fredag 30 september 2016

Varför förlorade Hitler andra världskriget?


När Adolf Hitler valde att angripa Polen den 1 september 1939, så var hans motiv ingalunda att starta ett världskrig. Han blev förvånad när de allierade förklarade honom krig tre dagar senare. Han hade räknat med att kunna göra en liknande manöver som med Tjeckoslovakien året innan, att London och Paris skulle falla tillbaka till sin letargi. Dessutom, han hade ju fått hjälp av Sovjetunionen, d.v.s. han hade neutraliserat en stor spelare på det Europeiska brädet genom att dela upp det sinsemellan i intressesfärer. Det borde ha skrämt och stillat makterna i väst. Hitler var medveten om att Stalin hatade det kapitalistiska väst mer än han hatade Nazityskland. Å andra sidan, de allierade i september 1939 gjorde heller inte mycket mer än att skramla med vapen. Det var sålunda ingen fara på torpet, ännu.

Polen var således inte en del i vad Hitler ansåg måste komma, d.v.s. först ett angrepp på Västeuropa, därefter följt av ett likadant på Sovjetunionen. Han räknade med att det då tyskvänliga väst gladeligen skulle bistå Nazityskland i anfallet mot kommunismen, det fanns en klar logik i detta. Målet var Lebensraum och strategisk säkerhet utan tvåfrontskrig. Anfallet mot Västeuropa planerades till våren 1940. Hitler blev åter överraskad när de allierade planerade militära interventioner mot Skandinavien, vilket åter tvingade ut honom i förtid. Norge och Danmark blev den första delen av slaget om Västeuropa. Det hade tagit Nazityskland en månad att ockupera Polen och nu erövrade han Västeuropa på blott tre, utom Storbritannien.


Det är två faktorer som står ut i dessa svepande besvkrivningar av andra världskrigets inledning. Det första är frågan om det var rätt tillfälle. Det andra är om Hitler lurade sig själv med Polen och Västeuropa, två häpnadsväckande snabba och förkrossande segrar. Saken är nämligen den att Nazityskland vid 1930-talets slut inte alls var redo för att starta storkrig mot världen. Det var inte bara det att krigsmakten, Wehrmacht, inte var färdigt, hela den tyska krigsindustrin var fullständigt oförberedd på ett långt och förrödande världskrig. Det låter kanske märkligt utifrån hur historien har beskrivit Tysklands massiva upprustningar efter nazisternas makttillträde 1933, men betänk då att den tyska industrin hade att återhämta sig från en djup depression och vid 1939 hade man enbart byggt i sex år.

Det var värre än så. Den tyska ekonomin över lag var i mycket dåligt skick vid krigsstarten. De stora skattesänkningarna för medel- och låginkomsttagare, tillsammans med de omfattande välfärdsprogrammen, som nazisterna inrättade efter sitt makttillträde, drog musten ur den tyska ekonomin. De stora satsningarna på skrytbyggen, motorvägar och krigsmateriell satte visserligen tyskarna i arbete, men 1936 varnade ekonomiministern Hjalmar Schacht att någon reell återhämtning inte skedde i landet, finanserna gick bara runt mellan statlig konsumption och bidrag till folket. Den tyska industrins tillkortakommande inför och under andra världskriget bottnade i en ofördelaktig, ekonomisk politik mot företagande och mot industrin generellt.


Hitler valde att ta Polen 1939 i enlighet med principen för Lebensraum, att pumpa upp ekonomin, ungefär som en nyemission inom företagsekonomin. Nazisterna var socialister, de trodde på det ekonomiska nollsummespelet. När inget mer fanns att hämta hemma, så erövrade man grannen istället. Polen blev offer även från perspektivet den judiska frågan. Genom att skapa Generalguvernementet i östra Polen fick man utrymme för att deportera Tysklands 2.5 miljoner judar*. Denna region var ämnad för slavarbete och skulle fungera som en slags ekonomisk frizon för tysk industri, kompensation för den förda politiken i hemlandet.

Räknat utifrån värdet på US Dollar från 1990 kan man se förhållandet mellan krigets inledande huvudspelare enligt följande tabell:

                                       Invånare       GDP                        Inkomst per capita
Storbritannien                    $45.5 milj      $284.2 miljarder                $9 583
Tyskland                              $68.6 milj      $353.4 miljarder                $5 156
Frankrike                             $42 milj         $162.8 miljarder                $4 424

Siffrorna visar att även om Tysklands ekonomi var större än Storbritanniens och Frankrikes, så var britternas inkomst per kapita, d.v.s. ekonomins uthållighet, nästan dubbelt så stor som deras. Storbritannien och Frankrike kunde dessutom räkna med sina kolonier, vilket plussade på deras humanitära och ekonomiska kraft, men bortsett från de mest avancerade länderna som Kanada och Australien, så var koloniernas inkomster per kapita betydligt lägre. Vad ovanstående siffror visade framför allt utifrån ett militärekonomiskt perspektiv, var att Hitler måste vinna kriget snabbt, innan fienden kunde räkna in sina imperier och innan deras egen ekonomi skrumpnade totalt.


Ungefär samtidigt som tysklands ekonomiminister Scacht fick sparken ställde Hitler frågan till sina militärer, när var man redo för ett storkrig? Generalerna uppgav 1942 som året då man skulle kunna vara redo. Såsom nazisterna såg det var militärens uppskattning en mycket konservativ sådan. Det fanns nu yngre militärer som hävdade att krig skulle kunna föras mycket snabbare, att man måste sluta att oja sig över det stora krigets vedermödor tjugo år tidigare och se framåt. Det som skulle kallas blixtkriget blev därför helt avgörande. Hitler såg sig kunna slå kvickt och effektivt, vinna nya territorier, nya ekonomier, ny prestige och makt, snabbt.

Polen, Danmark, Norge, Holland, Belgien, Luxemburg och Frankrike, samt britterna jagade över kanalen, på sammanlagt fyra månader. Likaså klarade man av att ta Balkan och Grekland på någon månad. Under dessa omständigheter höll den tyska ekonomin och krigsindustrin. Det fanns dock smolk i bägaren. Man lyckades inte att vare sig diplomatiskt eller militärt plocka bort Storbritannien ur ekvationen. Winston Churchill vägrade falla till föga och han lyckades entusiasmera britterna till fortsatt kamp. Churchills största gärning för västvärlden var att han förstod de ekonomiska realiteterna för Nazityskland. Han insåg att Tyskland inte skulle hålla ekonomiskt och materiellt i det långa loppet. Visa av första väldskriget hade britterna vägrat att sända miljontals soldater till kontinenten, det sparade dem mycket ekonomiska resurser. Mitt i eländet 1940 slapp man dessutom åtminstone att ekonomiskt släpa på det ockuperade Frankrike.


Churchills krav på Royal Air Force och deras Bomber Command att skyndsamt attackera tysk industri, samt det kontroversiella inrättandet av SOE, Special Operations Executive, d.v.s. organiserandet av motståndsrörelser i det ockuperade Europa för sabotage mot den egna industrin och infrastrukturen, måste ses ur det perspektivet. 

Ur tyskarnas perspektiv är det också viktigt att notera den militära kapaciteten, som tangeras skrivas upp i många historiska beskrivningar. Även om Wehrmacht kunde ersätta sina förluster i manfolk och materiell fram till sommaren 1941, så lyckades de aldrig lösa sina synnerligen allvarliga strukturella problem. Armén saknade, märkligt nog, tillräckligt med fordon för sitt underhåll. Mestadelen av den tyska trängen drogs fortfarande 1941 av hästar, till skillnad från samtliga deras fiender. Man saknade dessutom tillräckligt med tungt pansar. Fram till 1941 bestod tyskt pansar av enbart ¼ medeltungt pansar, Panzer IV. Det hade ändå gått rätt bra i Frankrike, mot en fiende som på papperet var överlägsna Panzerwaffe både i antal och tyngd. Man klarade det p.g.a. bättre taktiska förutsättningar och ledarskap. Det grundläggande problemet var dock inte löst. När industrin väl började hamra fram tungt pansar, Panzer V och VI, var det för lite och för sent. Ryssarna hade kommit ikapp långt dessförinnan och de västallierade kunde mangla dem med stridsflyg.


