måndag 28 november 2016

Patton, pionjären


Det var Winston Churchill som satte bollen i rullning. Under hans första tid som First Lord of the Admiralty, 1911-1915, efter det att första världskriget startat, förfasades han över hur saker och ting utvecklades på västfronten. Det var alls inte hans sak, men som den kavalleriofficer han var i botten, kunde han inte låta bli. Hur bryter man stillaståendet på fronten? Som marinminister hade han tillgång till utevklingspengar och han förbluffade sitt tekniska folk med att begära att de skulle komma upp med en tingest som kunde lösa det taktiska dilemmat i Frankrike. Han hade en lös idé om ett bestyckat fortskaffningsmedel av stål, som skulle skydda besättningen från kulsprutorna. De kallade det landskepp, för att inte väcka den resterande regeringens och krigsmaktens misstankar.

Så hände Gallipoli i Turkiet, en i sig klok idé som manövrerades bort i ett slappt genomförande och Churchill fick ta hela ansvaret. Han avsattes från regeringen och blev arméofficer och bataljonschef på västfronten istället. Han upprätthöll dock en hemlig kontakt med chefen för hans tidigare projekt i flottan. Efterträdaren som marinminister, Arthur Balfour, hade officiellt skrotat alla gamla Churchill-projekt, utan att titta på dem och den lilla gruppen hade arbetat lite i lönndom. Churchill började brevledes från fronten dra i de politiska tåtarna hemmavid och hur det än var, det var så stridsvagnen, The Tank, kom upp på agendan under 1916 för lösningar rörande västfronten. Det var Churchill, men han har sällan, eller aldrig, fått äran för det.

USA hade kunnat vara väl framme i utvecklingen. Som den jordbrukarnation de fortfarande till stora delar var i början av förra seklet och de gigantiska åkerarealer de förfogade över, var man långt gångna vad gällde traktorer. En brittisk journalist på besök i början av kriget 1914 såg något nytt i staterna kallat typ; bandtraktor, en maskin som tog sig fram obehindrat i terrängen på band, istället för hjul. Han undrade lite naivt, om man funderat på använda dem militärt, för transport, eller nåt? Det hade man inte. Amerikanerna hade en försvinnande liten armé, de hade dock världens sjätte största flotta, men det var en annan sak och man var heller inte i krig.

General Pershing

När George S Patton anlände i Frankrike 1917 var han frustrerad. Det var så typiskt honom, att bli till ett lejon i en trång bur, vankades av och an, dregglande, utan att inse att han var priviligerad. Han var 32 år, kapten i kavalleriet, och hade mycket tidigt tagits ut av general John Pershing, chefen för AEF, American Expeditionära Force, till sin stab. De kände varandra väl, året innan hade Patton haft en liknande uppgift, då som löjtnant, direkt under Pershing. Han hade under Punitive Expedition, i jakten på Pancho Villa i Mexiko, använt bestyckade bilar i öknen med stor framgång, men det var då. Nu satt han i generalstaben i Chaumont och hade en massa allt-i-allo-uppgifter, inkl. Provost Marshal, d.v.s. polischef. Han såg yngre, oerfarna officerare få sina stridskommenderingar, med vederbörliga befordringar, medan han slog dank i staben. Det var orättvist och det hotade hans öde, utstakat sedan barnsben. Pershing hade alls inte glömt bort honom, den brittiska stridsvagnen, The Tank, var nu ett faktum, men den stränge generalen hade större problem än så på sitt bord. Han kämpade med näbbar och klor, samt med framgång, att förverkliga president Wilsons vision om ett själständigt AEF.

Patton umgicks mycket med överstelöjtnant LeRoy Eltinge, ställföreträdande stabschef och snart brigadgeneral. Eltinge är en av dessa helt bortglömda figurerna i historien. Tillhörande trängen och något av en logistic-wizzard, hade han liksom Patton tagits ut särskilt av Pershing. De var båda från 8th Cavalry Regiment och de hade tjänstgjort tillsammans i Mexiko. Eltinge delade helt Pattons passion för motoriserad krigföring, han hade dessutom senioriteten, hade Washingtons ögon på sig och blev därför en mentor för Patton. Det var Eltinge som fungerade som nyckelperson i vad som nu hände.

American Expeditionary Force ville vara självständigt, till de brittiska och franska arméernas stora förtret. USA hade pengar, mycket pengar, mer än Storbritannien och Frankrike tillsammans. Det var Frankrike som skulle utrusta AEF, Frankrike var bankrutt efter tre års krigande och blödande. Därför var det den franska rustningsindustrin som gick upp till franska regeringen och dikterade Wilsons och Pershings agenda. Visst tusan skall jänkarna ha en husvagn. Kapitalismen segrade. Överstelöjtnant Eltinge kallade in Patton till sin expedition, meddelade honom att de rykten han hört, att amerikanska armén var i färd att sätta upp ett helt nytt vapenslag, var alldeles sant. Vi anser att du skall leda det här, George. Vad säger du om det? Patton, som var lättrörd, fick tårar i ögonen, hans dröm hade förverkligats. Befordrad till major åkte han till Boulogne-Billancourt i västra Paris där Louis Renault öppnade sin fantastiska fabrik för honom.

M1917

Fransmännen hade sett britternas tank i aktion och rynkat på näsan. Något så stort, klumpigt och brutalt dög inte åt Frankrike. Renault hade, på begäran av överste J. B. E. Estienne, en artillerist som blivit franska arméns ingenjörssnille, tagit ut ett helt nytt koncept för stridsvagn, något mycket mindre, smidigare, snabbare och framför allt, den första av sitt slag. Renault FT, eller FT-17, var militärhistoriens första riktiga tank, d.v.s. med ett torn som kunde snurra 360 grader. Amerikanerna döpte den till M1917. Inte större än en modern van, med en vikt av 7.25 ton, två mans besättning, förare och befäl, som även skötte vagnens två vapen i dubbelmontage i tornet, en 37mm kanon och en kulspruta. Med en maxhastighet av 20 km/h var den mer än dubbelt så snabb än något liknande på stridsvagnarnas unga slagfält.

Det var inte enbart en fråga om att sätta upp amerikanska arméns första pansarbataljon, det var även all utbildning, tekniskt och taktiskt, d.v.s. sätta upp en hel pansarskola i Bourge, Haute-Marne. Patton lärde sig hos Renault allt om M1917, ner till minsta skruv. Han lärde sig att köra den under alla omständigheter, att föra befäl över den och flera andra vagnar tillsammans. Allt gjordes på rekordtid. När de första tiotalet vagnar leverades till amerikanerna blev Patton tvungen att själv backa ner dem från tåget, han var den ende som kunde hantera dem. Medan Renault utbildade alla tekniker och mekaniker, undervisade Patton ensam alla besättningar i framförande, allmän teknik och befäl. Det går inte att underskatta Renaults och M1917: s betydelse för Pattons förståelse för detta nya vapen. Den lilla vagnens rörlighet och snabbhet sporrade hans visioner. Det han skrev officiellt, eller hem till sin hustru, Beatrice, visar tydligt att han redan då såg blixtkriget framför sig, långt innan någon av de tyska pansargeneralerna ens sett stridsvagn.

Patton var den första officeren i de amerikanska pansartrupperna, men inte den första chefen. Det var istället brigadgeneral Samuel D Rockenbach, 49, även han en närstående officer till Pershing efter att ha varit hans kvartermästare i Mexiko. Rockenbach kände därför även Patton väl. Tanken var från början att sätta upp en brigad med pansar, ett arbete Patton startade direkt i slutet av 1917, men då vi kommer in i 1918 tog Rockenbach över. Patton blev då den förste bataljonchefen och befordrades till överstelöjtnant. Det var stora planer på gång. Initiellt skulle hela 2 000 Renault FT: s köpas in, tillsammans med 200 brittiska Mark VI. En s.k. Light Tank Battalion bestod av fyra skvadroner och sammanlagt hela 77 st FT: s. En tung bataljon med samma antal skvadroner hade 45 st brittiska Mark VI: s*. Till sist skulle totalt 8 tunga bataljoner (301-308) och 21 lätta bataljoner (326-346) sättas upp. Samtliga tunga bataljoner skulle användas i strid, men endast fyra av de lätta kom i bruk, 310st, 331st, 344th och 345th.

Enda bilden på Eltinge
Planering och träning utfördes under hela våren och sommaren 1918. Vid augusti var Patton chef för 1st Provsional Tank Brigade, sammansatt av 326: e och 327: e bataljonerna, d.v.s. över 150 tanks. Med denna sattes han in som allra första amerikanska pansarenhet vid St. Mihiel den 12 september, tillhörande V Army Corps, under generalmajor George H Cameron. Mycket har skrivits om Pattons sätt att leda sina förband. Utan radio var det oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att styra fler vagnar än man kunde överblicka med egna ögon. De förhållandevis snabba rörelserna gjorde pansar till infanteriets verktyg. Patton hade insett att han enklare kunde leda tanks från motorcykel, eller till fots, vilket han också gjorde, till allas förvåning. Han utsatte sig för stor fara när han rusade med sina kurirer från granathål till granathål framför stridsvagnar, men det var det effektivaste sättet att leda striden.

