måndag 23 maj 2016

Wingate


Som en av de i särklass märkligaste karraktärerna från andra världskriget, stiger Orde Wingate fram i historien likt en hjälte ur en gammal pojkbok, en sorts blandning av Ivanhoe och Lawrence of Arabia. Ansedd bland flera medicinskt kunniga som boarderline insane var han definitivt mycket excentrisk, men blev också hyllad av Winston Churchill personligen, som en av de mest briljanta militära ledarna i brittiska armén. Wingate blev general innan fyllda 40 och stred på platser knappt någon hört talats om. Haile Selassie aktade hans ledarskap, Moshe Dayan ansåg sig ha lärt allt av honom och han har ett torg i Jerusalem uppkallat efter sig. Framför allt var Wingate, tillsammans med David Sterling, grundaren av Special Air Service, SAS, den ledande skaparen av s.k. Long Distance Special Forces, där hans kanske mest kända verk var Chindit-enheterna i Burma.

Namnet Wingate går som en röd tråd genom brittisk, militär kolonialism under 1800-talets slut och början av 1900-talet. Därför föddes också Orde Wingate i Indien 1903, där hans far, yrkesmilitären, tjänstgjorde. Hans föräldrar, som båda tillhörde den djupt religiösa rörelsen Plymouth Brethren, uppfostrade honom till att bli självständig, att endast förlita sig på sin egen tro. Han var också en infernaliskt arrogant liten gosse när familjen flytta hem till Storbritannien och Godalming i Essex, där han gick som dagpojke på anrika Charterhouse School. Efter examen 1921 gick han direkt till Royal Military Academy, Woolwich, kandidatskolan för Royal Artilley, vilket tydde på att han hade huvudet på skaft. Här kom Wingate att excellera på fler sätt än ett.

Chindits

Militärakademin i Woolwich var sträng och den tydligaste bilden av honom där, var när han ställdes inför den traditionella bestraffningen bland förstaårskadetterna, i hans fall för att ha lämnat in en häst för sent till stallet. Han skulle löpa gatlopp mellan de äldre kadetterna, som förväntades rappa honom hårt med knutna handukar, därefter skulle han kastas i en pool med isvatten. Wingate gick lugnt fram till den förste kadetten, stirrade honom stint i ögonen och utmanade honom – rappa mig och du åker på stryk – så till den andre och den tredje. Ingen rörde honom och därefter kastade han sig själv i poolen och simmade flinande runt i det kalla vattnet. Han var också en mycket skicklig ryttare och senare i karriären, 1926, stationerades han vid Military School of Equitation, Sandhurst. Som artillerist och den person han var, drev han kavalleristerna till vansinne och utmanade även instruktörerna på match, som han mycket väl skulle ha vunnit.

1923 erhöll han sin kommission som fänrik och placerades på artilleribataljonen tillhörande 5th Medium Brigade, Larkhill på Salisbury Plain i södra England. Han fann armélivet i kasern fruktansvärt tråkigt och att leva på en officerslön i dåtidens England under The Roaring Twenties, tilltalade heller inte honom. Tur då att hans far hade en kusin, Sir Reginald Wingate, som givetvis var pensionerad general och tidigare guvernör i Sudan. Detta skulle bli Wingates återkommande vinjett, hans vida kontaktnät i det stora imperiet. Sir Reginald hade fascinerat sin protegé med Mellanöstern och det arabiska språket. Wingate antogs 1926 till School of Oriental Studies, där han åter excellerade. Med hjälp av Sir Reginald sökte han tjänstledigt från armén för att istället ge sig ut på expedition i Östafrika och söka tjänst som officer vid Sudan Defence Force, SDF, en brittisk kolonial styrka bildat 1925.

Wingate och Haile Selassie

Efter stora straptser anlände Wingate i Sudan 1928. Han blev motsvarande major i SDF och ledde patruller på gränsen mot Etiopien. Han ledde ett större kompani, typ 300 man, och hade bl.a. till uppgift att hindra slavhandlen i området. Ganska per omgående ändrade han taktiken från evigt patrullerande till rena överfallen, vilket gav direkt resultat. För första gången visade han prov på sin uthållighet och aggressivitet. Han förmåga att arbeta med lokal befolkning uppmärksammades särskilt. 1930 befordrades Wingate till kapten i den reguljära brittiska armén. Han utförde även expeditioner för det amerikanska National Geographics. 1935, på väg hem till England mötte han sin blivande hustru, Lorna, 16 år, på en hjulångare på Nilen, mycket romantiskt. Tillbaka till sitt gamla förband på Salisbury Plain deltog han i motoriserandet av artilleriet. 1936 bar det iväg igen, den här gången till det brittiska Palestina.

Wingate var djupt kristen sedan barndomen och i hans ögon var konflikten i kolonin Palestina klar som korvspad. Detta var Guds land, samma Gud som judarna bad till, det rådde ingen som helst tvekan. De må ha korsfäst Jesus Kristus, men det var han beredd att överse med. Wingate anlände till Jerusalem som civilklädd underrättelseofficer och gav sig genast i akt med att infiltrera den judiska kampgruppen Hagana. De tog emot honom med öppna armar, en brittisk officer på deras sida. Kapten Orde Wingate blev sionist. Han utgick från Kibbutzen En Harod i dagen norra Israel. Så här långt hade Hagana och andra militanta sionister använt sig aav terrormetoder, bomber och överfall. Wingate lärde dem att strida i större sammanhang, han förespådde nämligen större konflikter i framtiden. Han gjorde stort intryck på judarna med sim enkla framtoning, utan pompa, men med äkta personligt mod.

General Wavell

Det går inte att underskatta hans betydelse för Israels framtida utveckling. Efter kriget, när judarna flockades till det heliga landet och alla dem som tjänstgjort i brittiska och amerikanska Special Forces, SOE och OSS, fann de lokala ledare redan informerade om gerillataktik och att tänka ett steg framåt, de formler som gav Israel segern i frihetskriget 1948. Orde Wingate räknas som en inspirator till Israel Defence Forces, IDF och är en nationell hjälte för dem.

1939 fick brittiska armén nog. Utan att bestraffa honom på något vis för hans partiskhet, sändes han åter hem igen. Han tog som överstelöjtnant befälet över luftvärnsbataljon i och med andra världskrigets utbrott samma år. Wingate sökte sig dock tillbaka till hetluften. Hans chef i Palestina hade varit Archibald Wavell, snart en av Storbritanniens mest namnkunniga generaler. Wavel tog honom till Kairo och högkvarteret för Mellanöstern och Östafrika, hans nya kommando. Här erbjöds Wingate att återvända till Sudan och göra något åt italienarna i Etiopien. Planen var att driva ut dem från två håll, från Sudan och från Kenya. I Sudan satte han upp vad som skulle bli Gideon Force. Gideon, eftersom det var namnet på domaren Gideon, den judiske ledaren som enligt Bibeln besegrade fienden i Nordafrika. Detta var en elitkår inom Sudan Defence Force, under brittiskt ledarskap, bestående huvudsakligen av askaris från södra Sudan, de bästa yrkeskrigarna i Afrika, men också frivilliga etiopiska frihetskämpar, tillsammans ca 1 600 man.