Till detta lade också armén en irriterande faktor, särskilt uppenbar vid invasionen av Frankrike och Benelux, den att man saknade tillgång till tillräckliga reserver. Armén hade vid Fall Gelb hjälpligt klarat att fylla ut anfallet mot Holland med åldersstigna tredjeklassförband, vilket gjort svårt avkall på reserverna.

Det tyska flygvapnet tog mycket stryk under slaget om Storbritannien och flera tillkortakommanden noterades. Luftwaffe var det vapenslag som först såg resultaten av en sviktande industriell kapacitet. Det var tungt att ersätta de förlorade planen, man klarade inte av att både ersätta stridsförluster och bygga vidare på en större kapacitet. Detta var allvarligt eftersom man saknade strategiskt bombflyg och aldrig heller skulle få något. Den sviktande industrin ledde också till en påtagligt svag underhållsorganisation. Luftwaffe klarade aldrig av att bygga egna flygfält, utan använde erövrade fientliga resurser. Man hade dessutom svårigheter att få fram underhållsresurser till framskjutna installationer. Endast genom att slösa piloter på att flyga maskinerna kunde man lösa transporterna till ersättningsdepåerna. Under långdragna strider saknade man således förmåga att ersätta förlorade plan. Vidare saknade Luftwaffe transportresurser för stora, långsiktiga operationer. Slutligen, man hade dessutom märkliga problem med att ta ut och utbilda nya piloter i tillräcklig mängd under krigstillstånd.


Tyska flottan var Wehrmacht strykpojke och dess ledare gjorde sig heller inga illusioner. Man hade alldeles för få ubåtar när kriget började. Den tyska skeppsindustrin förmådde inte att både reparera skadade ubåtar och ersätta förlorade i tillräcklig hastighet. Vad gällde ytfartyg svek man fullständigt. Sänkta fartyg förblev förlorade. Det är ur detta perspektiv man måste se Churchills kallhamrade sänkning av franska Medelhavsflottan vid Mers-el-Kebir och Royal Navys överraskande attack på Italiens ledande flottbas Taranto, båda 1940. Hitler fick bara inte ha tillgång till fransk örlog och italienarna stördes mycket av britternas fräckhet. Tyska Kriegsmarine hade dessutom, tack vare Göring, blivit av med sin flygarm. Det enda de hade kvar var spaningsflyg. Med facit i hand kan man enkelt slå fast att hade tyska flottan haft tillgång till stridsflyg tillsammans med fler ubåtar, så hade kriget till havs slutat annorlunda och därmed hela konflikten. Trots tappra försök, tyska Kriegsmarine var hopplöst akterseglat av fienden och levde sin tillvaro i en evigt smygande och kamoflerad tillvaro ute på världshaven.

Sommaren 1941 drog man så igång den stora krigsöppningen, den största någonsin i historien – Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen. Givetvis visste tyskarna, både civilisterna i statsapparaten och militären, om de ekonomiska problemen. De kunde se den stora elefanten i rummet, även om politikerna, d.v.s. nazisterna inte gjorde det. Ändå stödde generalerna Hitler i sitt beslut att ännu en gång kasta tärningen. Och varför inte, sett från deras perspektiv såg Barbarossa mycket väl ut att bli en större, men ändå likartad operation som de hittillsvarande – blixtkrig i megaformat. Man kan se sitautionen utifrån deras synfält. Tyskarna kände ryssarna väl, både från samarbete under 1920-talet och efter invasionen av Polen 1939. De visste om Stalins utrensningar, om Röda arméns omslag från tysk pansartaktik till ett mera centraliserat och infanteribundet tänk. Man hade även från första parkett följt kommunisternas förödmjukande Pyrrhusseger mot de ståndaktiga finnarna**. Under rådande omständigheter, en seger i öst till julen 1941, en stabiliserad vinterfront mot vad som fanns kvar av Röda armén att slåss mot – kan man då klandra dem?


Det var en gigantisk risk som totalt besannade sina allra värsta farhågor. I skenet av att man även var engagerad i Nordafrika och måste hålla upp garden mot ett allt mer utagerande Strobritannien, så var det vanvett. Med samtliga sina strukturella svagheter, både industriellt och militärt, drog så nazisterna ut på ett fälttåg som om inget annat skulle manifestera ett långt och helt konsumerande storkrig, exakt det man absolut inte skulle ge sig in i. När beskedet nådde Churchill att tyskarna gått till angrepp mot ryssarna, så visste han att början till slutet hade inletts. Drygt ett halvår senare kom USA med i kriget och saken var klar. Churchill bidrog också till att ge Stalin råg i ryggen. Det är inte helt säkert att den store kommunisten annars hade lyckats räkna ut det finstilta i andra världskrigets ekonomiska realiteter.

Sovjetunionen och USA var två giganter med vitt skilda ekonomiska förutsättningar. Sovjet hade en stor GDP, men en inkomst per capita understigande Tysklands. USA däremot hade ekonomiska muskler som vida överträffade samtliga övriga krigsdeltagare tillsammans. Sovjetunionen hade aldrig klarat av att flytta sin krigsindustri österut, än mindre expandera dess kapacitet utan hjälp från USA. Segern över världsfascismen stod och föll med USA.


Med över tre miljoner man stormade Wehrmacht in över Sovjetunionen den 22 juni 1941. Det var imponerande, men bakom dem hade man en reserv på embart 400 000 man. Den var förbrukad på fyra veckor. Eftersom rysk järnväg körde på en annan spårvidd än Europa i övrigt, så blev tyskarna tvungna att genomföra en monstruös underhållsvolta i Polen, med gigantiska omlastningar som följd. Vägnätet var mycket undermåligt och oftast icke existerande. Om armén hade gigantiska problem, så hade flygvapnet ett mindre helvete att hålla jämna steg med sina verkliga behov. Redan här stod det klart att Luftwaffe inte ens kunde underhålla sig själva med eget transportflyg. Låt oss därför här och nu, en gång för alla, göra klart att det var inte den ryska vintern som hindrade den tyska krigsmaskinen i december 1941, trots allt tjat om detta i decennier. Det var förlusterna i kombination med omfattande strukturproblem som kväste Wehrmacht. När man såg kyrktornen i Moskva hade tyskarna förlorat en halv miljon man, samt två tredjedelar av allt pansar, man hade akut brist på bränsle och reservdelar.

Nu hade ju även Nazityskland sina allierade, Japan, Italien, Rumänien, Ungern och så Finland. Problemet här var att tyskarna inte förhöll sig till dem som de kanske borde. Det var inte som USA, som helt enkelt tog över Storbritanniens hela krigsekonomi, tillsammans med det fria Frankrikes. Man tog Sovjetunionen under armarna, som därmed kunde producera mer krigsmateriell än någonsin tidigare i nya fabriker som Luftwaffe inte kunde nå eftersom de saknade strategiskt bombflyg. Finnarna var rätt så nöjda i vart fall, men det berodde på att man endast var en militär partner till tyskarna och deras behov var förhållandevis begränsat. Italien, Ungern och Rumänien behandlades däremot styvmoderligt av nazisterna. Man önskade mankraft och råvaror från dem, men hade inget att erbjuda tillbaka vad gällde industriell styrka. Tyskarna förmådde inte bistå sina allierade med särskilt mycket, annat än med gnäll. Det är enkelt att i efterhand klandra de italienska, ungerska och rumänska förbanden på östfronten, men hur tror man dessa värnpliktiga gossar fixade att slåss i främmande land, under helt vidriga förhållanden, utan tillstymmelse till likartad utrustning som det marscherande herrefolket nästgårds?