Den 26 september hade hans brigad flyttats till I Corps, under generalmajor Hunter Liggett, som en del av den stora amerikanska offensiven vid Meuse-Argonne. Han ledde personligen en pluton FT: s, tillsammans med infanteri, i dimma, vid staden Cheppy, hela 5 km in på tyskt territorium, när han vid niotiden på morgonen träffades högt i vänster lår av en kula på ca 50 meters avstånd. Senare skrev han entusiastiskt till sin hustru – att kulan kom ut rakt under vänster skinka, endast centimeter från mitt rektum. Naturligtvis stannade han kvar i en granatgrop ytterligare en timme och ledde striden, innan han linkade bakåt i ledet, stödd på menige Joe Angelo, som han såg till fick Distinguished Service Cross för besväret. Befälet för brigaden togs över av chefen 326: e bataljonen, major Sereno E Brett, som långt senare skulle tjänstgöra vid 5th Armored Division som brigadgeneral och stabschef under andra världskriget.

Första världskriget var över för Patton. Under sjukhusvistelsen befordrades han till överste, vilket innebar att när han kom hem petades han ner enbart till major, med överstes lön, vilket var ett gott betyg om något. Han erhöll både Distinguished Service Cross (för strid) och Distinguished Service Medal (för pansarskolan), samt Purple Hart.  Det gick sämre för AEF Tank Corps. Hemskeppad, med samtliga tanks och allting, efter freden, slogs de existerande två brigaderna, 304: e (Pattons gamla) och 305: e, samman till First Tank Group 1921. Den snabba och omfattande nedrustningen renderade enheten till 1st Tank Regiment 1929. 1932 fördes de sista beståndsdelarna över till 66: e infanteriregementet i formen av ett kompani ålderdomliga M1917.


Major Patton följde sina tanks till Camp Meade och började slåss för deras överlevnad. Redan 1920, under en förflyttning till Washington för att skriva manualer för pansarstrid, propagerade han för att bryta loss pansar från infanteriet och utveckla en helt ny taktik för det nya vapenslaget. Han beskrev det som ett nytt kavalleri, som skulle bryta igenom fiendens linjer och med understöd av flyg leda infanteriet i djupa penetreringar och kringränningar av fienden. Patton var flera år före de stora agitatörerna i ämnet, som J. F. C. Fuller,  B. H. Liddel Hart, Michail Tuchatjevskij och Heinz Guderian. Som tack för besväret sändes Patton till Fort Mayer, Virginia och 3rd Cavalry Regiment, som chef för 3: e skvadronen. Han fortsatte att plåga generalstaben med skrivelser och offentliga artiklar, redigerade av hustrun, eftersom han var dyslektiker.

Patton deltog i amerikanska arméns tester av J Walter Christie och hans revolutionerande system för upphängning och stötdämpning för tanks. Hans provvagnar for fram över fälten och hoppade över hinder i hastigheter på upp till 60 km/h. Patton var extatisk, men generalerna i huvudsak förnekade vad de faktiskt sett och menade att så där fort kunde inte tanks gå. Christie sålde därmed sin uppfinning till Sovjetunionen och därigenom fick tyskarna tag på den under 1920-talet.

Pattons vurm för mekaniserad strid gick obelönad i 20 år och medverkade menligt på hans karriär på så vis att han tillhörde arméns avdelning för nördar. Han kompenserade detta till viss del med alltid förstklassig tjänstgöring och fler befälskurser än någon annan senior officer. Han skrev massor av texter, samtliga visade på ett militärt tänk långt före sin tid. Däremot aldrig någon bok, p.g.a. hans handikapp. Han tog tillbaka sin grad som överste i juli 1938. Han fyllde 55 två år senare, 1940, d.v.s. öppen för pension, vilket han vägrade.  Han behöll mycket därför sin faktiska rang som överste ända till augusti 1944, då han formellt befordrades till generalmajor. Då hade han varit generallöjtnant i stridkommendering och arméchef sedan mars 1943.


Hade Patton velat göra karriär i fredstid hade han suttit still i båten och tillbringat mycket tid i Washington DC, som t.ex. Douglas McArthur. Hans passion var dock tanks och motoriserad strid. Något drev honom framåt, vilket var hans öde, en slags insikt att en dag skulle han leda tanks i Europa. En sista gång skulle han manövrera soldater och tanks på de franska fälten. Han var helt övertygad om det.



* De tunga bataljonerna sattes upp i USA, på Camp Meade i Maryland, för att sedan skeppas över till en särskild Tank School i Bovinton Camp, Södra England.

lördag 26 november 2016

Alesia


På höstkanten, antagligen i september, år 52 f.kr. utkämpades ett av militärhistoriens märkligaste fältslag på en plats i dagens Frankrike, då kallat Alesia. Exakt var slaget skedde är fortfarande en fråga för dispyt. Det måste dock ha varit i kuperad terräng, därför att Alesia var en betydande gallisk fortifikation på toppen av en hög platå, överseende allt landskap omkring. Vanligen utpekas Mont Auxois, vid Alise-Sainte-Reine, Bourgogne, som den rätta platsen, men även Chaux-des-Crotenay i Jurabergen har använts som ett alternativ, plus ytterligare några exempel.

Händelsen har nedtecknats av flera samtida författare och av naturliga skäl enbart av segrarna, som hade ett skriftspråk, d.v.s. romarna. Segerherren själv, Julius Caesar, lägger ut texten i sin Commentarii de Bello Gallico. Detta var höjdpunkten på Gallerkriget, 58-50 f.kr, ett mycket blodigt ockupationskrig där den romerska armén under Caesar successivt manövrerade ut och/eller mejade ner de många galliska stammarna. Det talas om att så många som en miljon galler föll offer för krig och brutalitet från romarna. Vid år 52 hade tillräckligt med galler kunnat samla sig till ett sista, stort uppror under en påfallande ung ledare, Vercingetorix, kanske 30 år gammal. Caesar var nästan 50.

Slaget om Alesia var en belägringsstrid av en typ historien inte sett maken till vare sig före eller efteråt. Det räknas till Caesars största militära bedrift, att segra i kamp mot en dubbelt så stor fiende, inklämd mellan två egenhändigt resna ringmurar, d.v.s. en dubbel belägring. Det har alltid setts som ett fältslag om försörjning och uthållighet, men taktiskt var det definitivt också en fråga om kommunikation och organisation. Caesar segrade mycket för att han han fann sig väl i en svår situation och ledde en professionell här vida överlägsen motståndarens.


Alesia var ett stort fortifierat järnålderssamhälle, en s.k. oppidum, kanske sex gånger fem kilometer i omfång, på toppen av en högplatå i östra Gallien, dagens Frankrike. Platån var omgiven av två breda åar nere i dalgångarna. Här uppe hade Vercingetorix förlagt hela 80 000 man, inkl. kavalleri, tillsammans med kanske 10 000 bosatta. Vercingetorix förstod att han inte kunde räkna med att slå romarna i ett öppet fältslag, de professionella legionärerna var alldeles för kompetenta för det. Hans krigare bestod huvudsakligen av väpnade bönder. Så han valde att istället försöka nöta ut Caesar, vars position inte alls var säker så djupt inne i Gallien.

Gallerna var fortfarande i en samlingsfas och Vercingetorix förväntade sig att komma ut som segrare i uthållighetsmätningen. Det var dock en mycket riskfylld strategi, särskilt om Caesar mot förmodan skulle välja att belägra honom. Det var en farligt begränsad tid han kunde bära nästan 100 000 människoliv i en sådan prekär situation. I skala utgjorde Alesia en gigantisk mänsklig prövning vid sin tid för båda sidor.

Caesar gjorde exakt vad Vercingetorix inte önskade att han skulle göra, han valde belägring. Till sitt förfogande hade han tolv legioner, eller ca 60 000 man. Caesar förstod sin strategiska position mycket väl. Han insåg att Vercingetorix kunde vänta sig förstärkningar utifrån, att hans egen försörjning var allvarligt hotad. Samtidigt var gallerna där uppe på berget i ett än mer utsatt läge med sitt enorma försörjningsdilemma. Alternativet, att dra sig tillbaka, var att utsatta hans här för stora risker i öppen terräng inför en betydligt större fiendestyrka. Dessutom, vad med hans politiska position hemma i Rom? Han hade nyligen varit hemma för att bistå med stävjandet av upproriska strömningar hemmavid, varvid gallerna passade på att gå på krigsstig som aldrig tidigare. Han hade satsat all sin prestige på Gallien, en potentiellt enorm vinst för Rom, men en som också kostade mycket.


