onsdag 26 oktober 2016

Freikorps


Roten till allt ont för Tyskland startade 1917, efter tre år av världskrig. Detta var det år då det även general Erich Ludendorff började misstänka att kriget egentligen inte skulle kunna vinnas ändå, inte med USA: s inblandning i konflikten. Ludendorff var tyska generalstabens kvartermästare och i realiteten landets ledare under rådande krigslagar. Wilhelm II var fortfarande kaiser, fältmarskalk Paul von Hindenburg var generalstabschef och Tyskland var formellt en parlamentarisk monarki med en riksdag, men i realiteten var allt detta av nominell betydelse. Ludendorff var den som bestämde.

Ludendorff var skaparen av det för den tyska framtiden ödesmättade uttrycket – dolkstöten i ryggen. Han åsyftade med detta kommunisternas – senare judarnas – revolutionära förehavanden hemmavid, bakom ryggen på armén. I själva verket var det Ludendorffs hand som höll den dolkens skaft. 1917 härjade hungersnöden i Tyskland efter det att ententens flottblockad av Nordsjön lyckades med Skagerackslaget året dessförinnan. Totalt 400 000 tyskar skulle duka under av svältrelaterade åkommor innan krigets slut.


Istället för att acceptera faktum, slutförde Ludendorff istället planen att efter den ryska Oktoberrevolutionen förstärka västfronten med nya trupper och genomföra den stora våroffensiven 1918, som misslyckades under trycket av allt för stora fientliga styrkor. Vid det laget hade han tvingats erkänna behovet av att försöka tala fred med USA: s president Woodrow Wilson. För att inte besudla armén med denna ovärdiga hantering släppte han fram riksdagen för första gången. Parlamentarismen fick inflytande i kriget, vilket öppnade portarna för en politisk lösning i Tyskland. Detta var Ludendorffs verk från början till slut.

Tyskarna hade missbedömt president Wilson, han var lojal med ententen. Kriget var förlorat, kravet från politikerna blev allt hårdare. Kejsaren fick avgå och fly till Nederländerna. Ludendorff själv tog på sig solglasögon och smet till Sverige och vännen godsägare Ragnar Olson på Hässleholmsgården. Han blev kvar där i drygt ett år. I tyskland fanns nu en sprillans ny republik i upplösning. Den gamla regeringen, utsedd av kejsaren, försökte så gott den kunde, men Tyskland hotades av en liknande utveckling som i Ryssland 1917. Det var tur för tyskarna att deras starka kommunister, Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, inte var så hårdföra politiska djur som Lenin och Trotskij.


I november 1918, tillträdde socialdemokraterna, SPD, regeringsmakten under kanslern Friedrich Ebert. Från februari 1919 var han president i Veimarrepubliken. SPD var då, som alla socialdemokratiska partier i Europa, revolutionärt socialistisk. Både Liebknecht och Luxemburg var fortfarande formellt medlemmar i SPD, men Ebert å sin sida, han var alls ingen revolutionär. Han tillhörde de moderata socialdemokraterna och avskydde all form av uppror och anarki. Därför skedde den märkligaste av tyska transformationer direkt efter första världskriget. Där ärkekonservative monarkisten Ludendorff stötte kniven i moder Tysklands rygg, där lade också socialdemokraten Ebert grunden för nazismens viktigaste byggstenar.

Ebert var absolut förskräckt över det väpnade våldet på gatorna. Där fanns polisens snara sammanbrott, den visserligen fortsatt närvarande krigsmakten, men snart förbjuden av segrarmakterna efter kriget och med soldaterna avvikande i drivor. Några hundratals flottister gjorde uppror i Kiel och fick stöd av tiotusentals tillrusande civilister. Armén på plats kollapsade under myteri. Bayern utropade sig som en sovjetstat under Moskva. Ebert trodde att hans kansli i Berlin snart skulle stormas. Det var varken den fortsatt närvarande von Hindenburg, hopplöst letargisk, eller Ludendorffs efterträdare, general Wilhelm Groener, som skulle rädda situationen, utan en annan socialdemokrat, Gustav Noske, försvarsminister från februari 1919.