Japan är i detta sammanhang ett mysterium. Redan 1939, när Nazityskland, Italien och Japan skulle skriva under Stålpakten mellan sig, sprack överenskommelsen med den asiatiske partnern på grund av Sovjetunionen. Japan ville ha fokus på Sovjetunionen, medan Tyskland/Italien självklart prioriterade västeuropa. Det är klart, Molotov-Ribbentroppakten var i detta läge viktigare för Hitler, men man hade kunnat ödsla mera tid på konstruktiv diplomati mot Tokyo. Japanerna var inga idioter, de visste att Stalin förr eller senare skulle vända sig mot Berlin. Istället skrev Japan och Sovjetunionen en neutralitetspakt mellan sig 1941, så japanerna kunde koncentrera sig på Stilla havet och Sydostasien. En otrolig chans gick förlorat för Hitler att binda upp Sovjetunionens militära resurser i ett tvåfrontskrig just på grund av sin egen utrikespolitiska inkompetens.

Japan, ett land med liknande ekoniska förutsättningar som Tyskland,  underlät också på samma vis att uppskatta USA: s ekonomiska kraft. Amiral Isoroku Yamamoto krävde att den amerikanska flottan måste förstöras i Stilla havet för att ge Japan tid att stärka sina positioner. Även han underskattade amerikanernas stridsförmåga direkt efter Pearl Harbor, vid Söderhavet och Midway, samt med den snabbhet de återhämtade övertaget rent materiellt. Hade Japan väntat med sin attack mot Pearl Harbor, hade Tyskland inte följt upp med en krigsförklaring mot USA, hade inte Benito Mussolini häcklat den amerikanska förmågan dessförinnan, det är svårt att sia med kontrafaktisk historik. Barabarossa misslyckades fatalt, man hade inte krossat den Röda armén, Sovjetunionen kunde flytta sin industriella potential österut. Det skulle krävas lång tid för tyskarna att helt återhämta sig efter Barbarossa, tid man absolut inte hade.


Hitler förlorade andra kriget därför att han inte hade råd att föra det. Även om han inte valt att starta det, en helt orealistisk tanke med facit i hand, så hade hans tusenåriga rike snabbt fallit samman. Nazisternas socialism hade garanterat detta slut precis som med Sovjetunionen. Ett plus ett är som alla vet alltid detsamma som två.



Fotnot: Den inledande bilden föreställer ekonoministern Hjalmar Schacht i fångenskap inför Nürnbergrättegången.

* Det tyska budgetåret 1936-37 klarade man statsbudget sånär med hjälp av konfiskerandet av judarnas samtliga tillhörigheter.


** Däremot tycks man ha ignorerat ryssarnas blixtkrigsseger mot japanerna i Mogoliet 1939.

Försvaret, igen


Skrev ett politiskt inlägg i min andra blogg som har direkt anknytning till denna, även om jag här har dryftat ärendet flera gånger.

http://torbjornkvist.blogspot.com/2016/09/forsvaret-igen.html

lördag 24 september 2016

General Lee: s dilemma, Gettysburg och J.E.B. Stuart

Money you have expended without limit, and blood poured out like water. Defeat, debt, taxation, and sepulchers – these are your only trophies.
Kongressman Clement L Vallandigham, demokrat från Ohio, en ledare av The Copperheads*, till Abraham Lincoln, januari 1863.


Efter en veckas hårda strider vid byn Chansellorsville, Virginia, började nordstatsgeneralen Joseph Hooker dra Army of Potomac tillbaka över floden Rappahannock med början den 4 maj 1863. Över 30 000 man hade dödats och sårats i ännu ett tröstlöst fältslag och nordstatarna lämnade skådeplatsen än gång, illa tilltufsade, men fullt stridsdugliga. När sydstaternas general Robert E Lee nåddes av nyheten att Hooker drog sig undan bakom floden, blev han rasande. Han chockade sin stab med att anklaga sina generaler för att vara oförmögna att hålla fienden kvar i striden. De tänkte nog att han var sorgstrycken efter general Stonewall Jacksons död endast timmar desförinnan.

Det var svårt för de flesta av officerarna runt Lee att se den större bilden, den som upptog deras ledares hela vardag, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och tyvärr, för dem – 365 dagar om året. Mellan general Lee och konfederationens president Jefferson Davis bollades en omfattande brevväxling under hela konflikten och nästan samtliga dessa brev berörde en och samma fråga: Hur får vi slut på kriget innan det är för sent? Det blir så mycket enklare att förstå Lees till synes vårdslösa taktiska agerande och sydstatarnas strategiska aspirationer under kriget om man tar detta faktum till sig.

Det hade varit ett mycket högt spel av sydstatarna hela tiden och president Davis var inte bara politiker, han var också en tidigare general i amerikanska armén. De kände allt för väl oddsen. Kriget, som börjat två år tidigare, fick inte hålla på mycket längre nu, ett avgörande måste till och Chansellorsville var uppenbarligen inte det. 13 300 man hade gått förlorade för Lee, ett orimligt stort antal officerare, samt den bäste generalen, Jackson, var borta. Nordstaterna hade sluppit undan igen, för att slåss en annan dag. För att sydstatarna skulle kunna vinna kriget måste de åsamka Army of Potomac en total förstörelse, inte av militärt taktiska skäl, utan för politiskt strategiska orsaker.

Lee

The Confederate States of America, CSA, var med sina 9 miljoner invånare, varav nästan 4 miljoner var svarta slavar, en dvärg i jämförelse med United States of America, USA och 22 miljoner invånare. Ekonomiskt var det mycket värre. Innan kriget hade sydstaterna stått för endast 8 procent av hela USA: s samlade GDP. New York City hade ensamt en större industriell kapacitet än hela södern. Största stad i konfederationen var New Orleans, med ca 180 000 invånare under 1860-talet. Näst största stad under kriget var varhelst den federala Army of Potomac befann sig. Den största vapentillverkaren i södern, Richmond Armory, tillverkade ca 30 000 gevär under hela kriget. Springfield Armory uppe i Massachusetts tillverkade samtidigt 15-20 000 gevär per månad.

Ekvationen för militär strategi lyder som följer: Motståndsförmåga = förmåga X vilja. Minska, eller helt ta bort, något av antingen förmågan, eller viljan, och motståndsförmågan går ner eller försvinner helt. General Lee kunde inte slå nordstaternas förmåga, det var omöjligt, han var tvungen att istället fördärva deras vilja att slåss och det var vad han ihärdigt hade försökt med sedan han blev chef för Army of West Virginia, sydstaternas huvudarmé – att förblöda Army of Potomac. Så långt hade han gjort ett godkänt jobb, men han måste offra en stor mängd av sina egna, små resurser, inte minst de humanitära. Så långt i kriget hade vart och ett av de enskilda fältslagen kostat fler människoliv än Revolutionskriget och Mexiakansk-amerikanska kriget tillsammans. Lojaliteten och stridsviljan hos sydstatrna var stark, starkare än hos fienden, men Lee visste också att han naturligtvis endast kunde föra sin strategi upp till en viss smärtgräns.

Davis

Vid försommaren 1863, efter Chansellorsville, hade den gränsen för sydstaterna kommit sig skrämmande nära. Det blev allt svårare att rekrytera soldater utifrån rena demografiska orsaker och officerskåren var kraftigt åderlåten. Efter Chansellorsville var Lee tvungen att styra om ledarskapet för samtliga förband och man var tvugna att befordra befäl från de menigas led, oftast genom omröstning. Samtidigt, den amerikanska kongressen i Washington DC började visa förnyade tecken på ytterligare krigströtthet – det general Lee alltid kallade nordstatarnas krigsmedvetenhet. Lincoln var under stor press från kongressen, som dominerades av de defaitistiska demokraterna. Man krävde förhandlingar med syd. Det var dessutom presidentval nästa år och demokraterna hade redan sin valplattform klar – kriget var ett misstag. Pressen ifrågasatte dagligen i starka ordalag om Lincoln var kompetent att få slut på eländet. Dörren till framgång för konfederationen hade öppnats något ytterligare inför sommaren 1863. Kriget kunde fortfarande vinnas – även det ett faktum.