Caesar samlade sin stab och sina förbandschefer omkring sig. Han förklarade sitt beslut bland de ärrade ansiktena. De skulle stanna och slåss, han beordrade samlandet av förråd i grannskapet för tre månaders strid och så var det där andra som han ville att de skulle göra. Man får anta att hans närmaste befäl inte bara accepterade, självfallet, utan att de även log grymt medan de tog på sig sina hjälmar och marscherade ut ur generalstältet. Det var en djävulsk plan, som om den lyckades skulle belöna dem alla mångdubbelt. De var alla härdade yrkeskrigare och deras älskade general, Caesar, hade lagt hela sitt förtroende, hela denna enastående operation i deras kapabla armar. Det kunde ju rent utav bli riktigt kul.

Gallerna hade aldrig sett något liknande. Där nere i dalgångarna runt omkring dem rullades snöräta tältstäder upp sig, kompletta med försvarsverk. Tiotusentals soldater, organiserade i jättelika arbetslag började hugga ner skogarna och uppföra en väldig palissad runt hela högplatån. Det hela gick med en oförklarlig hastighet. Väldiga vagnståg anlände och avgick igen med förråd. Arbetet kunde höras natt som dag, ett hav av ljus rörde sig konstant där nere under de mörka timmarna. Vercingetorix försökte störa verksamheten med återkommande kavalleristötar nerför bergets sidor, men de studsade varje gång mot det romerska kavalleriet, eller mot massivt infanteri bakom effektiva formationer av sköldar och sylvassa kastspjut. Ett mörkt moln av förebåd måste ha lagt sig över Vercingetorix: s huvud, åsynen av den skrämmande militära effektivitet mellan fältarbete och försvarsstrid som dessa legionärer uppvisade, hänsynslösheten i deras hyperorganiserade taktik, i mötet man mot man. Till sist sände han ut sitt sista kavalleri i en rusning för att hämta hjälp där ute i Gallien.

Då kom nästa fas i Caesars plan. Hundratalet meter utanför den första palissaden lät nu den väldiga soldatfabriken uppföra ytterligare en palissad, nu riktad åt andra hållet. Det hela var nästan obegripligt. Caesar accepterade vad som komma skulle, han skulle tvingas utöva ett tvåfrontskrig och han gjorde det till synes utan att blinka. På några veckor uppförde de romerska legionärerna vid Alesia åtskilliga mil försvarsverk. Det var inget hafsverk heller, utan noggranna konstruktioner, sju meter höga murar med försvarstorn och ordentliga ramper för trupperna. Sett utifrån ett tvåhövdat försvarsbehov befann sig romarna i en tuff utmaning. Trots 60 000 man, skulle de bli tunt fördelade utefter den väldiga konstruktionen. Caesar accepterade även detta, för de skulle knappast behöva försvara alla positioner samtidigt, så de kunde organisera en rörlig reserv för alla behov, men det ställde utomordentliga höga krav på kommunikation utmed linjen.


Samtidigt knackade svälten på dörren hos Vercingetorix och hans folk uppe på höjden. Han hade offrat sitt kavalleri, nu utförde han nästa manöver för att försöka mildra försörjningssituationen. Han lät sända ut samtliga kvinnor och barn, kanske 3-4 000 personer, nerför berget i förhoppningen att Caesar skulle anta den humanitära uppmaningen, att skona och släppa igenom dem, om så för att göra dem alla till slavar, det vanliga sättet att hantera en sådan gest. Caesar antog inte uppmaningen. De bedjande kvinnorna och de gråtande barnen mötte totalt tystnad från stenansiktena uppe på palissaden. Ordern var ingen pardon, inte en brödsmula skulle offras för gallerna och romarna höll tätt. Tragedin var ett faktum, Vercingetorix hade försatt sig i ett tufft dilemma. Inledningsvis släppte inte heller de tillbaka de fångade människorna mellan murarna. Till sist gick det inte längre, disciplinen bröts och kvinnorna och barnen fick återkomma till samma svältsituation som tidigare. På sitt hänsynslösa vis hade Caesar nu även besegrat Vercingetorix moraliskt.

Då kom förstärkningen från söder. Det var kanske så många som 100 000 man under Commius, en gallisk ledare från norr, eller dagens Belgien. För romarna var detta ingen överaskning, de gnisslade dock tänder åt situationen. Både Commius och Vercingetorix hade tjänstgjort för Caesar tidigare under fälttåget. I romarnas ögon var de alla enbart usla förrädare som förtjänade att dö. Problemet för gallerna var samtidigt att samverka striden mellan sig. Enda sättet att besegra romarna var utöva press på så stora ytor som möjligt, på olika ställen utmed belägringsverket. De hade trupper nog för detta, men det var bönder man hade att göra med, de tog tid att samla för anfall och de tangerade att tappa momentum i manövrer. Det tog ett tag att samverka detta och flera anfall studsade efter varandra, varpå romarna blev varma i kläderna och kunde slipa på sin organisation.

Till sist lyckades gallerna koppla ett grepp i två stora, samverkade anfall på varsin sida av platån. Romarnas linjer töjdes ut till smärtgränsen, men de agerade lugnt och metodiskt. Caesar överblickade situationen från ett torn på den ena kortsidan, så han kunde se båda striderna samtidigt. Det var ingen stress enligt honom, han fördelade trupperna och anfallen slogs ånyo tilbaka med svåra förluster på båda sidor. Gallerna hade förlorat nästan alla sina bågskyttar, bortskjutna av rommarnas motsvarighet i en särskilt avsedd åtgärd från deras sida. Samtidigt kunde Caesar inte gärna utföra många fler liknande manövrer. De hade förlorat tusentals man i strid och lasaretten var fyllda med sårade och döende. Försörjningssituationen höll på samma gång jämna steg med förlusterna. Häri fanns ännu en  skillnad mellan de båda sidorna. Caesar, till skillnad från  Vercingetorix och Commius, var omgiven av professionella och erfarna ledare, deras krigsråd om kvällarna hade mål och mening på ett sätt som gallerna saknade.


Det måste ha varit otroligt frustrerande för gallerna, att trots romarnas utsatta läge, så var de de som fortfarande dominerade striden. Man tror att gallerna, kanske i stridernas hetta, lyckades smuggla igenom rapportörer till sina kamrater på andra sidan, för den nästkommande manövern från gallerna krävde ett ytterligare moment av samverkan för att lyckas. Antagligen hade Caesar väntat sig det, kanske välkomnade han det. I så fall var det ett högt spel han förde. I den västra kortsidan av romarnas dubbla försvarsverk låg den svaga punkten. De två åarna rann här genom palisaderna ganska nära varandra, ett gemensamt anfall på den här punkten från båda håll, särskilt då som en överraskning, kunde bryta romarnas försvar. Romarna hade nästan inga projektiler kvar, deras spjut och pilar var också nästan slut. Det var hög tid att avsluta det här nu och Caesar var medveten om sitt försvarsverks svaga punkt. Det lät som en tanke.

Anfallet kom om natten, något som vid den här tiden var mycket avancerat, särskilt i den skala det skedde. Det fanns styrka i anfallet, antagligen utifrån ren desperation, åtminstone från krakarna på insidan. Tusentals galler kastade sig över murarna vid de två åarna, man kröp under vid vattnet, man lyckades bryta sönder partier av palissaderna. Striden den natten var massiv och fördes man mot man i skenet från facklor och bränder. Det var en stor röra. Gallernas antal övervann romarnas skicklighet och de började pressas tillbaka. På sitt vakttorn fick Caesar fortlöpande uppdtaringar om situationens allvar. Nedanför honom stod hans sista reserv, ca 3 000 man i god ordning och väntade. Till sist svor han på latin, tog sin hjälm och steg nerför trapporna. Han gränslade sin häst, ordnade sin stora, röda mantel, drog sitt svärd och kommenderade framåt. Man lät blåsa i basuner, en signal som gick runt hela försvarsverket och besvarades på andra sidan. Caesar var bland dem, han ledde nu själv försvaret.

Själv vill han gärna framstå som om han deltog i striden, men med all trolighet gjorde han inte det. Han var inte politiker för intet, men det spelade ingen roll, basunernas signal, tillsammans med hans röda mantel glödande i skenet från elden räckte. Ett jättelikt stridsvrål steg från tusentals legionärer, de fann sin andra andning. Gallerna slaktades inför den romerska härens allra yttersta krigskonst, de drevs ut ur försvarsverket. Vid gryningen var fälten tomma. Commius drog sig undan, han hade förlorat tiotusentals man, de flesta hade flytt all världens väg i ren skräck. Uppe på höjden kunde Vercingetorix och resterna av sin svältande armé se hur romarna åter började reparera skadorna för att tillsluta belägringen. Precis som Caesar, han visste att striden var över.


