lördag 18 juni 2016

Programförklaring



Läs den här:

http://torbjornkvist.blogspot.com/2016/06/programforklaring.html

Genom förlust till seger


Vem var den främste av brittiska generaler under andra världskriget? Den mest kände var Sir Bernard Montgomery, men han blev också mycket kritiserad för sina uppenbara misstag. Brittiska armén saknade en karismatisk ledargestalt på arméchefsnivå, som amerikanernas Patton. Sånt här är givetvis svårt att väga fram och tillbaka, men får man tro en överväldigande majoritet av brittiska militärhistoriker, så faller valet på fältmarskalk Sir William Joseph Slim, 1st Viscount Slim. Motivet bakom valet av honom består dels av hans personlighet, men också hans professionella förmåga, bäst sammanfattat med titeln till hans memoarer från 1956, Defeat Into Victory, i sig ett militärhistoriskt mästerverk.

Bill Slim, som han kallades bland vänner och kollegor, var den legendariske chefen för brittiska fjortonde armén i Burmakampanjen, även kallad den glömda armén. Han blev sedan chef för hela den indiska armén, i vilken den fjortonde ingick, ett ledarskap för närmare två miljoner man. Han var den förste och ende chefen för indiska armén som också axlade rollen som Chief of the Imperial General Staff, Storbritanniens överbefälhavare, under kung George VI. Mellan 1953 och 1959 var han generalguvernör för Australien, en nation som hade betraktat honom som krigshjälte sedan det första världskriget.


Han var nästan två meter lång och byggd som en ladugårdsdörr. Han beskrevs av sina samtida som en högst vanlig man, med en lugn, naturligt auktoritär ledarstil. Han sas leda sina trupper likt en sergeant, med hel hand och med klara, enkla direktiv. Han hade därför få vänner i maktens fina korridorer, men än färre kunde ifrågasätta hans kompetens, om ens någon. Soldaterna upplevde det som att general Slim utstrålade en kraft av absolut förtroende, en stark man som kom ner till deras nivå och fick dem att förstå meningen i deras elände. Det hör kanske till saken att hans hustru, Aileen, avled i djup sorg kort efter hans död 1970. Militärhistoriskt kan man säga att hans närmaste själsfrände skulle vara George Washington, en annan general som metodiskt och envist utnyttjade tiden och vände förlust till seger.

Slim kom från enkla förhållanden, född i Bristol 1891, men växte upp i Birmingham, son till en misslyckad affärsman. Man hade endast råd att sända hans äldre bror till universitet och efter skolgång arbetade Slim som bl.a. lärare vid en lokal småskola. Ett sätt för medellösa, men skolade unga män att komma sig upp vid den tiden var att anmäla sig till reservofficersutbildning, vilket han gjorde vid Birmingham University 1912. Vid första världskrigets början 1914 fick han kommission som temporär fänrik vid Royal Warwickshire Regiment. Han sårades svårt vid Gallipoli – den australiska kopplingen – och vid återkomsten till England 1916 erhöll han graden som ordinarie fänrik. Han återgick i tjänst och 1917 blev han löjtnant. Sårades åter i Mesopotamien, Mellanöstern, samma år och erhöll Military Cross för tapperhet, blev temporär kapten. Förflyttades till Indien och som temporär major tog han kommandot över en bataljon ur 6th Gurkha Rifles, ett tecken om något på hans stridsvärde. Slim var vid krigsslutet fortfarande reservofficer, men tog fast anställning 1919 med kaptens grad.


Han stannade i Indien och 6th Gurkha. Han gjorde det utav skäl som att han trivdes i armén och att Indien fascinerade honom. Dessutom, som den person han var passade kolonialarmén honom bättre. Slim var inte mycket för pompa och ståt, utan mer intresserad av det praktiska officersyrket, utbildning, trimmandet av förband. Samtidigt arbetade han mycket i stab och blev major 1933 vid arméhögkvarteret i Dehli, efter att ha imponerat på Royal Indian Staff College i Quetta. Han hade vid sidan av ett stort intresse för litteratur och gav ut ett par romaner, flera noveller och även poesi i början av 1930-talet under pseudonymen Anthony Mills. Slim återvände till England mellan 1934 och 1937 och tjänstgjorde på Staff College i Camberley. 1938 befordrades han till överstelöjtnant och tog befälet över andra bataljonen 7th Gurkha Rifles.

