lördag 15 juli 2017

Chosin-reservoaren 1950


Om man aldrig hört talats om slaget vid Chosin-reservoaren så är det inte så konstigt. Inte ens i USA är slaget allt för känt utanför de någorlunda insatta historienördarna. I Sverige är det knappast känt alls. Det saknas helt en svensk artikel i Wikipedia och den för hela Koreakriget nämner inte ens namnet Chosin. I kinesisk och nordkoreansk historiegrafi går händelsen knappt att bryta loss ur det allmänna, nationalistiska segerruset. Det finns annars två geografiska benämningar för alltid förknippade med Koreakriget. Det första är Inchon, den fantastiskt djärva och framgångsrika landsättningen av den amerikanska 10: e armékåren bakom ryggen på nordkoreanerna. Det andra, och av rakt motsatt anledning, är givetvis Chosin.

I realiteten utgör slaget vid Chosin-reservoaren, 27 november – 13 december 1950, själva sinnebilden av Koreakriget. Chosin blev det fyrbåk varpå hela västvärlden fäste sin motivation och vilja att utkämpa det kalla kriget mot världskommunismen. Chosin satte ribban. Vad än Vietnamveteranerna drog fram ur skräck-kabinettet, så var det ändå intet mot Chosin. Detta var den amerikanska krigsmaktens enskilt hårdaste fältslag någonsin på främmande mark. För den amerikanska Marinkåren är Chosin fastetsad i deras stolta annaler till denna dag. Chosin var i sanningen deras Dunkirque.


Det främsta skälet till att slaget tappats bort i historien är den politiska korrekta oviljan för Koreakriget. Det går inte att slå mynt på den koloniala aspekten då kommunismens fiende i Korea var Förenta nationerna. Sverige deltog i Koreakriget, Sverige slogs mot kommunismen mitt i det förra århundradet. Tänka sig, Sverige sände ett fältlasarett och hundratalet militär sjukvårdspersonal med komplett underhåll till FN: s trupper 1950.

Chosin-reservoaren heter så därför att det är en av flera konstgjorda sjöar i Nordkorea. Det var japanerna som på 1930-talet lät dämma upp flera vattendrag för att framför allt skapa bättre jordbruksförhållanden i det annars svårodlade nord. Skillnaden till det flacka och mycket bördiga Sydkorea är stor. Chosin är den japanska versionen av namnet för denna plats, från början ett kinesiskt ord; Chösin. Reservoaren är ett strategiskt hinder i den nordöstra delen av Nordkorea och upptar en betydande del av landet väster om bergskedjan Taebaek, som bokstavligen utgör Nordkoreas ryggrad och klyver landet i sydnordlig riktning.


Den legendariske, sjuttioårige och femstjärnige generalen Douglas MacArthur hade vid sommarens slut 1950 blivit Koreas räddare efter sitt snilledrag vid Inchon den 15 september. Under den resterande hösten hade han pressat de hårt ansträngda nordkoreanska trupperna, under Kim Il-sung, bakåt och norrut mot Yalufloden och den kinesiska gränsen. Han var oerhört säker på sig själv och agerade emot en mycket orolig president Harry Truman och mot kritik från Pentagon. Han hade med sitt agerande gjort en reverserad version av kommunisternas krigsstart den 25 juni och gått över den 38: e breddgraden. Det fanns en stark oro för vad de två stora kommuniststaterna Kina och Sovjetunionen, båda stödjande Nordkorea, skulle göra. General MacArthurs lät sin arrogans gå ut över världen i både politiska och direkt rasistiska uttalanden. En direkt motvilja hade byggts upp mellan honom och president Truman när vintern tog vid i november 1950.

MacArthur avancerade mot den kinesiska gränsen med sin huvudsakliga styrka kluven av bergskedjan Taebaek. Han hade amerikanska åttonde armén i väster, under generallöjtnant Walton Walker*, samt sydkoreanska I Corps och amerikanska X Corps i öster. Chosin-reservoaren utgjorde därmed en viktig stödjepunkt på den östra flanken.

Kinesiska folkarmén

Man visste att Kina radade upp avsevärda styrkor utmed den nordkoreanska gränsen, men MacArthurs antaganden byggde delvis på riktiga antaganden. Kinas röda armé var inte i stånd att möta FN: s [USA: s] trupper i direkt, konventionell strid, för det var man allt för svag materiellt. Däremot missbedömde han helt och hållet det kinesiska kynnet i allmänhet och deras ledare Mao Zedong i synnerhet. Det var endast två år sedan det kinesiska inbördeskriget hade avslutats, det fanns gott om stridsvana officerare och soldater i reserven. Mao blev oerhört förolämpad av MacArthurs arrogans, hans avfärdande av kinesernas vilja och förmåga att gå till motanfall. Han beslutade att göra tvärtemot alla antagandena, han lät Röda armén gå till motangrepp.

Mao agerade mot sin militärs initiala rådgivning. Även med krigslist skulle ett sådant anfall bli fruktansvärt kostsamt. Mao fick som han ville och redan den 19 oktober började kinesiska styrkor ur general Song Shiluns nionde armégrupp att i hemlighet marschera in i Nordkorea. Planen var typisk för Mao. Under ett inledande skeende skulle man marschera en större truppstyrka – 150 000 man – utmed ryggen av bergskedjan Taebaek, utom synhåll för FN: s styrkor som kom upp på båda sidor. När sedan anfallorder gavs, skulle kineserna slå till dels rakt framifrån från gränsen, men också bakifrån från bergen. Kanske skulle man kunna ringa in avsevärda styrkor. Om man kunde åsamka FN svåra förluster skulle de svaga demokratierna i väst tvinga fram en förödmjukande vapenvila.

General Almond

För general Shiluns trupper var operationen inte enkel. Eftersom att skedde i hemlighet, till fots, med möjligen cyklar som enda fortskaffningsmedel, blev underhållet minimalt. Man skulle tvingas leva i bergen i upp till en månad, mitt i vintern. Temperaturen i bergen föll som regel till minus 30 grader. I jakten på färdigutbildade förband hämtade man bl.a. en division infanteri direkt från södra Kina, vid gränsen mot Vietnam. Utan möjlighet till reekipering för vinterförhållanden, sändes dessa soldater upp i Taebaek. Nästan samtliga 10 000 man skulle duka under i kylan innan de ens sattes i strid. Det var typisk kommunistisk vårdslöshet med människoliv. Shilun lyckades dock hålla allting hemligt. Hans trupper marscherade nattetid och låg gömda under dagarna. FN: s flygspaning upptäckte dem inte.

Däremot kunde vaksamma ögon på marken se tecken på att något inte var som det skulle uppe i bergen. Djur kom flyende ner från bergen, undan kinesiska armén, som ju åt sig genom bergen. Det dök även upp halvt ihjälfrusna och svältande kinesiska soldater som berättade att höjderna var fulla av trupper, redo att anfalla. Problemet var bara att general MacArthur inte var beredd att lyssna på det örat. Det måste vara ett missförstånd, kanske var det enskilda spaningsenheter? Man kan inte gömma så stora truppansamlingar där uppe – nonsens.