Vercingetorix hade två val, antingen lät han sina hövdingar döda honom i en ceremoni för en fallen ledare, eller så gav de alla upp tillsammans. Caesar krävde allmän kapitulation. Han önskade belöna sina soldater med slavar och han ville försöka vinna över några av de galliska ledarna på sin sida. Så blev det, alla hövdingarna och Vercingetorix gav sina vapen och tvingades knäböja inför Caesar.

Alesia var en gigantisk seger för Caesar. Det kväste det sista motståndet i Gallien och säkrade hans erövring. När han återvände nästa gång till Rom var det med en jättelik segerparad. Jublet visste inga gränser. Detta lade grunden till hans utropande till diktator år 49. Vercingetorix hölls fången i fem år i Rom tills han blev förevisad för allmänheten i samband med Caesars triumftåg år 46, kedjad bakom hans stridsvagn. Därefter ströp man honom i fängelset enligt romersk tradition.


Caesar blev Consul år 44. Det var republik och han blev aldrig kejsare, vilket fortfarande är en missuppfatning. Han mördades samma år och vägen öppnades för en utveckling till kejsare Augustus, hans dotterdotters son, som han låtit adoptera som sin egen avkomma.

måndag 21 november 2016

Patton gör entré


Efter USA: s inträde i andra världskriget, med början i januari 1942, hade generalmajor George S. Patton etablerat US Army Desert Training Center i Empire Valley, 40 kvadratkilometer ökenlandskap i Mojave och Sonoran Deserts, mellan södra Kalifornien och västra Arizona. Han var samtidigt chef för I Army Corps, som hade sin stab på samma plats, efter hans stora framgångar under den förutvarande sommarens avgörande militärmanövrer i södra USA. Träningslägret för ökenstrid hade snabbt etablerats under pattons kommando då det snart stod klart för amerikanerna att president Roosevelt inte skulle instistera på en tidig landstigning i Frankrike under 1943, utan istället acceptera britternas föredragna väg över Nordafrika och Medelhavet.

För Patton, liksom amerikanska armén i stort, var det i grunden en besvikelse. Chefen för armén, general George Marshal, hade försäkrat honom att han skulle erhålla stridskommando i det kommande kriget i Europa. Det talades om åtminstone en armékår, eller troligtvis en av de planerade amerikanska arméerna. Patton föll dock till föga för sin egen paranoja. Han var nyligen fyllda 56 och definitivt pensionsmässig. Hans rang som tvåstjärnig general var ännu bara till låns, egentligen var han fortfarande endast överste i kavalleriet och skulle vara så ända fram till den 1 augusti 1944, då han i ledningen för sin tredje armé skulle leda genombrottet i Frankrike. Pattons stora skräck, det som höll honom vaken om nätterna, var att i sista stund bli avpolleterad och skickad hem, medan grabbarna åkte ut i kriget. Han skulle aldrig överleva något sådant.

Han skrev till Marshal – ge mig ett kommando, vad som helst, regemente, betaljon, kompani ... en pluton, och jag skall leda den till framgång. Patton var verkligen a pain in the ... för arméchefen i den meningen.


Hans utbildningsprogram i öknen var däremot, exakt som avsett av Marshall, av absolut högsta klass och snart sändes alla blivande pansarchefer till honom. Patton lärde ut att för mekaniserade förband i ökenkrig var det absolut avgörande att agera aggressivt, att ständigt behålla stridkontakt med fienden. Tappade man kontakten i detta väldiga, sterila landskap skapade man utrymme för fienden att hitta på djävulskap. – Det är när man saktar ner som de flesta soldaters liv slösas, brukade han påpeka. Infanteri, underhåll och flygstridskrafter måste anpassa sig till dessa förhållanden. Det var instruktioner som lika gärna kunde ha skrivits av general Erwin Rommel. Skillnaden var dock att Patton skulle ha de resurser han behövde bakom sig för att upprätthålla dessa premisser, vilket Rommel aldrig hade.

Sommaren 1942 kom till sist ordern från Washington DC, med en glad passus från hans vän generallöjtnant Dwight Eisenhower i England. Patton skulle förbereda sig för att under hösten planera och genomföra en landstigning i Nordafrika, antagligen Marocko. Han hade att ta med sig en ny uppsättning enheter direkt från armépoolen i USA, två infanteridivisioner samt hans tidigare kommando, 2nd Armored Division, nu under ledning av hans gamle ställförträdare och vän, generalmajor Ernest N. Harmon. Sammanlagt rörde det sig inte direkt om en kår, men ändå  35 000 man. Patton hade tårar i ögonen av ren lycka när hans stab lyckönskade honom – nu var den slutliga segern säkrad, Old Blood and Guts was on his way. På så vis kom det sig att general Patton for direkt från Vilda västern till stridens hetta i Nordafrika, utan att passera Storbritannien.

Operation Torch, den allierade invasionen av västra Nordafrika i november 1942, planerades under större delen av 1942. Torch var inledningen till knäckandet av axelmakternas styrkor i Tunisien och delar av norra Libyen. Därmed skulle de allierade kunna koppla det strategiska greppen om Medelhavet och förbereda nästa invasion, av det som Winston Churchill envisades med att kalla Europas veka liv, d.v.s. först och främst Italien. Det stora problemet med hela operationen var relationen till Frankrikes Vichyregim, den som fortfarande kontrollerade de franska kolonialtrupperna och merparten av den återstående franska flottan. Det fanns ett önsketänkande hos de allierade att de franska trupperna i Nordafrika skulle undvika strid vid en invasion.


Man lyckades kontakta merparten av den franska militära ledningen på plats, såsom generalerna Henri Giraud och Charles Mast, samt amiral Francois Darlan. Det fanns en välvilja, trots Darlans förrakt mot britterna efter deras sänkning av hans flotta vid Mers-el-Kébir två år tidigare – varför amerikanerna kom att spela huvudrollen. Fransmännen reagerade mycket personligt och skillt från varandra. Man ville gärna veta vilka positioner som erbjöds i den nya fria, franska armén, samt vilken roll Charles De Gaulle hade från London? De Gaulle var ett problem, ingen av de franska generalspersonerna gillade varandra. Churchill höll på att bli galen och Franklin Roosevelt grundade sin livslånga aversion mot De Gaulle i detta läge. Man ebjöd sig att smuggla ut de franska potentaterna, men man kom aldrig till något avgörande besked. Alla tycktes vilja spela smarta – antagligen allt för smarta.

Det var allvarligt. Operation Torch inriktade sig på tre landstigningsområden: Längst i väster, den största operationen, Western Task Force, 35 000 man under general Patton, skulle landstiga från Atlanten i Marocko vid Safi, Casablanca och Mehdia. Center Task Force, från Medelhavet i Oran, Algeriet, 18 000 man ur amerikanska armén, under generalmajor Lloyd Fredendall. Slutligen, Eastern Task Force skulle landstiga vid huvudstaden Algers, en brittisk/amerikansk styrka om 25 000 man under den brittiske generallöjtnanten Kenneth Anderson. Chef för hela operationen var general Dwight Eisenhower, stationerad i Gibraltar. All marin verksamhet stod under brittiskt befäl, amiral Andrew Cunningham. På papperet var man relativt jämnbördiga i styrka med fransmännen, väl i land, medan de allierade flottstyrkorna var vida överlägsna i storlek.

Fransmännen hade totalt 120 000 man förlagda i de tre områdena, med tonvikt på Marocko. Denna armé var så pass god som Frankrike kunde erbjuda, vilket år 1942 innebar att armén var tekniskt efterbliven de allierades styrka. Man hade ett relativt fullgott flygvapen om 500 maskiner, varav ungefär hälften var moderna jaktplan av märket Dewoitine. Till sjöss förlitade man sig på kustartilleri. Där fann man också den huvudsakliga tyska närvaron bestående av ett antal ubåtar under befäl av Kapitän zur see Ernst Kals. De franska styrkorna var illa koordinerade och tveksamheterna kring deras befälhavare fördjupande dess svårigheter.

General Harmon

Patton skeppades över ombord på den tunga kryssaren USS Augusta, flaggskepp för den armada av 100 fartyg som stävade över Atlanten från USA till Marocko. Augusta var som byggd för rollen som flaggskepp. Med fler än en bekväm kaptenshytt tjänstegjorde hon som högkvarter vid flera amfibieoperationer i Europa, samt även transportör av presidenter, både Roosevelt och Truman. Ombord fanns också konteramiral Henry Kent Hewit, chef för Western Task Force: s armada. Överresan tog två veckor och tiden utnyttjades till träning, krigsråd och sociala samkväm. Patton tog sig för att läsa Koranen, vetgirig som han var – It bored me out of my skull, rapporterade han till sin hustru. När han blev riktigt uttråkad fick han fartygschefen att utföra häftiga manövrer med det stora, men snabba krigsfartyget. General Harmon iakttog dessa från sitt fartyg och muttrade – There goes Georgie, getting in a little horse exercise.

