortsatt vitale och stridbare Pétain. När Tyskland åter igen attackerade Frankrike och krossade allt motstånd, ställde sig Pétain upp och deklarerade sig som garanten för det fortsatt oberoende Frankrike, den s.k. Vichyregimen i södra landet. Majoriteten av fransmännen köpte inte den förklaringen och liksom Vidkun Quisling hade hjälten från Verdun sålt ut sitt fosterland för nationalsimens skull – hur man nu lyckas med det.

Pétain blev förrädare och en avskydd man. Han dömdes till döden efter kriget, men straffet omvandlades till livstids fängelse p.g.a. hans höga ålder. Han levde sina sista dagar i citadellet på Ile d’Yeu, en ö utmed Atlantkusten, utanför Vendée. Han avled 1951, 95 år gammal och begravdes i all tysthet på ön.


Även det i tysthet, president Charles de Gaulle började en bit in på sin styrestid att varje år vid Pétains födelsedag, den 24 april, lägga en enkel, röd ros på Verdunmonumentet. Det skedde tidigt om morgnarna och länge var det endast säkerhetspolisen som kände till det. Åtgärden blev en tradition bland kommande franska presidenter. Den siste som gjorde det var Jacques Chirac. Verdun är alltid Verdun i fransk militärhistoria.

lördag 2 april 2016

Den bruna eminensen


Martin Bormann var det närmaste Nazityskland kom till en Stalin, men utan maktövertagandet. Bormann var inte intresserad av den absoluta toppen, han förstod att utöva massiva maktbefogenheter direkt under den. På så vis var han lik Heinrich Himmler, enbart betydligt mer subtil – och mäktigare. Han var Nationalsocialistiska arbetarpartiets generalsekreterare, chef för partikansliet i Berlin, till sist med ministers grad. Han var Reichleiter, d.v.s. ställföreträdande partiledare och de facto alltid Hitlers Förste privatsekreterare, med eller utan officiell titel. Nazistpartiets gigantiska ledarskikt kallades ofta Den bruna eminensen p.g.a. uniformernas färg, Martin Bormann bar det epitetet som person.

Han var något av en sociopat, med ett gravt kriminellt förflutet, dömd för medhjälp till mord innan han blev medlem i partiet. Han var brutal, men intelligent, s.k. streetsmart. Bormann var absolut lojal mot Hitler, men kritisk och diskret våghalsig bakom hans rygg, brukade plåga Eva Braun med grova insinuationer rörande hennes privatliv med führern. De övriga gubbarna i eminensen, råbarkade alter kämpfer, älskade det och vrålade av skratt. Hitler gjorde inget för att hindra det. Hans lojalitet mot Bormann i sin tur, baserades på samma rustika relation som till de andra i eminensen. Som med Napoleon, var de hans fanjunkare, män tacksamma till honom för deras karriärer, ingen av dem med mycket högre skolning än han själv, män han kände sig trygg med. Bland dem var Bormann den mest hänsynslöse och effektivaste.


Hans bakgrund var medelklass, från dåtiden Preussen, född år 1900 i Wegeleben, dagens Sachsen-Anhalt. Familjen var uppstyckad. Fadern, posttjänsteman, avled när han var tre, två halvsyskon sedan tidigare, två blodssyskon, styvfar. Tidigt visade han tendenser mot asocialt ledarskap, översitteri, mobbing. Efter realen läste han handel inom jordbruk, studier som avbröts av värnplikt 1918. På första världskrigets sista dag anmälde han sig till artilleriet. Följdaktige blev det aldrig någon strid för Bormann, men han hölls kvar i kasern till början av 1919. Han muckade och började arbeta inom jordbruksindustrin. Han visade tydlig talang för administration och ekonomi, blev snart erbjuden plats som förman på en större lantgård i Mecklenburg.

Detta var oroliga tider i Tyskland, med hyperinflation och upplopp. På landsbyggden var man, inte utan anledning, rädd för plundring och i brist på polismakt stationerades frikårer att bevaka jordbruket. Bormann var fanatisk antikommunist och enrollerade sig i Gerhard Rossbachs kår som kassör, även stabschef. Rossbach var en hjälte från kriget i Baltikum och antagligen den som senare introducerade den bruna uniformen till nazisternas Sturmabteilung, SA, resultatet av tyska arméns lager av oanvända khakiuniformer. I samma veva engagerade sig Bormann även i en organisation för antisemitiska landägare. Det var på detta vis han lärde känna en ung själsfrände vid namn Rudolf Höss, senare ökänd kommendant i Auschwitz. I maj 1923, tillsammans med andra frikårsmedlemmar, mördade de tillsammans skolläraren Walter Kadow i en skog nära Parchim, Mecklenburg-Vorpommern. Det var en hämndaktion för Kadows påstådda förräderi mot frikårsledaren i Ruhr, Albert Leo Schlageter. Schlageter dömdes för mord och terrorism av den franska ockupationsmakten. Avrättningen skedde veckan innan mordet på Kadow. Bormann greps, men satt enbart ett år i fängelse.