Chindits

Gideon Force var mycket effektiv med att störa italienarnas militära infrastruktur bakom fiendens linjer. Man tog sig fram med hästar och mulor, ibland även med motorfordon, gjorde eldöverfall och sprängde nyckelpositioner i luften. De bidrog direkt att fånga in 20 000 krigsfångar och lade vägen för den brittiska armén. Mycket tack vare Wingate kunde Haile Selassie inrättas på sin tron som Etiopiens härskare. Sommaren 1941 var kampanjen över och ett mörkt moln hägrade över Wingate. Han kände sig bortglömd trots ett andra Distinguished Service Order, DSO. Hans soldater spreds för vinden, han stod utan kommando och började skriva hätska rapporter till War Office i London. Dessutom drabbades han hårt av malaria och lades in på sjukhus. I denna situation försökte han ta sitt liv med en bajonett mot halsen, endast en medpatients rådiga ingripande hindrade honom från att fullfölja dådet. Han sändes nu tillbaka till England och någon däruppe sände hans hårt redigerade rapporter till Winston Churchill, som kände igen en hjälte när han såg en. En signal gick iväg till Leo Amery, Secretary of State for India, som kontaktade Commander In Chief India, chef för South-East Asian Theater, general Archibald Wavell, som handlade följdaktige.

Han anlände med graden överste till Indien i mars 1942. Ursprungligen var det tänkt att man skulle erbjuda honom till kineserna i norr, men generalissimo Chiang Kai-shek avstod till förmån för den amerikanske generalen Joseph Stilwell istället. Ett antagligen rationellt val, eftersom Kina innebar uppsättning och träning av en massarmé, snarare än specialtrupper. Stilwell skulle också bli en viktig person i Wingates fortsatta karriär. Situationen i Indien under våren och sommaren var prekär för de allierade. Japanerna hade tagit Singapore, Malaysia och nu Burma. De tycktes oövervinnliga i djungeln. General Wavell hade problem med att dra samman trupper till försvaret. Brittiska armén var tänjd bortom smärtgränsen vid det här laget. Även om den stora indiska armén mätte 1.8 miljoner man, så var stora delar av den uppbundna i Indien p.g.a. politisk revolt, inledningen till Indiens självständighet. Det var dessutom svältkatastrof i Bengalen. De bästa indiska enheterna befann sig dessutom i Nordafrika. Amerikanarna hade just anlänt till stridsskådeplatsen och var under uppbyggnad.

Överste Cochran

General Wavell hade behov av att störa japanernas underhåll för att försena ett direkt angrepp på Indien, som man antog var på väg. Dessutom önskade han förevisa de allierade att det gick att besegra japanerna i djungeln. Detta blev Wingates uppdrag. Han i sin tur hade hoppats att som vanligt få ta ut sina enheter själv, men Wavell gjorde klart för honom att han fick hålla till godo med vad som kunde erbjudas. Dessa var inledningsvis Indian 77th Infantry Brigade, bestående huvudsakligen av reguljära britter och en reducerad battaljon Gurkha. De satte i augusti upp sin träningsbas i Dhana, Madhya Pradesh. Detta var den första kontignenten av Chindits, kallade så efter den traditionella burmesiska lejonet, Chinthe, som brukar stå på vakt utanför buddhisttempel och palats.

Wingate må ha varit excentrisk, mer så än i de flesta brittiska officerares smak, men någon djungelkrigare var han inte. Han brukade möta sina battaljons och kompanichefer spritt naken, medan han skrubbade sig med en borste, snarare än att ta ett bad. Han åt dessutom rå vitlök för hälsan och inte för det sociala samkvämets skull. Det var ett misstag att placera ett läger för hård militär träning i djungeln. Snart var 70 procent av manskapet borta i sjukdomar. Detta var en återkommande trend för Chinditerna, åtminstone under den första tiden. Långpenetrerande operationer i öknen var möjliga p.g.a. tillgången på riddjur, eller motorfordon. Detta var inte möjligt i Burmas djungler. Soldaterna förväntades marschera genom terrängen, över de många vattendragen, släpandes på mulåsnor. Inledningsvis var det tänkt att Chindits skulle samverka med Wavells planerade motanfall i början av 1943. När detta anfall avblåstes övertalade Wingate general Wavell att trots de få utföra sina första uppdrag. Det fick han.

Byxlösa Chindits p.g.a. dysenteri
Det var tur för Wingate att han hade goda kontakter i Indien, som kunde påverka hans stöd i London, för den första Chindit-operationen var ingen framgång. Den gick över Irrawaddyfloden långt in i Burma och åstadkom endast marginell skada på japanska installationer. Tillbaka var styrkan reducerad med 80 procent. De hårda strapatserna i kombination med begränsad proviant hade slagit ut männen fullständigt. De hade ätit upp åsnorna för att orka ta sig tillbaka. Flera hundra man var så illa därann att de aldrig återställdes för fortsatt militär tjänst. Man hade även tvingats skjuta de svårast sårade och sjuka i djungeln, de som ändå aldrig skulle klara sig tillbaka, en återkommande tragedi hos Chindits. Det var ett fruktansvärt elände och armén svarade med att behandla intern kritik med tystnad. Politiskt var det dock viktigt med propaganda och i en akt av Time Out sändes Wingate till London för att träffa Churchill. Därifrån fortsatte han i augusti 1943 tillsammans med premiärministern över Atlanten och mötet med USA: s president Franklin Roosevelt i Quebec. Alla var imponerade av Wingate.

Tillbaka för en andra rond i Indien hade Wingates planer utvecklats. Han hade också befodrats till generalmajor. Tack vare amerikanerna kunde han nu erbjudas flygunderstöd. Detta skedde i formen av överste Philip Cochran, 33, och hans 1st Air Commando Group, en luftstyrka både för strid och transport. Wingate älskade dessa jänkare, som alla tycktes dela hans syn på kriget. De allierade anade att japanernas överbefälhavare i Burma, general Mazakazu Kawabe, planerade en stor framstöt in i Indien, för att förbättra sina positioner inför motattacker, nu när USA kommit in i bilden. Samtidigt hade Wingate drabbats av tyfus och kunde inte sin vana trogen följa sina förband i strid. Ledarskapet för 77: e brigaden togs över av Brigadier Joe Lentaigne, en indisk officer. Till denna enhet knöts nu 111th Infantry Brigade. Wingate skulle erbjudas totalt sex brigader, vilket innebar att bryta upp den erfarna 70th Infantry Division i Nordafrika. I realiteten skulle Chindits aldrig bli större än ca 20 000 man p.g.a. stora förlustsiffror.