Kinesiska soldater

Chosin-reservoaren var också en av de mest betydande anfalls-punkterna för kineserna. Platsen skulle bli en flaskhals för retirerande fiendeförband, antog man, och därför viktig att utnyttja som en dödszon. FN: s stridsledning var av liknande åsikt, fast då från en defensiv position. Chef för den amerikanska X Army Corps var generallöjtnant Edward Almond. Han hade varit en god chef för 92nd Infantry Division i Italien under andra världskriget, men som kårchef hade han mycket kvar att önska. Han var favoriserad av MacArthur, som gärna befordrade officerare som kröp för honom. General Almond hade dock lyckats placerat det bästa han hade vid Chosin.

Sedan juni 1950 hade generalmajor Oliver Prince Smith varit chef för 1st Marine Division. Han var en lång och tystlåten man som aldrig egentligen fört befäl över större förband i strid. Även om han under en tid fört befälet över divisionens 5: e regemente, så hade all hans tid under andra världskriget handlat om stabspositioner, med ställfäreträdande stabschef för tionde armén under slaget om Okinawa som främsta erfarenhet. Däremot var han en Marine från topp till tå. Med stabsplats i den lilla staden Hagaru-ri, rakt söder om reservoaren, där huvudvägarna på vardera sidan av vattnet sammanstrålade inför resan söderut, hade han grupperat sin division utmed Chosins västra sida. Längst bort från honom hade han placerat sitt absoluta stormregemente, 1st Marine Infantry Regiment, under överste Lewis Chesty Puller**.


Knutna till de amerikanska marinenheterna fanns tre kompanier, inkl. pansar, ur brittiska 41 Independent Commando Royal Marines. Under general Smiths ledarskap fanns även skilda amerikanska arméenheter som höll reservoarens östra sida. De tillhörde 3rd Infantry Division, samt nästan allt artilleri tillhörande 7th Infantry. Det befälet hade dock Smith inte hunnit inspektera, annat än att han låtit upprätta radiokommunikation med dem.

Det finns ett amerikanskt, mycket rasistiskt uttryck som hängt med sedan Chosin-reservoaren – and the gooks came over the hill. Det skedde natten till den 27 november och de kom ner från bergen i tiotusentals. Kineserna gav fullständigt attan i att de inte kunde navigera ordentligt i mörkret. De stormade på med allt de hade, med vapen och bajonetter, blåsande i trumpeter. Kraften i den starka anstormningen mitt i natten gav dem omedelbart övertag. Marinkåren sköt med allt man hade, natten lystes upp av lysgranater och spårljus. Samtliga soldater var indelta i närstrider med bajonetter, spadar och knivar. Överste Puller lämnade ett meddelande över radion till general Smith – Regiment overrun, we fight individually at least to daylight. See you.

Kinesiskt anfall

Eftersom kineserna sprungit rakt igenom regementet, hade samtliga enheter dragits samman i igelkottförsvar och sköt i 360 graders riktning. Kulspruteskyttar berättar om hur de tvingades svänga runt sina vapen i alla riktningar och skjuta över kamraternas hjälmar. Samma natt tvingades general Smith försätta sin egen divisionsstab i högsta stridsberedskap och med eget Garand-gevär ledde han åtminstone ett försvar mot kinesiskt anfall mot deras position. Det var bara början. När dagsljuset anlände befann sig alla förband intakta, minus svåra förluster, och de var omgivna av högar med kinesiska lik. Alla berättelser om att amerikanerna staplade kinesiska lik på hög istället för sandsäckar är sanna. Tack vare kylan fanns där ingen liklukt. Det var nu viktigt att omgruppera för tätare försvar. Vad värre var, man hade misst kontakten med arméförbanden i öster. Artillerield hade hörts under natten, så de måste ha varit indelta i strid, antog man.

Med meddelanden om allmän reträtt för samtliga FN-enheter kom samtidigt insikten att kineserna trängt runt nästan hela reservoaren. På nyheten att man nästan var omringade svarade överste Puller – Surrounded? Good, then we know where they are, easier to kill them that way. Och så blev marinkårens inställning för resten av striden. När en stridkorrespondent till sist lyckades få ett kort radiosamtal med general Smith, svarade han – Retreating? We are not retreating, we are advancing out of this hell hole.


Slaget om Chosin-reservoaren var ovanlig på så vis att dagen innebar relativ frid, medan natten var en mardröm. Om vädret var bra kunde marinflyget utifrån havs bistå med bombningar av de kinesiska ställningarna uppe på höjderna. Piloterna gjorde sitt yttersta, med nära på omöjliga lågflygningar i extremt låga hastigheter för att släppa deras napalmbomber på de truppsammandragningar de kunde finna.

Till sist fann man de försvunna arméförbanden. De hade utstått lika hårda anfall som marinkåren, men man hade i alla fall lyckats hålla reträttvägen öppen och allt artilleri hade förstörts. Nu blev allt en fråga om att dra sig tillbaka på den enda vägen från Hagaru-ri söderut. Taktiskt var det en mycket svår manöver. Vägen var på sina platser övertagna av kinesiska förband, samtidigt måste man vakta ryggen.

Chesty Puller

Man satte av den 29 november med alla tillgängliga fordon och till fots i minus 25-30 graders kyla. Man lastade alla sårade, samt alla döda marinsoldater (en tradition). Rear guard utgjordes givetvis av överste Pullers 1st Marine Regiment. Nattetid gjorde man halt och slog tillbaka många massiva infanterianfall från bergen. Till sist kunde man inte ta med sig de döda längre. Antalet sårade ökade alarm-artat, de flesta hade fallit offer för exponering från kyla. General Smith gav order, trots ilska från soldaterna, att begrava alla döda i en massgrav. Under ledning av en regementspräst sprängdes en stor grop med dynamit och korum hölls över dem, ledd av prästen med en automatkarbin över bröstet.

General Smith visade sig vara en förstklassig divisionschef. Han skall aldrig ha förlorat sitt stoiska lugn under hela striden, utan löst samtliga problem med klar och logisk kreativitet. Han hade som mest först befälet över 100 000 man. Merparten av dem hade slunkit undan, på hans order, i ett tidigt skeende, så under hela slaget förde han befälet över drygt 30 000 man i samlad styrka. Hur många som skulle komma ut levande berodde hur disciplinerade och samordnade de var. Det var enkelt i ett läge som detta, när utmattning och rädsla satte in, att begå taktiska misstag och släppa in fienden i de egna leden. Dagtid släppte flyget ner ammunition, proviant och även bränsle. Nattetid slogs alla, amerikaner, britter och sydkoreaner, oavsett rang, sida vid sida mot fortsatt intensiva kinesiska anfall.