Noske och Ebert i plurret

Gustav Noske var två meter lång, arbetarson och socialist med inte ens en kvart i uniform. Han var fast besluten, liksom Ebert, i sin parlamentariska åsikt. Det skulle inte bli någon kommunistisk revolution i Tyskland, upproren måste obönhörligen slås ner och det snabbt. Den överarbetade polisen behövde väpnat understöd och den gamla värnpliktsarmén var bara bortkastad tid. Noske talade om en yrkesarmé under Versaillesfördragets krav på endast 100 000 man. Ebert såg frågande på honom och uttryckte sitt tvivel. Det lät väl bra allt det där, men det fanns ingen tid till det, upproren skedde nu, revolutionen skulle komma imorgon. Den väldige Noske log mot sin chef och knackade listigt på sin näsa.

Den 5 januari 1919 tog Noske på tu man hand med sig kanslern Ebert ut i skogen vid staden Zossen. De kom till ett militärläger knappt någon hade sett tidigare. De välkomnades av en stram liten generalmajor i full uniform, Ludwig Maercker, tidigare chef för 214: e infanteridivisonen på både öst- och västfronten. Maercker visade vad Eberts stat redan finansierade i smyg, ungefär tusen man, vältränade, välmotiverade och professionella. De var unga gossar som aldrig haft någon annan erfarenhet av vuxenlivet än kriget, det var unga officerare, avsatta av freden, seniora officerare rädda att förlora sina yrken. Noske sa: I valet mellan en dålig socialistisk officer och en god konservativ kollega, så väljer jag alltid den konservative.

General Maercker

General Maercker kallade enheten Freiwillige Landjägerkorps och därmed var också Deutsche Freikorps fött utifrån två socialdemokraters oro för nationens tillstånd. Landjägerkorps var givetvis modellerad efter de tyska stormtrupperna från kriget, de effektiva och tuffa soldater som med kraft och snabbhet intog och rensade fiendens skyttegravar. Maercker bröt upp, på stormtruppers vis, arméns vapenslag och kombinerade sina förband. Hans kompanier var utrustade med egna kulsprutor och granatkastare. Artilleriet stod redo att avdela pjäser till infanteriet. Han lät bygga upp enkla modeller av stadsmiljöer där i skogen, det viktigaste frontavsnittet för frikårens strid.

Frikåren, såsom Maercker byggde den, var inte bara en tillfällig lösning för statsapparatens behov för våldsmonopolet, det var även modellen för den kommande Reichwehr. Freiwillige Landjägerkorps skulle inom några månader bestå av 4 000 man till staten absolut lojala krigare och snart övergå till sin framtid som Reichwehr Brigade 16. När så skedde lämnade Maercker sin organisation och blev istället aktiv ledare för den fanatiska försvarsorganisationen Stahlhelm i Bayern kort före sin död 1924. Innan dess hade han sett till att hela Stahlhelm stött ut de få judar som funnit där.


Nazisterna, när väl de tog makten i Tyskland 1933, hade proportionerna helt förvirrade för sig rörande Veimarrepubliken. Det var alls ingen svagsint, parlamentarisk konstruktion, den slogs verkligen för sin överlevnad. I dess tidigaste skeende, åren 1918 och 1919, innan Reichwehr nådde sin fulla styrka och inbördeskriget verkligen stod för dörren i Tyskland, utgjorde Freikorps dess räddning. De var många, spridda över hela nationen och även internationellt. Rester av den tidigare åttonde tyska armén som marscherat långt in på ryska territorier under krigets slutskede, blev kvar som en tillfällig lösning för segrarmakterna att kväsa det kommunistiska Sovjetunionen. De närvarande tyska styrkorna övergick så småningom i den ca 20 000 man starka Ståldivisionen, eller de Svarta riddarna, under general Rüdiger von der Goltz, som även deltagit i det finska inbördeskriget.