Generalerna Merrill och Stilwell

USA tog allt mer över Burma. Wavell blev fältmarskalk och adlad. Han återvände till Kairo för att ta över hela Medelhavsområdet. Chefen för brittiska fjortonde armén i Burma, den skicklige fältmarskalken Sir William Slim, blev chef för hela den väldiga indiska armén, under vicekungen Lord Mountbatten. Wingate ställdes nu inför sin störste kritiker, den asketiske, kroniskt buttre, amerikanske, fyrstjärnige generalen Joseph Stilwell. Stillwell hade understött britterna från Kina, särskilt i relation till den för honom viktiga Burmavägen. Han hade låtit Wingate instruera amerikanernas motsvarighet till Chindits, 5307 Composite Unit, även kända som Galahad, eller Merrills Marauders, efter dess första chef, överste Frank Merrill. Dessa var mer i fas med vad Wingate tänkt sig hela tiden, en tight styrka bestående av elitsoldater typ Rangers eller Airborne, superbt tränade och ledda av befäl med lång erfarenhet av djungelstrid från Stilla havet. Amerikanerna opererade i mindre enheter och förflyttades/försörjdes huvudsakligen genom luften med fallskärm.

General Stilwell var överhuvudtaget ingen vän av Special Ops. Han tyckte inte de levererade i förhållande till de resurser de tog upp och han formligen avskydde Chindits. Dem betraktade han som ett misslyckande, trashankar med enorma förluster och stort lidande för marginella resultat. Deras stridsvärde i reguljär linjestrid var också ifrågasatt av honom. Dessutom gav Stilwell fullständigt fanken i brittiskt finlir bakom kulisserna. Han gjorde klart för Wingate att nu var han upp till bevis. Det var hög tid för Chindits andra rond i den ångande burmesiska djungeln.

Moshe Dayan och Ariel Sharon

Ursprungligen var det meningen att en större allierad offensiv skulle gå av stapeln inför 1944 i norra Burma. Detta kallades av och Wingate stod inför hotet att få sina operationer kraftigt reducerade. Hans uppgift var att störa och uppehålla japanerna för att avstyra deras tänkta storoffensiv in i Indien. Räddningen kom från överste Cochran och hans flygkommando. Han förklarade för Wingate att det alls inte behövde innebära nedskärningar i hans planer. Via omvägar hade han ordnat 150 brittiska glidflygplan (hur det gick till förklaras inte här), samt Seabees, amerikanska, galna mariningenjörer som man kunde droppa från luften med små catepillars och dynamit (fråga inte). Detta innebar att Wingate kunde etablera riktiga stridbaser runt överblivna flygfält långt ut i djungeln och förflytta trupp och proviant genom luften. Med amerikanerna kom även frystorkad mat och s.k. K-rations, vilket innebar att soldaterna aldrig mer skulle behöva svälta. Det var dags för Operation Thursday.

Tre baser etablerades i förstone Piccadilly, Broadway och Chowringee. En flygspaning över Piccadilly i sista minuten visade till allas förvåning att japanerna lagt hundratals trästockar över landningsbanan, uppenbarligen resultatet av en ny säkerhetsåtgärd japanerna just då introducerade. Den press som vilade över Wingate blev nu tydlig när han mot sin natur tappade fattningen och kommenderade avslut på hela operationen. Situationen räddades av fältmarskalk Slim, som ringde och strängeligen beordrade Thursday: s genomförande, samt vännen Cochran, som på Slims ord skickade ingenjörer till Piccadilly och rensade banan på mindre än ett dygn. Nu fungerade allt enligt planerna. Japanerna blev först helt tagna på sängen när fienden plötsligt dök upp mitt ibland dem med massiv eldkraft. Cochran försåg Wingate även med skickligt luftunderstöd från attackflyg och medeldistansbombare. Chindits kunde nu regla av japanska förband och blockera deras rörelser. Japanerna svarade med ursinne och gick till motanfall. Fruktansvärda djungelstrider utvecklades, med bajonettanfall och handgemäng. Några baser måste lämnas, men på det hela taget höll Chindits för prövningarna. Deras uppoffring ledde till att japanerna inte kunde gå till motanfallet, ett faktum som innebar början till slutet för den japanska ockupationen av Burma och Sydostasien.

General Lentaigne

Under hela Operation Thursday flög Wingate i en liten amerikansk Piper Cub likt en skottspole mellan sina baser. Han var tillbaka i sitt esse, han var inspirerande och resursfull. När han den 24 mars 1944 var ämnad att återvända till Indien, via Imphal och Lalaghat, störtade den B-25 bombare han befann sig i över djungeln i Manipur. En räddningsexpedition sändes ut, men de kunde bara konstatera att samtliga tio i planet, inklusive Wingate var döda. Händelsen gick som löpeld genom brittisk och amerikansk media. Chindits sörjde sin grundare och ledare, ny chef blev generalmajor Lentaigne.


Orde Wingate begravdes först av nödtvång på plats vid byn Bishnupur tillsammans med de andra. Eftersom ärendet huvudsakligen var en amerikansk angelägenhet, togs stoften upp igen 1947 och blev åter begravda på en amerikansk krigskyrkogård i Imphal. 1950 lyftes de åter och flögs hela vägen till Washinton DC och Arlington National Cemetary, där Wingate ligger än under en enkel, vit sten bland tiotusentals andra hjältar.

söndag 22 maj 2016

Dunkerque


Den 16 maj 1940 flög Winston Churchill till Paris. Han hade varit premiärminister i sex dagar och resan, som var långt ifrån ofarlig, d.v.s. helt i hans smak, var en respons på ett telefonsamtal dagen innan från den franske premiärministern Paul Reynaud. Den känslige fransmannen hade gråtit och dramatiskt förkunnat att – Frankrike var slaget. Churchill kunde inte acceptera detta efter enbart sex dagars strider. Med sig till Paris hade han bl.a. general Sir John Dill, ställföreträdande chef för Imperial General Staff och generalmajor Hastings Ismay, hans ställföreträdare i rollen som försvarsminister. Från Brittish Expeditionary Force, BEF, som nu var helt indelt i en desperat strid mot tyskarna i Belgien, anlände dess chef, general John Vereker, 6th Viscount Gort

Churchill blev chockad av bedrövelsen och apatin hos fransmännen. Det existerade inga initiativ. Tyskarna hade nästan helt skurit av två franska arméer och BEF med en djärv och oväntad pansarattack från Ardennerna och raka vägen mot Engelska kanalen. Churchill begärade att få veta om de strategiska, franska reserverna. De fanns inte, fick han veta. Inte heller fanns det några planer för konteranfall, försök att skära av den tyska frammarschen. Premiärminister Reynaud krävde hela tiden mera resurser från Storbritannien. Churchill kände att han måste lova ytterligare skvadroner ur Royal Air Force, RAF, för att överhuvudtaget hålla fransmännen kvar i kampen.