Mitt på dagen den 11 december 1950, efter 11 mils marscherande under helt vidriga omständigheter, anlände man så till hamnstaden Hungnam, där man ställt samman en av de största räddningsarmadorna i amerikansk historik, med närmare 200 fartyg, de flesta civila. Härifrån evakuerade man samtliga retirerande FN-förband på den östra flanken. General Smith hade förlorat 17 000 man, varav drygt 1 000 hade stupat i strid. 7 300 hade fallit offer för kylan och hela 4 800 hade rapporterats som saknade. Samtidigt uppskattas idag de kinesiska förlusterna till uppåt 60 000 man just vid detta avsnitt av den totala striden. General Smiths hårda engagemang av fienden hade dragit till sig den största delen kinesiska förband och därmed räddat många andra FN-soldater undan döden.

Detta markerade slutet för general MacArthurs långa karriär. General Matthew B Ridgeway, tidigare chef för 82nd Airborne Division och XVIII Airborne Corps under andra världskriget, tog befälet den 23 december över vad som nu blev åttonde amerikanska armén i sin helhet. Ridgeway var en av amerikanska arméns främsta stridshundar och han vände vapnen mot kineserna, drev dem tillbaka och stabiliserade fronten med en myckenhet av djävlar anamma och taktisk skicklighet. Man kan säga att Ridgeway satte den nuvarande gränsen utmed 38: e breddgraden mellan Syd- och Nordkorea.

General Smith

Överste Chesty Puller befordrades givetvis till brigadgeneral och ledde återuppbyggnaden av 1st Marine Division som dess ställföreträdande chef. Dock, i slutet av februari 1951 kommenderades general Smith att ta över IX Army Corps när dess chef, generalmajor Bryant Moore, plötsligt avled i en hjärtattack. Under mars månad var Puller aktiv chef för 1: a divisionen, lagom till nya bataljer. General Almond fick ta en massiv dos kritik från Pentagon, men Ridgeway behöll honom ändå som kårchef, mycket p.g.a. hans enda positiva egenskap, den som stoisk ordertagare, som gjorde exakt vad hans chef sa, i alla väder, alltid. General Smith säkrade sin fortsatta karriär och gick i pension 1955 som fyrstjärnig general och som en av kårens mest hyllade hjälte-generaler.


* General Walker var känd från andra världskriget i egenskap av chef för XX Army Corps, en av Pattons kårer.


** Överste Puller skall dagarna innan katastrofen ha gått omkring och vädrat med näsan i den kyliga vinterluften. Han hade varnat om kommande strid.

söndag 9 juli 2017

Pansargrenadjären


Antagligen var han den främste divisionschefen i tyska armén under andra världskriget, men allting börjar med hans far, eller kanske snarare hans farfar, George Balck. Han var överstelöjtnant i brittiska Royal Army och stationerad i Berlin som militärattaché i mitten av 1800-talet. Han träffade Charlotte, dotter till general Conrad Lütgen, preussare ut i fingerspetsarna, även med svensk-finskt påbrå så långt tillbaka som det elfte århundradet. Det kan också finnas ytterligare preussisk bakgrund utmed fädernesledet, kanske ett grevskap över Balcksee.

Deras son, William – inte Wilhelm – blev officer i den kejserliga armén, gifte sig med danskan Mathilde Jensen och 1893, i deras hem utanför Danzig, fick de en son, Hermann, vår berättelses huvudperson. Vad som är utmärkande med far och son Balck är de slående likheterna i deras karriärer. De gick tillsammans in i första världskriget och Villiam blev inte general förrän på slagfälten. Hermann var löjtnant och plutonchef i den bergsjägarbataljon han senare skulle leda i strid. De var båda exceptionellt tappra och framgångsrika, båda erhöll också Pour le Mérite, vilket var högst ovanligt i Viliams fall, som general.

Fadern

Det var aldrig ett uns tvekan vare sig för Hermann Balck, eller det nya Reichwehr, att han skulle fortsätta som militär. Han gick tillbaka som kapten och kompanichef. Fadern gick bort 1924 och begravdes under militär pompa och ståt. Alla var där och alla utgick ifrån att Balck skulle fortsätta till staben, vägen till högre befattningar. Balck tackade nej. Det var inte så att han missunnade stabsarbete, han utförde många arbeten för dem, som sakkunnig, men han såg sig först och främst som en infanteriofficer i fält. Dessutom, enligt honom, var det ett privilegium att leda den nya, professionella och överkvalificerade armén.

Han blev major och bataljonschef igen vid skiftet till 1930-talet, men hans karriär såg ut att gå i stå. Kanske kunde han sluta som överste och regementschef, i bästa fall. Balck klagade inte, han var först och främst soldat och gjorde sitt jobb. Som den skicklige officer han var kom han med nazisternas maktövertagande och skapandet av Wehrmacht att knytas till den veritabla experimentverkstad som armén blivit från 1936 och framåt. Balck upptäcktes av den nye generalen Heinz Guderian, som i honom såg en av de få gamla infanteribataljonscheferna som begrep mekaniserad krigföring.

En nöjd Guderian

1938 gjorde Guderian Hermann Balck till överstelöjtnant i hans nya pansartrupper och chef för första bataljonen i hans första pansardivisions första mekaniserade infanteriregemente. Balck tog på sig den svarta båtmössan och den nya, fräna kamouflagejackan. De var pansargrenadjärer, den nya eliten och han trivdes som aldrig förut. Föga anade han att han skulle sluta sin karriär sex år senare som generallöjtnant och General der Panzertruppen.

Under det polska fälttåget tjänstgjorde han dock vid Oberkommando das Heeres, OKH, som sakkunnig i samband med organiserandet av alla de nya pansarförbanden i armén. Efter Polen fick han till sist sitt regemente, det pansrade av de två infanteriregementena* i 1: a pansardivisionen, under generallöjtnant Friedrich Kirchner. Det var i denna funktion han i maj 1940 makade sig genom Ardennerna och stormade in över norra Frankrike i ledningen för Guderians pansar. Med detta stod Balck i blixtkrigets absoluta epicentrum. Det tyska pansaret var fortfarande mycket lätt och det var huvudsakligen pansarinfanteriet som garanterade deras skydd och förmåga. Balck och hans mannar utförde snabba, ursinniga striduppgifter långt bortom deras funktioner. De sov sällan, men det de gjorde var det närmaste en krigsfest någon kunde komma.


Balck var en inspiration för Guderian, en bekräftelse att han hade haft rätt hela tiden. Balck gjorde att det såg enkelt ut, det var alltid ett leende i det utmattade, orakade ansiktet. Balck ledde från täten, den ultimate regementschefen, soldaternas samlande fader och de avgudade honom. Riddarkorset delades ut enligt Führerbefehl och i fallet Balck gjorde man en ansträngning, en egen ceremoni vid von Rundstedts armégruppsstab. Hitler skall ha haft en tår i ögat.

Han befordrades till överste och fördes över till nästa stridsscenario, till Balkan och den grekiska försvarslinjen Metaxas, som han gjorde kaffeved av som chef för 3: e pansarregementet ur generallöjtnant Rudolf Veiels 2: a pansardivision. Balck körde igenom Grekland utan att stanna och på vägen omringade han greker och britter om vartannat. Under fälttåget fick han även en egen stridsgrupp, officiellt kallad en brigad, sammansatt av pansar och pansarinfanteri – alltid den evige pansargrenadjären. Det var som om överste Balck var den tyska militärens framgångar personifierad. Det kompletterades med eklöv i guld till hans Riddarkors.