1939, på grund av att Gurkhas hade hög status som kolonialt elitförband med hög lojalitet gentemot kronan och därför ofta agerade brandkårsstyrkor med stor självständighet i utsatta positioner, erhöll Slim graden Brigadier på temporär basis. Detta var ett mått på hans kompetens, samt att han i Dehlis ögon var vikt för högre kommendering. Samma år blev han överste, fortfarande i rollen som brigadgeneral. Därmed blev han placerad som chef för Senior Officer’s School i Belgaum. Sådan var hans situation när andra världskriget bröt ut i Europa.


1940 tog han befälet över 10th Indian Infantry Brigade ur 5th Indian Infantry Division. Med sin brigad sändes han till Sudan, Östafrika och striderna mot italienarna i Etiopien. Slim sårades i januari 1941 för tredje gången i sin karriär. Han sändes tillbaka till Indien och fortfarande bandagerad tog han tjänst vid generalstaben i Dehli. Där deltog han i planeringen av vad armén såg som kommande trubbel i Irak. I maj blev han Brigadier General Staff, d.v.s. stabschef, underställd general Edward Quinan, chef för operationerna där. De anlända Basra samma månad. Nu hände det sig så att generalmajor William Fraser, chef för 10th Indian Infantry Division, insjuknade plötsligt så illa att han måste lämna sin post, varpå Quinan placerade Slim i hans ställe.

Som divisionschef deltog Slim i Iraqforce, en sammansatt styrka av armékårs storlek bestående av brittiska och framförallt kolonialförband, under Anglo-irakiska kriget i maj 1941, den syrisk-libanesiska kampanjen juni-juli samma år, samt den gemensamma brittisk-sovjetiska invasionen av Persien under augusti-september. Slims uppträdande var så imponerande att han erhöll Distinguished Service Order, DSO och befordran till generalmajor. Med Japans inträde i kriget två månader senare, kallade Dehli genast hem sin bäste general och i mars 1942 stod han som chef för spjutspetsen efter Singapores fall, Burma Corps, bestående av 17th Indian Infantry Division och 1st Burma Division. Han hade till uppgift att försvara Burma mot den anstormande japanska femtonde armén. Det var en omöjlig uppgift, Slims förband var för små och japanerna allt för mobila och uppbackade med flyg. Hans indier och burmeser slogs för allt vad tygeln höll och japanerna ådrog sig svåra förluster. Mitt under striderna befordrades han till generallöjtnant och erhöll Commander of the Order of the British Empire, CBE. Han kunde inte ha brytt sig mindre.


Detta var general Slims mått på framgång under denna första, hårda tid i Burma. Att under ständiga bakslag, med samma lugna, metodiska kompetens fortsätta drilla och organisera ständigt nya förband för att i antagligen världens svåraste stridsterräng, den burmesiska djungeln, möta en mycket aggressiv och skicklig fiende. Trots alla motgångar höll han japanerna stången med sin nya XV Corps, de lyckades aldrig nå Indien. Borta i London strödde Winston Churchill lovord över Bill Slim, generalen som gav hans eget motto, KBO, Keep Buggering On, en helt ny dimension.

Alla var inte nöjda med Slims verksamhet. Han hade återkommande problem med sina chefer. Svårast var med chefen för Eastern Army, general Noel Irwin, som under en dispyt tog ledarskapet över Slims kår och nästan förstörde den i ett fatalt motanfall på Arakanhalvön. Slim återtog då kommandot över sin kår och stabiliserade situationen. Resultatet blev att Irwin fråntogs sitt befäl och sändes hem till Europa för att där leda Östra Skottlands försvarsdistrikt under resten av kriget. Samtidigt organiserades en ny armé för operationerna i södra delen av Burma, vid kusten, där huvuddelen av striderna stod. Under general Slims ledning sattes nu fjortonde armén på krigsfot, bestående av brittiska IV Corps, indiska XV Corps (Slims gamla), indiska XXXIII Corps och senare även indiska XXXIV Corps.


Kriget i Burma fördes under inledande förluster och oerhörd press från japanerna i oländig terräng och ogästvänligt klimat. Det var nödvändigt att samtidigt bygga upp och organisera nya enheter, lära dem att strida i djungeln och utveckla ny taktik. Slim lyckades under dessa omständigheter förnya armén. Djungeln saknade front, så han utvecklade ett system av stödjepunkter, varifrån spaning och artilleri kunde dirigeras. Dessa försöjdes huvudsakligen från luften. Hans förband var extremt multinationella, brittiska, indiska, amerikanska, burmenska, maylaiska, afrikanska, ändå fick han en fungerande armé ut av dem. Slim reformerade mycket rutiner i djungeln. Genom medicinering, uppmärksamhet, hygien och framför allt disciplin sänkte han de förödande sjuktalen på ständiga 30-40 procent, ner till knappt 5 procent. Liksom George Washington visste han att så länge han kunde hålla stången så spelade tiden för honom. De blev bara starkare, medan japanerna tappade allt mer fotfästet i denna fruktansvärda, långdragna styrkemätning. Likheten med den ryska östfronten kan också göras.