Till vänster mellan Hitler och Göring

Vid frisläppandet 1925 gick Bormann med i Frontbann, den kortlevade ersättaren till SA efter att de blivit bannlysta som resultat av nazisternas misslyckade kupp i München 1923. Han engagerade sig sent i nationalsocialisterna, blev medlem 1927 i Oberweimar. Vägen till Bormanns unika position gick via den finansiella partiadministrationen. Han tog anställning på veckotidningen Der Nationalsozialist, blev därefter chefskassör för partiets Gau – delstatsdistrikt – i Thüringen. 1928 flyttade han till München för att där leda SA: s försäkringsfond. SA hade försäkringar för civilt anställda medlemmar, för att kompensera deras frånvaro efter skador vid gatustrider, något vanliga försäkringsbolag aldrig skulle göra. Detta var en nyckelposition i partiet och Bormann fick ögonen på sig som något av ett ekonomiskt geni, i en organisation i kroniskt behov av kapital. Försäkringsfonden växte i storlek och det var inte alla förmånstagare som hade anledning till ersättning. Bormann fick många, viktiga vänner.

1929 gifte han sig med Gerda Buch (1909-1946), en soldatdotter från Bodensee, med Rudolf Hess och Hitler som vittnen. Makarna Bormann skulle få 10 barn tillsammans, vilket gjorde honom till en mönsterfar i det nazistiska samhället. Det var inget enkelt äktenskap, Gerda misshandlades och Martin hade många älskarinnor.


Efter nazisternas maktövertagande 1933 omvandlades SA: s försäkringsfond till ett generellt, statligt försäkringsbolag. Bormanns intresse för verksamheten falnade och han sökte ny tjänst i partiet. Han snappades upp av Hess, ställföreträdande führer, och blev dennes stabschef. Han blev också Hess: s personlige sekreterare. Hess ansvarade för partiets uppbyggnad, både interna frågor som relationen med staten. I likhet med statsbärande socialistiska partier världen över, skapade nazisterna en parallell organisation till staten, ett skuggsamhälle. Från kommunal nivå, via delstaterna och upp till federal styrning i Berlin, hade nazisterna motsvarande organisation vid förvaltningarnas sida. Det var i skapandet av denna organisation som Bormann gjorde sin karriär. Precis som Stalin i det ryska kommunistpartiet, byggde han sin makt på att kontrollera partibyråkratin. 1935 sattes han att överse Hitlers utveckling av sin fastighet på Obersalzberg, hela renoveringen, köp av nytt land och nybyggnationer av annex.

Bormann blev snabbt oumbärlig för Hitler. Han mejslade sig in som führerns privatsekreterare, fick ansvaret för hans ekonomi, som var en väl förborgad statshemlighet, kontroll över hans stab, tjänstetillsättningar, löner. Det märktes snart hos omgivningen att det inte var mycket som gick Bormann förbi i kontakten med führern. 1938 gavs han status som alter kämpfer, gammal kämpe, d.v.s. Hitlers allra närmaste sekt. Han blev deras ledare.


Det var aldrig så att Bormann behövde flexa sina ambitioner efter detta. Han visste allt det führern visste, han visste mer än vad personen Hitler kände till. Bormanns makt var en mörk skugga och även i krigsmakten talades det allt mer i termer som: Bormann har sagt, enligt Bormann, det sägs att Bormann ... Även om män som Heinrich Himmler, Hermann Göring och många av de allra högsta generalerna var mäktiga personer i sig, så var de också partimedlemmar och det var där Bormann kom in. De flesta avskydde honom, denne brute till man, som likt en rottweiler passade vid führerns fötter. Även om det var känt att Hitler ibland officiellt tillrättavisade honom, eller rent av retade honom, så var det aldrig tvivel om lojaliteten mellan dem. Bormann påminde om den gamla relationen med Ernst Röhm, en annan brutal sälle, en vänskap som slutade mycket tragiskt och som skakade Hitler i grunden. Ingen kunde se att något liknande kunde hända här, då Bormann aldrig önskade mer än det han nu hade.