Så, man satsade allt på ett kort. General Lee menade att det nu saknas tid för en fortsatt, långsiktig strategisk verkan, nord har alldeles för mycket resurser för det. Han förespråkar istället ett slutligt slag där det kändes som mest för the yankees, på deras egen bakgård. Man skulle marschera Army of West Virginia rakt norrut, djupt in på federalt område, längre än någonsin tidigare, nära Washington DC, och där slå Army of Potomac, ordentligt – helt enkelt förinta dem. Målsättningen är den psykologiska verkan på det svajiga Washington, att förstöra moralen, viljan att fortsätta kriget. Man skulle marschera ända till Harrisburg, huvudstaden i Pennsylvania, nitton mil rakt norrut från Washington DC. Där skulle man inta de bästa ställningarna, som Lee kände till, och invänta nordstatarna, som givetvis var helt tvugna att anfalla under sådana omständigheter. Som så ofta förut skulle han segra, men den här gången, eftersom de var så långt bakom fiendens linje var hans generaler tvingade att ta slaget till det bittra slutet – the destruction of Army of Potomac.


Detta skulle tvinga president Lincoln att vika sig för kongressen, om han inte ville ställas inför riksrätt. En förhandling skulle inledas mellan parterna, som skulle ge konfederationen det oberoende de sökte och kriget skulle vara över. Lee fick i en särskild portfölj instruktioner och färdiga förhandlingsdokument utskrivna, redo för påskrift. Efter att ha informerat sin nya Army of West Virginia om vad som var i görningen och fått deras absoluta lojalitet och beslutsamhet dikterad för sig, gav man sig iväg norrut under tystnad den 3 juni med 72 000 man. Förhoppningen var att general Hooker skulle tveka och invänta besked från Washington.

Lee hade två befälhavare nära sig, som han gav hela sitt förtroende till. Som ställföreträdare hade han chefen för I Corps, general James Longstreet, ersättare för den stupade Jackson. Chef för hans hela kavalleri, sju brigader om totalt drygt 10 000 ryttare, var general James Ewell Brown Stuart, mera känd som J.E.B. Stuart, eller enbart Jeb bland vänner. Han var en lärjunge till Jackson som vuxit och blivit en mycket skicklig kavalleriledare av egen kraft. Han var ung, endast 30 år gammal, en kvinnotjusare med stort, välansat skägg och oerhört kaxig framtoning, med en glimt i ögat. Alla gillade Jeb och Lee var till stora delar beroende av honom. Med order om att förbereda mötesplats och ställningar vid Harrisburg, sprängde Jeb iväg med tre brigader, ca 5 300 man.

Stuart

Fyra kavalleribrigader lämnades kvar med Lee, närmare 7 000 man. Två skulle vikas för försvar av arméns försörjninglinjer söderut, medan två skulle bistå Lee med skydd och spaning. I detta avseende berättar historien om att Lee tvingades in i slaget om Gettysburg utan ögon och öron, som han uttryckte det, d.v.s. utan kavalleri. Om han hade två kavalleribrigader till sitt förfogande, vart tog då de vägen? Detta har med historiska mytbildningar att göra. Det har myckat att göra med argument för eller emot J.E.B. Stuart. Den flamboyante generalen begick en serie misstag som skulle bidra till Lees dilemma vid Gettysburg.

Först: kavalleribrigaderna. Av de fyra brigaderna, var två nyligen inhämtade enkom för denna operation. De bestod av ireguljära soldater, mestadels delstatsmilis från North- och South Carolina, ledda av generalerna Wade Hampton och Beverly H Robertson, respektive. De övriga två var reguljära brigader som Lee kände sedan tidigare, under befäl av Albert G Jenkins och James B Imboden. Lee hade ett komplicerat förhållande till underrättelser, han litade inte på spioner och han ogillade med skärpa att använda ireguljärt kavalleri för den viktiga uppgiften att söka igenom omgivningarna år honom. Han ansåg dem som odisciplinerade och inkompetenta. Så, vilka av brigaderna får Lee med sig i täten av sin kolonn och vilka stannar bakom för att bevaka försörjningslinjerna?

J.E.B. Stuart, väl medveten om Lees ovilja att använda ireguljärt kavalleri, ger dem ändå till hand tät, medan de två reguljära förpassas till kön. Varför? Svaret är lika enkelt som det är pinsamt. Stuart och kollegan Jenkins hade konkurrerat om samma kvinna. Jeb hade vunnit dragkampen, hon var nu hans hustru och Flora Cooke var hennes namn. Därför kunde de båda männen inte vistas i samma rum. Samma sak gällde för general Imboden, men den här gången av professionella skäl. De hatade varandra intensivt och skulle antagligen ha duellerat varandra om inte kriget kommit emellan. Dessa båda generaler fick se sig snuvade på äran av att vinna kriget, därför att Jeb Stuart var småaktig. Detta lämnade Lee, som inget visste om dessa personliga konflikter, med två kavalleribrigader han inte hade för avsikt att använda. Lee trodde heller inte att han behövde använda dem för spaningsuppdrag, vilket förklarar varför han aldrig konfronterade Stuart med den bisarra förbandsfördelningen.

Vallandigham

Lee hade fel. På kvällen den 29 juni lär han sig av Longstreet att nordstatarna faktiskt är dem hack i häl. De har gått över Potomacfloden och deras främsta tät var enbart två timmars ritt från Longstreets bakersta kö. Det här var allvarligt, den federala armén hotade att komma i kapp och fånga dem i exakt den situation de själva ämnade försöka med dem. Nu gällde det att snabbt finna ett nytt Harrisburg där de befann sig nu. Lees beslut att avänga hela sin armé runt var således inget misstag, utan baserad på den ursprungliga planen, fast på en annan plats. Man valde till sist Gettysburg p.g.a. geografin, med goda höjdskillnader för ett framgångsrikt defensivt slag. De hann dock inte, nordstatarna hann före och för en gång skull var de beredda att spela högt och stå kvar och slåss.

Var befann sig då Jeb Stuart? Ja, han hade försenats i sitt värv eftersom man funnit hela 125 förrådsvagnar och 600 mulåsnor tillhörande nordstatarna. Detta innebar att huvuddelen av hans styrka fick sin hastighet nerdragen till infanteriets. Samtidigt splittrades hans styrka och själv red han omkring längre norrut och gjorde bl.a. uttalande i nordstatspress. Man sökte också efter Lees konvoj, man var länge ovetande om vad som hände i Gettysburg. Lee gav Stuart förtroendet därför att han tidigare genomfört liknande operationer med stor framgång. Han brukade som regel vara borta 3-4 dagar med sitt kavalleri, men alltid levererande goda resultat – good fighting grounds. Nu skulle han vara borta i åtta dygn och inte dyka upp i Gettysburg förrän natten till sista dagen av fältslaget, den 3 juli 1863.

Sydstaterna, med general Lee i spetsen, var stressade vid halvtid i kriget. Deras resurser var i upprinnelse i försöken att pressa USA till förhandlingsbordet. Gettysburg hetsades fram. Det var en god grundidé, men som så ofta, man kan aldrig kompensera för personliga tillkortakommanden och framför allt inte vad den andra sidan ämnar göra.