I december 1944 erhöll vicekungen av Indien, fältmarskalken och lorden Sir Archibald Wavel direktiv av konungen George VI att för general Slim presentera utmärkelsen Knight Commanderof the Order of the Bath, KCB. Han blev Sir William, eller om man så vill, Sir Bill. Samtidigt befordrades han till general – och inte enbart på temporär basis den här gången. Slim svarade med att inleda 1945 med början till slutet för japanerna i Burma. Han gick till storartat motanfall. Det var som att släppa en hårt åtdragen sträng och kampanjen tog bara ett par månader. När man omgrupperade för fortsatt avancemang in i Malaysia fick han veta av chefen för ALFSEA, Allied Land Forces South-East Asia, general Oliver Leese, att han skulle fråntas sitt befäl för att istället sätta upp tolfte armén, en ren reservenhet. Slim förstod ingenting och svarade att i så fall kunde han lika gärna gå i pension.


Ärendet kom dock till Londons kännedom, då chefen för indiska armén, general Claude Auchinleck, tog med sig nyheten när han reste dit i tjänsten. Fältmarskalk Sir Alan Brooke, Chief of the Imperial General Staff, gick i taket och tog upp saken med Churchill. Varför plåga gamle Bill med detta nu, var frågan? Den nye vicekungen över Indien, Lord Mountbatten, fick av kungen det trevliga uppdraget att kommendera Leese att ta tillbaka sin order. I slutändan spelade det ingen roll, när Slim fick tillbaka sin armé var kriget över.

Nu återvände han till England och slog sig ner i London med sin familj. Hans äldste son, John, var utbildad officer vid Prince of Wales Royal Indian Military College i Dehra Dun och hade dletagit i strider med 6th Gurkha’s – givetvis. Slim erhöll Knight Grand Crossof the Order of the British Empire, GBE och fick ären att återuppväcka Imperial Defence College efter kriget. 1947 blev han Aide-de-camp, ADC, d.v.s. adjutant till George VI. Året därpå gick han i pension.


Samma år uppkom en politisk kontrovers rörande militären i Storbritannien. Posten som Chief of the Imperial General Staff hade sedan 1946 hållits av Sir Bernard Montgomery. Premiärministern från Labour Party, Clement Attlee, nekade Montogemerys råd att låta honom efterträdas av general John Crocker. Istället frågade Attlee Slim om han kunde återgå i tjänst och ta Montgomerys post. Det kunde han. Varför detta skedde har ofta beskrivits som att Attlee ville ha en enklare, folkligare general i ledningen. Det var ett politiskt beslut, inte så att Slim var Labour, men han var känd Liberal. Så, han blev fältmarskalk till sist och satt i sitt ämbete ända till 1952, då han efter åtskilliga andra storslagna utmärkelser, fler än de nästan alla andra av hans rang, till sist lämnade det militära. Han blev Governor-General of Australia samma år.

Bill Slim har i historien hamnat i skymundan, trots sin status och sina utmärkelser. Han var chef för den glömda armén, kriget i Burma tillhör de minst kända, han deltog aldrig i de stora slutscenerna i Berlin eller ombord på USS Missouri, däri ligger hans arv. Det är som att militärhistorien måste nypa sig i armén varje gång frågan kommer upp – vem var Storbritanniens främste general under andra världskriget?





Fotnot: 2007 framförde tre män i Australien anklagelser mot den sedan länge avlidne guvernören Slim, att när dessa män var pojkar i ett migrationsläger i slutet av 1950-talet, skulle han ha sexuellt våldfört sig mot dem. Uppgiften kom upp till ytan i samband med Australiska regeringens officiella ursäkt till urbefolkningen 2009. Det presenterades aldrig några bevis och den allmänna uppfattningen var att händelsen lät mycket utanför Slims karraktär. Tusentals namnunderskrifter presenterades från fjortonde arméns kvarvarande veteraner, från Storbritannien, Indien, Asien och Afrika, protesterande å det starkaste mot anklagelserna. Inget kom ut av det.