I Tyskland poppade det upp Freikorps överallt. Alla var inte lika professionella som Maerckers mannar, men de betalades som regel av staten. Det fanns lokala, kompanistora sammanslutningar, där oroligheterna inte var starka. De största hade namn som Freikorps Caspari i Bremen, under major Walter Caspari; Freikorps Lichtschlag i Ruhr, under general Oskar von Watter och Freikorps Epp i Bayern, under general Franz Ritter von Epp. Striderna var ibland mycket hårda, med artilleribeskjutningar och stormningar av befästa positioner. Många attentat utfördes och tortyr användes för upplysningar.

Rödgardister på marsch

Den 15 januari 1915 mördades kommunistledarna Liebknecht och Luxemburg av en mindre enhet i Berlin kallad Garde-Kavallarerie-Schützendivision, under en ryttmästare vid namn Waldemar Pabst. Så sent som den 7 juli, när förövarna avslöjats och på vems order de agerat, förbjöds enheten efter att Pabst mordhotat Noske. En annan notorisk enhet var Marinebrigade Ehrhardt, ca 6 000 man under korvettenkapitän Hermann Ehrhardt, en organisation särskilt inblandade i flera attentat och lönnmord.

Adolf Hitler deltog aldrig i någon frikår, han var trogen den reguljära bayerska armén fram till sin politiska premiär i slutet av 1919. Hans maktbas i vad som då var det lilla Deutsche Arbeiterpartei etablerades snabbt tillsammans med kapten Ernst Röhm, en frikårare av rang. De tog över partiet och bestämde att dess organisation skulle vara militär. Därför var den övervägande majoriteten av hans närmaste män frikårare, med eller utan tidigare militär erfarenhet från kriget – Hermann Göring, Heinrich Himmler, Martin Bormann och Rudolf Hess. Ernst Röhm modellerade sitt Sturmabteilung, SA, efter frikårerna. Mycket av symboliken i Himmlers SS, som dödsskalleemblemet, kom från samma källa.


Det kan tyckas naturligt om man utgår ifrån att Freikorps var uteslutande en politisk högerorganisation. Så var det inte, även om kårerna som regel styrdes av professionella militärer. Frikårerna rekryterade sitt folk från i första hand den tyska arbetar- och medelklassen. Det fanns aktiva socialdemokrater och liberaler i leden, alla med det gemensamma att de ville slåss för tyska staten mot kommunism och revolution. Som socialister var Ebert och Noske pionjärer i insikten att arbetaklassen också var nationalister, att paroller för nationens bevarande var lika stark, eller starkare, hos arbetarna som ideologisk socialism.  

Denna korspolitiska filosofi utgjorde grunden till nationalsocialismens framgångar, det speglar t.o.m. deras namn. Hitlers män kom från alla läger, vänsterfolk som Röhm, bröderna Strasser och Josef Goebbels, högermänniskor som Göring, Hess och Himmler. Själv använde han sig flitigt av bägge sidor. Frikårsandan var stark hos nazisterna och fick dem att allt för tidigt söka ta makten i Bayern. Vid ölhallskuppen i november 1923 i München stötte de på patrull i formen av tungt beväpnad polis förstärkt med Reichwehr, deras gamla frontkamrater.



Friedrich Ebert var fortfarande president i Tyskland och ordningsmakten hade sina order, upproret skulle slås ner med samtliga till buds stående medel. De öppnade eld med gevär och kulsprutor eftersom nazisterna också var beväpnade. Folk föll som käglor, Hitler visade med dragen pistol stor kyla i stridens hetta och Göring sköts i höften och inledde ett livslångt beroende av morfin. Det viktigaste för dem var dock att föra kuppens maskot och informelle ledare i säkerhet, den åldrige och fullt uniformerade generalen Erich Ludendorff.

torsdag 20 oktober 2016

Från Rödskägg till Fall Blå: Tyska armén på östfronten 1941 – 1942


Jag har tidigare skrivit om varför Hitler förlorade andra världskriget. Att från starten var Nazityskland illa förberedd på kriget, att deras ekonomiska situation och ideologi dömde dem till undergång. Jag har beskrivit hur detta falsarium kulminerade med Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen. Jag har ännu tidigare berättat vid flera tillfällen om hur synen på andra världskrigets östfront förändrats sedan 1990-talet, hur man allt mer ser östfronten som en katastrofal helhet, snarare än enstaka fältslag.