Lord Gort

Mitt i oredan vände sig Churchill till Lord Gort. De gick undan lite och med låg, förtrolig röst förklarade premiärministern att BEF måste förbereda sig på en evakuering från kontinenten någon gång under den närmaste framtiden. Det var ett svårt beslut med tanke på deras allierade, men det stod klart även för general Gort att fransmännen inte skulle hålla samman länge till. Det brittiska beslutet var enhälligt och hemligt, det gick stick i stäv mot tidigare föräkringar, men man kunde inte låta de bästa trupperna, den reguljära, stamanställda armén gå förlorad, inte så här.

Churchill reste tillbaka till London samma dag och kommenderade realisationen av en plan för att evakuera så mycket brittisk trupp som möjligt från kontinenten. Uppdraget gick naturligtvis till chefen för Royal Navy Dover Station, med ansvar för kanalen, viceamiral Bertram Ramsay. Försynen skulle göra gällande att förutom Ramsays specialiserade kunskaper i amfibieoperationer, så var han också hedersordförande för RNLI, Royal National Lifeboat Institution, Storbritanniens version av Svenska sjöräddningssällskapet, en organisation bildad 1824, men med anor tillbaka till 1600-talet. Amiral Ramsay bildade en ny stab för ändamålet i underjorden, bakom Dovers vita klippor, i ett större utrymme som gick under namnet Dynamorummet och därmed angav han namnet för sitt uppdrag – Operation Dynamo.


Brittiska expeditionsarmén i Frankrike och Belgien, BEF, bestod av tre armékårer, med tio divisioner plus 1st Army Tank Brigade. Med understödjande förband innebar det sammanlagt närmare 320 000 man, 445 tanks, 2 500 artilleripjäser, 85 000 motorfordon, 420 000 ton fortskaffning, 75 000 ton ammunition, 160 000 ton bränsle. Vidare hade RAF 500 stridsflygplan i franska baser, som nu snabbt drogs tillbaka, med påföljden att ytterligare 7 000 markpersonal sällade sig till BEF: s förfogande i rollen som infanteri eller tekniker. Detta var gräddan av den brittiska armén, de var samtliga heltidsanställda, välövade soldater i sin bästa ålder. De slogs nu för allt vad tygeln höll mot en överväldigande fiende, Nazitysklands Wehrmacht, formellt ledda av en fransk generalstab som inte längre fungerade.

Lord Gort har i militärhistorien fått ta en hel del hård kritik för att han inte agerade mer aggressivt, men betänk hans situation. Han hade i princip inget ledarskap över sig, trots att han formellt måste förhålla sig till ett. Samtidigt som han manade på sitt folk att slåss som djävlar, måste han samtidigt, i hemlighet, påbörja organisationen för en evakuering. Han var tvungen att dölja detta för de franska och belgiska sambandsofficerarna i hans stab. Lord Gort hade att bestämma vilka som skulle räddas och vilka som måste stanna kvar och täcka evakueringen. På det hela taget förde man en så pass god defensiv taktik som kunde förväntas av dem under den rådande situationen. Mellan den 16 och den 21 maj trycktes BEF tillbaka, med fransmännen i söder och den lilla belgiska armén i norr, från centrum av Belgien, till kustlandskapet. Den 25 maj meddelade London tidpunkt för Operation Dynamo, två dagar senare, den 27 maj.

Amiral Ramsay

I Dover samlade amiral Ramsay snabbt samman den flotta han behövde. Sammanlagt ca 900 skepp och båtar under direkt befäl av kommendör William Tennant ombord på luftvärnskryssaren HMS Calcutta. Flottan sände hundratalet fartyg, jagare, minsvepare, fregatter, kanon-, torped- och patrullbåtar. Handelsflottan ställde passagerarbåtar, färjor och sjukhusfartyg till förfogande. Fartyg och båtar som kommit med flyktingar från Frankrike, Belgien och Nederländerna, var nu beredda att återvända för att hämta hem soldater. Så t.ex. användes 36 holländska kustgående lastbåtar som registrerats in av holländska redare i London. Dessa flatbottnade högsjöpråmar var perfekta för detta uppdrag och skulle rädda nästan 23 000 man ur häxkitteln. De holländska besättningarna ställde utan tvekan upp. Den största kontignenten flytetyg utgjordes dock av brittiska frivilliga, nästan exakt 700 av dem, och det fanns ingen gräns för varken funktion eller storlek. De flesta var fiskeskutor eller fritidsbåtar, förda av sina respektive ägare, eller tvångsrekvirerade av flottan, när ägarna inte kunde finnas. RNLI spelade här en viktig roll med deras infrastuktur och kännskap om båtbeståndet utmed kusterna. Själva sände organisationen 26 fullt utrustade räddningsbåtar över till kriget, flera av dem kom aldrig hem igen.

Den märkligaste farkosten var ett brandkårsfartyg från Southampton hamnförvaltning. Man tänkte sig att deras kraftiga vattensprutor skulle kunna bilda barriär mot tyskarnas stridsflyg. Det fartyg som skulle göra flest vändor, sju stycken, över kanalen var hjulångaren Medway Queen från Kent. Hon och hennes envisa besättning räddade 7 000 soldater. Den minsta farkosten som för egen maskin gick från England till Dunkerque var den 4.6 meter långa Tamzine, en fiskebåt med segel eller utombordare, men utan ruff. Man kan se henne idag på Imperial War Museum i London. Frivilliga anlände från hela södra England, de kom ända från Isle of Man i Irländska sjön. Kommendör Richard Pim, chef för Winston Churchills stabsrum på 10 Downing Street, begärde och fick av premiärministern personligen tillstånd att ta ledigt några dagar för att med sin egen fritidsbåt bistå under Operation Dynamo. Han gjorde så som civilist.