Balck in action

Inför Operation Barbarossa befordrades han till generalmajor och han tog befälet för en av arméns senaste pansardivisioner, den 11: e. I ledningen för denna division agerade han i Armégrupp Syd, i södra Ryssland och Ukraina, både i framgång och i motgång. I samband med katastrofen vid Stalingrad och ryssarnas Operation Uranus, utgjorde 11: e pansardivisionen spjutspets i hindrandet av Röda arméns framfart och Wehrmachts hämnd på marskalk Sjukov under våren 1943. Balck beskrevs av general Manstein som en orubblig klippa, en källa till inspiration och ledarskap i det värsta av lidande och kaos. Han flögs till Varglyan i Ostpreussen och en mycket rörd Hitler ersatte hans gamla Riddarkors med ett utrustat med eklöv och svärd i diamanter, den högsta utmärkelsen i Wehrmacht, som en av endast 27 man totalt under kriget.

Befordrad till generallöjtnant och General der Panzertruppen, axlade Balck sin kommande utmaning, Panzer-Grenadier-Division Grossdeutschland. Pansargrenadjärdivisioner är vanligtvis förknippade med Waffen-SS, men även den reguljära armén hade ett tiotal av dem, där Grossdeutschland utgjorde den absoluta eliten. En pansargrenadjärdivision vänder uppochner på styrkeförhållandena i en pansardivision. I den tyska pansardivisionen backade det ensamma pansarregementet av två pansarinfanteriregementen, vardera utrustade med eget pansar. I pansargrenadjärdivisionen var vart och ett av de tre pansarinfanteriregementena utrustade med en tung pansarbataljon, tillsammans ett regemente pansar, på papperet.

Grossdeutschland

Man skall ha klart för sig att pansargrenadjärdivisionerna var ett resultat av bristande resurser i Wehrmacht. Man hade inte råd längre att komplettera sina pansardivisioner och pansargrenadjärerna fick allt snabbare takt nöja sig med infanterikanonvagnar snarare än tanks. Även så, en pansargrenadjärdivision var fortfarande en mycket svår fiende för ryssar som för västallierade. De var ytterst kompetenta elitformationer, ledde av tyska arméns bästa generaler. General Balck ledde Grossdeutschland med framgång under sommaren 1943, då han i augusti följde den nyuppsatta XVI Panzer Korps till Italien och Sicilien, som dess chef. Här försökte han stoppa general Patton, utan framgång och han skadades svårt i en flygolycka i oktober.

Redan i december var han i sadeln igen, långt ifrån återställd, nu som chef för XLVIII Panzer Korps på östfronten. I den funktionen var han instrumental i försöken att hålla samman fronten i Ukraina mot förnyade, allt starkare sovjetiska motangrepp. Han deltog i det hopplösa försöket att rädda den kringrända XIII armékåren i Brody. I augusti tog han kommandot för den fjärde pansararmén, nu i Polen. I september förflyttades han i all hast till Frankrike och den mycket illa åtgångna Armegrupp G, som flytt norrut från franska medelhavskusten med generalöverste Johannes Blaskowitz. Balcks uppgift blev att försöka omorganisera tyskarnas söndertrasade sydfront i väst. Det var inte lätt, han mötte åter Patton, som gjorde slarvsylta av hans sista pansar.

Mellenthin tillsammans med pansargreven Strachwitz

En mycket utmattad och fysiskt bruten general Balck ersattes i december 1944 och placerades i arméns reserv. Hans gamle vän och välgörare, Guderian, erbjöd honom dock den nya sjätte armén i Ungern. Kommandot innefattade även hela två ungerska arméer. I realiteten var han tysk armékommendant i Ungern, något han inte ville ha. Mycket tyder på att Guderian gav honom befälet därför att han ville ha en man han kunde lita på, en som visste när det var dags att sluta slåss och istället rädda liv. Den 8 maj 1945 kapitulerade generallöjtnant Hermann Balck till amerikanska XX Corps, under Patton, i Österrike. Den korpulente, cigarrpuffande generallöjtnanten Walton Walker såg förundrat på det blänkande riddarkorset runt halsen på sitt senaste kap.

Efter att ha suttit i krigsfångeläger i USA, där han vägrade bistå i några som helst historiska arbeten kring hans gärningar under kriget, återvände han till Tyskland. Balck hade aldrig varit gift och hade inga barn. Under en period livnärde han sig som en lagerarbetare. 1948 arresterades han av tysk polis för ett påstått mord på en överstelöjtnant ur artilleriet, Johan Schottke, i november 1944. Balck skulle ha kommenderat avrättning utan anledning. Han nekade till anklagelsen, men dömdes till tre års fängelse och släpptes efter halva tiden.


Balck hade fört noggrann dagbok mellan åren 1914 och 1945. Dessa gavs ut i omarbetat form under viss uppståndelse 1979. Boken, Order in Chaos, tjänade honom förnyad berömmelse och en hel del pengar. Samtidigt slog han sig samman med vännen och tidigare generalen Friedrich von Mellenthin i en mycket uppskattad föreläsningstur i Europa och USA. Innan sin död 1982 fick den gamle krigaren ändå ett gott pensionärsliv som en berest och uppskattad man.

Hans gravplats utanför Stuttgart, Baden-Württemberg, vårdas av Bundeswehr.





* Fortfarande var den ena av de två pansarinfanteriregementena i varje pansardivision endast utrustade med lastbilar, ett resultat av brist på resurser helt enkelt. Det primära infanteriregementet – Balck – transporterades med halvbandvagnar och hade eget pansar, om än lätt sådant. 

söndag 25 juni 2017

En slug gammal räv


Det var vad Reinhardt Heydrich kallade honom, inledningsvis med stor beundran, senare, strax innan sin död, utifrån ren förrakt – en slug gammal räv. På den sluges skrivbord stod en känd figurin föreställande de tre aporna, en som inte hör, den andre som inte ser och så, nummer tre, som inte vill tala. Det stod ett fotografi där också, tillsammans med hustrun och barnen, inte föreställande Der Führer, Adolf Hitler, utan Franscisco Franco, den spanske diktatorn. På väggen hängde ett krucifix.

Berättelsen om Wilhelm Franz Canaris (1887-1945) är inte enkel, just därför att han var underrättelseman under nästan hela sitt yrkesliv och därför att han bytte sida mitt i andra världskriget. Han var en av de mest kontroversiella personerna under andra världskriget. En man som genom sin krigsorganisation ansvarade för folkmord, men vars religion fick honom att opponera sig och även rädda livet på människor. En amiral och spionchef som förrådde det land han älskade mest av allt, som aktivt deltog i attentatet mot Adolf Hitler. Canaris avrättades under de mest fruktansvärda av omständigheter i krigets sista timmar.