Det var inte den ryska vintern, ej heller Stalingrad (Fall Blå) eller Kursk som ledde till Operation Bagration sommaren 1944 och kollapsen av Wehrmacht. Det var istället summan av relationen mellan det kommunistiska Sovjetunionens och det nazistiska Tysklands, två rabiata, folkmördande diktaturer, ekonomiska uthållighet och vilja att offra allting i ett utrotningskrig. Stalins Sovjetunionen kom ut som vinnare p.g.a. starkare allierade (USA), mer manfolk och generellt brutalare syn på sin egen beslutsamhet.


Strikt militärt slutade Operation Barbarossa i en katastrof för Wehrmacht i det att de var tvugna att fortsätta kriget. Röda armén hade i realiteten förlorat hela sin västliga militära förmåga, 5 miljoner man hade förlorats, men man hade friska trupper redo i Sibirien och en enorm personalpool att kommendera fram. Endast 7 procent av pojkar födda 1924-1926 överlevde kriget, det var det offer kommunisterna var beredda att ta. Tyska Wehrmacht å sin sida, var i en mycket dålig position på våren 1942, som nedanstående sammaställning klargör:  

I juni 1942 slog den tyska arméstaben – OKH – fast att man saknade hela 740 000 man i sin stridsorganisation för östfronten. Det här var således manskap man aldrig lyckats återställa efter Operation Barbarossa och det första vinterkriget. Samma vår hade man meddelat führern att man saknade det otroliga antalet av 36 500 lastbilar, något helt avgörande för effektiva operationer. Mer synbart var avsaknaden av inte mindre än 2 100 tanks. Detta skall jämföras med att tyska armén gick in i Operation Barbarossa med totalt 3 650 tanks.


Slår man ut tyska arméns divisioners stridsförmåga på östfronten inför planeringen av Fall Blå i relation till Operation Barbarossa bliev resultatet följande enligt OKH.

                                                     Juni 1941                            Mars 1942
1. Helt stridsklara                                    136                                      8
2. Stridsklara efter vila                           8                                          3
3. Delvis stridsklara                                 19                                        47
4. Defensivt stridsklara                           22                                        73
5. Begränsat stridsklara                          24                                        29
Totalt antal divisioner                            209                                      160

Mitt i allt detta, sommaren 1942, kommenderade Hitler iscensättandet av Fall Blå, anfallet mot Stalingrad, en del, eller snarare diversion, i offensiven mot Kaukasus oljefält. Det är lätt att se OKH: s tvekan med endast 8 divisioner helt stridsklara, fullt bemannade och utrustade. Hela 73, av totalt enbart 160 fältdivisioner, var enbart redo för defensiv krigföring, d.v.s. de huvudsakligen saknade fordon för avancemang. Redan året innan hade man p.g.a. underhållsbrist tvingat infanteriet marschera likt Napoleons armé. Nu fanns det helt enkelt inga transportmedel alls.


General Paulus fick de divisioner som fanns tillgängliga till sin olycksaliga sjätte armé, vilket åderlät resterande frontavsnitt på allt stridsvärde. Det är därför enkelt att förstå betydelsen av det ett och ett halvt år långa slaget om Rzjev-fickan i norr, varför ryska generalstaben, Stavka, ödslade manfolk på den operationen med åtminstone 1.3 miljoner stupade ryssar som resultat. Det går också att förstå varför tyskarna, trots allt, aldrig lyckades inta Leningrad.