När flottan försökte rekvirera den vackra yachten Sundowner i Ramsgate, stötte man på patrull. Båtens ägare vägrade släppa ifrån sig den om inte han och äldste sonen fick föra den över kanalen. Ägaren var ingen annan än Charles Lightoller, en gång andrestyrman på M/S Titanic och det högsta befälet som överlevde katastrofen 1912 – balanserande på en uppochnervänd livbåt. Tillsammans med sonen Roger och sjöscouten Gerald, med kulor och krut visslande runt dem, räddade de 300 soldater från Dunkerque. Sundowner var så nerlastad med folk att den nästan kapsejsade i Ramsgates hamn när de kom tillbaka. Båten står fortfarande i hamnen, nu som museum.

Den 24 maj 1940 kommenderade Adolf Hitler halt för sina motoriserade trupper vid kanalkusten, en av de mest debatterade händelserna från andra världskriget. Den märkliga ordern gav britterna respit vad gällde tyskarnas operationer till lands. Tyskt infanteri och artilleri fortsatte sin frammarsch, men man slapp pansarets slagkraft. Meningen med führerns order var att pansartrupperna skulle få vila och istället låta Luftwaffe ta över deras roll. Hermann Göring var en stark orsak till ordern, med sin nära relation till Hitler kunde han erbjuda ett alternativ till ett problem som allt mer plågade führern. Den s.k. Halt-ordern har gett liv åt myter kring Hitlers motiv att ge den. Få militärhistoriker tror dock på att han ville ge britterna en fördel för att få dem att dra sig ur kriget. Sant är att Hitler närde såna fantasier, men ett förfarande där han välvilligt skulle ge BEF respit i stridens hetta går emot hans natur, dessutom är det ologiskt. Bättre då att krossa BEF och tvinga London ta in förlusten av deras armé. Vi talar här om ett brittiskt Stalingrad, en fruktansvärd katastrof.

Kommendör Tennant
Man glömmer lätt den interna, ofta mycket heta debatt som fördes inom den tyska armén under hela den framgångsrika invasionen av Frankrike. Tyska armén egna tvivel över den moderna, mekaniserade taktiken kom upp till ytan medan general Heinz Guderians pansar rullade fram genom norra Frankrike. Flera generaler ifrågasatte manövern, rädslan för att de allierade skulle klippa av offensiven och orsaka en tysk ficka var stor. Käbblet nådde Hitler i hans egen stab och argumenten haglade ibland på gränsen till vrede. Hitler själv deltog inte i något ställningstagande, men han tog in kritiken som kom även från olika håll inom pansartrupperna, att man var slitna och trötta, att maskineriet måste ses över och servas. Nu visste Guderian att hans trupper hade kraft nog att göra processen kort med britterna, men Hitler hade tagit intryck. Han visste i sin tur att striden inte var över bara för att BEF föll ur bilden. Mer än halva Frankrike återstod att ockupera. Så han gav order att låta pansaret vila, Guderian och den övergripande majoriteten av fältbefäl trodde inte sina ögon.

Samma dag som Operation Dynamo sattes i verket, den 27 maj, kapitulerade den belgiske kungen Leopold III med återstoden av hans armé i det lilla hörn som ännu var det fria Belgien. Åtgärden innebar att Lord Gort förlorade hela den brittiska norra flanken och måste omdistribuera sina hårt åtsatta styrkor ytterligare. Den franske amiralen Jean-Marie Charles Abrial, chef för franska flottans bas i Cherbourg, etablerade en kommunikationsstab vid Dunkerque för att bistå kommendör Tennant ute på redden. Abrial var en viktig resurs som blev en av de sista att lämna Dunkerque – även om han senare kom att jobba för Vichy. Hamnen i Dunkerque var illa åtgången av Luftwaffe, men de båda långa vattenbrytarna som omgärdade hamningången var intakta. Dessa blev nu de huvudsakliga landgångarna för större fartyg. Annars hade armén under ebb kört ut stora mängder lastbilar så långt man kunde på stränderna och sammanfogat dem med plankor, så att soldaterna kunde komma ut till båtarna även vid flod.


Det är vidare en myt att RAF lämnade BEF i sticket på stränderna. Det går alltid att föra argumentet att de kunde ha gjort mer, men RAF Fighter Command stred hårdare över Dunkerque än under mestadelen av Slaget om Storbritannien. Man förlorade 145 flygplan, varav ett 60-tal Spitfires. Under merparten av evakueringen lyckades RAF etablera dominans i luften, ett stort misslyckande för Luftwaffe. Detta skedde under skickligt ledarskap av Air Marshal Keith Park. Hade han inte lyckats med detta, hade evakueringen inte varit möjlig, för trots luftstriderna tvingades armén och flottan springa gatlopp under tyskarnas dödsförraktande luftanfall. De förlorade i sin tur 250 stridsflygplan under samma tid och plats.

Winston Churchill hade hoppats på 40-60 000 räddade soldater. Den första dagen producerade enbart 7 669 evakuerade och profetsian verkade stämma, men så tycktes kommendör Tennant och hans flotta, särskilt hans Little Ships bli varma i kläderna. Det var inte enkelt. Man hade inldeningvis samlats vid Ramsgate i England och under natten till den 27 maj stävat i konvoj till Dunkerque. De små båtarnas besättningar hade fått nödtorftig information och hjälmar hade delats ut bland dem. Det var allt, förutom välsignelser från flertalet maina präster på plats. Beroende på båtarnas stolek och beskaffenhet närmade de sig den franska kusten. Många flytetyg tjänade som matarbåtar mellan stranden och större fartyg. Andra tog emot så många de förmådde för att på egen hand och under stor fara föra dem över kanalen. Man hade tur med vädret, men det utkämpades även en sjöslag till havs. Tyska Kriegsmarine hade satt in ubåtar och Royal Navy förlorade sex jagare i strid med dessa, den franska flottan på plats tappade tre.


Scenariot på stranden var ett inferno. Tiotusentals män hade i omgångar lotsats ner till hamnen och stränderna, de marscherade ut på pirerna och de tillfälligt ihopsnickrade fordonslandgångarna för att nå de inkommande båtarna. Bakom dem, några kilometer innåt land stred deras kamrater för deras liv mot tyskarna som gjorde allt för att stänga flyktvägen. Sammantaget 40 000 brittiska soldater gick frivilligt till krigsfångenskap, bland dem samtliga sårade, som i slutet deltog aktivt i striderna i fasta positioner. Det var Churchill själv som beordrade att de sårade skulle lämnas till tyskarna, ett av hans svåraste beslut någonsin, men nödvändigt. Från luften kom tyskt stridsflyg rasande ner i hög hastighet över Dunkerque. Stukas med tjutande dyksirener släppte 500 kilos bomber mitt bland båtar och folk. När jaktplanen sprayade stränderna med sina automatkanoner exploderade människor i långa gator på marken, lemmar och köttstycken fög som projektiler genom luften. Ändå berättar flera civila vittnen från dessa dagar om soldaternas märkliga lugn när de kom för att hämta dem – de stod med vattnet upp till axlarna, som om de väntade på bussen.