Namnet var italienskt, ett resultat av framgångsrika affärsmän från söder som slog sig ner i Westfalen inför Tysklands stora industriella revolution. Hans far, den stenrike industrimagnaten, bytte den katolska tron till den protestantiska. Själv trodde han länge att han var släkt med den grekiske amiralen, premiärministern och nationsbyggaren Constantin Kanaris (1795-1877), något som starkt påverkade både hans politik och yrkesval redan i unga år. Han drogs alltid till Medelhavet, till Spanien, som han älskade och familjens sommarhus som han senare ärvde, åter igen något som kom att ha stor inverkan på hans liv. Wilhelm Canaris behärskade spanskan flytande, tillsammans med fem övriga språk, bl.a. engelskan.

George Hansen

1905 tog han en storslagen examen vid kejserliga flottans officersakademi i Kiel och gick nästan omedlbart in vid underrättelseväsendet. Vid första världskrigets inledning tjänstgjorde han i den kapaciteten som officer ombord på lätta kryssaren SMS Dresden, en bedrift som utmärkte honom särskilt i kriget. Under slaget vid Falklandsöarna bidrog hans arbete till att utmanövrera den brittiska överheten och illa skadad kunde Dresden fly till det neutrala Chile. Besättningen internerades, men Canaris rymde och med hjälp av sin spanska flydde han under dramatiska förhållanden över Anderna till Argentina. Därifrån tog han lastbåt till Europa och under förklädnad tillbaka till Tyskland för att avlägga rapport.

Amiraliteten var mycket imponerad, befordrade honom och gav honom fartygskommando, det svåraste i kejserliga flottan, ombord på en U-båt. Under resten av kriget slogs Canaris med den äran i Medelhavet och när det hela var över var han en av Tysklands mest kända, dekorerade och aktade sjöofficerare. Han blev en mytomspunnen man. Oroligheterna i landet efter kriget tillbringade han naturligtvis i dubbla funktioner. Han satte upp frikårer i statens tjänst, samtidigt som han deltog i tunga militärjuridiska sammanhang. Han satt bl.a. i rättegången mot dem som mördat de kända kommunisterna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Canaris deltog aktivt i arbetet att under försvarsminister Gustav Noske lägga officiella dimridåer kring den politiska kampen i Tyskland.

Canaris var mycket sin egen man, trots den militära tillhörigheten. 1924 sändes han till Japan för att överse en enligt Versailesfördraget olaglig ubåtsaffär. När initiativet skrotades under en ny marinledning, fortsatte han den från Spanien med privata initiativ, tillsammans med redaren kapten Walter Lohmann och spanska och argentinska finanser. Affären slutade illa, med konkurs och Canaris sattes i drängstugan i Wilhemshaven som fästningschef. Där lärde han sig att Lohmann var en skurk. 1928 kom han ut igen, nu som chef ombord på utbildningsfartyget Schlesien. Där trollband han och inspererade en generation unga sjöbefäl, bl.a. en viss kadett Reinhard Heydrich – som han också relegerade p.g.a. sexuella utsvävningar. Öppet förevisade han sin politiska fascism och sitt stöd till den nazistiska ideologien. Han hade inget till övers för demokrati.

Gamla vänner

Nazismens övertagande av Tyskland innebar inledningsvis inget särskilt för Canaris. Det tycktes snarare att han drog sig tillbaka inför en pension som baschef i Swinemünde. Ödet ville annat. Med en raketkarriär som säkerhetschef i SS hade Reinhard Heydrich sin mästare Heinrich Himmlers och därmed Adolf Hitlers öra. På frågan vem som skulle premieras till chef för det nya Wehrmachts underrättelseorganisation Abwehr, stödde han sin gamle skolchef Wilhelm Canaris. Myterna kring den framstående sjöofficeren passade Hitler mycket bättre än preussarnas önskemål om en en officer från armén. Sagt och gjort, 1935 befordrades canaris till konteramiral och chef för Abwehr, då en mycket liten organisation. Positionen var helt avgörande i uppbyggandet av den nya krigsmakten.

Canaris spelade en mycket viktig roll i Nazitysklands inblandning i Spanska inbördeskriget. Samarbetet förhandlades direkt på spanska mellan Canaris och general Fransisco Franco. De båda männen blev goda vänner och Canaris imponerades av den trinde lille generalens omutliga integritet som ledare. Franco spelade ett tight spel med sina undersåtar, en mytomspunnen, mycket kompetent militär, med traditionell nationalism och kristenhet i förgrunden, men helt och hållet på hans egna villkor. Ett frö hade såtts i den tyske amiralens inre och hans stab i Abwehr, under ledning av hans andreman, överste Hans Oster, var alla Spanienkämpar.

Hans Oster

Det är omöjligt att bestämma exakt när amiral Canaris svängde i sina lojaliteter. Det bör ha varit en komplicerad process, men att den tog fart någon gång i samband med andra världskrigets start 1939. Han hade varit helt med på banan i samband med Anschluss 1938 och spelade en nyckelroll i övertagandet av Österrike. Han oroade sig dock för det krig han såg komma och reagerade negativt på annekteringen av tjeckiska Sudetenland samma år. Ändå fortsatte han att bidra till att finta Storbritannien och Frankrike i München. Det är samtidigt någonstans här han börjar träffa generalerna Ludwig Beck och Erwin von Witzleben, samt  förste statssekreteraren på utrikesdepartementet, Ernst von Weizsäcker. Vid den här tiden var dessa gryende nazi-motståndare mest oroliga för fientligheten mot väst. För dem kom hotet från kommunisterna i öst och pakten Molotov-Ribbentrop bör ha kommit som en chock för dem.

Det är dock en sak att vara motståndare i tanken, en helt annan att agera emot de egna intressena. Här bör Canaris andreman, överste Oster ha spelat en tung roll. Han var tidigt direkt fientligt inställd till nationalsocialismen, som han såg som just socialistisk och i grunden gudlös. Tidigt hade Hitler börjat tala om nödvändigheten att alliera sig med Spanien, liksom man gjort med Italien. Det fanns ett starkt intresse i att neutralisera Gibraltar med deras hjälp. Detta kom med Kriegsmarines och amiral Erich Raeders s.k. Z-plan för snabb expansion av flottans styrka sedan 1935. Vid den här tiden låg fortfarande tyngdpunkten för Nazitysklands militära operationer på Frankrike, med en stark marin kraft omringande dem från Atlanten och Medelhavet. Gibraltar stod i centrum.

Gibraltar kan ha varit den händelse som tippade över Canaris, för redan nu, innan kriget ens startat, gav han Hitlers planer om Spanien och den viktiga udden på Europas absoluta sydspets, till just Spaniens ledare, general Franco. Franco hade stor nytta av Canaris samarbete, det gav honom möjlighet att göra cirklar kring führern de få gånger de träffades. Spanjorerna lyckades hålla en perfekt balans i förhandlingarna, avvisande utan att vara respektlösa. Samtidigt öppnades här en ny dörr för Canaris, till Storbritannien, som han beundrade. Franco upprätthöll goda kontakter med London, de hade trots allt assisterat honom inför inbördeskriget 1936. MI6: chef under kriget, Stewart Menzies, kände väl till Canaris ståndpunkt. Dessa kontakter, via Secret Intelligence Service: s bas i Madrid, grundade Canaris och Abwehrs förräderi.