Fransmännen valde strid. Ungefär 3 500 av dem skulle dödas eller såras, de flesta av dem i samband med att kustbatterierna slogs ut. De allierade förlusterna blev ca 1 300. Över 500 drabbades i samband med att det brittiska eskorthangarfartyget HMS Avenger sänktes av en tysk ubåt. Försvaret av Nordafrika var inte helt entusiastiskt från alla håll och de allierade höll tillbaka så mycket de förmådde. Man ville inte försvåra relationerna mer än nödvändigt. Pattons operation i Marocko gick färhållandevis smidigt. De franska trupperna blev snabbt övermannad och Patton ägnade mycket tid åt att bearbeta det franska befälet. Han var på så vis rätt man på rätt plats. Hans högdragna stil, den flytande franskan och Croix de Guerre på bröstet gjorde jobbet. Han var en frankofil, hade studerat på kavalleriskolan i Namur och spillt sitt blod för deras land. De förmådde inte värja sig från hans kombination av respekt och underliggande hänsynslöshet.

Sultanen av Marocko, Mohammed V, var så imponerad av Pattons snabba aktion att han erbjöd honom ordern Ouissam Alaouite, med citatet – Les Lions dans leurs tanières tremblent en le voyant approcher, Lejonen i deras hålor darrar vid hans ankomst. Sultanen var också glad eftersom amerikanernas ankomst skulle säkra Marockos kommande självständighet. Historien har ofta underskattat Pattons diplomatiska arbete under hans tid i Marocko. Man har enbart koncentrerat sig på hans beundran av det marockanska kavalleriet som defilerade till hans ära. Det var Patton som organiserade konferensen i Casablanca i januari 1943, mellan de allierade, Churchill och president Roosevelt, och det fria Frankrike. Josef Stalin uteblev p.g.a. slaget om Stalingrad. Han var en av de få närvarande som förstod både De Gaulle och Giraud. Den franske generalen Jean de Lattry de Tassigny tog kommandot över den nya franska första armén 1944, mycket genom rekommendationer från Patton.


I februari 1943 gjorde amerikanska armén sin entré i kriget mot axelmakterna. Det skedde i det bergiga norra Algeriet, i och kring ett väsentligt pass kallat Kasserine. Det blev ett förödmjukande fiasko mycket tack vare chefen för det deltagande amerikanska förbandet, II Corps, general Lloyd Fredendall. Han är något av ett mysterium i den amerikanska militärhistorien. Hur kunde det komma sig att Fredendall blev godkänd som divisions- och kårchef? Kanske fungerade han under manövrerna hemma i USA, men när verkligheten träffade honom i Algeriet, med riktiga tyskar och italienare på andra sidan kullen, då bröt han ihop. Fredendall var rädd, han lät bygga en redig bunker långt bak i ledet, där han satt och tryckte och fattade fel beslut. 2: a armékåren blev manglad i bergen. Situationen blev uppenbar för Eisenhower och han kontaktade Patton, som omedelbart erbjöd sina tjänster – samt att skjuta Fredendall för fanflykt. Istället sände han sitt bästa befäl, general Harmon.

Harmon tog befälet under general Anderson och bröt den negativa trenden, bl.a. genom att centralisera 2: a kårens artilleri och helt enkelt skjuta sönder axelmakternas anfall. När fienden drivits tillbaka och fronten stabiliserats övergick Harmon till att leda 1st Armored Division under det resterande fälttåget i Tunisien. Eisenhower sände generalmajor Omar N Bradley till 2: a kåren för utvärdering av vad som hänt. Redan innan allt detta hände var det planerat att sätta upp Seventh US Army i Nordafrika, i vilken 2: a kåren var den första beståndsdelen. De olika befälspositionerna var ännu inte beslutade. General Fredendall sändes hem. Mot i princip samtliga råd, från Johnson, Bradley och Harmon, lät Eisenhower och Marshall Fredendall behålla sin stridsbefattning som generalmajor, annars hade han återgått till sin faktiska grad, vilket var överstelöjtnant. Man gjorde så för att tysta ryktesspridning i ärendet. Kasserine skulle dock jaga Fredendall ända tills hans död 1963.

Formellt, i mars månad 1943, placerades Patton som ny chef för II Corps, men innan han hann anta kommandot, flyttades han upp till chefspositionen för USA: s första, stridande armé i Europa/Nordafrika, d.v.s. den sjunde, varför han också befordrades till generallöjtnant. Han anlände till Algeriet exakt såsom det har berättats, stående likt en romersk general i sin hästdragna stridsvagn, en halvbandvagn med tjutande sirener. Inget blev som det någonsin varit tidigare. Det är sant att han under sin första, chockartade inspektionsrunda av sin nya stab, snubblade över en sovande soldat på golvet i en korridor. Soldaten blev helt dödsförskräckt och Patton var inte glad. Han frågade soldaten vad i h...e han gjorde på golvet? Jag försökte sova, Sir, svarade soldaten. Patton mjuknade och sa: Okay, son, you go back down there, your probably the only one in this place who knows what he’s doing. Det är också sant att Patton utmanade ett tyskt jaktplan under attack med sin reservpistol, en liten Browning.

General Fredendall inspekterar Royal Marines

Patton bad Eisenhower att få behålla Bradley som en slags ställföreträdare. Senare skulle han ge II Corps till honom, Bradleys första stridskommendering någonsin. Efter att ha skärpt upp situationen och börjat samla sjunde armén kring sig, var det dags att ge sig på tyskarna. Situationen för axelmakterna i Tunisien var svår, det som nu kallades Armegrupp Afrika, bestående av tyska femte pansararmén, under general jurgen von Arnim, och general Giovanni Messes italienska första armé, var klämd mellan Andersons första brittiska armé från väster och den brittiska åttonde armén från öster, under general Bernard Montgomery. Fältmarskalk Erwin Rommel hade lämnat Afrika för Tyskland och givit sitt befäl till von Arnim. Han skulle aldrig återvända, utan dirigeras om till Grekland, antagligen för att skona honom propagandamässigt inför kollapsen i Tunisien.

En som däremot fanns på plats var Hasso von Manteuffel, den briljante lille pansargeneralen, som kommit till Afrika i egenskap av Hitlers enmansbrandkår och nu tagit över den absoluta elitdivisionen, under eget namn, i Afrika. Divison von Manteuffels frontförband bestod av Regiment Barenthin, mekaniserade Fallschirmjäger, Kampfgruppe Ballerstedt, Panzergrenadieren, samt det bästa regementet, Nr 10, ur italienska Bersaglieri. Det var dags för Pattons entré mot tyska Wehrmacht i andra världskriget, den 23 mars 1943, slaget vid El Guettar i Tunisien.

Patton var lugn som en filbunke, trots att hela den amerikanska armén, Eisenhower, Marshall och Vita huset, följde vad som skulle bli rond 2. Det var II Corps, direkt under Pattons befäl, med Bradley som ställföreträdare, som gick i strid den morgonen. När britterna hörde av sig om vart allt deras attackflyg tagit vägen, bad Patton dem att dra åt skogen. Det följande slaget har ofta underskattats i historien och fått sina olika beståndsdelar berättade var för sig. Så var t.ex. det stora elddopet för Big Red One, 1st US Infantry Division, en medveten manöver från Patton. Han hade bett dess tillfällige chef, generalmajor Terry de la Mesa Allen Sr, att ta samhället Gafsa och gruppera mitt ute i öknen. Detta drog till sig den 10: e tyska pansardivisionen, men Big Red One bet ifrån sig i sin nästan omöjliga position. De utgjorde städet i en krigslist.


Patton satte in förvånansvärt begränsade pansarenheter i sitt hammarslag och utnyttjade istället skickligt fasta minfält för att utmanövrera fienden. Med 30 tanks helt förstörda retirerade tyskarna. Samtidigt som brittiskt attackflyg hamrade deras förbindelselinjer och nyckelpositioner, såg von Arnim hur dessa nya amerikaner helt skamlöst körde över dem med enbart delar av general Harmons 1: a pansardivision, hur deras motdrag effektivt manglades av artilleri och framför allt – de slogs som aldrig tidigare, med styrka och självförtroende. Det var i dessa strider som till sist general von Manteuffel drabbades av sitt omtalade nervösa sammanbrott och fick flygas hem till Tyskland för vila. El Guettar var en liten strid i sammanhanget, endast en armékår i omfång, men det var en klar och odiskutabel seger.