The Little Ships Fleet utförde ett närmast sanslöst hjältemod under evakueringen. I sina personliga ägodelar, fiskare, sjömän, rika båtägare, alla håvade de in soldater medan bomber, granater och grovkalibrig ammunition briserade och tjöt omkring dem. Därefter styrde de hemmåt, överlastade och med slagsida, ofta ösande vatten efter att ha fått skroven penetrerade av fientlig eld. Få soldater ville gå ner från däck, rädda för att drunkna om deras farkost sjönk, utan de stod där, tysta, invirade i sina kappor eller filtar, dyngsura av väta. En sjöman beskrev båtarna som – stapplande druckna, på väg hem. Det har uppskattats att omkring 3 500 man stupade bland dem som utförde Operation Dynamo. Sammanlagt 230 fartyg och båtar gick förlorade, de flesta civila. Hur många civila frivilliga som satte livet till saknas det uppgifter på, men de var åtskilliga. 1 500 Dunkerque-bor misste livet under striderna.


Antalet räddade soldater från Dunkerque ökade stadigt fram till månadsskiftet maj-juni, för att sedan sjunka igen till den 4 juni 1940, det officiella slutdatumet för operationen. Totalt räddades 338 226 man, varav ca 150 000 franska soldater. I London trodde man knappt det var sant. Winston Churchill var så tagen av den svåra framgången att han samma dag, den 4 juni, samlade parlamentet för ett hyllningstal, som timmarna senare även framfördes på radion. Talet innefattade det idag så berömda avsnittet:

We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender.


The Dunkirk Spirit blev ett begrepp som användes av britterna under hela kriget och än till våra dagar. Framför allt var det viktigt under det efterföljande slaget om Storbritannien. Dunkerque innebar att moralen höjdes betydligt, Operation Dynamo hade visat att med kampanda kunde man vinna en seger även under svåraste av ögonblick. Den fortlöpande diskussionen om det var en seger eller inte, så typisk för vår postmoderna tid, är ovidkommande. Även om den brittiska krigsmakten under sommaren 1940 genomgick ett underverk av upprustning, så behövdes det stamanställda BEF, även utan utrustning. Vi talar här om mänskliga resurser. Dessa soldater kom att utgöra stommen i den nya massarmén, de befordrades till underbefäl, underofficerare och officerare, de försågs med medaljer och de skulle delta i ledarskapet av armén som besegrade det stora mörkret.

Den 5 maj, just när gryningen bröt igenom natten, dök två ensamma, brittiska Spitfires upp över stränderna vid Dunkerque. De flög i formation, Leader and Wing Man, på låg höjd och tycktes kontrollera området där veckan innan den stora dödskampen utförts. Tyskarna togs helt med överraskning och hann inte reagera förrän de båda kaxiga planen var tillbaka över kanalen och på väg hemmåt. Leader var Air Marshall Keith Park, som sin vana trogen alltid ville se sakers förhållande på egen hand i eget plan.




Fotnoter:
Operation Dynamo var inte den enda räddningsoperationen under de här dagarna. Ytterligare två åtgärder i samma anda utfördes. Operation Cycle var en hämtningsaktion för att under mindre dramatik återföra strandsatta brittisk trupp i Le Havre, längre söderut utmed den franska kusten. Operation Ariel innebar att under sprida beskedet att hjälp fanns att tillgå i de flesta franska hamnar för att föra nödgade över kanalen. Det var i första hand rekvirerad civil hjälp som användes under Ariel, även mycket franska resurser användes. Operationen bröts när den tyska ockupationen finaliserades.

1965 skapades The Association of Dunkirk Little Ships. Eftersom flera av de deltagande båtarna, i synnerhet fritidsbåtarna, fortfarande är i drift och synnerligen välputsade i originalskick, så ansågs det en passande åtgärd. Samtliga av dem, inklusive lilla Tamzin på Imperial War Museum, för en speciell flagga – Dunkirk Jack. Det är en engelsk flagga i vitt, med rött kors, samt Dunkerques stadsvapen i mitten. Vart femte år genomförs en festlig regatta mellan Ramsgate och Dunkerque med de överlevande båtarna. Händelsen är lika populär på båda sidor av kanalen. Givetvis eskorteras de av Royal Navy, som tar på paraduniform dagen till ära.




tisdag 17 maj 2016

Operation Opera


Den 7 juni 1981, klockan 15:55, lyfte åtta General Dynamic F-16A med svårigheter från israeliska flygvapnets bas Etzion, nära Eilat vid Akabaviken. Åtta av flygbränsle och bomber extremt nedtyngda stridsflygplan, en gång ämnade för Iran, från en flygbas som ett år senare lämnades tillbaka till Egypten. Ledare för stridsgruppen var överste Ze’ev Raz och bland de övriga piloterna fanns kapten Ilan Ramon, som senare blev Israels första astrounat och avled i Space Shuttle Columbia-katastrofen 2003.

Målet för de åtta stridsflygplanen var det irakiska kärnkraftverket Osirak, 17 kilometer sydost om Bagdad, en sträcka på 970 km, t.o.r. Uppdraget gick över tre fientligt sinnade nationer, Libanon, Saudiarabien och Irak. Attackskvadronen hade ytterligare sex McDonnel Douglas F-15A som eskort.

Detta var Operation Opera, en plan som startade sin tillvaro redan 1975, när Frankrike inledde det internationella samarbetet med Iraks diktator Saddam Hussein, att bygga deras första kärnkraftverk. Det var ett strikt civilt företag, sas det, men Israel ansåg sig ha anledning till att misstro detta påstående. Irak, en av världens ledande oljeproducerande länder, i behov av kärnkraft? Irakisk media var fyllt av hänvisningar till behovet av kärnvapen för de otrognas räkning. Israel lärde sig strax innan exekutionen av Opera att Irak, mitt under växande militär konflikt mot Iran, försäkrade iranierna att deras kärnvapenprojekt inte var riktad mot dem, utan mot judarna.


Lika viktigt i Mellanöstern var de historiska implikationerna. Hussein lät starta sitt nukleära projekt under den babyloniska månaden Tammuz, vid samma tid år 586 f.kr. hade Babyloniens härskare Nebukadnessar anfallit och förstört Jerusalem. Därför kallades också operationen för Babylon.

