fredag 8 juli 2016

Patton - återuppstånden


På en väg i Tunisien 1943 färdas tre amerikanska soldater i en jeep. En underofficer vid ratten och två generaler, vars gradbeteckningar syns tydligt på hjälmarna, George S. Patton Jr. och Omar N. Bradley. Patton kommenderar halt, ”Sväng höger här”, beordrar han. ”Men Sir”, säger chauffören, ”slagfältet ligger framför oss”. Patton svarar otåligt. ”Argumentera inte med mig, sergeant. Jag kan känna lukten av ett slagfält därborta”. General Bradley protesterar. ”George, han var här och körde så sent som igår”. Patton pekar nu med sitt ridspö. ”Det ligger där borta, sväng höger, för bövelen”.

Det blir naturligtvis som Patton sagt. De lämnar vägen och passerar några araber med åsnor innan de kommer fram till vad som ser ut som antika tempelruiner. Bakom dem sträcker ett stort fält ut sig. Patton kliver ur jeepen, följd av Bradley. I fjärran kan man höra stötar av horn, som ekon från en forntida anfall under ett för länge sedan glömt fältslag. Patton går fram mot fältet och vilar sin ena stövel på en raserad pelare.


”Det var här. Slagfältet var här. Kartagerna försvarade staden, de attackerades av tre romerska legioner. Kartagerna var stolta och tappra, men de förmådde inte hålla emot. De massakrerades. Lokalbefolkningen tog dera kläder och vapen. Soldaterna låg nakna i solen, för två tusen år sedan och jag var där”. Patton ändrar ställning och går ner på ett knä. En förbluffad Bradley får en bekräftande blick från honom. ”Du tror inte på mig, Brad? Du känner väl till vad poeten sa ...

Through the travail of ages,
midst the pomp and toils of war,
have I fought and strove and perished,
countless times among the stars.
As if through a glass and darkly,
the age old strife I see,
when I fought in many guises and many names,
but always me

Patton ler snett när han åter ser på Bradley. ”Vet du vem poeten var?” frågar han. Bradley ler osäkert och ruskar på huvudet, han vet inte. ”Det var jag”, säger Patton och ler brett.


Förloppet är en nyckelscen ur filmen Patton från 1970 med George C. Scott i sitt livs roll och Karl Malden som Bradley. Händelsen är återberättad av Bradley i sina memoarer och med all säkerhet sanningsenligt återgiven. Patton skrev verkligen poemet Through a Glass and darkly, under första världskriget. Bradley var dessutom långt ifrån den ende som fick sig en dos av den gamle generalens historiebeskrivning. Patton var en militärhistoriker i världsklass med en enastående dramatisk förmåga att omsätta historia till det aktuella händelseförloppet. Han förbluffade många med att i detalj och mycket målande återberätta historiska bataljer som om han själv upplevt dem.

General Patton trodde på reinkarnation. Enligt honom var han resultatet av en lång räcka soldater och fälherrar sedan tidernas begynnelse. Han hade varit en babylonisk hoplit, en normandisk riddare, Hannibal hade tillhört hans reinkarneringar, antagligen den som mest liknade honom själv, och han skulle även ha varit en av Napoleons marskalkar. Ryktena gick vilda, att han påstått sig ha varit den romerska legionär som kört sin lans i Jesus på korset. En del samtida med Patton hade svårt att värja sig för generalens dominanta personlighet, den del som var hans briljans på fältet, i kombination med hävdelsen att han var en produkt av flera tidigare fältherrar. Ytterligare andra utnyttjade det framgångsrikt för att baktala honom, särskilt efter hans död 1945.


Patton var annars kristen, en troende episkopalist, men på sitt eget vis. Han var en religiös fritänkare och få fältpräster delade hans syn på Gud som en straffande krigsherre, där generalen själv utgjorde hans främsta verktyg, likt en väldig hand från ovan som krossade satans verktyg på jorden. Patton kunde återge stora partier ur bibeln ordagrant, men också ur koranen och Baghavad-gita. När Patton bad till sin gud så gjorde han det ofta ensam, stående raklång i någon kyrka någonstans. Med blottad hjässa såg han upp mot kyrkorummets valv, eller den öppna himlen, om taket skjutits bort, och med hög röst åberopade han sin högste chef – ”Sir, Patton är här”. Han bad gärna för de sårade soldaterna vid deras sängar, på knä, djupt förmanande den store ledarens barmhärtighet med dessa tappra män.