Amerikanska arméns heder var återställd, telefonerna hemma i Washington gick varma. Eisenhower skall ha tänt en segercigarr i sin bunker på Gibraltar och kastat upp fötterna på skrivbordet. Britterna fick givetvis tillbaka sitt attackflyg, med en kuslig aning om vad som komma skulle. Old Blood and Guts var dock inte helt nöjd, han hade så gärna velat tvåla till – that S.O.B. Rommel – och i Berlin ville fältmarskalk Wilhelm Keitel absolut veta – wer ist dieser General Patton?

lördag 19 november 2016

NationalSOCIALISMEN


En av de stora historiska orättfärdigheterna från andra världskriget är det medvetna förträngandet av nazismens, d.v.s. nationalsocialismens politiska härkomst. Nazismen är en del av den fascistiska familjen av politiska ideiologier som växte fram i början av 1900-talet, som ett resultat av socialismens framgångar under föregående århundradets andra hälft. Det existerar en koppling, en slags ideologisk anomali, mellan två motpoler, socialism och nationalism, i den populistiska jakten på de stora väljargrupperna i skuggan av allmän rösträtt för hundra år sedan. Fascismens grundare, Benito Mussolini, var de facto passionerad socialist innan han sadlade om. Att nazismen hämtat kraft från socialismen är dock ett sådant stort problem för efterkrigstidens politiska berättelse, d.v.s. Sovjetunionens dominans över den politiska vänstern och behovet att fjärma sig från den svarta kusinen och därmed beslutet att för alltid stämpla den som högerextrem.

Det fanns högerextremister i embryot till NSDAP, Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei. Det lilla Deutsche Arbeiterpartei, DAP, den samling av kanske 200 medlemmar som gefreiter Adolf Hitler fick i uppdrag av armén att infiltrera 1919*, bestod av två till synes diametralt skillda åsiktsgrupper, tokhöger och socialister. Tokhögern bestod av medlemmar från något som kallades Thuleförbundet, en mytologiskt lagd grupp av germanska nationalister. Grundaren av DAP, Anton Drexler, en verktygsmakare från Berlin, hade tidigare tillhört det kortvariga Deutsche Vaterlandpartei, instrumentell i skapandet av myten om knivhugget i ryggen. Karl Harrer, en journalist på uppdrag av Thuleförbundet att locka arbetarväljare till organisationen, ävertalade Drexler att tillsammans med honom starta DAP. Detta ledde till att attrahera nationalister från vänster, som bröderna Gregor och Otto Strasser. Starka gemenesamma nämnare var antikapitalism och antisemitism.



Hitlers egna åsikter i sammanhanget var mera diffusa och det finns anledning att tro att ideologi var av underordnad betydelse för honom. Hans primära intresse inledningsvis var att bli någonting genom att uttrycka sig och få betalt för det. Hans explosivt snabba väg till makten i DAP gick via Ernst Röhm, anställd av partiet för att sköta dess muskulatur, d.v.s. ordningsvakterna. Röhm var utypen för de tidiga medlemmarna, en f.d. militär och frikårare som hatade den adliga, preussiska officerskåren och önskade skapa en ny, politisk folkarmé utifrån sitt SA, Sturmabteilung. Hitler var en bildad man, med ett livslångt intresse för politik, men, som sagt, ett ambivalent förhållande till ideologi. Han uttalade uppskattning för socialismen, han avskydde kommunismen, med en klassisk germansk nationalism, s.k. völkische, alla tysktalandes gemenskap. Mycket talar för att antisemitismen kommer sent till honom, via DAP, det parti han 1920 byter namn på till det tydligare NSDAPNational-Socialisterna.

SA är ett bra mått på nazisternas framväxt, mycket p.g.a. att organisationen växte snabbare än själva partiet. SA: s ideologi var inte helt homogen och baserades bl.a. på vilken del av Tyskland man tittar på. SA i Berlin var betydligt mer vänster än organisationen i övrigt. SA-Gruppe Berlin-Brandenburg leddes av Walter Stennes, en uttalad revolutionär som med våld konkurrerade om medlemmar med kommunisterna. Ju närmare historien kommer De långa knivarnas natt 1934, desto mer kritisk till Hitler blev Stennes. Han beskyllde führern för att springa kapitalets ärenden. Dock, Stennes tog kontroll över Berlin 1927 och fyra år senare, den 1 april 1931, stormade Stennes SA NSDAP: s högkvarter i Berlin. Stennes tvingades lämna landet och bidrog efter kriget till att ge klarhet i många frågor kring nazisterna. Han var nationalistisk socialist in i det sista (d. 1989). I Berlin huserade också den stridbare gauleiter Josef Goebbels, även han socialist i grunden. Berlin var viktigt för nazisterna och deras tydliga vänsterinriktning var en tillgång för partiet.


Anton Drexler
Josef Goebbels tvingades bekänna färg väl innan De långa knivarnas natt den 30 juni 1934. De som gjorde detta var Hermann Göring, Heinrich Himmler och Reynard Heydrich, tillsammans representerande Gestapo och SS vid tiden, men också den yttersta högern inom Nationalsocialisterna. De bedrog sin führer genom att övertyga honom att SA, under Röhm, planerade en statskupp i syfte att förkomma krigsmaktens hot om att stryka sitt stöd till nazisterna om de inte kontrollerade SA. Goebbels bytta sida och under ledning av Hitler kunde nazisterna rota ut sin vänsterflygel, i första hand SA. Det var inte Hitlers önskan, han vägrade in i det sista, han önskade inget ont mot Röhm, hans gamla vän. Hitler kunde vara mycket lojal mot vad som kallades Alte Kämpfen, han brydde sig i deras fall varken i socialism, homosexualitet, eller annat som nazismen i normala fall betraktade med misstänksamhet.

Efter första världskriget skedde det ett skifte i den politiska vänstern. I flera decennier hade socialisterna, socialdemokrater och kommunister konkurrerat inom sin ideologi under ganska liknande förhållanden. Men under 1920-talet skulle den europeiska socialdemokratin profilera sig hårt i mittenfåran, som en parlamentarisk, demokratiskt rörelse. I Tyskland skedde detta med Weimarrepubliken, som slog ner all revolutionsanda i riket med militär brutalitet, även i maskopi med den konservativa högern. I Sverige skulle det dröja till 1928 och det s.k. kosackvalet, då socialdemokraterna tappade stort till högern på just frågan om revolutioner och Sovjetunionen. Hjalmar Branting avgick som partiledare och istället inledde Per Albin Hansson arbetet att göra SAP till ett massparti genom att inkorporera svenska flaggan och kungligheterna i partiets symbolik.



Man kan säga att med början i Italien, tio år senare följd av Tyskland, lyckades fascismen (och nazismen) bäst med att sammanföra nationalismen och socialismen i en rörelse. Dessa nationer var ganska unika på så vis. I Sverige, där nationalsocialisterna var ett försvinnande litet parti, var det socialdemokraterna i samverkan med Bondeförbundet, som efter 1932 genomförde liknande politik, minus militarism och rasism. De italienska fascisterna saknade också antisemitism, men annars delade man liknande sociala program och protektionism som den svenska koalitionsregeringen i skuggan av depressionen. Man kan också jämföra med Spanien, där politiken var mycket mer polariserad i vänster/höger. De spanska fascisterna, de s.k. falangisterna, var den minsta delen av en politisk fyrklöver av kristen höger och ärkekonservativa, som utgjorde nationaliströrelsen**. Falangisterna var dessutom betydligt mer vänster i sin retorik än både de italienska fascisterna och de tyska nazisterna.

När Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, under Hitler, tog makten i Tyskland 1933 inledde man ett ekonomiskt reformprogram som man delvis ärvt från Weimarrepubliken. Det var en bukett med åtgärder liknande Maynard Keynes teorier, samma som mer eller mindre implementerades i hela västvärlden vid den tiden. Staten satsade kapital i byggnation och arbetsskapande, omfattande sociala åtgärder för medborgarna, vilka bl.a. innebar säkrade regeringposter till nästa val. Hitlers Tyskland tog dock allt detta ett steg längre och man kan ana att de svenska socialdemokraterna var gröna av avund inför den generositet som nazisterna visade den ariska delen av befolkningen. Nazisterna sänkte skatten för de lågavlönade, samtidigt som man höjde dem för de rika. Barnbidragen plussades på ordentligt, särskilt flerbarnsbidragen. Tyska arbetare erbjöds subventionerade semesterresor. Tyska värnpliktiga var de bäst betalda i världen o.s.v. Hitler behövde aldrig oroa sig för omval, hans mål var istället att befria det tyska folket från samma vedermödor man tvingats genomgå under förra kriget, nu när han planerade ett nytt – men det visste inga utomstående om då.