Själva flygatacken kom in sent i planeringen. Inledningsvis när det stod klart för israelerna att Frankrike ämnade bygga Osirak, antingen i naiv okunskap inför det verkliga syftet, eller de helt enkelt inte brydde sig, så samlade premiärminister Yitzhak Rabin till krismöte. Det var uppenbart att Israel inte kunde tillåta Irak att få tillgång till kärnvapen. Det beslutades att arbeta på tre fronter. Först givetvis diplomatiskt, man skulle mobilisera samtliga internationella kontakter för att politiskt stoppa projektet. Man hade lite hopp om detta, Israel var impopulärt i världen.

Del två var underrättelseverksamhet. Mossad organiserade en särskild grupp för Osirak som genom åren skulle samla på sig mycket bevis för att kärnvapen var på Saddam Husseins hjärna. De igångsatte också ett häpnadväckande underrättelsekrig av bästa James Bond-kvalitet mot både Irak och Frankrike. Det tredje steget var militärt. Chefen för flygvapnet fick i uppdrag att se över alla tänkbara scenarier för hur man som sista utväg skulle kunna slå ut kärnkraftverket Osirak. Arbetet fortsatte utan uppehåll även efter det att Menachem Begin blev premiärminister 1977. Det rådde absolut uppslutning politiskt mellan höger och vänster i denna fråga.

Chirac och Hussein

Det israeliska flygvapnet saknade vid den här tiden resurser för att utföra ett angrepp med sådan lång distans. Samtidigt var hemlighetsmakeriet omfattande och man bedömde att ett inköp av stridsflyg med sådan kapacitet skulle väcka onödig uppmärksamhet. Det allierade USA hade aldrig en aning om vad som var i görningen. Så hände det sig att 1979 genomfördes den islamistiska revolutionen i Iran. Ett viktigt skifte skedde i arabvärlden. USA förlorade en annan viktig bundsförvant i Mellanöstern och en affär på 28 st F-16 till Iran gick i stöpet. På amerikansk initiativ sändes nu en förfrågan till Israel om de var intresserade av att köpa de sprillans nya stridsplanen, det ville de. Köpet kom även att innefatta F-15-plan. Som vanligt ingick inskolning i USA för israeliska piloter.

Beslutet hos Israel att genomföra detta omfattande inköp vilade mycket mot Operation Opera. Givetvis behövde Israel uppdatera sitt flygvapen, men det var primärt Osirak som låg i deras motivering. I Israel var det ytterst få som vid det här laget kände till Opera. De piloter som togs ut till att skickas till USA för utbildning blev så med hänsyn till det eventuellt kommande uppdraget. Själva hade de ingen aning, de var bara glada för att få flyga det modernaste som fanns på den tiden i attackflyg. Vid det här laget var Mossad helt på det klara om vad som var i görningen och ett stort antal hemliga operationer sattes i verket. Flera viktiga irakiska specialister mördades, både i Irak och i Frankrike. Fingret pekade mot Israel, som kategoriskt förnekade all inblandning. De skyllde istället på Iran.


Iran kom i fokus för den israeliska militärplaneringen i samband med USA: s misslyckade Operation Iron Claw den 24 april 1980, d.v.s. försöket att rädda den amerikanska ambassadgisslan i Teheran. Israeliska flygvapnet hade tittat på möjligheter att använda sig av helikoptrar i samband med Operation Opera. När amerikanerna misslyckdes så fatalt, strök israelerna den möjligheten ur planeringen, det var för stora risker. Dessutom kunde inte heller helikoptrar leverera den mängd sprängmedel som skulle krävas för att oskadliggöra Osirak. Samma slutsats drog även Mossad. Med agenter enbart kunde man inte åsamka kärnkraftverket en nämnvärd skada. Kvar stod enbart stridsflygets möjligheter och nu började det bli dags att planera för den slutliga operationen.

De piloter som befunnit sig i USA för inskolning på F-16 och F-15 kom så hem till Israel för att upprätta de nya skvadronerna. Omedelbart underkastades de stenhård utbildning under extrema förhållanden, med långa flygningar på mycket låg höjd och angrepp på mål från under 100 meters höjd. Piloterna, de bästa Israel hade, begrep ingenting, men följde sina order. Det var först i absolut sista stund som de uttagna piloterna informerades om det uppdrag de tagits ut för att utföra. Formellt var de frivilliga, men ingen av dem tvekade för ett ögonblick att genomföra sitt kall.


Vid tiden för piloternas kännskap om Operation Opera kunde Mossad bekräfta att Irak planerade tre kärnstridsspetsar som skulle levereras på ett eller annat vis till israeliskt territorium. Tre stycken. Det behövdes inte mer, vilket var så svårt för omvärlden att förstå. Israel kan förrintas med enbart tre atombomber. Det behövs ingen större kärnvapenfabrik för detta ändamål. Från ett kärntekniskt perspektiv är det volymmässigt närmast en struntsak. Det judiska folket stod inför en ny förrintelse, ett nytt Holocaust. Startdatum för Operation Opera sattes på order av premiärminister Begin.

Flygrutten gick från den sydligaste spetsen av Israel, över Akabaviken, in över Jordanien, sedan den allra nordligaste delen av Saudiarabien och så in i Irak. Flygtiden en väg beräknades till en och en halv timme. Man var tvugna att flyga på 30 meters höjd för att undvika fientlig radar. Attackplanen, F-16, var strippade på all beväpning, inklusive kulsprutorna, för att vinna vikt. Därav behovet av jakteskorten eftersom man annars helt saknade försvar. I övrigt lastade man ombord flygbränsle i extratankar under vingarna, samt de stora, amerikanska Mark-84 s.k. delay-actions bombs, d.v.s. bomber som exploderar först efter träff. De vägde vardera 2 000 pounds, 907 kg och varje attackplan hade två av dem.

Det höll på att gå illa direkt. Vid den korta överflygningen av Akabaviken råkade de passera över Jordaniens kung Hussein, som semestrade på sin yacht. Hussein, en utbildad stridspilot hos brittiska RAF, kunde snabbt lägga ihop två och två, den extrema höjden, antalet plan, inga synliga vapen utom bomber och extratankar – ergo: Osirak. Han lät omedelbart kontakta sin regering och militär. En varning till irakierna skulle också utformas, men p.g.a. missar i kommunikationen erhöll aldrig Bagdad denna.


Nästa steg i deras färd var droppandet av de tomma extratankarna. Detta skedde över öknen i norra Saudiarabien. Manövern ansågs vara riskfyllt på den höjden, i den hastigheten. De tomma tankarna var lätta och skulle inte kunna fällas som bomber, de kunde åsamka planen skada. Man hade dock inget val, tankarna släpptes och det gick alldeles utmärkt. Såvitt israeliska frlygvapnet vet så ligger de där än, extratankarna i norra Saudiarabien. Man skall också notera allt allt detta skedde under radiotystnad och endast genom handsignaler mellan piloterna.