* The Copperheads var en grupp anti-krigs demokrater i den amerikanska kongressen. Republikanerna gav dem epitetet som en liknelse till ormen med samma namn. Gruppen blev stolta över sitt öknamn och började bära polerade knappar av koppar i sina kavajuppslag.


fredag 23 september 2016

Mannen med Michelinkartan



En liten lustighet med fascinerande verklighetsbakgrund:


Westmoreland och Abrams


Vietnamkriget fördes från amerikanskt håll i första hand av två generaler, William C Westmoreland och Creighton W Abrams Jr. Deras individuella hantering av detta krig skillde sig radikalt åt. Westmoreland förstod aldrig den strid han var satt att leda, han drog ner USA: s möjligheter att operera effektivt, trots överväldigande resurser och anses följdaktige som en ledande orsak till deras förlust 1968. Abraham däremot visade prov på suverän insikt i problemet redan som Westmorelands ställföreträdare. Han bidrog aktivt till en taktisk och strategisk förändring i Vietnam som slutligen ledde till framgång och seger 1972. Det är därför ganska ironiskt att de var klasskamrater på West Point, Class of 1936.

Med samma startpunkt drog Westmoreland, en artillerist, ifrån. Han kom från en framgångsrik affärsfamilj i South Carolina och blev kadettkapten på West Point. Han gjorde inledningsvis snabbare karriär som en mycket duglig, om än inte briljant, officer under andra världskriget. Som batterichef bidrog han till att rädda US II Corps vid Kasserine i Nordafrika, blev därefter stabsofficer. Abrams, en kavallerist, kom från betydligt enklare bakgrund i Massachusetts, och tillhörde den lägre delen av samma klass på akademin. Han nådde dock absolut briljans under kriget som amerikanska arméns främste pansarledare, enligt general George S Patton. Båda lämnade andra världskriget med överstes grad, Westmorelands som tillfällig stridskommendering, Abrams som permanent.

Westmoreland

Det är ingen slump att Abrams givit sitt namn till dagens version av amerikanska arméns främsta stridsvagn. Han tjänstegjorde hela andra världskriget vid 4th US Armoured Division, Pattons garde. Från att som 26: årig kapten få befälet över ett pansarkompani, till att ta över en bataljon under strid i Tunisien, vidare att som överstelöjtnant ett år senare bli chef för Combat Command A, den primära stridsledningen i divisionen. I den rollen besegrade han Hasso von Manteuffels pansar vid Arracourt, Lorraine, 18-29 september 1944, det största och antagligen enda riktiga pansarslaget på västfronten. Han ledde 4: e pansardivisionen in i Ardennerna och befriade 101: e luftburna divisionen i Bastogne. Överste Abrams var Pattons spjutspets, en allt för ofta bortglömd stjärna i pansarvapnets historia.

Det är sant att det finns gränser för hur långt en officer kan, eller kanske snarare bör klättra, i första hand när det gäller stridkommandon. Många generaler har fallit till föga därför att de helt enkelt har ett befäl som är vida över deras kapacitet. Efter andra världskriget var både Westmoreland och Abrams fortfarande unga, särskilt för sina grader, ett vanligt fenomen efter krig. Westmoreland valde nu att byta vapenslag. Han gick både på infanteri- och fallskärmsskola och blev redan 1946 chef för 504th Parashute Regiment, 82th Airborne Division, senare divisionens stabschef, en enastående bedrift. Under Koreakriget ledde han framgångsrikt 187th Airborne Regimental Combat Team i strid. Han gick samtidigt ut US General Staff College 1951 med högsta poäng. Han hade olika posteringar på Pentagon fram till 1958 då han som brigadgeneral tog över 101th Airborne Division. Det är ett faktum att general Westmoreland anses som denna divisions bäste chef någonsin, ett renome han uppenbarligen förtjänade.

Search and destroy

Överste Abrams återvände till USA och tjänstgjorde för arméstaben, Pentagon, som chef för taktiska enheten på pansarskolan i Fort Knox, Kentucky, medan han samtidigt gick US General Staff College. Han var ämnad för stjärnor på axlarna. Lagom till Koreakriget förflyttades han till Europa och olika chefspositioner vid förband. Han kom därför sent in i kriget, men då som stabschef vid tre olika armékårer, I, IX och X. Därefter blev han chef för pansarskolan vid Fort Knox, befordrad till brigadgeneral 1956 och sedan chef för 3rd Armoured Division 1959. När Vietnamkriget tog fart på allvar för USA 1963 utnämndes Abrams till generallöjtnant och chef för V Corps i Europa.

Det var försvarsminister Robert McNamara som 1964 rekomenderade Westmoreland för president Lyndon B Johnson. Westmoreland var då generalmajor och ställföreträdande chef för Military Assistant Command Vietnam, MACV, under general Paul D Harkin. McNamara, som var en en mycket briljant man, men som också hade en förmåga att fastna i sina föreställningar, ansåg att den gamle fallskärmsgeneralen var den ende möjlige efterträdaren till Harkin. Så blev det och fyra stjärnor presenterades Westmoreland, naturligt överväldigad och absolut överhopad. Westmoreland visade sig sakna tro på att söka matscha Viet Congs gerillataktik, utan istället operera i stora organisationer för att möta Nordvietnamiska reguljära arméns, NVA: s, större operationer i syd. Han utvecklade taktiken Search and Destroy, infanteri skannande hela landsbyggden, undestödd av artilleribaser och attackflyg. Taktiken fällde fienden i tusental, men löste ingenting och det drev soldaterna till vanvett.

Abrams

Westmoreland hade nått och passerat gränsen för sin kompetens. Han förordade massiva operationer och tillsammans med McNamara övertalade de president Johnson att mer trupper behövdes, mycket mer. Under Westmoreland ökade den amerikanska styrkan i Vietnam från en mindre kår, drygt 50 000 man, till en armé på 540 000 man. Givetvis trodde inte heller Westmoreland på allt för nära samarbete med de sydvietnamesiska styrkorna, de som enligt de ursprungliga överenskommelserna skulle försvara sitt eget land, endast med amerikansk assist. Han slösade bort fyra års nödvändig samkoordinering med sydvietnameserna, han vägrade t.o.m. att ge deras armé automatkarbinen M16. Att vinna Hearts and Minds hos befolkningen var inte heller hans grej. Med tiden blev Westmoreland, som försvar mot sitt eget tillkortakommande, en avvisande person, som fick problem med media. Han varken förstod eller accepterade att hans position skulle bli den i rampljuset.

Fyrstjärnige generalen och ställföreträdande chef för US Army Abrams anlände till Saigon i maj 1967. Han var utsänd av Pentagon med tanke på hur kriget i Vietnam inte sköttes, det var den bistra sanningen. De båda klasskamraterna hälsade inte hjärtligt på varandra och gick sedan skilda vägar. Abrams var på papperet Westmorelands ställföreträdare, men i realiteten var det nästan tvärtom. De hade samma rang, Abrams var som ställföreträdande arméchef tekniskt Westmorelands chef och denne skulle ändå kliva av påföljande år, så han hade nästan fullständiga friheter i Vietnam, med egen stab och allting. En kuriosa i sammanhanget var att Abrams, samtidigt som han tog över en halv miljon man i Vietnam, hade gjort ett för honom livsavgörande beslut – han konverterade till katolicismen.


Om man ställer sig på Abrams sida i Vietnamkriget, blir man som regel kallad revisionist. Man använder den luftburna Operation Apache Snow i provinsen Thua Thien, maj 1969, och då främst det olyckliga slaget om Hamburger Hill, som motiv för detta. Nu är den bedömningen inte i första hand en militärhistorisk sådan, utan, typiskt nog, en politisk/massmedial efterkonstruktion. Operationen tillhörde inte Abrams främsta, en onödigt blodig lokal strid, en taktisk seger för amerikanerna som kostade nordvietnameserna över 600 och amerikanerna 71 stupade. Däremot, att lasta Abrams fem år i Vietnam för enbart detta är mycket oärligt och falskt.