Walter Stennes

Nazisterna betraktade maktövertagandet 1933 som en revolution. De vidtalade alltid händelsen som en revolution. Den tyska staten i relation till det Nationalsocialistiska partiet byggdes upp exakt som ett socialistiskt sådant. Varje federal, statlig och kommunal nivå hade en parallell partifunktion som skuggade den. Man delade helt den socialistiska tron på den nya människan, proletären, i deras version den renrasiga människan. Antikapitalismen var central i deras ideologi. Precis som socialdemokraterna omskar de näringslivet med regleringar och beskattningar utan hänsyn till företagens överlevnadsförmåga. Profit var ett hatat ord. Det går an att beskylla tyska företag för samarbete i slavarbete och förrintelse. I realiteten hade de inte mycket val, den nazistiska staten dikterade var och när det gick att tjäna pengar. Precis som i den socialdemokratiska historien favoriserades vissa företag, särskilt i rustningsindustrin. Annars var givetvis korruption det sätt näringslivet utnyttjade för att kringgå systemet***.

Adolf Hitler konstruerade självmant nästan hela den nazistiska symbolfloran, särskilt då den nazistiska fanan, Hakenkreuzflagge, som blev tysklands nya nationsfana från 1935. Han beskrev hur det svarta hakkorset mot vit botten symboliserade evigheten i den nationalsocialistiska rörelsen och att den röda ramen representerade deras revolutionära hjärta. Både i handling och i symbolspråk är det uppenbart att nazismen, fascismen och socialismen är varandra närstående, även så i alla deras olika varianter och uppblandningar. I slutändan är de alla samma statism, tron på att staten är bäst lämpad att lösa människornas liv. Det är hög tid att dra likhetstecken mellan dessa ismer, oavsett vad socialisterna säger, de har fel och vi kan helt strunta i dem.





* Hitler sändes ut av en kapten Karl Mayr, chef för 16: e infanteriregementets underrättelseavdelning. I filmer och olika litterärar återgivningar beskrivs Mayr som i princip en nazist. Det är fel, Mayr var organiserad socialdemokrat och 1933 flydde han till Frankrike, där han senare greps av Gestapo och avrättades i koncentrationslägret Buchenwald 1945.

** Wehrmachts underrättelsetjänst under kriget, Abwehr, var en viktig central för antinazism i den tyska krigsmakten. Det var inte så att de inte var fascister, det vara bara det att amiral Wilhelm Canaris, och flera av hans närmaste officerare i Abwehr, hade erfarenhet av det Spanska inbördeskriget och den tyska inblandning i detta. De var alla kristna och de beundrade den spanska nationaliströrelsen och general Fransisco Franco. De betraktade nazisterna som gudlösa socialister.

*** Att läsa om Oskar Schindler och bakgrunden till filmen Schindler’s List är också en insyn i den genomkorrupta nazistiska samhället. Det är enkelt att se hur utköpet av 1 500 judar i själva verket var en förlängning av hans köp av den nazistiska apparaten för att starta sina emaljfabriker.


http://krigochhistoria.blogspot.com/2016/10/freikorps.html

http://krigochhistoria.blogspot.com/2013/01/tio-manader-i-munchen.html



tisdag 8 november 2016

Flygaren


För att kunna bli en stor flygare måste du ingå en pakt med djävulen. Tricket är att inte låta honom svälja dig hel.

Orden var generalöverste Ernst Udets, Generalluftzeugmeister, generalkvartermästare, Luftwaffe och teknologie doktor. Han uttalade dem ofta under sin enastående flygkarriär, nästan som en besvärjelse. Ernst Udet var en av flyghistoriens i särklass bästa piloter, en man med ett hungrande begär för livet, men som kördes helt i botten och föråddes av nazismens framfart.

Han tog sitt liv med en revolver mot huvudet på morgonen den 17 november 1941, medan han var i ett sista telefonsamtal med sin flickvän, skådespelerskan Inge Bleyle. På panelen till sitt nattduksbord hade han skrivit tre meningar med hennes läppstift: Ingelein, varför har du lämnat mig? Eisen Ein, du är ansvarig för min död! Erhard Milch, ditt svin! Meningarna tvättades bort av Gestapo, men återfinns nerskrivet för hand i ett polisnotat tillhörande Inge Bleyles vittnesmål efter kriget.

Inge Bleyle

Ingelein var henne själv; Erhard Milch var fältmarskalk och ansvarig för Nazitysklands produktion av stridsflyg; Eisen Ein, Järnettan, det var Reichmarschall och chefen för Luftwaffe Hermann Göring.

Berättelsen om Ernst Udet, en av andra världskrigets stora namn, skiljer sig radikalt från samtliga andra i det väldiga persongalleriet. Udet hade en glad uppväxt i München, född i Frankfurt am Main 1896, med välbärgade medelklassföräldrar som skämde bort honom. Mycket tidigt i livet, omedelbart efter bröderna Wrights första flytur, blev han intresserad av flygmaskiner och flygning. Han hängde omkring i en närliggande fabrik för luftskepp, där även entusiastiska prototyper för flygplan konstruerades. 1909 var han med och grundade Münchens glidflygarklubb. Han flög en maskin i luften första gången 1913.

Udet blev hindrad från officers- och soldattjänst vid första världskrigets utbrott, trots perfekt fysik och goda betyg. Han var lite över 160 cm lång och alldeles för kort för något av vapenslagen. Det hindrade nu inte Udet, fast besluten att gå i krig som han var. Han hade en snabb motorcykel i sin ägo och Allgemeiner Deutscher Automobil-Club efterlyste frivilliga motorcyklister för tjänst hos de högre staberna som ordonanser. Det var i den funktionen han av en slump stötte på ett par piloter vid tyska armén, som uppmanade honom att söka som flygobservatör för artilleriet.

Udets krigsmaskin

Sagt och gjort, när ändå armén gjorde sig av med sina frivilliga motorcykelordonanser, så sökte han ånyo till armén, utan framgång. Istället fick han veta att det tyska flygvapnet, Luftstreitkräfte, nu sökte med ljus och lykta efter piloter. Vem som helst med civil flygutbildning blev godkänd – längdkrav saknades. Udets snälle far talade med familjens vän, Gustav Otto, flygmaskinsfabrikör. För kostnaden av 4 000 Riksmark och ett komplett badrum från Herr Udets inredningsfabrik, blev unge Ernst till sist pilot. Året var ännu bara 1915.

Han började sin militära karriär som underofficer vid Feld Flieger-Abtailung 206, ett observationsförband för artilleriet. Här vann han järnkorset av andra graden när hans pilot och han eskorterade en skadad fiendemaskin till fångenskap på den tyska sidan. Det här första året var fyllt av rafflande äventyr som tagna ur en bok om Biggles. Udet kraschade plan, blev åtalad för tjänstefel, men räddades undan finkan genom att rädda livet på en officer i luften. Styrspaken hade låst sig, men genom en massa otroliga manövrer fick han tekniken att lossna. På så vis skickade han till stridsflyget istället för fängelset.

Från 1916 till krigets slut 1918 gjorde Ernst Udet en blixtkarriär i luften över västfronten. Han var fortfarande patriot, enormt stolt över sina bragder och hans brev hem till modern berättade närmast om en skolpojkes fascination vid kampen bakom spakarna och kulsprutorna. Han plockade hem medaljen Pour le Mérite, efter 20 segrar, på nolltid. Han var en av de första piloterna som räddade sig med fallskärm. Udet kom att föra befäl över två flygförband, Jasta 4 och Jasta 34. År 1917 fick han frågan om han ville komma över till Jagdgeschwader 1, Flygande Cirkusen, från Rittmeister Manfred von Richthofen, Röde baronen, personligen.

Generalöversten

Här träffade han första gången Hermann Göring. Enligt den blivande stornazisten – i bokstavlig mening – var Udet en mera tekniskt skickligare pilot än von Richthofen, som å andra sidan var en mera hänsynslös krigare. Det sas om den lille Udet att han förmådde dippa vingarna ner i skyttegravar och tvinga soldaterna ducka för inte få deras huvuden avslagna. Själv skrattade han bara och tog en till konjak. Dessa män levde hårt och lekte hårt, som om nästa dag var den sista.

För att kunna bli en stor flygare måste du ingå en pakt med djävulen. Tricket är att inte låta honom svälja dig hel.