Efter att ha flygit genom bergigt område tog man sig så in på irakiskt territorium och satte rak kurs på Bagdad. Radiotystnaden skulle inte brytas förrän attacken startade. Man hade studerat målet och inflyningsvägar noggrant. Överste Raz var den som styrde allt, det var honom de följde, 30 meter över den irakiska öknen. Två av F-15 planen följde dem in som eskort, de övriga lämnade för att förbereda både distraktion och försvar. Vid 18:35 lokal tid inleddes attacken från en distans av 20 km från Osirak. Planen gick snabbt upp till 2 100 meter, en total överraskning för det irakiska luftförsvaret, som samtidigt nu kunde lyssna till israelisk radiotrafik mitt i Irak. På 1 100 meter höjd flög man in över kärnkraftverket. Man släppte bomberna parvis, med 5 sekunder mellanrum och så drog man därifrån så fort man kunde.

Åtminstone åtta av de totalt sexton bomberna fann sitt mål. Kärnkraftverket hade ett tungt luftvärn tilldelat sig, men det skulle visa sig att dess besättning gått för middag och t.o.m. slagit av sin egen radar. Detta innebar att även om det irakiska luftförsvaret vid det här laget sett israelerna under flera minuter på deras skärmar, förmådde de inte samordna sina uppgifter med luftvärnet på plats. Däremot väcktes ett närliggande artilleribatteri till liv och av någon märklig anledning kommenderades skarp eldgivning i riktning Osirak. Det går inte att helt avgöra hur mycket av skadegörelsen den egna artillerielden skapade, man tror att huvuddelen av de 10 irakiska soldater och en ensam fransk tekniker, som fick sätta livet till, föll offer för denna eldgivning, på väg bort från kärnkraftverket.

Osirak idag

Verket i sig var helt förstört i den meningen att attacken fått en fullträff, att endast reaktorn, som ännu inte satts i bruk, var skadat bortom rimlig reparering. Det skulle krävas en total ny finansiering, ett helt nytt kärnkraftverk och nu ville inte Frankrike vara med längre.

De israeliska piloterna återvände samma väg de kommit utan att möta något motstånd. Ingen visste var de befann sig och någon varning från kung Hussein fanns som sagt inte. USA fick nys om händelsen omedelbart och man var verkligen överraskade. President Ronald Reagan blev omgående informerad. Enligt utsago från säkra källor hade han ryckt till vid nyheten och sagt: – What did you say they did? Därefter hade han satt sig bakom sitt skrivbord, långsamt ruskande sitt huvud. Det var omöjligt att se om han log, men samtliga i Ovala rummet kunde höra honom säga – Well, boys will always be boys. USA deltog i den internationella upprördheten, kanske något halvhjärtat, men allt detta hade Israel, en nation som alltid är skurken i alla sammanhang, räknat med.


De totalt 14 piloterna som deltog i räden mot Osirak blev alla nationella hjältar. De flesta skulle göra enastående karrirärer och sluta som generaler i flygvapnet. Operation Opera blev en närmast obegriplig framgång. Den passar som hand i handske i den israeliska försvarsmakten, IDF: s måtto rörande förmåga att alltid ligga före i planeringen och slå likt blixten från klar himmel. Det är fortfarande en av de djärvaste och bäst genomförda flygoperationerna någonsin.

tisdag 10 maj 2016

Miraklet vid huset Brandenburg


Utifrån stor respekt och antagligen kärlek kallades han i folkmun för Gamle Fritz och myntade antagligen därmed namnet Fritz som benämning på germaner och teutoner i största allmnänhet – d.v.s. som fritzar. Fredrik II av Preussen utgjorde kulmen av av den preussiska strävan under 1700-talet att inte bara bli en nationalstat att räkna med i Europa, utan även den främsta av tyska stater. Trots ett djupt humanistiskt intresse i botten blev han den främste av de stora preussiska kungarna med ett tungt epitet i den historiska titeln Fredrick den store.

Preussen var en mycket stram monarkistisk militärdiktatur, men konungens mottaglighet för nya tider och grepp kom att ha ett stort, alternativt inflytande inom kulturen på den annars så auktoritära maktposition han upprätthöll. Han var militärt framgångsrik, ärvde av fadern, Fredrick Vilhelm I, den främsta av professionella arméer i Europa. Han gjorde Preussen stort, lade grunden för det moderna Tysklands bildande under järnkanslern Otto von Bismarck, nästan exakt ett sekel senare. Fredrick den stores största bragd under sitt styre var också ett av hans och Preussens svåraste ögonblick, något som skulle få genklang i historien.

Två hundra år senare, under den stad den store kungen verkat i, kunde de som rörde sig i bunkerns skrymslen se tredje rikets führer sitta och stirra på porträttet av densamme monark. Det var ett ovalt standardporträtt på högkant och Adolf Hitler nästan speglade en pose Fredrick den store höll, sittandes på sned från betraktaren, tittandes ut med något vänt huvud, i Hitlers fall nästan lite ur ögonvrån. Hitler kunde sitta så under långa tider. Den som trodde att man inget kunde veta vad som rörde sig i hans förvridna skalle, trodde fel. Det går visst att avgöra Hitlers relation till Fredrick II av Preussen.


En av orsakerna till att Hitler fattade det irrationella beslutet att möta slutet i Berlin bygger nämligen på Fredrick den stores historiska erfarenheter av i princip samma fiende, ryssarna, vid Berlins portar. Gamle Fritz hade satt igång det väldiga Sjuårskriget 1756 med att han invaderade Sachsen. Det höll på att gå illa för Preussen och i början av 1762 hotades Berlin av annalkande ryska styrkor. När det såg som mörkast ut avled plötsligt kejsarinnan Elisabet I av Ryssland och hennes tyske dotterson Peter av Holstein-Gottorp* blev ny tsar, Peter III – om än bara för 6 månader innan han mördades. Peter III var preussofil och skrev genast på fredsfördrag med Fredrick I, därmed spräckte han även alliansen mot Preussen.

Situationen var därmed räddad och Preussen kunde faktiskt gå segrande ut ur kriget 1763. Händelsen har gått till historien som Miraklet vid huset Brandenburg.


Vid 1945 hade nationalsocialismen till sist blivit som en religion för vissa och Hitler såg järtecken från svunna tider. Han liknade sig själv med Fredrick den store och menade att om han bara uppehöll sig i Berlin, så skulle ödet upprepa sig. När sedan president Franklin D. Roosevelt avled den 12 april 1945, intalade Josef Goebbels honom att detta var hans mirakel vid huset Brandenburg. Nu skulle fiendens oheliga allians brytas och den slutliga segern ligga vid hand.