Det tillskott tyska armén fick inför Fall Blå var trupper från deras egna allierade. Med början 1942 började Italien, Rumänien och Ungern att förse östfronten med sina expeditionsarméer. Italien hade haft trupper i öst sedan starten, Rumänien likaså, men det var nu, sommaren 1942, som de formerade rediga arméer utmed östfronten. Det skedde på Hitlers begäran och enligt följande:



Italienska åttonde armén. Även: Armata Italiana in Russia, ARMIR. Tre armékårer, II, XXXV och Alpini – bergsjägarkåren – med tre divisioner vardera. Divisionen Vicensa, som tillsammans med XXXV-kåren utgjort den tidigare formationen CSIR, Corpo di Spedizione Italiano in Russia, fungerade som reserv. Till denna armé knöts tre legioner – ungefär tre regementen – Camicie Nere, CCNN, fascistiska Svartskjortor, samt den s.k. Kroatiska legionen, Verstärktes Kroatisches Infanterie-Regiment 369. I den åttonde italienska armén skulle även tyska 62: a och 298: e infanteridivisionerna ingå, tillsammans 235 000 man. Chef: General Italo Gariboldi.

Rumänska tredje armén. Två armékårer, I kåren och en kavallerikår med två respektive tre divisioner. En av divisionerna i I kåren var tyska 298: e infanteridivisionen. 155 000 man. Chef: General Petre Dumitrescu.

Rumänska fjärde armén. Två armékårer, VI och VII, med sammanlagt fem infanteri- och två kavalleridivisioner, 160 000 man. Chef: General Constantin Constantinescu-Claps.

Ungerska andra armén. Tre armékårer, III, IV, VII, om tre lätta infanteridivisioner vardera. 210 000 man. Chef: Generalöverste Vitéz Gustáv Jány (Vitéz är en adlig titel).


På papperet var de 760 000 man, vilket i teorin ersatte de förlorade tyska soldaterna, men i praktiken utgjorde de en svag ersättning för Wehrmacht. Dessa nationer var än mer ekonomiskt och organisatoriskt svaga än Nazityskland. Eftersom man inte ens klarade av att utrusta dessa ersättningsarméer, så blev deras svagheter uppenbara. Italien, Rumänien och Ungern hade arméer fortfarande på 1930-talsnivå. Man saknade pansar, pansarbrytande vapen, luftvärn etc. Deras soldater var illa tränade och knappast motiverade. Ungrarna tvingades t.ex. av värnpliktiga rättviseskäl lotta bort en bataljon per division för att sändas hem, som belöning. Det här var alls inga fullt straidsklara divisioner, knappt ens redo för försvarsstrid.


Att Wehrmacht ändå kunde hålla stången ytterligare mer än ett år efter Stalningrad, ett år efter Kursk, förklaras av den tyska militärens operationsskicklighet i kombination med Röda arméns motsatta förhållande. Trots ett mastodontiskt övertag tog det tid för Röda armén att koppla greppet på Wehrmacht och även efter sommaren 1944 så segrade man med oacceptabelt höga förlustsiffror. Slutdomen är är ändå klar, Nazityskland var dömd till undergång från ruta ett.

B.E.F. och den stora reträtten 1914

If you can keep your head, when all about you
Are losing theirs and blaming it on you.
Kipling, If


I den brittiska militärhistorien kallas det ännu för The Great Retreat.

British Expeditionary Force anlände till Frankrike och Belgien i samband med den kejserliga tyska arméns anfall västerut den 4 augusti 1914. Inledningsvis bestod den av sex infanteridivisioner fördelade på först två, senare tre kårer. Kavalleriet var separat i en egen division, samt en självständig brigad. Chef var fältmarskalk Sir John French, med kårscheferna generallöjtnant Sir Douglas Haig (I Corps), generallöjtnant Sir James Grierson (II Corps)*, samt generalmajor William Pulteney (III Corps). Allt som allt var man ca 120 000 man. Intressant att notera är att French och hans kårchefer var rörande ense om att det skulle bli en fråga om reträtt, kanske även en evakuation av styrkorna från den europeiska kontinenten.