Walter Schellenberg

Operation Barbarossa blev, som för många tyska motståndsmän, en vågledare. Vi ett internt möte för Abwehr och andra underrättelseofficerare i armén, sa Canaris – att judefrågan inte var något för dem, att de skulle hålla sig för god för den. Han uttryckte sin oro för den s.k. kommissarieordern inför Barbarossa, till ingen mindre än fältmarskalk Wilhelm Keitel, Wehrmacht: s underdånige stabschef, som svarade kallt att de hade sina order. Samtidigt deltog Abwehr aktivt i förrintelsen, vare sig Canaris ville det eller inte. Deras direkta närvaro på marken gick genom den tyska krigsmaktens militärpolisorganisation och dess säkerhetsavdelning. Geheime Feldpolizei var underlydande Abwehr centralt, till skillnad från Feldgendarmerie, som var självstående direkt under kår- och divisionsstaber, och ingick i kontraspionaget. Hemliga fältpolisen hade för ovana att direkt blanda sig i SS: s s.k. polisiära verksamheter bakom fiendens linjer. Kanske var det ofrånkomligt och kanske var Canaris emot det, men han var ansvarig för det som faktiskt hände allt för ofta.

Trots detta, om Canaris överlevt kriget och ställts inför rätta i Nürnberg, så hade han antagligen kommit undan med fängelsestraff. Orsaken var hans uppenbara kollaboration med de allierade under kriget. Abwehr: s s.k. spionringar i väst var löjligt enkla att rulla upp. I Storbritannien anlände spioner antingen via ubåt eller per flyg, men var så illa förberedda att de kunde gripas av den enklaste by-konstapeln. Amerikanska FBI hade inga problem med att avslöja Operation Pastorius, tyskarnas sabotagestyrka i USA. Dessa agenter antingen avrättades för spioneri, eller brukades som dubbelspioner. Det är ingen slump att Abwehr utgjorde en viktig rekryteringsbas efter kriget för MI6 och CIA i kampen mot kommunismen.

Amiral Canaris var helt avgörande för det militära motståndet mot Hitler. Han var antagligen en av de få, mycket möjligt den ende, som kände till allt samtidigt. Han deltog direkt i attentatsförsöket 1944, han översåg och godkände Claus von Stauffenberg i egenskap av högsta instans. De två bomber som användes, båda av brittisk tillverkning, tillhandahölls av Abwehr. Hitler hade avskaffat Abwehr redan i februari 1944, men ingen hade ännu gripits. Deras verksamhet leddes nu direkt från OKW. Misstankarna hade staplats på varandra länge och mycket tyder på att lönnmordet på Reinhardt Heydrich i Prag hade kopplingar till Canaris. Han lät britterna ta bort en allt farligare motståndare, vilket kostade tiotusentals tjecker livet.

Franco och Hitler

Nu slog dock SS igen butiken och Gestapo-chefen, SS-Obergruppenführer Heinrich Müller, fick Führer-befehl att låta ta över Wehrmacht: s underrättelsetjänst i sin helhet. Han gav uppdraget till SS-Brigadeführer Walter Schellenberg, 34 år gammal.Canaris greps den 23 juli 1944 och sattes i husarrest i sitt hem. Samtidigt greps hela ledningen för hans organisation, men under betydligt hårdare regim och Schellenberg ersatte dem med eget folk. SS var nu i kontroll av krigsmaktens underrättelsetjänst, något Heinrich Himmler velat hela tiden. Chockvågen bland militärerna var alldeles påtaglig och självmordsfrekvensen bland leden ökade påtagligt. Den unge Schellenberg respekterade den gamle amiralen och Canaris förhördes inledningsvis av sin formelle efterträdare, överste Georg Hansen, en underrättelse- och motståndsman från OKW som SS ännu inte hade avslöjat. Förhören gav inte mycket, utom att sopa igen många spår – men så fann Gestapo amiralens högst personliga dagbok.

Canaris gamla stab, tillsammans med förhörsledaren Hansen, greps redan i augusti och kastades inför den gapande Roland Freisler i folkdomstolen. Han lyckades hålla ut till våren 1945, mycket tack vare nazisternas rädsla för militärens reaktioner, samt hans egen list. Men när Hitler fick kännedom om Canaris dagbok och vidden av hans förräderi fick han ett raserianfall och beordrade amiralens snabba avslut på jordelivet. Den 58-årige amiralen transporterades i kedjor till en summarisk SS-rättegång där han dömdes till döden. Han fördes sedan vidare till koncentrationslägret Flossenburg, där han torterades svårt. På hans dödsdag, den 9 april 1945, väntade han tillsammans med sina gamla väner, Hans Oster, samt prästen och teologiprofessorn Dietrich Bonhoeffer. De kände knappt igen varandra, så sönderslagna var de.

De fördes nakna till en gård och de kunde höra de allierades kanoner på avstånd. Wilhelm Canaris hölls vid liv i mer än 30 minuter medan han garrotterades med pianotråd, sittande på en stol. Endast fyra dagar senare intogs Flossenburg av amerikanska trupper. Amiralens arv blev bland de viktigaste bevisen framförda av de överlevande bland hans folk under Nürnbergrättegångarna.

En garrott


Fotnot:
Koncentrationslägret Flossenburg, uppförd 1938 märkligt nära staden ifråga, blev med tiden en speciell anläggning för särskilda fångar. Omkring 95 000 människor gick igenom lägret, ca 30 000 kom aldrig ut igen. Det var politiska fångar, förrädare, utländska spioner, även särskilt rymningsbenägna krigsfångar, som slutade sina dagar där, varför en särskild kommission upprättades av amerikanerna för just detta läger. Även om Flossenburg aldrig var titulerad som ett förrintelseläger, så blev det så ändå. Man hade även ett litet krematorium för detta ändamål. Lägret utgjorde även skola för kvinnliga lägervakter, s.k. Aufseherinnen. Den vanliga avrättningsmetoden var hängning. Den särskilt råa avlivningen av amiral Wilhelm Canaris utfördes antagligen av en lägerfånge, en s.k. capo. Man hade gott om sinnesjuka individer i lägret som gärna ställde upp med det egna livet som insats.

söndag 11 juni 2017

Det kejserliga Tysklands planer att anfalla USA under början av förra seklet och Zimmermanns telegram 1917


Samtliga länders militärer sysslar med något som kan kallas för krigsspel. Dessa sker på högre stabsnivåer och kan vid påseende verka minst sagt fantastiska. De är egentligen tankeövningar för strategisk beredskap. De syftar till att dels försöka estimera möjliga anfallssätt för en tilltänkt fiende, vilken som helst, men också för att öva den egna beredskapen, utvärdera hur stora styrkor som kunde tänkas behövas för att slå tillbaka. De kan även handla om egna anfall på en grannation, eller deltagande i en allians med andra.