Med Abrams ändrades allting, från enskild soldat upp till Washington DC. Han hade två ledord i sin professionalism – förberedelse och integritet. Han gick ner på makronivå, började föra dialog med de lägre cheferna och deras män. Han öppnade vapenkasunerna för sydvietnameserna och gav deras ledare råg i ryggen. Fr.o.m. nu skulle amerikanska och sydvietnamesiska trupper slåss sida vid sida. Sydvietnamserna skulle förberedas för att själva ta över en dag. Hösten 1968, när Westmoreland tog adjö för att äntra posten i Pentagon som Chief of Staff of the United States Army, skrotade Abrams Search and Destroy till förmån för att slå till mot NVA: s starka positioner, precis det hans förbandschefer önskade. Detta skedde i direkt relation till Richard Nixons övertagande av Vita huset. Budgeten för kriget skulle minska och med det antalet amerikanska soldater i Vietnam. Frågan Nixon hade till Abrams var, kan vi göra det utan att förlora kriget? Abrams svar var ja.


General Abrams har aldrig fått det officiella erkännandet för att ha lett MACV i konstant, framgångsrik strid mot NVA medan han bantade deras storlek från 550 000 till 46 000 man på tre år. En enastående bedrift. Abrams lämnade Vietnam 1972, då hade de amerikanska styrkorna tillsammans med Sydvietnam slagit tillbaka Nordvietnam så pass att de insåg att fortsatt krig skulle kosta dem allt för mycket och de valde förhandlingsbordet i Paris istället. De sista amerikanska soldaterna lämnade Sydvietnam 1973.


William Westmoreland levde till 2005. Efter Vietnam tillbringade han många år med att tröstlöst och utan framgång försvara sig inför den amerikanska allmänheten. Creighton Abrams Jr försvann samtidigt i glömska. Han avled i lungcancer två år efter att han lämnat Vietnam, 1974. Kanske finns där ett arv från Abrams liv som yrkesmilitär i det faktum att samtliga hans tre söner blev armégeneraler. Den yngste, Robert B, är fortfarande aktiv, fyrstjärnig chef för US Army Forces Command sedan 2015. Abrams fyra döttrar gifte sig alla med arméofficerare.

måndag 19 september 2016

Den Svarte baronen


Michael Wittmann, SS-Hauptsturmführer (kapten) i Waffen-SS, räknas som andra världskrigets främste pansaress och för detta kallades han för den Svarte baronen. Han deltog både på öst- och västfronten. Uppskattningsvis förstörde han 140 tanks plus än fler övriga pansarfordon och antitankpjäser. Dessa siffror beskriver endast egna segrar, för Wittmann var inte enbart en superb vagnschef, han var också en mycket kompetent och entusiasmerande förbandsledare. Hur mycket pansar hans plutoner och senare kompanier förstörde går inte att uppskatta. Eftersom pansar är en bgränsad, men mycket slagkraftig närvaro på slagfältet, utgjorde hans förmåga som pansarchef alltid betydande taktiska framgångar för tyskarna.

Wittmann tjänstgjorde hela kriget i nazisternas gardesdivision, 1. SS-Panzer Division Liebstandarte Adolf Hitler, och till sist som esset i deras främsta elitformation, Schwere SS-Panzer-Abteilung 101. Han var expert på den tunga Panzer VI Tiger, en stor 55 tons kluns med en lång 88mm kanon. Under hans befäl manövrerade dessa pansarfältets kungar med förvånansvärd snabbhet och kraft. Wittmann var mycket djärv och han tog många risker, litande på sina skickliga besättningar och Tigerns kapacitet som stridsvagn. Kulmen av hans framgångar kom i slutet, då också hans tur till sist rann ut – eller var det hans vilja att fortleva?

Panzer VI Tiger

Han föddes 1914 i byn Vogeltahl, i Oberpfalz, norra Bayern. Han var förste son till en jordbrukare. Lite eller inget är känt om hans ungdom och skolgång, annat än att fadern, Johann, intresserade honom för jakt, något han excellerade i. Det är dock talande att han 1934, vid 20 års ålder, blir en statsegendom genom att enrollera sig för kroppsarbete och skolning i Reicharbeitsdienst, RAD, den federala arbetstjänsten, en depressionskonstruktion. Efter 6 månader gick han den 30 oktober samma år, in vid armén och skrev på ett tvårigt kontrakt för 19: e infanteriregementet.

Den tyska yrkesarmén Reichwehr var fortfarande gällande i Nazityskland och kraven för rekrytering var höga. Wittmann klarade dessa galant och redan efter avklarad grundutbildning blev han Gefreiter, lägre än en vicekorpral, eller mera vad amerikanerna kallar Private First Class. Det var en funktion vikt för erfarna meniga. När Hitler införde allmän värnplikt 1936 var det många gamla yrkessoldater som inte önskade dutta med en lägre standard, så de sökte sig till den nystartade väpnade delen inom partiorganet SS – Waffen-SS. De hade nazismen att tacka för mycket, ansåg de, och Unteroffizier, sergeant, Wittmann var en fanatiker i det avseendet.

Sd.Kfz.232

Den 5 april 1937 bytte han uniform och placerades vid 1. Sturm (pluton) av 92. Standarten (kompani) i Liebstandarte SS Adolf Hitler, LSSAH, under SS-Obergruppenführer Sepp Dietrich. Livkompani Adolf Hitler var vid den här tiden ännu knappt ett regemente. Wittmann blev förare av en Sd.Kfz.222, en lätt fyrhjulig pansarbil, senare även dess tyngre, sexhjuliga syster, Sd.Kfz.232. Han visade sig vara en skicklig förare, som gjord för pansarfordon, liten och spinkig som han var. Senare placerades han vid LSSAH: s 17: e kompani, en pansarspaningsenhet, Panzerspäh. Sommaren 1938 reducerades enheten till en pansarspaningspluton i vad som blivit Waffen-SS: s första pansarbataljon och Wittmann befordrades till SS-Unterscharführer, ungefär samma grad han haft när han lämnade armén två år tidigare.

I denna roll, i ledningen för en grupp Sd.Kfz.232, äntrade han kriget och Polen den 1 september 1939. Det stod snabbt klart för hans chefer att den unge Wittmann besatte en alldeles särskild talang för mekaniserad krigföring. I oktober förflyttades han till Lichterfelde, Berlin och 5. Panzerspähkompanie, depåenheten för LSSAH. Kompaniet fungerade också som en skola för Sturmgeschütz, StuG, d.v.s. infanterikanonvagnar. På grund av hans nu erhållna rang, SS-Oberscharführer, snäppet under officers grad, med tre års erfarenhet av pansartjänst, placerades han i februari 1940 vid det alldeles nyskapade SS-Sturm-Batterie, ett batteri (kompani) infanterikanonvagnar av typen StuG Ausf A. Som plutonchef för de tyngre StuG III Ausf, körde han genom Balkan och stred i Grekland fram till mitten av 1941. Han var nu ett namn i den lilla, men snabbt eskalerande SS-pansarvärlden.



Den 11 juli förflyttades LSSAH till Polen inför förberedelserna för Operation Barbarossa den 22 juli. Som chef för en pluton StuG III tillhörande SS Panzer Regiment 1 gick nu Wittmann fram som en slåttermaskin bland de förvirrade ryska stridsvagnarna. Under hösten 1941 erhöll han järnkorset av både andra och första grad, samt Panzerkampfabzeichen, pansarmedlajen, för att ha förstört sex fiendevagnar vid en och samma strid. Han sårades utan att lämna sitt förband och erhöll medalj även för detta. Vad viktigare var, han bytte också placering i regementet. I syfte att kapitalisera på hans utomordentliga effektivitet beslutade hans chefer att ge honom befälet för en pluton Panzer III. SS-Oberscharführer Michael Wittmann, 28, var nu pansarledare på riktigt.