Tyskarna hade, å sin sida, inte lagt ner allt för mycket koncentration på brittiska armén. De var medvetna om dess litenhet, att Storbritannien underlåtit att mobilisera en värnpliktsarmé, utan deras fokus var helt på den stora franska armén. Dessutom, inledningsvis hade varken den brittiska eller den belgiska arméerna utgjort ett hinder i tyskarnas tänkande. Faktiskt, tyskarna betraktade det lilla BEF som en skymf mot deras heder. När det väl stod klart för dem, i ett mycket sent läge, att det neutrala Belgien vägrade dem transitering, blev man tvugna att ta med även dem i ekvationen. Detta innebar att tyska generalstaben måste förstärka sin högerflygel och dra ut dess sväng ända mot Engelska kanalen. Denna manöver måste dessutom ske mycket snabbt, så man hängde med den övriga armén ner i Frankrike.


Den lilla belgiska armén, huvudsakligen med hjälp av sina välbyggda fortifikationer, höll stången så pass mot den tyska anstormningen att det gav britterna nästan tillräcklig tid att gruppera sig i deras rygg, längts ut på den franska yttersta vänsterflygeln, där man aldrig trott det skulle behövas någonting alls. Att fältmarskalk French ändå lyckades berodde på att BEF skillde sig från alla de övriga arméerna på plats. Det var i sammanhanget verkligen en anmärkningsvärt liten styrka och de bestod enbart av vältränade yrkessoldater. Egentligen var de en kolonial brandkårsstyrka, skapad åren 1906 till 1912 i något som kallades The Haldane Reforms, efter tidigare försvarsministern Richard Burdon Haldane.

Efter Andra boerkriget, 1899-1902, hade brittiska armén insett att man måste förändra sin beredskap vid sändande av expeditionsstyrkor runt jordklotet. Det var en fråga om att sätta samman enheter redo att utan friktion agera i olika formationer från kårstorlek ner till bataljon. Det blev också nödvändigt att organisera reserverna, de tidigare milisliknande förbanden inom begrepp som Special Reserve, Volonteer Force och Yeomanry, till något som idag fortfarande kallas TA, Territorial Army. Man inrättade även Officer Training CorpsPublic Schools och på universiteten.

Sir John French

Royal Army hade även dragit viktiga lärdomar från det ofta gerillamässiga Boerkriget. Infanteriet hade lärt sig nödvändigheten av att skjuta ordentligt, man var 1914 de i särklass bästa skyttarna på Västfronten. Formeringarna hade brytits upp, man hade tagit till sig behovet att hålla sig dolda, under växelvis beskjutning, både vid avancemang och vid försvar. Kavalleriet hade skaffat sig nya gevär och genomgick samma skjutträning som infanteriet. De accepterade även faktum, att vid 9 av 10 drabbningar skulle kavalleriet slåss avsuttet och då med samma styrka som infanteriet. Vid det 10: e tillfället skulle man ta till sina blanka vapen, sabeln och lansen. Artilleriet fick nya, tyngre kanoner och hade lärt sig understöd av infanteriet hela vägen fram, från dolda positioner.

Under 1900-talets första decennium steg den moderna, brittiska armén fram.

I början av augusti 1914 var britterna lyckligt ovetandes om att trots allt reformerande så var BEF fortfarande en kolonialarmé, ständigt upptagen med att agera polis och skydd mot allsköns uppror runt om i världen. Även om nästan 90 procent av deras officerare, från bataljonschef och uppåt, hade stridserfarenhet, till skillnad från tyskarna, så var det fel typ av krigföring. Royal Army var också, tack vare detta arvegods, även knappt övade på divisions- och kårnivå. BEF saknade tillräckligt med tungt artilleri och kulsprutor. De hade aldrig egentligen kontemplerat det moderna europeiska kriget och den massiva koncentrationen av tungt, tyskt artilleri, kulsprutor och mycket aggressivt infanteri, kom som en fullständig chock för dem.


Stommen i den brittiska armén har i 200 år varit bataljonen, drygt 800 man stark för infanteriets del. Regementena, de kungliga, med alla sina traditionella, fina benämningar, är administrativa centraler för rekrytering och utbildning hemmavid. Deras vardera tre eller fyra bataljoner sänds ut till olika förband, som regel brigader, sällan, eller aldrig tillsammans, utan splittrade. Bataljonen är den brittiske soldatens hem, den anger deras tillhörighet antingen på en badge på ärmen/baskern, en udda huvudbonad, färg på byxorna, eller rent av på kilten de bär. Bataljonen är en källa till stolthet och en beundransvärd laganda som endast professionalism kan åstadkomma, en laganda som existerade hela vägen från menig upp till bataljonschefen och vidare.