Med krigets början ökade dessutom hans inflytande och makt i kapp med att Hitler ägnade allt mer tid med generalerna. Führern lade över mycket civilt ansvar på Bormann. Han blev nu en person som inte kunde undvikas i något sammanhang och en ständig kamp uppkom mellan partikansliet och de olika ministrarna. En person som led svårast under Bormann var rustningsministern Albert Speer. I hans fall var motsättningen även personlig, då Bormann betraktade Speer som ett hot mot hans speciella relation till Hitler. Man fick inte bli führern för närgången om man inte tillhörde den allra innersta kretsen. Bland nazistiska övergrepp som bär Bormanns namn var bland annat utrensningen av den kristna kyrkan. Som ateist såg han det som sin roll att om möjligt utradera religion som helhet. Ett annat var beslutet att inkorporera slaverna i begreppet undermänniskor. Bristen på Hitlers hand i nästan alla frågor ersattes istället av Bormanns underskrift. Hela den slutliga lösningen av den judiska frågan, från Wannsee till Adolf Eichmann, var signerad av honom i führerns ställe.


När slutet väl kom förljde Bormann sin führer ner i bunkern under Riksdagskansliet i Berlin. Det var uppenbart att han inte gillade det, han försökte flera gånger få führern att lämna den dömda staden. Istället blev han de facto bunkerns ledare. Han vakade som en hök över samtliga händelser, stod orörlig bakom Hitler under konferenserna med militären, ursäktade führern efter hans värsta utbrott. Tillsammans med Josef Goebbels bevittnade han Hitlers äktenskap med Eva Braun. Under mindre än 24 timmar blev han tvungen att visa henne respekt, som frau Hitler. I hennes ögon var det en stor triumf. Han lämnade inte bunkern förrän efter Hitlers självmord den 30 april 1945. Enligt vittnesmål flydde han i en liten grupp bl.a. med SS-doktorn Ludwig Stumpfegger. Bormann bar på Hitlers testamenten, både hans personliga och det politiska. Senare angav ledaren för Hitler Jugend, Arthur Axmann att han sett Bormann och Stumpfegger döda på en bro över en av Berlins bangårdar. En pensionerad brevbärare, Albert Krumnow, hävdade efter kriget att han av ryssarna beordrades att begrava två kroppar invid järnvägsstationen i Lehrter den 8 maj 1945. En av kropparna var Martin Bormann. Sovjetunionen har aldrig kommenterat detta, eller eventuellt några egna fynd rörande Bormanns öde.

Martin Bormann dömdes i sin frånvaro till döden i Nürnbergrättegångarna. Mycket p.g.a. av hans skugglika närvaro i den nazistiska hierarkin, så har han stått i centrum av flera konspirationsteorier rörande Hitlers flykt från Berlin. Det skall ha varit Bormanns förtjänst, eller så var det han som flydde i Hitlers ställe, i syfte att bygga det fjärde riket. Det finns inga som helst bevis för något av detta.


Den 7 december 1972, hittade några byggjobbare kvarlevor av människor begravda nära Lehrters station i dåvarande Västberlin. Tyska myndigheter identifierade skeletten och kranierna som tillhörande Bormann och doktor Stumpfegger. Dödsorsak skulle i båda fallen vara förgiftning via cyanidkapsel i munnen. Stumpfegger hade rådgivit Hitler i just den saken*, samt avlivat hans hund, Blondie, på samma sätt. 1973 utfördes en rekonstruktion av kraniernas ansikten, som ytterligare styrkte Bormanns identitet. 1998 gjordes till sist en DNA-analys med hjälp av barnen Bormann och den visade klart att det var hans stoft man funnit. Tyska myndigheter dödsförklarade honom slutligen 1999 och hans aska ströddes i Östersjön den 16 augusti samma år.



* Hitler ville vara absolut säker på dödlig utgång vid sitt självmord. Han hade ju erfarit åtskilliga misslyckade försök bland sina medarbetare under sin karriär. Doktor Stumpfegger förklarade cyanidens snabba effekt och hunden Blondie användes som försökskanin inför führerns åsyn. Vid makarna Hitlers självmord tog först Eva en cyanidkapsel, bet i den varvid hennes man sköt henne i hjärtat med en pistol. Direkt därefter bet han själv i en kapsel samtidigt som han direkt därefter sköt sig i huvudet med samma pistol. Även om skotten inte tog, vilket var fullt möjligt, skulle döden ändå inträda snabbt, allt enligt doktorns ordination.