Dessa spel anses viktiga utifrån stabernas funktioner, även om de minst av allt är troliga. De förstörs heller inte, utan läggs undan på en hylla någonstans. Man vet också att i verkliga krigstider kan dessa planer komma till nytta, kanske inte i sina helheter, utan i delar, likt mallar för aktion. Krigsspelen är strikt militära och har inget med en nations säkerhetspolitiska beredskap att göra. De alternerar inte på något vis länders relationer till varandra. De militärer som deltar i diplomatiskt arbete behöver inte ens vara medvetna om spelens existens.

Pinsamt kan det dock bli om någon sådan plan blir känd i media, vilket händer ibland. Då är det viktigt att alla är medvetna om vad det handlar om. Det brukar inte vara något problem.


Genom historiens gång har dock reella militärstrategiska planer haft utseendet av krigsspel och tett sig nästan genomförbara i all sin fantastiska grandiositet. Så, t.ex. fann sig många amerikanska soldater konfunderade under Spansk-amerikanska kriget vid förra sekelskiftet, när deras spanska motståndare understöddes av tysk vapenteknik och tyska instruktörer på slagfälten. Föga anade de att deras iakttagelser utgjorde den synligaste delen av något som den tyska generalstaben i Berlin, på order av kejsar Wilhelm II, kallade Operationsplan III, i förlängningen en invasionsplan mot USA.

Bakgrunden till denna spektakulära planering går att finna i det nya Tysklands imperialistiska ambitioner efter enandet 1871. Tyskland var sent ute, men precis som de flesta andra nationers 1800-tals nationalromantiska storhetsivrande, så önskade kejsarskapet inget annat än att den nya europeiska stormakten också skulle bli en global supermakt att räkna med. Tyskland började staka ut världen, särskilt i Afrika, där man snabbt etablerade kolonier. Man tittade också på Sydamerika, där den tidigare stora aktören Spanien tappat greppet till vad som för tyskarna mest liknade bananrepubliker. Här stötte man dock på patrull i form av USA. Amerikanerna deltog indirekt i de sydamerikanska nationernas frigörelser med politisk infiltrering och med vapen.


Detta var amerikanernas Monroedoktrin, uppkallad efter president James Monroe 1823. Den åsyftade USA: s ideologiska slutsats som innebar att befria hela den amerikanska kontinenten från koloniala intressen och därmed hindra nya sådana ambitioner. USA stod därmed i vägen för Wilhelm II: s planer, åtminstone i hans ögon och han gillade det inte. I tysk press kunde man finna prov på upprördhet över amerikanerns dominans på andra sidan Atlanten, snart hela världen. Amerikanerna kom att förstå dessa hotbilder med tiden, men man förhöll sig anbivalent i frågan om åtgärder. De aktuella Vita hus-administrationerna under den aktuella tiden var republikanerna William McKinley och Theodore Roosevelt, två helt olika ledare. McKinley var konservativ och sökte inte aktivt krig. Han kritiserades följdaktige av de Monroe-stinna demokraterna och de progressiva republikanerna i kongressen. Roosevelt, däremot, gick dessa gladeligen till mötes.

Vilka var då dessa tyska planer? Vi talar nu om tiden 1897 till 1903. Det var inte frågan om en ockupation, utan mera ett försök att begränsa USA: s inflytande över regionen. Man identifierade amerikanernas små militära styrkor och ansåg att en begränsad invasion skulle skrämma dem till att tveka i frågor om Stilla havet, Karibien och Sydamerika. Planerna kom i tre versioner, med Operationsplan III som den sista och mest utarbetade. Den första planen utarbetades 1897-98 och förespråkade en attack på US Navy: s ledande Atlantbaser vid Hamton Roads, Virginia, ett steg där Washington DC skulle komma att hotas direkt. Det Spansk-amerikanska kriget 1899 stjälpte den versionen och plan nummer två kom istället att rikta in sig på New York City och Boston.

Wilhelm II

1901 genomförde den tyska underrättelsetjänsten under ledning av löjtnanten vid den kejserliga flottan, Hubert von Rebeur-Paschwitz, omfattande spionage i de nya utpekade områdena och kom tillbaka med goda nyheter. Därvidlag slutfördes Operationsplan III under 1903 och föreslog en invasion med 100 000 man. Den hamnade på ingen mindre än fältmarskalk Alfred von Schlieffens bord. Han sågade den per omgående, mycket p.g.a. att flottans chef, amiral Alfred von Tirpitz, direkt avrådde honom från sådant trams. Von Tirpitz hade absolut inte konstruerat sin snabbt växande flotta för några som helst marina landstigningar på andra sidan Atlanten. Planerna skrotades 1906 och lades åt sidan. De återupptäcktes inte förrän 1970 av västtyska Bundeswehr under en större omorganisation av deras arkiv i Freiburg.

Före det kom de antagligen att skapa sig själv en märklig epilog – Zimmermanns telegram.


Telegrammets namn åsyftar Arthur Zimmermann, tysklands utrikesminister åren 1916-17. Det var inte han som skrev det personligen, men han och hans regering förseslog verkligen Mexiko att om de angrep USA under 1917 så skulle Tyskland minsann se till att de fick behålla Texas, New Mexico och Arizona. Bakgrunden till denna häpnadsväckande utveckling hade att göra med tysk utrikespolitik under första världskrigets första hälft. Till skillnad från Hitlers klaustrofobiska syn på världen, var de kejserliga högst aktiva. Tyska ambassaden i Washington DC organiserade planer för lojala tysk-amerikaner att resa till Kanada och med dynamit sätta käppar i hjulet för den kanadensiska krigsmaskinen, den viktigaste resurscentralen för Storbritannien. De förde aktivt krig i Afrika och bistod nationella uppror både i Indien och på Irland.

Det var i skuggan av denna aktivitet och inspirerat av konflikten USA-Mexiko 1916 rörande upprorsmakaren och banditen Pancho Villas verksamheter i USA. Tyskland fruktade naturligtvis ett amerikanskt deltagande i det stora kriget, något deras president Woodrow Wilson allt mer talade om. Ett mexikanskt angrepp på USA skulle, precis som i fallet Operationsplan III, leda Washington DC: s uppmärksamhet bort från kriget i Europa – trodde man. Problemet var bara att få ett telegram sänt till tyska ambassaden i Mexico City. Britterna hade kapat den tyska Atlantkabeln och Berlin var oförmögen att sända något den vägen.


Svaret var lika ondsint som det var smart. Man utnyttjade USA: s utrikesdepartement. Som neutral nation hade USA från en tid till en annan bistått Tyskland med diplomatmeddelanden över Atlanten, dock i strikta humanitära ärenden. Överenskommelsen var styrd av dåtidens gentlemannamässiga förpliktelser, inget annat. Sagt och gjort, ett krypterat telegram vidarebefordrades av amerikanska legationen i Berlin till ambassaden i Köpenhamn, som vidarebefordrade det till kollegorna i London (!), för vidare befordran Mexiko City via UD i Washington DC. En affär på en vecka. Vad däremot tyskarna inte visste var att britterna tankade den amerikanska ambassaden i London på samtliga deras signalmeddelanden. En del påstod att det skedde med amerikanernas goda vilja.