BEF: s bataljonschefer 1914, de drygt 150 stycken av dem, hade en medelålder av 46 år. De var överstelöjtnanter och en del majorer, som var mycket erfarna officerare. Hela 88 procent av dem hade sett strid och 15 procent hade tidigare lett koloniala förband av både bataljons- och regemtsstorlek, långt innan de blev bataljonschefer i den reguljära brittiska armén. Mer än hälften hade uppburit stabspositioner på chefsnivå inom bataljon och brigad. Med Haldanereformerna hade det gamla systemet av adelskap och köp av rang ersatts av strikt meritokrati. Testet för kaptener och majorer att kvalificera till bataljonschef var en mördare enligt alla utlåtanden. De var tvugna att bevisa att de förmådde leda kombinerade förband i strid, d.v.s. infanteri, artilleri och kavalleri**. Ett misslyckat test grusade inte bara möjligheten att bli bataljonschef, utan lade också krokben på fortsatt karriär. Under hösten 1914 skulle 57 procent av dem antingen stupa, tillfångatas eller så svårt såras att de inte förmådde återgå i aktiv tjänst.


Även om de yngre officerarna, kompani- och plutoncheferna, var oerfarna vid strid, så kunde de alla luta sig mot en tunn, men väggfast linje av mycket kompetenta underofficerare, brittiska arméns ryggrad. Det fanns gott om ruffiga, skrovlande och stridsvana sergeanter och fanjunkare, som med skärmmössan nerkörd i pannan och befälskäppen under armen förtalte för bleknosta bassar vad ”slakta fienden” innebar. Nej, BEF 1914 var inget under av taktiskt finlir, som många påpekat genom historien, men de besatte ett samlat ledarskap och fältmässig kompetens som gjorde deras reträtt den hösten till ett stordåd.

Till julen samma år, på endast knappt fem månader, var de alla borta, samtliga 120 000. De hade antingen stupat, sårats, tagits till fånga, eller befordrats. Aldrig har så många stridskommenderingar till officer för överlevande underofficerare delats ut i den brittiska arméns 800-åriga historia som hösten 1914.

Sir Horace Smith-Dorrien

Kick Off för BEF skedde den 23 augusti 1914 vid den belgiska staden Mons, nära den franska gränsen. Sir Horace Smith-Dorriens II Corps hade länkat upp med franska femte armén till höger om dem. De hamnade rakt i vägen för den rasande första tyska armén, under general Alexander von Kluck. Två saker stod klart från första stund: Tyskarna var överväldigande fanatiska i sitt preussiska avancemang, de kom i våg efter våg med bajonetterna i högsta hugg. Det andra var att britterna höll tätt under oehört pressade förhållanden. Deras artilleri, som inledningsvis med framgång mejat ner tyskarna med kartscher, sköts snabbt bort av tyskarna tunga haubitsbatterier. Britterna saknade, som sagt, tillräckligt med kulsprutor, så man kompenserade med infanteriets första vapen – Enfield .303 Pattern 1914.

De brittiska soldaterna hade sedan 1913 under övning tilldelats 250 skott per år, mot tyskarnas 100. Detta hade man använt till att inte enbart öka träffsäkerheten, utan även mångdubblat hastigheten med vilken man kunde skjuta. Målet för den brittiske infanteristen – och kavalleristen – var 15 magasin, á 5 skott vardera, per minut, en imponerande hastighet. Tyskarna mötte därför en mur av bly när de stormade till synes oförsvarade brittiska infanterlinjer och de stupade följdaktige i drivor. General von Kluck ödslade på med än mer trupp och till sist bröt man motståndet, med början franska femte armén. Britterna blev av med sin flank och tvingades snabbt retirera. Det korta slaget vid Mons kostade tyskarna 2 000 stupade.