Den 5 juni 1942 antogs han, utan att ha sökt, till SS-Junkerschule, SS-kadettskolan i Bad-Tölz, Bayern, för att bli officer. Han lämnade skolan tre månader senare som SS-Standartenoberjunker och instruktör vid SS-Panzerausbildungs und Ersatz-Abteilung, SS pansarutbildnings och reservenhet, i Berlin. Samtidigt, under vila i Frankrike hösten 1942, uppgraderades LSSAH från brigad till Panzer-Grenadier Division. Divisionens pansarregemente försågs med ett tungt kompani, kallad 13. Kompanie, och utrustades med den splitter nya Panzer VI Tiger. Chef blev SS-Hauptsturmführer Heinrich Kling. Typinskolningen skedde under förvintern 1942, först vid fabriken i Paderborn, senare i Ploermel i Frankrike. SS-Untersturmführer Wittmann anslöts till 13: e kompaniet efter julen. Han återgick till sina Panzer III-vagnar, d.v.s. den pluton mediumtunga vagnar vars uppgift det var att skydda Tigervagnarnas ryggar. En överkonstruerad och klumpig organisation visade det sig.


I januari 1943 återvände 1. Panzer-Grenadier Division Liebstandarte SS Adolf Hitler, fortfarande under Sepp Dietrich, till östfronten. Inom någon månad flyttades Wittmann fram till chefsskapet för en pluton Tigers. Trots mindre antal timmar med den stora vagnen än hans kollegor hade, excellerade han snart i sin nya roll. Det var tur det, för hans stora elddop kom direkt, Operation Zitadell, tyskarnas angrepp på Kursk-fickan, juli 1943. Han kom att befinna sig mitt bland de största pansardrabbningarna i historien och han lämnade den misslyckade operationen med 30 ringar runt sin vagns kanonrör, en för varje rysk stridsvagn. Efter juli månad ombildades 13: e kompaniet till Schwere SS-Panzer-Abteilung 101, fortfarande med Kling som chef. LSSAH flyttades på sensommaren till Italien för vila och reorganisation. Man blev nu en komplett pansardivision, 1. SS Panzer Division Liebstandarte Adolf Hitler, med endast Tiger och Panzer V Panther i arsenalen, vilket gjorde den starkare än övriga formationer. Hitler ville ha ett ess i rockärmen att använda vid behov.

Röda armén utförde på förvintern 1943 en motoffensiv i östra Ukraina. Av den anledningen skeppades Hitlers garde till Kiev. Den 13 oktober förstörde Wittmann med sin Tiger 20 st ryska T-34: or. Över vintern slog han ut fyrtiotalet fientliga stridsvagnar. Hans pluton och hela avdelningen ödelade hundratals ryska tanks. Den 13 januari 1944 erhöll Wittmann Riddarkorset. Två dagar senare förärades samma utmärkelse till hans kanonskytt, SS-Rottenführer Balthasar Voll. Bobby Voll blev trogen Wittmann till slutet och var utan tvekan tyska krigsmaktens allra främste pansarskytt. Ingen kunde som han utföra s.k. höftskott i farten och träffa vid en majoritet av tillfällena. Särskilt att skjuta sidledes medan deras vagn styrde utmed, eller emot, fiendens färdriktning, en typisk Wittmann-taktik. Ytterligare två dagar senare, den 20 januari, befordrades Wittmann till SS-Obersturmführer.

Panzer III

Den 30 januari beordrades han att tillfälligt lämna sitt förband och ta tåget till Rastenburg i Ostpreussen, för att i självaste Wolfsschanze den 2 februari 1944, ur führern Adolf Hitlers hand lägga till eklöv till sitt Riddarkors. Hans Tiger hade vid det här laget 88 målade ringar runt sitt kanonrör. SS-Hauptsturmführer Klings kompani var det mest dekorerade i Waffen-SS och i armén. Från slutet av februari flyttades Hitlers garde i omgångar västerut och Wittmann befann sig i mars månad, lagom till våren, i Mons, Belgien. Det var vila och reorganisation som gällde. För Wittmanns del innebar det ytterligare en befordran, han skulle ta över 2: a kompaniet, Schwere SS-Panzer-Abteilung 101. Han och hans besättning fick en ny befälsvagn. Wittmann åkte på publicitetstur i Tyskland. Han var en stor stjärna och journalfilmerna rullade fram honom som tidernas hjälte. Tidningarna bågnade under bildmaterial på honom. I en radiointervju sa han att den svåraste fienden var antitankpjäserna, som kunde gömmas enklare och inte alltid kunde iakttas när de bytte position.

Han gifte sig också, med Hildegard Burmester, som han mött under sin tid som kadett på Bad-Tölz. Vittne och ringbärare var Bobby Voll. Wittmann återvände till sitt nya kompani i maj 1944. De låg förlagda i Lisieux, Normandie, väntandes på vad alla visste skulle bli de allierades invasion av Frankrike. Han gav nu Voll sin egen vagn. Som kompanichef såg det inte ut som om han skulle strida enskilt så mycket. Man hade fel, eller också mörkade han sina intentioner. LSSAH var en del i en pansarreserv tillhörande Erwin Rommels Heeresgruppe. De var I SS Panzer Korps, under Dietrich, bestående även av 12. SS Panzer Division Hitler Jugend och Division Panzer Lehr ur armén. Schwere SS-Panzer-Abteilung 101 fick en ny chef, SS-Obersturmbannführer Heinz von Westernhagen. Heinrich Kling hade befordrats av regementschefen, SS-Standartenführer Joachim Peiper, och givits II Panzer-Abteilung. Ny chef för 101 blev SS-Hauptsturmführer Rolf Möbius.

När Operation Overlord igångsattes natten mot den 6 juni 1944 förflyttades I SS Panzer Korps framåt. Man exponerades för de allierades attackflyg, som fullkomligt svärmade i luften, och Wittman förlorade hälften av sitt kompani, sex vagnar, under transporten. Man grupperades i framskjutna positioner i norra delen av de allierades brohuvud, söder om den strategiskt viktiga staden Caen. Därmed var scenen satt för de två mest avgörande striderna i Wittmans karriär, i princip de två sista. En var en alldeles enastående framgång, den andra en fatal förlust.



Villers-Bocage, 13 juni 1944
En vecka efter D-dagen, de brittiska och de kanadensiska arméerna hade krokat upp med sina utspridda luftburna element längre innåt landet och ett väl etablerat, men trångt brohuvud hade etablerats. Nu var det en fråga att avancera norrut, en manöver kallad Operation Perch. Utbrytningen ur Normandie hängde enligt planen på staden Caen, viktig för sin hamn. Fältmarskalk Sir Bernard Montgomery satt på nyckeln, hade man sagt.

Efter en del manövrerande kring staden Caumaont hade ett gap bildats i samband med att tyska 352: a infanteridivisionen av misstag drog sig tillbaka. Genom denna öppning rörde sig den 12 juni enheter ur brittiska 7: e mekaniserade divisionen i riktningen samhället Villers-Bocage. Delar av 22th Armoured Brigade, under ledning av Brigadier William Hinde, befann sig i täten. Villers-Bocage ligger på en ås och huvudvägen, Route Nationale 175, genom samhället följer åsryggen utmed en gles allé av träd. Trafik på vägen är därför väl exponerad för de omkringliggande landskapen, på den tiden huvudsakligen öppen jordbruksmark.

Av anledningar som blivit en historisk kontrovers för den brittiska armén, beslutade man att på morgonen den 13 juni sända en bataljon ur 5th Royal Tank Regiment, under en tveksam Viscount Cranley, överstelöjtnant, förstärkt med infanteri i halvbandvagnar, i prydlig kolonn i riktningen Maisoncelles-Pelvey, sydväst om Villers-Bocage. Man hade helt missbedömt tyskarnas positioner och trodde sig ha koll på Division Panzer Lehr. Hade man istället tagit sig tid att använda spaning och infanteri, hade man funnit ett helt annat tyskt pansar, kamouflerade i skogspartiet på andra sidan en åker till höger om landsvägen, endast ett par hundra meter utanför samhället.