Det identifierade tyska meddelandet gick oavkortat till Room 40 i amiralitetets pampiga byggnad i London, där Winston Churchill suttit och basat.  Britterna hade lyckats knäcka samtliga tyska chiffer och de var just i färd att bryta upp den superkomplexa diplomatiska koden. Endast två dagar efter det att Zimmermanns telegram gått vidare till Washinton DC, fick USA: s ambassadör i London, Walter Hines Page, ett mystiskt besök av en anställd på mexikanska ambassaden som presenterade en utskrift på dålig, men fullt läsbar engelska av telegrammet. Låt oss säga så här, det var ingen amerikan som trodde på britternas trixande för att dölja sin medverkan.

Woodrow Wilson

Amerikanernas svar på Zimmermanns telegram skiljde sig avsevärt från USA: s officiella, mycket grava attityd mot Tyskland strax innan de inträdde i kriget 1917. Man läckte saken omedelbart till pressen, som hade en skrattfest åt det hela. Amerikanerna må inte ha begripit konflikten i Europa, men de kunde sitt Mexiko sedan de bistått dem att frigöra sig själva knappt hundra år tidigare. Mexiko var precis som idag så pass korrupt och oregerligt att, med facit i hand, om de skulle ha gjort ett försök att attackera, så hade hade USA gladeligen ha ingått i ett tvåfrontskrig med ena handen knuten bakom ryggen.


Zimmermanns telegram kom dock att innebära djupt svårmod för Woodrow Wilson. Han hade hoppats på en förhandlingsfred i Europa och det osaliga telegrammet avslutade den tonen hos honom. Tyskland gick därmed inte att lita på i något sammanhang. Man bör inte överdriva telegrammets betydelse i sammanhanget, men det definitivt snabbade på USA: s medverkan i första världskriget.


lördag 10 juni 2017

De allierades plan att bomba Sovjetunionen 1940


Idag vet vi att de allierade under andra världskrigets inledning, Storbritannien och Frankrike, hade planer på att angripa Sverige genom Norge, samt att bomba t.ex. Göteborgs hamn och minlägga de marina farlederna i Skagerack och Kattegatt, d.v.s i realiteten blockera Sverige. Det är historiska fakta som i vissa läger målar de alliera i mörka färger och placerar det kommunistiska Sovjetunionen i en betydligt rosigare kulör. Man måste dock alltid komma ihåg att ingen på den tiden hade tillgång till våra facit. De allierade agerade utifrån vad de såg, d.v.s. att de neutrala nationerna Sverige och Sovjetunionen försåg Nazityskland med behövliga råvaror för kriget, järnmalm och olja.


För att förstå de allierades agerande måste man se de ekonomiska realiteterna inför andra världskriget. Det var två helt olika förutsättningar som rådde. Nazityskland, liksom Japan, tvingades planera för korta anfallskrig med därefter etablerade stabiliteter. Ingen av trippelalliansens medlemmar (senare inkl. Italien) hade råvaror och ekonomi för långvariga konflikter. Det hade däremot Storbritannien och Frankrike. Dessa stormakter planerade dessutom för att på mycket lång sikt svälta ut fienden. De hade råd med det, med sina världsomspännande imperier. Man hade ingen lust att åter gå i blodigt krig med fienden. Det är ur detta perspektiv man måste se låtsaskriget 1939-40, samt deras attityd mot de ”neutrala nationerna”.


Molotov-Ribbentroppakten veckorna innan krigsstarten den 1 september 1939 förseglade de allierades farhågor. Så även det ryska angreppet på Finland, samt ockupationerna av de baltiska staterna. Sovjetunionen var officiellt neutralt, men man såg ändå framför sig pakten som början till en djupare, militär union. Sovjetunionen kunde ge Nazityskland allt de behövde och lite till. Hela den strategiska planeringen mellan London och Paris var i allvarlig gungning. Precis som i fallet Sverige började särskilt Frankrike att upprätta planer ämnade för deras Armée du Levant i Syrien. Det handlade om bambanfall in över de sovjetiska oljefälten i Baku. Storbritannien förljde snart efter med liknande, men också mer långtgångna förberedelser från Iran, Irak och Turkiet. Detta var Western Air Plan 106, eller Operation Pike.

Farman f222

Franska flygvapnet tillförde sina flygstyrkor i Syrien hela 65 amerikanska Martin Maryland-bombare och 24 egna, tunga Farman f222 för nattoperationer. Britterna laddade upp med 48 bombare av typen Bristol Blenheim, samt ett antal enmotoriga Wellesley-bombare för nattliga uppdrag. I all hemlighet byggdes omfattande bomblager upp. Britterna inledde också omfattande flygspaningar i Secret Intelligence Services, SIS: s, regi, från RAF Habbaniya i dagen irakiska Kurdistan. Man använde amerikanska flygplan av typen Lockheed Model 14 Super Electra. Dessa var kamouflerade i himmelblått och kamerautrustade av det australiska uppfinnarsnillet, fotografen och piloten Sidney Cotton. Detta var till vid den tiden den mest avancerade luftspaningen från hög höjd som någonsin utförts. Spaningarna var framgångsrika, men vid en av flygningarna blev man utsatta av sovjetiskt luftvärn, samt försök till motdrag från jaktflyg.

Sidney Cotton

Sovjetunionen, som höll mycket god koll på Mellanöstern, var medvetna om de allierades förberedelser. De genomförde följdaktige planering för motdrag. Man stärkte luftförsvaret kring oljefälten och förde fram ytterligare stridsflyg till området. Vad man i efterhand kan säga med säkerhet är att de allierade, liksom Nazityskland – och Japan – svårligen underskattade ryssarnas militära potential och ekonomiska förmåga att utföra storkrig. Idag vet man att Operation Pike på inget sätt hade kunnat hindra den sovjetiska oljan. Man kan vidare leka med tanken ifall de allierade genomfört sina planer och Sovjetunionen inträtt i andra världskriget fullt ut på Hitlers sida, ett absolut troligt scenario. Efter Frankrikes fall 1940, då hade Storbritannien stått ensamma mot världens två ledande, rabiata diktaturer.


Lockheed Model 14 Super Electra

Tysklands anfall på Frankrike avslutade effektivt Operation Pike utan att den någonsin genomfördes. Den skulle dock leva kvar som ett nytt allierat motdrag, nu tillsammans med Sovjetunionen och mot ett tyskt närmande av samma i oljefält i Kaukasus, eftersom det Röda flygvapnet saknade strategiskt bomflyg. Om tyskarna tagit oljefälten fullt ut, hade Storbritannien tvingats förse den väldiga sovjetiska krigsmaskinen med olja från Mellanöstern, med helt omkastade strategiska förutsättningar som resultat. Allt detta är givetvis  strikt kontrafaktisk historik.