Tyskarna lärde sig snart britternas totala brist på respekt för numerärt överläge. Trots styrkeförhållanden på 5/1, bjöd BEF på konstant motstånd under ett ständigt ökande tryck. Gång på gång tvingades britterna, utan vila, att snabbt gruppera om längre bak, medan andra förband försökte fördröja tyskarna. Tyskarna blev oerhört imponerade av britternas rörliga försvar, där man utövade överraskningsanfall mot marscherande tyska trupper från skogsbryn och från bakom åsryggar, med mördande infanterield i kombination med oerhört vågade bajonettanfall. Tyskarna var inte alls övade för denna typ av irreguljär krigsföring.

Namn på slagfält, som Le Cateau, Marne (det första), Aisne och till sist det första vid Ypres, passerade revy för en ständigt reducerad styrka brittiska soldater. Samtliga reserver användes och snart började BEF likna en armé av vålnader, trasiga och bleka, med en skrämmande stor andel bandagerade och haltade män i de krympande leden. Generalerna deltog direkt i striderna. Alla var utmattade efter månader utan ordentlig med sömn. Vid ett tillfälle stod general Smith-Dorrien vid vägkanten och såg sin trashankskår hasa sig förbi. Soldaterna försökte hälsa reglementsenligt på honom, rödögd av trötthet och täckt i damm som han var. Han ropade åt dem: Don’t salute me men, save your strength to the fighting. Han möttes av jubel och skratt, så de vinkade åt varandra istället. Det existerade en stark kollegial känsla i detta tidiga BEF.


Trots alla motgångar och prövningar, under hösten höll de små brittiska styrkorna tyskarna stången lika väl, eller lika dåligt, som de betydligt större franska resurserna. Vid det avslutande slaget vid Ypres, innan tyskarna tvingades omgruppera och imleda skyttegravskriget under december 1914, slogs britterna med allt de hade. Kockar i förkläden, hästkarlar, bårbärare med rödakorsbindlar, telefonister och signalister, alla kastades in i striden. De stred sida vid sida med ålderstigna överstar och generaler utrustade med gevär och handgranater. De klarade av det, fronten bröts inte och tyskarna fick till slut ge sig med enorma förluster. 1/3 av tyskarnas samtliga förluster under kriget åsamkades under de första månaderna, hösten 1914. Av det antalet stod BEF för en proportionerligt mycket stor andel.

Den brittiska armé som växte upp efter 1914 var något helt annat. Fortfarande med namnet BEF, kallades den i folkmun Kitchener’s Army, efter fältmarskalk Horatio Kitchener, dåtidens krigsminister i London, som prydde de många rekryteringsafficherna över hela landet. Från början en volontärarmé, med bl.a. de s.k. Pals Battalions, men till sist en värnpliktig massarmé på över 2 miljoner man. Den skulle aldrig egentligen uppnå det ursprungliga BEF: s standard, utan inledningsvis vackla sig fram till vad som var passande för ett stillastående skyttegravskrig.


Det är först på senare år som dessa ursprungliga 120 000 männen i BEF har fått sitt stridsvärde uppskattat i vad som alltid kallats The Great Retreat. Helt säkert bland de bästa soldater Royal Army någonsin satt på stridsfot på kontinenten och som ända till nästa världskrig gav tyskarna en överväldigande respekt för de tre bokstäverna i förkortningen B.E.F.



* General Grierson avled i en hjärtattack ombord ett tåg den 17 augusti 1914. Han ersattes i alla hast som kårschef av den överkvalificerade general Sir Horace Smith-Dorrien, tidigare chef för Home Defence Army, vilket tydligt visade hur illa åtsatt BEF var.


** Winston Churchill, när han 1916 återvände till armén efter många års frånvaro och inställde sig med majors rang, tjänstgjorde som ställföreträdande chef 2nd Battalion, Royal Grenadier Guards, medan han utförde testet för bataljonschef. Han klarade det utan problem och befordrades till överstlöjtnant och chef 6th Battalion, Royal Scots Fusiliers. Churchill ville bli brigadgeneral i strid, men hans stolhet över att istället leda en bataljon under första världskriget var högst påtaglig.