Sepp Dietrich hade kommenderat fram sin enda kvarvarande pansarreserv för att täppa till öppningen i tyskarnas linjer. SS-Obersturmbannführer von Westernhagens Schwere SS-Panzer-Abteilung 101, med endast 17 fungerande vagnar, var SS-kårens brandkårsstyrka. Den hade manövrerat sig in mellan Panzer Lehr och SS-Division Hitler Jugend och stod nu direkt söder om Villers-Bocage med de återstående sex vagnarna ur dess 2: a kompani. SS-Obersturmführer Wittmann behövde ingen kikare för att från sin tornplacering på toppen av sin Tiger tydligt se britterna rada upp sig framför honom likt mål på en skjutbana. Han måste ha trott sig drömma. Han lät täten passera, meddelade resterande kompaniet att plocka dem. Han befann sig ensam i sin förmering extrema vänsterflank och nästan exakt klockan 09:00 kommenderade han attack.



Hans Tiger manövrerade ut på åkern och sköt bort två eller tre brittiska Cromwell tanks, svängde sedan vänster med leran sprutande kring larvfötterna och började plocka bort det ena pansarfordonet efter den andra utmed vägen, medan de rörde sig framåt mot byn. Brittiska tanks framifrån och bakifrån öppnade el, granater exploderade kring Wittmanns tank, de som träffade studsade bara bort. Brittiska soldater flydde hals över huvudet på andra sidan vägen. Framifrån deras kolonn sprängdes än fler fordon upp när de övriga Tigrarna gjorde processen kort med dem. Wittmann styrde nu upp på vägen och körde in i själva Villers-Bocage, en till synes dumdistrig manöver. Där inne sänkte han ytterligare ett par Cromwells. Vid ett tillfälle passerade han en gård i vilken en parkerad Sherman Firefly, med den fruktade 17 Pounder (76.2mm) kanon, stod parkerad med kanonen ut mot gatan. Befälhavaren kunde bara passivt se på när Wittmann passerade tio meter framför kanonmynningen – hans skytt hade klivit av för att pinka.

Wittmann tog sig snart ut ur samhället. Han drog på sig en otrolig massa eldgivning och han hade tagit en halvträff från en Firefly på avstånd. Han återvände till skogen. Det finns ett monument över händelsen att se i Villers-Bocage och byborna talar ännu om det där väldiga monstret av stål som likt en elefant i en poslinsbutik rasade genom deras lilla värld den där dagen i juni 1944. Det var Wittmanns största enskilda seger, närmare 30 brittiska tanks och minst lika många halvbandvagnar var förstörda utmed Route Nationale 175. I praktiken hade 22th Armoured Brigade reducerats med en tredjedel av sin slagstyrka, på tjugo minuter, av sex fientliga stridsvagnar. Händelsen har ett starkt symbolvärde, då det markerar inledningen till britternas problem med att ta Caen. Det var även en lektion i vad eldkraft och rörlighet kan åstadkomma mot en betydligt större fiende och vilken taktisk betydelse enskilda stridsfordon kan ha på det moderna slagfältet.

Michael Wittmann befordrades till SS-Hauptsturmführer och av en leende Dietrich erhöll han svärdet till sitt Riddarkors med eklöv i guld, med varma hälsningar från führern. Samtidigt funderade man lite till mans omkring honom, vad var det egentligen med hans senaste ensamuppvisning? Hans besättning skrattade lojalt bort det, men fanns där ändå inte ett uns av tvivel i deras ögon? Det finns de som menar att Wittmann mot slutet drabbades av s.k. posttraumatisk stress, att han t.o.m. drabbats av tvivel på sin gärning, kanske rent av en dödslängtan.



Operation Totalize, 8 augusti 1944
Vid början av augusti 1944 hade britterna och kanadensarna fått grepp om situationen i norra Normandie. Tyskarna, som så envetet och skickligt hade bekämpat dem under sommaren började nu krokna under pressen från överlägsna resurser och egna förluster. Den 8 augusti, som svar på amerikanernas Operation Cobra i söder, igångsatte kanadensiska första armén Operation Totalize, som hade två målsättningar: att genom en massiv pansarframryckning ta kontroll över den högre geografin norr om Falaise och därigenom lägga grunden till en allmän tysk kollaps på den norra flanken. Totalize matchade den amerikanske general George S Pattons stora genombrott i söder, vid Bretagne, den 1 augusti, och ledde ofrånkomligt till tyskarnas stora katastrof, Falaise-fickan, 12-21 augusti.

Natten till den 8 augusti avancerade anglo-kanadensiskt pansar och mekaniserat infanteri framåt i Calvados under skydd av mörkret. De gjorde halt när de nått högplatån i väntan på gryning och ankomsten av attackflyg, så att striden kunde sätta igång. SS-Brigadeführer Kurt Meyer, chef för 12. SS Panzer Division Hitler Jugend, missbedömde de allierades manövrer och kommenderade motattack med det pansar han hade. Wittman befann sig i området och engagerades för anfallet. Han fick till uppgift att med sitt kompani ta tillbaka höjderna kring byn Saint-Aignan-de-Cremesnil. Han hade nu fått tillskott i sitt kompani och hade sju vagnar till sitt förfogande. Själv hade han övertagit sin chefs, Westenhagens vagn, märkt på baksidan av tornet med sifferkombinationen 007.

Med tre vagnar i följe gjorde han en så snabb framryckning Tigrarna förmådde över en åker i riktningen Saint-Aignan-de-Cremesnil. De färdades på linje med Wittmann på vänsterflanken. Hans övriga stridsvagnar hamnade i strid bakom, till höger om dem och i samma ögonblick drog de på sig kanoneld från höger. Det var Sherman Firefly: s ur A Squadron, 1st Northamptonshire Yeomanry, som fått syn på dem. Avståndet var mellan 500 och 700 meter till Wittmanns kamrater, men nästan en kilometer till hans egen vagn. Två av Wittmanns vagnar träffades ganska omgående, en förstördes helt, den andra fick banden bortsprängda. De lade i backen och försökte ta sig ut, men fick direkt en fullträff och var borta.

Vad inte ens britterna var helt medvetna om var att det Château, med omgärdande mur, som Wittmann tagit riktning på i sin attack, var besatt av kanadensare. A Squadron, Sheerbrooke Fusiliers Regiment, hade gjort hål i muren för sina Firefly: s och stirrade nu med vattnade munnar på bytet som kom rusande emot dem. Wittmann hade ännu inte sett dem.

Det har länge rått dispyt om vilka som till sist satte stopp för Svarte baronen. Allt tyder dock på att det var kanadensarna och orsaken är det avsevärda avståndet mellan britterna och honom. Wittmann blev medveten om deras närvaro när de började skjuta, hans kamrat närmast honom hade redan träffats och stannat. Wittmann gjorde en skarp högersväng. En granat träffade hans vagn i nedre tornkransen, snett bakifrån, hans vänster. Vittnen berättade att vagnen märkt 007 tappade fart tills den stannade, det rykte ur dess bakparti. Plötsligt exploderade hela vagnen och tornet lyftes upp likt en leksak och damp ner bakom vagnen. Vid det laget var Wittmann och hans män redan döda.



Ingen visste då vem som hade strukit med, de allierade soldaterna var bara lättade och stolta över att ha krossat fyra Tigrar på några minuter. Det skulle bli närvarande observatörer från sovjetiska röda armén som bekräftade för dem alla att det illa tilltygade liket i vagn 007, med Riddarkors med eklöv och svärd runt halsen, verkligen var pansaresset Michael Wittmann, det ryska pansarets store nemesis. De döda tyskarna begravdes först i Saint-Aignan-de-Cremesnil och via Röda korset meddelades Wittmanns familj, en särskild åtgärd som förärades honom och som var ett eko från Röde baronens bortgång under första världskriget.

1983 hittades stoften av Wittmann och män av Tyska begravningskommissionen. De flyttades och under militära hedersbetygelser lades de ner på den tyska krigskyrkogården i La Cambe. Där ligger de ännu och Wittmanns grav skiljer sig från alla de andra tusenden genom att den nästan alltid är försedd med färska blommor. Den uppmärksamhet hans viloplats har fått är inte så lite pinsam för både de tyska och franska myndigheterna, med tanke på vilka som ofta kommer dit.