Det hade börjat tidigt. Redan som barn talade han om sitt förflutna. Ett nedtecknat minne rör lille George, kanske fem eller sex år gammal, som bakom sin ponny spände en kärra som han byggt om till en romersk stridsvagn. Med denna anföll han kalkonernas hemvist på den Pattonska ranchen i Kalifornien och förvandlade deras kläckningshus till kaffeved. När hans mor ville veta varför han gjorde så, svarade pojken att han tänkte sig romarnas attack mot turkarna (turkeys), i vilket de använt stridsvagnar bakom dubbelspann. Modern frågade hur han kunde veta det? Lille Georgie svarade kavat och självklart, som om det var Guds sanning, att han minsann varit där. Det var inte lönt att påstå något annat.


Patton var en toppmodern general i en gammal kostym. Den generation militärer som blev generaler under andra världskriget, födda i slutet av 1800-talet, med en yrkespremiär under första världskriget, hade det gemensamt att deras framgångar berodde på deras förmåga att ta till sig nya rön. Det var det mekaniserade kriget, flygvapen i kombination med pansar och mekaniserat infanteri, rörligt artilleri, och George S. Patton Jr. var den osviklige mästaren av andra världskriget. Samtidigt, hans trogne kallfaktor under nästan åtta år, 1938-1945, sergeant, senare fanjunkare, George Meeks, en svart man anställd direkt av Patton, brukade bistå sin general med påklädningen. Han putsade och snörde hans ridstövlar, knäppte dubbelhölstret kring hans midja och placerade den blankpolerade hjälmen, med stjärnorna, på Pattons huvud, stående på en stol. Det fattade enbart det röda livstycket under bältet, tecknet på en fältmarskalk.

Patton ledde sina arméer som om de rymdes på ett fält. Hans kontroll över en kvarts miljon man, spridda över halva Frankrike, var absolut och excellent. Han brukade stanna till vid den mest obskyra av bataljonsstaber, under sina ständiga åkturer, och rätta deras situationskartor – det där kompaniet är inte där, det är där. Soldaterna i de amerikanska sjunde och tredje arméerna, hans två huvudsakliga kammondon, såg mer av sin general än några andra soldater i hela det väldiga US Army. De kunde lika gärna ha stått på ett fält i Gettysburg och manats på av deras general, ridande framför dem, eller vid Bunker Hill ytterligare hundra år tidigare. Patton behärskade taktiken han hade att göra med bättre än någon annan, han kände varje detalj i sina pansardivisioner, sina skvadroner av attackflyg. Han förstod artilleri och infanteristrid, oavsett vad kritiker påstod, hans generalstab var den i särklass bästa bland de västallierade, antagligen så i hela kriget. Patton förstörde mer fiendetrupp än någon annan i Europa och han förlorad färre soldater än de flesta.


Nyckeln till Pattons fantastiska framgång i fält var hans rörlighet, den ständiga framåtrörelsen. Han försatte fienden i obalans hela vägen från pluton till armé, genom ett fullständigt förraktfullt förtroende till kraften i offensiven. Samtidigt hade han inga problem med taktiska tillbakadragningar, det hörde kriget till. Patton var absolut orädd i sitt ledarskap, hans hade svar på allt. För honom var det lika enkelt att inta Italien som för en annan att gå på ICA och köpa ost. Detta krävde ett enormt självförtroende, som i hans fall vilade i hans tro på sitt eget öde. Det finns en samtida person som liknar honom mycket och det var Winston Churchill. De delade tron på att de var satta på jorden för att utföra stordåd.

Undertecknad är ateist och tror varken på kristendom eller reinkarnation, men det är givet att Pattons innersta själsliv gav honom självförtroende och mod att fullfölja sitt uppdrag på jorden. Hans belackare fösökte att använda hans perosnlighet för att skada honom, när det i själva verket var hans excentrism som gjorde hans stjärna – eller i hans fall: stjärnor. Hade man gett general Patton större spelrum hade kriget avslutats tidigare, färre människor hade dött.



Redan mot julen 1944, ett halvår efter mordförsket på Hitler, var många tyska generaler mer än villig att diskutera alternativ till Hitlers Götterdämerung. Om det var någon de var villiga att lämna över sina svärd till, så var det general Patton, deras överman. Han träffade några namnkunniga av dem, samtliga av dem mötte honom som små gossar, med mössan i hand. De visste att han förstod, han hade mött dem två tusen år tidigare i de germanska skogarna och förlorat.


http://krigochhistoria.blogspot.com/2012/06/through-glass-darkly-through-thetravail.html