Efter Röde baronens död var Oberleutnant Ernst Udet, med 62 bekräftade segrar, det största levande flygaresset från första världskriget. När freden kom 1918 kunde hans liv inte ha blivit mer olikt någon annans av de kommande andra världskrigsspökena. Medan hans blivande vapenbröder stred på gatorna mot kommunisterna, eller marscherade med fanborgar, fortsatte Udet nästan som om ingenting hade hänt, minus kulsprutorna givetvis. Han levde i en stor, bekväm våning i det fashionabla Berlin och festade på krogarna med Tysklands hela partyelit. Han blev kanske världens mest hyllade pilot och tog kungligt betalt för fantastiska uppvisningar, framförallt hos den forne fienden. Han var oerhört beundrad i USA.


Hans signum var ett sanslöst trick som innebar att han inför en gapande publik lät motorn stanna på sitt flygplan hundra meter ovanför dem. Han singlade ner från himlen till synes utan kontroll. Speakern vrålade om panik och ond, bråd död. Det fanns de som svimmade av upphetsning. Så fick Udet någon slags kontroll och på tvären, endast några meter över gräsplanen, utan någon som helst dragkraft, rätade han helt ut sin maskin och landade perfekt i knappt 20 km/tim. Jublet visste inga gränser och ingen pilot i världen visste hur han gjorde det. Udte hade en övernaturlig förmåga när det kom till flygmaskiner.

Udet var även en skicklig, självlärd flygingenjör. Han arbetade med olika flygplanstillverkare runt om i världen för utvecklingen av ny teknik och erhöll feta arvoden och sponsringsavtal. Framför allt var han en showman. Han var en skicklig jonglör av världsklass och uppträdde under stundom även med detta. Udet var också en framstående karrikatyrtecknare och ritade inte så få politiska kommentarer i tidningar. Han slog sig ihop med en ung Leni Riefenstahl och producerade tre fantastiska naturdokumentärer i Afrika och på Grönland. Aldrig hade savannens djur eller glassiärer filmats så dramatiskt från luften som med hjälp av Udets förmåga. Han gjorde även film i Hollywood och kände väl den unge Howard Hughes.

Så vad i hela världen skulle han med politik till? Det var Hermann Göring som satte klorna i honom. Göring hade ofta utnyttjat sina kontakter med sin forne frontkamrat och de var ju trots allt goda vänner. Den nu mäktige nazisten gjorde Udet till medlem i partiet genom att ordna så att kamraten med statssubventioner kunde köpa och importera två amerikanska Curtis Hawk-maskiner, det i särklass snabbaste och bästa flygplanet, då 1933. Göring visste exakt hur hans skulle tygla sin vän. Med flygteknik, generalsgrad och doktorsgrad, plus pengar, kvinnor, sprit och droger.


Ernst Udet svalde det hela, intog ett av de största tjänsterummen på flygministeriet, näst intill Göring. Respekten för honom var enorm i Luftwaffes led, rent funktionsmässigt, på ytan, passade han in som hand i handske. Han blev som generalkvartermästare, direkt under stabschefen Albert Kesselring, ansvarig för utrustning och service, men han hade också en fot med i utveckling av teknik, baserad på hans unika erfarenhet. Den maskin som huvudsakligen bar Udets stämpel var Junkers Ju 87 Stuka. Inte enbart tillverkningsmässigt, utan även flygtekniskt. Han var instrumental i utvecklingen av störtbombartaktiken.

Problemen kom ju längre utvecklingen av Luftwaffe gick. På ytan såg allt bra ut, men Udet var allt för skicklig för att låta sig luras. Som generalkvartermästare hade han en bred översyn över flygvapnets hela organisation och han insåg snart att Göring fuskade. Den bild han gav führern Adolf Hitler var inte överensstämmande med verkligheten. Udet var en av de första, om inte den ende, som tidigt varnade för tillkortakommanden i den industriella kapaciteten, den bristfälliga marktjänsten som förväntades serva stridsflyget i krig. Hans fiende på kontoret var Erhard Milch, ansvarig för hela tillverkningen, privat var det Göring, alltid Göring.

Problemet för Göring var att Udet kände den internationella scenen bättre än någon annan i Luftwaffe. Han påpekade öppet på möten att det inte alls var som alla hans kollegor inbillade sig att Tyskland var så mycket mer överlägsna än deras tänkta fiender. Udet varnade för Storbritannien och USA, deras industriella kapaciteter och framför allt, deras tekniska kunnande. Göring bara viftade bort det. 1938 sändes Udet till Moskva för en officiell visning av det sovjetiska flygvapnet. Resan gjordes möjlig endast därför att Udet var den han var, en idol även bland ryska flygare. Rapporten han lämnade efter sin resa blev omedelbart hemligstämplad av Göring och nådde aldrig Hitler. Det Röda flygvapnet var betydligt mer tekniskt avancerat och kapacitetsmässigt än vad tyskarna föreställt sig.

Erhard Milch

När andra världskriget startade höll Göring sitt Luftwaffe oehört tight omkring sig, vilket bl.a. förklarar varför de var en så pass nazidominerad organisation. Hans vision var att de skulle bli det ledande vapenslaget i Wehrmacht. 1940, när man helt misslyckades över Storbritannien och fick se sig slagna av Royal Air Force, exakt så som Udet varnat för, blev Görings lösning att genom Milch skylla det på honom. Udet var plötsligt omgiven av en organisation som vägrade se honom i ögonen. Det var givetvis nonsens det man sa om honom, men ingen vågade tala för honom. Göring bjöd ut den deprimerade Udet allt oftare till Karinhall för jakt och spritfester.

Mot slutet av sitt liv var Ernst Udet ett supigt vrak till man. Hans vänner orkade snart inte med hans rasande fyllor, eller svarta galghumor. Han betraktade sig själv som ett skämt. Man fick ofta hindra honom i gapiga utfall mot nazismen. Görings gamla polisorganisation, Gestapo, höll efter honom dygnet runt, vilket skrämde bort många av hans vänner. Ironiskt nog, en av de få i nazitoppen som han kunde tala med var Rudolf Hess. De delade passionen för flygning tillsammans och även Hess var på väg ut p.g.a. allt mer avvikande beteende.

För att kunna bli en stor flygare måste du ingå en pakt med djävulen. Tricket är att inte låta honom svälja dig hel.

Udets sista dagar

Operation Barbarossa markerade startpunkten för Udets hädanfärd. Han visste att Luftwaffe aldrig kunde leverera vad Göring lovade Hitler. Deras organisation var alldeles för svag, förlorade plan skulle aldrig kunna ersättas i nödvändig takt, eller ens repareras. Allt tal om underhåll till armén via luften var humbug. Det som dock tog luften ur honom var en utvärderingsresa han nödgades utföra utefter hela den rasande östfronten på förhösten 1941. Det var inte bekräftelsen av hans förutsägelser som berörde honom i första, utan vidden av kriget. Det utrotningskrig som östfronten innebar, de miljoner och åter miljoner döda, den totala förstörelsen han kunde följa från luften, tog honom helt med överraskning.

Han var så äcklad när han kom hem att han sjukskrev sig. Han hotade med att säga upp sig, men vänner avrådde honom. Han var en farlig person för nazisterna nu, att avsäga sig generalsposten på flygministeriet skulle innebära en fara för hans liv. Hans position höll hyenorna borta, än så länge.


Hans sista dag i livet, den 16 november 1941, kastades han mellan depression och fatalistisk glädje. Tillsammans med sin flickvän Inge Bleyle och en manlig vän gick de på promenad i Berlin. Tidigare hade han skyfflat i sig en hel flaska konjak och i ett utfall av lek med sin älskade bulldogg försökte han begrava hunden i en stor lövhög. Vännerna fick fysiskt hindra honom från att skada djuret. Senare på kvällen, på besök hos andra kamrater, hälsade han deras barn, som älskade honom, med att de nu såg Onkel Ernst för sista gången. Man försökte muntra upp honom.

På väg hem på natten ville inte Inge följa honom hem, hon orkade inte med honom längre. Klockan åtta väcktes hon av att telefonen ringde. Udet var kyligt lugn, försökte be om ursäkt för sitt beteende tidigare och mitt i en mening small skottet.

Ernst Udet fick Luftwaffes största statsbegravning någonsin. Hans kista låg på en vagn dragen av sex hästar, stor hedersvakt, med Göring ensam mellan kistan och de tusentals efterföljande, med marskalkstaven i hand. På radion gick nyheten varm, hyllningarna och berättelserna av den fantastiske Udet avlöste varandra. Han lades ner på Invalidenfriedhof och en till synes sorgstrucken Göring kallade honom; min vän, Ernst.


Udet hade en dotter, född 1928, som han knappt träffat – han var inte sån helt enkelt. Efter kriget deltog hon i arbetet att rehabilitera sin fars minne eftersom det besudlats med hans medlemskap i nazistpartiet. Ernst Udet har återtagit sin position i flyghistorien som en av dess största personligheter. Det moderna Luftwaffe lägger fortfarande regelbundet fräscha blommor på hans grav.